torsdag 20 april 2017

FILM: Arrival - Amy Adams som storögd lingvist möter utomjordingar

Amy Adams som lingvist i Arrival.


Regi: Denis Villeneuve
Manus: Eric Heisserer
Medverkande: Amy Adams, Jeremy Renner, Forest Whitaker m fl.
Musik: Jóhann Jóhansson
USA, 2016
Universal Sony Home Entertainment

Arrival. Pretentiös science-fiction som gör ett stort nummer av tystnaden, men en film där det aldrig är tyst och där folk pratar i new age klichéer.

Denis Villeneuve gjorde senast den överskattade Sicario (där Emily Blunt som vanligt var bra, men inte resten av filmen). Nu är det dags för en kort novell som har blivit en lång, lång, lång långfilm som känns ännu längre på grund av upplägget.

Amy Adams är lika storögd som i Big Eyes. Amy Adams är alltid bra. Inte för inte haglar prisnomineringarna över denna gudabenådade aktris, och om man vill ha en bra anledning till att se filmen så stavas den Amy Adams. (Man ska däremot inte ha några som helst krav på spänning eller logik.) Adams driver hela filmen framåt och alla andra, inklusive kärleksintresset Jeremy Renner, spelar andra fiolen. Amy Adams spelar språkprofessorn Louise Banks, som undervisar på ett universitet när plötsligt världen stannar upp. Enorma, utomjordiska farkoster har dykt upp på flera plaster på jorden - överallt där Sheena Easton har haft listettor. De hovrar över marken. Vad vill de och varifrån kommer de? Ingen vet.

Forest Whitaker gör en överste som låter hämta Louise - hon behövs för att översätta utomjordingarnas språk. Fast ingen kan ju deras språk och utomjordingarna ser ut som bläckfiskar och kommunicerar med bläckpluppar i luften.

Som språk sett är det lite som kinesiska tecken - en bläckplupp är ett helt ord eller en mening eller kan läggas till ett frågetecken med en extra bläckfjong.

Är det ett trovärdigt språk. Nej. Fördelen med ljud är att man hör vad folk vill säga (och tonfallet på vad de säger) utan att kunna se den som pratar. Det går att lokalisera någon som pratar ditt språk och din dialekt på en hel flygplats - utan att du ser personen i fråga. Ljud går också snabbare fram än text och bilder.

Men Amy Adams karaktär Louise sitter alltså och tolkar bläckplumpar. Även matematikern Ian Donnelly (Jeremy Renner) anses behövas. Så att Louise ska få ett kärleksintresse i filmen, för man kan ju inte ha en kvinnlig huvudrollsinnehavare som bara håller på med sitt jobb.

Det finns nästan alltid en vändning i en Denis Villeneuve-film. Ett tillfälle när bitarna så att säga faller på plats. När allt blir uppenbart. Detta är tyvärr också då hans filmer vänder till det sämre. Sufflén blir punkterad. Manustricken är lättköpta. Och så är fallet även denna gång.

Vi vet inte mycket om de varelser som kan finnas där ute i universum men en sak säger filmerna om dem: de vet inte hur man beter sig när man kommer på besök. De kollar inte om det passar sig att komma på besök, de parkerar hur som helst och har inte ens lärt sig säga "Goddag" på ett enda språk av alla språk som finns på planeten som de besöker.

De vill bara att jordlingarna ska fjäska för dem och bulla upp sina allra bästa forskare för att förstå dem.

Arrival tar gästerna på djupt allvar, även om de inte ens vill gå av rymdskeppet.

Precis som i Närkontakt av tredje graden (1977) och alla efterföljarna så -är det en film om hur människor kommer ansikte mot ansikte med oändligheten, och Någonting ser djupare in i dem än de själva kan. Hej hej New Age. Louise minns gång på gång sin döda dotter i oplanerade "På spaning efter den tid som flytt" flashbacks.

Snygga bilder radas upp till en tung ljudkuliss, men de får inte kontakt med berättelsen. När Villeneuve ska bulla upp med filmens thrillermoment landar vi i klichéer med sprängladdningar där röda nedräkningssiffror tickar fram.

Rymdvarelsernas bläckringar behandlas som ledtrådar som måste lösas lika snabbt som i en gammal TV-deckare. Känslan av mystik blir kvar inne i rymdskeppet.

”Jag har blickat upp mot stjärnorna så länge jag kan minnas. Vet du vad som överraskat mig? Det var inte att möta dem. Det var att möta dig.” Så uppvaktar Jeremy Renners karaktär Amy Adams Louise.

Har du blivit tillräckligt sömnig vid det här laget kanske du kan hålla dig för skratt. Andra blickar upp mot ”Arrival” och ser ett stort stycke kitsch gå in för landning.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar