Regi: Robert Eggers
En speciell Robert Eggers känsla fanns redan i långfilmsdebuten The Witch. Så mycket stämning och så mycket obehag skapades med så små medel. Fotot och musiken skapade en egen rytm. En get i ett skogsbryn och några knakande kvistar ... mer behövdes inte.
The Lighthouse är om möjligt ännu bättre. I alla fall lika bra. Svartvitt kammarspel med två män i en fyr. Måsar, sjöjungfrur, Dafoe & Pattinson och dålig stämning. Eggersk skräck som en variant av Norénsk skräck.
Sedan kom The Northman med Alexander Skarsgård som blodtörstig viking i en Hamlet light historia ... pengarna rullade in, personligheten rullade ut.
Ska aldrig spela vampyr
Skulle den Eggerska känslan komma tillbaka med Nosferatu? Och en annan Skarsgård? Bill Skarsgård sa i och för sig när brodern Alexander Skarsgård slog igenom i HBO-serien True Blood att han aldrig skulle spela vampyr, det är en för billig väg till berömmelse, och här är nu den gode Bill (eller den onde Bill?) iklädd rollen som världens näst mest kända vampyr. Den mest kände torde vara Dracula. Kopian Nosferatu kommer in som god (ond?) tvåa.
Murnaus besparing: ändra på namnen själv
Den första Nosferatu var en stumfilm av F.W. Murnau. Han brydde sig inte om rättigheterna till Bram Stokers Dracula (de kostade för mycket) utan gjorde i princip samma historia gratis och ändrade på alla namnen.
Den Nosferatu som de flesta har sett och älskat är förmodligen Werner Herzogs Nosferatu. Den tyska varianten är mycket bättre än den engelska, om du nu ska välja.
Råkar bli konst - med jump scares
Det Werner Herzog gjorde råkade bli konst. Eggers börjar i den andra änden med det uttryckliga målet att skapa konst. Det här ska banne mig bli finkulturell skräck! Ändå finns så många jump scares med, vilket är ett billigt trick och ett oskick inom skräckfilm. Du ska förtjäna att folk blir uppskrämda, inte bara köra med betingande reflexer på höga ljud. Overdosering på höga ljud gäller även Bill Skarsgårds titelfigur Nosferatu. Vad han larmar och gör sig till. Tänk om han skulle ha gjort till exempel som Meryl Streep i Djävulen bär Prada eller Laurence Olivier i Maratonmannen och pratat med lågmäld, kontrollerad röst (eller kanske till och med en viskning ...) DET hade blivit skrämmande. Verkligt obehagliga karaktärer behöver inte höja rösten för att få respekt.
Vackra bilder bleknar
Det ska vara vackra bilder och det är vackra bilder hela tiden, men de bleknar så småningom i minnet. Filmen är lite för lång och lite för lik ... ja, de flesta andra vampyrfilmer. Den smälter ihop med tidigare Nosferatus och även med tidigare Draculas.
Minnen från Renfield
Flera skådespelare som är med har varit med i andra vampyrfilmer. Willem Dafoe verkar vara gjord för genren (och visst var den viskande Green Goblin i Sam Raimis Spider-Man också vampyrlik ...). Nicholas Hoult var väldigt bra i Renfield, och karaktären Renfield är med här också, fast under ett annat namn. Det är vanvördigt att tänka så, men den tramsiga filmen Renfield med Nicolas Cage, Akwafina och Nicolas Hoult blev mer minnesvärd (och mer koncis) än Nosferatu. Som smälter ihop med alla andra traditionella mainstream klassiska vampyrfilmer du någonsin sett. Kanske är den här varianten något mer feministisk. Men det räcker inte för att stå ut från mängden.
Minns du Bill? Minns du geten?
Så det är möjligt att Bill Skarsgård hade rätt i sitt ursprungliga resonemang. Han skulle ha hållit sig borta från vampyrerna. Filmen är bra, men inte mer än bra, extramaterialet är bättre och intressantare än själva filmen, och Bills karaktär Nosferatu är mest ... meh. Minns du karaktären som stod i skuggorna några veckor efter att du sett filmen? Geten i The Witch var mer minnesvärd. Det finns mer än ett sätt att vara GOAT på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.