KONST: Paula Modersohn-Becker och konstnärskolonin i Worpswede - En banbrytande och innovativ utställning på Prins Eugens Waldemarsudde

Paula Modersohn-Becker och konstnärskolonin i Worpswede 
- En banbrytande och innovativ utställning på Prins Eugens Waldemarsudde

Titel: Paula Modersohn-Becker och konstnärskolonin i Worpswede

Curator: Karin Sidén 
Plats: Prins Eugens Waldemarsudde

Tid: 15 september 2018 – 27 januari 2019

Don Quixote rider över de tyska hedarna med dragen lans, långt från La Mancha. En blåklädd Liberty-kvinna går genom ett spirande vårligt björklandskap, som en prerafaelitisk inkarnation av skönhet. Två unga väninnor håller om varandra i ett brunt och ödsligt torvlandskap. En flicka i en röd klänning ligger vid några trädrötter. En koloni av människor som alla älskar varandra målas av alla konstnärerna - även barnen. En kvinna målar av sig själv med bärnstenshalsband och röda äpplen - och ingenting mer.

Alla dessa konstverk är verk av konstnärer från Worpswedekolonin. Det här är en fantastisk och unik bildvärld att gå in i, en värld som balanserar på gränsen till expressionismen, till en "brave new world", men som inte bryr sig om -ismer över huvud taget, bara att skapa den bästa, vackraste och mest känslosamma konst som är möjlig att skapa.

Än idag är många av verken, som skapades under Worpswedekolonins glansdagar, vågade, annorlunda, avantgarde. Worpswedekolonin har en speciell stil, ett speciellt förhållande till naturen och till människan, och konstverken har fått en oerhörd genklang från alla de besökare som strömmat till Prins Eugens Waldemarsudde. 

Sveriges vackraste museum är nu ännu vackrare. 

Worpswedekolonin är enormt viktig inom konsthistorien och mycket berömd i Tyskland --- men i Sverige är Worpswedekolonin praktiskt taget okänd. Till skillnad från till exempel Skagenkolonin, som nyligen förärades en utställning på Prins Eugens Waldemarsudde. Eller Bloomsburygruppen, som visades upp i en ny utställning på Artipelag och presenterades i en ny bok av Ingela Lind under sommaren 2018. Eller Arts & Crafts rörelsen, med William Morris i spetsen, som just nu visas upp på en utställning på Millesgården.

Detta är den första gången som en stor utställning med verk från samtliga medlemmar i Worpswedekolonin visas upp i Sverige. Arbetet med utställningen började redan 2015. 

(Att få loss verk som tyskarna verkligen älskar är svårt --- damen med Libertyklänningen, den berömda tavlan Våren av Heinrich Vogeler, har inte varit utomlands på 17 år. Hon är en nationalklenod. Men till sist fick hon resa. För Prins Eugen!)

Blomsburygruppen, Worpswedekolonin, Arts & Crafts rörelsen ...

Det kan verka som en tanke att alla dessa grupper har förärats utställningar i Stockholm i år. Men det finns ingen medveten tanke om samverkan eller synergieffekter bakom dessa nya utställningar och böcker, det är bara ett lyckligt sammanträffande ... Eller?

Curatorn och museichefen Karin Sidén, som ligger bakom utställningen med Worpswedekolonins fantastiska verk, filosoferar om att sammanträffandet faktiskt inte bara är en slump, alla dessa grupper ligger i tiden, och de är något som vi behöver idag, mer än någonsin.

- Om du ser på Worpswedekolonins bildvärld så märker du direkt att den genomsyras av kärlek och acceptans och diversitet. Kärlek mellan människorna och kärlek till miljön omkring dem och kärlek till naturen. Ingen är utesluten. Det är tilltalande idag, i en värld som präglas av ett allt hårdare klimat.

Paula Modersohn-Becker är den mest kända konstnären inom Worpswedekolonin och hennes livsöde är som en Vincent van Gogh historia. Briljant konstnär avlider alldeles för tidigt (hon var bara 31 år), och under sin levnadstid målade hon tusentals tavlor men hade bara två utställningar och sålde bara tre tavlor, alla till nära vänner. Rainer Maria Rilke köpte en av dem, till överpris, för att stödja Paulas målande. Rilke beundrade Paula som banbrytande konstnär, han insåg tidigt hennes storhet, hon var dessutom en av hans närmsta vänner och han blev helt förstörd av sorg när hon dog. Hennes målning med bärnstenshalsband och äpplen nämns i hans dikt Rekviem.

Att Paula dog så pass tidigt innebar att hon missade den hårdare tid som var i antågande. Acceptansens, experimenterandets, kärlekens och den fria konstens tid var över --- nazisterna tog makten i Tyskland och förklarade att Paula Modersohn-Becker var degenererad, och så även hennes konst. En stor del av hennes tavlor förstördes eller brändes.

Marie Darrieussecq har skrivit den nya biografin Härligt är att leva här om Paula Modersohn-Becker - eller Paula, som hon oftast kallas i boken. 

Marie har inte mycket till övers för Paulas gifta dubbelnamn eller, för den delen, hennes mycket äldre och inte alls lika konstnärligt begåvade make. Paula kallades Paula av vännerna och signerade sina tavlor Paula Becker. Paula är den första kvinnliga konstnär som blivit förärad ett eget museum, ett gigantiskt museum som ligger i Bremen, uppbyggt av en beundrare som blivit stenrik på koffeinfritt instantkaffe.

(Paulas konst har också blivit kylskåpsmagneter. Vilket (enligt filmen Kvinna i guld) är ett mått på hur stor och hur älskad en konstnär är i ett visst land. Målningar som blivit kylskåpsmagneter ska stanna i sitt hemland. Endast i undantagsfall får de ut och resa i stora, vida världen.)

Boken Härligt är att leva här kom ut på svenska på Norstedts förlag, samtidigt som utställningen med Worpswedekolonin öppnade. Det här var en planerad slump. Marie Darrieussecq har även medverkat i utställningskatalogen, där kända franska, tyska och svenska konstvetare skrivit om Paula Modersohn-Becker och Worpswedekolonin.

Marie Darrieussecq finns på plats på Waldemarsudde för att tala om sin kärlek och fascination för Paula Modersohn-Becker och om sin nya bok. Ambitionen med boken är enkel: Paula fångade Maries intresse både som människa och som konstnär, och hon insåg att hon måste ge Paula upprättelse.

Paula Modersohn-Becker är precis lika bra som Cezanne och Gaguin, och lika betydelsefull för konsthistorien, men inte alls lika känd utanför Tyskland --- vilket till stor del är nazisternas fel. Resten av världen var inte så intresserad av eller så mottaglig för tysk konst efter andra världskriget, menar Marie, och det omfattade tyvärr även de konstnärer som förföljts och svartlistats av nazisterna.

- Jag hade en målsättning med boken, jag ville ge Paula mer liv. Mer liv och mer berömmelse. Jag ville ge henne den upprättelse och den uppskattning som hon är värd. Det året när Paula dör, då håller Picasso en afrikansk mask i sina händer. Men Paula är där, hon är precis på gränsen, hon kunde ha blivit den första pionjären inom kubismen, precis som inom expressionismen. Men hon hinner inte. Hon får slut på tid.

Ändå är Paula Modersohn-Becker mycket viktig inom konsthistorien, menar Marie Darrieussecq, och hon påpekar gång på gång hur banbrytande Paula var, och banbrytande på så många sätt --- som kuriosa kan nämnas att Paula var den första i konsthistorien som målade av en napp(!). Hon var också banbrytande inom områdena självporträtt och nakenstudier.

- Ditintills i konsthistorien hade porträtt av kvinnor varit "hora eller madonna". Det där är vad männen klarar av att måla. Madonnabilder eller horor, objekt som ska sättas på piedestal eller objekt som ska åtrås. Ta till exempel Manets Olympia, jag älskar den bilden, den är ett mästerverk, men hon är ett objekt. Ett åtråvärt objekt. Paula målar inte kvinnor som objekt, som hora eller madonna, hon målar dem som kvinnor, påpekar Marie Darrieussecq.

Även Paulas personlighet utanför konstnärslivet tilltalade Marie Darrieussecq, en vild ung tjej som bara vill läsa och måla, inte jobba, inte sköta hushåll, inte gifta sig, inte ha några regler ... En tjej med massor av humor och massor av liv. Titeln Härligt är att leva här återspeglar Paulas livsaptit och glädje.

- Hennes brevväxling med Rilke är mycket, mycket rolig. De flesta tänker på Rilke som svår och svårmodig och en mörk poet. Men tillsammans med Paula är han jordnära och rolig och riktigt uppsluppen och skojig. Man får se en annan sida av honom. Samtidigt som det är uppenbart att han beundrar henne som konstnär, han förstår verkligen hennes storhet.

Andra medlemmar i Worpswede kolonin, förutom Paula Modersohn-Becker och Rainer Maria Rilke, var Paulas bästa väninna Clara Westhoff (som gifte sig med Rilke), Paulas äkta man Otto Modersohn, vännen Heinrich Vogeler, modellen Martha Vogeler, Ottilie Reylaender, Hans am Ende, Fritz Overbeck, Hermine Overbeck-Rohte, Fritz Mackensen och Marie Bock.

Den målning som lockar besökare genom att finnas på affischtavlor överallt i Stockholm är Våren av Heinrich Vogeler. Målningen förställer hans fru, modellen Martha Vogeler, som vandrar genom ett vårlandskap, och hon är klädd i en vacker och modern Liberty-klänning.

Liberty var London-affären som var omhuldad av William Morris och Arts & Crafts rörelsen. Liberty var innestället där alla brittiska prerafaeliter handlade. Heinrich Vogelers prerafaelitiska skönhet drar omedelbart till sig besökare och beundrare i utställningshallen --- det är den största målningen i den största salen och alla blickar går mot den magnifika tavlan.

Martha Vogeler ser nöjd ut. Nöjd inte bara över att vandra i ett evigt spirande vårlandskap, utan även över att få lyckan att resa utomlands, för första gången på mycket, mycket länge. Våren är en nationalklenod som sällan får ut och resa. Våren pryder brevkort, anteckningsböcker, magneter och även utställningskatalogen om hela Worpswedekolonin och deras verk, som presenteras på Prins Eugens Waldemarsudde.

- Det var inte lätt att få hit tavlan, berättar Karin Sidén. Den hade inte varit utanför Tyskland på nästan tjugo år. Men till sist sa de "Vi låter henne få resa, vi gör det för Prins Eugen"!

Heinrich Vogelers vackra mytologiska motiv i utställningen tål också att betraktas och begrundas, länge. Ett av de vackraste och underligaste är hur Don Quixote ridit fel och nu befinner sig i ett tyskt hedlandskap. På jakt efter nya väderkvarnar? Eller är det inte så med klassiska motiv och sagomotiv, att man föreställer sig ofta huvudpersonerna i den egna, familjära miljön?

Heinrich Vogeler var inte bara en lysande målare själv --- han var också den som tog hand om Paulas tavlor efter hennes död, han förstod mycket bättre än Paulas make Otto Modersohn hur stor Paula var som målare.

Heinrich Vogeler hade själv ett tragiskt livsöde --- han blev kommunist och valde att flytta till Ryssland, där han antog att han skulle var välkommen, men han slutade sina dagar i ett ryskt koncentrationsläger, efter att Molotov–Ribbentrop-pakten hade brutits och alla tyskar skulle "rensas ut". Ett typiskt 1900-tals öde --- på en och samma gång både sorgligt och ironiskt.

Vad är den största överraskningen på utställningen? Kanske mötet med Ottilie Reylaender. Hon är inte lika berömd som andra pionjärer inom måleriet, men här, i den här utställningen, står det helt klart att hon är en av den moderna konstens banbrytande fanbärare. Chockerande modern är Ottilies bild av en flicka i en röd klänning vid några nakna trädrötter --- den hade kunnat vara gjord idag och ändå ha känts avantgard, modig och revolutionerande.

Ottilie Reylaender var långt före sin tid. Till skillnad från Paula Modersohn-Becker så fick Ottilie Reylaender ett långt liv, hon blev över 80 år, men hon flyttade från Worpswede, till Mexico, där hon bland annat umgicks med konstkändisen Diego Rivera, och hon blev därmed bortglömd i den tyska (och europeiska) konsthistorien. Hon har på senare år fått upprättelse och hyllas nu som en av de moderna konstens pionjärer. Hennes tavlor hänger nu där de hör hemma, tillsammans med resten av Worpswedekolonin och på kända museer. Och hon är rikligt representerad med fantastiska verk på den nya utställningen om Worpswedekolonin på Prins Eugens Waldmarsudde.

Ottilie Reylaenders bild av två unga väninnor som håller om varandra, mitt i ett brunt och ödsligt torvlandskap, är banbrytande för hur man avbildar barn, speciellt flickor, i konsthistorien. Det här är inte ett sentimentaliserat och idylliserat porträtt, inte en symbolisk bild av den oskuldsfulla barndomen, det är ett porträtt av två individer med egna liv och egna tankar.

Att få tag i alla centrala verk från alla olika konstnärer i Worpswede kolonin --- inklusive en designad first edition av Rilkes verk --- har varit en monumental uppgift, arbetet med utställningen har pågått i flera år.
Flera resor till Tyskland har stått på dagordningen och dagens Worpswede, som ligger i närheten av Bremen, är fortfarande är en aktiv plats för konstnärligt liv och skapande.

Utställningen om Worpswedekolonin på Prins Eugens Waldemarsudde är ett mästerverk i sig, dialogen mellan de olika tavlorna är inspirerande, tankeväckande och intressant, och i varje rum finns det något eller några verk av Paula Modersohn-Becker, som en välbekant röst som går igen och återkommer gång på gång med nya, spännande saker att säga.

BG

SCEN: Peter Jöback intar Cirkus med seriös popteater!

Du kan bättre! säger Jens Hultén till Peter Jöback. Upp och hoppa nu, det är Final!

Regi: Hans Marklund
Artist: Peter Jöback
Titel: Med hjärtat som insats
Medverkande: Peter Jöback, Jens Hultén, Marianne Mörck, Gunilla Backman, Frida Öhm, Elin König Andersson, Daniel Mauricio, Karl Noremo och en niomannaorkester.

Genre: "Popteater" - blandning av musikal, cabaret, krogshow, Wallmans salonger och Lars Norén drama
Plats: Cirkus, Stockholm

Premiär: 20 september 2018

Spelas: Hela hösten, torsdag-lördag, till och med 15 december

En liten parvel känner sig ensam och oälskad, så han lämnar sin hemby och far över stora vida vatten i jakt på kärlek och bekräftelse. Eller i alla fall applåder. Men showbiz är en tuff biz och hela tiden utnyttjas den lille parveln. Barnskådespelaren växer snabbt upp och blir till Peter Jöback, som i föreställningen Med hjärtat som insats spelar Artisten - ett lätt förklätt porträtt av Peter Jöback själv, när fakta och fiktion, saga och verklighet blandas. Artisten gör ungefär samma saker som Peter Jöback och är med om samma saker --- hyllas som musikaliskt geni (eller musikalgeni) och har succéer i Berlin, London, Paris, Las Vegas, New York ... och kommer till sist hem till sin hemby igen, och där återförenas han och försonas med sitt barnjag. Artisten Jöback lyfter upp barnskådespelaren och kramar om honom och blir kramad tillbaka av den lille parveln och så får han äntligen kärlek. 

Ja, det är aldrig för sent att komma hem och fixa till en lycklig barndom.

Upplägget i Med hjärtat som insats är som i musikalen Så som i himmelen. Bort och hem igen. Litet musikgeni ger sig ut i stora vida världen, blir olycklig trots alla framgångar och hyllningar, och kommer hem till hembyn igen, där han träffar sitt barnjag som han lyfter upp och kramar om. Och så blir han lycklig. Eller så dör han. Han har nämligen slitit ut sitt hjärta --- det hjärta han har låtit vara med hela tiden. Och haft som insats.

Suck! Så jobbigt att vara musikgeni och stjärna! Folk vill ha en bit av dig hela tiden!
 Så som i himmelen, Oscars. Men kunde lika gärna varit Peter Jöback på Cirkus.

Skillnaden är att ... Så som i himmelen har ett bra manus, en stegrad spänning, en oklanderlig dramaturgisk uppbyggnad som är så gedigen att bästsäljande manusgurus i Hollywood skulle kunna gråta sig gröna av avund över att inte ha skrivit den här storyn, så perfekt uppdelad i tre akter, där hjälten verkar vara nere för räkning inför tredje akten och reser sig upp och får en mäktig och välljudande revansch i slutet av tredje akten.

Med hjärtat som insats har ingen genomtänkt dramaturgi alls. Det är samma sak hela tiden som går runt, runt, runt i små, små, små cirklar. Artisten verkar vara nere för räkning hela tiden, och inte blir det någon verklig revansch.

På jakt efter kärlek.

Men det är snygga bilder som fladdrar förbi från Berlin, Paris, London, New York ... Man utnyttjar rummet i Cirkus på ett bra sätt med filmskärmar runt hela salen och de medverkande i popcirkusen springer också ut i publiken och agerar --- inklusive Jöback själv. 

Kritiker kanske påpekar att det gör de i Wallmans salonger också, och i var varannan krogshow, så det är inte direkt något nytt att ta sig ut i publiken och utnyttja hela rummet, med fara för att krocka med stressade kypare.

Men det är snyggt i alla fall, det är som att sitta mitt inne i en film. Och verkliga skådespelare i rummet är ju 3D effekt på riktigt!

Med hjärtat som insats är som en blandning av film och teater och en del cirkusakrobatik och vaudeville och cabaret och många olika konstformer. Man kan se det hela som en hyllning till teatern --- i alla dess former --- precis som i min favoritfilm Paradisets barn (en fransk klassiker) --- för här gör man ingen åtskillnad mellan konstformerna, alla får vara med och alla hyllas.

Dekadent nattklubb, som i filmen Cabaret med Liza Minelli.

Musiken går från Peter Jöbacks egna gamla pop-dängor (popsången Han är med mej nu som uppförs under London-delen av programmet har hållit väldigt bra) till Phantom of the Opera vibbar, superteatraliskt och melodramatiskt, med en Marianne Mörck som likt Fantomen hamrar på ett piano, medan Jöback blixtsnabbt plockar fram en vit mask och dansar mitt på scenen.

Det finns också ett gospel-avsnitt --- Jöbacks röst är ju som gjord för gospel --- som följer tätt på ett musikaliskt AA-möte, där alla sitter i en cirkel under en ljusgloria och sjunger R.E.M.s Everybody hurts så att säkerligen de flesta i publiken får rysningar.

Det är mycket möjligt att Peter Jöback slår någon slags rekord i klädbyten under en och samma show. Allt byts ut hela tiden, inklusive skorna, och det på scen, och det blixtsnabbt.
Jens Hultén, som spelar Artistens antagonist, kommer med nåt mossigt skämt om att Jöback är så välklädd för han tillbringat så mycket tid i garderoben. Inte roligt.

Jöback intervjuas. Och han har bytt kläder igen. Jämför med Så som i himmelen bilden ovan ...
"Suck. Visst är det jobbigt att vara musikgeni och alla vill ha en bit av dig!" tänker huvudpersonen.

Marianne Mörck får däremot några skrattsalvor. Hon är en komisk naturbegåvning och är den enda som kommer med lite comic relief i ett annars väldigt långt och mörkt drama.

Det hela påminner egentligen mer om Lars Norén på Dramaten än popteater på Cirkus. Det blir lite för fint och för pretentiöst och Artisten ska lida väldigt mycket och ligga på golvet och kravla.

Artisten i den här berättelsen på Cirkus vill bli älskad och bekräftad och Artisten går hela tiden på pumpen. Faller ner på golvet och mår dåligt och är nere för räkning. Gång på gång på gång. Inte bara inför tredje akten. När Everybody hurts har levererats som terapilåt så tror man verkligen att nu vänder det väl, nu är man väl framme vid dramats peripeti. Men nej, det är snart dags för ännu en kollaps!

Jag är "Visst Vill du ha Revanschen!" -  Jag har sedan länge vandrat vid din sida!

För lika säkert som riddaren i Det sjunde inseglet förföljs av Döden så förföljs Artisten av Mörck. Marianne Mörck alltså. Hon spelar dock inte Döden utan Revanschen, Viljan-till-Revansch, Aldrig-vara- nöjd, eller något sådant. Hon har en tydlig och genomträngande röst, även när hon viskar, som likt Samvetet är omöjlig att få tyst på.

Och så blir det deppigt igen och Peter faller till golvet ännu en gång. Kan inte Tingeling komma och rädda Peter och få honom att flyga? Eller Aladdin kan svepa in på en flygande matta? Och visa upp En helt ny värld, bortom allt gnäll? Eller vad som helst, bara det blir lite fart på det hela! Det här är ju ändå en popsaga!

Peter klädd i läderjacka och läderbyxor för Revansch!

Tanken bakom den här satsningen är förmodligen att göra ett slags Mamma Mia jukebox musikal med Peter Jöbacks egna favoritlåtar, både sådana från hans egen popkarriär (han spar den bästa till sist, till extranumret!) och musikalkarriär, men även andras. Och det är en god tanke. Förutom att depp plus depp plus depp gör att man tappar nyanserna. Svärta toppas med mer svärta och mer svärta --- det spelar ingen roll var i världen Artisten åker, för Svärtan följer efter, lika säkert som att Mörcks Döden-Revanschen följer efter, och att Jens Hultén kommer efter och säger att "Du kan bättre", gång på gång. Ingen kan göra något riktigt lyckat och riktigt glänsande av bara svärta. Förutom möjligen Lars Norén.  Enbart svarta paljetter ger inte så mycket lyster.

Peter Jöback och Cirkus kommer alltid att förknippas med Guldet blev till sand --- en låt som föresten INTE finns med i föreställningen --- megahiten från Kristina från Duvemåla som blev till rent guld, försäljningsmässigt. Den här gången blir det mer sand än guld. Guldkornen finns där, men de försvinner i mängden sandkorn.

Synd på en av Sveriges vackraste scener --- och Cirkus ser nu vackrare ut än någonsin.

Belinda Graham TK

SCEN: OMG vad Eric Gadd är sensationell på Hamburger Börs, i en show som ger allt!

OMG! Eric Gadd är lysande!  Nästan självlysande! Missa inte OMG på Hamburger Börs!

OMG! Eric Gadd är sensationellt bra på Hamburger Börs, i en livsbejakande show som glittrar och sprakar och verkligen ger allt! 

Det är egentligen helt överflödigt att Eric Gadd sjungande frågar "Do you believe in me?" för efter den här kvällen är alla själar soul-troende Eric Gadd fans!

Det är snudd på ofattbart att Eric Gadd aldrig gjort en krogshow på Börsen tidigare. Mannen är ju som gjord för den här platsen och det här formatet! Alla de artister som anses som de bästa gör ju just detta: en krogshow. Som kronan på verket på en lysande karriär. Nu är det äntligen dags för Eric Gadd, efter 31 år som nyskapande artist och låtskrivare!

Eric Gadd var en djärv och nyskapande pionjär inom svenskt musikliv när han gjorde soul, funk och R&B i mainstream och folkkärt, och det har han fortsatt med, ända sedan skivdebuten 1987. Svensk musikhistorieskrivning har egentligen inte gett Gadd tillräckligt med credd och tillräckligt med uppskattning --- och det är hög tid att ändra på den saken.

Eric Gadd är en av Sveriges absolut bästa artister. Sveriges soul-kung. Och när han väl gör sin krogshow så visar han var skåpet ska stå. Och skåpet ska inte alls stå. Skåpet ska dansa! Hela kvällen lång!

Eric Gadd omger sig med de absolut bästa musikerna och dansarna, och alla, precis alla, ger järnet från första till sista sekund av den här showen. Hamburger Börs är den perfekta lokalen för en sådan här tillställning. Man är så nära Gadd att man ser varenda svettpärla i pannan. Den här mannen utstrålar mer energi än ett helt fält av vindkraftverk och han äger hela scenen och hela lokalen från början till slut. Gadd kan till och med konsten att bära upp en plommonfärgad kostym. Det, ni!

Han passar också i kamouflagekläder med glitter och paljetter på. Som för att säga att han minsann inte är gjord för att smälta in, utan för att stå ut från mängden och skänka omvärlden lite extra glitter och glädje och soul!

När Eric Gadd gör sin show ser det så lätt ut och allt är så vansinnigt, fantastiskt bra att man undrar varför inte fler artister kan vara som Gadd och göra som Gadd och lyckas som Gadd.

"Visst, jag fyller 30 år som artist," tänker Gadd, "men 30 år är väl ingen  musik-ålder, jag ska hålla igång som om jag precis har börjat i branschen och är hungrig på hela världen och bara vill sprida min musik och min kärlek till musiken till alla som vill lyssna!"

Det är hela tiden musiken som står i centrum. Här är lite snack och mycket verkstad --- musikverkstad. Alla megahits som Gadd har haft levereras under kvällen, men utan nostalgiförpackning och utan "ursäkter" och en massa anekdoter om hur det var förr.

Publiken har stor åldersspridning och Gadds musik låter som om den skrivits just här och just nu. Samtidigt som den givetvis har gedigna rötter bakåt i tiden, till de största och de bästa som var inne när Gadd var ung (och även innan dess). Men bra musik har inget bäst-före-datum och inget speciellt decennium där den "hör hemma".

Så här ska det vara. Bara party och bara musik från början till slut. Önskar att fler skulle kunna ta ett blad ur Eric Gadds not-bok och skippa snacket och komma till musiken.

Under kvällen är det omöjligt att inte bli störtförälskad i alla som står på scenen tillsammans med Gadd. Tillsammans utstrålar de en sådan positiv energi, de är så samspelta och så lekfulla i sitt sett att leverera att det känns som om hela livet, inte bara den här kvällen, är en storslagen fest.

Det är ett nio personer starkt och tajt band som levererar på topp hela kvällen lång --- och favoriten i gänget är dansaren, sångaren och slagverkaren Gabriella Kaiser. Wow. Vilket gäng för Gadd att showa tillsammans med. Svensk soul har aldrig låtit bättre eller ljuvare och aldrig sett mer färgstark ut.

Gadd är inte heller den som leker svårt geni eller mörkar sina influenser --- i ett fantastiskt coolt och medryckande parti i mitten av showen hyllar han Sly Stone och Cheryl Lynn, samtidigt som han och bandet sömlöst glider över till vintage-Gadd --- som givetvis låter lika bra som förebilderna!

Ibland lämnar Gadd det musikaliska gänget för att gå ut och beblanda sig med i publiken och sätta sig på ett lila podium där kolsyreisen ryker och  där nya och mindre nya låtar levereras med behagliga musikaliska rysningar.

Gadd & Co levererar den perfekta festkvällen. En där publiken inte sitter ner på sina stolar utan ställer sig upp och dansar och lever med i Gadds partystämning. Det här är en kväll att minnas. Vissa skulle kalla det en kväll med sting. Jag kallar det en själfull kväll. I ordets bästa bemärkelse.

Artist: Eric Gadd
Titel: OMG
Plats: Hamburger Börs, Stockholm

Låtlista: 1. Kom hit och ta,  2. Cold sweat + Plus minus, 3. Why don’t you, why don’t I,
4. Heaven is asleep, 5. Sold your soul, 6. Power of music, 7. Stay away från mig, 8. The right way, 9. Excuse me, hallelujah,  10. Medley: I found someone/If you want me to stay/Wish I/Got to be real, 11. There’s no one like u, 12. Riding high, 13. My personality, 14. One touch, 15. Do you believe in me, 16. Wish I, 17. Tvåhundratusen, 18. Vi kommer aldrig att förlora, 19. Bara himlen ser på

Showens längd: 90 minuter
Publik: Fullsatt
Premiär: 14 september 2018
Spelas: Hela hösten, torsdag- lördag, till och med den 15 december

BG, TK

SCEN: The Sound of Music - Briljant familjemusikal som vågar ta ställning - och vara rolig!

The Sound of Music på Intiman 2018 - klassiker får nypremiär med lysande barnskådespelare! 

Regissören Kålle Gunnarsson.

Regi:  Kålle Gunnarsson
Titel: The Sound of Music
Musik och text:  Richard Rodgers och Oscar Hammerstein II
Svensk översättning: Erik Fägerborn

Kostym: Caroline Eriksson,  Koreografi: Ran Hamilton, Musikaliskt ansvarig: Ann Alinder,  Scenografi: Ljus & Dekor

Ensemble hösten 2018:
Maria: Sara Axelsson, Kapten von Trapp: Pierre Hagman, Liesl: Ebba Mård Andersson / Linnéa Tannergren, Rolf: Simon Petersson / Gustav Gälsing, Kurt: Isak Gummesson / Oskar Norgren, Louisa: Jonna Bergström / Mira Hoffman Fröling,  Friedrich: Mio Tibblin / Nils Boyer, Marta: Polly Nilsson / Elma Norberg,  Brigitta: Ella Tellqvist / Meleah Myhrberg,  Gretl: Kimberly Rydberg / Lilja Ollinen, Fru Schmidt: Jessica Stendahl,  Franz & Löjtnant Müller: Johnny Johansson, Max Detweiler: Robin Rösehag, Elsa Schröder:  Hélène Lindahl, Herr Zeller: Kristian Ståhlgren,  Amiral Schreiber: Fredrik Vahlgren, Abbedissan: Pernilla Karlsson,  Syster Berthe & Fru Zeller: Ann Alinder,  Syster Ewa: Hanna Holmgren,  Syster Ingrid & Fru Elberfeldt: Johanna Håkansson,  Syster Sofia: Hélène Lindahl, Syster Margareta: Jessica Stendahl

Plats:  Intiman,  Teatern vid Odenplan, Stockholm
Premiär: 21 september 2018 (nypremiär)
Spelas: Hela hösten!

Musikalföreställning med civilkurage!

The Sound of Music är en klassiker. Självbiografin av Maria von Trapp har blivit teaterföreställning och musikal och film. En av historiens mest framgångsrika någonsin. Intimans nya uppsättning av The Sound of Music är fantastiskt bra, Sara Axelsson är väldigt lik Maria i filmen (spelad av Julie Andrews), hon har samma pojkaktiga sätt, samma uppnäsa och samma kavata maner att ta sig an livet på. Sara är ett fynd, någon som har utstrålningen och är lätt att älska, precis så som Maria ska vara. Hon är berättelsens motor och hon fångar även Marias karaktär och sätt att vara från självbiografin --- någon som har civilkurage och vågar säga ifrån.

Uppsättningen på Intiman är fartfylld och rolig och den är full av medryckande musik, kärlek och dramatik. Dramat är perfekt rollbesatt in i minsta roll och har fantastiskt bra barnskådespelare, alla i rätt ålder.

Barnen får ta stor plats i handlingen och alla är just barn. Skådespelarna spelar barn i sin egen ålder. Barn som ser väldigt klart på kärlekshistorien mellan Maria och Kapten von Trapp och förstår vad som pågår innan de vuxna förstår det. Barn som är misstänksamma mot flaggan med den fula spindeln på, som får alla att bli på så dåligt humör. Barn som förstår att det är dags att fly och lämna sitt hemland och hitta ett nytt hemland. Barn som är tuffa, klarsynta, sårbara, modiga, rättframma ... och helt rätt i sina roller. Det märks så tydligt att alla barnen i salongen i alla åldrar relaterar till von Trapp barnen och Maria och Kapten von Trapp och hejar på dem.

Att ge barnen större utrymme är ett genidrag, och det stämmer även med hur händelserna skildras i Maria von Trapps självbiografi.

Intiman har tagit fasta på The Sound of Music som en modig musikal, och det är helt uppenbart att barnen i salongen hänger med och tar ställning. Ska man göra som mobbare och översittare vill, eller ska man säga ifrån, även om priset är högt? Det här dramat utspelar sig alldeles innan Anschluss, alltså alldeles i upptakten av andra världskriget. Det finns de österrikare som håller hårt på Österrike --- däribland familjen von Trapp. Det finns andra som tycker att det är bra för Österrike att ingå i det nazistiska Tyskland. Chockerande nog är det inte bara otrevliga karaktärer som tycker så, utan även sådana som vi från början tyckt är sympatiska och som verkade pålitliga.

Sedan finns det ju alltid de som "bara" försöker överleva och som ser till att helgardera sig och placera sina intressen på olika sidor av konflikten. Till dem hör Max, mannen som "upptäcker" de sju skönsjungande barnen von Trapp, och som planerar att göra barnen kända (och själv bli rik på kuppen). Men till syvende och sist måste han välja sida, han kan inte både ha kakan kvar och äta den ... och då väljer han den svåraste vägen, för att rädda familjen von Trapp, trots att han själv sätter sitt liv på spel. Max visar sig vara en hjälte till sist - och sådana hjältar är ofta mer berörande än de som har varit rättrådiga hela tiden.

I slutscenen, där alla sjunger en masse,  tar alla skådespelarena som spelat nazister av sig sina armbindlar --- som för att säga att alla kan göra rätt val, det är aldrig för sent.

Sångerna är så klart fullträff efter fullträff --- från sången om favoritsaker (sockerkakssmet finns på listan!) till godnattsången som barnen fullständigt lyser i.

Kålle Gunnarsson kan verkligen konsten att ge bra personregi till barn, så väl som konsten att ständigt hålla tempot uppe och göra teater relevant för barn. I alla åldrar!

Man kan lätt gå på den här versionen av The Sound of Music fyra olika generationer och alla kommer att få ut något av föreställningen. Alla kommer att skratta, alla kommer att få sångerna på hjärnan, alla kommer att hitta någon att identifiera sig med i dramat, alla kommer att bita på naglarna av spänning, och alla kommer att få något att tänka lite extra på.

Ett stort plus är att man inte behöver vänta så länge på de bästa sångerna --- de kommer redan tidigt i handlingen, början av kvällen är som en "greatest hits" parad som man inte kan värja sig mot!

Miljöerna förändras och  förvandlas snabbt och det händer alltid något snyggt och något spännande på scenen.

Det här är en helt magisk upplevelse och en helt magiskt bra uppsättning av en modig och viktig och samtidigt rolig pjäs.

Föreställningen är rekommenderad från och med sju års ålder, men här finns betydligt mindre barn som sitter på en hel trave kuddar för att se något, och de följer andlöst med i handlingen.

Det känns som om tiden bara flyger förbi!

Intiman har verkligen etablerat sig som Stockholms nummer ett ställe för familjeföreställningar!

Men det här är inte bara den bästa familjemusikalen just nu. Det är även den bästa musikalen. Och den bästa teaterupplevelsen. Punkt slut!

Belinda Graham TK

FILM: Alpha - Upplev hur människan fann sin bäste vän i snygg IMAX-istidsfilm som får kritiker (och publik) att yla av lycka!

Alpha-varghund och blivande Alpha-hövdingmänniska ... i filmen Alpha gör de allt för att överleva tillsammans.

Regi: Albert Hughes

Titel: Alpha
Medverkande: Kodi Smit-McPhee, Jóhannes Haukur Jóhannesson, Leonor Varela, Jens Hultén,
Mercedes de la Zerda,Spencer Bogaert m.fl.

USA, 2018

Colombia Pictures

Distribution: UIP

Coming-of-age story, kärlekshistoria (mellan människa och hund), far-och-son story och överlevnadsfilm. 
Samt fantasyäventyr med spektakulära miljöer och djur som ser påhittade ut, men som uppenbarligen levt någon gång i tiden (eller i forntiden). 
Alpha är så mycket i ett paket!

Kritiker och den stora massan kan vara överens när det gäller att kora vad som är "bra film". Som när det gälle Alpha, nu aktuell i 3D och 3D IMAX även i Sverige ... Har hört så otroligt mycket gott om denna film, både från kritiker och "vanligt folk" (alltså den vanliga, betalande biopubliken) att det verkade osannolikt att filmupplevelsen skulle kunna leva upp till allt beröm, det hela var som en ylande kör av bifall.

Men ja, Alpha är en grymt snygg film, speciellt i 3D IMAX, och man får samma känsla som man fick första gången man såg Sagan om Ringen (första filmen) eller Jurassic Park (den riktiga, den som Spielberg gjorde). Vilken snygg värld! Vad fantastiskt gjort! Tänk att promenera omkring i den här världen!

Och man får känslan av att promenera runt någonstans någon gång under det som idag kallas istiden. Händelserna i filmen utspelar sig för 20 000 år sedan, och människan har ännu inte upptäckt människans bäste vän, hunden (eller rättare sagt: blivit kompis med vargarna, hundarnas förfäder).

Alpha är absolut ingen originell film, det här är en historia som berättats i olika varianter över tusen gånger, säkert ända sedan istiden. Alpha har drag av Lejonkungen och Lassie och  otaliga fantasyfilmer (som The Hobbit och Ringen-filmerna) där huvudpersonerna går och går och går bara för att ta sig hem igen. Men redan de gamla grekerna ville ju höra Odysséen (om en lång. lång, lång hemresa) om och om igen, så det här är en berättelse som säljer, en som är djupt rotad i människans själ.

Huvudpersonen Keda är hövdingens son, och tyvärr inte tillräckligt tuff. Förutsägbar far-och-son konflikt finnes. Keda får till exempel tillrättavisningar för att han inte är tillräckligt bra på att göra upp eld med pinnar. Pappa är besviken. Man ska inte ge upp! (Spola fram 20 000 år ... "Ska du verkligen ge upp college bara så där, för att det är svårt?! Quitters never win!").

Alla pratar någon slags fantasyspråk, det finns massor av skådespelare från alla möjliga länder (bland annat Island och Sverige) i filmen, och allt är så klart textat. Ingen kan förstå hitte-på-språket, men det gör att man koncentrerar sig mer på kroppshållning, mimik, action och annat icke-verbalt i filmen. Och dessutom: hur personerna säger vad de säger, snarare än vad de säger. (Enligt hundträningsböcker är det också så hundar lyssnar --- de lyssnar efter tonfall snarare än efter ords exakta betydelse).

Jakten på stäpp-bison är grymt spännande och även grym --- så här började människan att utrota djur? genom att vara för effektiv? --- och det hela slutar med att Keda skadas allvarligt och lämnas för död när alla drar hem till sitt. Men Keda är tuffare än han såg ut när han inte kunde göra upp eld med pinnar, och tillsammans med sin nye följeslagare, en hundliknande varg som han kallar Alpha, försöker han ta sig hem.

Keda får jobba hårt för att vinna Alphas förtroende, men när de väl blivit vänner är kärleken starkare än den i Lady och Lufsen och de båda gör allt för varandra och turas demokratiskt om att rädda livhanken på varandra under resten av filmen, under den långa, långa, långa vandringen hem.

Det här är en film som få djurälskare kan se utan att få en tår i ögonvrån, förhållandet mellan människa och hund har varit detsamma i alla tider.

Fast man kan fråga sig varför Keda döper hunden till Alpha --- som människa ska man vara flockledare, alltså Alpha, annars kan man aldrig träna en hund ordentligt.

För den som tycker att Keda och Alphas machoäventyr tillsammans låter lite för mycket ... så hav tålamod! Den här historien har en gullig och extra lurvig twist på slutet!

Det här är en härlig matinéfilm och familjefilm att njuta av och drömma sig in i!

BG

SCEN: Broarna i Madison County - En amerikansk Kristina från Duvemåla triumferar på Maximteatern

Daniel och Viktoria som Robert och Francesca i den melodramatiska musikalen Broarna i Madison County på Maxim.

Regi: Rikard Bergqvist

Titel: Broarna i Madison County
Manus: Marsha Norman
Text och musik: Jason Robert Brown
Svensk översättning: Rikard Bergqvist
Scen: Maximteatern, Stockholm

Premiär: 12 september 2018
Speltid: 2 timmar och 45 minuter, inklusive paus

Spelas: Hela hösten, först i Stockholm och sedan i Malmö.

Utvandrare och invandrare som undrar om de gjorde rätt som lämnade sitt hemland för att bygga ett nytt hem i ett annat land, långt borta. Nybyggare som sjunger om hopp och möjligheter och hemlängtan och besvikelser och ett liv som kanske blev bortslösat. 

Den här beskrivningen sammanfattar både Kristina från Duvemåla och Broarna från Madison County.

När man ser musikalen Broarna från Madison County på Maximteatern är det lätt att förstå att boken och sedermera filmen och slutligen musikalen blivit så enormt framgångsrika och populära i USA. Det finns så många som kan identifiera sig med huvudpersonen Francesca. Hon har hemlängtan till Italien, till Neapel. Och så många i Amerika har kommit dit från andra länder. Man kan lätt byta ut Italien mot Irland. Eller Tyskland. Eller Ryssland. Eller Österrike. Eller Puerto Rico. Eller Småland. Så många har rest till Amerika med ett hopp om en ljusare framtid. Så många har förmodligen också blivit besvikna. 

I USA kan säkert en hel publik sitta och tänka på sina hemländer och hur det hade blivit om de eller deras förfäder inte utvandrat. Hur skulle ett parallellt, alternativt liv sett ut? Med helt annorlunda val?

Och hur många i en svensk publik sitter och tänker på sitt andra hemland, hur ett annat liv skulle ha sett ut? Det tål att tänka på. 

Handlingen i musikalen Broarna i Madison County är nästan lika koncentrerad som i en franskklassiskt drama (en dag, en handling, en plats).

Tiden här är fyra dagar. 

Handlingen är en kort och koncentrerad kärlekshistoria.

Platsen är gården där Franscesca bor. Med en liten utflykt till den berömda bron i närheten.

Medan Francescas äkta man är borta tillsammans med barnen på en marknad (deras tjur ska vinna ett pris, hoppas de) går hon själv runt hemma på gården i Iwoa och tänker. Robert Kincaid, en fotograf som jobbar för National Geographic, dyker upp vid dörren och frågar om vägen till den sista av de berömda Broarna från Madison County, för han ska fotografera dem alla och hittar inte den sista av dem.

Francesca visar vägen och ljuv musik uppstår. I detta fall bokstavligen, eftersom det är en musikal. Men även bildligt talat så befinner sig de båda i samklang med varandra. Man förstår snart att Francesca inte har något alls gemensamt med sin träige och tråkige man Bud. Som en gång i tiden var en smärt och stilig och spännande amerikansk soldat, en av dem som befriade Italien. Men de dagarna ligger långt tillbaka i tiden. Bud glömde att berätta för Francesca hur långtråkigt det är i Iowa och hur fattigt och slitsamt livet är, när han tog henne från Italien, kulturens högborg i Europa, till lantliga hålan i Amerika. Verkligheten levde inte alls upp till reklamen för det förlovande landet.

Francesca och Robert blir djupt förälskade och de samtalar på riktigt. lagar mat tillsammans och utbyter tankar. Han har varit i Neapel och fotograferat, och gamla minnen flyter upp till ytan. Vad finns kvar, vad förändras?

Handlingen koncenteras kring de fyra dygn som Francesca och Robert har tillsammans, men det finns tillbakablickar mot vad som hände förr i tiden i Italien, och en kort epilog där man får se vad som hände sedan, efter de fyra dagarna.

Parallellt med kärlekshistorien hemma på gården klipps det till scener med den äkta mannen och barnen som grälar med varandra på den där marknaden där tjuren ska vinna första priset. Och så klipper man också över till grannparet på gården bredvid, där en beskäftig grannfru står med kikaren i högsta hugg och försöker räkna ut vad Francesca och den där hippie-fotografen har för sig, innan hennes man lägger beslag på kikaren. Det är comic relief av högsta klass!

Det är alltid intressant att lyssna i pausen på vad publiken tycker. Praktiskt taget alla har sett filmen Broarna i Madison County  i regi av Clint Eastwood, filmen där Eastwood själv och den ständigt Oscarsnominerade Meryl Streep spelar kärleksparet. Vad folk saknar mest i musikalen Broarna i Madison County  är Broarna. "Det var så vackra miljöer i filmen!" Här får man fantisera fram miljöerna och "det är tur att man sett filmen så man i alla fall vet hur bron ser ut", blir pausjuryns utslag. Det är ganska sparsmakat på scenen, samma träkonstruktion av obehandlat gråaktigt trä föreställer den berömda bron, Francescas hem, marknaden som resten av familjen är på, ett ställe där det är logdans, Italien, grannens hem, någon obestämd bar någonstans, där Bud sitter och super och klagar över sin egen otillräcklighet, fotografens hem eller hotellrum, en tidningsredaktion, och så vidare ...  ... 

Men det gör också att allt fokus är på skådespelarna och sången, det finns inga distraktioner, inget annat att titta på eller tänka på (om man inte sitter och fantiserar om broarna i filmen alltså) och det kan också vara en fördel för musiken och texten. Det här blir musik utan musikvideor eller filmprojektioner, som är så vanliga i teater och i musikaler idag.

Programbladet för musikalen är ett av de bästa (och tjockaste) någonsin --- hela boken av Robert James Waller finns med, och hans introduktion till den verkliga historien som ligger bakom romanen/filmen/musikalen. Gratis näsdukar från Lambi medföljer.

Daniel Sjöberg och Viktoria Tocca har de eminenta huvudrollerna i denna Sverigepremiär, Joachim Bergström spelar Bud, tonårsbarnen Carolyn och Michael spelas av Moa Pellegrini och Mattias Disman och grannfrun av musikalveteranen Petra Nielssen. Ungarna är grymt bra, nya stjärnskott på musikalhimlen, och man tror verkligen på deras gnabbande syskonrelation! Carolyn blir till något av en favorit under föreställningen - ständigt lika osäker och kaxig, och brorsan Michael ska minsann inte få lägga vantarna på deras gemensamma röda turtröja!

Broadwaymusikalen av Broarna i Madison County hade premiär 2014, med manus av Marsha Norman text och musik av Jason Robert Brown. Att vi nu 2018 för första gången har fått en svensk premiär på musikalen Broarna i Madison County är i mångt och mycket tack vare pjäsens Franscesca --- Viktoria Tocca. Hon har lyckats förhandla till sig rättigheterna och dessutom axlat den nyanserade och vuxna kvinnliga huvudrollen med pondus. 

Det är på det hela taget ganska sällsynt med vuxna kärlekshistorier idag, fokus ligger så ofta på tonåringar, och första kärleken, vare sig det gäller filmer eller musikaler,  tänk bara på Grease, High School Musical, West Side Story, Romeo och Julia, Wicked, Hairspray ...

Kristina från Duvemåla och Broarna i Madison County finns i ett fack för sig. Med kvinnliga mogna huvudpersoner som pendlar mellan hopp och förtvivlan och svåra val och stark hemlängtan.

Broarna i Madison County är de stora känslornas musikal - men också de små nyansernas. Det är en ypperlig kombination.

BG

SCEN: Ghost - Chinateaterns lotterivinst med Peter Johansson som Swayze-spöke

Gladys Del Pillar och Peter Johansson - dubbla lotterivinster i Ghost! 

Regi: Anders Albien
Titel: Ghost
Medverkande: Peter Johansson, Maria Lucia Heiberg Rosenberg, Gladys Del Pilar, Bruno Mitsogiannis m.fl.
Manus: Bruce Joel Rubin
Översättning: Anders Albien, Amanda Albien
Musik: Dave Stewart, Glen Ballard.
Sångtexter: Dave Stewart, Glen Ballard.
Koreografi: Jennie Widegren, Bianca Fernström, Åsa Engman
Musikalisk ledning: Janne Radesjö.
Scenografi: Andreas Bini.
Kostym: Camilla Thulin
Plats: Chinateatern, Stockholm
Premiär: 14 september 2018
Spelas: Till och med 15 december 2018

“Ghost! Can it win this lottery? - Ghost! Made me take up pottery!”

Så löd ett par rader från Billy Crystals öppningsnummer från Oscarsgalan 1991.

Filmen Ghost vann dubbelt upp i lotteriet. En Oscar för bästa kvinnliga biroll, Whoopi Goldberg som det vimsiga mediet Oda Mae Brown,  och en Oscar till för bästa manus av Bruce Joel Rubin.

Filmen blev en kultklassiker, enormt framgångsrik, spelade in över 500 miljoner dollar, och alla minns drejningsscenen med Patrick Swayze och Demi Moore. (Ja, vilken bra reklam för krukmakeri! Till och med Billy Crystal ville prova på!) Sedan dess har Ghost blivit en succé som musikal på Broadway och på Londons West End ... och nu på China. Chinateatern i Stockholm alltså. Så varför åka till West End när det räcker med att ta sig till China?

Den här uppsättningen ÄR en lotterivinst! Och den största vinsten är Peter Johansson, som spelar huvudrollen Sam, och som är så övertygande i allt han gör - i rollen går han igenom alla känslorna på en och samma gång, rollen är också enormt fysiskt krävande och dessutom har huvudpersonen under stora delar av dramat ingen att interagera med på scenen eftersom han blivit ett spöke.  (Detta är ingen spoiler, kolla titeln!)

Bonusvinsten, den där du kan skrapa fram dubbla beloppet, stavas Gladys Del Pilar. Hon är utomordentlig i Whoopi Goldbergs Oscarsvinnande roll som falskt medium som lurar folk på pengar, tills den dagen hon möter spöket Sam ... som hon faktiskt kan höra! Att hon faktiskt är ett fullt fungerande medium och inte längre en bluff kommer som en chock för henne. Eftersom hon bara kan höra Sam och inte se honom följer en hel del situationskomik .... Gladys Del Pilar mjölkar rollen på varenda skrattsalva och varenda applåd som rollen är förtjänar och hennes fantastiska och egenartade kostymer är inte av denna världen.

Kostymerna är på det hela taget både vackra och lite historiska med sköna 1980-tals vibbar (Ghost hade ju biopremiär 1990).

Carl, skurken i dramat, spelas av Bruno Mitsogiannis - men han är också Sams bäste vän. Vänskapen mellan Sam och Carl känns äkta och inte ett dugg spelad, Carls förvandling till dramats huvudsaklige antagonist är mer långsökt och ansträngd ... man missar också helt att Carl faktiskt jobbar för någon annan, som dödar honom om han inte får tio miljoner dollar tvättade, bums.

Ghost är en blandning av kärlekshistoria och deckarhistoria (vem mördade Sam och varför?) och någon slags rörig maffiahistoria om pengatvätt ... och det är mycket som ska in i handlingen på kort tid.

Sedan finns det också metafysiska utläggningar om varför vissa går vidare medan andra stannar kvar för att vaka över de levande. Men det här är ingen Himmel över Berlin. Tonvikten ligger på action och hämnd och Sam tränar upp sin nya spökkropp till att bli en gruvlig poltergeist som kan banka skiten ur de som förtjänar det. Förutom att han är smart nog för att ta finansiell hämnd, via krångliga bankkanaler och med Oda Mae som hjälp. Hon är "diskret klädd" för bankaffärer i röd dräkt med fantastisk röd pillerburk på huvudet.

Dansnummerna och kostymerna och scenbygget är fantasiska, och det finns många små pärlor bland birollerna, som en förnärmad spansk dam som gärna vill ha kontakt med sin döde make, en citybanktjej som nyser i hissen, en breakdancande nunna, ett spöke som utan lov tar Oda Mae i besittning, en vimsig bankman som aldrig minns folks namn, och så vidare ...

Det enda som inte fungerar i musikalen Ghost är kärlekshistorien. Och det var liksom det som var det centrala i filmen Ghost, att Molly och Sam älskade varandra så mycket att Sam inte ville gå vidare till nästa liv. Här i musikalen verkar de bara vara två personer som inte alls passar ihop och fejkar "gulligt par" för selfies och Facebook (vem skulle egentligen klandra Carl om han hade ihjäl dem båda två?) och hon är fruktansvärt tråkig. Den typen av klichébohem och konstnär som aldrig skapar någon konst utan bara pratar om det och bor i en dyr loftvåning med en massa dyra designermöbler. Maria Lucia Heiberg Rosenberg är väldigt blek i den kvinnliga huvudrollen, man varken ser eller hör mycket av henne när hon sitter på golvet och sjunger om den förlorade kärleken i ganska sömniga och smöriga ballader ... Den där kärleken som ska vara så viktig i dramat, men som man inte alls känner något av.

Dessutom: Drejningsscenen slarvas bort. Helt. Det är snudd på lika kriminellt som pengatvätt i en uppsättning av Ghost!

Bästa låten från filmen Ghost är helt klart Unchained Melody men det är knappast någon ny låt, den har funnits sedan 1955 (musik Alex North , text Hy Zaret) och den lär ha spelats in 1500 gånger av över 670 olika artister. 1965 års version av the Righteous Brothers, med solosång av Bobby Hatfield, är den "klassiska versionen" som var med i filmen Ghost.

Den nyskrivna musiken i  musikalen Ghost är av Dave Stewart, känd från den brittiska syntpopgruppen Eurythmics, och Glen Ballard, känd för att ha skrivit och producerat Alanis Morrissettes stilbildande 90-talsalbum Jagged little pill. Men efteråt är musiken från Ghost inget man minns eller går och nynnar på. Det finns ingen "Don't mess with the Ghost Man" hit-låt, i  stil med "Don't mess with the missionary man".

Vad man däremot minns är Gladys Del Pilars högljudda bluffmedium och hennes samspel med det osynliga, skönsjungande spöket Sam, som kan sjunga om balanserande elefanter i evighet. Bokstavligen. 

För fem balanserande elefanter är fler än fyra flitiga myror, och även om intrigen kan sätta myror i huvudet på vem som helst (går den egentligen ihop? nä!) så är det roligast att bara skratta åt skämten och fundera på om sådana där pillerburkar på huvudet kan bli moderna igen, för andra än piccolos.

BG