Handen på hjärtat - Torsdagarna i parken utan torsdagar, eller park

Torsdagarna i parken utan torsdagar, eller park

En bok utan charmiga torsdagarHilary Boyd
Handen på hjärtat
Översättning: Carla Wiberg
Originaltitel: When You Walked Back into My Life
Norstedts

Hilary Boyd är 60-plussaren som gick rakt in i folks hjärtan --- och rakt upp på bästsäljarlistorna --- med sin debutroman Torsdagarna i parken, en roman om mogna människor som blir förälskade.
Nu är det ju inte så att pensionärer utan att anstränga sig plötsligt blir bästsäljarförfattare. Hilary Boyd har ett långt liv bakom sig med att skriva drama för film, TV, radio. Och dramaturgiskt sett är hon mycket skicklig, det syns i Torsdagarna i parken och det syns i hennes nya bästsäljare, Handen på hjärtat.
“Är kärleken värd en andra chans?”. Så lyder reklamen för att sälja den nya boken. När man läser om Fredas liv och hennes kneg för att överleva och hennes hopplöse, återvändande pojkvän som inte bidrar till försörjningen, utan som ständigt ska låna pengar av allt och alla för att dra ut på nya äventyr (bergsklättring, men när han är skadad är det bra att ha en sköterska att komma hem till) och som dessutom är otrogen (något läsaren fattar långt innan Freda) så undrar läsaren inte om han är värd en andra chans, man undrar istället varför han över huvud taget var värd en första chans.
Freda är en sådan där chick lit hjältinna som inte är så korkad egentligen, utom när det gäller kärlek och relationer, och hon framställs som snäll och pålitlig och duktig på sitt sköterskejobb.
I sann chick lit anda är hon också en sån där hjältinna som har mer pengar och bättre pojkvän när boken slutar än när den börjar (det tycks vara den obligatoriska handlingen i genren).
Gamla människor gillar Freda och när en gammal dam dör och testamenterar pengar och sin lägenhet till Freda får hon det ekonomiska oberoende hon längtat efter och kan göra sig fri, dels från den dominanta systern (där hon varit inneboende), dels från den dålige, återvändande pojkvännen, två lyckade uppbrott på en och samma gång. Allt berättas ju ur Fredas synvinkel, men ur en objektiv synvinkel kan man förstå att släktingarna inte är så glada --- för de ser en sköterska som någon som ska göra sitt jobb, det som de har anställt henne för att göra, inte som någon som ska ställa in sig för att få ärva. Och det har de ju i och för sig rätt i.

Det trista är att den enda äldre rollkaraktär som finns i Handen på hjärtat har som enda dramaturgiska funktion att dö så att Freda ska bli ekonomiskt oberoende. Varför levde hon inte upp pengarna själv? Varför hade hon ett så skittråkigt liv? Varför levde inte hon och Freda loppan tillsammans? Varför gjorde de inte boken intressantare?
Från att ha låtit äldre personer få bli förälskade, och få ihop det på alla plan, är det ett klart nerköp att den enda äldre personen här bara ska finnas till för att dö och lämna pengar efter sig. Det är ännu sämre än de klichéer (mormor som ska sitta barnvakt osv.) som Boyd kritiserade i sin förra bok.
Dessutom, Freda får till på köpet ihop det med en snygg och pålitlig läkare. Skrivs det verkligen fortfarande böcker om sköterskor som blir förälskade i läkaren de jobbar med? Uppenbarligen. Men det finns ingen Harlequin figur på omslaget.
Handen på hjärtat --- boken saknar torsdagarna, parken och vettiga roller för äldre bokkaraktärer. Det är möjligt att Boyd satsat på att vinna 30-plussarna som köper chick lit, men det är lika troligt att hon istället, likt hunden i Aisopos fabler, tappar “stycket” (eller marknadsandelen) som hon redan har, 60-plussarna som hon vann med den förra boken, Torsdagarna i parken.

Belinda Graham

Vampire Academy - "för evigt" är en lång tid att vara "bästisar" i vampyrernas värld!

Vampire Academy

 

- “Best friends forever” - Vänskap varar länge i vampyrernas värld

Rose & Lissa - BFFs to the end ...

 

 

Richelle Mead

Vampire Academy

Bonnier Carlsen

 

Mark Waters

Vampire Academy

Nordisk Film

 

Vampire Academy av Richelle Mead är den fjärde bästsäljande barn- och ungdomsbok serien i USA, efter den brittiska Harry Potter serien och de amerikanska Twilight och Dagbok för alla mina fans serierna.

Vampire Academy har hyllats av både läsare och kritiker. Man skulle kunna säga att nummer fyra på bästsäljarlistan är som en lyckad kombination av de tre första, det vill säga Vampire Academy är ett hattrick av “allt”som är trendigt just nu.

1) Harry Potter - magi och internatskolemiljö och deckarintriger- vem är ute efter huvudpersonerna och varför?

2) Twilight - vampyrer, vampyrer, vampyrer.

3) Dagbok för alla mina fans - hur himla svårt det är att överleva det amerikanska skolsystemet - och då är prov och läxor inte den största utmaningen, utan den ständigt pågående popularitetstävlingen. Att mobba eller att bli mobbad, är detta det enda valet?

Det finns tre sorters vampyrer i den värld som beskrivs i Vampire Academy. När det är dags för bus smiter man inte ut vid midnatt, som i klassiska internatskoleböcker, utan mitt på dagen. Vampyrskolan, som titeln Vampire Academy syftar på, heter egentligen St Vladimirs Academy och är vampyrvärldens svar på Hogwarts, fast i en mer internationell tappning. Alltså en internatskola för vampyrer från hela världen, där de högt stående, vackra, smala och fredliga Moroi vampyrerna lär sig magi. Det finns fyra element--- jord, luft, eld och vatten och alla har ett element som de behärskar till fullo.

Men detta är inte fallet för Lissa Dragomir, en av de två huvudpersonerna, hennes element är ”spirit” (ande) och precis som St Vladimir själv, som grundade skolan, så kan hon hindra döende från att dö. Hon kan också ta tillbaka någon som precis gått över till den andra sidan och göra denna levande igen.

Den andra huvudpersonen är Lissas bästa vän, Rose Hathaway, en dhampir, som utbildar sig till “guardian“, för att fungera som livvakt till en Moroi ---och hennes dröm är att bli Lissas livvakt. Rose är berättarrösten, allt sker ur hennes synvinkel, och för henne är det naturligt att dhampirer alltid kommer i andra hand --- deras jobb är att offra sig för Moroi, för utan dem skulle båda släktena dö ut. Dhampirer klarar sig inte utan Moroi, de lever i ett slags symbios, men dhampirernas jobb är trots allt att rädda sina Moroi till varje pris. Lissa är den av de två huvudpersonerna som ifrågasätter varför det måste vara på det sättet. Hon är inte bekväm med att vara Moroi och dessutom prinsessa och arvtagare till vampyrtronen - hon vill mycket hellre vara “en vanlig tonåring” och hon gillar inte tanken på att andra har som jobb att offra sig för hennes skull.

Slutligen finns det onda vampyrer, Strigoi, men de går inte på St Vladimirs. Deras hobby är att döda. De onda Strigoi är vad Rose utbildas att skydda de goda Moroi ifrån.

Som Rose själv uttrycker det --- hennes jobb är att skydda vampyrer ochatt döda vampyrer, men vem har påstått att high school är enkelt?

Men … som i de flesta amerikanska skolhistorier fokuserar man mycket litet på de stora, verkliga hoten, och mer på småsaker inom skolan.

Lissa utsätts för grym mobbing på skolan, Rose vill slå ner alla som säger något elakt, men Lissa kommer på något smartare --- hon använder en av sina specialförmågor, “compulsion”,ett slags masshypnos för att själv bli mest populär i skolan. På så sätt kommer de som leder mobbingen att långsamt själva bli de som är utfrysta - för de ska uteslutas från masshypnosen.

Planen är bra, felet är att Lissa och Rose förlorar fokus på de verkliga hoten, för det finns de som vill döda Lissa och de som vill tillfångata henne och använda hennes andekraft för att uppväcka de döende, och mitt ibland all high school rivalitet glöms de stora hoten bort.

Det intressanta med Vampire Academy, jämfört med andra framgångsrika vampyrserier som till exempel Twilight och True Blood, är att här står fokus på vänskapen mellan de två tjejerna: Lissa och Rose. Bandet är mellan dessa två. I Twilight serien kan Bella bara tänka på vampyren Edward, och i True Blood serien tillbringar Sookie Stackhouse sin tid med att tänka på vampyren Bill - när hon inte tänker på vampyren Eric… I Vampire Academy tänker Rose mest av allt på sin bästa vän, vampyren Lissa. Hon kan till och med läsa hennes tankar, efter att Lissa en gång räddat hennes liv. Bandet nummer ett finns hela tiden mellan de två tjejerna, även om Lissa är populär och har olika pojkvänner (viktigast för handlingen är eldmagikern Christian), även om Rose har en trevlig, Ron-Weasley-liknande, rödhårig dhampirkompis (som gärna vill bli hennes pojkvän) och en svaghet för en snygg, rysk dhampir instruktör, Dimitri.

Enligt den bästsäljande barn- och ungdomsboksförfattaren i Storbritannien, Jacqueline Wilson, är det viktigaste bandet för barn och unga den bästa vännen, och att missta sin bästa vän kan vara otroligt traumatiskt--- föräldrar syskon, husdjur, pojkvän/flickvän, ingenting kan fylla tomrummet efter “bästisen” --- något som de flesta vuxna inte förstår. Vuxna har vänner, men inte så nära vänner som den nästan symbiotiska sammankoppling som barn och unga kan ha. Känslan att det inte går att leva utan varandra. Den känslan fångar Richelle Mead perfekt --- för Lissa och Rose är det otänkbart att leva utan varandra. De är länkade. Precis som St Vladimir och hans älskade Anna.

Vampire Academy är till skillnad från Hogwarts en internationell skola, vilket återspeglas även i filmen Vampire Academy. Dimitri spelas av en rysk skådespelare, Christian Ozera av en engelsk, Rose Hathaway av en amerikansk, Lissa Dragomir av en australiensisk osv. Men filmen är gjord iEngland, nya, magiska lärosalar är uppbyggda och istället för en uggla som flyger över Hogwarts mot kameran, får man här se en korp som Lissa har återupplivat. Rose finns kvar som berättarröst, precis som i böckerna, och man får uppleva hennes djupa band till Lissa genom ett slags “Lissa vision”. Och fast det handlar om magi-elever som är vampyrer och måste överleva alla möjliga dödliga hot, är det viktigaste av allt att vara trogen sin bästa vän--- “Best friends forever” gäller även i vampyrskolan. Fast där varar “forever”en väldigt, väldigt lång tid.

Jordens rekordbok --- Inget är för högt eller för lågt för att komma med!

Massor av fascinernade rekord!

 

 

Jens Hansegård

Jordens Rekordbok

Illustrationer: Anders Nyberg

Bonnier Carlsen

 

 

Störst! Farligast! Snabbast! Mjukast! Giftigast! Mest illaluktande!

 

Jordens rekordbok är en trevlig och lättläst rekordbok i Lätt att läsa fakta serien av Bonnier Carlsen.

 

Man börjar med Jordens högsta plats och Jordens djupaste plats. Är Mount Everest egentligen högst? Vulkanen Chimborazo i Ecuador ligger egentligen närmare rymde, eftersom Jorden inte är helt    rund, utan buktar ut lite vid ekvatorn.

 

Var det Karl Kalkyl, känd från Tintin böckerna, som upptäckte Jordens djupaste plats i en av sina uppfinningar? Nästan. 1960 besöktes Marianergraven av en batyskaf --- ett slags undervattensmaskin --- med ombord fanns Jacques Picard som var son till batyskafens uppfinnare Auguste Piccard, en schweizisk fysiker och uppfinnare --- som har stått modell för professor Kalkyl i Tintins äventyr.

 

Säg Jordens farligaste djur och de flesta tänker på hajar, krokodiler, giftspindlar och ormar … Men titeln Jordens farligaste djur går faktiskt till Myggan. Myggan sprider sjukdomar till människor och dödar mellan två och tre miljoner människor om året. Hajattacker är en droppe i havet i jämförelse. Men Spielberg har inte gjort en film som heter Myggan … Än så länge.

 

När det gäller Jordens giftigaste djur  så går den titeln till en manet, kubmaneten. Kubmaneten finns i havet mellan Asien och Australien. En stor kubmanet har tillräckligt mycket gift  i sig för att kunna döda 60 personer. Rusentals människor har dödats av kubmaneter de senaste 60 åren.

 

Man behöver dock inte vara farlig eller giftig för att komma med i Jordens rekordbok. Jordens mjukaste djur finn med och den titeln går till chinchillan. Chinchillor är små gnagare som bor i bergskedjan i Anderna i Sydamerika. De har den mjukaste pälsen på  Jorden. Varenda hårsäck på chinchillan har uppåt 70 jättetunna och lena hårstrån som tillsammans bildar en tjock och gosig päls. Att jämföra med: människan har ett hårstrå per hårsäck.

 

Boken avslutas med Jordens otursammaste eller tursammaste människa, en musiklärare vid namn Frane Selak från Kroatien --- han har överlevt den ena olyckan mer osannolik än den andra. Tur i oturen. Han har bland annat  fallit ur ett flygplan och landat i en höstack. Han har också överlevt tåg- och  bilolyckor och slutligen vunnit en miljon dollar i ett lotteri.

Svarta madam - Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som spökar här?!

 

 

Mystiska skolan - en Lätt-att-läsa bok

 

Katarina Genar

Svarta madam

Serie: Mystiska skolan

Illustrationer: Alexander Jansson

Bonnier Carlsen

 

 

 

 

Mystiska skolan är en ny serie böcker från Bonnier Carlsen , en av Lätt att läsa serierna, denna serie är märkt Lätt och läskigt med grinande dödskallar. Böckerna  passar både som högläsningsböcker och som de första läsa själv böckerna.

 

Katarina Genar har skrivit många böcker för äldre läsare.

 

Svarta madam är den första boken i Mystiska skolan serien. Man får träffa lilla Greta som går i ettan i skolan, och skolan är jättegammal. Över hundra år. Grinden gnisslar. Det finns spindelväv i fönstren. Det knakar i väggarna. Och Greta tror att det är spökena (fast gamla hus andas) och det verkar som om hon hoppas på att få träffa ett spöke, för hon påpekar att de minsann inte visar sig för vem som helst.

 

Sally, en av de äldre eleverna, gillar att köra med de yngre eleverna, och hon  lurar dem att leka Svarta madam framför toalettspegeln . Men det är farligt för hon kan komma ut ur spegeln och ta folk … De får inte kontakt med ett spöke, men lyckas skrämma upp sig själv ändå. Senare på toaletten träffar Malte och Greta ett riktigt snällt spöke som varit lärare tidigare på skolan.

 

De är glada för att de fått se ett riktigt spöke och att de har en rolig hemlis tillsammans. Greta, Malte och den skrattande Spökfröken. Eller den spökande Skrattfröken?!

 

Det återstår att se om Skrattfröken kommer tillbaka och spökar i nästa del, Anden i glaset, som kommer ut hösten 2014.

 

 

 

ABBA - The Backstage Stories - En minnesbok för de som var med

ABBA - The Backstage Stories

-        En minnesbok för de som var med

En scapbook med minnen ...

 

Ingmarie Halling

ABBA- The Backstage Stories

Bonnier Fakta

 

Brighton 1974. Abba, en okänd grupp från Sverige, vinner Eurovision Song Contest med låten Waterloo. För Anni-Frid (Frida), Benny, Björn och Agnetha blir det början på en enastående framgångssaga. Abba är snart en av världens främsta popgrupper. Hitlåtarna avlöser varandra: Waterloo, Dancing Queen, Chiquitita, Super Trouper, Fernando, The Winner takes it all, Thank you for the music, med flera. Låtar som blivit klassiker.

 

ABBA har skrivit in sig i musikhistorien som ett av världens mest framgångsrika popband. De har sålt över 380 miljoner skivor, 50 miljoner människor har sett musikalen Mamma Mia! på scen och trots att bandet inte längre finns så följer över 4 miljoner fans ABBA på Facebook.

 

ABBA gjorde aldrig ett uppbrott. De tog en paus. Som fortfarande pågår.

 

I ABBA The Backstage stories berättar Ingmarie Halling, som följde med på ABBAs utlandsturnéer  och sminkade dem och tog hand om deras kläder, om livet på turné. Hon delar med sig av personliga minnen och privata foton, det hela blir som en ”scrapbook” från en svunnen tid.

Som läsare är har man lätt att känna igen de fyra från ABBA, de andra som reste runt med dem vet man inte vilka de är, så på något sätt blir det också som att titta i någon annans semesterfotoalbum – en massa ”kända” ansikten för den som har gjort den, men själv har man ingen aning om vilka personerna är eller vilka ställena är. Två killar som Ingmarie tyckte var snygga är med på bild. Med tanke på att modet förändrats sedan 1970 … Ingmarie som packar. Ingmarie som sminkar. Ingmarie med ABBA. Ingmarie på stranden. Några i ”the crew” som bakar in någon annan i sand. Någon som heter Patrik ligger på sjukhus med blindtarmsinflammation.

Ingmarie berättar att hon fick sluta jobbet för Lill-Babs tidigt för att följa med ABBA till Japan. Hon blev avtackad på scen. Så gullig är Lill-Babs. Ingmarie berättar att hon var NKs bästa kund inför varje turné och gör listor på allt hon handlade där. Ingmarie berättar att hon en gång glömde alla deras kläder i tvätten. Men de budades till nästa hotell … Ingmarie berättade att Agneta var väldigt avundsjuk när hon varit ute och shoppat i Japan, för Agneta kunde inte gå ut någonstans. Inte de andra i ABBA heller. Oftast är bilderna på de som är ute och har kul de andra, ”the entourage”, de som ingen brydde sig om. Stjärnorna kunde inte gå ut spontant.

Idag är Ingmarie curator på ABBA The Museum.

Journalisten Carl Magnus Palm har skrivit ett kapitel om ABBAs historia, från Ring ring 1973 fram till idag.

Många av alla de som var med bidrar med sina minnen. Det intressantaste är en man som heter Owe, en naturkunskapslärare som designade ABBAs kläder. Kattklänningarna är idag klassiker, men Owe använde ofta djur och natur i sina skapelser. Som när alla i ABBA fick var sitt svenskt djur att identifiera sig med --- Agneta en söt hare, Frida en röd räv med glimten i ögat, Björn en smidig vältränad trana och Benny en majestätisk örn.

Det här är berättelsen från turnéerna och det innebär att det inte  handlar om musiken, soundet, studioarbetet --- för det var ju redan klart när ABBA skulle ut på turné. I ABBA the Photo Book tog man däremot upp soundet, och att även tjejerna bidrog till det, hade synpunkter och kom med idéer. Agneta t.ex. satt eller till och med låg ner för att få rätt sound i olika låtar. Hennes egen idé. Ofta så framhålls killarna som kreativa och tjejerna som söta och sexiga, killarna är hjärnan och tjejerna looken --- men ABBA the Photobook framhöll att tjejerna också var hjärnorna bakom soundet. ABBA hade inte låtit ABBA utan dem. (OCH Frida påpekade i ABBA the photobook  att hon också hade velat ha statistroll i Mamma Mia! filmen, som en liten stickande fiskargumma, men hon och Agnetha blev inte ens tillfrågade, varför är det bara gubbarna som är ABBA idag?) I ABBA the Backstage Stories är det som vanligt --- killarna som skapar, tjejerna som provar kläder och sminkar sig för de ska stå längst fram och bli tittade på.

ABBA The Backstage Stories är en scrapbook med många privata bilder ur fotoalbumen från de som var med när det hände.

ABBA The Backstage Stories innehåller också ca 15 unika faksimil av minnessaker, som en handskriven låtlista och en handskriven sångtext, dagbok, kontrakt,  med mera. Allt ligger i kuvert som ser ut att vara gjorda av tyg, desinade av en man som heter Owe.

Benny påpekar i förordet att Ingmarie tycks minnas mycket mer av turnéerna än vad han själv gör --- för honom, och för de andra i ABBA, blev allt mest som en ”gröt” av olika framträdanden som flyter ihop. Och olika hotell. Men stjärnorna såg ju sällan något annat än olika scener och olika hotell. Så ”gröt”-metaforen är förståelig.

ABBA the Photo Book - 600 bilder att beundra

ABBA the Photo Book

- Den fantastisk berättelsen i 600 klassiska och unika bilder

 

 

Jan Gradvall, Petter Karlsson, Bengt Wanselius, Jeppe Wikström

ABBA the Photo Book

Förord av Agnetha, Björn, Benny och Frida

Max Ström

 

 

ABBA slog igenom stort år 1974 när de vann Eurovision Song Contest i Brighton. I år kan alltså ses som ett jubileumsår för ABBA, och de fyra gruppmedlemmarna har valt att komma ut med en hel del samlat bildmaterial. ABBA The Photo Book är den fantastiska berättelsen om ett av världen populäraste band, berättat i 600 klassiska och unika bilder. Förordet är skrivet av Agnetha, Björn, Benny och Frida.

 

Det här är deras eget fotoalbum  --- och klippalbum --- som de nu delar med sig av. Och här ser man inte bara ett band som blir ett av världens största --- man ser också ett nöjes-Sverige som ser helt annorlunda ut än det idag.

 

Inför den svenska uttagningen till Eurovision Song Contest 1974 laddar ABBA med varm korv och pilsner. De kommer att vinna tävlingen med 302 poäng, nästan 100 poäng mer än tvåan, Lasse Berghagen. När det blev dags för Stickkan Andersons födelsedag så bjöds press och artister in till Stikkans hem. Hans favoritmat var varm korv och han bjöd alltid på det. En tradition som lever kvar efter hans död och när Polarpriset väl är utdelat så bjuds det på varm korv på Grand Hôtel som vickning. 

 

Gröna Lund. ABBA spelade här flera gånger och Pariserhjulet som syns i bakgrunden finns inte länge. Men ett ABBA museum finns i närheten, sedan 2013.

 

Dancing Queen. Låten specialskrev inte till Drotting Silvia, tvärtemot vad många tror, utan ABBA arbetade med den redan 1975. Låten skulle bli deras första Billboard etta. Benny och Björn blev så förtjusta när de kom på låten att de direkt tog hem för att spela den för sina respektive. Benny spelade den för Frida som grät av lycka: “Jag tyckte det var något av det bästa vi gjort.” Björn for hem och fann att Agnetha sov. Han spelade istället låten för sin syster. Om och om igen …

 

 

Fansen. En bild på ett australiensiskt fan som rest till Sverige och fick vara med i studion. Inställningen till fansen var lättsam och avslappnad och folk som ringde på hemma hos mamma och pappa Fältskog fick gärna be om dotterns autograf.

 

Pressen. Den amerikanska tidskriften Time skildrade under några dagar ABBAs vardagsliv. Bland annat följde man med Agneta och Björn in i en ICA butik i Stockholm -- där de ironiskt höll upp ABBA fiskbullar framför kameran!

Bandet ABBA träffade en muntlig överenskommelse med fiskkonservtillverkaren -- ja, de fick lov att heta ABBA -- men någon skriftlig överenskommelse har aldrig gjorts, vilket skulle vara anmärkningsvärt idag, och helt otroligt i USA. Man delar inte med sig av sitt namn hur som helst.

 

De privata bilderna är färre än de offentliga --- ABBA skulle alltid vara vackert och välsminkat. Man skulle inte ta bilder på dem när de tränade, för världen vackraste människor svettas inte.

 

Det finns också sena ABBA relatearade bidler. ABBA, representerat av Benny och Frida, väljs in i Rock ´n Roll Hall of Fame i  New York, den 15 mars 2010.

 

Den brittiska sångerskan Bonnier Tyler, som poserar med ABBA som vaxdockor på Madame Tussauds i Berlin 2013.

 

Premiären av Mamma Mia i Stockholm 2008 där alla fyra medlemmarna av ABBA trängs med musikalens ensemble på en balkong på Hotel Rival.

 

ABBA museet som öppnas på djurgården 6 maj 2013 . Catherine Johnson som skrivit manus till Mamma Mia musikalen anlitades för att göra manus till museet. Som Benny säger: “Vad vi lärde oss av musikalen är att story är allt.” Catherine Johnson intervjuade alla fyra i bandet och gjorde en story utifrån detta --- sedan fick de fyra läsa in utvalda repliker som publiken kan lyssna på i en audioguide. Museet har också en direkt uppkoppling till Bennys studio, där publiken kanske har turen att höra Benny spela live.

 

De senaste porträttbilderna är från 2013. Frida och Benny i Bennys studio på Skeppsholmen.  Björn i sitt hem i Stockholm.  Agnetha i den klassiska studion  Abbey Road  i London, i samband med lanseringen av hennes album A, som släpptes våren 2013.

 

ABBA finns fortfarande. De träffas och tar beslut om ABBA relaterade frågor, bland annat om hur katalogen ska användas.

-Men någon återförening blir det inte, säger Björn.

-Man ska aldrig säga aldrig, säger Benny.

 

ABBA the photo book ger en intressant bild av ABBAs arbete i studion. Fotostudion. För även där föddes ABBA-succén --- inte bara i skivstudion.

 

Detta är en måste-ha bok, inte bara för de som är intresserade av musik, utan även för de som är intresserade av design och marknadsföring. Hur en slipsten ska dras har inte förändrats.

Frost - Gamla sagofigurer i ny tappning

 

Boken Frost är baserad på Disneys Oscars-
belönade succéfilm med samma namn.

 

H.C. Andersen, Jennifer Lee, Karolina Sahlin

Frost

Egmont Kids Media Nordic

 

Vem är egentligen författare till en saga? När det gäller folksagor är svaret oftast: det är ingen som vet. Någon har skrivit ner dem, men i själva verket var de muntlig tradition som bevarats genom berättande och förmodligen förändrats lite genom tiderna. När det gäller konstsagor finns det en författare som ligger bakom dem. H.C. Andersen ligger t.ex. bakom Snödrottningen, hans längsta saga (sju böcker) men även i denna saga finns det muntlig tradition, för “bestemor” (farmor) i själva berättelsen berättar sagan om Snödrottningen. Sedan får de båda barnen möta henne “på riktigt” alltså utanför ramberättelsen. Snödrottningen går alltså vidare från folksaga och muntlig tradition till konstsaga och skriven tradition.

Nu har Snödrottningen blivitFrost. Och vem är författare? H.C. Andersens Snödrottningen ligger som grund, Jennifer Lee har skrivit manuset och regisserat filmen och sedan har Karolina Sahlin tolkat sagan tillbaka till bokform, till boken Frost.

Många sagoberättare genom tiderna har varit kvinnliga. Kvinnlig berättare gav sådan credd att Charles Perrault valde att kalla sin sagosamling Gåsmors sagor. Ändå är Disneyfilm 52 i ordningen den första någonsin som har en kvinnlig regissör, Jennifer Lee. Värt att tänka på. Om nu filmberättarna är de nya sagoberättarna, borde det väl finnas plats för den nya kvinnliga berättar -traditionen?

Jennifer Lee har tidigare skrivit sagan Röjar-Ralf (Disneys förra klassiker) och det gör att man förväntar sig en extra twist på slutet av hennes Snödrottning i Frost. För Röjar-Ralf handlar ju om en “bad guy” som vill bli hjälte och innerst inne är han god. Snödrottningen är en ishäxa, en vacker ond fe, som egentligen innerst inne är god. Hon behöver bara bli älskad. Sedan uppnår hon hjältinnestatus och kan smälta hela vintern. Men huvudpersonen här är ovanlig eftersom hon är så vanlig. Den helt vanliga lillasystern.

Alla fans av folksagor vet att det är den yngsta som ska vara speciell, den trettonde brodern, den sjunde systern … den som är minst, sötast, smartast och räddar dagen. Här är den yngsta systern Anna den som inte är speciell. Hon är inte den som är söt, inte den som är smart, inte den som har superförmågor eller speciella talanger. Raka motsatsen till Ariel, nummer sju i syskonskaran, som är den sötaste och den med finast sångröst --- och den blivande hjältinnan. Men liksom Den lilla sjöjungfrun (som i originalet dör och sedan gör “comeback“) får Anna uppoffra sig själv. Anna uppoffrar sig för att rädda sin syster, sitt eget liv och hela sagolandet Arendal (som ser ut som Norge).

Vad hände med prinsen som ska rädda prinsessan med “true love’s kiss”? Detta finns med som sidospår, men den trettonde prinsen visar sig vara en opålitlig otursprins och kyssen var inte alls nyckeln till något uppvaknande.

Var kommer förresten idén om “true love’s kiss” ifrån? Från folksagorna? Från Snövit som blir förgiftad av ett äpple och väckt med en kyss? Egentligen inte. Snövit vaknar när en av bärarna snubblar till och tappar kistan. Då hostar hon upp den förgiftade äppelbiten. Snövit blir alltså väckt av ren klumpighet från en anonym birollsinnehavare. “True love’s kiss” kommer i Disney versionen av Snövit från 1937 och sedan dess har den varit en sådan ikonisk scen att det är modigt av Jennifer Lee att utmana den och driva med den. För den nya prinsessan måste rädda sig själv. Hon kan inte ens förlita sig på någons klumpighet.

Rent visuellt står varma sommarfärger mot kalla vinterfärger och prinsessorna Anna och Elsa är också uppdelade i sommarfärger och vinterfärger. Effektivt.

Det är inte bara Snödrottningen som likt Röjar-Ralf plötsligt blir “the good one” utan även trollen har blivit goda, liksom bortbytingen, som i gamla folksagor kan vara ganska opålitlig. Roligast i sagan är ändå en snögubbe som drömmer om sommar. Då ska han ligga under ett parasoll på stranden och smutta på en drink. Magi kan ibland ställa till det. Men det kan också fungera som livräddare. I alla fall för en snögubbe som vill uppleva sommaren utan att smälta bort.