Djungelboken är en klassiker i dubbel bemärkelse – dels som litterärt verk, dels som film. Som litterärt verk är Djungelboken en del av Rudyard Kiplings hyllade produktion som gav honom Nobelpriset i litteratur. Som Disneyfilm är det en av de bästa och mest hyllade filmerna i Disneys produktion.
Idag är det inte lika naturligt att hylla Rudyard Kiplings litterära verk som det var när han belönades med Nobelpriset. Allt från kolonialism till genusperspektivet har stötts och blötts när det gäller Kiplings verk. Men hans dikt ”If” är fortfarande den mest populära dikten när man frågar det brittiska folket och Djungelboken är omåttligt populär – men nu främst med Disney illustrationer.
Visst svänger det om Djungelboken! Filmversionen av Djungelboken av Disney är inte alls lika diskuterad eller kritiserad som originalförfattaren Kiplings livsverk. Filmversionen är ju helt enkelt rolig underhållning för barn – färgglatt, trivsamt och humoristiskt. En briljant och medryckande musikalkavalkad där nästan alla djur i djungeln har sitt eget sång och dansnummer. Vem kan emotstå något sådant?I Sverige kan alla den lilla filmsnutten där Baloo möter Mowgli för första gången och ljuv musik uppstår – bokstavligen – eftersom denna filmsnutt är med i det klassiska julaftonsprogrammet varje år. Feel good i kvadrat serveras från den exotiska djungeln innan det är dags för skinka och dopp i grytan. Ur svenskt perspektiv finns också några av de finaste gamla skådespelarna representerade med sina röster – som Beppe Wolgers som gör Baloo.Var glad och nöjd med vad du harDe flesta musikgenrer finns representerade i Djungelboken, ballader, barber shop, marsch musik och swing. Allt i Sherman & Shermans unika tappning. De båda bröderna var experter på att skriva nummer som förde handlingen framåt med mycket action. Apornas swing nummer med trumpetsolon i ruinstaden är en lika stor musikalisk klassiker som Baloos och Mowglis gemensamma sångnummer om att man ska vara glad och nöjd med allt som livet ger, komplett med tvättbrädesolo.
Slutet däremot är konservativt – Bagheera vinner, Mowgli förs tillbaka till människobyn och blir människa och Mowgli följer frivilligt med en flicka han ser vid källan, och det är kärlek vid första ögonkastet.
Mycket konservativt
Nästa installation efter Djungelboken i Disney Diamond Edition serien är Den Lilla Sjöjungfrun där huvudpersonen vill bli människa (till skillnad från Mowgli) och inte är nöjd med sin lott att vara i havet som sjöjungfru. Alla säger att hon ska veta sin plats – djur är på sin ställen, sjöjungfrur på sitt ställe, människor på sitt ställe, de som är i havet är i havet, de som är på land är på land.
Eller som Carson i Downton Abbey skulle uttrycka det: de som är downstairs är downstairs och de som är upstaris är upstairs och så ska det vara. Krabban Sebastian uttrycker mer eller mindre samma sak i en sångversion: ”Under the sea”.
Lilla Sjöjungfrun trotsar detta och blir belönad för sitt trots: hon får bli människa och bo ”upstairs” istället.
Att inte vara nöjd med sin lott, att inte var nöjd med var man befinner sig eller den kropp man har fått och förvandla sig till något helt annat – allt fungerar iDen Lilla Sjöjungfrun. Långt ifrån konservativt. Allt går att förändra. Disney går inte så långt som att låta en kille förvandla sig till tjej, men det är bra nära. Förvandlingen från sjöjungfru till människa är inte smärtfri och problemfri, men det går vägen.
Adoption och förhållanden över gränserna
Innan man dömer ut Djungelboken för att vara gammaldags och konservativ är det viktigt att komma ihåg att det mest är slutet som gör det intrycket. Innan dess har Baloo talat sig varm för adoption han förstår inte varför han som björn inte kan få adoptera en människa. Kan inte han och Bagheera adoptera honom tillsammans då och hålla honom säker i djungeln? Bagheera förklarar att en björn och en panter inte kan vara ihop men den illmariga blinkningen från Baloo (som låtsas att han tror att Bagheera friar till honom) och slutet när de håller om varandra och dansar ger ett annat svar: en björn och en panter kan visst vara ihop. Och vem kan säga att de inte skulle klara av att adoptera tillsammans också?
Kiplings bok hade dock ett helt annat slut än filmen. Mowgli kommer till människobyn och klarar inte av att bli människa – han har växt upp i en vargflock och även om människor också har ett flockbeteende är det väldigt annorlunda. Han förstår inte heller att människor ljuger hela tiden, både som social nödvändighet och för att rädda ansiktet. En man berättar att han dödat Shere Kahn och Mowgli vet att detta inte är sant – han dödar den stora tigern själv.
Så småningom återvänder han till sina vargbröder
Walt Disney hade denna handling som ett alternativt slut – men det blev aldrig filmat. Förmodligen skulle det varit lite väl magstarkt att låta ett barn som Mowgli skjuta en tiger på film (och idag är tigrar utrotningshotade och skyddade av WWF) men slutet är mindre konservativt – och det visar hur svårt det är att bli människa.
Inom feminismen brukar det hävdas ”man föds inte till kvinna, man blir det”. Man kan lika gärna säga att ”man föds inte till människa, man blir det”.
Mowgli har inte haft en sportslig chans att bli människa, när han blivit uppfostrad av vargar.
Så småningom lär han sig att leva både i människobyns flockstruktur, efter att ha blivit byns hjälte, och i vargflocken, där han blir vargarnas nye ledare. Likt en superhjälte lever Mowgli två liv med två identiteter.
Ungefär som Kipling, Camus och många andra som har två olika identiteter i två olika länder. Men man kan vara lika stolt över båda två.
På frågan om Djungelboken är en konservativ klassiker eller ett nydanande verk, vekar svaret bli att Djungelboken också har två olika identiteter – det är både en konservativ klassiker och ett nydanande verk, beroende på hur man ser det och vilka scener man väljer att fokusera på.
