SCEN: Emil i Lönneberga - Singdudeldej vilken musikalisk slapstick succé när Emil sjunger på sista sommarversen ...

Emil är toppen! (... and Emil always comes out on top ...)

Titel: Emil i Lönneberga

Plats: Teatergläntan, Falkenberg

Manus och regi: Kålle Gunnarsson

Premiär: 1 juli 2026

Aktuell: SISTA veckan med Emil!

Betyg: 5

Emil i Lönneberga publicerades 1963 - och fyller alltså 63 år i år. Teatergläntan fyller 25 år i år och firar ett kvarts sekel med en oemotståndlig uppsättning av Emil i Lönneberga - The Greatest Hits! - i spralligt, ljuvligt, lekfullt musikaliskt och dansant koncentrat. Alla de bästa låtarna och de bästa hyssen finns med. En ensemble på ett fyrtiotal entusiastiska underhållare samlas i vad som ser ut som de djupa småländska skogarna och Katthult har byggts upp på plats i Teatergläntan, Falkenberg, Halland. Regissören Kålle Gunnarsson har bland annat tidigare gjort Emil i Lönneberga på Intiman i Stockholm och på Lisebergsteatern i Göteborg, efter många olika produktioner med Emil i Lönneberga har han en närapå unik fingertoppskänsla för vad som fungerar och vad som kan göras ännu bättre och ännu roligare. 

Emil i Lönneberga är en föreställning som i grunden är trogen Astrid Lindgrens berättelser om Emil och man fokuserar på Emils mest spektakulära och visuellt lyckade hyss - som dragkampen för att få ut Emil ur soppskålen, den uppätna femöringen hos doktorn i Mariannelund, lilla Ida som hissas upp i flaggstången, Emils jakt på korven i boden bredvid snickarboden, hatten som plötsligt fattar eld under ett förstoringsglas och blåmålningen av lilla Ida som så gärna vill leka "tyfis" patient. 

Emil är alltid snäll. Han leker gärna med sin lillasyster och han går med på alla hennes galna påhitt. Om hon vill se Mariannelund från toppen av flaggstången så ställer Emil upp och hjälper till. Om hon vill leka dödssjukt barn så springer Emil och letar upp lite blå målarfärg. Om Ida är nyfiken på ord man aldrig får säga så ställer Emil gärna upp som lärare. Och om Ida vill veta hur man får in huvudet i en soppskål så ställer Emil mer än gärna upp och stoppar in huvudet i soppskålen - en gång till ...

Någon gång under föreställningen börjar man misstänka att Emil i Lönneberga egentligen handlar om alla lilla Idas hyss och att Emil bara varit hennes "fall guy" i alla år. Lilla Ida som ser så änglalik ut och som sjunger så att änglar kan börja gråta av glädje. Lilla Ida som spexar, rosslar, leker döende, rullar runt på marken, hjular, studsar runt och gapskrattar så hon nästan kiknar efter att ha lekt flaggstångshissning ... Och hon är makabert pigg på att vara med om pigan Linas tandutdragning och försäkrar förnumstigt att Lina kanske kommer att dö på kuppen ...

Det är högt tempo i föreställningen och det är fantastiskt att en så pass lång föreställning kan förlita sig på att handlingen drivs framåt av så pass unga skådespelare, en elvaåring och en sjuåring ... Men de har bra backup. Lina och Alfred är något äldre, de ser ut att vara i högstadieålder eller gymnasieålder (eller på Emils tid: pigg ung arbetsför ålder ...) och de hittar på mycket tillsammans och har en hel sångsekvens som får publiken att kikna av skratt. Lina brukar framställas som en kärlekskrank gammal gnällspik, men i den här versionen är hon en ung, pigg tjej (som ramlar mycket och mycket roligt) som har sina egna drömmar och ambitioner. Hon tänker inte tjäna piga hela livet. Alfred brukar mest vara en åldrad sidekick till Emil, här är han mer som en lekfull nästan jämnårig storebror som gärna vill ha kul, trots att arbetslivet och vuxenvärlden ställer krav i ack så tidig ålder ... och Alfred är inte alltid bara godmodig och glad, här förkroppsligar han även svärta om smärta. Att tjäna dräng är inte alltid en dans på rosor. Man riktigt hör desperationen och ilskan i rösten när Alfred sjunger om att vara fattig bonddräng.

Emils mamma och pappa bidrar ständigt med en strid ström av skämt och slapstick. En stor ensemble av sjungande och dansande barn, ungdomar och vuxna i tjusiga kostymer fyller ut scenen. När det är dags för Emil och soppskålen att besöka doktorn Mariannelund sitter hela ensemblen på rad, alla med olika krämpor och alla diskuterar just sina besvär med varandra i bakgrunden. Det är fin method acting det ... Sitt inte bara i kö. Tänk på vad just din karaktär köar för ...

Böckerna om Emil i Lönneberga är genuint roliga i sig - men live som teater blir berättelserna på många sätt ännu mer komplexa och ännu roligare, eftersom sång, dans och slapstick tillkommer. Det finns så mycket fysisk komik i den här uppsättningen att man flera gånger tänker på de gamla stumfilmshjältarna Buster Keaton och Harold Lloyd (Safety Last när Emil klättar!) - och är det inte en Charlie Chaplin hatt som sitter på Emils pappas huvud? Hans snubblande kan i alla fall rivalisera det som betjänten går igenom under den där allt mer berusade nyårssketchen ... 

Det är en fenomenal ensemble. Gånger två. Emil i Lönneberga spelas av cast 1 och cast 2 varannan uppsättning - just idag är det dags för cast 2, tidigare i sommar såg undertecknad cast 1. Och ja, även denna Alfred lyckas pricka undertecknad med vattenhinken - trots att jag flyttat på mig. 

Vad är oddsen? Ska man skylla på regissören?

Passa på att se denna föreställning innan Singdudeldej-andet sjunger på sista versen! Härligt, härligt ... och farligt, farligt blött om man sitter för långt fram ...

Humor, tajming, fart och fläkt, familjedrama, smäktande vackra låtar, spralliga dansinslag och rappt roliga musikalnummer ... Man kan inte önska sig mer av en familjeteater - för alla tider och alla åldrar. Kort sagt: Den perfekta kvällen. Och man måste bara älska en föreställning vars första akt avslutas med att ensemblen lämnar scenen genom att dansa conga efter en häst ....

Bildspel från kvällen:

Kålle Gunnarsson hälsar publiken välkommen ...