söndag 14 juli 2013

Den hårda lotten att vara författare. Och författarfamilj!

Den hårda lotten att vara författare. Och författarfamilj

 
Colm Tóibín på SverigebesökColm Tóibín på Sverigebesök”Förr i tiden hade författare inget annat att göra än att ofreda sin familj. Idag kan man ju alltid kylskåpsäta, kolla sina e-mail, surfa lite på nätet, gå ut på sociala medier eller något sånt. Förr i tiden fanns inte dessa distraktioner. Man gick istället runt och spanade på sin familj och undrade: Vad håller de egentligen på med? Är det något som jag kan använda?”
Detta är Colm Tóibíns egna ord om det hårda livet att vara författare – och det ännu hårdare livet att vara författarfamilj.
Colm Tóibín är en prisbelönt författare med en enorm produktion bakom sig (och förmodligen framför sig) – jag misstänker att han gör mer än kylskåpsäter och kollar sina e-mail. Han har också en framträdande humor – även när han tar sig an svåra ämnen.
Thomas Mann och hans familj är ett typiskt svårt ämne. Den forne Nobelpristagaren hade en väldigt komplicerad familj där förtryck, homosexualitet, incest och självmord hörde till vardagen.
”Detta är en perfekt miljö att samla material i om man är författare!” skojar Colm Tóibín.
Alla har sin idé om en idealfamilj. Vilka ideal som gäller skiljer sig markant mellan England och Irland. Det är olika saker som man hoppas hitta i gömmorna när man släktforskar.
”I England är det toppen om man hittar förfäder som var en lord, ägde ett gods eller var släkt med en prinsessa. På Irland är vi så perversa att vi är stolta när vi släktforskar och våra förfäder visar sig vara riktigt fattiga! Vi hade det så svårt! kan man säga på puben. Vi dog alla i den stora svälten! Vi flyttade sedan till Amerika och när vi kom till Liverpool var vi i trasor. Vi blev vräkta hela bunten – långsamt!”
Colm Tóibín får den irländska släktforskningen att låta som en Monty Python-sketch där fyra välbeställda män försöker överträffa varandra när det gäller att ha en olycklig, fattig barndom.

Fattigdom är författarguld!

”Så döm om min stora glädje när jag släktforskade lite och det visade sig att min farfarsfar var analfabet! Han signerade sitt namn med ett X! Jag var så stolt att jag berättade för de som jag bodde hos – de var också irländare så de förstod min upphetsning… Men så visade det sig att deras farfar var analfabet! Och det var ju mycket närmare i tiden, så det övertrumfade min upptäckt.
Jag var så nöjd med sakerna jag hittade när jag släktforskade så jag tänkte att detta måste in i en bok!
Min syster sa bara: 'jag hoppas att du inte tänker använda släktforskningen till en bok'. Innan jag hade sagt något om att det var precis det jag tänkte göra! Min familj önskar verkligen att analfabetism hade fortsatt i familjen! Minst tre generationer till!”
För det är jobbigt att ha en författare i familjen som vrider och vänder på varenda sten.
Det visar sig också att Tóibín varit en ”altar boy”. ”Altar boys” är något som finns i den katolska kyrkan i Irland, och även i det protestantiska England, eftersom Henrik VIII visste att folk ville ha dem kvar, även sedan landet inte längre var katolskt, men det finns inte i Sverige. Det närmaste man kan översätta ”altar boy” med med är ”korgosse” eller ”ministrant”. Rollen för en ”altar boy” är att assistera prästen under mässan, att vara en del av den show som en katolsk mässa innebär, och även att kunna sjunga bra.
Irland hade för en tid sedan en skandal där det upptäcktes att några präster utnyttjat dessa ”altar boys” – en skandal som innehöll en blandning av pedofili och homosexualitet (prästerna får inte vara gifta och ska leva i celibat) och alla med barn började bli misstänksamma mot präster.
”Det gick så långt att präster blev rädda för att gå på gatan i prästmundering. Hatet drabbade till och med nunnor, som inte hade något att göra med skandalen.”

Det nya livet i Amerika

”Jag skrev en bok om det nya livet i Amerika, det var kyrkan som var inkörsporten för alla nya irländare som kom över (efter den stora svälten) och prästen och i viss mån nunnorna var de som tog hand om alla och såg till att de klarade sig i det nya landet. Vad fick prästen tillbaka? Läsaren förväntade sig att han skulle hålla på med övergrepp på unga pojkar – på grund av den där skandalen – men det händer aldrig i boken. Det är härligt att anspela på läsares förväntningar och fördomar och se dem komma på skam. Man ger dem inte vad de förväntar sig. De får utmana sig själva och se att så där lätt är det inte att döma folk.”
Själv älskade Colm Tóibín kyrkan när han var liten. ”Man kunde förvandla något – bara genom ord! Vanligt bröd och vin blev till kött och blod bara genom ord: Det är vad jag håller på med som författare idag – jag förvandlar saker med hjälp av ord!”
Tóibín får låta länken mellan den gamla mysticismen i katolicism och ett knivskapt modernt författarskap att låta helt självklar. Liksom att vin kan förvandlas till blod med hjälp av rätt ord och rätt omgivning.
”Jag älskade alltid när ljuset släcktes och prästens stämma dånade – ”death will come and get you all … it is time for you to examine your conscience” (det låter ungefär som något från en Metallicakonsert) … sedan visste jag att vi skulle köpa pommes på vägen hem, det gjorde vi alltid, det var också något att se fram emot!”
”Mothers and Sons” (2006) handlar i sin tur om homosexualitet på Irland utforskar inte bara förhållandet mellan mödrar och deras homosexuella söner utan även hur homosexualitet kan existera i samklang med katolicismen i ett irländskt samhälle. För Tóibín har det aldrig funnits ett val mellan homosexualitet och katolicism: han vill ha både ock.

”En lång vinter”

Den senaste boken på svenska av Colm Tóibín är ”En lång vinter”, som är utgiven i en novellsamling på Irland.
”Men jag tycker faktiskt att den svenska utgåvan är finare”, säger Tóibín uppriktigt. ”Berättelsen kommer också mer till sin rätt när den är utgiven som 'singel' än tillsammans med andra.”
Denna berättelse utspelar sig i Katalonien – en miljö som Colm Tóibín är mycket hemtam med och han delar sin tid och sitt skrivande mellan New York, Irland och Katalonien.
“Det blir ingen vinter i år,” hade fadern sagt vid middagsbordet kvällen före, “det skall bli vår belöning har prästerna sagt, för att vi troget har bett våra böner och bistått vår nästa.”
Colm Tóibín och SteweColm Tóibín och SteweDetta är en del av inledningen på ”En lång Vinter”. En novell eller en kortroman (beroende på vilket land den är utgiven i) som lika gärna skulle kunna utspela sig i Norrland i Sverige eller i Irland, där författaren Colm Tóibín är ifrån, eller i Katalonien – en miljö som Colm Tóibín är mycket hemtam med och han delar sin tid och sitt skrivande mellan New York, Irland och Katalonien – där den faktiskt utspelar sig.
Men det blir en lång vinter på mer än ett sett, modern i familjen försvinner, hon är alkoholist (en väl bevarad hemlighet i familjen) och hon dör i kylan. Familjens första uppgift är att hitta henne levande, familjens andra uppgift (när allt hopp är ute) är att hitta hennes kropp för att ge den en ärbar begravning. Det som göms i snö kommer upp i tö. Och blir skrovmål för gamar och vargar och andra djur.
Den karga miljön i ”En lång vinter”, och det faktum att Norstedts lanserade denna kortroman och Stewe Claesons roman ”Den tjugotredje dikten” samtidigt, har medfört en del jämförelser mellan Irland och Sverige och dess författare – om karga klimat och karga länder. Svensk litteratur utomlands marknadsförs gärna med hjälp av miljön – gärna landsort, glesbygd, snö, röda stugor – och irländsk litteratur verkar gå ett liknande öde till mötes: publiken ska förvänta sig enkla människor i enkla miljöer. Lägg gärna till en storslagen naturskildring.
Men Colm Tóibín inbjuder egentligen inte till dessa simplifierade lösningar. Även om miljöerna kan vara karga och eländiga och utmanande för huvudpersonerna, så är det alltid människorna som står i fokus, inte miljöskildringen. För Colm Tóibín är det ingen skillnad om han diskuterar moderna irländska människor i Dublin, folk på landet i Katalonien, eller Familjen Mann i förra sekelskiftets Tyskland – fokus är alltid på persondynamiken.

Colm Tóibín – i exil utan låst identitet

The Times Literary Supplement hade Colm Tóibín bland sina ledande 100 intellektuella (mycket prestigefyllt i Storbritannien!) – även om han är irländsk. Detta kan ses som ytterligare ett bevis på att han inte låst in sig i en irländsk identitet eller vad omvärlden förväntar sig av en utpräglat irländsk författare.
Mycket av Colm Tóibíns författarskap handlar om att leva i exil, om livet utomlands och om konflikten mellan det gamla och det nya landet. Tóibín har alltid varit helt öppen med sin homosexualitet och de båda temana, exillivet med dess konflikter och homosexualiteten med dess konflikter, löper som två röda trådar genom Colm Tóibíns författarskap.
Colm Tóibín är född 1955 och han bor ibland i Dublin och ibland i Katalonien, vilket kan förklara hans val av plats till novellen, men novellen är som sagt både tidlös och platslös, en sådan där “klassiker” (om man får använda detta begrepp till något som inte har 50 år på nacken) som aldrig kommer att åldras eller vara fel någonstans. Väldigt enkelt och med små medel bygger Colm Tóibín upp familjekonflikter och stora små dramer – något som är något av hans specialitet.

Av Colm Tóibín på svenska finns också:

”Flammande ljung”, 1995
”Karen utanför”, 1997
”Mästaren”, 2005
2012 utkom Colm Tóibíns senaste essäsamling på engelska – New Ways to Kill Your Mother: Writers and Their Families – och där kan man bland annat läsa om James Baldwin, J.M. Synge och den irländske nationalpoeten och nobelpristagaren W.B. Yeats och deras familjer. En studie i hur författare förstör sina egna familjer, i jakt på historier, inte om att frysa ihjäl.
I Sverige är ”En lång vinter” det senaste som givits ut av Colm Tóibín. Översattaren Erik Andersson är även känd för den nya Sagan om Ringen-översättningen och den nya översättningen av ”Ulysses”. ”En lång vinter” bok är utmärkt som en introduktion till ett fascinerande irländskt författarskap. Även om boken utspelar sig i Katalonien.
Belinda Graham. Text och bilder

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar