söndag 1 februari 2015

BOK: Tove Jansson - Bildhuggarens dotter

Tove Janssons eget porträtt av en Muminsagolik barndom


Tove Jansson
Bildhuggarens dotter
Albert Bonniers förlag


Bildhuggarens dotter gavs ut för första gången 1968. Nu finns den i en vacker, konstnärligt utformad nyutgåva.

  




















Tove Jansson berättar med egna ord om sin egen barndomsvärld: konstnärshemmet på Skatudden i Helsingfors och sommarlivet i skärgården. Toves mamma, Signe Hammarsten, var omtyckt illustratör och ritade mängder av romanomslag, och hennes pappa var den kände skulptören Viktor Jansson. Ingen av Toves föräldrar har dock uppnått en sådan bestående berömmelse över hela världen som Tove själv med sina Mumintroll.
Är man bekant med Muminvärlden så tillför detta Bildhuggarens dotter extra dimensioner. Man känner av ett slags Muminatmosfär, en snäll mamma som alltid fixar och donar, utan att någon märker det, och som ger en trygg stämning till alla. Precis som Muminmamman. När en kruka går sönder i Muminvärlden säger Muminmamman att det var ju bra, den var så hiskeligt ful i alla fall. När Tove har sönder det som hon tycker är den finaste julgranskulan, och hela julstämningen går i kras, säger hennes kloka mamma att det var bra att hon hade sönder den där kulan, den har aldrig riktigt passat ihop med det andra julgranspyntet i alla fall.
När det är dags för kalas smygplanerar mamma. Den dyra korven, de fina vinerna, ostarna, allt som finns i förrådet har mamma lagt dit. Sedan kan pappa och hans polare ha “hippa” och hitta allt det goda och äta och dricka och vara glada. Mycket spontant. Som om inget var planerat alls, och det är det som är det roliga. Att själv gå på mat-och-dryck skattjakt och hitta sina egna godsaker.
Pappa skulptören är som Muminpappan: han tar stor plats, hans arbete kräver stor plats och stor uppskattning, han kräver förståelse av sin fru och vill ha mysigt hemliv och hinna ut på spännande äventyr samtidigt.
Finast av allt i Bildhuggarens dotter är hur Tove fångar barnets upplevelse av tillvaron: det mystiska och magiska mitt i vardagen. Spänning, trygghet, skräckslagenhet, odelad glädje, sorgsenhet alla känslor är omedelbara och starka. Som när Tove bygger en guldkalv, som den i Bibeln, för att vara härligt elakt syndig och dansa runt den (då borde den där gud väl komma fram och visa sig?). Hon har sådana skuldkänslor för sin hemlighet, och samtidigt är hon stolt, för skulpturen blir riktigt bra och hon funderar på att signera den. Borde den ha haft en finare sockel?
Konstnärsperspektivet och stoltheten över “att jag kan!” kommer fram och det ursprungliga motivet med att reta upp den där gud blir bara sekundärt. Tove kan ju skapa själv. Men samtidigt skäms hon för sin ogudaktiga guldkalv och sina hädiska planer. Morfar är ju präst. Sedan hittar mormor Tove med sin guldkalv. Och ger Tove massor av beröm för den fina skulpturen. Tänka sig så duktig Tove är som har byggt ett eget fint Guds lamm!
Plötsligt ser den fina, farliga guldkalven som Tove var så stolt över (och som hon hade tänkt signera) ut som ett mähä. Ett ofarligt, menlöst lamm.
Skulpturen blir aldrig signerad. Mormor har effektivt förstört den farliga guldkalven, guds utmanare, med sin egen snällhet.
Bildhuggarens dotter är en rolig, spännande och tankeväckande barndomsskildring, som får lite extra krydda av Muminvärlden, men till skillnad från guldkalven står den stadigt på egna ben, även utan Mumintroll. För Bildhuggarens dotter är ju signerad Tove.
Belinda Graham

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar