måndag 5 september 2016

Djungelboken – konservativ klassiker eller nydanande mästerverk?

Djungelboken är en klassiker i dubbel bemärkelse – dels som litterärt verk, dels som film. Som litterärt verk är Djungelboken en del av Rudyard Kiplings hyllade produktion som gav honom Nobelpriset i litteratur. Som Disneyfilm är det en av de bästa och mest hyllade filmerna i Disneys produktion.

Visst svänger det om Djungelboken!
Idag är det inte lika naturligt att hylla Rudyard Kiplings litterära verk som det var när han belönades med Nobelpriset. Allt från kolonialism till genusperspektivet har stötts och blötts när det gäller Kiplings verk. Men hans dikt ”If” är fortfarande den mest populära dikten när man frågar det brittiska folket och Djungelboken är omåttligt populär – men nu främst med Disney illustrationer.
Filmversionen av Djungelboken av Disney är inte alls lika diskuterad eller kritiserad som originalförfattaren Kiplings livsverk. Filmversionen är ju helt enkelt rolig underhållning för barn – färgglatt, trivsamt och humoristiskt. En briljant och medryckande musikalkavalkad där nästan alla djur i djungeln har sitt eget sång och dansnummer. Vem kan emotstå något sådant?
I Sverige kan alla den lilla filmsnutten där Baloo möter Mowgli för första gången och ljuv musik uppstår – bokstavligen – eftersom denna filmsnutt är med i det klassiska julaftonsprogrammet varje år. Feel good i kvadrat serveras från den exotiska djungeln innan det är dags för skinka och dopp i grytan. Ur svenskt perspektiv finns också några av de finaste gamla skådespelarna representerade med sina röster – som Beppe Wolgers som gör Baloo.
Var glad och nöjd med vad du har
De flesta musikgenrer finns representerade i Djungelboken, ballader, barber shop, marsch musik och swing. Allt i Sherman & Shermans unika tappning. De båda bröderna var experter på att skriva nummer som förde handlingen framåt med mycket action. Apornas swing nummer med trumpetsolon i ruinstaden är en lika stor musikalisk klassiker som Baloos och Mowglis gemensamma sångnummer om att man ska vara glad och nöjd med allt som livet ger, komplett med tvättbrädesolo.

Slutet däremot är konservativt – Bagheera vinner, Mowgli förs tillbaka till människobyn och blir människa och Mowgli följer frivilligt med en flicka han ser vid källan, och det är kärlek vid första ögonkastet.
Mycket konservativt
Nästa installation efter Djungelboken i Disney Diamond Edition serien är Den Lilla Sjöjungfrun där huvudpersonen vill bli människa (till skillnad från Mowgli) och inte är nöjd med sin lott att vara i havet som sjöjungfru. Alla säger att hon ska veta sin plats – djur är på sin ställen, sjöjungfrur på sitt ställe, människor på sitt ställe, de som är i havet är i havet, de som är på land är på land.
Eller som Carson i Downton Abbey skulle uttrycka det: de som är downstairs är downstairs och de som är upstaris är upstairs och så ska det vara. Krabban Sebastian uttrycker mer eller mindre samma sak i en sångversion: ”Under the sea”.
Lilla Sjöjungfrun trotsar detta och blir belönad för sitt trots: hon får bli människa och bo ”upstairs” istället.
Att inte vara nöjd med sin lott, att inte var nöjd med var man befinner sig eller den kropp man har fått och förvandla sig till något helt annat – allt fungerar iDen Lilla Sjöjungfrun. Långt ifrån konservativt. Allt går att förändra. Disney går inte så långt som att låta en kille förvandla sig till tjej, men det är bra nära. Förvandlingen från sjöjungfru till människa är inte smärtfri och problemfri, men det går vägen.
Adoption och förhållanden över gränserna
The Junge Book - 1967
Innan man dömer ut Djungelboken för att vara gammaldags och konservativ är det viktigt att komma ihåg att det mest är slutet som gör det intrycket. Innan dess har Baloo talat sig varm för adoption han förstår inte varför han som björn inte kan få adoptera en människa. Kan inte han och Bagheera adoptera honom tillsammans då och hålla honom säker i djungeln? Bagheera förklarar att en björn och en panter inte kan vara ihop men den illmariga blinkningen från Baloo (som låtsas att han tror att Bagheera friar till honom) och slutet när de håller om varandra och dansar ger ett annat svar: en björn och en panter kan visst vara ihop. Och vem kan säga att de inte skulle klara av att adoptera tillsammans också?
Kiplings bok hade dock ett helt annat slut än filmen. Mowgli kommer till människobyn och klarar inte av att bli människa – han har växt upp i en vargflock och även om människor också har ett flockbeteende är det väldigt annorlunda. Han förstår inte heller att människor ljuger hela tiden, både som social nödvändighet och för att rädda ansiktet. En man berättar att han dödat Shere Kahn och Mowgli vet att detta inte är sant – han dödar den stora tigern själv.
Så småningom återvänder han till sina vargbröder
Walt Disney hade denna handling som ett alternativt slut – men det blev aldrig filmat. Förmodligen skulle det varit lite väl magstarkt att låta ett barn som Mowgli skjuta en tiger på film (och idag är tigrar utrotningshotade och skyddade av WWF) men slutet är mindre konservativt – och det visar hur svårt det är att bli människa.
Inom feminismen brukar det hävdas ”man föds inte till kvinna, man blir det”. Man kan lika gärna säga att ”man föds inte till människa, man blir det”.
Mowgli har inte haft en sportslig chans att bli människa, när han blivit uppfostrad av vargar.
Så småningom lär han sig att leva både i människobyns flockstruktur, efter att ha blivit byns hjälte, och i vargflocken, där han blir vargarnas nye ledare. Likt en superhjälte lever Mowgli två liv med två identiteter.
Ungefär som Kipling, Camus och många andra som har två olika identiteter i två olika länder. Men man kan vara lika stolt över båda två.
På frågan om Djungelboken är en konservativ klassiker eller ett nydanande verk, vekar svaret bli att Djungelboken också har två olika identiteter – det är både en konservativ klassiker och ett nydanande verk, beroende på hur man ser det och vilka scener man väljer att fokusera på.

Belinda Graham  

Jazza med Djungelboken och Sjung med Disney - De klassiska sångerna från de bästa filmerna


En härlig sångbok för hela familjen!

Martin Östergren är pianist och arrangör. Han har bland annat varit musikalisk ledare vid Stockholms Stadsteater och turnerat runt i Sverige med en rad svenska artister. I ”Sjung med Disney” har han skapat en jazzig instrumental version av Disneys största klassiker - från ”Askungen” och ”Djungelboken” till den senaste succén, ”Frost”.
"Martin Östergrens urval av låtar är härligt och varierat, dessutom får man med noter och texter till alla låtarna så man kan spela själv om man vill. Men allra roligast är det att trycka fram favoritlåtarna gång på gång och lyssna på Östergrens jazziga orkester."
Minnesmärke, Walt Disney 1968. Foto: Disney.
Musik i arrangemang av Martin Östergren.
De klassiska sångerna från de bästa filmerna
Bokförlaget Max Ström


Martin Östergren, ”Sjung med Disney - De klassiska sångerna från de bästa filmerna”. Max Ström.
Vilken Disneyfilm är musikaliskt mest perfekt? Vilken Disneyfilms musik har haft mest genomslagskraft? Om detta må de lärde tvista, men gissningsvis skulle de flesta rösta på Djungelboken som uppvisar en svårslagen, svängig låtskatt.
Var nöjd med allt som livet ger
Djungelboken (1967) var den sista långfilmen som Walt Disney själv övervakade. Underlaget för filmen var som när det gäller många av Disneys största succéer återigen en brittisk bok (tidigare hade Mary PoppinsAlice i UnderlandetPeter Pan och 101 dalmatiner gått för fulla hus).
Rudyard Kipling var en internationellt känd författare och Nobelpristagare i litteratur. Som journalist i Indien hade Kipling fått inspiration till berättelserna om Mowgli, som blir adopterad av en flock vargar. Boken skrevs redan 1894 men inför lanseringen av filmen var det just den moderna musiken som lyftes fram. Bröderna Shermans musik prisades som "en ny svängig sorts Disney" och det var inte minst tack vare sångnumren somDjungelboken blev en så stor succé. Jazz var nyckeln till framgång!
Musik för barn behöver inte vara mesig och tillrättalagd - barn kan ta till sig bra kvalitetsmusik fördomsfritt och här blev en ny generation inkörd på jazzmusik.
Coola katter jazzar hela natten
I nästa film Aristocats (1970) valde man också att satsa på jazz. "Alla snubbar vill ju vara katt", som de coola jazzkatterna sjunger i den svenska versionen.
Det är intressant att konstatera att även de moderna Disneysångerna, som de i Den lilla sjöjungfrun och Frost, har musikaliska rötter som sträcker sig långt tillbaka i tiden. Till den första ljudfilmen och till jazzmusiken från 1920-talet.
Ljudfilmen föddes med Jazzsångaren 1927 och över en natt hade filmbranschen förändrats. Filmen blev en omedelbar succé. Ljudfilmen var här för att stanna och musiken blev ett av Disneyfilmernas allra starkaste kort.
Ljudet - en fluga?
Delar av filmbranschen trodde att det där med ljudfilm bara var en fluga och att filmen skulle fortsätta att klara sig med den musik som alltid hade ackompanjerat filmvisningarna. Men Walt Disney var en av de filmskapare som blev vild av förtjusning och fylldes med entusiasm inför de möjligheter som den nya tekniken bar med sig.
När Jazzsångaren hade premiär var Walt bara tjugofem år gammal men han var redan en av de främsta när det gällde att göra animerad film. Tecknad film fanns på den här tiden bara som kortfilm, och de visades som förspel till huvudfilmerna på biograferna. Från Walt Disneys bolag kom kortfilmerna med högst kvalitet. Han strävade hela tiden efter att utveckla filmen och ville vara först med ny teknik. Ett halvt år efter premiären påJazzsångaren var Disney i full färd med att göra den första animerade filmen med ljud. Musse Pigg som Ångbåtskalle (Steamboat Willie) var inspirerad av stumfilmsstjärnan Buster Keatons succé Hans son på galejan (Steamboat Bill Jr.).
Musse Pigg är matros på en båt och inspirerad av flodens ljud skapar han musik med fat, skedar, tvättbräda och en katt. Filmen blev en succé och innan året var slut var det även slut med animerad film utan ljud.
Ingen rädder för vargen här - jazzig ljudfilm som antidot mot depression
Något år senare började produktionen av Silly Symphony-filmer - kortfilmer uppbyggda kring musikstycken. Mest berömd blev Tre små grisar (1933) med den stora stygga vargen som är efter grisarna. Låten "Ingen rädder för vargen här" satte sig omedelbart i biobesökarnas huvuden och blev en gigantisk hit. Låten fick också en symbolisk betydelse som en slags besvärjelse mot depressionen, "the big bad wolf", som då plågade USA och hotade att blåsa omkull många hus.
Även om Disney förknippas med film ska man inte glömma bort att Disney också har en drygt åttioårig tradition som hitfabrik.
Musiken kommer först - bilderna följer
Vanligtvis spelas dialogen in först och skådespelarnas insatser ger inspiration till animationerna och samma sak gäller musiken. "Havet är djupt", "Var nöjd med allt som livet ger", "Hakuna Matata", "Ser du stjärnan i det blå"; kompositionerna av sådana låtar är en grundläggande del av processen bakom filmerna.
Det är prestigefullt att få komponera något nytt till en ny Disneyfilm.
Filmen och musiken, båda konstarterna, känns som ett. Det är inte att undra på att karaktärer som Ariel i Den lilla Sjöjungfrun, Baloo iDjungelboken, katterna i Aristocats, Timon och Pumba i Lejonkungen eller Elsa i Frost har musiken i blodet. Och vad vore en vacker middag utan underhållning med musik, som Lumière påpekar i Skönheten och Odjuret?
Sjung och spela själv
Martin Östergrens urval av låtar är härligt och varierat, dessutom får man med noter och texter till alla låtarna så man kan spela själv om man vill. Men allra roligast är det att trycka fram favoritlåtarna gång på gång och lyssna på Östergrens jazziga orkester. Östergren står även för dragspel och flygel på alla sångerna. Notskrift, saxofon, flöjt och klarinett av Andreas Andersson, fiol av Hanna Helgegren, trumpet Jonas Lindeborg och slutligen David Sales på gitarr.
Peter Pan, Lady och Lufsen, Askungen, Djungelboken, Robin Hood, Trassel, Frost ... Det är bara att låta sig svepas med av musiken. Eller "Let it go" som Elsa skulle säga.
Alla vill ju vara en cool, musikalisk, jazzig katt!

söndag 4 september 2016

FILM: My Big Fat Greek Wedding 2 - Ett ännu större, fetare bröllop serveras!

Söt komedi som ger stor plats till äldre skådespelare!
People change. Greeks don't!

Det har gått många år sedan Toula (Nia Vardalos) kämpade för att få gifta sig med helylle-amerikanen Ian (John Corbett). Den stora feta grekiska släkten ville att hon skulle välja en grek. Fortfarande härleder familjen alla ord till grekiskan och muttrar om att hon gifte sig med en "kseno" (icke-grek, därifrån kommer förresten ordet xenofobi, skräck för främlingar). 

Fortfarande är familjen stor, bullrig och jobbig och dyker upp i en stor högljudd flock överallt. 
Fortfarande fattar man inte riktigt som åskådare vem alla är eller hur alla är släkt med varandra.
Fortfarande bor Toula och hennes Ian grannar med den stora familjen.  

Men de är inte kära längre. Närheten till hennes familj går Ian på nerverna och närheten till familjen går även dottern Paris (Elena Kampouris) på nerverna. Hon går sista året på highschool och planerar för college studier i New York, långt bort från den grekiska familjen i Chicago som vill att hon ska välja en grekisk pojkvän. Hon tänker minsann göra revolt! Men när hon till slut tar mod till sig och frågar chans på killen hon gillar och går på the prom ... avslöjas det att han är grek han också, med en lika stor och jobbig familj! Sensmoral: tonårsupproret som kom av sig. Historien i ettan med Toula som väljer en utlänning hade definitivt mer udd!

Bröllopet i den här delen är det inte den unga dottern som står för, utan de gamla föräldrarna som varit ihop i över 50 år utan att vara ordentligt gifta. Nu, under släktforskning, upptäcker mannen detta och frun vill ha ett stort, dyrt, fett, grekiskt bröllop.

Allt är större i efterföljaren. De äldre skådespelarna tillåts också ta mer plats, det slår gnistor mellan Toulas föräldrar, både när de grälar och när de samsas!
Filmen är en lagom film, en lagom trevlig komedi, som är en uppföljare som känns precis som ettan, fast med mindre udd. Toula gjorde i alla fall revolt i ettan --- fast det var en revolt som kom av sig, och hennes dotter kommer förmodligen att gifta sig med en grek.
Det kanske blir en trea, Mitt stora feta grekiska dotterbröllop?

Regi: Kirk Jones
Titel: My Big Fat Greek Wedding 2
Medverkande: Nia Vardalos, John Corbett, Michael Constantine, Lainie Kazan m.fdl.
USA, 2016
Universal Sony Pictures Home Entertainment

lördag 3 september 2016

En man för alla medier - Ove Sveriges Oscarsbidrag!

En man som heter Ove blev utvald till Sveriges Oscarsbidrag 2017

En man som heter Ove, baserad på Fredrik Backmans succéroman med samma namn, har valts ut som Sveriges Oscarbidrag 2017. Detta meddelade Svenska Filminstitutet idag vid en presskonferens. 

De slutgiltiga Oscarnomineringarna tillkännages den 24 januari 2017. Oscarsgalan går av stapeln den 26 februari. Filmen har redan sålts till 40 internationella territorier, däribland USA där den har premiär den 30 september. 



Svensk feel-good brukar annars  inte vara en stor exportvara - Sverige förknippas utomlands mest med "feel-bad". 

Men båda de svenska filmsuccéerna som biopubliken njöt av under jullovet 2015 var utpräglade feel-good filmer. Den stora julfilmen för alla barn var den nya Tsatsiki - Tsatsiki, farsan och olivkriget. Den stora julfilmen för alla äldre var en annan boksuccé som transmedierats till vita duken: En man som heter Ove. Medan barnen fick njuta av semesterbilder från Grekland, fick de äldre se en gubbe som traskade runt i ett grådaskigt svenskt villakvarter. Men båda filmerna är stora svenska komedisuccéer som litar på att skådespelarna, vare sig de är unga eller gamla, klarar av att bära en historia.

Alla har säkert någon gång råkat på En man som heter Ove. En riktig "gubbe". Ibland heter de inte Ove, men det är liksom en typ som författaren Fredrik Backman lite kärvänligt driver med.

En äldre man som vill ha stenkoll på allt. Som gärna går en runda varje morgon bara för att kontrollera bilnumren på bilarna för att bevisa att de är felparkerade. Alla bilnummer har skrivits upp redan kvällen innan. Bevis för att det inte var en tillfällig parkering. Ove är tystlåten och surmulen, utom när han får hålla ett eget litet föredrag om saker som han retar sig på. Rättfärdig indignation är bara förnamnet.

Ove lever i en Svensson, Svensson värld, har fördomar mot precis allt och alla, allting och alla som är annorlunda och som känns otryggt – och det är i stort sett allt i hela världen.

Man kan säga att Ove är raka motsatsen till Tsatsiki - som är öppen för hela världen och ständigt ser möjligheter och lösningar istället för hinder och motsättningar.

Ove kör Saab, har en perfekt organiserad verktygslåda och gillar att fixa och dona. Men så blir det hela ett slags feel-good-movie, den utländska, charmiga och stökiga grannfrun med familj och en tilltufsad hemlös katt charmar Ove och så får han till sist en familj och slipper vara så ensam och så arg på allting. Tillsammans är vi starka. Tillsammans kan vi rädda hela byn från att gå under, även om den grekiska ekonomin gått i kras, i alla fall i Tsatsiki filmen, och i En man som heter Ove blir hela villakvarteret till en mysig gemenskap med Ove som ett slags hustomte.

Rolf Lassgård är kanske inte den förste skådespelare man tänker på när man tänker på Ove, de flesta hade tippat på Robert Gustafsson från Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann, Kjell Bergqvist eller Johan Rheborg, som blev Ove på en teaterscen i Stockholm. Men den forne Wallander fångar ensamhetens villkor på pricken. Precis som romanen.

En man som heter Ove finns just nu i ny storpocket med filmens omslag, som DVD och Blu-ray från Nordisk film, som lättläst bok från LL-förlaget anpassad av Nils Darke och dessutom lättläst inläst av Johan Svensson som MP3 utgåva ... Och till hösten kommer nya teaterföreställningar med Rheborg som Ove. En man som heter Ove har blivit en man för alla medier. Vad skulle Ove själv tänka om detta?
Han skulle förmodligen  rycka på axlarna och undra om katten har fått mat!

Filmen En man som heter Ove kammade förresten hem tre Guldbaggar - bland annat belönades Rolf Lassgård för bästa manliga huvudroll. Hade det funnits en kategori för "Bästa katt" eller "Bästa djurskådespelare" hade priset säkerligen gått till den skådespelande katten Magic, som gör sitt livs roll mot Lassgård!

Feel-good kanske blir den nya svenska exportsuccén? En man som heter Ove tävlar redan den 10 december i European Film Awards i Wroclaw. Och arbetet med filmatiseringen av Fredrik Backmans roman Britt-Marie var här är redan i full gång. Svensk films feel-good framtid verkar vara säkrad!



Regi: Hannes Holm
Titel: En man som heter Ove
Medverkande: Rolf Lassgård, Magic m.fl.
Sverige, 2015

Nordisk Film

torsdag 1 september 2016

Det lilla bageriet på Strandpromenaden - Cornwall, fåglar, nybakat bröd och en uppföljare!

Jenny Colgan - chamig författare som gillar lunnefåglar!

Nystart i Cornwall med lunnefågel i bagaget

Jenny Colgan är en älskad och uppskattad författare i den engelskspråkiga världen - och även med en “fanbase” i Sverige - men det här är första gången som hon har översatts till svenska. Må det bli många fler Colgans i framtiden!
Jenny Colgans böcker är skojiga, spralliga och optimistiska, precis som hon själv.
Jenny Colgan
Det lilla bageriet på Strandpromenaden, Sommar på Strandpromenaden
ISBN: 9789187783944
Översättning: Birgitta Karlström
Förlag: Massolit


Jenny Colgan
Jenny Colgan
Barndomsminnen från Cornwall
Jenny Colgans böcker är skojiga, spralliga och optimistiska, precis som hon själv. Hennes egna barndomsminnen från Cornwall --- ett underbart ruralt landskap i sydvästra England, och tillika semesterparadis --- är ljusa och glada, så det är inte konstigt att Det lilla bageriet på Strandpromenaden i grund och botten är en glad och ljus och optimistisk bok. Men. Den tar faktiskt upp hur det är att vara bofast på en liten ö utanför Cornwalls kust, det hårda livet som fiskare har, och hur ödsligt det är på vintern när semesterfirarna har åkt hem och stormarna kommer. Stormar som kan ta liv.
Ett abrupt uppbrott
Polly är från början en stadstjej, men när en konkurs ser till att hon blivit av med jobb, bostad och pojkvän, bestämmer hon sig för en nystart i semesterparadiset.
Neil blev snabbt den karaktär som fick störst fanclub i England. Och nej, Neil är inte Pollys nya pojkvän, utan en egensinnig, skadad lunnefågelunge som Polly tar hand om. Det finns däremot gott om intressanta personporträtt och intriger i boken, och utan att avslöja för mycket om handlingen rör Pollys nystartade firma, ett litet bageri på strandpromenaden, upp en del känslor.
Puffar för mera "puffin"!
Det finns även en uppföljare till Det lilla bageriet på Strandpromenaden --- Sommar på Strandpromenaden. Vad Jenny Colgans fans var mest intresserade av? Ledtråd: det var inte de nya läckra recepten (det finns riktiga recept med i böckerna) eller Pollys val av livspartner (eller hon kanske väljer att vara singel?). Fråga nummer ett var: Neil kommer väl tillbaka? En tydlig puff för mera "puffin" (engelska för lunnefågel) i Colgans uppföljare!
Kärt återseende!
Och ja, lunnefågeln Neil är tillbaka även i uppföljaren. Det är så mycket feel-good det kan bli! Båda böckerna är en lysande och lockande kärleksförklaring till Cornwall, utan att förenkla livsvillkoren eller att romantisera "livet på landet" och den stora kärlekshistorien i de båda böckerna är faktiskt den mellan Polly och Neil. En ovanlig "ägare" och ett ovanligt husdjur i en ovanligt charmig historia.

FILM: The Huntsman: Winter's War - ju fler sagor, desto mera soppa


Två systrar, en magisk spegel, en evig vinter, en skamlös pyttipanna av succéfilmen Frost och en rad andra filmer ... 

En kavat rödhårig tjej med pilbåge som pratar som i Braveheart (och Brave). 

Arméer av fattiga barn som kommer att dö. 

Glada dvärgar som pladdrar på i lummig skogar. 

Småtroll som ser ut som nakna små rumpnissar. 

Ett mystiskt magiskt objekt av metall som måste förstöras innan det korrumperar sin ägare (ännu en film med Hobbit-komplex ...)

En traumatiserad kunglighet som får utlopp för olust genom att likt Narnia-häxan --- eller Snödrottningen --- frysa allt runtom sig till is.

Och mitt i alltihop har vi hunken från Thor och den rödhåriga krigaren som likt Hansel&Gretel (i actionfilmen) ska strida mot de onda häxorna.

Det finns ett sägessätt: ju fler kockar desto sämre soppa. 

Man bör tillägga att ju fler sagor man plagierar, desto mera soppa. Och den blir bara mer och mer osmaklig ju mer röra som geggas ner i blandningen.

Det här kunde ha blivit en bra historia, men ingen av personerna i den får något djup eller tillräckligt med tid i filmen för  att vi ska lära känna dem.

Det här är Snövit utan Snövit. Märkligt nog.

Snövit, som filmserien skulle kretsa kring, lyser med sin frånvaro, Ryktet säger att hon ville ha för mycket betalt. Men The Huntsman: Winter's War visar att ingen är oumbärlig, man kan visst göra Snövit utan Snövit, det är bara att låna in den rödhåriga tjejen från Brave istället och Snöhäxan från Frost och låtsas som ingenting ... 

Det lär bli fler uppföljare. Lagret av gammal pulversoppa i drömfabriken är tydligen inte slut.

Det positiva är att man kommer att få se mer av Chris Hemsworth som tacklar sin roll med humor och bravur. Han svingar sina yxor lika bra som Thor svingar Mjölner!
Positivt är också att man slipper den mjäkiga och bleka Snövit (ettans absolut samsta skådespelare) - Jessica Chastain är tvärtom en av sin generations allra bästa skådespelare, hennes medverkan höjer denna film skyhögt över ettan.
Liksom tillägget av kvinnliga, tuffa dvärgar!
Som tyvärr mest får släpa runt på den där tunga metallspegeln (det hade varit lättare för dem att bära på en ring!) 

Emily Blunt och Charlize Theron är också briljanta, vackra skådespelerskor, men som trollkunniga systrar har de inte mycket mer att göra än att försöka förgöra varandra.

Den här filmen kan lätt ses som en anti-feministisk kommentar till den lyckade succéfilmen Frost - där räddas den starka trollkunniga huvudpersonen av sin syster, och inte av någon prins (ingen av de två är intresserade av den svekfulla prinsen till slut) - här är den överlevande tjejen den som är intresserad av hetrosexuell kärlek, precis som i ettan, nämligen huvudpersonen the Huntsmans kvinnliga sidekick.





Regi: Cedric Nicolas-Troyan
Titel: The Huntsman: Winter's War
Medverkande: Sam Claflin, Chris Hemsworth, Emily Blunt, Jessica Chastain, Charlize Theron m.fl

USA, 2015

Universal Sony Pictures Home Entertainment



EN MAN SOM HETER OVE utvald till Sveriges Oscarbidrag 2017



EN MAN SOM HETER OVE, baserad på Fredrik Backmans succéroman med samma namn, har valts ut som Sveriges Oscarbidrag 2017. Detta meddelade Svenska Filminstitutet idag vid en presskonferens. 


De slutgiltiga Oscarnomineringarna avslöjas den 24 januari 2017. Oscargalan går av stapeln den 26 februari.

”Jag vill tacka juryn som tagit detta beslut. Men även alla de som varit med om att skapa filmen och alla de rekordmånga biobesökare som gått och sett den. Tillsammans har det skapat en fantastisk upplevelse som genom detta val ges en chans till att spridas till ännu fler. Det är en historia om livet. Den går att känna igen överallt där det finns liv”, säger regissör Hannes Holm.

"Att EN MAN SOM HETER OVE blir utvald att bli Sveriges bidrag till Oscars känns som en saga som inte har något slut. Det är helt fantastiskt och vilken ära”, säger filmens producenter Annica Bellander och Nicklas Wikström Nicastro.

EN MAN SOM HETER OVE hade biopremiär på juldagen 2015 och har setts av över 1,7 miljoner biobesökare. Filmen har vunnit tre Guldbaggar för Bästa manliga huvudroll, Biopublikens pris och Bästa mask/smink, samt blev nyligen uttagen till tävlan i European Film Awards, som går av stapeln den 10 december i Wroclaw. Filmen har sålts till 40 internationella territorier, däribland USA där den har premiär den 30 september.

EN MAN SOM HETER OVE är producerad av SF Studios i samproduktion med Film Väst, Nordisk Film, SVT, Nordsvensk Filmunderhållning, Fantefilm och med stöd från Svenska Filminstitutet, Norska Filminstitutet och Nordisk Film & TV Fond.

SF Studios utvecklar även långfilmen BRITT-MARIE VAR HÄR, baserad på Fredrik Backmans bok med samma namn, som är planerad att gå i produktion under 2017.