Adrian, Kristian och Johannes är vänner. Eller? Det är Adrian och Johannes som känner varandra. Det är Johannes som kommer så sent att kaffet kallnat första gången Adrian och Kristian möts. Och då har redan en ömsesidig attraktion och rivalitet grundlagts. Det tre besöker Ekelöfs hem, Kristian fantiserar om att inreda som Ekelöf, Adrian drömmer om att skriva som Ekelöf, Johannes vill mest att de alla tre ska ha en trevlig utflykt tillsammans.
Adrian arbetar dels på en avhandling om poeten Elelöf som aldrig blir klar, dels på ett diktverk i Ekelöfs stil, som aldrig heller verkar bli klart. Genom Ekelöf lär Adrian känna sina bästa vänner, Kristian och Johannes, som även de läser litteraturvetenskap i Stockholm och hänger på konditori Valand på Surbrunnsgatan där dammiga små kakor ligger i en föga lockande display i skyltfönstret utan att någonsin bli ätna. Det blir många och långa diskussioner om Ekelöf under romanens gång och diverse hänvisningar till olika årtal och olika verk.
24 år senare känner Adrian att hans diktverk färdigt, eller i alla fall färdigt nog att läsas upp för en publik. Johannes och Kristian sitter i publiken. Mästerverk eller slöseri med tid? Det beror på vem du frågar. Kristian gör sig lustig på Adrians bekostnad (samtidigt som han påpekar att han har en bekant på Bonniers, som faktiskt gett ut romanen Adrian ...) medan Johannes är uppriktigt rörd och gripen samtidigt som han grundligt analyserar diktens element, vilket medför tankar om att Johannes kan inte vara så gripen ... då hade han inte hunnit tänka på annat och i princip hunnit göra en lista med fotnoter till olika influencer samtidigt som han analyserar Adrians kroppsspråk och framställningsförmåga. Men. Konst kan beröra på djupet, fånga, försvara, förklara och förvara små skärvor av ögonblick. Vi får aldrig höra det färdiga verket annat än genom vännernas upplevelser.
När vänskap och kärlek är som bäst så drar det ut det bästa hos den andre. Adrian och Kristian lyckas tvärtom dra ut det sämsta hos varandra. Adrian blir ännu mer försagd och osäker, medan Kristian blir en ännu mer högljudd alfaclown. Och var passar Johannes in i pusslet? Det var ju hans fel, eller hans förtjänst (beroende på hur man ser det) att de två i det omaka paret träffades och blev sambos från början. Sverige förändras, de tre vännerna förändras, deras relation förändras. Adrian blir ensam och fattig, de andra två är "vinnarskallar" som gör "allt rätt" i privatiseringsvågen, ofta på bekostnad av andra, de har lukrativa fonder, karriärer, kontakter, familjer ... och de träffas regelbundet på exklusiva luncher på Operabaren. Inga dammiga småkakor där inte.
Romanen Adrian fångar det senaste kvartsseklets zeitgeist med finess och ackuratess. Iakttagelserna pendlar mellan det tragikomiska till det bottenlöst sorgliga. Och tillbaka igen till det finurligt roliga. Från cyklisten som är redo att rasa mot de promenerande "bögarna" om de så mycket som skulle våga peta på den vita linjen mellan gångväg och cykelväg. Till filosofier om att nio gånger av tio som barn gråter så är det bara utpressning. De vill ha något, de får något och de slutar helt magiskt att gråta.
Romanen Adrian är ett verk om ett verk. Diktverket som det tog Adrian 24 år att skriva. Känslan som Johannes får av Adrians verk i romanen ligger nära den känsla som läsaren får när hen tar sig an romanen Adrian. Meta på hög nivå.
Vill du ha en låt, eller en textrad från en poplåt som fångar hela känslan i Adrian att lyssna på ... så får det bli Orups "Stockholm har blivit kallt". Romanen Adrian vill mycket, innehåller mycket, diskuterar mycket (bland annat Ekelöf). Men summan av kardemumman (som ligger på de dammiga små kakorna i Valands skyltfönster) är att Stockholm har blivit kallt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.