FILM: Anemone: Övertydligt romantiserad film lockade Daniel Day-Lewis tillbaka från ensligheten och pensionen ...

Titel: Anemone

Regi: Ronan Day-Lewis

Manus: Ronan Day-Lewis, Daniel Day-Lewis

Producenter: Dede Gardner, Jeremy Kleiner

Medverkande: Daniel Day-Lewis, Sean Bean, Samantha Morton med flera ...

Land: UK, 2025

Betyg: 3

Aktuell: På blu-ray etc.

Inget extramaterial ingår.

Anemoner nedslagna av hagel stora som tennisbollar. Två bröder som springer på stranden som om de vore med i Chariots of Fire. Två bröder som dricker öl och äter chips som om de vore med i Kommissarie Morse. Två bröder som stirrar svårmodigt på varandra som om de vore med i ett Lars Norén drama. Två bröder som pucklar på varandra i skogen som om de vore med i Rumble in the Jungle.

Anemone handlar om två bröder. En av dem spelas av Daniel Day-Lewis och den andre av Sean Bean. Som inte dör i den här filmen. Daniel Day-Lewis har avbrutit sin pension (igen) för att vara med i sin son Ronans regidebut och Daniel har även skrivit manus tillsammans med Ronan. Det är ingen fenomenal film jämfört med vad Daniel Day-Lewis gjorde i sin ungdoms dagar (Ett rum med utsikt, Min vackra tvättomat) och det är ingen fenomenal film jämfört med de bästa filmerna som kommit ut i år. Det är mer som ett TV-drama, ett avsnitt i en längre serie om en trasig familj som ska läka ... och hade man lagt in ett mord kunde man kört det som miniserie à la Misstänkt.

Det är mest två griniga gamla gubbar som sitter och gruffar filmen igenom. En son och en fru finns någonstans i bakgrunden som biroller. Det är massor av vackra, övertydliga bilder. Man närapå frossar i naturromantik och symbolik. Som när en stor silverfärgad fisk flyter förbi i en fors. Eller när "the great white stag" med människoansikte visar sig för en av bröderna. Det är som en scen i Studio Ghiblis Prinsessan Mononoke. Eller för den delen Harry Potter. För nu är det inte handtecknat utan CGI eller AI eller något annat artificiellt.

De gamla legenderna - och de gamla legendarerna - är inte alltid så imponerande längre.

Det finns de som håller på och som älskas i evighet. Som Eva Rydberg, Ewa Roos, Siw Malmkvist, Christina Schollin ... och de som håller på ända in i det sista. Som Lill-Babs. Eller för den delen Downton Abbeys Maggie Smith. Man tramsar aldrig med någon pension som man ska göra comeback från. 

Men ... i det här fallet önskar man att Daniel Day-Lewis hade stannat kvar i pensionen. Det finns nog med griniga gamla gubbar att titta på redan.

Minnen, drömmar, hallucinationer och uppenbarelser avlöser varandra. Liksom övertydlig naturromantik och übertjusiga bilder och symboltyngd mättnad och tunga referenser. Och man önskar att den grinige gamle gubben fått sitta kvar i sin stuga i skogen - och vara pensionerad.