tisdag 22 november 2016

Du är ett geni - Genialisk ungdomsroman med skarp udd


En genialisk, realistisk ungdomsroman med skarp udd

Du är ett geni utspelar sig i Vancouver, Canada, och är en ungdomsroman som höljer sig flera mil över konkurrensen. Man slipper high school klichéerna, berättarperspektivet ändras hela tiden och personerna utvecklas och förändrar sig. We Are All Made of Molecules, understryker att alla personer är likvärdiga, men även att alla personer kan förändras. Och om man parar ihop ett osannolikt par, kan resultatet bli helt explosivt


Det är inte bara de snälla, goda karaktärerna som förtjänar att vara huvudpersoner i ungdomsböcker (som det brukar vara, speciellt i de amerikanska) Susin Nielsen gör mycket genom att ta ut svängarna, bryta klichéer och förklarar varför folk gör som de gör, istället för att fastna i hur de borde göra.
Susin Nielsen
Du är ett geni
ISBN: 9789129694192
Översättning: Helena Stedman
Förlag: Rabén & Sjögren


Susin Nielsen
Susin Nielsen
Stewart och Ashley är berättelsens jag-berättare och de berättar vartannat kapitel och de har helt olika röster, tonfall och vokabulär.
Nystart med ny syster
Stewart och hans pappa ska flytta ihop med pappas nya flickvän och hennes dotter, en tjej som är ett år äldre än Stewart. Stewart är nöjd över att få en syster, något han alltid önskat sig, men han är mindre nöjd över att behöva flytta från de hus han och hans pappa alltid bott i. Han är inte heller nöjd med att de ska magasinera sina saker. Pappas nya flickvän och hennes dotter får ju ha alla sina saker uppe!
Stewart får nöja sig med två afghanfiltar som mamma har stickat, en målning hon har målat och den gröna och lila fåtöljen som de läste alla Harry Potter böckerna i och hennes samling med porslinsfigurer.
Det nya hemmet är beige och vitt och tomt. Stewart piffar snabbt upp vardagsrummet med en färgglad filt och fåtöljen och porslinsfigurerna. Han är övertygad om att han gör den nya familjen en tjänst, de kan inte vilja ha det så där färglöst och tråkigt!
Systerns omvända perspektiv
Ashelys perspektiv är det omvända. Hon snubblar över den hemskt färgglada fåtöljen och tycker inte om porlinsfigurer. Hon har aldrig önskat sig en bror. Hon vill att hennes föräldrar ska bli ihop igen --- och hon struntar i att hennes pappa kommit ut som homosexuell och träffat en pojkvän.
Stewart accepterar däremot Ashleys pappa och pojkvännen direkt. Och påpekar att de har tur som inte lever på Alan Turings tid. Alla i familjen gillar Stewart. Utom Ashley. Det blir ännu värre för Ashley när hon inser att Stewart ska lämna Little Genius Academy (och inte pendla flera timmar per dag) och istället promenera till skolan, hennes skola, och gå i hennes klass. Trots att han är yngre.
"Tönten" och "den populära tjejen"
Som läsare förstår man snabbt att Stewart är vad som brukar betecknas som en nörd, en tönt, en lätt autistiskt kille, men själv ser han sig som normal och han jobbar på att få vänner i den nya skolan.
Ashley är vad som brukar definieras som den snyggaste och mest populära tjejen - en alfa-girl. Vilket innebär att alla hennes vänner egentligen är potentiella rivaler, alla vill åt hennes alfa-plats. Så hon kan inte berätta för vännerna att pappa är homosexuell ... I hennes image ingår att få ihop det med killen alla vill ha - skolans sporthjälte, en snygg rik, kille, som dessutom är homofob.
Det intressanta här är att Du är ett geni utnyttjar och vänder på klichéerna. I vanliga ungdomsböcker skulle Ashley antingen varit tjejen som ska erövras, för killen är kär i henne, eller birollen som den elaka populära tjejen som mobbar alla och som vår hjälte eller hjältinna måste stå upp emot.
Alla har sin överlevnadsstrateg
Stewart är definitivt inte kär i Ashley, han blir kär i en tjej i mattegruppen, och Ashley är faktiskt en sådan tjej som mobbar andra (det ingår i hennes egen överlevnadsstrategi) men när Ashley berättar i jag-form förstår man henne istället för att bara avsky henne och se henne som en antagonist. När Ashley var tolv blev hon skitsnygg och kurvig - och hon hatade hur alla, kollade på henne, inte bara killar i hennes egen ålder utan även gubbar i samma ålder som, eller äldre än, hennes pappa (det känner man igen) och Ashleys överlevnadsteknik blev att spela sexig och självsäker och använda sitt utseende till att få makt över andra istället för att bara vara obekväm.
För sent inser hon att "den perfekta killen" inte är något att ha; han har misshandlat en homosexuell kille så han hamnat på intensiven och han har tillsammans med sin bästa kompis tagit avklädda bilder av Ashley som han tänker lägga ut på nätet ... och sedan tänker han gå vidare till hennes "bästa vän" - en bästa vän som mer än gärna vill hugga Ashley i ryggen och bli mest populär och ny alfa-girl.
Det komplicerade sociala spelet
I en vanlig roman skulle det vara Stewart som skulle få lära sig det sociala spelet av Ashley (ungefär som Sheldon ska lära sig av Penny i den populära TV-serien The Big Bang Theory), men här blir det istället Ashley som utvecklas. Hon blir chockad när hon inser att på ett par månader har Stewart fått bättre vänner på hennes skola än vad hon fått under hela sitt liv på skolan. Det blir Stewarts vänner som räddar Ashley från förödmjukelse och social utfrysning och sedan i sin tur räddar Ashley Stewart från att misshandlas av hennes osympatiske, homofobiske ex-pojkvän.
Susin Nielsen har hittat helt rätt röster för både Stewart och Ashley, man känner med båda karaktärerna, ja, man känner t.o.m. med Ashley när hon är som allra vidrigast (för man förstår varför hon gör som hon gör) och det är befriande med en bok om en smart töntig kille som inte är intresserad av skolans snyggaste, populäraste tjej och en snygg, populär "mobbartjej" som gör helt om och istället kommer på det bästa anti-mobbing systemet i hela skolans historia.
Beteendemönster är inte alltid vad de borde vara
Det är inte bara de snälla, goda karaktärerna som förtjänar att vara huvudpersoner i ungdomsböcker (som det brukar vara, speciellt i de amerikanska) Susin Nielsen gör mycket genom att ta ut svängarna, bryta klichéer och förklarar varför folk gör som de gör, istället för att fastna i hur de borde göra.
Susin Nielsen är helt enkelt ett geni. Du är ett geni är dessutom väldigt rolig, utan att någonsin bli lättsam eller orealistisk, den tar upp allvarliga problem som en närståendes död, sorgearbete, saknad, homofobi, både fysisk och psykisk mobbing samt den sexuella utpressning och den typ av sexualiserade mobil-och-internet-hämndaktioner som unga tjejer ofta utsätts för idag. Ingenting är gulligt, klichéartat eller tillrättalagt. "Drömkillen" visar sig vara en mardröm. Ändå har man som bäst en feel-good känsla, just eftersom det svarta har varit så verkligt och realistiskt.
Bra realistiska romaner för ungdomar verkar idag vara satta på undantag, det är bara att rekommendera Du är ett geni som undantaget från regeln om klyschiga tonårsromaner. För alla som är gjorda av molekyler.
Belinda Graham

måndag 21 november 2016

FILM: En kvinna ombord

1940-talets hetaste kärlekspar på vild jakt undan nazisterna.


Andra världskriget har satt världen i brand. Under ett tyskt flyganfall i en fransk hamn smyger sig en desperat ung kvinna ombord på fartyget Ethel i hopp om att ta sig till hemlandet Sverige. Resan blir en skräckfärd där minor och flygattacker riskerar att göra sluta på dem alla samtidigt som et tintrikat triangeldrama utspelas mellan kvinnan, kaptenen, och en mystisk skeppsbruten man som räddas ur havet.
Filmen var den tredje av fem som det populära paret Edvin Adolphson och Karin Ekelund gjorde tillsammans. Manus skrevs av regissören Gunnar Skoglund och Dagmar Edqvist, med hennes roman Rymlingen fast som förlaga.



Regi: Gunnar Skoglund
Medverkade: Edvin Adolphson, Karin Ekelund, Hampe Faustman, Sigge Fürst, Åke Grönberg,
Julia Cæsar, Artur Rolén
Sverige, 1941DVD release 2016
Studio S Entertainment

FILM: The Whole Truth



Försvarsadvokaten Richard Ramsey gör sitt yttersta för att få sin tonårsklient friad för mord på sin förmögne pappa. Bevisen mot honom är starka; en kniv med hans fingeravtryck, ett vittnesmål från hans mamma och ett vagt erkännande från honom själv. Utöver detta har hans klient kategoriskt vägrat att överhuvudtaget säga ett ord efter brottstillfället, något som försvårar arbetet att få honom frikänd. Ett rättegångsdrama som håller åskådaren i ett järngrepp till sista bildrutan avOscarsnominerade regissören Courtney Hunt (Frozen River).


Regi: Courtney Hunt
Titel: The Whole Truth
Medverkande: Keanu Reeves, Renée Zellweger, Gugu Mbatha-Raw, Jim Belushi, Sean Bridgers
Gabriel Basso, Christopher Berry, Nicole Barré, Lara Grice, Justin Lebrun, Ritchie Montgomery,
Thomas Francis Murphy, Samantha Beaulieu, John L. Armijo, Mattie Liptak
USA, 2016
Scanbox Vision

lördag 19 november 2016

FILM: X-men Apocalypse - En trilogi avslutas



I antikens Egypten finns tidernas första mutant. En Sabah Nur (spelad av Oscar Isaac) hyllas som en gud, tills han blir förrådd på ett cinematiskt spektakulärt sätt, och begravs levande. Flera tusen år senare vaknar den gamle mutanten upp, blir missnöjd med hur världen ser ut och tar sitt mutant-superskurksnamn: Apocalypse.

Nästa film i X-men universum ska bli en Wolverine-film med namnet Logan.

 X-men: Apocalypse

Regissör: 
Regi: Bryan Singer

Skådespelare: 
Medverkande: James McAvoy, Rose Byrne, Jennifer Lawrence, Michael Fassbender, Evan Peters, m fl

Land, år: 
USA, 2016

Fox-Paramount

En individs val kan påverka hela världens framtid

Genom filmens förtexter åker vi med i en snygg, datoranimerad kameraåkning som blixtsnabbt för oss genom världshistorien från Nildalen 3 600 år före Kristus till Ohio 1983. Det har blivit 1980-tal i det nya X-men universumet.
Nya superkrafter och nya hjältar
Ny X-men film. Nya skurkar. Nya superkrafter. Nya hjältar. Eller rättare sagt: gamla hjältar som spelas av nya, yngre förmågor. Främst glänser Sophie Turner, känd från Game of Thrones, som Jean Gray.
Det här är den tredje filmen som lanserar nya, yngre versioner av X-men. Den tredje filmen i den nya, unga trilogin med James McAvoy som Professor X och Jennifer Lawrence som Mystique.
Men ordningen i X-men universum är inte alltid lätt att förklara, speciellt inte för nytillkomna tittare. För att riktigt uppskatta X-men: Apocalypse bör man ha sett de två delarna i trilogin som mestadels utspelar sig innan denna film, alltså på 1960- och 1970-talen, och även den ursprungliga trilogin som kom ut under (och utspelar sig under) 2000-talet.
Uppföljare till tre olika filmer
Den förra X-men filmen, Days of Future Past (2014), var något så avancerat som en uppföljare till tre olika X-men-föregångare och handlingen hoppade snabbt mellan år 2023 och år 1973
Karaktären Logan/Wolverine (spelad av Hugh Jackman) åker från 2023 till 1973 för att rädda världen och mutanternas framtid. Det ska göras genom att han, tillsammans med bland andra Professor X, måste övertala Mystique till att inte döda en skum typ som i sin tur dödat en massa mutanter ... Det är ovanligt med "blockbuster action" där filmens klimax är att någon lägger ner en pistol och inte dödar boven i dramat.
Men i och med Mystiques val, att inte döda, blir det en ny framtid. En ljusare framtid för världen och människorna och mutanterna?!
Räddar Presidenten och får hjältestatus
Mystique lyckas i alla fall rädda Presidenten när hon ändå är igång (President Nixon alltså --- men det gick ju inte så bra för honom i alla fall!) och hon blir en stor hjälte över hela världen. Både bland människor och mutanter.
Eftersom Mystique inte trivs med hjälterollen undviker hon i denna nya film, X-men: Apocalypse, sin blåa, kända form så långt som möjligt.
Det har sina fördelar. Den Oscarsbelönade skådespelerskan Jennifer Lawrence får utnyttja sitt eget utseende och sin mimik, små skiftningar i sitt ansikte och sina ögon, för att visa känslor och tankar. Något hon inte av klarar av när hon är täckt i blått och har gula, ödleliknande ögon.
Filmen X-men: Apocalypse blir till något av Mystiques historia. Det här är hennes historia om hur en hjälte, om än en ofrivillig sådan, föds.
Hur en (ofrivillig) hjälte skapas
Hela trilogin med de nya X-men filmerna kan ses som Mystiques "origin story". Hon har en intressant story arc där hon börjar på Charles Xaviers sida (innan han blir känd som Professor X), går över till Magnetos sida, är sedan sin egen ett tag, utan att välja sida, och slutar med att gå tillbaka till Charles. För att hon vill det. Inte för att Charles manipulerar henne, eller för att det någonsin finns en kärlekshistoria mellan dem. Mystique är befriande osentimental i sina relationer, speciellt för en amerikansk film --- hon har haft Hank som pojkvän och Magneto som pojkvän och hon har inget emot att gå tillbaka till Hank för att be honom rädda Magneto, medan hon själv inte verkar vara intresserad av någon av dem. Mystique är sin egen. Ännu mer sin egen än tjejen som är Jennifer Lawrences andra paradroll, Katniss Everdeen i The Hunger Games.
The Four Horsemen
Superskurk-mutanten Apocalypse hotar att förgöra hela världen, och han värvar fyra mutanter, "the Four Horsemen of the Apocalypse", att följa honom. (Inga hästar ingår dock i paketet, så artistnamnet på de fyra förgörarna är ganska obegripligt).
Apocalypse själv ser mest av allt ut som Il Commendatore i operan Don Giovanni eller en Kabuki docka --- alltså mer teatralisk än skrämmande. Han får inte mycket till personlighet eller personlig historia, vilket är lite förvånande i ett universum där filmskaparna är så noga med att ge nästan varje birollsperson en komplex bakgrundshistoria.
Men till viss del går det ändå att förstå Apocalypse och hans avsmak för den värld som han vaknat upp i. 1980-talet var "greed is good" årtiondet. Kapprustning, överkonsumtion, Coca-Cola, TV-reklam, Kalla kriget, kärnvapen ... 1980-talet gör inget gott intryck på den gamle mutanten.
Går det att lära människorna en läxa?
Apocalypse börjar med att lära människorna en läxa genom att förstöra alla deras kärnvapen. Alla åker rätt ut i rymden och försvinner. Detta kan ju ses som en god handling. I alla fall om man är för nedrustning. Människorna förstör världen. Det måste upphöra!
Men sedan bestämmer sig Apocalypse för att själv förstöra världen. Med hjälp av Magneto som svävar runt i en bubbla, likt den goda fén Glinda the Good i The Wizard of Oz. Det hela ser lite fånigt ut, och går otroligt långsamt. Speciellt jämfört med hur fort det hade gått om Apocalypse hade använt sig av människornas alla vapen, som han kunde manipulera. Men Apocalypse är kanske mot kärnkraft? Och för mutant-kraft?
En kraft som Apocalypse inte har, men vill ha, är Professor X förmåga att gå in i folks huvuden. Läsa och påverka folks tankar.
Professor X svävar alltså i livsfara. Hans vänner och bästa elever, CIA-agenten Moira och mutanterna Hank, Mystique, Scott, Nightcrawler och Jean Gray, måste tillsammans med nytillskottet Quicksilver göra sitt yttersta för att rädda honom. Och världen.
Man kan egentligen ifrågasätta hur bra Professor X är som rektor. Skolan sprängs i luften med jämna mellanrum i de olika filmerna, och det är hög dödlighet bland eleverna. Hank är den enda av eleverna som överlevt från "ettan" i trilogin och skolan, som ska vara "a safe place for mutants" har sprängts i luften två gånger under de senaste tre filmerna. Den enda skola som har lika hög dödlighet är Harry Potters Hogwarts och Albus Dumbledore är förmodligen den enda rektorn som kan tävla med Professor X om titeln mest vårdslösa rektor, där skolbarn hela tiden ska slåss mot onda makter med livet som insats. Hade det inte varit för Quicksilvers uppdykande hade alla mutant-barnen strukit med den här gången, i den senaste explosionen. Skolan verkar inte precis som någon säker plats, med tanke på hur många skurkar den drar till sig, och hur ofta den flyger i luften.
Kostymdrama med massor av nostalgi
De första X-men filmerna kom ut på 2000-talet och utspelade sig under sin samtid. Nu har actionfilmerna med X-men blivit till ett slags kostymdrama med massor av nostalgi.
1980-tals nostalgin genomsyrar hela X-men: Apocalypse. Frisyrerna, kläderna, axelvaddarna, färgerna, musiken ... Mest notabelt Metallicas "The Four Horsemen" (en låt som passar mycket bra till filmens antagonister) och Eurythmics "Sweet Dreams". Mer musiknostalgi: filmens mest underhållande karaktär Quicksilver är iklädd en Rush T-shirt --- vilket passar perfekt ihop med hans övernaturligt snabba karaktär. Quicksilver räddar alla elever, guldfiskar och en hund innan en explosion i skolan har hunnit explodera klart. (Det är mycket viktigt att rädda hunden i en amerikansk actionfilm, speciellt om det är en familjefilm).
Quicksilvers scen tar ungefär två minuter av filmen, scenen tog över en och en halv månad att spela in. Evan Peters är ett fynd som Quicksilver, och liksom i Days of Future Past har han fått den absolut bästa scenen. Att komma som räddaren i nöden till tonerna av "Sweet Dreams" och samtidigt utför bragden med humor och lekfullhet är kronan på verket.
Förändras något, egentligen?
Tidsresor har varit på tapeten både i Harry Potter universum och i X-men universum. I den senaste Harry Potter (Harry Potter och det fördömda barnet) förändrades ingenting efter 376 sidor av onödiga tidsresor.
Tidsresandet i X-men ligger i den förra filmen, men fick det egentligen några märkbara, långtgående effekter?
När filmen X-men: Apocalypse är slut inser man att inte mycket har förändrats. Människorna skaffar sig nya vapen. De klarar så bra av att förstöra världen själva, utan Apocalypse.
Professor X och Magneto är fortfarande på olika sidor, ett slags "best frenemies" istället för "best friends". Det kommer fortfarande att finnas två olika läger för mutanter, "goda" och "onda", eller rättare sagt: the X-men och the Brotherhood. Professor X-gänget och Magneto-gänget.
Logan/Wolverine har inte kommit undan sitt öde, han har blivit förvandlad till Weapon X och fått adamantium skelett även i den här tidslinjen av historien. Hugh Jackmans gästspel i denna film är förresten briljant. Wolverine blir en bokstavlig "gubben-i-lådan" överraskning. Slutet av scenen blir samtidigt till startskottet för den romantiska triangeln mellan Scott, Jean Gray och Wolverine som man vet ska komma (om man sett se tidigare filmerna i serien, alltså de som utspelar sig senare, på 2000-talet).
Gav allt besvär med tidsresande i förra filmen något bestående resultat alls? När så mycket blir precis likadant som innan?

Det enda som förändrats är Mystique. Hon är på den goda sidan nu, och tränar Professor X soldater, "the X-men". Förra gången, innan tidsresandet, var hon på den onda sidan, en riktig femme fatale, Magnetos högra hand och en mutant som dödade folk på löpande band.
Att Mystique bytt sida ska alltså räcka för att det ska bli en ljus framtid för mutanterna och för världen.
Då gav i alla fall tidsresandet i förra filmen någonting: det räcker att en individ byter sida (och övertygelse) för att hela världen och alla mutanter ska räddas.
Det är ett ganska hoppfullt budskap!
Nästa film i X-men universum ska bli en Wolverine-film med namnet Logan. Den kommer ut 2017 och ska bli den sista med Hugh Jackman som Wolverine. Han är den ende som varit med i alla X-men filmer. Bryan Singer och hans medarbetare har också lovat en uppföljare till X-men: Apocalypse (även om denna trilogi nu är fullbordad) som ska utspela sig på 1990-talet. Mer nostalgi och kostymdrama alltså!

FILM: Odjuret och hans lärling


I människornas värld finns Ren, en nioårig övergiven liten kille som lever på gatan i Shibuya, Tokyo, och hatar allt och alla. Hans hat blir kvar som en svart skugga i ett skyltfönster. I flashbacks ser man en tid då Ren var lycklig, då hans mamma levde och de lagade mat tillsammans och läste i Moby Dick.


De två odjur som konkurrerar om tronen är krigaren Kumatetsu, som aldrig haft en lärling

Odjuret och hans lärling

Regissör: 
Regi: Mamoru Hosoda

Skådespelare: 
Röster: Kōji Yakusho, Aoi Miyazaki, Shōta Sometani, Suzu Hirose m.fl.

Land, år: 
Japan, 2015

Njuta films

I odjurens värld

I odjurens värld Jutengai, som existerar parallellt med människornas värld, är det dags att göra upp om vem som ska bli den nya härskaren. Den nuvarande härskaren, som påminner om den vita kaninen i Alice i Underlandet, har bestämt sig för att bli en gud. Han kan bara inte bestämma sig för vilken gud han ska bli .... (nio år senare har han bestämt sig för att bli beslutsamhetens gud, men sedan ändrar han sig).
De två odjur som konkurrerar om tronen är krigaren Kumatetsu, som aldrig haft en lärling, och Lozen, som har haft massor av lärlingar. Kumatetsu måste åtminstone ha en lärling för att seriöst vara en kandidat till tronen.
Under ett strövtåg i den parallella mänskliga världen stöter Kumatetsu på Ren, och erbjuder honom att bli hans lärling. Ren får ett nytt namn, nya krafter och utvecklas. Men den som utvecklas mest är Kumatetsu. Det verkar som om Kumatetsu ska ha en chans att bli härskare ...
Men alla i odjurens värld är inte glada över att det finns en människa bland dem. Människor bär på ett mörker, som kan förgöra alla djuren och förstöra hela deras värld.
Det visar sig dock att Ren inte är den enda människan i odjurens värld och inte heller den farligaste ...
När Ren blir tonåring besöker han människornas värld allt oftare och blir vän med Kaede, en snäll tjej som lär Ren att läsa. Han minns Moby Dick hemifrån och de läser och analyserar boken tillsammans. Kaede förklarar att människan i boken tror att det är monstret, den stora vita valen, som är motståndaren, men i själva verket är det han själv.
Ren hittar mörkret igen, eller mörkret hittar honom, och han inser att han själv är farlig. Sedan hittar han i odjurens värld en annan människa (eller är det en spegelbild av Ren?) som också vuxit upp utan föräldrar, som har ett stort mörker inom sig och som dessutom har fått stora krafter: han kan få objekt att röra sig av sig själv, han kan skapa illusioner och han kan, om han vill, förvandla sig, till exempel till en val ...
Mycket i filmen pendlar mellan det realistiska och det fantastiska och det är intressant att notera att huvudpersonen lätt kan promenera mellan världarna. Ibland påminner Ren om Mowgli i Djungelboken --- ska han stanna hos Baloo eller ska han välja att bosätta sig i människobyn? Filmen pendlar mellan existentiell ångest, en skör kärlekshistoria och häftiga dueller. Japanerna är onekligen världsbäst på den där unika mixen av supersött och urtufft, liksom mixen av tonårsångest, coming-of-age story och martial arts sekvenser.
Mamoru Hosoda är hitintills känd för filmer med starka kvinnliga protagonister, så den här filmen om en övergiven pojke är markant annorlunda. Det är också intressant att filmen handlar om två antihjältar Kumatetsu och Ren, och de är båda två karaktärer som har många fel, och utvecklingen sker mycket genom att de två grälar med varandra.
Kaede säger i en rörande scen att hon är avundsjuk på deras gräl, för hon grälar aldrig, hon försöker bara vara alla till lags.
I det japanska samhället, där folk likt Kaede hela tiden strävar efter att vara duktiga, att arbeta hårt och att undvika konflikter, kan säkert den här filmen vara extra terapeutisk.
Kumatetsu och Ren är hela tiden så utagerande och säger precis vad de tycker och tänker. Det är därför de fungerar ihop och det är det som gör dem starkare. Det är till slut Kumatetsu som gör att mörkret inom Ren utplånas, så han kan vinna över sin egen personliga vita val.
Det här är en animerad film som passar "alla åldrar" eftersom den går att uppfatta på många olika sätt. Den är både filosofisk och actionpackad, rolig och sorglig, enkel och komplex. Filmen pendlar mellan fartfyllda kampsportsdueller och lugnt sagoberättande med vackra japanska landskap. Odjuret och hans lärling var Japans näst största biosuccé under hela 2015 och vinnare av Japan Academy Prize för bästa animerade långfilm. Det här är en missa-inte-film för hela familjen.

FILM: Freeheld



Laurel Hester (Julianne Moore) är en tuff snut som håller på med ett komplicerat fall som omfattar dubbelmord, uppgörelser och massor av droger. Hennes partner Dane Wells (Michael Shannon) verkar vara en bra vän, pålitlig kollega och kanske även ett romantiskt parti? Dane är uppenbarligen förtjust i Laurel, men det verkar inte vara besvarat. 


Först 2015 fick homosexuella rätt att gifta sig i samtliga amerikanska stater



Freeheld

Regissör: 
Peter Sollett

Skådespelare: 
Julianne Moore, Ellen Page, Michael Shannon, Steve Carell,  Luke Grimes, Gabriel Luna,mfl

Land, år: 
USA, 2015

Noble Entertainment

En vacker kärlekshistoria förvandlas till politiskt drama

Här finns redan i inledningen uppslag till flera olika filmer: allt från deckare med mördarjakt till romantiskt thrillerdrama eller en alternativ "buddy-movie" där gott partnerskap leder till kärlek. Eller inte. Det vore kul med en buddy-movie som inte handlar om två män. Eventuellt så är det här upptakten till en feministisk film om hur svårt det är att vara den enda kvinnan i ett manligt dominerat arbete. Laurel måste vara tuffare, mer effektiv och säkrare för att bli befordrad. Och hon siktar på att bli den första kvinnan i staten att nå den högsta rankingen inom polisväsendet. Hon har redan lyckats orsaka massor av sprickor i glastaket.
Snabbt genrebyte till romantisk komedi
Men. Så svänger filmen och blir något helt annat. Laurel åker och spelar volleyboll i grannstaten (för hon vågar inte dejta på hemmaplan, där alla vet vem hon är) och träffar där en tjej, Stacie Andree (Ellen Page) och blir förälskad.
Stacie är den som är drivande i förhållandet. Laurel är van vid att vara privat och ingen av hennes kollegor vet om att hon är gay. För en kvinna är det svårt att bli befordrad. För en gay kvinna är det omöjligt.
Men Stacie bryter ner Laurels murar och de blir så där härligt, gulligt förälskade som bara par i amerikanska romantiska komedier kan bli. De plockar snäckor på stranden, kivas om en grön glasbit, busar i sängen, renoverar ett hus, planterar saker i trädgården, kladdar färg på en vägg och skaffar en underbar hund som de båda kelar med samtidigt. Lyckan är komplett!
Det här är en kärlekshistoria. Punkt.
Filmen framställer inte förhållandet som en homosexuell kärleksaffär. Filmen framställer förhållandet som en kärleksaffär. Punkt. Två människor träffas, blir förälskade och väljer att satsa på en framtid tillsammans. Visst, det finns hinder. Åldersskillnad. Klasskillnad. Stor skillnad i inkomst. Mycket stor skillnad i intressen och hobbies. Men de lyckas överkomma alla skillnader. Det ser ut som om de har en chans att bli lyckliga tillsammans. Bara det är ett mirakel för två människor. Oavsett läggning.
Förr eller senare exploderar jag
Men så svänger filmen igen och blir en ny genre. Laurel får lungcancer och överlevnadsstatistiken ligger på 10%. Stacie tror att Laurel ska överleva. Hon hoppas på mirakel. Men Laurel vet att hon ska dö.
Nu gäller det att ta vara på varje stund tillsammans. Precis som i dramat Förr eller senare exploderar jag.
Nu är filmen ett tårdrypande drama, istället för den mysiga romantiska komedi som den nyss var. Man känner med det lyckliga paret som fick en så kort stund tillsammans.
En uppvisning i alla roller av Julianne Moore
Julianne Moore har tidigare i sin karriär spelat tuff kvinnlig snut, omgiven av (mestadels) oförstående manliga kollegor. Hon har spelat romantisk komedi. Hon har spelat lesbisk kvinna i dramafilm. Hon har spelat svårt sjuk i Still Alice. Och hon har blivit Oscarsbelönad för det.
Nu får hon spela alla de här rollerna i samma film. Och hon imponerar och övertygar hela tiden.
Men filmen är inte slut än. Det är dags för ett nytt genrebyte: filmen blir ett politiskt samhällsdrama, komplett med rättegångsdrama, precis som Philadelphia med Tom Hanks i huvudrollen. I Philadelphia drabbas Tom Hanks karaktär av aids och blir orättvist behandlad på sitt jobb och avskedad. Han får upprättelse i rätten. Men han är fortfarande döende. Det lyckliga slutet är att få upprättelsen, att få rätt.
I Freeheld vill Laurel lämna sin pension till Stacie. Alla de manliga poliserna får ju lämna sin pension till sina fruar, om det skulle hända dem något.
Men Laurels partner ska inte få någonting. Trots att de ingått lagligt partnerskap. Nej, de är inte gifta, men det är ju inte deras fel att de inte får lov att gifta sig, eller hur?
Politiskt valda med dubbla pensioner
New Jerseys beslutsfattare, "freeholders", röstar emot att Laurel ska får samma rättigheter som sina heterosexuella kollegor (själva kan dessa "freeholders" få dubbla pensioner). Men Laurel Hester, trots att hon är döende, har fortfarande lite kämpaglöd kvar. Hon tänker inte ge sig så lätt.
Dane Wells stödjer sin kollega och partner, liksom gayaktivisten Steve Goldstein (Steve Carell) och tillsammans kämpar de och värvar både poliser och vanliga medborgare för att visa sitt stöd för Laurel, för att slå ett slag för jämställdhet --- och för att komma ett steg närmare till att alla ska ha rätten att gifta sig.
Till sist vinner Laurel. Slutet är som i Philadelphia --- huvudpersonen är fortfarande döende, men det lyckliga slutet är att få rätt.
Nedtonade stora stjärnor
Freeheld är samma typ av drama som Spotlight --- stora stjärnor som är mycket grå eller beige och nedtonade i en verklig historia. Historien i Freeheld är inspirerad av den Oscarsvinnande dokumentärfilmen av Cynthia Wade, som hade premiär 2007. Ellen Page har jobbat i många år med att få spelfilmen gjord och är även en av filmens producenter. Page hävdar att rollen som Stacie Andree, och arbetet med få filmen Freeheld gjord, har hjälpt henne själv i hennes eget privatliv och bidragit till att hon till sist valt att komma ut ur garderoben. Hon sa till sig själv: "Ellen, how in God's name could you make this film and not be out?".
Sent förvärvade rättigheter
Först 2015 fick homosexuella rätt att gifta sig i samtliga amerikanska stater, står det när eftertexterna börjar rulla, och filmen Freeheld är slut.
Det är inte klokt! Det är ungefär som att läsa att kvinnor i Schweiz inte fick rösträtt förrän på 1970-talet. Vi pratar ändå om "civiliserade länder" och alla människor har inte samma rättigheter! Varför ska inte alla få gifta sig med vem de vill, när det gäller vuxna människor? En gång i tiden utvandrade folk från Europa till Amerika för att få frihet och slippa konservativt förtryck --- varför är då så många amerikaner så ultrakonservativa?
Missar poängen
I Sverige fick Freeheld ett ljummet mottagande när filmen gick upp på bio, trots att det är en vacker och välspelad kärlekshistoria och Julianne Moore, Ellen Page och Michael Shannon är perfekta i sina roller. Man förstod helt enkelt inte det där med änkepension. Varför gör någon en film om änkepension? I Sverige får ingen garanterad änkepension vid giftermål. Varken gay eller straight. Om din partner dör och du inte har råd att behålla din bostad, otur för dig. Det är väl i och för sig ett slags rättvisa, en "ingen ska få" policy istället för "alla ska få", som i Freeheld.
Men då missar man att Freeheld inte är en reklamfilm för änkepension. Freeheld är något så ovanligt som en film där två gay personer skildras positivt, inte som offer, inte som förövare, inte som några som det är synd om, här finns inget "woe is me"! Det här är helt enkelt en film om två vanliga människor som trots sina olikheter blir kära i varandra.
Gör politik av kärlek
Att det till sist blev politik av deras kärlek var inget som Laurel Hester var med på.
Vilket märks, även när Julianne Moore spelar Laurel Hester i filmen.
Laurel ville bara att hennes livs kärlek skulle ha råd att bo kvar i deras omsorgsfullt renoverade hus. Hon ville inte bli ett politiskt slagträ. Men hon fick i alla fall till sist igenom sin sista vilja.
Stacie Andree och hundarna bor fortfarande kvar i huset.

fredag 18 november 2016

Nina Burton Augustprisfavorit med Erasmus av Rotterdam

 Nina Burton Foto Caroline Andersson

Nina Burton om 1500-talets medierevolution och dess stjärna Erasmus av Rotterdam

Det är alldeles för trångt på bokmässan. Det är folk överallt.
Erasmus av Rotterdam klagade på bokmässan. För stor, för högljudd, för mycket trängsel. Redan då. På 1500-talet. Men det gällde så klart bokmässan i Frankfurt. En bokmässa som är mycket större och lite äldre (med några århundraden) än den mysiga lilla (i alla fall relativt lilla) Bokmässan i Göteborg.

Erasmus av Rotterdam själv hade ju fått sitt namn efter sjöfartens skyddshelgon.
Nina Burton
Gutenberggalaxens nova - En essäberättelse om Erasmus av Rotterdam, humanismen och 1500-talets medierevolution
ISBN: 9789100158972
Förlag: Bonniers


Nina Burton Foto Caroline Andersson
Nina Burton Foto Caroline Andersson
Någonstans i vimlet finns Erasmus
Fast det finns de som klagar på för mycket folk och alldeles för trångt även i Göteborg. Men man vill ju vara där i vimlet och alla kändisarna ska ha klart sina böcker till Bokmässan! Det där har inte heller förändrats sedan Erasmus dagar. Hans anteckningar vittnar om hur intensivt han arbetar för att få klart sin nya volym med brev till bokmässan i Frankfurt, och Erasmus brevvolymer var den tidens heta kulturkändisskvaller.
Alla vill veta: Vem brevväxlar Erasmus med? Vad skriver han till vem? Är han verkligen i maskopi med den där upprorsmakaren Luther?
På spaning efter Nina Burton
I trängseln på årets Bokmässa i Göteborg spanas det lite extra efter Nina Burton. Hennes bok Gutenberggalaxens nova är klar lagom till Bokmässan och storfavorit till Augustprisnominering och förhoppningsvis vinst. Hennes senaste essäböcker är Den nya kvinnostaden (2005) som Augustprisnominerades och Flodernas bok (2012) som fick Stora Fackbokspriset. 2016 är det alltså dags för Gutenberggalaxens nova - En essäberättelse om Erasmus av Rotterdam, humanismen och 1500-talets medierevolution.
Slumpens möte
Som synes investerar Nina Burton mycket tid i sina välskrivna och noggrant researchade böcker. Men i inledningen av Gutenberggalaxens nova avslöjar hon att det var en slump att hon fastnade för Erasmus av Rotterdam och hon återger humoristiskt ett möte med en kufisk bokhandlare i ett antikvariat på Bäumleingasse i Basel.
Hon gör också historiska promenader i Erasmus fotspår. Det finns fler historiska promenader i Basel, men Erasmus dyker upp även på dem. Historierna korsas hela tiden. Vilket kanske inte är så konstigt. Erasmus av Rotterdam var stjärnan i den gutenbergska medierevolutionen som på 1500-talet förändrade Europa. Han stod bakom en femtedel av alla nyutgivna böcker och kallades för hela Europas lärare.
På strövtåg genom Europa
Att läsa Nina Burton är som att ge sig ut på ett strövtåg tillsammans med någon som kan konsten att berätta medryckande. Man märker inte hur långt man har gått, för man vill ju vidare och man har så roligt under tiden.
Och tiden går.
Men tiden har också stått stilla. Så mycket känns aktuellt och angeläget än idag. Eller: åter igen idag.
I boken finns Albrecht Dürer, Hans Holbein d.y., Thomas More, Paracelsus och Luther, den tidens kejsare, påvar, regenter och revoltörer ... alla hade något att göra med Erasmus, eller tvärtom.
Ett myller av möten
Ibland har man en bild av forntidens skribenter som om de satt isolerade, i stil med munkar i kloster, och bara skrev och skrev. Erasmus reste mycket. Han var tidigt i England, som privatlärare, och blev vän med Thomas More. Nina Burton skriver att de hade samma sorts humor och gillade samma sorts böcker. Det hade varit kul att få veta vad de skrattade åt och vad de läste tillsammans! Om det hade bokbytardagar, vad rekommenderade de då till varandra? Humor är annars inget som man brukar förknippa med bilden av Thomas More idag, i nutida filmer och TV-serier framstår han som gravallvarlig och högtidlig hela tiden.
Erasmus citeras flitigt
När England gick från katolskt till protestantiskt land var Mores dagar räknade. Konkurrensen, med Boleyns i spetsen, använde sig faktiskt av Erasmus citat.
Vilket visar att Erasmus var så bra på att uttrycka sig att alla ville ha honom på sin sida. Eller att Erasmus var så diplomatisk att vem som helst kunde få för sig att han var just deras förkämpe.
Erasmus var inte för de religionsstrider som skakade världen, han trodde på diplomati och han var inte vän med Luther, som han tyckte var alldeles för obstinat och rigid och fanatisk (och saknade humor). Svenskarna följde Luthers väg. Engelsmännen valde Erasmus. Den gyllene medelvägen. Den engelska kyrkan kunde alltså fortsätta att ha massor av konst, musik och skönhetsupplevelser, de slapp tråkiga påbud och vitkalkade väggar.
1500-talet runt hörnet
Nina Burtons essäberättelse om Erasmus får hela tiden 1500-talet att verka mycket nära i tid. Det är som om det finns kvar, bara runt hörnet ... Erasmus tips för hur man skriver bra finns fortfarande kvar. "Show not tell" är en klassiker. Satirskriften Dårskapens lov fick folk att småskratta åt överheten. Adagia gjorde sägesätt från antiken populära igen, som "in vino veritas". Colloquia är en standardguide i stilistik.
Burton visar också hur han lade grunden för den blomstrande kulturen i det elisabetanska England och hur han influerade verk som Hamlet, King Lear, Stormen och Richard II.
Resor och personliga möten
Erasmus tillbringade mycket tid med att resa Det verkar som om han red runt i hela Europa, för att prata med folk. Två veckor hit och tre veckor dit. Vad hade folk för kläder på den tiden som gjorde att de kunde rida runt i ur och skur och ändå överleva?
En av Nina Burtons trevligaste anekdoter är vad som hänt med de olika statyerna av Erasmus av Rotterdam. Den i trä hamnade så småningom i ett buddhisttempel i Japan. Statyn hade blivit galjonsfigur på ett holländskt skepp med namnet Erasmus. 1598 skulle skeppet tillsammans med fyra andra ingå i en expedition till Sydamerika. I Magellans sund försvann fyra skepp på grund av hårda stormar och kanonader från spanjorer och portugiser. År 1600 kom det överlevande skeppet fram till Japan.
Styrmannen William Adams bar försiktigt iland galjonsfiguren Erasmus av Rotterdam och delade även med sig av den holländska skeppsbyggnadskonsten, så under hans ledning fick Nagasaki sitt första varv. William Adams eget liv låter som något från en äventyrsroman - han blev bland annat en samuraj och kom att inspirera romanen Shogun. Erasmusskulpturen blev en symbol för Japans sjöfart. Passande.
Erasmus av Rotterdam själv hade ju fått sitt namn efter sjöfartens skyddshelgon.
En man för alla tider
Att tillbringa tid i Nina Burtons text är som att ge sig ut på en resa, till sjöss eller till fots eller till häst, och man är alltid lika nyfiken på vad som ska avslöjas i nästa kapitel. Hur utbildningsväsendet i England grundandes eller hur många intriger som pågår på bokmässan eller hur religionskrig uppstår eller hur konstnärer fikade efter rekommendationsbrev.
Nina Burton påpekar att Erasmus återkommer gång på gång i historien. Erasmus var uppskattad under upplysningen, hyllad av Voltaire, Kant och Goethe. Existentialismen gillade Erasmus syn på den fria viljan. Ekumeniska rörelser framhöll att han hade varit en pacifistisk pionjär. Under andra världskriget togs hans tankar fram igen, som en av historiens ljusglimtar.
En man för alla tider - det kan man verkligen kalla Erasmus.
Studenter som inte kan sin Erasmus
"EU:s internationella studentprogram fick hans namn. Men eftersom det förflutnas räckvidd nu drastiskt krympt blev han okänd för 2000-talets studenter. Hans nyanser fastnade aldrig på samma sätt som revoltörernas våldsamma paroller" påpekar Nina Burton.
Nu är det dags att damma av Erasmus igen. Hans tänkande behövs mer än någonsin. Vår tid behöver humanismen mer än någonsin.
Det här är en angelägen, viktig, briljant och underhållande bok som Erasmus skulle ha varit stolt över.