onsdag 17 juli 2013

Bra historier tål att berättas mer än en gång – Myteriet på Bounty

Bra historier tål att berättas mer än en gång – Myteriet på Bounty

 
John BoyneJohn BoyneBra historier tål att berättas mer än en gång. Och nya vinklar kan tillföra något nytt. Den här historien börjar den 23 december 1788, två dagar innan juldagen, och fortsätter över ett år framåt – en 14 årig pojke döms till tjänstgöring på Bounty, det skepp som är mest känt för det berömda myteriet, och förutom den påhittade huvudpersonen, som berättar i jagform, är det mesta sant. Händelserna, båten och besättningen, alla är verkliga och verklighetstroget skildrade.
Huvudpersonen heter Turnstile, det är ett passande namn förresten, för han vänder sig precis som en riktig “Turnstile “ (vändkors) alltefter historiens gång. Han berättar så här om sin uppväxt för löjtnant Bligh:
“Mr Lewis tog sig an en pojke när han var fem eller sex och behöll honom tills han blev stor, de enda han någonsin kastade ut var sådana som inte hade talang för att stjäla och som inte var tillräckligt söta –”
Läsaren får sympati med huvudpersonen, eftersom han sålts till en man som är värre än Fagin i Charles Dickens klassiker ”Oliver Twist” – att samla på sig portmonnäer, klockor och näsdukar är inte tillräckligt för att förtjäna sitt uppehälle utan Turnstile får från och med 11 års ålder även arbeta som prostituerad och betjäna rika män med smak för unga barn.
Därför, när Bountry lägger till vid ön med alla de snygga unga tjejerna som alla sjömännen ligger med, är Turnstile inte glad. Sjömännen i allmänhet ser det som om de har rätt att förlusta sig. Även om de har fruar och barn hemma – detta är ju något helt annat, bara lite oskyldig underhållning. Men Turnstile ser det som att tjejerna, som alla säger är “villiga” och “med på allt”, blir utnyttjade – de lovas ett bättre liv i ett inland som aldrig kommer (resultatet blir bara att de får en massa könssjukdomar) och Mr Lewis sa alltid att hans barn var “villiga” och “med på allt”.
John Boyne följer verkligheten till skillnad från fiktionen där han skildrar överklassmannen och snobben Fletcher Christian som “leder” myteriet för egen vinnings skull, mot Löjtnant Bligh som inte härstammar från överklassen och tvärtom mot alla filmskildringar är en mycket kompetent och human kapten på skutan. Vem som är skurk och vem som är hjälte är uppenbart för Turnstile – fast det snobbiga lättsamma livet lockar, förstår han att det som är rätt är att följa Löjtnant Bligh i den lilla livbåten.
John Boyne har vänt på steken och gett oss en helt annan historia som är mycket närmare sanningen än alla de där filmerna där den odräglige, snobbige Mr Christian visas upp som hjälte… En annorlunda julläsning om hur det var för över 200 år sedan.

Nya tider, nya myterier

John Boyne, bästsäljande författare från Irland, på besök i Sverige, återfinns hos förlaget Bazar som gett ut ”Myteriet på Bounty” på svenska. John Boyne, mannen som kunde göra en bästsäljande och filmad barnbok av förintelsen har nu gått till Botten med Bounty. Fast inte bokstavligen tack och lov. Med ”Myteriet med Bounty” har han läst på grundligt.
John Boyne, du är känd som en mästare på historisk skönlitteratur vid det här laget och i ditt senaste äventyr tar upp det för många välkända äventyret ”Myteriet på Bounty”. Men på ett nytt sätt. Hur blev boken om myteriet på Bounty till?
Jag har alltid gillat genren äventyrsberättelser. Och jag har alltid gillat historien. Det är rätt fantastiskt det där, när man är liten, om att drömma att gå till sjöss. Och förr i tiden kunde man få till sjöss tidigt, man kunde sluta skolan tidigt och börja jobba tidigt, sånt är kul att drömma om när man är liten … ”cabin boys” (ungefär: ”uppassare”) var ett jobb för väldigt unga pojkar.
Du hade sett filmerna om myteriet på Bounty?
Givetvis var jag fascinerad av filmerna. Men jag kunde aldrig förstå meningen med Myteriet på Bounty-filmerna. Det var tydligen meningen att Marlon Brando eller Mel Gibson skulle vara den man hejade på. De spelade Fletcher Christians karaktär. Detta skulle föreställa hjälten, mannen man sympatisera med och identifiera sig med. Jag kände det inte alls så. Han var väl ingen hjälte? Varför ska han föreställa hjälten när det är hans fel att alla de där männen som följer honom dör under fruktansvärda omständigheter? Jag skulle kunna aldrig se honom som en hjälte.
Du gillade alltså inte Marlon Brando eller Mel Gibson?
Inte precis. Jag kunde inte förstå logiken i filmerna, att framställa en sådan man som hjälte. Så jag gjorde egna efterforskningar.
Vad hittade du?
Historien ger en ibland en present. Och det visade sig att filmernas Kapten Bligh inte alls var någon skurk. Han var inte ens kapten i verkligheten, han var löjtnant, av den enkla anledningen att han var inte adlig. Det medförde bland annat att han inte hade samma lön som en kapten och han hade ju en stor familj att försörja. Man han gjorde samma jobb som en kapten utan att få lönen för det – där finns det ett intressant klassdilemma – och som kapten för skutan visade mina efterforskningar att han var flottans mest humana kapten.
På vilket sätt?
John Boyle och Myteriet på BountyJohn Boyle och Myteriet på BountyHan brydde sig om sin besättning. Han såg till att de fick bra kost. Hygienen var god. Motion uppmuntrades. Alla fick dansa uppe på däcket, dans och musik och skoj uppmuntrades – dessutom var det friskvård, för de rörde på sig när de dansade med varandra. Han var inte en auktoritär kapten och han straffade ogärna någon på sin besättning. Varje gång ett skepp kom hem till England igen granskades det och det skrevs till och med in som märkvärdigt hur lite kapten Bligh använde bestraffningar. På en jorden runt resa hade han t. ex. bara en bestraffning på hela resan! Det ansågs så märkvärdigt att det skrevs in i böckerna hemma i England. Så den där bilden av honom som en tyrann, som i filmerna, är helt felaktig.
Historien var alltså mycket mer spännande och mer komplicerad än filmerna?
Ja, absolut, och så beslutade jag för att skapa en fiktiv karaktär, en ”cabin boy”, som kunde vara på alla viktiga ställen och berätta historien.
Hur skapades hans karaktär?
Jag har alltid varit intresserad av karaktärer som gör val. Jag läste en bok när jag var liten om en person som gjorde ett val som påverkar hela hans liv, och så ville jag ha det in den här boken. Min huvudperson gör ett val och det följer honom för resten av livet.
Du är känd som historisk författare, barnboksförfattare, seriös författare … har du roligt ibland?
(John Boyne skrattar.) Det var svårt att ha roligt med ”Pojken i randig pyjamas” (de båda huvudpersonerna blir ihjälgasade i ett koncentrationsläger på slutet) men min senaste bok ”The Terrible Thing That Happened to Barnaby Brocket” tycker jag är väldigt, väldigt rolig!
Pojken i randig pyjamas är ju en historisk bok för barn och Myteriet på Bounty är en historisk bok för vuxna …
Själv tänker jag aldrig på att ”nu skriver jag för barn” och ”nu skriver jag för vuxna …” När jag skrev ”Pojken i randig pyjamas” blev det bara så att jag insåg att huvudpersonen var nio år och man skulle kunna göra denna historia som en barnbok … men egentligen är det förlagen och marknadsföringen som sätter åldersgränser, jag gillar egentligen inte att böcker karakteriseras olika – och när det gäller böcker för yngre är det faktiskt en begränsning! För om en bok är rekommenderad från 6 till 9 år blir du fruktansvärt mobbad om du är 10 år och tycker att det är en bra bok! Och ”Myteriet på Bounty” är lanserad som skönlitteratur för vuxna, men där är också huvudpersonen väldigt ung. Förhoppningsvis begränsar sig inte folk till att läsa om folk i sin egen ålder.

Bild och text: Belinda Graham

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar