Kvartetten - hiphop, rap och opera och stort hjärta
Kvartetten är Dustin Hoffmans regidebut. Känd skådespelare, Oscars vinnare, Hollywood-dragplåster … men hitintills alltså inte regissör. Hoffman satsar på skyhög mysfaktor, brittiska karaktärsskådespelare, kända från opera och teater, och anlägger en lättsam ton när han berättar om livet på ett lyxigt hem, som mest av allt ser ut som Downton Abbey, för pensionerade musiker och operasångare.
Kvartetten består av Reggie (Tom Courtenay) som är frisk och korrekt och bäste vän med Wilf, Cissy (Pauline Collins) som ständigt är glömsk och förvirrad och letar sin handväska, Wilf (Billy Connolly) som lider av gubbsjuka (men det har inte med åldern att göra, hävdar Reggie) och den nyanlända, vackra operadivan Jean (Maggie Smith).
Connolly och Collins är mer karikatyrer än karaktärer. Men ja, de är roliga. Speciellt Collins.
Maggie Smith är som vanligt bäst i varje scen, precis som i Downton Abbey, och har flera lager av giftiga repliker att komma med. Courtenay har den bästa rollen i Kvartetten, han spelar nedtonat, en smula sorgligt och eftertänksamt. Han undervisar unga om opera, och drar paralleller till hip hop och rap. Man vet aldrig när man får en kniv i ryggen. Men man måste ändå sjunga ut sina känslor.
Handlingen i Kvartetten går ut på att hemmet ska ordna en konsert för att fira minnet av Verdis födelsedag. Det är viktigt att denna konsert blir en succé eftersom den ska få in donationer och rädda hemmet från att läggas ner.
Michael Gambon, alias Dumbledore från Harry Potter filmerna, knatar runt och styr och ställer med alla även här. Hans lysande idé är att kvartetten från Rigoletto ska göra comeback.
Operadivan Jean är måttligt intresserad av att återigen ställa sig på scenen, men kanske finns det ändå möjlighet att återförena den en gång så hyllade sångkvartetten ur Rigoletto?
De övriga tre försöker på alla sätt att få henne med: middagar, smicker, blommor, presenter, kamratskap, kärlek … inget hjälper förrän Jean hör att om hon inte ställer upp i Kvartetten så kommer hennes ärkefiende få sista numret med sin Tosca.
Smiths sätt att leverera repliken är som taget från en stor opera: ”Over my dead body!”
Filmen är charmig och underhållande och har ett lyckligt slut som visar att gammal kärlek rostar aldrig.
Hoffmans regidebut är att filma en pjäs av Ronald Harwood och han riktar som regel kameran mot den som skall fälla nästa replik. Kamera arbetet är inte så spännande. Men det gör inte mycket när skådespelarna är så bra!
Kvartetten består av Reggie (Tom Courtenay) som är frisk och korrekt och bäste vän med Wilf, Cissy (Pauline Collins) som ständigt är glömsk och förvirrad och letar sin handväska, Wilf (Billy Connolly) som lider av gubbsjuka (men det har inte med åldern att göra, hävdar Reggie) och den nyanlända, vackra operadivan Jean (Maggie Smith).
Connolly och Collins är mer karikatyrer än karaktärer. Men ja, de är roliga. Speciellt Collins.
Maggie Smith är som vanligt bäst i varje scen, precis som i Downton Abbey, och har flera lager av giftiga repliker att komma med. Courtenay har den bästa rollen i Kvartetten, han spelar nedtonat, en smula sorgligt och eftertänksamt. Han undervisar unga om opera, och drar paralleller till hip hop och rap. Man vet aldrig när man får en kniv i ryggen. Men man måste ändå sjunga ut sina känslor.
Handlingen i Kvartetten går ut på att hemmet ska ordna en konsert för att fira minnet av Verdis födelsedag. Det är viktigt att denna konsert blir en succé eftersom den ska få in donationer och rädda hemmet från att läggas ner.
Michael Gambon, alias Dumbledore från Harry Potter filmerna, knatar runt och styr och ställer med alla även här. Hans lysande idé är att kvartetten från Rigoletto ska göra comeback.
Operadivan Jean är måttligt intresserad av att återigen ställa sig på scenen, men kanske finns det ändå möjlighet att återförena den en gång så hyllade sångkvartetten ur Rigoletto?
De övriga tre försöker på alla sätt att få henne med: middagar, smicker, blommor, presenter, kamratskap, kärlek … inget hjälper förrän Jean hör att om hon inte ställer upp i Kvartetten så kommer hennes ärkefiende få sista numret med sin Tosca.
Smiths sätt att leverera repliken är som taget från en stor opera: ”Over my dead body!”
Filmen är charmig och underhållande och har ett lyckligt slut som visar att gammal kärlek rostar aldrig.
Hoffmans regidebut är att filma en pjäs av Ronald Harwood och han riktar som regel kameran mot den som skall fälla nästa replik. Kamera arbetet är inte så spännande. Men det gör inte mycket när skådespelarna är så bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.