lördag 20 juli 2013

Steven Spielberg: Retrospektivt

Litteratur: Richard Schickel, Steven Spielberg: Retrospektivt
 

Popcornsrullar, road movies och rymdmonster

Den definitiva monografin om en av Hollywoods största ikonerDen definitiva monografin om en av Hollywoods största ikonerRichard Schickel
Steven Spielberg: Retrospektivt
Översättare: Christian Ekvall
ICA
Biografin tar oss med genom en extraordinär karriär som under fyra decennier har gett oss några av historiens mest framgångsrika, fängslande och långlivade filmer. Från den populära thrillern ”Hajen” och ”Indiana Jones” actionäventyr, till den flerfaldigt Oscarbelönade ”Schindler's List” och den romantiska komedin ”The Terminal”. Richard Schickels insiktsfulla analyser bidrar med nya perspektiv på Spielbergs gärning som filmmakare.
Stephen Spielberg är för många synonymt med stora popcornsrullar: blockbusters med utomjordingar, dinosaurier och massor av action. Eller med andravärldskrigetfilmerna ”Rädda menige Ryan” och ”Schindler’s List”. Många har sitt första filmminne förknippat med Spielberg: ”E.T.” som vill ringa hem. Eller sin första filmmardröm: den där hajen som karakteriseras av två noter i hela filmen.
Mitt första Spielbergminne är ”Sugarland Express”, en road movie där en ung Goldie Hawn gör en av sina bästa rollprestationer. Det är inte en ”normal” Spielbergfilm. Den var billig att göra. Den är relativt realistisk (inga utomjordingar eller dinosaurier figurerar). Den har inte ett lyckligt slut (en av huvudpersonerna blir ihjälskjuten i bästa ”Bonnie and Clyde” stil). Den floppade.
Stephen Spielberg säger själv: ”Sugarland Express fick bra recensioner, men jag hade gärna bytt ut alla de recensionerna mot en större publik. Filmens budget gick nätt och jämnt ihop. Den drog inte in några pengar.”

Samma kompositör följer med

Spielberg hävdar att det enda bra som kom ut av hans första långfilm var att han träffade John Williams som sedan dess gjort musiken till alla hans filmer. Bland annat de berömda två tonerna till ”Hajen”.
Men Spielberg glömmer att påpeka en sak till: han lärde sig att publiken vill ha lyckliga slut. Sedan dess har hans filmer haft lyckliga slut.
Visst finns det folk som stryker med, både i ”Jurassic Park” och i ”Schindler's List”, men huvudpersonerna, de vi hejar på, de klarar sig. ”Schindler's List” fokuserar på överlevarna, inte på offren, och är så nära en ”feel-good-movie” om förintelsen som det går att komma när det gäller ett sådant allvarligt ämne.

En våt sommarsuccé

”Hajen” blev den första stora Spielbergsuccén och är en av fem Spielbergfilmer som är på amerikanska filminstitutets lista över de hundra bästa amerikanska filmerna genom tiderna. Spielberg ringde till AFI och undrade om de kunde ta bort ”Hajen” från listan. Han tyckte det fanns andra filmer som var bättre och mer förtjänta av erkännandet och han hade fått mer än nog erkännande ändå (fyra filmer på topphundralistan räcker tydligen). Spielbergs begäran fick avslag.
Jag har alltid tänkt på ”Hajen” som en uppdatering av klassikern ”Moby Dick” – historien har till och med sin egen Kapten Ahab: Sam Quint (spelad av Robert Shaw). Matt Hooper (Richard Dreyfuss) och Martin Brody (Roy Scheider) fullbordar trion som slåss mot den stora vita valen, förlåt, den stora vita hajen.

Ibsen och ”Hajen”

Men inspirationen för ”Hajen” var tydligen ännu mer finkulturell än ”Moby Dick”: historien är tydligen (enligt denna bok) baserad på Ibsens pjäs ”Folkets fiende”, där makthavarna på en kurort försöker dölja det faktum att vattnet i badanläggningen, själva turistattraktionen, är förorenat. Den berättar historien om en enda mans kamp för att avslöja den obekväma historien. Handlingen i ”Hajen” är flyttad till en badort i Massachusetts och det förorenade badvattnet fick ersättas av något som syntes lite mer, (och i längden var svårare att hemlighålla), nämligen en haj.
”Hajen” gjorde Spielbergs karriär. Vare sig man tänker på ”Moby Dick” eller Ibsen är handlingen väldigt ren: good guy versus bad guy. Civilisation versus rå (mycket rå) Natur.
Sedan kan man ju som djurvän invända mot att djur används som skurkar, speciellt utrotningshotade arter, som blir förföljda ännu mer p. g. a. naiva actionfilmer.
Fler människor dödas varje år av kor än av hajar, och det görs vanligen inte några skräckfilmer om kor.
Många hajarter (som levt och frodats sedan dinosauriernas tid) håller på att utrotas, delvis p. g. a. hajskräck. Hade en haj gjort filmen ”Människan” skulle den filmen förmodligen sett ännu ruggigare ut än ”Hajen”.

”Jurassic Park” – ”Hajen” kommer upp på land

”Jurassic Park” är ”Hajen” på land och med bättre specialeffekter. Folk såg ”Jurassic Park” om och om igen bara för att se dinosaurier bli ”levande”. Även här finns bataljen mellan civilisation och natur. Utdöd natur är också farlig om man återupplivar den.
Bärnsten fanns inte ens samtidigt som dinosaurier, så det är tekniskt omöjligt att hitta dinosaurie-DNA i en bärnsten, men popcornsfilmer är inte gjorda för kritiskt eller logiskt tänkande (och rudimentära geologiska kunskaper ignoreras) – ”Jurassic Park” är som bäst när dinosaurierna går in i utställningen om sig själva och förstör den. Bärnstenar och rubbet.
Naturen går på knock mot civilisationen ännu en gång. Men observera: lyckligt slut för alla huvudpersonerna. Barn och hundar dör aldrig i en Spielbergfilm.
Eller näsan aldrig. ”Schindler's List” är undantaget. ”Schindler's List” har en ovanlig hjälte spelad av Liam Neeson, vars handlingar aldrig motiveras, och barn förs bort till koncentrationsläger de också. Först tror publiken att flickan i den röda kappan kommer att klara sig, hon är den enda färgklicken i filmen, men sedan dör hon.

Flickan med den röda kappan

Enligt kritikerna var flickan i den röda kappan en eftergift för sentimentalitet. Enligt Spielberg symboliserade den röda kappan att alla ignorerar det som är så uppenbart och syns så tydligt, lika tydligt som färgen rött. Amerikanerna visste om koncentrationslägren men de gjorde inget åt det. (De var också väldigt sena att gå med i kriget över huvud taget). Det uppenbara ignoreras. Detta är Spielbergs egen tolkning av flickan i den röda kappan, en filmscen som redan har hunnit bli ikonisk, fast ”Schindler's List” är en relativt ny film, om man talar om filmer med klassikerpotential.
I litteraturvärlden brukar man säga att klassiker ska ha 50 år på nacken och fortfarande kännas fräsch – men det är svårare att gå efter sådana mallar när det gäller film. Filmer brukar utropas till klassiker när de är betydligt yngre än 50 år.

Vackert hantverk

Boken ”Steven Spielberg – Retrospektivt” är mycket välgjord, vacker, rikt illustrerad och – bäst av allt – fylld med Spielbergcitat som författaren samlat in ”first hand”. Det innebär att man får något nytt, istället för att man får samma gamla tidningsartiklar citerade om och om igen. Fokus är på filmerna, inte privatlivet, även om Spielberg berättar att han hade en jobbig uppväxt (alltid den ende judiske killen i ett icke-judiskt kvarter) och att han tog illa vid sig av föräldrarnas skilsmässa när han var 16. Som resultat av detta gör han allt för att kämpa för sin egen kärnfamilj och han säger att han gärna skjutsar sina barn till skolan. Han har varit gift med Kate Capshaw i över 20 år. Han påpekar att Kate var det enda positiva som kom av den andra Indiana Jones-filmen (var den så dålig?) – han nämner inte att den faktiskt gick med vinst. Fast den var dålig. Den hade ju ett lyckligt slut. Indiana Jones blev inte skjuten på slutet och kunde göra två filmer till.

En alldeles normal kärnfamilj

Saker som inte nämns är att ”kärnfamiljen” som Spielberg besjunger är ganska ovanlig: Kate hade med sig två barn in i äktenskapet (ett eget och ett adopterat) och Stephen hade ett med sig från ett tidigare äktenskap, sedan fick de tre barn tillsammans och adopterade ytterligare ett. Totalt tillräckligt med barn för att rollbesätta alla de sju dvärgarna. Men för att vara Hollywood är det säkert en väldigt normal, genomsnittlig familj. Många kändisar (Madonna, Brad & Angelina, Woody & Mia) hämtar hem barn för att adoptera. I USA i allmänhet är det däremot svårt för ”normala” kärnfamiljer med ”normal” inkomst att försörja så många.

Ett amerikanskt perspektiv

En sak som slår en som europeisk läsare är att boken har ett väldigt amerikanskt perspektiv. Det finns inga bra krigsfilmer. Ur europeiskt perspektiv finns det massor. Men amerikanerna ville ha en ren amerikansk hjältehistoria, alltså hittade de på ”Rädda Menige Ryan”. Spielberg hade inte hört talas om Tintin (!) förrän fransk press skrev att Indiana Jones var som en amerikans Tintin. Då – började han köpa Tintin album … (och i Europa har Tintin gått på barn-TV i de flesta länder, vare sig man bor i England, Sverige, Frankrike eller Belgien …) Spielberg upptäcker ”War Horse” via en teaterpjäs. Ur engelskt perspektiv är ”War Horse” en barnboksklassiker av Michal Morpugo (Översatt två gånger till svenska av olika översättare! Precis som Sagan om Ringen-böckerna!) som även varit Childrens laureate och främjat barns och ungas läsning – bland annat med Sverige inbokat på sin turné.
Men ingenting finns, vare sig Tintin eller ”War horse” eller andra världskriget eller rymden eller månen, förrän en amerikan har upptäckt det och landat där.
Boken avslutas med filmen ”Lincoln” som har i premiär i december 2012. En amerikansk film om en amerikansk hjälte gjord av en amerikansk hjälte. Spielbergcitatet som avslutar lyder så här:
”Jag är som ett barn vars ögon vill ha mer än magen tål. Det finns så många filmer jag vill göra. Jag brukade sitta och undra varför ingen gjorde en film om det ena eller andra ämnet. Nu kan jag själv göra de filmer som saknas.”
Det saknas inte texter skrivna om Spielberg, men det är få som är så kärleksfullt och omsorgsfullt skrivna som denna bok. Dessutom är den så snyggt och lyxigt gjord att den inte bara känns som en hyllning till Spielberg utan även som en hyllning till den amerikanska filmen. Då speciellt den amerikanska blockbusterfilmen med lyckligt slut.
Spielberg har gjort så mycket att boken ”bara” tar upp hans gärning som regissör – tilläggas bör att han även varit producent och exekutiv producent till en hel rad filmer som kanske inte blivit av utan hans stöd och medverkan. Det finns en lista på dessa filmer längst bak i boken. Min favorit av dessa är ”True Grit”.
Författaren Richard Schickel som har skrivit boken är dokumentärfilmare, filmhistoriker och filmkritiker och har publicerat mer än trettio böcker och producerat, skrivit och regisserat över trettio filmer för TV. Schickel har dessutom varit filmkritiker för Life och Time i mer än fyrtio år.
Belinda Graham

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar