FILM: Saving Mr. Banks

Den sanna historien bakom Mary Poppins

Emma Thompson som P.L. Travers

 

Regi: John Lee Hancock

Saving Mr. Banks

Walt Disney

　

　

Mary Poppins är urtypen för den brittiska nannyn, ett slags prototyp som blivit både härmad, kopierad och parodierad. Ett exempel är Julie Andrews barnkära karaktär i The Sound of Music, ett annat exempel är Nanny McPhee böckerna, filmade med Emma Thompson som den magiska nannyn, som i början ser ut som en ful häxa, men som blir sötare och sötare ju längre tiden går och ju mer väluppfostrade barnen blir. Som ett slags inverterat Dorian Grays porträtt.

När alla vårtor är borta försvinner Nanny McPhee till en annan familj som behöver henne.

Mary Poppins däremot har aldrig några vårtor; hon är ju "practically perfect in every way" och flyger iväg med sitt paraply när vinden vänder. Som råkar vara precis då familjen Banks inte längre behöver henne. Men det är inte i första hand barnen i familjen som ska räddas. Det är pappan i familjen Banks. Mr. Banks jobbar på bank och känner sig instängd och uttråkad. Allt skoj har försvunnit ur livet. Jobbet är själsdödande. I slutet av Walt Disney filmen Mary Poppins lämnar han sitt jobb på banken och går istället ut med sina barn och flyger drake med dem. "Let’s go fly a kite" sjunger alla, slutet gott, allting gott och Mary Poppins behövs inte längre. Hon pratar med sitt paraply och konstaterar att nu är hennes jobb klart för den här gången.

　

Det är den verkliga historien bakom Mary Poppins, både böckerna och filmen, finns förevigad i Saving Mr. Banks. Emma Thompson spelar P.L. Travers, vilket är mycket passande, med tanke på att hon redan skrivit manus till och regisserat och spelat huvudrollen i Nanny Mc Phee filmerna. Men P.L. Travers själv är inte ännu en brittisk supernanny. Hon gillar inte barn, hon gillar inte Walt Disney, hon gillar inte tecknat, hon gillar inte sång och dans, hon gillar inte musikaler … Hon verkar inte ens gilla att ha kul. Tom Hanks spelar en allt mer frustrerad Walt Disney. Walt Disney lovade sina döttrar att han skulle göra film av Mary Poppins, och det tog honom tjugo år att infria det löftet.

　

I och med att P.L. Travers insisterade på att spela in alla konversationer på rullbandspelare (förutom att hon och Walt Disney brevväxlade flitigt) så är förmodligen Mary Poppins ett av de mest väldokumenterade filmprojekten någonsin. Varenda ord diskuterades flitigt. Till och med de som INTE skulle synas på bioduken. Man kan inte bara skriva 17 Cherry Tree Lane. Man måste skriva Nummer 17 Cherry Tree Lane. Annars är det fel!

P.L. Travers egen far, Travers Goff, var van vid Londonklimatet, och frodades inte i Australien. Och han frodades inte på banken där han kände sig instängd och deprimerad --- ungefär som Mr. Banks i Mary Poppins. Travers Goff drabbades av influensa. Eftersom han redan var svårt försvagad av sin alkoholism blev detta fall allvarligt, och familjen Goff fick hjälp av en snäll moster, verklighetens Mary Poppins, som drog in som ett yrväder, med en stor "carpet bag" och ett ovanligt paraply. I den välfyllda väskan fanns bland annat en pelargonia, en ananas, ett måttband, ett förkläde, städprylar och mycket annat smått och gott. Hon fick familjen på rätt köl igen --- men pappan, Travers Goff kunde inte räddas. Han dog i sviterna av influensan.

　

I fiktionens värld kunde däremot Mr. Banks få ett lyckligt slut. Både få en befordran på jobbet och få mer tid för att leka med barnen och att flyga drake med dem.

P.L. Travers själv hävdade alltid att hon inte gillade de dansande pingvinerna i filmen Mary Poppins, hon vidmakthöll alltid att hon inte tyckte om tecknat. Men hon såg ändå filmen flera gånger, frivilligt, efter den lyckade premiären i Hollywood, som hon besökte, som en av de stora, inbjudna stjärnorna, och P.L. Travers blev fotograferad både med Walt Disney och med Julie Andrews, som hon gillade. Det blev i alla fall en brittisk nanny i filmen!

I år fyller Mary Poppins 50 år. Hon har inte åldrats ett dugg. Hon flyger fortfarande med sitt paraply, räddar folk, hoppar genom tavlor och sjunger och dansar med pingviner. Som Mary Poppins själv säger när hon belåtet läser av sitt måttband: "Mary Poppins --- Practically perfect in every way!"

Blodsväktaren och Blodsmagi

Röda rosor, stark saknad och evig kärlek i en amerikansk småstad

Sagan om tre bröderTessa Gratton
Blodsväktaren
B.Wahlströms

Will Sanger är en helt vanlig amerikansk kille i vad som verkar vara en vanlig amerikansk småstad. Will är yngst i en familj med tre söner, och kan man sin sagohistoria så vet man att den yngste brodern av tre kan man vänta sig stordåd av. Även om Will till en början är en motvillig hjälte. Vilket ofta är fallet i fantasy-världen.
I den verkliga världen är storebror Ben familjens hjälte och det är tänkt att Will ska följa i Bens fotspår och göra karriär inom det militära. Precis som fadern. Precis som mellanbrodern Aaron. Men när Aaron dör vill Will inte längre följa den manliga militärtraditionen i familjen Sanger. Tre män i det militära räcker väl? Will vill bryta med traditionen. Will vill något annat. Men Will vet inte vad han vill. Bara vad han inte vill.
Det är ironiskt att huvudpersonen heter just Will, eftersom han i början av boken är väldigt vilsen och inte vet vad han vill. Men det är ingen tvekan om att en stark vilja ligger i Will Sangers blod.
Sang betyder blod på franska.
“What’s in a name? Would a rose by any other name smell just as sweet?”
Vad betyder ett namn?
Viljans styrka, fångad i ett namn
Mab Prowd är mycket intresserad av namn och deras betydelser. Hon inser att Will Sanger är något speciellt, den vanliga killen med otroligt stark vilja, som utan någon som helst magisk träning --- eller ens vetskap om att magi finns --- klarar av att hejda en förbannelse, som av någon anledning har lämnats i familjen Prowds rosor. Vem har lämnat den där och varför?
Mab och Will är jämnåriga, men medan Will är skolans hjälte, sportig och populär, har Mab hemundervisning och är nöjd med sin tillvaro som häxa.
Mab och Will finner varandra mot alla odds, och de har många hinder att övervinna. Både fördomar från “vanligt folk” och “häxor” (båda sorter håller sig helst för sig själva) och så den hemska förbannelsen i rosorna. Vem eller vad är förbannelsen och hur ska den stoppas?
Mer blodsmagi, fler intriger
Blodsväktaren har en hel del gemensamt med Tessa Grattons tidigare roman Blodsmagi. Även här växlar man perspektiv, nu mellan Mab och Will, och man växlar även mellan nutid och dåtid. I historisk tid, då ett romantiskt triangeldrama utspelade sig, ligger nämligen svaret till varför rosorna är så farliga och vem som lade förbannelsen över dem.
För dem som undrar hur det gick med huvudpersonerna i Blodsmagi, Silla, Reece och Nick, är det glädjande att se att de alla finns med som birollsfigurer i Blodsväktaren. Speciellt Sillas bror Reece spelar en viktig roll.

En ovanlig tjej i ungdomsboksgenren
Mab är en uppfriskande fläkt i ungdomsboksgenren. En tonårstjej som inte bryr sig om vad andra tycker om henne (inte ens de populära hejarklacksledarna), som aldrig oroar sig för att killen hon gillar inte ska gilla henne tillbaka och som aldrig tycker synd om sig själv, fast hon blev övergiven som barn. Hon är övertygad om att hon hade en lycklig barndom och hon slösar aldrig energi på att ha komplex för saker.
Vackra varelser kan vara farliga
Will har likheter med Ethan Wate i Beautiful Creatures --- skolans sporthjälte, som alla hejarklacksledare är intresserade av, vars framtid är utstakad, blir kär i en häxa och allt vad han trodde var verkligt utmanas nu av en ny verklighet.
Det finns också en fin försoningshistoria med, mellan Ben och Will --- för utan Aaron är det länge som om de har förlorat varandra och de måste hitta kontakten igen.
De är ju trots allt av samma blod.
Liksom Ethan får Will lära sig att “vackra varelser” också kan vara farliga. Som rosor.
Blodsväktaren ger också en fin bild av en vanlig amerikansk småstad och en vanlig amerikansk familj, som håller på att falla sönder av sorg efter att en av de tre bröderna dött. Ibland hjälper inte magi. Ibland hjälper det bara att tiden går.

Läs även:

Blodsmagi

- Häxor, läxor och återupplivning av det döda

en spännande pusseldeckareTessa Gratton
Blodsmagi
Översättning: Carina JanssonOriginaltitel: Blood Magic
B. Wahlströms

Blodsmagi är en härligt spännande bok om häxor, läxor och förmågan att väcka det döda till liv. De döda lever, både i blodet och i böckerna. Och magi på en kyrkogård är alltid lite extra magisk.
Idag kommer det ut mycket fantasy, mycket om häxor, vampyrer och blod. Boken Blodsmagi får helt enkelt inte drunkna i den magiska bokfloden- det är den för bra för.
Boken klarar av en bra balansgång mellan det väldigt vanliga amerikanska livet i en väldigt liten småstad där alla skvallrar om allt och där ett dubbelmord - eller dubbelsjälvmord - verkligen är något att skvallra om -och det magiska livet där magi lever kvar genom århundradena, precis som vampyrer.
Huvudpersonerna, liksom miljöerna är också väldigt fint tecknade.
Tjejen som har förlorat sina båda föräldrar i vad hon säger är ett dubbelmord av en utomstående, men som alla andra säger är självmord. Hon börjar upptäcka sina häxkrafter och hon tänker använda dem till att bevisa att hennes föräldrar visst blev mördade. Helst hitta mördaren också.
Killen som hatar sin nya styvmamma och tycker att hon är en häxa (fast i vardaglig mening) och vars riktiga mamma var en riktig häxa som kunde förtrolla hans dinosauriemodeller så de viftade på svansen och lekte.

Vänskaps-kärleks-och-passions-historien dem emellan är fint nyanserad. De har båda magiska krafter, hon vet inte om det först och älskar sen sina krafter, han vet om sina krafter och hatar dem och vill förtrycka dem.
Blodsmagi har en hel del att säga om livet i ett litet samhälle, om att våga hitta sig själv och att gå en balans mellan vanligt vardagsvett och fantastisk fantasi och besatthet.
Det finns också en parallell historia som utspelar sig förr i tiden - berättad genom en dagbok. Man förstår snabbt att personerna i denna dagbok har någonting med dagens huvudpersoner att göra. Men att räkna ut hur det hänger ihop är inte alldeles lätt och uppenbart …
Det hela blir som en spännande pusseldeckare i en fantasivärld där slutet påminner starkt om Hitchcocks Fåglarna.
Och ja, i en värld av trilogier och evighetsserier är det faktiskt skönt att inse att Blodsmagi är en helt avslutad bok där alla trådar nystas upp i slutet och ingen tänjs ut till en andra, tredje, fjärde och femte bok.
Extra plus för en helt underbar formgivning! Svartvitt och rött- kan inte vara mer effektfullt. Och ryggen är som röd sammet. Rött är ju något man kopplar ihop med blod, magi, kärlek, passion - och B. Wahlströms klassiska böcker.

Belinda Graham

 

 

 

Älskade Medelhavsmat

Mamma Mia, vad gott!

Hungern är den bästa kryddanCaroline Hofberg
Älskade Medelhavsmat -Cibi condimentum est fames
Norstedts

Medelhavet. Många kopplar ihop det med semesterdrömmar och mysiga filmer där det äts gott. Till och med i Mamma Mia! (med svensk musik) misstänker man att de äter jättegott vid de fint dukade långborden.
Med boken Älskade Medelhavsmat är det i alla fall lätt att få den mysiga maten på hemmaplan och boken har stora förtjänster: dels en bred variation i prisklasser, dels en rik variation i ingredienser. Vare sig man gillar vegetariskt, fisk, skaldjur, kött eller goda fruktpajer så finns det något att hämta här.
Boken har också en bra spridning mellan de olika länderna. Automatiskt brukar man tänka på Italien, Spanien, Frankrike och Grekland när man talar om Medelhavsmat, men de Nordafrikanska ländernas mat och maten i Mellanöstern hör också hit, och dessa kök finns också representerade i denna bok.
Ett stort plus är att maten inte bara är så god, utan också så nyttig. Mycket frukt och grönsaker, lammkött, fisk, skaldjur, bönor och linser. Och så självklart: olivoljan. Stommen i all Medelhavsmat.
Grekisk sallad med färskpotatis låter perfekt för den svenska sommaren och de svenska smaklökarna. Något extra gott till Midsommar? Bläckfisksallad (en typisk antipasto i alla delar av Italien som har kust) är för de modigare --- och inte en utmanare till Midsommarsillen.
Det finns inte mindre än tre recept på kronärtskockor. Det från Rom är mest invecklat -- och godast. Romarna verkar prisa kronärtskockan mer än invånarna i någon annan region. Tillagningen varierar i det oändliga.

Provencalsk tryffelomelett är ännu en höjdare, liksom den provencalska grönsakslådan.
Givetvis finns det stor variation på maten även inom länderna. Romarna (alltså invånarna i Rom) har två specialrecept som är med här. Ett av dem är “Saltimbocca alla Romana” - den berömda kalvschnitzeln med parmaskinka och salvia. Saltimbocca betyder att schnitzlarna är så goda att de hoppar i munnen!
Grönsaksgratäng med potatismos är en del av det som i södra Italien kallas “Cucina povera” fattigmansköket som innehåller mycket grönsaker och baljväxter. Och är supergott!
Efterrätterna har sitt eget kapitel, bland annat med en chokladtårta från Capri (som brukar serveras med ett immande glas limoncello), en frisk citronpaj från Sicilien, en spansk crèma Catalana, en fransk aprikospaj och en tarte tartin med fikon.
Besöker du Frankrike upptäcker du snabbt att ingen måltid är fullbordad utan en söt avslutning. Men man behöver ju inte vara fransos för att uppskatta fruktpaj --- men i Frankrike bakas det faktiskt inte så mycket. Överallt finns det ju små “patisserier” för bakverk och “boulangerier” för bröd.
Älskade Medelhavsmat bjuder på en aptitretande resa runt hela Medelhavet, från förrätta till efterrätt, allt komplett med vackra foton. Som vykort. “Wish you were here”. Men maten är i alla fall här!

Belinda Graham

En gång var jag större än Zlatan

Om en uppväxt med Zlatan, fotbollen och Malmö

Kändisskap --- en färskvaraTony Flygare, Daniel Nilsson-Padilla
En gång var jag större än Zlatan
Norstedts

De flesta biografier handlar om folk som lyckas. Vanligtvis mot alla odds. Den nya biografitrenden börjar inte med födseln eller barndomen utan har en in-medias -res teknik där man börjar med biografi objektets “Största Ögonblick Hitintills” och sedan backar man snällt till början. Jag säger “Största Ögonblick Hitintills” för den nya biografitrenden har allt yngre huvudpersoner och de flesta objekten har förhoppningsvis en del av sin karriär --- och sitt liv --- framför sig.
Men det gäller att smida medan järnet är varmt och objektet fortfarande är känt och på toppen av sin karriär. Alltså blir det unga talanger, oftast unga killar, som figurerar i de säljande biografierna. Facebook skaparen Mark Zuckerberg. Minecraft skaparen Markus "Notch" Persson. 100 meters löparen Usain Bolt. Fotbollskillen Zlatan Ibrahimovic. Till och med Justin Bieber har sin egen biografi före tjugo års ålder. För att inte tala om medlemmarna i det brittiska bandet One Direction. Få vågar vänta så länge som Dregen, som var hela 40 år gammal innan han levererade sin biografi. Men så är han ju inte med i ett pojkband eller utövar sport. Där går bäst-före-datumet ut tidigt.
Biografierna medförfattas vanligtvis av journalister som intervjuar objektet och man skriver boken tillsammans.
Avstamp: det stora misslyckandet
Tony Flygares självbiografi En gång var jag större än Zlatan bryter på många sätt med den rådande biografitrenden. Visst, vi möter än en gång en relativt ung kille (Tony är född 1981, precis som Zlatan) och än en gång är en journalist medförfattare. MEN. Och det är ett stort MEN: Avstampet i boken är INTE det stora ögonblicket i karriären. Ögonblicket är när Tony missar straffen han MÅSTE sätta för att hålla Malmö FF kvar i Allsvenskan. Tonys karriär tar slut mot Halmstad BK på deras hemmaplan Örjansvall. Och Malmö FF ramlar ur Allsvenskan efter att ha varit ett stående inslag i 63 år.
Framgångssagan från Rosengård tar slut. Och börjar. Malmö FF slutar satsa på Tony och satsar istället på Zlatan.
Att en missad straff kan straffa sig så.
Baksidan av Zlatan-myntet
Boken är inte heller en framgångssaga, som de flesta bästsäljande biografier, för det här handlar snarare om vad som händer när man inte presterar på topp längre, när man gjort bort sig (alltså: missat en straff och ens lag är inte med i Allsvenskan längre) när man blir utfrusen av sin klubb och sina forna vänner, när man blir överviktig och/eller skadad och inte kan spela längre, när man drabbas av spelmissbruk och förlorar allt.
För varje spelare som det går bra för finns det massor av unga som får sina drömmar krossade. Och man behöver inte läsa mycket mellan raderna för att förstå att Tony fortfarande grämer sig för den där missade straffen. En gång älskade han fotboll över allt annat och fotbollen älskade honom tillbaka. Det är inte lätt att överleva med ett grymt krossat hjärta.
Tony & Zlatan - the formative years
Titeln En gång var jag större än Zlatan är inte skryt, det är fakta. De båda killarna växte upp tillsammans och i sin självbiografi har Zlatan sagt att han inte var bäst i sina ungdomslag och i Malmö FF, för det var Tony som var den som var bäst. Den man ville härma och kopiera.

Tony Flygare ansågs vara en större talang än Zlatan, och statistiken talar samma språk.
Men man skulle också ha kunnat kalla boken “Zlatan och Tony - ungdomsåren“. För detta är deras genensamma barndom som skildras. De träffas på hemspråksundervisningen. De pratar serbokroatiska med varandra. Ingen av dem är speciellt intresserad av skolan. Båda är enormt tävlingsinriktade. Båda gillar TV-spel och fotboll. De går med i samma lag och spelar i samma ungdomslag och juniorlag. Båda är med i Balkan. Sedan är båda med i Malmö FF.
Zlatans sparsamma smörgåsar
Zlatan är ofta hemma hos Tony, de spelar fotboll på Tonys innergård, Zlatan tillbringar julafton med sin bästa kompis, han sover ofta över eller äter middag med familjen Flygare. Och de åker alla till Spanien, till Costa Brava, tillsammans. Tonys mamma Maria bjuder med Zlatan, som själv inte har råd med bussbiljetten. Maria och Zlatan har det gemensamt att de båda är ekonomiskt lagda --- när bussen stannar vid restaurang efter restaurang så äter de båda hellre Marias medhavda smörgåsar och läsk. Pengarna ska sparas så man kan göra något roligt längre fram.
Som att åka till Barcelona. Och se Camp Nou. Både Tony och Zlatan drömde om att få spela där.
För exakt fem år sedan idag blev Zlatan det dyraste uppköpet någonsin för Barcelona och hälsades av en entusiastisk publik. Visst är det härligt när drömmar slår in.
Men det är faktiskt på många sätt mer intressant att läsa Tony Flygares biografi än Zlatans. Dels för att den ger ett nytt perspektiv på fotbolls-Sverige och deras sätt att handlas med unga talanger, dels för att den går in djupare på “the formative years” vilket Zlatans bok, med alla byten av klubbar och otaliga landskamper, aldrig riktigt hann med.
Det här är inte bara en intressant och välskriven biografi, det är också måste-läsning för alla som är intresserade av svensk fotboll i allmänhet och fenomenet Zlatan i synnerhet.
Alla får inte sina 15 minuter
De som inte fick “jackpott” förtjänar också en biografi. Trots allt, rent statistiskt sett måste det ju finnas fler människor som misslyckas med sina drömmar än de som lyckas?!
Idag jobbar Tony som resursperson på en mellanstadieskola där barnen drömmer om att bli “kändisar”, fotbollsproffs, nästa Zlatan eller nästa stora Idol-popstjärna. En försvinnande liten procent av barnen kommer att få se sina drömmar bli uppfyllda och skriva sin självbiografi, med hjälp av en spökskrivande journalist, innan 40 års ålder.
Alla kommer inte att få sina Warholska “15 minutes of fame”. Warhol hade fel. Men Zlatan tog ju ut en större andel än 15 minuter, så i slutet kanske det jämnar ut sig.

Belinda Graham

Rod Stewart: Min Självbiografi

Ett liv med fotboll, bilar och tågmodeller

Musiken på undantagRod Stewart
Min självbiografi
Översättning: Ulf Gyllenhak
Norstedts pocket

“För att vara nöjd med livet behöver man tre saker : ett arbete, en idrott och en hobby.” Pappa vet bäst. Rod Stewart citerar sin pappa när han skriver detta och förklarar att han klarat sig bra tack vare detta rådet.
Arbete: sångare
Idrott: fotboll
Hobby: tågmodeller
Inga resor utan tågmodeller!
“När jag är ute och reser har jag med mig madrasserade resväskor, med färger och verktyg och den modell som jag arbetar med för tillfället. De större byggnaderna gör jag i sektioner och sedan sätter jag ihop dem när jag kommer hem. De där resväskorna färdas över hela världen. När vi planerar vilka hotell vi ska boka under våra turnéer beställer vi ett tillräckligt stort bord och bra belysning och från Jakarta till Saskatoon har jag fördrivit många fridfulla eftermiddagar med modellbygge.
När jag är hemma uppfattar jag en dag som botkastad om jag inte har tillbringat åtminstone en liten stund med mina modeller. Min hustru Penny gillar det eftersom det innehär att jag håller till uppe på vinden och är ur vägen ett tag.”
Mr Rochester gillade också att ha sin partner på vinden och ur vägen ett tag.

Rod - en pinsam pappa
Stewart påpekar att hans barn säger rätt ut att de tycker att pappa är pinsam. Men pinsammare än tågen är intresset för bilar, och det uppskattas inte att bli skjutsad till skolan i en svindyr bil, typ en ljusblå Lamborghini, som ser ut att komma direkt från Miami vice.
Rod Stewart skriver med en uppfriskande uppriktighet och humor om livets toppar och dalar i smått och i stort.
Den som väntar sig en bok om Musiken blir möjligen besviken. Boken handlar lika mycket om fruar och flickvänner och barn ( just nu: åtta barn och ett barnbarn) och lika mycket om fotboll (orsaken till första skilsmässan: den amerikanska hustrun förstod inte Rods passion för fotboll - och han förstod i sin tur inte hennes passion för parapsykologi och hokus pokus) och lika mycket om bilar. Mötet med första bilen får lika stor plats som mötet med första flickvännen. Varje ny kärlek, alltså varje ny bil, beskrivs ingående. En gång var Rod otrogen: han köpte en Porsche. Annars har han hållit sig till italienskt. Ferrari och Lamborghini. Som senaste frun Penny gärna får fickparkera, eftersom hon kör (och parketrar ) bättre än han själv. Och han är rädd om lacken. Annars handlar Rod Stewarts självbiografi också om alla musikerkompisar, från Freddy Mercury till Elton John, och som sagt, om tåg.
“Sex, drugs and rock n roll?” Visst. Men mest av allt blir det: fotboll, bilar och tågmodeller!

Belinda Graham

Draktränaren fyller 10 år, Dragons - Defenders of Berk

 

--- Mindre träning, mer action!

　



Det finns drakar som inte kan tränas ...

Cressida Cowells klassiska barnbok How to Train Your Dragon fyller tio år i år, och det har blivit många uppföljande böcker sedan dess. How to Train Your Dragon blev en fullträff som Dreamworks långfilm --- den nördige lill-killen Hiccup som inte är tillräckligt tuff för pappa hövdingen (och inte är tillräckligt tuff för att slåss mot drakar) lyckas istället tämja en drake. Eller snarare: de blir bästa vänner. Pojken saknar ett ben, draken saknar en del av sin vinge, men med gemensamma ansträngningar blir de nattens tuffaste par. Och den nördige lill-killen lyckas även övertyga de andra i byn att det är bättre att tämja drakar och ha dem som husdjur (och rida på dem!) än att förfölja dem och döda dem.

Sedan dess har How to Train Your Dragon fått en långfilmsuppföljare och den har blivit en omtyckt serie på Cartoon Network. Resultatet är som en rad mini-noveller om livet som viking och draktränare på Berk. För Hiccup och hans drake Toothless (en Night Fury) och hans vänner på draktränarakademin finns det alltid nya utmaningar att tampas med.



Vem vill inte ha en egen drake?

I Dragons - Defenders of Berk finns alla huvudpersonerna kvar från långfilmen och de tränar fortfarande med sina drakar. Alla har sin favoritdrake. Alla har blivit lite äldre. Hiccup är inte en nördig lill-kille längre, han har blivit ledaren för alla tonåringarna som tränar med sina drakar: den snygga,orädda, blonda tjejen Astrid, den tuffe, högljudde killen Snotlout, den tjocke bokmals-killen Fishlegs och tvillingarna Ruffnut och Tuffnut som jämt bråkar med varandra.

Det som har förändrats mot avstampet i How to Train Your Dragon är att alla drakar inte går att träna. Alla drakar är inte goda.

Ungdomarnas egna drakar som de själva tämjt är "de snälla drakarna". Andra drakar är hot mot Berk, värda att slåss mot eller att fördriva från ön. Fiender till Berk använder drakar som vapen. Ett hot som måste elimineras. Man gör inte som i originalboken/originalfilmen och blir kompis med drakarna och tämjer dem. Till och med när de är på en ö för att träna är drakarna hot --- utom deras egna drakar då.



Boken fyller tio år i år.

När en ny draksort introduceras i serien diskuteras det om det ska vara en drake som de ska tämja eller en drake de ska slåss mot. Vanligtvis, för dramaturgins skull, väljer de en drake de ska slåss mot. I Dragons - Defenders of Berk är den nya draken en Screaming Death, en utveckling på Whispering Death, en stor, vit drake som kan utstöta ett ljud som desorienterar alla andra drakar och som dessutom kan ge eld på samma sätt som det brittiska flygvapnet under andra världskriget. Screaming Death är en krigsmaskin. Den kommer tillbaka som hot flera gånger om.


Men det finns även andra hot: yttre hot från andra vikingar som vill invadera Berk, yttre hot från de som vill förfölja drakar och döda Hiccups sällsynta svarta drake Toothless. Och så finns det inre hot: som hotet om splittring i gruppen. Vem är den bästa draktränaren? Tävling är inte alltid av godo. Det är bättre att samarbeta. Gruppen håller också på att falla samman när den tjocke lille killen på den tjocka lilla draken aldrig hinner med de andra och han lämnas kvar för att de andra ska kunna göra sina uppdrag snabbare. I sista minuten förstår de att alla i ett team behövs. Alla är bra på något.

Animationen är bra, som en blandning av vikingatid och en fantasivärld, snygg natur och övernaturliga drakar. Många avsnitt har bra sensmoral för sin publik --- som att alla är bra på något, att inte döma på förhand, vikten att hålla ihop som en grupp och att inte ställa för höga krav på sin drake. Substantivet drake kan ju bytas ut mot något annat i verkliga världen. Alla mår gott av en paus då och då.

Speltid: 3 timmar och 18 minuter, rekommenderad från 7 år.

Titel: Dragons - Defenders of Berk Part 1

2014, Twentieth Century Fox

　

　

　

　

　

New York Immigrant - Ännu en angelägen film om slaveri

Den amerikanska drömmen
räcker inte till för alla ...

　

Det finns många filmer idag som handlar om slaveri --- New York Immigrant kan läggas till den listan. Filmen skulle lika gärna ha kunnat handla om invandring och utvandring idag, en "Lilja forever" story om unga tjejer som längtar efter ett nytt liv i ett nytt land och istället hamnar i ett nät av droger och prostitution.


Men New York Immigrant utspelar sig inte idag, den utspelar sig 1921 och ett romantiskt töcken lägger sig över ett tjusigt kostymdrama där Ewa (Marion Cotillard) hela tiden är lika snygg och lika frisk, hur många hemskheter hon än går igenom. Hennes mål är att rädda sin syster som har tuberkulos och som är kvar på Ellis Island.

Det ges ingen förklaring till varför tuberkulossjuka hålls kvar på Ellis Island och inte direkt skickas hem igen med vändande båt (som i The Winter’s Tale) men efter att ha sparat och knegat genom hela filmen lyckas Ewa få ihop tillräckligt mycket pengar för att lösa ut sin syster.

Största delen av filmen fokuserar på en kärlekstriangel, två kusiner blir båda förälskade i Ewa. Dels Bruno Weiss (Joaquin Phoenix) som leder Ewa in i livet med prostitution, dels Emil, som kallar sig för trollkonstnären Orlando (Jeremy Renner). Båda männen lovar Ewa guld och gröna skogar och tillräckligt med pengar för att lösa ut systern från Ellis Island --- men Ewa kan inte välja vad hon ska tro på och dramat får en dödlig utgång för en av männen.

　

Regi: James Gray

Manus: James Gray och Richard Menello

Titel: New York Immigrant

Originaltitel: The Immigrant

Medverkande: Marion Cotillard, Joaquin Phoenix, Jeremy Renner m.fl.

USA, 2013

DVD, 2014, Scanbox Vision