BOK: Julgransodlingen Christmas Tree av Laurie Gilmore - Grinchen säljer julgranar och möter hantverkartrop

Titel: Julgransodlingen Christmas Tree

Författare: Laurie Gilmore

Serie: Dream Harbor (del 3)

Antal sidor: 328

Utgivningsdatum: 2025-10-27

Förlag: HarperLove

Översättare: Elisabeth Essén
Originaltitel: The Christmas Tree Farm
ISBN: 9789150982596

Kira North är sur, arg, deprimerad och vill göra revolt mot allt och alla. Så hon flyttar till landet (trots att hon hatar landet) och köper en julgransodling (trots att hon inte kan någonting alls om jordbruk, skogsbruk eller rurala aktiviteter över huvud taget) och ska sälja in julstämning (trots att hon hatar julen). Det finns en del skapelser i olika romaner som verkar helt uppåt väggarna ologiska, och Kira North tar priset för mest ologiska och mest långsökta romanhjältinna i år. 

Att kalla boken för en Hallmark film i bokform är lite av en förolämpning mot Hallmark. De försöker åtminstone. Med målet att göra människor glada med bakgrundsmusikens filmiska motsvarighet och de ger jobb till Lacey Chabert (från riktiga Mean Girls, originalet) och andra gamla favoriter. It's not all bad.

Det behöver inte vara tufft och nyttigt tuggmotstånd hela tiden. Men när man enbart tagit kärnan, de tröttaste troperna utan att ens variera dem det minsta lilla, som en sur och bortskämd city girl som flyttar till vischan, en generisk småstad någonstans i Amerika, och sedan skickar en lantlig kille för att rädda henne hela tiden medan hon gör bort sig ... då är måttet rågat. Vare sig man bakar sötebröd eller surdegsbröd.

Och Kira North är världens suraste och mest osympatiska Grinch. Hela tiden. Så sur och hatar julen så mycket. Killen ska vara så förstående och eftersom hon inte kan någonting om julgranar, eller något annat heller för den delen, så får han fixa allt.  Definitivt "saviour complex". Ska det räddas, måste räddandet åtminstone alternera någon gång mellan varven, som i Holiday Ever After. En helt korkad och hjälplös tjej blir bara jobbig. 

Hantverkartropen kan vara alldeles okej, om det görs med finess, och om huvudpersonen till exempel renoverar en K-märkt herrgård och har en funktion i berättelsen. Här blir det bara löjligt.

Och ordval - eller översättning - understryker det löjliga. Prepositioner som saknas, syftningsfel, märkliga bisatser, och folk som "spinner" när de säger något. När hörde du förresten senast någon i verkliga livet använda uttryck som "diminutiv hockeyspelare"? Det betyder här alltså ett barn som åker skridsko på en allmän isrink. Inte en dvärg i NHL. 

Huvudpersonen kallas Peaches - alltså Persika - och bara det är idiotiskt, sedan kommer en massa andra idiotier på toppen av det. Är det någon människa som vill bli kallad för Persika? Förutom Prinsessan i Super Mario Bros.?

Sextio procent av boken är sexscener och utfyllnad. Vilket är ett billigt sätt att fylla ut sidorna, så att det blir tjockt nog för att häfta ihop en bok. Men det tillför inte handlingen något. Kira och lantishantverkartropen velar om utifall de ska vara ihop, hon spinner och surar om vartannat, de åker skridsko bland diminutiva hockeyspelare och säljer en och annan julgran, medan Kira med jämna mellanrum återfaller i Grinch-mode och ska tillbaka till stan efter sitt one-night stand (som varar i mer än en natt) eller i alla fall efter julhelgen (det är bara en semesterromans) och läsaren har förstått långt innan huvudpersonerna att de kommer att bli ihop för en längre tid än en natt eller julhelgen innan sista punkten på sista sidan är satt.

På plussidan: Omslaget är snyggt och hunden är gullig. Det finns en hund i boken också.

Har frågat hard core romance fans ... och detta är tydligen en del i en serie, vilket inte står på framsidan av boken, den verkar vara fristående att döma av reklamen. För att uppskatta den här boken ska man tydligen läsa två böcker innan den här boken och det här är den allra sämsta boken i serien och bara transportsträcka för att läsa om paret i Dream Harbour som alla vill läsa om. Det här vara alltså bara utfyllnad. Med en gullig hund som lockbete.

Nu har jag läst fyra dåliga julböcker ... och nu ska jag skriva om dem. Ha, ha, skratt. Det lät tydligen väldigt dåligt. Och väldigt kul. S. skrattade. Stort. S. läser Ulf Lundell. Han har tydligen skrivit ett mästerverk. Jag låter uppgiven. Så många julböcker ... och ingen hit. Än.

BOK: Holiday Ever After av Hannah Grace - Hallmarksvänligt julmys, nu på svenska!

 

Bok: Holiday Ever After (svensk utgåva)

Författare: Hannah Grace

Serie: Maple Hills

Antal sidor: 474

Utgivningsdatum: 2025-10-23

Förlag: Bokförlaget Nona 

Översättare: Therese Wijk, Hannah Hellström, Nuanxed

Originaltitel: Holiday Ever After

ISBN: 9789180863612

Clara Davenport vill lösa Fraser Falls största problem. Enligt Jack Kelly är Clara Davenport Fraser Falls största problem.




Holiday Ever After har allt som en Hallmark julfilm och en lättsam romcom ska ha.

- Gulligt litet samhälle någonstans på landet. (Det kommenteras till och med i texten att det ser ut som i en Hallmark film).

- Motsatser som dras till varandra ... kombinerat med en variant på tropen "enemies to lovers".

- En gullig, fluffig hund - som råkar heta Elf. Mycket juligt hundnamn.

- En hel uppsjö av skruvade, vrickade, charmiga och egensinniga birollskaraktärer (vad vore Notting Hill och Bridget Jones utan knasiga bästa vänner och alla andra som lägger sig i?).

- En karriärsdriven storstadstjej som kommer till vischan och hittar meningen med livet - och får en hunkig lantis med gullig hund på köpet.

- En Grinch som behöver muntras upp.

- Givetvis julmarknader, varma drycker, välgörenhetsprojekt, leksaksinsamling, julgransodlingar, julshopping, tända ljus, gnistrande snöfall ... och mycket mer.

Den karriärsdrivna storstadstjejen Clara Davenport har fått som uppdrag att rädda familjefirman, ett leksaksföretag, som lider av en liten baksmälla efter ett PR-fiasko. Hon kommer till Fraser Falls för att charma invånarna och pricka av allt på en lång att-göra-lista. Om Clara lyckas så kommer hon att få en befordran. Om hon misslyckas ... julefriden och toppjobbet kommer att vara ett minne blott.

Jack Kelly hatar familjen Davenport och deras leksaksfirma, eftersom han tycker att företaget stal hans idé till en leksak. Välkommen till klubben. Så många designers och uppfinnare får se sina saker "modifierade" en smula och kopierade av storföretag. Utan ersättning. 

Jack är småstaden Fraser Falls egen Grinch, men också dess självutnämnde beskyddare. Och han är inte glad när Clara kommer och charmar alla i staden och hjälper dem att hitta lösningar på olika problem och utmaningar. Det där ska ju vara hans roll ... Hans farfar var stadens beskyddare på sin tid, och Jack anser att den rollen nu rättmätigen är hans. Även om han ofta inte har en aning om vad han pratar om, eller hur det går till i affärsvärlden.

Under handlingens gång så dras Jack mer och mer till Clara - och hunden Elf dras verkligen till Clara. Men hon ska ju tillbaka till storstaden, med big business och sitt flashiga jobb och sitt jetsetarliv, med designerkläder och stora galatillställningar ... Kan någonting locka Clara att stanna i Fraser Falls efter semestern är över? Och ... har hon helt rent mjöl i påsen, eller kommer Jack att känna sig sviken och förrådd igen, som så många gånger förr?

Det här är en bok som verkligen har summerat allt det mesta och det bästa med amerikanska och kanadensiska julfilmer i Hallmark stil. Det kanske kommer som en liten överraskning att författaren Hannah Grace bor i Manchester, England, och inte alls i någon mysig liten amerikansk Hallmark-by. Men det kommer inte alls som någon överraskning att Hannah Grace har två charmiga hundar. De heter Pig och Bear. De skulle säkert lätt ha blivit kompisar med Elf ... Hannah Grace har bland annat skapat den virala TikTok succén Icebreaker, och Holiday Ever After kan lätt bli en ny favorit både bland tonåringar och vuxna.

Semesterläsningen är räddad med Holiday Ever After!

BOK: Huset av Emelie Östergren - Så byggdes Sverige!

Titel: Huset

Författare: Emelie Östergren
Antal sidor: 32 

Utgivningsdatum: 2025-10-10 

Förlag: Lilla Piratförlaget

Illustratör: Emelie Östergren

ISBN: 9789178136032

Tänk på det där tramsiga programmet Så byggdes Sverige där Petra Mede, Gert Wingårdh & Co springer runt som om de är med i Bolibompaversionen av en deepfake rip-off på Tillbaka till framtiden och försöker vara lustiga. Den charmiga boken Huset av den Augustprisnominerade illustratören Emelie Östergren är rolig på riktigt - och du kan själv tänka hur det är att gå runt i gamla tiders bebyggelse, utan kändisar i deepfakes. Huset är en fristående fortsättning på den populära boken Staden och nu har Emelie Östergren gått all in på att följa en enda byggnad och livet i den byggnaden ... vilka bor där, vad jobbar de med, vilka prylar var trendiga, vilka leksaker har barnen ... och så vidare.

Vartannat uppslag är som ett dockskåp, vi kan titta in på alla våningarna, och vi har som uppgift att spana efter vissa prylar, i en komplicerad "hitta Hugo" lek. Vartannat uppslag väljer upp detaljer som förstoras upp och förklaras - bland annat så zoomar man in på barnens leksaker och vad de hade under denna tidsepok.

Det är fyndigt och finurligt och oändligt detaljrikt!

Det är intressant att följa livet i en enda byggnad, man får lite känsla av Jaques Tati filmer som Mon Oncle och Playtime. Och visst är det "playtime" här på riktigt ... boken är rikligt inbjudande till att läsaren får fantisera själv och vara medskapare till forna tiders äventyr. Det riktigt myllrar av grejor som pågår på varje uppslag. Tidsrymden är nästan ett sekel ... och från bokens synvinkel befinner vi oss redan nu "i framtiden". Om du skulle göra ett eget uppslag om vår tid ... vilka är trenderna, vilka prylar skulle du välja ut ... ? Det är alltid svårare när saker ligger nära i tiden.

Varje uppslag med prylar - de uppslag som ligger mellan dockskåpsuppslagen - är fulla med möbler, mode, fordon, frisyrer ... leksaker ... husgeråd.

En utmaning - kanske en liten nackdel - är att varje uppslag omfattar två decennier. Det stör inte så mycket när det gäller början av 1900-talet. När vi kommer till uppslaget 1970-1990 ... alltså, det är verkligen skillnad på 70-talet och 90-talet. Det är stor skillnad på att vara barn 1970 eller 1990. Det är stor skillnad på leksakerna. Det är stor skillnad på ABBA, Roxette och Robyn. Och på Mello 1970 och 1990. På något sätt verkar det som om utvecklingen går snabbare och snabbare ... på slutet hade man behövt begränsa sig till ett decennium per uppslag, och även inom ett decennium finns det stora skillnader. Förresten, upptäcker att jag inte haft en enda grej av det som var typisk 1970-1990 ... och inte en enda grej av det som var typiskt 1990-2010. Däremot har jag en hemmatäljd trähäst (leksak) som jag lekte med och den var trendig i början av 1900-talet. Så man ska ta vissa trender med en nypa salt.

Förresten ... i gamla filmer (även i Tatis Mon Oncle) ser man att fattiga människor bor överst i husen, eftersom det inte fanns någon hiss. Nu när det byggs in hissar i vartenda högt hus så är det finast att bo överst, i "the penthouse suite" ... Det är något som den här boken har missat, det bor en drake överst i huset. Kanske trivs den där eftersom den kan flyga. Den behöver inte bekymra sig utifall den ska ta trapporna eller hissen. 

BOK: Tomtens första jul av Sydney Smith och Mac Barnett - En riktig pärla att ta fram jul efter jul ... !

 

Titel: Tomtens första jul     

Författare: Mac Barnett

Antal sidor: 40

Utgivningsdatum: 2025-10-17

Förlag: Lilla Piratförlaget

Översättare: Caroline Bruce

Illustratör: Sydney Smith

ISBN: 9789178135844

Ibland hittar man en bilderbokspärla som bara - kaboom! - är som den bästa smällkaramellen! Den innehåller sött, salt och blandat, härliga skämt, saftiga scener och en trevlig överraskning. Och är glänsande snygg.

Tomtens första jul är en sådan bok.

När boken börjar så arbetar Tomten hela tiden. Han är fullt upptagen med att arbeta, göra leksaker, flyga runt jorden och leverera leksaker ... Sedan unnar han sig en halvtimmes extra sovmorgon nästa morgon, och sedan så börjar han om igen. Med att tillverka leksaker inför nästa år.  En halvtimmes extra sovmorgon är inget egentligt julfirande. Och ett år bestämmer sig Tomtens nära och kära för att fixa julfirande åt Tomten själv ... För visst är det orättvist om han inte får uppleva hur roligt det är med jul, utan bara ser julen som en massa arbete? Tre nissar slår sina kloka huvuden ihop och en snäll isbjörn klär ut sig till Tomten och levererar julklappar ... Givetvis finns det också julklappsstrumpor upphängda. 

Ett helt underbart uppslag är när allesammans samlas och läser en bok tillsammans.  Just denna juldikt som finns kort citerad i boken kan avnjutas i sin helhet inläst av Jim Carter - känd som den snälle butlern Charles Ernest Carson i Downton Abbey.

Illustrationerna är varma och mysiga och varje uppslag, varje bildsida, täcks till varenda millimeter av flytande färgfält. Tänkt att snö kan bestå av så många färger ...  Inomhus, hos Tomten, är det bruntonad, varm allmogestil som gäller. Vissa saker är helt knasiga. Som att få in en alldeles för stor gran i huset. Men om man verkligen önskar sig något, så går det. Eller så har Tomten och nissarna smått magiska krafter.

Hela den här boken är smått magisk. Alla i den skapar sin egen familj och sina egna jultraditioner ... och när det blir lyckat, slår de fast att det här kan de gärna göra om nästa år igen ...

Mac Barnett har skrivit allt från klassiska sagor med glimten i ögat, som den om de tre bockarna Bruse, till moderna halsbrytande actionäventyr, som den skojiga Kid Spy serien, och han är utsedd till läsambassadör i USA - ett mycket fint uppdrag.

Illustrationerna är av Sydney Smith, en kanadensisk illustratör som är den senaste mottagaren av den prestigefulla H.C. Andersen medaljen  - ett pris som är allmänt erkänt som "Nobelpriset i litteratur för barnboksgenren". Han har också fått Kate Greenaway medaljen - som anses vara det finaste som en illustratör kan belönas med. Ja, innan man får H.C. Andersen medaljen.

Bättre julstämning än det här ... det får man leta efter. En hållbar julklapp som gärna öppnas om och om igen ... och givetvis även nästa år!

En allåldersbok att mysa med ... och att läsa högt med sagovördnadsvärd Carson-stämma.

BOK: Osannolika händelser på Baskerville Hall - En osannolik Harry Potter kopia med drag av Frankenstein

Titel: Osannolika händelser på Baskerville Hall: 

De fems märke

Författare: Ali Standish

Serie: Baskerville Hall 

Antal sidor: 324

Utgivningsdatum: 2025-10-10 

Förlag: Lilla Piratförlaget

Översättare: Anna Thuresson

ISBN: 9789178136193

Arthur Doyle går i skolan på internatskolan Baskerville Hall, en hemlig skola som skickar ut inbjudningar till exceptionellt begåvade barn. Arthur kom in efter att självaste Sherlock Holmes rekommenderat honom. Han delar rum med sin bäste vän Jimmy Moriarty, vars far håller på med mörka skumraskaffärer. Arthur är fattig, Jimmy är rik (men inte det minsta snobbig eller skrytsam) och de verkar ha en bra bästa-vänner-relation ... i alla fall tills Arthur börjar tjuvlyssna på Jimmys samtal med sin far, professor Moriarty. De båda vännerna glider sakta men säkert isär ...

Men detta är inte det värsta. Strax efter terminsstarten blir Arthurs favoritprofessor Sherlock Holmes förgiftad. Doktor Watson är otröstlig, men kan inte hitta något botemedel. Så förgiftas ännu en lärare, och även skolans rektor ... Här någonstans börjar man tänka på Harry Potter böckerna och den där basilisken som slingrade sig runt i Hogwarts och förstenade olika folk. De var inte döda, men inte heller levande. Som ett slags magisk koma.

Baskerville Hall lider väldigt mycket av ett Hogwartskomplex. Det är lätt att se vem som är Harry, Hermione, Draco, Dumbledore, Miss Sprout och så vidare i boken. Och så är det en gammal skola full av hemliga gångar och till och med en labyrint på ägorna (i stil med den där Cedric Diggory mötte sitt öde ...) och alla barnen är speciellt begåvade. Inga vanliga "muggles" äger tillträde. Det är en elitistisk skola. Och en internatskola, där barnens och personalens intriger står i centrum och författaren slipper att skildra barnens familjer, hem, intressen ... De flesta, förutom Arthur och Jimmy, är bara namn med en enda egenskap. Irene Eagle är en amerikansk variant på Irene Adler och hon gillar spionprylar. Fickan har en massa fickor på sin klänning. Hmf. Inte speciellt originellt. George Kumar gillar att prata med spöken och bygger ett eget ouija-bräde. Han får kontakt med skolspöket Rose, som är den här bokens Moaning Myrtle (fast mycket mindre gnällig) och Rose ger femgänget mycket värdefulla ledtrådar. För de är fem i gänget. Och spöket Rose rotar fram ett foto på ett annat fem-gäng, från den tid då hon var en levande elev på Baskerville Hall. I detta femgäng ingick Sherlock Holmes ...

Arthur inser att alla de förgiftade offren var elever samtidigt på Baskerville Hall. Vem har återvänt och varför väljer hen ut sina gamla vänner till att bli offer?

Vad förväntar man sig av en Sherlock Holmes historia? Eller en homage till Sherlock Holmes historierna, skriven i våra dagar?

Ett kort svar: LOGIK. Det ska vara mysterier, deckargåtor, som kan lösas genom logik och slutledningsförmåga. Den här boken saknar fundamentalt detta enda fundament som man kan kräva av en Sherlock Holmes homage.

Visst, det finns "haunted houses" alltså spökhus, i drivor i originalberättelserna. Men. Det fanns alltid, alltid en naturlig förklaring, lika säkert som att Mysteriegängets hund heter Scooby-Doo.

Om man drar in fantasy och sci-fi och övernaturliga prylar ... finns det inte mycket kvar av Sherlock Holmes.

Arthur och Jimmy har en halvtam flygödla som husdjur. De kallar den Böckling och matar den med böckling. Inte alls vitsigt. Visst, Kipper funkar som namn på husdjur, men Böckling? Det är lika korkat att kalla ett djur som äter Böckling för Böckling som att kalla någon som har fickor för Fickan. Och pocketböcker ska alltså då med denna logik översättas till fickböcker? Polly Pocket blir Polly Ficka? Fnys. Underkänt.

Till försvar för Baskerville Hall serien kan man tillägga att den riktige Sir Arthur Conan Doyle skrev en bok om dinosaurer, En försvunnen värld, sin tids Jurassic-World-hype, men det gjorde även Jules Verne. Och (mycket senare) Michael Crichton. Och är det något man är trött på så är det barn som ska gulla med och överleva dinosaurer. Sir Arthur Conan Doyle var också intresserad av spiritism - alltså att prata med andar och spöken. Och han trodde på älvor ett tag. Sherlock Holmes hade med rätta fnyst åt allt detta.

Om man gör en Sherlock Holmes homage så ska man undvika att blanda in dinosaurier och spöken. Och tidsresor och en hel massa annan röra. Det känns som att författaren Ali Standish bara har kastat saker på måfå mot väggen, "see what sticks", och så har hon kört med allting på en och samma gång och lagt till ett Hogwarts som heter Baskerville Hall ... och om man ändrar namnen på alla lärarna och eleverna finns ingenting kvar av Sherlock Holmes homagen. Det börjar snarare som en Harry Potter homage. Men sedan går det över till en Frankenstein homage ... och spoilervarning här, (fast man räknar ut snabbt hur det hänger ihop när man läser), evig ungdom och evigt liv kan uppnås med att hela tiden åka tillbaks med en tidsmaskin (Doctor Who-varning på detta) och komma ut som en ny person, eller så kan man ta en kropp som är ung och frisk och föra över sig själv till denna kropp. (Putin och Xi fångades i ett samtal då de trodde att mikrofonerna var avslagna och de räknar med att regera i typ hundra år till, med hjälp av unga friska organdonatorer ... Frankensteins dröm lever.) Klimax i boken är att Arthurs femgäng, eller i alla fall deras kroppar, ska bli värdar för det gamla femgänget. Så följer långa scener med metallbritsar och elektroder och blixtar och dunder och oväder ... bla bla bla. 

Det här är helt klart en Frankenstein homage eller  en skamlös amerikansk Mary Shelley rip-off. Välj själva vilken beskrivning som passar bäst. Nya Frankenstein filmen kom förresten nyss till Netflix. Det är fritt fram att bli uttråkad i två och en halv timme, utan vettig logik eller vettigt slut, och att fundera på det idiotiska att använda döda krigsskadade människor och pussla ihop, istället för friska pigga barn .... det fanns säkert rännstensbarn och föräldralösa barnhemsbarn att tillgå på den här tiden ... Men Baskerville Halls Arthur och Jimmy och Irene och så vidare har ju familjer, i två fall väldigt rika och inflytelserika familjer, som borde sakna dem när de försvinner. (Vem vill göra professor Moriarty upprörd ... ?! Brr!!) Medan Frankenstein (Netflix-filmen) är rekommenderad för 16+ åringar så är Baskerville Hall rekommenderad för 8-åringar (originalserien på engelska). Det är en viss skillnad. De flesta små barn skulle bli uttråkade av den här boken, de har förmodligen ingen aning om vad för Sherlock Holmes figurer och namn som används, och är det verkligen en bra barnbok att framställa barn som en hög organ som skrupelfria vuxna kan använda hur som helst för att få evigt liv?

Dessutom. De flesta längtar nog efter roligare internatskoleberättelser. Som Malory Towers (finns på SVT barn), The Worst Witch (finns på Netflix) eller Harry Potter (finns på HBO). Och alla finns så klart också i bokform.

Reklamen att  Osannolika händelser på Baskerville Hall: De fems märke skulle vara baserad på Sherlock Holmes äventyr och den unge Sherlock Holmes författaren Arthur Conan Doyles egen uppväxt, blandat med karaktärer från hans böcker, är något som man får ta med en stor nypa salt. En bekant blev gruvligt besviken på att kidsen inte sprang runt i London, som i The Baker Street Boys, och inte var någon hund viktig i berättelsen heller. Det finns inga intressanta miljöer. Det känns bara som om de tråkigaste bitarna av Hogwarts nu kallas Baskerville Hall. London däremot är fullt av intressanta miljöer. Oavsett vilken tidsepok du väljer.

Och när det gäller deckare ... visst blir man besviken när huvudpersonen, amatördeckaren, inte behöver anstränga sina små grå celler utan bara blir servad ledtrådar hela tiden från ett spöke. Det är lite som att göra Moaning Myrtle till den stora hjälten i Harry Potter serien.

BOK: En flickas krigsdagbok av Jessica Bab - Mycket aktuell, 80 år efteråt ...

Författare: Jessica Bab, efter intervjuer med Vera Sisefsky,

som skrev originaldagboken

Antal sidor: 274

Utgivningsdatum: 2025-05-02

Förlag: Lilla Piratförlaget

Illustratör: Ida Björs
ISBN: 9789178136100

I år är det 80 år sedan andra världskrigets slut firades. I Sverige, så väl som runtom i världen. Många filmer, tv-serier, dokumentärer och böcker har kommit ut i samband med detta högtidlighållande. En flickas krigsdagbok är en av de allra bästa.

På bokens insida syns en bild av Vera Sisefskys egen anteckningsbok, som hon skrev dagbok i före och under hela andra världskriget. Det handlar om att börja skolan, att hitta vänner, att leka, att lära sig nya saker, att fundera över varför brodern aldrig har vänner hemma på besök, att se fram emot helgen med mormor ... Men det handlar också om hotet. Den ständiga klumpen i magen. Radiosändningarna. Den arga gubben som skriker i radion. Mörkläggning. Pappa som försvinner bort till ett ställe som heter Boden. Han är inkallad.  

Det handlar om att hamstra, när det finns saker att få tag på. Ransoneringskuponger blir vardagsmat och samtidigt blir det svårt att få tag på vardagsmat. Det handlar om att ta emot barn från Finland, att Finlands sak är vår, att sticka varma filtar och skicka till Finland, att samla in pengar och skicka till Norge, att avstå från sin egen veckopeng för att skicka pengarna till Norge, att många matvaror och godsaker försvinner, att det är rekordkalla vintrar, att skolan inte har råd med värme och under en vecka utropas "kokslov" för att spara på det koks som man eldar med. Kokslovet under en av årets kallaste veckor finns kvar. Nu för tiden kallas det sportlov. Få vet att sportlovets ursprung är en krisåtgärd under andra världskriget. 

Vi följer konsekvent Veras synvinkel och vad hon vet. Och inte vet. Just när hon skriver det. Hon frågar vuxna människor om olika saker, men de tycks inte heller veta mycket. Vera frågar sin älskade mormor vad som händer med judarna i Norge. Mormor vet inte.

Ida Björs har fångat essensen i Veras dagboksanteckningar, alla hennes förvirrade känslor, men även hennes roliga upptåg, med fin precision i de nytillkomna illustrationerna. 

Mellan dagbokssektionerna finns fler illustrationer, svartvita foton, faktadelar med bilder från den tid som Vera skriver om, med löpsedlar och med förklaringar vad det var som hände. 

Norges judar mördades systematiskt. Båten Donau tog med sig 529 deporterade norska judar - nio överlevde och kom hem till Norge igen. Totalt deporterades en tredjedel av den norskjudiska befolkningen. Sovjetunionen fällde fyra bomber över Södermalm i Stockholm, ett trettiotal bomber föll samma kväll över Stockholms skärgård, Södertälje och Strängnäs. En flicka tittar ut genom ett fönster efter bombningarna över Eriksdalsområdet. Flyktinglagen gjorde det omöjligt för judar att komma in i Sverige, efter krigsutbrottet 1939. Detta ändrades inte förrän hösten 1943. Finlands folk led oerhört under andra världskriget. Grannländernas sak var Sveriges sak - men bara till en viss gräns. Tyska nazistiska soldater åkte skytteltrafik genom Sverige, med en vänsterledd koalitionsregerings goda minne, och mördade norrmän när de kom fram. Det är en sida av myntet. En annan sida är att några norska judar och motståndsmän som överlevde utrensningarna gjorde det för att de lyckades ta sig över en gräns till "ett fritt Sverige".

Det här är en utmärkt bok att läsa tillsammans, över generationsgränserna, och att öppna upp och att prata om saker. Vi vet hur det gick. Då. Vi vet inte hur det går. Nu. Det finns fortfarande arga gubbar som skriker, och inte bara i radion. Flera frågor handlar om utifall inte alla grannländer, som Norge och Finland, hatar oss i Sverige - det borde de ju göra, eftersom svenskarna var så fega. Eller nöjer de sig med att hata Sverige när det gäller ishockey?

Något som är mycket relevant idag är Veras ständiga klump i magen. Och hennes skuldkänslor när hon en dag har roligt och leker och skrattar. Är inte det fel när det finns så mycket elände i världen? Är det fel att öppna sina julklappar och vara glad över dem, när andra barn inte får fira någon jul? 

Krig finns nära Sverige även idag. Och aldrig har så många människor varit på flykt sedan andra världskriget. Återigen hamstras det och doomsdaypreppers får vatten på sin kvarn. Vi ska vara redo, vi ska ha en beredskap. Är det fel att skratta och leka när så många lider på andra ställen i världen? I boken slås de fast att människan måste få lov att ha roligt för att orka med.


Vera har roligt när hon på kokslovet (det som senare blev sportlov) får lära sig åka skidor på landet i Hälsingland, på en gård utanför Ljusdal. Sedan när Vera blivit äldre förstår hon att målet med att skicka bort henne var inte att hon skulle lära sig åka skidor - det var att hon skulle lära känna en annan familj. För om kriget kommit till Sverige, till Stockholm, skulle en annan familj få adoptera Vera och hennes bror för att de skulle vara säkra från utrensningar. Att som förälder eller vårdnadshavare kunna ta ett sådant beslut ... och att bara behöva överväga en sådan situation ... det är fruktansvärt. Hur ärliga är vi mot barnen idag? Och hur mycket försöker vi distrahera dem med roliga saker? Och är det största problemet att liftkorten på sportlovet, före detta kokslovet, har blivit för dyra?

En flickas krigsdagbok ställer onekligen saker i perspektiv. En fin, tänkvärd allåldersbok med träffande illustrationer, skapad med stor empati och förståelse.

FILM: A Merry Litte Ex-Mas - It's A Wonderful Life med Alicia Silverstone

Regi: Steve Carr

Manus: Holly Hester

Producenter: Paula Hart, Melissa Joan Hart

Medverkande: Alicia Silverstone, Oliver Hudson, Jameela Jamil, Pierson Fodé, Linda Kash, Melissa Joan Hart, Timothy Innes med flera

Betyg: 3

Premiär på Netflix:  13 november 2025

Netflix första julfilm för i år är  här! Med en liten homage till julklassikern It's a Wonderful Life, där huvudpersonen tror att hans liv har varit värdelöst, eftersom han levt det i en småstad och aldrig fullföljt sina stora ambitioner. Istället för en frustrerad James Stewart i huvudrollen så har man här valt komediennen och 90-tals ikonen Alicia Silverstone.  Och hon behöver inte en ängel för att påpeka att hon är värdefull, det räcker med en yngre manlig strippa-slash-tomte-slash-snöröjare - alias "the honey pot" från Netflixsuccén The Wrong Paris, alias fotomodellen-slash-skådespelaren Pierson Fodé. 

Pierson Fodés roll  i A Merry Little Ex-Mas påminner om Leo Woodalls roll i den senaste Bridget Jones filmen, Bridget Jones: Mad About the Boy - yngre ögongodis som ger hjältinnan tillbaka hennes tro på kärleken och sig själv, precis när hon behöver det som mest. Fast eftersom det här är en amerikansk film så blir det betydligt mindre action. Bara en puss. Men Fodé gör verkligen det mesta av att vara "supporting cast" och stjäl effektivt varenda scen han är med i. Och han får möjlighet att strippa vid julgranen för att släcka en eldsvåda med sina eldsäkrade scenkläder. Helt klart är den 193 centimeter långe blonde modellen ett genuint komediämne. Han lyckades även vara roligast i The Wrong Paris - och toppar många rutinerade komediskådespelare.

Men kvällen clou är så klart Alicia Silverstone, tillbaka i full glans i en huvudroll. Hon har också den näst största kvinnliga rollen i bioaktuella Bugonia (efter utomjordiskt vackra Emma Stone), vilket i och för sig inte säger mycket, eftersom amerikanska storfilmer tenderar att bara ha plats för en stor kvinnlig roll. Hur som helst, alla killar, karlar, män som växt upp med Alicia Silverstone och haft en crush på henne sedan The Crush ... er julafton har kommit tidigt i år. Alicia Silverstone är charmig, rolig, söt, knasig och helt oemotståndlig i rollen som Kate och hon har inte tappat sin komiska tajming med åren. Den har bara blivit bättre.

När grande finale kommer, och hela byn samlas i hjältinnans hus för att hylla henne och bedyra hur mycket hon betytt för dem (helt i It's a Wonderful Life anda) så har hon fått spel så många gånger, skrikande, ramlande, snubblande, gnisslandes tänder och krossande ett pepparkakshus och en Harry Potter kittel som kan spruta eld! (Fråga inte. Det är bara för dumt ...)

Jo, tilläggas bör att Alicia Silverstone även är exekutiv producent till filmen och hon har lyckats få in flera trendiga budskap om "sustainable Christmas", julstämning utan konsumtion och shopping, eko-vänligt boende, solpaneler på taket, vegetariskt julbord och veganska efterrätter. Alicia Silverstone är själv vegan och eko-aktivist. Fast hennes eget solpanelstak finns i ett varmare och soligare klimat i Los Angeles.

Medan de flesta romcoms handlar om att bli ihop, så handlar A Merry Litte Ex-Mas om att skiljas. Som vänner. Eller ... ?! Kanske är huvudpersonerna inte redo att skiljas, kanske kan det bli en nystart på deras förhållande, ett där de lär sig att tala ut som sina känslor?

Filmen utspelar sig i en sådan där typisk julfilmssmåstad, den här heter Winterlight. Alla känner alla, det finns allt man behöver, ett café där alla samlas, en lanthandel där allt finns från spik till polkagrisar, en läkare som alltid står till tjänst (Kates äkta hälft), ett ställe som odlar och säljer julgranar ... och så vidare. Allting är småskaligt. Familjehuset "The Mothership” ser ut som ett trevligt pepparkakshus. Och det finns en pepparkakshustävling. Varför inte?

Bland "supporting cast" märks brittiska Jameela Jamil (The Good Place) som driver med konceptet att det känns som om hon är med i en amerikansk mysig film och Timothy Innes (The Favourite, The Last Kingdom) i rollen som Kates dotters Harry-Potter-galna pojkvän. Kate är livrädd att dottern ska hamna i norra Yorkshire, England, och jobba på en landsortspub och inte ha en fin, lukrativ amerikansk karriär efter college.

Alicia Silverstones Kate måste ju ha en hunk i samma ålder att spela mot. Den äran tillfaller  Dawson’s Creek kändisen Oliver Hudson, som återigen får spela rollen av "Christmas Dad" - precis som i den gamla Netflix julfavoriten The Christmas Chronicles.

Producenterna Paula Hart och Melissa Joan Hart är förresten ett mor-och-dotter-team ... och man har fått in ett par vackra, allvarliga och tänkvärda mor-och-dotter-ögonblick, mitt bland all slapstick och alla halsbrytande eskapader.