torsdag 18 juli 2013

Litteratur: Elizabeth George; En lögn att lita på
 

Nya intriger för deckardrottningen

Elizabeth George. Foto: NorstedtsElizabeth George. Foto: Norstedts
Elizabeth George
En lögn att lita på
Översättare: Hanna Axén
Norstedts
“När hon är bra är hon oslagbar” – dessa ord av DNs välrenommerade recensent Lotta Olsson kröner Elizabeth Georges nya bok där författarens namn i stora röda bokstäver tar upp en tredjedel av omslaget. För det är det som är det viktiga: att Elizabeth George är tillbaka – och med henne Lynely och Havers – inte vad boken heter (”En lögn att lita på”) eller vad det är för omslagsbild (en brygga som lika gärna hade kunnat ligga i Fjällbacka som i Lake District). 636 sidors deckarmums för finsmakare finns nu att avnjuta i landets alla boklådor!
Lake District är hitintills känt för att attrahera en massa romantiska poeter – som Wordsworth och Coleridge – en massa gulliga får, ombytligt regnigt väder, tjusiga påskliljor, Beatrix Potters barnböcker och stora vackra nationalparker och så Steve Coogans och Rob Brydons humorfilm ”The Trip” … där de äter Lake Districts lokala läckerheter. Nu är Lake District – tack vare Elizabeth George – också platsen för ond bråd död.
Av världens nu levande deckarförfattare ligger Elizabeth George i topp både var det gäller kvalitet och kvantitet. Hennes böcker är både många, tjocka och bra. Av de nu döda deckarförfattarna ligger så klart Agatha Christie, Dorothy L Sayers och Conan Doyle fortfarande i topp och av dessa är Elizabeth George mest lik sin idol Dorothy L Sayers. Och Thomas Lynley är hennes egen Lord Peter Wimsey. Det finns däremot även drag av Agatha Christie över Elizabeth George, de stora herresätena, de slutna klasserna, de överdådiga miljöerna…
Elizabeth George har klass, till skillnad från många av sina samtida deckarkollegor, och hon är också en mästare på vackra och lockande miljöskildringar, liksom träffande personbeskrivningar. Min favorit av de nya personerna i denna bok är chefredaktören på The Source (en fiktiv skandaltidning som påminner om The Sun). På något sätt påminner han mig om Herman Lindqvist biografi ”Mitt i Allt” – han skriver också om tidningsvärlden, där utbildning är helt onödig och överflödig – och som underhuggare till denne chefredaktör ska man absolut inte påskina att man har någon slags utbildning (t. ex. i litteraturvetenskap) eller att man lärt sig skriva på skrivarkurser och otaliga universitetskurser, för själv har chefredaktören förmodligen inte ens gått ut gymnasiet. Eller åtminstone inte utbildat sig i något efter detta.
Underhuggaren, överutbildad, utarbetad, underbetald, intellektuell och dessutom judisk försöker förtvivlat att inte säga något intellektuellt eller religiöst när han pratar med sin chef, men det är svårt. John Cleeses klassiska citat ”don’t mention the war” har här blivit till ”don’t mention the Bible”. Och dra för allt i värden inte en metafor!
Deckargåtan i denna roman är mycket lättlöst, speciellt eftersom den påminner om den som var med i Lewis avsnitt 1 säsong 2, men poängen med Elizabeth George är egentligen inte svåra deckargåtor utan att bäddas in i en mysig roman. Boken har över 600 sidor, som borde kunna räcka en hel vecka om man är förståndig och portionerar ut den, men som jag slukar på en kväll. Både Fleet Street i London och Lake District i Norra England är ju sådana briljanta miljöer och det finns fullt av intressanta karaktärer att läsa om!
Som alltid i Elizabeth Georges romaner finns där ett samlande tema, och i detta är det att ha eller inte ha. Barn. De som har barn missköter dem, de som inte kan få barn längtar efter dem mer än något annat i världen. Och de som har vuxna barn vill ha barnbarn. Vare sig de är av judisk medelklass eller engelsk överklass är tjatet detsamma. Och de skilsmässogrälar om sina barn. Alternativt kidnappar dem utan partnerns vetskap.
Några som inte bryr sig om att skaffa barn är Barbarea Havers och Thomas Lynley – som vanligt finns det bara vänskap dem emellan. Och som vanligt är Lynley den enda ljuspunkten på Havers himmel och den enda hon egentligen kan lita på.
Havers filosoferar över att egentligen borde man kunna strunta i kärnfamiljen och alla borde ta hand om alla sina barn tillsammans och vara vänner … sedan inser hon att det vore lika troligt som att alla grisar i England samtidigt skulle få vingar. ”Pigs might fly”, som man säger i England när något är väldigt osannolikt.
Tiden flyger i alla fall snabbt fram när man läser Elizabeth George. Och man konstaterar att detta påhittade ”nyhetsliv” från The Source (kompletterat med Lynleys och Havers liv) är tre gånger så tjockt som hela Herman Lindqvists liv. Och bara påhitt. Men det tar ändå slut för fort.

Belinda Graham

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar