söndag 16 juli 2017

FILM: Rum 213 - Bygger på den populära boken av Angerborn


Elena, Wilma och Ella i Rum 213.

Titel: Rum 213
Regissör: Emelie Lindblom
Manus: Martin Jern, Emil Larsson baserat på Ingelin Angerborns bok
Skådespelare: Ella Fogelström, Elena Hovsepyan och Wilma Lundgren
Noble Entertainment


Filmen bygger på den populära slukaråldersboken Rum 213 av Ingelin Angerborn, som är en del i en serie med rysare för 9-12 åringar.


Böcker, liksom filmer, levereras med "baksidestext". Så här ser filmtexten ut som ska locka tittaren att se Rum 213:

"Det är sommarlovet efter sexan. Elvira är 12 och ska åka på kollo men oroar sig för att inte få några kompisar. Rummet Elvira och hennes två rumskamrater Meja och Bea ska flytta in i har en vattenskada och de måste byta till rum 213, där ingen bott på sextio år. Snart börjar oförklarliga saker hända: Saker försvinner, Bea har läskiga mardrömmar och ibland vaknar de andra tjejerna av hennes skrik. När Meja tar foton på Elvira så ersätts Elvira av ett vitt sken. Ett brev med ålderdomlig handstil leder tjejerna till en gammal dam i ett nedgånget hus. Hon berättar att en flicka dog på kollot för sextio år sedan, och om en rödhårig flicka i vit klänning som sedan dess smyger runt i korridorerna på kollot."

Det finns en del fel i texten ovan, t.ex. så ska de tre tjejerna börja sexan efter lovet (något de säger när de träffas i väldigt syltig dialog) och den gamla damen bor i en vanlig röd stuga, den är inte nedgången (alla kan inte bo på Östermalm eller i Lidingö!), och hon berättar tyvärr ingenting, i en lång långtråkig och långsökt scen springer en tjej runt och letar ledtrådar i huset ... men ändå.

Har man läst "baksidestexten" till filmen vet man i stort sett vad som händer i hela filmen. det är förmodligen meningen att man ska få en "wow-känsla" när "aha" upptäckten kommer att de tre tjejerna hittar den döda flickans bästa kompis (som nu borde vara i 70-åts åldern) men det vet man ju redan ska hända.

Det finns mycket som är oförklarligt i filmen - och inte på ett bra sätt. Mystiska filmer ska ha oförklarligheter inbakade men här är det mer oförklarliga saker som de konstiga dialekterna i filmen, den oförklarligt stolpiga dialogen, hur ett spöke som varit dött och borta i 60 år plötsligt vet hur man använder en modern videokamera och varför en gammal tant plötligt släpper in en okänd unge för att "gå på toaletten" - när det finns en hel skog att "gå på toaletten" i. väl inne i huset snokar den lilla tjejen runt och på mindre än fem minuter har hon hittat foton på spökflickan såg ut meden hon levde och en dödsannons som så klart ligger helt lägligt framlagt i ett tjusigt fotoalbum med tydligt skrivna bildtexter.


Man för alrig veta vem spöker var igenligen, varför hon dog, varför hon går igen och vad hon vill. De verkar bara vara ett väldigt snält spöke som vill ha en lekkamrat några dagar.


Spökerierna är mesigt snälla och späs ut rejält med dagar på stranden och kolloaktiviteter då de tre tjejerna ägnar sig påt att prata killar och prata killar och prata killar.


En tankebubbla dyker upp i huvudet - det gamla Bechelltestet på filmer: finns det mer än en kvinna med i filmen och om det är två kvinnor med som pratar med varandra, pratar de om annat än män?

Det kan användas på barnfilm också. (Tyvärr, för det borde inte behövas, men "måste-vara-ihop-med-nån" syndromet sprider sig som en löpeld ner i åldrarna).

Finns det mer en en liten tjej med i filmen och om det finns tre tjejer med --- gör de något annat än att prata killar?

Kunde de inte fått ha någon annan hobby? Speciellt när replikerna låter väldigt grovt tillyxade, som om de läses upp direkt från pappret.

(och väldigt lägligt gillar de var sin av de tre killkompisarna, så det behöver aldrig bli något bråk om vem tar vem ... det är ju bara att välja!)

Killarna låter naturligare, de busar, boxas, spelar fotboll, snackar skräckfilm, pratar skånska ...
Och filmen ska utspela sig i Skåne och kollot har upptagningsområde Skåne. Men alla de tre tjejerna låter som de kommer från Lidingö.

Textning: Även barn kan behöva textade filmer eller möjlighet att få textning om de är hörselskadade. Det finns ingen textning på DVDn (och det är inte lätt att höra dialogerna eftersom bristen på handling kompenseras med hög volym på "skräckmusiken" och en ständig dov basdissonans som gör att tittaren uppfattar ännu mindre av pratet).

Det görs alldeles för få filmer för barn i den här åldern, ofta siktar man på små barn eller på tonåringar, så därför hade man hoppats att det här hade blivit en bra film - med 9-12 åringarna kanske hellre väljer att kolla på de  coola och mycket hemska amerikanska och japanska skräckfilmer som huvudrollsinnehavarna diskuterar med varandra i filmen?

Den här filmen är lite väl tunn. Och väldigt enklet gjort. Även barn har sett en massa välgjorda smått kusliga filmer redan när de är i 9-års åldern (som Harry Potter filmerna och Batman filmerna=).

I en bok kan man fylla ut tomrummen själv och tänka sig en värld större än bara meningen
man har framför sig, men det går inte här. Allt har blivit väldigt pappersaktigt.

Det hemskaste i hela filmen är inledningsscenen där Elvira (Wilma Lundgren) helt klart inte vill åka för hon vill inte på kollo. Specielt inte utan sin bästa vän som blivit sjuk (De bor grannar och bästa vännens familj pratar i alla fall skånska, medan Elviras familj verkar vara från Mälardalen).

Istället för at dela rum med bästisen får hon dela rum med Meja (Ella Fogelström) och Bea (Elena Hovsepyan).

När tolvåringarnas tänkta boning får en läcka tvingas ledarna, mot sin vilja, låsa upp dörren till rum 213, som stått tomt och vävt spindelväv i ett halvsekel, men ännu hemsöks av det förflutna.

Det verkar som om ingen dammat där på 60 år och det är helt osannolikt att någon skulle stuva in 3 barn i rummet, bland allt gammalt bråte (bland annat gamla lampor, helt el-osäkra, gamla tavlor och en uppstoppad papegoja).

Här finns inte tillstymmelse till konflikter eller bärande element.

I vackra bilder dekoreras dramat enligt genrens minsta gemensamma nämnare. Det är sommarflirtar, spökhistorier runt lägerbrasan, lite sömngångarsuspens, förvrängda kamerablixtar och mobiltelefoner som lever sitt eget liv. Och genom hela filmen: en våt matta av distade, avgrundsdjupa ljud som bara får handlingen att kännas ännu tunnare. I övrigt finns inte tillstymmelse till konflikter eller bärande element: ingen humor, ingen klasskildring, inget utanförskap.


Det hade varit kul om det varit någon konflikt, någon utfrysning eller någon mobbing eller något vad som helst som lockat fram spöket.

Som det är nu blir det bara obegripligt.

Vad vill det rödhåriga spöket? Egentligen? Förutom leka med en modern videokamera?

Ingen verkar heller bry sig om den levande rödhåriga tjejen som verkar vara osynlig på kollot. Man väntar sig någon koppling till spöket, men det kommer aldrig. Den levande rödhåriga tjejen räddar några kattungar på kollot, det är allt. Hon får aldrig några kompisar eller får vara med på något.

Intressant - men av detta görs ingenting. Filmen glömmer också bort henne!

De tre huvudtjejerna är så bra kompisar så och de får ihop det med precis de tre gulliga killar de vill ha, ungefär som i en tweenie version av Noaks ark.

Man hade förväntat sig mer.

Upplägget skulle kunna ha blivit spännande men ganska snart går dock luften ur filmen på något sätt och det känns som att regissören Emelie Lindblom tappar greppet om sin story. Väldigt mycket kan man skylla på manuset som inte lyckas reda ut trasslet det själv skapar. Indicier staplas på varandra utan att mysteriet någonsin tar riktigt fart, replikerna låter ansträngda och tempot är ytterst ojämnt.

Skräckis för ungdomar – kanske ligger det i uppdraget att vara förlåtande? Samtidigt, varför? För på samma sätt som skådespelarna hade förtjänat en bättre dialog, borde filmintresserade ungdomar kunna kräva att bli tagna på större allvar. Barnfilmen generellt, speciellt internationell barnfilm, har mycket högre svansföring än så här.

BG

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar