Lyssna till månen - Ny spännande historisk roman av Michael Morpurgo

Lyssna till månen 

- Ny spännande historisk roman av mästaren Michael Morpurgo

Michael Morpurgo
Lyssna till månen

Översättning: Ylva Kempe 

Originaltitel: Listen to the Moon

ISBN: 9789132198359

B. Wahlströms

Lucy är ett mysterium. Hur hamnade hon på en obebodd ö? Är hon en sjöjungfru? Det är vad barnen tror. Är hon en tysk spion? Det är vad en del av de vuxna i byn tror ...

Oväntad fångst på fisketur

Alfie och hans pappa är ute och fiskar när de hittar en ensam flicka på en av de obebodda öarna, som är en av de många Scillyöarna. Hon är hungrig, törstig och skadad --- och hon kan inte prata. Det enda ord hon säger är Lucy ...

Alfie och hans pappa tar hem flickan, som de kallar Lucy, i båten, men det är många som är misstänksamma mot den nya flickan. Vem är hon och var kommer hon ifrån? Barnen fantiserar om sjöjungfrur, men de vuxna säger att Lucy blev lämnad av en tysk ubåt och att hon är en spion.

Det stora kriget, som idag är känt som första världskriget, rasar ute i världen och misstänksamheten gror mot allt som är främmande.

Trakasserier mot Lucy och familjen

"Tyskan" Lucy blir obarmhärtigt mobbad och trakasserad, och det blir även familjen som tagit hand om henne. Men de håller fast vid Lucy, trots allt. Att det finns så snälla och modiga människor under de allra värsta tiderna!

En ledtråd till Lucys historia finns i ordet Lucy, en annan ledtråd finns på bokens framsida, man känner igen bilden av båten som sjunker ... Lucy var en av passagerarna på skeppet Lusitania, ett civilt skepp som torpederades av en tysk ubåt den 7 maj 1915. 1198 av de 1959 ombord dog när båten gick under.

Det var ett stort misstag att genomföra dessa order, inte bara för att det var grymt och inhumant mot de civila passagerarna, utan också för att det drog in Amerika i kriget. Massor av familjer dog när Lusitania sänktes - och många av dem var amerikaner. Amerika hade ditintills inte blandat sig i kriget, men i och med Lusitania vändes den allmänna opinionen. När Amerika gick med i kriget mot Tyskland, var det bara en tidsfråga innan tyskarna skulle förlora.

En oplanerad räddningsaktion

Hur överlevde Lucy katastrofen på Lusitania? När tyskarna i en ubåt ser en ensam flicka överleva, när hela hennes familj har dött, har de inte hjärta att låta henne drunkna ... så de räddar henne och sätter henne i land på en av Scillyöarna och hoppas att någon snart kommer att hitta henne och ge henne mat och omvårdnad. De kunde ju inte veta att just den ön var obebodd, och om de tagit hem henne till Tyskland och folk fått veta om räddningsaktionen, att de brutit mot order, hade de med all sannolikhet dömts till dödsstraff hela bunten.

Flickan är alltså amerikan. Men det vet ingen i byn, så klart. Att hon säger "Wasser" för vatten, det ord som hon lärde sig i den tyska ubåten,  gör inte saken bättre ...

Flickans rehabilitering tar lång, lång tid och det visar sig att hon trivs speciellt bra med hästar, och att hästar trivs speciellt bra med henne ...

Djur betyder så mycket ...

Michael Morpurgo har skrivit så många mycket bra böcker om barn och djur och krig - men den här är den absolut bästa och mest spännande någonsin!

Morpurgo har en sällsynt fin förmåga att skildra både människor och djur så att det verkligen känns som att man känner dem, och miljöer så att de verkligen blir levande, och historia så att det känns nära och relevant. Morpurgos karaktärer lever ofta under de mest kända tiderna historiskt sett - men hans människor representerar inte de stora actionhjältarna som vanliga historieböcker skriver om, utan de små människorna som ofta glöms bort. Så många hjältedåd uträttas i det tysta.

Nyanserade krigsskildringar

Morpurgos krigsskildringar är aldrig högljudda och bombastiska, utan alltid eftertänksamma och nyanserade.

Kända krigsskildringar av Morpurgo (hitintills) är Warhorse som utspelar sig under första världskriget (boken har även blivit film i regi av Steven Spielberg),  Katten som försvann som utspelar sig i  Devon under slutet av andra världskriget, Private Peaceful som handlar om justitiemord under första världskriget, Min vän Skuggan som handlar om kriget i Afghanistan, An Elephant in the Garden (Flykten från den brinnande staden) vars handling börjar i staden Dresden under andra världskriget och nu Lyssna till månen, där Morpurgo återigen återvänder till första världskrigets små dramer, den här gången på Scillyöarna.

Mysteriet Lucy

Lucy i boken ... är ett stort mysterium, men till sist blir gåtan löst.

I efterordet får man veta att Lucy är Michael Morpurgos egen farmor ... Så nära i tiden ligger första världskrigets fasor, och man kan bara tänka sig hur hemskt det var för Lucy att förlora hela sin familj och sin identitet och sin röst och sitt språk och sitt hemland ... och till på köpet bli mobbad för att vara tyska, när det var tyskarna som dödat hennes familj!

Det här är en vacker och finstämd skildring om hur djur kan göra mycket för att läka själsliga sår som verkar vara för evigt.

Det här är en bok att förlora sig i, den är som gjord för sträckläsning - Lucy är en oförglömlig karaktär som verkligen etsar sig in i minnet.


Läs även Katten som försvann:
http://tidningenkulturen.se/index.php/litteratur-topp/litteraturkritik/20135-litteratur-michael-morpurgo-katten-som-forsvann

Läs även Min vän Skuggan:
http://tidningenkulturen.se/index.php/litteratur-topp/litteraturkritik/21069-litteratur-michael-morpurgo-min-van-skuggan

Belinda Graham

En hyllning till Den folkliga Divan - Babsan i Ett liv i rosa

Babsan på Draken - Divan går ner till Folket i publiken - och charmar dem!

Filosofier om - och en hyllning till - Den folkliga Divan - Babsan i Ett liv i rosa

Och vem säger att man inte får lov att ha rosa drömmar, även nu när det lackar mot en röd och vit jul?
La vie en rose må vara Édith Piafs låt, men Babsan ÄR La vie en rose!

Babsan tolkar Zarah, Piaf, divornas divor etc. men är bäst som sig själv. När hon småpratar med publiken och sitter i någons knä och hittar gamla bekanta.

Den folkliga divan. 

Det låter som en motsägelse, men tror ni att det INTE går att vara den folkliga divan, då har ni inte sett Babsan!

Hon personifierar den folkliga divan!

Konsten att glida omkring på en heltäckningsmatta

Uppsättningen av Babsans Ett liv i rosa som jag såg spelades på Draken i Göteborg.
En fin lokal att vara gäst i, men en mindre bra lokal att vara artist i - i alla fall om man ska dansa.

Babsans segertågsturné över Sverige fortsätter - och alla gör honnör!

Scenen har en heltäckningsmatta!

I vanliga fall uppträder proffsdansare på golv där de kan glida omkring, steppa och göra gud-vet-vad som ser så snyggt ut och låter så bra.

Men Babsan och hennes fyra dansare var fullblodsproffs som lyckades uppträda på ett nästan omöjligt underlag för dansare.

Man har hört folk som glider omkring på en  räkmacka. Men aldrig någon som glider omkring på en heltäckningsmatta!

Trots detta: det var absolut inget fel på vare sig uppträdandet eller stämningen eller publikens glädje.
Efteråt vinkade man på främmande människor i spårvagnen för att de hade rosa på sig (och för att man kände igen dem som "fellow-Babsan-fans").
Babsan är trevlig. Alltså har hon trevliga fans. Story. End of.

Folkhem, folkteatern och folk som vill ha roligt

Jag läste nyss en bok med titeln Folkhem och folkteater. En jättebra bok på alla sett. Den handlade om att få ut fin kultur till folket så att de inte blev svältfödda på kultur. Man ska inte ge folk vad de vill ha, utan vad de behöver. Inte förströelse utan något att tänka på. Folkteatern går hand i hand med folkhemmet och folkparkerna och folkrörelsen och vänsterns framväxt.

Folkteatrarna i Malmö och Göteborg framhålls som speciellt bra.

Babsan show!

Draken i Göteborg ligger praktiskt taget bredvid den hyllade Folkteatern. (Just nu går en pjäs av Bertholt Brecht om Den goda människan). Här finns också monument över folkhemmet, folk som viftar med flaggor och en byst av Hjalmar Branting mitt på torget.

Men Babsan drar större köer än folkteatern bredvid.

Inget ont om folkteatern. Den gör ett jättebra jobb.

Men ...  Folkhem och folkteater missar att ibland behöver folk få lov att vara glada, ibland behöver folk få vara ... ja, folkliga. Det har Babsan fattat - den folkliga divan.

Folk blir gladare av Babsan i helfigur än en byst av Hjalmar Branting.

Dessutom: Ett liv i rosa handlar också om Den goda människan. Det handlar ju om Babsan!

Det folk vill ha och det de behöver ... kan vara samma sak

Babsans Ett liv i rosa är mycket roligare än After Darks show som nu pågår på Oscarsteatern.
After Dark har inte varit roligt sedan först Flinkman och sedan Babsan försvann från gruppen.
Det finns ett behov att ha roligt att få ha respektlöst kul, vare sig det är trendigt eller inte.

Folkteaterns mål är att inte ge folk det de vill ha, utan det de behöver ...

Dubbel dos av Babsan i rosa.
(Visst skulle hon också bli fin som byst?)

Jag skulle vilja säga att Babsan gjort samma sak.

Hon gav folket det som de behövde --- innan de visste att det var Just Det som de ville ha!

Babsans blotta existens - hon fyller 25 år i år - har gjort världen vänligare, trevligare och mer tolerant.

Babsan var både det som folket behövde, och det som de ville ha.

Babsans insats är att fortfarande göra välden lite vackrare, lite glammigare och lite godare.

Och lite mera rosa.

BG

Ett liv i rosa - Superhjälten Babsan sprider glädje och kärlek till folket

Glitter och glamour med Babsan!

Ett liv i rosa 
- Superhjälten Babsan sprider glädje och kärlek till folket

Livet är inte alltid en dans på rosor ... men tänk om! Det är den världen som den glittrande glada Babsan existerar i, huvudpersonen i den nya showen Ett liv i rosa. Babsan är en karaktär som alla känner till - hon är superhjältevarianten av Lars-Åke Wilhelmsson. Babsan vågar mer, tar för sig mer, pussar Zlatan, sätter sig i knäet på Reinfeldt, ber inte om ursäkt, blir bjuden på alla fester och premiärer och gör allt det som Lars-Åke inte vågar ...

Karaktären Babsan föddes egentligen 1992 och firar 25 år i år. Men Lars-Åke gjorde Babsan till "tuff pantertant" redan när hon föddes, så egentligen har Babsan länge varit äldre än Lars-Åke ...Nu börjar han hinna ikapp!

Babsan får alla inbjudningar

Ett liv i rosa är Babsans show till nästan 100 procent. Men Lars-Åke får också vara med på ett hörn ... utan peruk och fjäderboa berättar han hur det är att vara sambo med Babsan. Hon har en jättestor garderob, medan han själv får hålla till godo med en liten skrubb. Hon får alla inbjudningar, och om han själv skulle råka gå på något event möts han av besvikna kommentarer, "jaså ... var det du som kom?"

Det hela påminner om en rörande rolig scen i den nya superhjältefilmen Thor: Ragnarök när Mark Ruffalos karaktär sitter och klagar över sin dubbelnatur, att ingen bryr sig om Bruce Banner, trots att han är snäll och smart, alla vill bara ha Hulken, den stora, gröna superhjälten som kan krossa allt motstånd.

Marilyn-Babsan gör militärtjänstgöring ... och vill ha en ung soldat.

En självbiografisk show

Blir folk verkligen besvikna när de bara får träffa Lars-Åke? Fast han är snäll och smart? Eller försöker de bara vara lite lagom vänliga och inställsamma mot honom för att komma åt Babsan, den stora, rosa superhjälten som vågar allt och som som stjäl showen på vilken premiär som helst?

Lars-Åke står i alla fall som manusförfattare till Ett liv i rosa, som är en till stora delar självbiografisk show. Men det är Babsans biografi som det gäller. Trots att det där brevet, om att inställa sig för obligatorisk militärtjänstgöring, måste ha varit adresserat till Lars-Åke och inte till Babsan ...

I alla fall: Ett liv i rosa är en strålande bra show, Lars-Åke OCH Babsan är båda två fenomenala! 

De bor trots allt i samma kropp och denna kropp är på scenen och sjunger och dansar och skojar och interagerar med publiken i praktiskt taget nittio minuter i ett sträck. Och efteråt kommer Babsan ut från teatershowen och ställer upp på selfies med alla fans som vill ha (och de är många!)

Allt i högklackat

Fyra fenomenala dansare finns med genom hela showen, de är unga, de är tränade inom klassisk balett, jazzdans och streetdance ... MEN betänk att Babsan gör allt som de gör! OCH i högklackat!!! Det ni!
Till och med hennes fyra dansare är imponerade!

Ingen show med en diva utan imitationer och hyllningar till andra divor - från Zarah Leander till Marilyn Monroe, Babsan gör det så bra!  Édith Piaf må ha sjungit La vie en rose i original, men Babsan gör det rosa livet till sitt eget.

Ingen är lika mycket Babsan som Babsan.

Här finns också hyllningsnummer till Babsans förflutna - den omsusade Bacchi Wapen, Maxim och La Cage Aux Folles hyllas med extravaganta nummer med extra mycket allt.

Fast allting är ju i grund och botten väldigt snällt och folkligt.

När det gäller mellansnack så är Babsan som allra bäst när hon struntar i manuset och bara går ner till publiken och småsnackar. Och visst lyckas hon klämma in det klassiska skämtet: "Jag är från Gävle.
Jag tänder på bockar!"

La Cage Aux Folles

Guldmaskernas drottning

Om man inte är ett hardcore-Babsan-fan så kanske man inte känner till allt vad Babsan åstadkommit under sin karriär. Tävlingsdansare (har slagit finländarna i tango på hemmaplan!), operettstjärna, musikalstjärna, kostymdesigner ...

Hemma hos Babsan måste det finnas en jättestor hylla bara för alla kostympriser.

Alla från Hitler till Pippi Långstrump har burit Babsans kläder.

Alltså karaktären Hitler i Det våras för Hitler musikalen (The Producers) som spelades av Magnus Härenstam, och karaktären Pippi, som spelades av Pernilla Wahlgren. Pernilla verkar förresten ha fått alla sina kläder designade av Babsan.

Liksom många Melodifestivalstjärnor. Jill Johnsons kända, vita vinnarstass är bara toppen på isberget.

Ett liv i rosa reser vidare

Ett liv i rosa innehåller så mycket ...  Och det är inte slut än. Ett liv i rosa är just nu på turné för att förgylla denna gråa tid i Sverige, ända fram till årets tomterödaste högtid drar igång. "I'm dreaming of a rosy Christmas ..." I alla fall efter att ha sett Babsans fenomenala show Ett liv i rosa.
Det mest fenomenala är att det finns inget som Babsan inte klarar av. Hon är på scenen praktiskt taget hela tiden och showar och dansar och Babsans tid som tävlingsdansare känns inte långt borta.

Babsan har gjort ett enormt arbete för att få bort ett vi-och-dem tänkande, för att få till en mer inkluderande atmosfär och alla kan väl få festa loss tillsammans?

Babsans insats är att göra världen lite vackrare, lite glammigare och lite godare. Det är en fin superkraft att ha.

Ett liv i rosa på turné!

Fakta om showen:
Regi: Hans Marklund

Titel: Ett liv i rosa

Medverkande: Lars-Åke "Babsan" Wilhelmsson, William Boo, David Lagerqvist, Johan Lundberg och Richard Svalstedt.

Manus: Hans Marklund, Lars-Åke Wilhelmsson och Manusfamiljen.

Koreografi: Hans Marklund, Per-Magnus Andersson, Tobias Bader, Christopher Bergström, David Lagerqvist och Richard Svalstedt
Kostymdesign: Lars-Åke Wilhelmsson
Ljusdesign och ljuddesign: Mikael Kratt och Anders Karlsson
Lifeline Entertainment

text & foto: B Graham

Turnéplan:
11/11 - Norrköping, Flygeln - 19:30
12/11 - Vara Konserthus - 17:00
16/11 - Lunds Stadsteater - 19:30
17/11 - Ystads Teater - 19:30
18/11 - Kristianstad Konserthus - 19:30
19/11 - Växjö Konserthus - 17:00
24/11 - Göteborg, Draken - 19:30
25/11 - Jönköpings Konserthus - 19:30
26/11 - Borås, Åhaga - 17:00
01/12 - Uppsala Konsert & Kongress - 19:30
02/12 - Karlstad, Scalateatern - 19:30
03/12 - Gävle Konserthus - 17:00
08/12 - Västerås Konserthus - 19:30
09/12 - Linköping Konsert & Kongress - 19:30
10/12 - Örebro Konserthus - 17:00
15/12 - Malmö, Palladium - 19:30
16/12 - Kalmar, KalmarSalen - 19:30

Biljetter: www.ettlivirosa.se

Producent: Michael Henriksson, Lifeline & Lasse Karlsson, Lifeline
Marknad: Cherie Glover, Lifeline

Press: Helene Wigren PR Beyond

Mordet på Orientexpressen - de 6 bästa filmerna av Agatha Christie!

24 november ... nu har Mordet på Orientexpressen premiär. Krimmysteriet är en av många filmer baserade på Agatha Christies böcker och berättelser.

Detektivromanernas drottning är efter William Shakespeare världens bäst säljande författare, med 2,5 miljarder sålda böcker – bara på engelska. Den produktiva britten gav ut sin första bok 1920 och skrev därefter ett åttiotal romaner och novellsamlingar, som med sina spännande krimgåtor fängslade läsarna. Här är våra favoriter.

 

6. ...och sen var ingen kvar (1945)

 

 

Tredelade ”Och så var de bara en” från 2015 var en riktigt stadig tv-deckare, men ”...och sen var ingen kvar” är den bästa filmversionen av Agatha Christies berättelse om tio främlingar som bjuds in till en ö av en mystisk värd, och där mördas en efter en. Boken – som länge gavs ut i Sverige under titeln ”Tio små negerpojkar” - har sålt i runt en miljon exemplar och är därmed en av världens mest sålda böcker, alla kategorier. René Clairs film är mycket trogen originalet, förutom i slutet som är ett lyckligare alternativ till bokens – skrivet av Christie själv för sin teaterdramatisering.

 

5. Mord på ljusa dagen (1982)

 

 

Peter Ustinov spelade detektiven Hercule Poirot sex gånger. I krimmysteriet ”Mord på ljusa dagen”, som på engelska heter ”Evil Under the Sun” och är baserat på Christies roman från 1941, försöker han lösa mordet på en skådespelerska i en semesterresort i Balkan. Maggie Smith syns i en av de ledande rollerna i denna snyggt upplagda, och rätt så roliga, adaption.

 

4. 4:50 från Paddington (1961)

 

 

I centrum för ”4:50 från Paddington” (mer känd under sin engelska titel ”Murder She Said”) står Christies omtyckta romankaraktär Miss Marple, ljuvligt och komiskt spelad av Margaret Rutherford, som sedan porträtterade den nyfikna hobbydetektiven i fem filmer. I filmen, en lös adaption av Christies roman, ser hon hur en kvinna blir strypt ombord på ett tåg. När polisen inte vill tro hennes vittnesmål, inleder hon en egen utredning.

 

3. Döden på Nilen (1978)

 

 

1978 års filmatisering av ”Döden på Nilen” lät sig inspireras av framgångarna med ”Mordet på Orientexpressen” några år tidigare och tog en stjärnspäckad ensemble för inspelning på plats i Egypten. Där iklädde de sig rollerna som passagerare ombord på en lyxkryssning på Nilen, under vilken en rik arvtagerska mördas. Ustinov syns för första gången som Hercule Poirot.

 

2. Mordet på Orientexpressen (1974)

 

 

”Mordet på Orientexpressen” tillhör Christies mest populära romaner och har likt ”Witness for the Prosecution”, och många andra av författarens verk, filmatiserats flera gånger. Versionen från 1974 är den mest välkända, och en adaption som också Christie själv tyckte mycket om. Filmen fick 6 Oscaranomineringar, bland annat för Paul Dehns manus och Albert Finney för bästa manliga huvudroll. Och såklart vann vår egen Ingrid Bergman, vars biroll blev en av hennes sista.

 

1. Åklagarens vittne (1957)

 

 

Agatha Christies novell och pjäs ”Witness for the Prosecution” har filmatiserats flera gånger. Senast som spännande, tvådelad miniserie 2016 med Kim Cattrall i en av rollerna, och härnäst 2019 med Ben Affleck i huvudrollen. Tv-versionerna från 1949 och 1982 går an de också, men den bästa är Billy Wilders film från slutet av 50-talet, med Tyrone Power och Marlene Dietrich i två av de ledande rollerna. Charles Laughton spelar en åldrad advokat som mot sin vårdares inrådan tar sig an en klient i en mordrättegång som präglas av överraskning efter överraskning.

Bäste Poirot någonsin: David Suchet! Känd som BBC-Poirot. Fem små grisar är enastående!

David Suchet får fram samma personlighet, samma utseende och samma allt ... som beskrivs i böckerna. Agatha Christie skulle älskat honom bäst om hon sett filmserien med honom!

Agatha Christie sa dock att Albert Finney i 1974 års Mordet på Orientexpressen var mycket bra, förutom mustaschen, som inte stämde. Poirot har "the finest moustache in England" - så varför kunde inte Finney få detta i filmen, undrade Christie.

Den sämste Poirot är ... Kenneth Branagh  - usel mustasch (huvaligen, vad skulle Chrirstie säga?) för mycket takfilmning och sämst kostym ...  Josh Gad skulle passat i rollen som Poirot faktiskt! Men Johnny Depp har släppt Jack Sparrow beteendet i denna film och för en gångs skull (på sistone) en riktig karaktärsroll ... man får äntligen komma ihåg att Depp en gång i tiden var en bra skådis ... och att han är det igen.

Skånejul 2017 - En riktigt God Grön Jul!

Motorsågstomten spanar och ser att massor av besökare kommer! Skånejul drar lågt räknat 10 000 besökare!

Skånejul 2017 - En riktigt God Grön Jul!

Snön ligger vit på taken och endast tomten är vaken ...

Julen känns aldrig mer nära och mer genuin än när man är på en riktigt bra julmässa, där det vackra, det goda och det nyttiga bjuds ut av entusiastiska människor som välkomnar busslast efter busslast och billast efter billast med folk som snart smittas av den vackra julstämningen.

Nyskapande och traditionella hantverk

En av de bästa och finaste julmässorna i Sverige är Skånejul, i hjärtat av Skåne. Ett hundratal olika utställare samlas varje år på Hässleholmsgården i november för att ge besökare från när och fjärran en försmak av en äkta Skånejul.

Hela herrgårdsbyggnaden är full av konsthantverk och hemslöjd, liksom vagnmuseet och tre stora byggnader till. Här visas det traditionella såväl som det nyskapande upp, egna designer och nya idéer provas i olika material och bara fantasin sätter gränserna.

Varm äppelglögg från Sofiero rekommenderas varmt!

Lukta - och smaka! - på glöggen

I den stora ladan finns det ätbara hantverket --- mat och dryck av alla de slag! Enligt skånsk sed ska det vara god mat och mycket mat --- och det bjuds flitigt på smakprover av alla möjliga läckerheter.

Den hemgjorda glöggen med äppelmak från Sofiero (berömt slott, med en ännu mer berömd trädgård och rhododendronpark) är svårslagen. Det finns också egen honung till försäljning ... Sådan trädgård, sådan honung! Den är mycket god, men glöggen är fenomenalt god!

- Jag har själv varit med och plockat äpplena, och jag har varit med och pressat dem ... jag har varit med från början till slut! försäkrar den unge försäljaren som bjuder på glöggen. Äppelsorterna som används i glöggproduktionen ligger snyggt upplagda i fina korgar. 

Det här är närodlat, miljövänligt och gott på alla sätt och vis. Det gröna glöggalternativet!

Pilkonsthantverk av Anne-Marie och Maria Jönsson.

En konstnärlig julgran som aldrig barrar

Med så många hantverkare på plats finns det så klart många guldkorn. Vem har den mest innovativa idén?

Jag fastnar för en julgran som aldrig kommer att barra - en snygg sak gjord i pil (ljusslinga ingår!). Men det finns så mycket mera att hämta hos MJ design som drivs av Maria och Anne-Marie Jönsson. Fågelmatare i pil, ljuslyktor i pil, handväska i pil ... och givetvis den traditionella svampkorgen i pil. Och konstnärliga korgar som kan hängas på väggen och fyllas med kottar och grangrenar och annat som hör säsongen till --- plötsligt verkar det omöjligt att fira en riktigt rustik och genuin jul utan pil! Sedan, när våren kommer, vill man ju ha en blomsterkon i pil som de nysådda klätterväxterna kan klättra på i sin kruka ...

Pilkurser med alldeles för fina fågelbord 

Maria och Anne-Marie Jönsson håller själv pilkurser för folk som är intresserade att lära sig om detta anrika gamla hantverk. Där kan man till exempel få lära sig att göra vackra saker för trädgården eller en liten fågelmatare eller ett fågelbord.

- Men efter att ha hållit på ett par dagar med fågelmataren eller fågelbordet så brukar kursdeltagaren tycka att den är alldeles för fin för fåglarna  --- då har man den hellre inomhus själv som prydnad!

Kanske i kombination med en liten blomma, berättar Anne-Marie Jönsson.

Pilflätning är ett tufft jobb och det går inte snabbt att skapa dessa konsthantverk.

Men det är definitivt miljövänligt och närodlat --- Maria  Jönsson odlar en hel del av pilen de använder hemma hos sig.

Maria Wutzler med bag-in-box-gutefår.

Nära till det konstnärliga materialet

Någon som också har nära till materialet är Maria Wutzler som driver Lindens gård och Lindens ull ---- allt material hon använder kommer från hennes egna gutefår. I Maria Wutzlers mysiga hörna i herrgården finns allt från varma plagg till fina fårtavlor gjorda av guteull. Den mest innovativa idén --- som får många besökare att haja till och stanna upp! --- är ett bag-in-box fodral av tovad guteull. Det går tydligen lät att förvandla en ful plastpåse med vin till ett vackert, konstnärligt, nyskapande gutefår! 

Och de som pimplar (alltså: fiskar under vintern) älskar idén med en vante som är specialdesignad för att hålla en läskburk (eller något starkare) under fisketuren. Ingen vill ju bli kall om fingrarna!

Snön ligger inte vit på taken på Hässleholms julmarknad, det har bara synts till lite snö på marken, men man känner definitivt att tomten är vaken och spanar på alla besökarna. Kanske från den röda traktorn som står parkerad i ett undanskymt hörn?

Tomtekonst av motorsåg

Här finns gott om tomteskapelser också ... Som de två tomtar som välkomnar besökare. De är gjorda i trä av en motorsågskonstnär.

De två tomtarna står och vakar över alla som går in i och ut ur herrgårdsbyggnaden --- och de håller även koll på hela tomten från sin fina utsiktspunkt!

Skånejul är en härlig upplevelse - god och glad på många sätt! Det är inspirerade att se hur hantverk, hemslöjd, konsthantverk och närodlad, ekologisk mat utvecklas genom nya idéer --- och hur dessa idéer drar en stor publik.

Den goda, gröna julen

Givetvis finns här också en stor och varm och välbesökt kaffestuga. Och när Skånejul-besökarna vandrar runt och beundrar slöjd och hantverk bjuds de på levande musik av turnerande spelmän.

Julstämning hänger inte på snön. Julstämning sitter i sinnet. I Hässleholm kan man verkligen trolla fram julstämning, oavsett väder!

En riktigt God jul är en Grön jul! Som är bra för både människor och miljö!

Skånejul 2017 invigs den 23 november och pågår sedan 24-26 november.

Belinda Graham

FILM/TV: The Crown - Lysande drama med Claire Foy som kronan på verket

Matt Smith kommer lite i skuggan av Claire Foy ... Foto: Netflix.

FILM/TV: The Crown - Lysande drama med Claire Foy som kronan på verket

Regi: Stephen Daldry m.fl.
Manus: Peter Morgan
Titel: The Crown
Medverkande: Claire Foy, Matt Smith, Vanessa Kirby, Eileen Atkins, Jeremy Northam, Victoria Hamilton, Alex Jennings, Lia Williams, Ben Miles, Greg Wise, Jared Harris, Stephen Dillane, John Lithgow m.fl.
Storbritannien, 2016-2017
Netflix Original
Universal Sony Home Entertainment

The Crown - Lysande ensembledrama med Claire Foy som kronan på verket

- Det är lugnt, jag fixar det! säger det enda tjejen i gänget, när bilarna har fått motorstopp mitt ute i den afrikanska bushen.

- Jag vet vad som är fel - jag jobbade som mekaniker under andra världskriget! säger tjejen.

Och visst, hon fixar allt!

Männen omkring henne kan bara beundrande se på. Inklusive hennes egen make, som har en högt uppsatt position inom marinen. Men marinen håller ju på med båtar, inte bilar.

Tjejen i gänget - det är Elizabeth, den blivande drottning Elizabeth. Det är helt sant att hon utbildade sig till bilmekaniker och att hon jobbade som bilmekaniker under andra världskriget. Det var krig och tjejer utbildades i många yrken som ditintills ansetts som traditionellt manliga --- någon måste ju göra jobbet medan karlarna är ute i kriget och slåss mot nazisterna.

14-årig mekaniker räddar dagen

Sann historia: när Elizabeth var 14 år (och alltså utbildad mekaniker) fick bilarna i den militära kortegen hon åkte med motorstopp, och lilla Elizabeth fixar skivan. Yngst i gänget och enda tjej i gänget. På något sätt, när jag hörde den historien berättas som barn var jag mer imponerad av en 14 årig tjej som kaxig mekaniker, än av en 14 årig tjej som prinsessa.

Man är liksom van vid tjejer som prinsessor i sagorna - man är mindre van vid tjejer som mekaniker. Eller prinsessor som mekaniker! Tjejer som drottningar är också något ovanligt - drottning ska vara någon som är äldre, erfaren, ståtlig ... Men Storbritannien har haft några unga regenter som suttit länge på tronen och haft väldigt framgångsrika eror, enligt historieskrivningen. Elisabeth I, Victoria och så Elizabeth II - den nuvarande drottningen.

Inte född till drottning

Men - inte att förglömma. Elizabeth föddes inte till kronprinsessa. Hennes pappa Albert trodde att han och hans fru och hans två döttrar skulle få ett helt normalt liv, och leva i lugn och ro. Det lugnet tog slut när Alberts storebror David abdikerade för att gifta sig med den frånskilda amerikanskan Wallis Simpson. (Wallis var för övrigt vän med många högt uppsatta nazister som kom på bjudningar i hennes hem. Hon och David var inte populära i andra världskrigets Storbritannien.)

Albert tog Kung George VI som sitt kunganamn och gjorde sitt till för att höja britternas krigsmoral --- på köpet fick han komma över sin egen blyghet och sitt stammande. Något som skildrats i filmen The Kings Speech (också baserat på en sann historia) som vann massor av Oscars. Det är inte ofta man ser en talpedagog som filmhjälte.

Alberts fru Elizabeth förlät aldrig David för att han abdikerade. Albert trivdes inte med offentligheten och dog en för tidigt död - delvis på grund av stressen med ett jobb som tvingats på honom.

Plikten framför allt

Den nya prisbelönta serien The Crown är något av det bästa som någonsin gjorts för TV- här är det Jarred Harris som spelar Kung George VI - privat heter han fortfarande Albert och kallas Bertie av sin fru - men han är inte med i så många avsnitt. Föga förvånande eftersom The Crown ska fokusera på Elizabeths tid som drottning. Ändå gör Harris snabbt intryck som den döende gamle kungen. Kärleken som han hyser till sina båda döttrar går som en röd tråd genom serien - han har fina ögonblick inte bara med Elizabeth utan även med Margaret. Elizabeth är den äldre flickan, som är van att göra sin plikt, dra sitt strå till stacken. Det gjorde hon redan när hon utbildade sig till mekaniker. Margaret är en typisk lillasyster - är man söt och charmig behöver man kanske inte vara så duktig och pliktmedveten. Men visst tar man även Margaret till sitt hjärta och kärleksaffären till Peter Townsend ger en extra krydda till serien. Han var ju egentligen anställd av pappa kungen. Och herrskap och tjänstefolk ska ju inte beblanda sig med varandra, "du kanske tror att det är äkta känslor men det är det inte" säger Peters överordnade och låter misstänkt lik butlern i Downton Abbey, han som alltid vill ha ordning och reda och var sak på sin plats. Men vi som har facit i hand vet ju: Margaret leker inte alls med Peters känslor. Det är på riktigt. Och hon vill gifta sig med honom. Eller?

Faktafel i Margarets snöpliga kärleksaffär

Det enda STORA faktafelet som den här serie har är att Drottning Elizabeth framställs som boven i dramat, hon som försöker skilja Margaret och Peter åt. Det där är den populära myten, tabloidframställningen - men det finns inte ett uns av historisk sanning i det! Det vet man nu, när allt blivit offentligt (50 år efteråt släpps sekretessen). Elizabeth jobbade tvärtom för att Margaret skulle få gifta sig med Peter Townsend och behålla sitt apanage, och behålla sitt jobb som prinsessa, en äta upp och ändå ha kakan kvar situation. Allt detta finns bevarat nu officiella dokument och massor av pappersarbete.

Men att spela upp en intrig att Margaret blev trött på en för gammal pojkvän och sedan skaffade en ny som hon tröttnade på och sedan en ny som hon tröttnade på ... Det hade förmodligen inte blivit lika "bra TV". Men det är ändå lite märkligt med så stora faktafel i en serie som annars är så noga med att hålla sig till den verkliga historien och alla historiska dokument.

Varje avsnitt är som en liten film i sig - mest gripande och spännande är  minifilmen Act of God. Här är det dock inte Elizabeth som har den största rollen, utan dimman som lägger sig över London - och Winston Churchill. Tusentals människor dog på grund av den hemska dimman. Act of God känns kusligt aktuell - forskare varnade för vad som skulle kunna hända och för "extremt väder" och luftföroreningar, men ändå brydde sig ingen om det, förrän katastrofen var ett faktum. Man kan dra paralleller till våra dagars larm om global uppvärmning. Hur mycket som forskarna än varnar, kommer ändå alltid motstridiga röster att höras - Kanske de bara överdriver? Det kan väl inte vara så hemskt? Och så fortsätter det, i all oändlighet.

Claire Foy - drottningen av skådespelerskor idag

Claire Foy är fantastiskt bra som Elizabeth. Hennes röst är kusligt lik Elizabeths - och man vet ju att så där låter inte Claire i vanliga fall. Claire Foy är en av vår tids bästa skådespelerskor - men hitintills har hon mest varit känd för den brittiska publiken. Hon har varit med i små fina independentfilmer som fått bra kritik och vunnit priser och hon har varit med i BBC-produktioner där hon till exempel spelat Dickens-hjältinnan Little Dorrit. Men i och med The Crown har hela världen fått upp ögonen för Claire Foy och hon kommer att kunna välja och vraka bland rollerbjudanden. Just nu är hon bioaktuell i den sanna historien Breathe där hon spelar mot Andrew Garfield och sedan kommer världen att få se Foy som den nya Lisbeth Salander. Rollen som Elizabeth II har bland annat gett Claire Foy en Screen Actors Guild Award och en Golden Globe Award för bästa skådespelerska - i sitt tacktal hyllade hon den verkliga drottning Elizabeth och hävdade att hon är en inspiration och att världen behöver fler starka kvinnor och kvinnliga ledare.

Prince Philip spelas av Matt Smith, kändisen från Doctor Who. Varken Philip eller Matt Smith är vana vid att spela andrafiolen - men The Crown är helt klart Elizabeths och Claire Foys show.

The Crown är inget vanligt gammalt kostymdrama --- det här handlar om människor av kött och blod.

En suverän Winston Churchill

Det finns så mycket som är intressant med The Crown. Serien tar upp mänskliga relationer och fördomar på ett mycket aktuellt sätt - folk underskattar lätt Elizabeth för hon är ung, för att hon är tjej, för att hon är lågmäld. Folk har väldigt fel. Hon får som hon vill när hon väljer att gifta sig med Philip utan att hölja rösten en enda gång. Ingen i hovet är för. Ingen i hennes familj är för. Ingen i hela regeringen (eller oppositionen) är för. Allra minst Winston Churchill.

John Lithgow är superb som Winston Churchill. Han fångar Churchills kroppsspråk hans sätt att tala, hans sätt att vara --- och hans pondus. Han är uträknad gång på gång - till och med av det egna partiet ---- men gång på gång visar Winston att alla runtom honom har fel. Liksom Elizabeth har han en stenhård vilja. Man ska inte underskatta någon på grund av åldern. Winston är inte alls för gammal. Han vet vad han vill ha sagt och när han håller det bästa talet någonsin för att minnas sin gamle vän Albert och för att hylla den nya drottningen inser all opposition att ingen har något att sätta emot Winston i toppform. I slutet av avsnittet Act of God firar Winston liknande triumfer. Han förvandlar sig själv till en landsfader när det behövs och han ger storartade föreställningar, där han själv skriver de bästa replikerna.

John Lithgows Winston-roll har gett honom en Critics' Choice Award, en Screen Actors Guild Award, och en Primetime Emmy Award - och dessutom nominerades han till en Golden Globe Award.

90 år - varav 65 år på tronen

Drottning Elizabeth II har fyllt 90 år och har regerat i 65 år.
. 

Peter Morgan och Stephen Daldry har som målsättning att skildra hela drottning Elizabeths regeringstid - varje säsong ska täcka ungefär 10 år av historia - och skådespelerskan som spelar drottning Elisabeth ska bytas ut efter två säsonger.
Säsong 2 kommer att ha premiär i december. Fortfarande med den lysande unga Claire Foy i huvudrollen alltså! I säsong 3 och 4 kommer drottning Elisabeth I att spelas av Olivia Colman --- en annan av Storbritanniens bästa skådespelerskor --- och man undrar om inte Peter Morgans plan är att få tillbaka Helen Mirren i säsong 5 och 6 - så hon kan göra sin Oscarsbelönade paradroll som The Queen igen?! Helen Mirren har spelat drottning Elisabeth II både i den prisvinnande filmen The Queen och i den kritikerrosade teaterpjäsen The Audience .... som fokuserar på drottningens audienser med olika premiärministrar genom tiderna.

Drottningen hinner gå igenom tre premiärministrar bara under säsong  ett!

Winston Churchill är givetvis den mest minnesvärda. Och hans råd är att man ska aldrig bjuda på något och att man ska aldrig be folk att sitta ner --- för ingen världskris är större än den kan lösas på stående fot, på tjugo minuter! Sitter man ner drar man bara ut på diskussionen i onödan, och tänker mycket sämre ... Ja, Winston Churchill står i alla fall för vad han säger!

Spelar spelet otroligt bra!

En intresseväckande tanke som man kan reflektera över i och med denna serie --- i vanliga fall när man skildrar kungligheter, som i gamla Shakespeare-dramer eller i de nya TV-serierna om Rosornas krig så bråkar alla om kronan, vem som ska ha den. Här verkar ingen vilja ha den. David ville inte ha den. Albert ville definitivt inte ha den (och tyngden under den drev honom till en för tidig död) och Elizabeth vill inte heller ha den. Men det är hennes plikt. Som i "pass the parcel" - den som håller i paketet när musiken tystad får paketet, vare sig hon vill det eller inte. Det är det som är spelets regler.

Det är bara att beundra Elizabeth - och Claire Foy - för att hon spelar så utomordentligt bra!

BG

Norra Latin - Shakespeare, spöken, drömmar, hets och tonårsangst i lysande skolskildring

Älskade Sara Bergmark Elfgren - tillbaka med NY BOK: Norra Latin! Sara är bättre än någonsin ... Foto B. Graham

Norra Latin - Shakespeare, spöken, drömmar, hets och tonårsangst i lysande skolskildring

Sara Bergmark Elfgren
Norra Latin
ISBN: 9789129688528

Rabén och Sjögren


Sara Bergmark Elfgrens nya bok Norra Latin är överjordiskt bra och skapar sin egen typ av magi. En magi som man inte kan sätta i något fack. Sara Bergmark Elfgren har gått förbi fantasy, förbi diskbänksfantasy, in i magisk realism och skapat en värld så verklig att man tror på allt som händer i den. Och hennes portträtt av Två städer, Stockholm och Östersund, och människorna som bor där, är så otroligt träffsäkra.

Tänk om ...

Norra Latin --- egentligen är skolan nu nedlagd och idag finns här kostymnissar, konferenser och kontor. Men tänk om skolan hade funnits kvar och varit en högstatusskola för estetelever? I detta "tänk om" scenario befinner vi oss i boken Norra Latin --- och boken växlar mellan två berättare, Clea, som vuxit upp i Stockholm i en sådan där framgångsrik kändisfamilj där alla har en egen wikipediasida, och Tamar, "invandraren" som kommer till Stockholm från Östersund, och som är villig att göra vad som helst för att leva ut sina skådespelardrömmar. Be careful what you wish for ... 

Pudelns kärna avslöjar sig så småningom

En midsommarnattsdröm av William Blake.

Drömmen blir snart en mardröm, Tamar blir snabbt utfryst i klassen och får inga vänner. Vad hände? Hemma i Östersund var hon ju populär. Hade världens bästa vänner, världens bästa familj och ett bra liv ... är skådespelardrömmen verkligen värd så mycket? Att ge upp allt ? Och när Tamar önskade, när hon sa att hon gör vad som helst ... visste hon vem det var som lyssnade och att denna någon tog mycket bokstavligt på hennes offervilja ...? Ett övernaturligt Faustliknande tema utvecklar sig sakta men säkert under bokens gång. Men i förgrunden av dramat står hela tiden de "vanliga tonåringarna" --- alla de "speciella talanger" som finns på estetprogrammet. De som tagit sig igenom nålsögat och gjort tillräckligt bra auditions för att komma in ...

En midsommarnattsdröm och Prins Eugen

Det står gnistor mellan Clea och Tamar första gången de möts och det fortsätter att gnistra mellan dem 

under hela bokens gång.

Alla fakta i boken stämmer. Det är lätt att tänka sig att man går med Tamar på Storsjöteatern i Östersund och hon blir teaterbiten mitt under en föreställning av En midsommarnattsdröm. (Riksteatern och turnérande teatersällskap gör sitt jobb med att få ut folkteater till folkhemmen ute i landet --- alla bor inte i Stockholm och alla kan inte gå på Dramaten). Det är lätt att tänka sig att man promenerar runt i Stockholm när höstlöven skiftar färg. Allt ligger där det ska, allt har en historia. På Norra Latin finns en Prins Eugen målning, Den ljusa natten, som spelar en stor roll i handlingen.

Macbeth, Hets och Bergman

Don't mention Macbeth!

Alla Shakespeare-fakta (eller snarare Shakespeare-legender) stämmer. Om att det ryktas att den store mästaren tagit hjälp av trollkraft när han skapade till exempel En midsommarnattsdröm och Macbeth. Om att det betyder otur (i alla fall i engelsktalande länder) att  uttala namnet på pjäsen Macbeth, man ska bara säga "the Scottish play" (en stor grej görs av detta i den otroligt roliga Poppy Pym boken
Poppy Pym & den förhäxade pjäsen av Laura Wood).

Och det stämmer att En midsommarnatts dröm sattes upp på Norra Latin. Gymnasieföreningen Concordia satte upp den berömda pjäsen 1942. Fast i verkligheten var det ingen som försvann eller dog under premiären. Fast vem vet, den unge regissören kanske blev besatt av "dämoner"?! Regissören var ingen mindre än Ingemar Bergman.

På Norra Latin spelades Hets in (regi av Alf Sjöberg, manus av Ingemar Bergman) och en lärare som ska ha stått modell för den ökände Caligula finns med i boken. (Läraren i fråga är så klart hur snäll som helst!).

Boken Norra Latin är full av små guldkorn från Stockholms historia. Till och med Norra Latins mumie finns på riktigt (fast i verkligheten bor den nu på Medelhavsmuseet). Det är bara att älska den här boken och försöka sträckläsa den så länge man orkar! Nästan 600 sidor försvinner förbluffande snabbt ...

En ondskefull version av Puck ...

.
Hur ser livet ut genom någon annans blick?

Det finns tydliga anspelningar på Harry Potter böckerna - ett plus! - och Sara Bergmark Elfgren har kommit på ett liknande sätt för huvudpersonerna att resa i tiden och se saker med en annans ögon, precis som Harry Potter gjorde när han plumsade ner i "the pensieve". 

Alla fakta om teatertraditioner och teatermasker och vad de använts till stämmer också.

Masker kan innehålla en hel del magi ... Masker spelar en stor roll till exempel inom Commedia dell'arte traditionen.

Men kan en roll eller en mask verkligen ta över en person? Det är det som är frågan ... det går ju ständigt rykten om det, och om roller som ska vara "förbannade" - en sådan roll är t.ex. Sherlock Holmes (men Benedict Cumberbatch tycks ju klara sig relativt bra, än så länge), en annan är Jokern i The Dark Knight Rises, Heath Ledgers sista mytomspunna roll ...

En sådan mystisk, mytomspunnen roll är Puck i En midsommarnattsdröm. Liksom när det gäller övernaturliga varelser som tomtar och småfolk och féer, så finns det mer eller mindre välvilliga Puck-versioner och en av dem är direkt elak och djävulsk ...

En snäll och gullig version av Puck ...

Vad som sägs och vad som INTE sägs ...

Sara Bergmark Elfgren fångar teatervärlden med dess magi och mystik och vidskepelser så bra. Men det som Sara är allra bäst på i den här boken är att fånga svenska tonåringar i Stockholm. Precis hur de är, hur de pratar, hur de låter, vad de säger, vad de INTE säger ... Tamar har stora problem att navigera rätt bland Stockholmsungarna och deras sätt att vara, alla oskrivna sociala koder, men Sara har aldrig problem med det. Hon kan kartan utantill.

Det är svårt att säga vad som är bäst med Norra Latin. man är så imponerad av allt, fantasyintrigen, utflykterna till Shakespeare-land, allt om Stockholms illustra historia ...

Och miljöskildringarna. Bilden av skådespelarlivet som Sara målar upp har i allra högsta grad blivit högaktuell nu, i och med Harvey Weinstein skandalen, som sprider sig likt ringar på vattnet.

Puck from the Carmel Shakespeare 

Festival production 2000 ...

#MeToo

Cleas mamma är skådespelerska, men hon säger INTE ifrån när hon ser saker som är "fel" eftersom då riskerar hon att bli stämplad som "besvärlig" och kommer inte att få några jobb i framtiden.

Känns det igen?

En man som är gammal nog att vara Cleas pappa (och faktiskt är pappa till Cleas pojkvän) tafsar på henne och kommer med sliskiga kommentarer. Tillräckligt för att stämplas som sexuella trakasserier eller inte? Clea blir osäker och säger inte ifrån. Sakerna som INTE sägs bara staplas på varandra som en stor hög med smutstvätt.
Känns det igen?

Alla tjejer varnas för att vara ensamma med den egotrippade skådespelaren som spelar Mercutio i en skandalös uppsättning av Romeo och Julia (skandalöst dålig!) - men ingen gör något åt situationen egentligen. Killarna tar större och större plats. Dramat blir sämre och sämre. En usel regissör gör ingenting och säger ingenting och Romeo och Julia blir plötsligt till den sämsta pjäsen någonsin ... en skruvad version av Mercutio och Mercutio.
Känns det igen?

Författare med kristallkula

Sara Bergmark Elfgren verkar ha haft en kristallkula när hon skrev Norra Latin, så mycket ligger helt rätt i tiden och helt rätt i debatten just nu!

Men vad är allra, allra bäst med Norra Latin?

Till syvende och sist får det allra bästa bli porträtten av de två tjejerna Clea och Tamar och det faktum att Sara hela tiden undviker klichéer.

När man läser mycket ungdomsböcker (och böcker för unga vuxna) får man snart intrycket att man läser samma bok om och om igen. Det är måndag hela veckan. Läsaren serveras en nördig eller lite mobbad tjej som Tamar, the outsider, som vi ska heja på, och så en blond snygg tjej som svassar, som Clea, som vi inte ska heja på, och en kille som först attraheras av blonda snyggingen och sedan inser att nörden är mycket trevligare och så vinner hon killen på slutet, samtidigt som hon vinner en tävling eller en talangjakt eller gör ett bejublat framträdande på slutet ... I stort sett alla amerikanska böcker följer mer eller mindre denna modell: huvudintrigen är att två tjejer ska vara rival om en kille, och/eller något annat "pris" som ska vinnas.

Hets - inspelad på Norra Latin 1944.
Filmen Hets blev frimärke 1981.

Saras tjejer håller ihop - till sist!

De flesta svenska ungdomsböcker följer nu samma modell - det är som ett slags McDonaldisering inom litteraturen som sprider sig som en farsot.

Till och med de flesta norska ungdomsböcker som översätts till svenska tack vare något översättarstipendium är precis likadana.

Brittiska böcker däremot, där kan man fortfarande få två tjejer som håller ihop eller som i alla fall till sist inser att killen i fråga inte är något att ha (kolla in Jacqueline Wilson, Storbritanniens mest lästa och utlånade författare eller Cathy Cassidy, som skriver i samma solidariska Wilson-stil). Men svensk ungdomsbokstradition är just nu väldigt illa ute och dränkt i klichéer ... så tack och lov för Sara Bergmark Elfgren!

Hennes tjejer kanske inte håller ihop hela vägen, och visst finns det de som är elaka och osolidariska och gör allt för att söndra och härska, men till sist står huvudpersonerna enade. Och de grälar aldrig om vem som ska få killen!

Tamar genomskådar drömmen och drömkillen

Tamar inser direkt att killen i denna berättelse inte är något att ha. Hon inser också att han är dålig för Clea. Det blir inget triumfartat pris för Tamar där hon och killen finner varandra, trots en divig lärares försök att para ihop dem. (För att hon ska göra killen "bättre" - återigen en kliché, varför ska tjejer hela tiden göra killars jobb åt dem och göra dem bättre?! - Tamar ställer i alla fall inte  upp på det!). Det blir inget pris för Tamar alls, eftersom killen är omöjlig att jobba med.

Tamars "moment" är istället när hon sätter det självutnämnda manliga geniet på plats - inte den odräglige killen, honom har hon redan satt på plats - nej, den där divige läraren, som lever ut sina manliga genidrömmar på bekostnad av tonårselever i allmänhet och Tamar i synnerhet. Han ser att hon är utfryst och ser sin chans att göra sig större på hennes bekostnad och att göra hennes situation ännu värre.

Tamar genomskådar både drömmen och drömkillen.

Tamar har aldrig någon "crush" på något av de "manliga genierna" i boken.

Högsta betyg i krossa klichéer!

Tamars stora kärlek i boken är istället Clea - och en bok som fokuserar på vänskap och kärlek tjejer emellan istället för rivalitet tjejer emellan är så ovanlig att ... en stor eloge till Norra Latin! Du fick just nu högsta betyg i ämnet "Krossa klichéer"!

Dessutom högsta betyg i ämnena "magisk realism" och "dramatisk magihistoria"!

Läs den här boken och du kommer aldrig att se på Shakespeare, Ingemar Bergman, Stockholm, Commedia dell'arte masker, Hets, Heath Ledgers tolkning av Jokern eller Prins Eugen målningar på samma sätt igen! Suveränt Sara, helt enkelt suveränt!

Och nästa gång du läser om en nördig tjej och en blond tjej som svassar för samma kille kommer du förhoppningsvis att se direkt att där serveras ännu en lögn, ännu en måndag-hela-veckan-bok, som aldrig ens borde ha blivit utgiven. För sådana där böcker är mycket mindre verkliga än fantasyböcker med magiska masker och hemsökta skolor!

Belinda Graham