FILM/TV: Daisy Jones & The Six - Långdragen film med B-skådespel och B-musik

Handling: På 70-talet är Daisy Jones & The Six världens hetaste rockband tills de plötsligt splittras efter en legendarisk konsert i Chicago. Decennier senare bryter bandet tystnaden och berättar äntligen vad som egentligen hände: om musiken, missbruket, kärleken, sveken – och den där kvällen då allting exploderade. Baserad på boken av Taylor Jenkins Reid.

Omdöme: Det hade räckt med en vanlig långfilm. Det tillför inte något att ha det utdraget och att alla sitter och smörar för den ena tjejens dotter som är den som filmar, och ingen vågar säga att hennes morsa är en jäkla Yoko Ono som hänger sig på hela tiden. Det här är 1970-talet. Det finns piller och annat. Att bli med barn med första bästa kille man träffar för att tvinga honom att gifta sig och vara ansvarsfull och inte en rockstjärna det är bara så B. Efter två timmar har Daisy Jonec och The Six inte ens träffats än. Det är mest om Yoko Ono och hennes filmande bebis. En film hade varit slut vid det här laget - innan bandet ens bildats.

Alla ser för gamla ut för att vara tonåringar, och för unga ut för att vara avdankade gamla rockers som supit och tagit droger hela livet. En del, Karen och Graham, ser YNGRE ut när se ska vara gamla. Det är blonderingen som gör det ...  

Sam Claflin (i väldigt dåliga frisyrer) är en föga övertygande rockstjärna som nyss var en föga övertygande bästsäljarförfattare i Book of  Love. 

Betyg: 2. 

Filmen är ... Such a drag. Och musiken är inte bra. Kolla hellre in BTS dokumentären och deras Arirang konsert och den svenska K-pop familjen dokumentären.