Border informant --- knark, politik och maktspel



Gibraltar

 

Border informant är en välgjord franskspråkig thriller, en sann historia om Marc Duval, en vanlig fransman som extraknäcker som informatör för den franska gränspolisen i Gibraltar.

Men det är inte lätt att överleva som informatör. Duval blir en bricka i ett maktspel där politik, internationella knarkhandlare och korrupta tulltjänstemän alla spelar sitt spel för att få en så stor del som möjligt av kakan.

Franska thrillers tillhör inte det man vanligen får se på svenska biografer --- den här filmen håller hög kvalitet, både när det gäller spänning och ett angeläget politiskt budskap, och den förtjänar att hitta till en stor publik nu när filmen finns har haft DVD släpp i de nordiska länderna.

Filmen var en av de utvalda till Official selection Toronto international film festival 2013.


　

Regi: Julien Leclercq

Titel: Border Informant

Originaltitel: Gibraltar

Medverkande: Gilles Lellouche, Tahar Rahim, Riccardo Scamarcio m.fl.
DVD, 2014

Scanbox Vision

Out of the Furnace - Ingen aska utan eld

Ingen aska utan eld.

Out of the furnace --- into the fire.Så lyder den engelska versionen av sägessättet Ur askan i elden.

Men vad som är aska och vad som är eld i filmen Out of the Furnace får betraktaren själv avgöra.

Out of the Furnace är på ytan en "bromance" i ordets rätta bemärkelse --- broderskärleken går över allt, genomsyrar allt och kräver blodshämnd.

　

Russel Baze (Christian Bale) har alltid varit den äldre, skötsamme brodern som tagit hand om resten av familjen.
Han har ett stadigt jobb på stålverket, en stadig flickvän, han tar hand om sin sjuke gamle far och han försöker hålla lillebror i schack när han är hemma från Irak --- och när det inte lyckas jobbar han dubbla skift på stålverket för att betala broderns spelskulder. Rodney Baze (Casey Afflek) är den vilde, oansvarige lillebrodern som överlevt fyra vändor i Irak. Men han överlever inte sina spelskulder och de olagliga boxningsmatcher han dras in i. Rodney lägger sig inte alltid när han ska. Folk förlorar pengar. Folk som blir förbannade. Efter en arrangerad läggmatch uppe i Ramapo Mountains försvinner Rodney spårlöst.

Russel svär att hämnas sin lillebror.

Under ytan på Out of the Furnace finns en helt annan historia --- en berättelse om ett ruralt Amerika där det inte längre finns några jobb och ingen framtid. Åkrarna försörjer inte längre befolkningen. Industrin kom och gick och stålverket som finns kvar ska läggas ner för att det är billigare att göra stål i Kina och sedan importera till USA. Vad som finns kvar för unga killar är att välja att exportera sig själva som soldater -- liksom Rodney --- eller att syltas in i olagliga affärer. Ramapo Mountains, en del av Appalachian Mountains, är som "the Wild West" där ingen lag och ordning finns, ett laglöst reservat. Russel inser att ingen kommer att hitta hans bror eller hämnas honom … om han inte gör det själv.

Jaktscenerna går igen i boxningsscenerna. Musiken genom hela filmen är bedövande vacker, allt utgår ifrån temat i sången vid faderns död, och musiken speglar sedan huvudpersonens känslor. Russel Baze är inte någon vältalig kille, en arbetargrabb som inte gått ut high school och alltid jobbat på stålverket, precis som sin pappa, men musiken talar för honom.

Tematiskt, både i foto och musik, påminner Out of the Furnace dels om Crazy Heart (samma regissör, Scott Cooper) och dels om Winter’s Bone (samma kompositör, Dickon Hinchliffe) --- tillsammans bildar filmerna en triptyk över ett Amerika dit det amerikanska drömmen aldrig nått. Ingen aska, ingen eld.

　

Regi: Scott Cooper

Titel: Out of the Furnace

Medverkande: Christian Bale, Casey Affleck, Woody Harrelson, Willem Dafoe m.fl.

USA, 2013

Noble Entertainment

　

　

Frost i sagotraditionen

Frost - Gamla sagofigurer i ny tappning

Frost - en uppdaterad saga!

　

H.C. Andersen, Jennifer Lee, Karolina Sahlin

Frost

Egmont Kids Media Nordic

　

Vem är egentligen författare till en saga? När det gäller folksagor är svaret oftast: det är ingen som vet. Någon har skrivit ner dem, men i själva verket var de muntlig tradition som bevarats genom berättande och förmodligen förändrats lite genom tiderna.

Vackra konstsagor av H.C. Andersen


När det gäller konstsagor finns det däremot en författare som ligger bakom dem. H.C. Andersen ligger t.ex. bakom Snödrottningen, hans längsta saga (sju böcker) men även i denna saga finns det muntlig tradition, för "bestemor" (farmor) i själva berättelsen berättar sagan om Snödrottningen. Sedan får de båda barnen möta henne "på riktigt" alltså utanför ramberättelsen. Snödrottningen går alltså vidare från folksaga och muntlig tradition till konstsaga och skriven tradition.

Nu har Snödrottningen blivit Frost. Och vem är författare? H.C. Andersens Snödrottningen ligger som grund, Jennifer Lee har skrivit manuset och regisserat filmen och sedan har Karolina Sahlin tolkat sagan tillbaka till bokform, till boken Frost.

　

Sagoberättarens tradition


Många sagoberättare genom tiderna har varit kvinnliga. Kvinnlig berättare gav sådan credd att Charles Perrault valde att kalla sin sagosamling Gåsmors sagor. Ändå är Disneyfilm 52 i ordningen den första någonsin som har en kvinnlig regissör, Jennifer Lee. Värt att tänka på. Om nu filmberättarna är de nya sagoberättarna, borde det väl finnas plats för den nya kvinnliga berättar-traditionen?

Jennifer Lee har tidigare skrivit sagan Röjar-Ralf (Disneys förra klassiker) och det gör att man förväntar sig en extra twist på slutet av hennes Snödrottning i Frost. För Röjar-Ralf handlar ju om en "bad guy" som vill bli hjälte och innerst inne är han god. Snödrottningen är en ishäxa, en vacker ond fe, som egentligen innerst inne är god. Hon behöver bara bli älskad. Sedan uppnår hon hjältinnestatus och kan smälta hela vintern. Men huvudpersonen här är ovanlig eftersom hon är så vanlig. Den helt vanliga lillasystern.

　

Yngst och mest speciell


Alla fans av folksagor vet att det är den yngsta som ska vara speciell, den trettonde brodern, den sjunde systern … den som är minst, sötast, smartast och räddar dagen. Här är den yngsta systern Anna den som inte är speciell. Hon är inte den som är söt, inte den som är smart, inte den som har superförmågor eller speciella talanger. Raka motsatsen till Ariel, nummer sju i syskonskaran, som är den sötaste och den med finast sångröst --- och den blivande hjältinnan. Men liksom Den lilla sjöjungfrun (som i originalet dör och sedan gör "comeback") får Anna uppoffra sig själv. Anna uppoffrar sig för att rädda sin syster, sitt eget liv och hela sagolandet Arendal (som ser ut som Norge).

　

Vem uppfann sagans "true love’s kiss"?


Vad hände med prinsen som ska rädda prinsessan med "true love’s kiss"? Detta finns med som sidospår, men den trettonde prinsen visar sig vara en opålitlig otursprins och kyssen var inte alls nyckeln till något uppvaknande.

Var kommer förresten idén om "true love’s kiss" ifrån? Från folksagorna? Från Snövit som blir förgiftad av ett äpple och väckt med en kyss? Egentligen inte. Snövit vaknar när en av bärarna snubblar till och tappar kistan. Då hostar hon upp den förgiftade äppelbiten. Snövit blir alltså väckt av ren klumpighet från en anonym birollsinnehavare. "True love’s kiss" kommer i Disney versionen av Snövit från 1937 och sedan dess har den varit en sådan ikonisk scen att det är modigt av Jennifer Lee att utmana den och driva med den. För den nya prinsessan måste rädda sig själv. Hon kan inte ens förlita sig på någons klumpighet.

Rent visuellt står varma sommarfärger mot kalla vinterfärger och prinsessorna Anna och Elsa är också uppdelade i sommarfärger och vinterfärger. Effektivt.

　

Troll och bortbytingar kan bli goda karaktärer


Det är inte bara Snödrottningen som likt Röjar-Ralf plötsligt blir "the good one" utan även trollen har blivit goda, liksom bortbytingen, som i gamla folksagor kan vara ganska opålitlig. Roligast i sagan är ändå en snögubbe som drömmer om sommar. Då ska han ligga under ett parasoll på stranden och smutta på en drink.

Magi kan ibland ställa till det. Men det kan också fungera som livräddare. I alla fall för en snögubbe som vill uppleva sommaren utan att smälta bort.

Belinda Graham

P.L. Travers och Mary Poppins - 50 år med världens mest kända nanny!

Från Shakespeare till världens mest kända nanny

P.L. Travers P.L. Travers, Walt Disney: Mary Poppins, Saving Mr. Banks

Pamela Lyndon Travers, kallad Lyndon av familj och vänner, blev australiensiskan Helen Lyndon Goffs “stage name” när hon skulle turnera i Australien som skådespelerska och uppföra Shakespeare. Efternamnet Goff lät för prosaiskt. Travers hade varit hennes pappas förnamn. Han var från London, fast hans släkt var ursprungligen från Irland, och han kom till Australien för att jobba på bank, gifte sig med en australiensiska som var släkt med premiärministern i Queensland, och fick tre barn. Den äldsta flickan, Lyndon, skulle komma att bli världsberömd. Fast inte som skådespelerska. Inte heller som poet, även om hon var framgångsrik och vann priser för sin poesi redan när hon gick i skolan i Australien.

Shakespeare och Peter Pan

Lyndon hade två drama-favoriter: Shakespeare och J.M. Barrie. Det var strukturen i dramat Peter Pan som hon försökte efterlikna när hon började sin karriär som barnboksförfattare och det var just som barnboksförfattare som P.L. Travers skulle bli världsberömd.
Shakespeares pjäser tog Lyndon inte bara Australien runt utan även England runt och Lyndon bosatte sig i London. Där skrev hon sina numera världsberömda böcker under författarnamnet P.L. Travers. Den australiensiska skådespelerskan hade som huvudperson den mest brittiska företeelse man kan tänka sig, efter tedrickande, nämligen den brittiska nannyn.

Mary Poppins och den brittiska nannyn

Mary Poppins har sedan dess blivit urtypen för den brittiska nannyn, ett slags prototyp som blivit både härmad, kopierad och parodierad. Ett exempel är Julie Andrews barnkära karaktär i The Sound of Music, ett annat exempel är Nanny McPhee böckerna, filmade med Emma Thompson som den magiska nannyn, som i början ser ut som en ful häxa, men som blir sötare och sötare ju längre tiden går och ju mer väluppfostrade barnen blir. Som ett slags inverterat Dorian Grays porträtt.
När alla vårtor är borta försvinner Nanny McPhee till en annan familj som behöver henne.
Mary Poppins fyller 50!Mary Poppins däremot har aldrig några vårtor; hon är ju “practically perfect in every way” och flyger iväg med sitt paraply när vinden vänder. Som råkar vara precis då familjen Banks inte längre behöver henne. Men det är inte i första hand barnen i familjen som ska räddas. Det är pappan i familjen Banks. Mr. Banks jobbar på bank och känner sig instängd och uttråkad. Allt skoj har försvunnit ur livet. Jobbet är själsdödande. I slutet av Walt Disney filmen Mary Poppins lämnar han sitt jobb på banken och går istället ut med sina barn och flyger drake med dem. “Let’s go fly a kite” sjunger alla, slutet gott, allting gott och Mary Poppins behövs inte längre. Hon pratar med sitt paraply och konstaterar att nu är hennes jobb klart för den här gången.

 

Saving Mr. Banks

Den verkliga historien bakom Mary Poppins, både böckerna och filmen, finns förevigad i Saving Mr. Banks. Emma Thompson spelar P.L. Travers, vilket är mycket passande, med tanke på att hon redan skrivit manus till och regisserat och spelat huvudrollen i Nanny Mc Phee filmerna. Men P.L. Travers själv är inte ännu en brittisk supernanny. Hon gillar inte barn, hon gillar inte Walt Disney, hon gillar inte tecknat, hon gillar inte sång och dans, hon gillar inte musikaler … Hon verkar inte ens gilla att ha kul. Tom Hanks spelar en allt mer frustrerad Walt Disney. Walt Disney lovade sina döttrar att han skulle göra film av Mary Poppins, och det tog honom tjugo år att infria det löftet.

Världens mest väldokumenterade filmprojekt?

Saving Mr. Banks. 

I och med att P.L. Travers insisterade på att spela in alla konversationer på rullbandspelare (förutom att hon och Walt Disney brevväxlade flitigt) så är förmodligen Mary Poppins ett av de mest väldokumenterade filmprojekten någonsin. Varenda ord diskuterades flitigt. Till och med de som INTE skulle synas på bioduken. Man kan inte bara skriva 17 Cherry Tree Lane. Man måste skriva Nummer 17 Cherry Tree Lane. Annars är det fel!
P.L. Travers egen far, Travers Goff, var van vid Londonklimatet, och frodades inte i Australien. Och han frodades inte på banken där han kände sig instängd och deprimerad --- ungefär som Mr. Banks i Mary Poppins. Travers Goff drabbades av influensa. Eftersom han redan var svårt försvagad av sin alkoholism blev detta fall allvarligt, och familjen Goff fick hjälp av en snäll moster, verklighetens Mary Poppins, som drog in som ett yrväder, med en stor “carpet bag” och ett ovanligt paraply. I den välfyllda väskan fanns bland annat en pelargonia, en ananas, ett måttband, ett förkläde, städprylar och mycket annat smått och gott. Hon fick familjen på rätt köl igen --- men pappan, Travers Goff kunde inte räddas. Han dog i sviterna av influensan.

Mr. Banks får ett lyckligt slut

I fiktionens värld kunde däremot Mr. Banks få ett lyckligt slut. Både få en befordran på jobbet och få mer tid för att leka med barnen och att flyga drake med dem.
P.L. Travers själv hävdade alltid att hon inte gillade de dansande pingvinerna i filmen Mary Poppins, hon vidmakthöll alltid att hon inte tyckte om tecknat. Men hon såg ändå filmen flera gånger, frivilligt, efter den lyckade premiären i Hollywood, som hon besökte, som en av de stora, inbjudna stjärnorna, och P.L. Travers blev fotograferad både med Walt Disney och med Julie Andrews, som hon gillade. Det blev i alla fall en brittisk nanny i filmen!

Grattis på födelsedagen Mary Poppins!

I år fyller Mary Poppins 50 år. Hon har inte åldrats ett dugg. Hon flyger fortfarande med sitt paraply, räddar folk, hoppar genom tavlor och sjunger och dansar med pingviner. Som Mary Poppins själv säger när hon belåtet läser av sitt måttband: “Mary Poppins --- Practically perfect in every way!”

Belinda Graham

Boktjuven - ett måste att se!

Ett trösterikt budskap från en mörk tid

Mod bortom ordenMarkus Zusak
Boktjuven
B. Wahlströms,  Fox-Paramount

Boktjuven är en gripande krigsskildring av den australiensiska författaren Markus Zusak, den har blivit fullkomligen överhopad med priser och boken har legat på The New York Times Best Seller List i över 230 veckor. Filmen av Brian Percival har det unga fyndet Sophie Nélisse i huvudrollen som Liesel och Emily Watson och Geoffrey Rush spelar hennes sympatiska adoptivföräldrar Rosa och Hans.
Zusak har valt att ha Döden som berättare, vilket kan kännas lite överlastat och pretentiöst. Döden träffar Liesel för första gången när hennes lillebror dör och hon ser rakt på honom. På lillebroderns begravning hittar Liesel sin första bok som hon direkt lägger beslag på --- som ett minne av lillebrodern? --- och det råkar vara The Grave Diggers Handbook. Liesel kan varken läsa eller skriva, men detta blir den första bok hon läser, med hjälp av sin adoptivfar Hans. Den andra boken hittar Liesel på ett av nazisternas bokbål --- The Invisible Man av H.G. Wells.
Hans och Rosa gömmer en ung judisk man, Max, från nazisterna. Liesel är fascinerad av Max bok Mein Kampf, men hon får inte låna den. Max använde boken för att komma undan nazisterna, för inte skulle väl en jude läsa Adolf Hitlers bestseller?
Liesel fortsätter att "hitta" fler böcker, ofta i borgmästarens bibliotek (hans fru lägger ibland fram speciella böcker som Liesel kan "låna"). När Max blir sjuk och Döden kommer för att hämta honom räddar hon Max genom att läsa för honom. När Max har blivit frisk ger han sig av, för att inte utsätta Liesel och hennes familj för mer fara, och han undkommer mirakulöst förintelsen.
Liesel lever för att läsa och skriva och hon sitter ofta i källaren, som var hennes och Max tillhåll. Hon är i källaren när en bomb utplånar hennes gata och alla på den hämtas av Döden --- inklusive hennes bäste vän Rudi.

Liesel överlever kriget, liksom hennes vän Max, och när allt är över emigrerar hon till Australien där hon blir en känd författarinna, som lever ett långt och lyckligt liv med många barn och barnbarn.
Det finns likheter mellan Boktjuven och The Reader. Båda är framgångsrika berättelser som utspelar sig i Tyskland och de handlar på ytan om nazismens härjningar men i grund och botten om litteraturens helande kraft --- ett trösterikt budskap. Litteratur kan rädda liv. Åtminstone om den skrivs i en bombsäker källare.

Belinda Graham

Den blå hertiginnan

Melusinas arvtagerska

Kvinnor med talanger Philippa Gregory
Den blå hertiginnan
Översättning: Maria Sundberg
Originalets titel: The Lady of the Rivers
Damm

Mycket som idag ses som fantasy var helt “normalt” under en helt annan epok i historien. Den blå hertiginnan utspelar sig under en tid då häxor inte bara var något som fanns i fantasy romaner - man kunde faktiskt bli bränd på bål för häxeri. Författaren Philippa Gregory är mest känd för Den andra systern Boleyn, boken som även blivit storfilm, med Natalie Portman som Anne Boleyn, och Scarlett Johansen som hennes relativt okända syster. Den blå hertiginnan utspelar sig något tidigare (1400-tal istället för 1500-tal) och huvudpersonen Jacquetta Saint-Pol framställs som kvinnan som säkrade tronen för de vita rosorna av York.
Jacquetta blev så småningom mormor till Elizabeth of York, som gifte sig med Henry VII. Vilket innebär att även dagens regent i Storbritannien, Elizabeth II, och sju andra ledande monarker i Europa, har Jacquetta som anmoder.
I boken Den blå Hertiginnan förklaras det att Jacquetta Saint-Pol härstammar från vattengudinnan Melusina. I alla fall enligt legenden. Därifrån har hon fått sin gåva: hon är synsk. Detta under en tid när häxeri är belagt med dödsstraff. Men att häxeri är olagligt innebär inte att det inte är eftertraktat - många vill ha en synsk kvinna på sin sida, för att se in i framtiden och kunna granska motståndarens drag och se vad egna beslut kan ha för konsekvenser. Jacquetta gifter sig in i hovets innersta cirklar och blir en favorit hos drottningen. Det borde väl innebära trygghet, eller är det tvärtom så att Jacquetta gått rakt in i det rojalistiska lejonets kula?

Philippa Gregory är doktor i engelsk litteratur, förutom bästsäljande författare, och hennes skildringar av ett svunnet England är både övertygande och detaljrika. Hon är känd för att hon skildrar Englands historia genom dess kvinnor. Den blå hertiginnan är den sista delen i trilogin om rosornas krig, men den går att läsa fristående.
Det intressanta är att Philippa Gregory skildrar förhållanden och villkor som relativt jämställda, i alla fall i de övre samhällsskikten. Kvinnor med talanger och bildning är värda att respekteras och att lyssnas på och Jacquetta är en sådan karaktär.
Vare sig det gäller historia, ruggiga spådomar eller absurda saker som händer i vardagen är det helt fantastiskt att kunna flyga in en annan värld ett slag.

Belinda Graham

Vampire Academy av Richelle Mead

“Best friends forever” - Vänskap varar länge i vampyrernas värld

Intriger, kärlek och död bland vampyrer på high schoolRichelle Mead
Vampire Academy
Bonnier Carlsen

Vampire Academy av Richelle Mead är den fjärde bästsäljande barn- och ungdomsbok serien i USA, efter den brittiska Harry Potter serien och de amerikanska Twilight och Dagbok för alla mina fans serierna.
Konsten att pricka in trenderna rätt
Vampire Academy har hyllats av både läsare och kritiker. Man skulle kunna säga att serie nummer fyra på bästsäljarlistan är som en lyckad kombination av de tre första serierna, det vill säga Vampire Academy är ett “hattrick” av det mesta som är trendigt just nu.
1) Harry Potter - magi och internatskolemiljö och deckarintriger - vem är ute efter huvudpersonerna och varför?
2) Twilight - vampyrer, vampyrer, vampyrer.
3) Dagbok för alla mina fans - hur himla svårt det är att överleva det amerikanska skolsystemet - och då är prov och läxor inte den största utmaningen, utan den ständigt pågående popularitetstävlingen. Att mobba eller att bli mobbad, är detta det enda valet?
Tre olika sorters vampyrer
Det finns tre sorters vampyrer i den värld som beskrivs i Vampire Academy. När det är dags för bus smiter man inte ut vid midnatt, som i klassiska internatskoleböcker, utan mitt på dagen. Vampyrskolan, som titeln Vampire Academy syftar på, heter egentligen St Vladimirs Academy och är vampyrvärldens svar på Hogwarts, fast i en mer internationell tappning. Alltså en internatskola för vampyrer från hela världen, där de högt stående, vackra, smala och fredliga Moroi vampyrerna lär sig magi. Det finns fyra element --- jord, luft, eld och vatten och alla har ett element som de behärskar till fullo.
Ett femte element
Men detta är inte fallet för Lissa Dragomir, en av de två huvudpersonerna, hon behärskar visserligen alla fyra elementen, men hennes eget speciella element är ”spirit” (ande) och precis som St Vladimir själv, som grundade skolan, så kan hon hindra döende från att dö. Hon kan också ta tillbaka någon som precis gått över till den andra sidan och göra denna levande igen.
Den andra huvudpersonen är Lissas bästa vän, Rose Hathaway, en dhampir, som utbildar sig till “guardian“, för att fungera som livvakt till en Moroi --- och hennes dröm är att bli Lissas livvakt. Rose är berättarrösten, allt sker ur hennes synvinkel, och för henne är det naturligt att dhampirer alltid kommer i andra hand --- deras jobb är att offra sig för Moroi, för utan dem skulle båda släktena dö ut. Dhampirer klarar sig inte utan Moroi, de lever i ett slags symbios, men dhampirernas jobb är trots allt att rädda sina Moroi till varje pris. Lissa är den av de två huvudpersonerna som ifrågasätter varför det måste vara på det sättet. Hon är inte bekväm med att vara Moroi och dessutom prinsessa och arvtagare till vampyrtronen - hon vill mycket hellre vara “en vanlig tonåring” och hon gillar inte tanken på att andra har som jobb att offra sig för hennes skull.
De onda vampyrerna

Slutligen finns det onda vampyrer, Strigoi, men de går inte på St Vladimirs. Deras hobby är att döda. De onda Strigoi är vad Rose utbildas att skydda de goda Moroi ifrån.
Som Rose själv uttrycker det --- hennes jobb är att skydda vampyrer och att döda vampyrer, men vem har påstått att high school är enkelt?
Men … som i de flesta amerikanska skolhistorier fokuserar man mycket lite på de stora, verkliga hoten, och mer på småsaker inom skolan.
Rose och Lissa -bästa vännerMobbing och utfrysning
Lissa utsätts för grym mobbing på skolan, Rose vill slå ner alla som säger något elakt, men Lissa kommer på något smartare --- hon använder en av sina specialförmågor, “compulsion”, ett slags masshypnos, för att själv bli mest populär i skolan. På så sätt kommer de som leder mobbingen att långsamt själva bli de som är utfrysta - för de ska uteslutas från masshypnosen.
Planen är bra, felet är att Lissa och Rose förlorar fokus på de verkliga hoten, för det finns de som vill döda Lissa och de som vill tillfångata henne och använda hennes andekraft för att bota de döende (och kanske uppväcka de döda?), och mitt ibland all high school rivalitet glöms de stora hoten bort.
Fokus på vänskapen
Det intressanta med Vampire Academy, jämfört med andra framgångsrika vampyrserier som till exempel Twilight och True Blood, är att här står fokus på vänskapen mellan de två tjejerna: Lissa och Rose. Bandet är mellan dessa två. I Twilight serien kan Bella bara tänka på vampyren Edward, och i True Blood serien tillbringar Sookie Stackhouse sin tid med att tänka på vampyren Bill - när hon inte tänker på vampyren Eric… I Vampire Academy tänker Rose mest av allt på sin bästa vän, vampyren Lissa. Hon kan till och med läsa hennes tankar, efter att Lissa en gång räddat hennes liv. Bandet nummer ett finns hela tiden mellan de två tjejerna, även om Lissa är populär och har olika pojkvänner, även om Rose har en trevlig, Ron-Weasley-liknande, rödhårig dhampirkompis vid namn Mason (som gärna vill bli hennes pojkvän) och en svaghet för en snygg, rysk dhampirinstruktör vid namn Dimitri.
Ett speciellt band
Enligt den bästsäljande barn- och ungdomsboksförfattaren i Storbritannien, Jacqueline Wilson, är det viktigaste bandet för barn och unga den bästa vännen, och att missta sin bästa vän kan vara otroligt traumatiskt --- föräldrar syskon, husdjur, pojkvän/flickvän, ingenting kan fylla tomrummet efter “bästisen” --- något som de flesta vuxna inte förstår. Vuxna har vänner, men inte så nära vänner som den nästan symbiotiska sammankoppling som barn och unga kan ha. Känslan att det inte går att leva utan varandra. Den känslan fångar Richelle Mead perfekt --- för Lissa och Rose är det otänkbart att leva utan varandra. De är länkade. Precis som St Vladimir och hans älskade Anna.
En internationell skola
Vampire Academy är till skillnad från Hogwarts en internationell skola, vilket återspeglas även i filmen Vampire Academy. Dimitri spelas av en rysk skådespelare, Christian Ozera av en engelsk, Rose Hathaway av en amerikansk, Lissa Dragomir av en australiensisk osv. Men filmen är gjord i England, nya, magiska lärosalar är uppbyggda och istället för en uggla som flyger över Hogwarts mot kameran, får man här se en korp som Lissa har återupplivat. Rose finns kvar som berättarröst, precis som i böckerna, och man får uppleva hennes djupa band till Lissa genom ett slags “Lissa vision”. Och fast det handlar om magi-elever som är vampyrer och måste överleva alla möjliga dödliga hot, är det viktigaste av allt att vara trogen sin bästa vän --- “Best friends forever” gäller även i vampyrskolan. Fast där varar “forever” en väldigt, väldigt lång tid.

Belinda Graham