 |
| Walt Disneys Askungen, 2012 års utgåva |
Det finns många Askungesagor. Shakespeare´s Kung Lear har en stark sagostruktur och kan kvalificera som en tragisk Askungesaga --- vi har tre systrar och den tredje, den enda av de tre som är snäll och ärlig, blir styvmoderligt behandlad. De två äldre systrarna är inte fula, dumma och klantiga (som i många av dagens Askunge filmer) utan snygga, smarta och beräknande - som det brukar vara i tidiga versioner av sagan om Askungen. Att de äldre systrarna är framgångsrika beror både på skönhet och list.
Två systrar får dela på kungariket
Kung Lear faller för smicker --- han är blind för hur “fula” de två äldsta systrarna är -- och på slutet straffas han själv med blindhet. Symboliskt? Han har ju egentligen varit blind från början. När han inte såg vem han borde lita på: Askungen Cordelia. Lear dör. Cordelia dör. De elaka systrarna har det förmodligen hur bra som helst. De har ju fått halva kungariket var, utan att behöva bry sig om vare sig prinsen eller kungen. Men Kung Lear är ju en tragedi och i Shakespeares tragedier går folk ut i naturen och dör. Hade det varit en komedi hade de istället gått ut i naturen och lärt sig vara vänner.
I den nordiska varianten av Askungen (nedtecknad av bröderna Grimm) är det istället de två styvsystrarna som straffas med blindhet. Men ger inte sagan Kung Lear en mer trovärdig version av verkligheten ? Smarta, snygga och kalkylerande personer klarar sig bättre. Det gällde på Shakespeares tid. Det gäller än idag.
 |
Askungen av Charles Perrault,
Raben & Sjögren förlag år 2013 |
Askungen - en rik tjej som får återupprättelse
Det går bättre för folk som är slipade och smarta - de får mer framgång, vare sig det gäller ett halvt kungarike eller en promotion. Men ändå älskar folk Askungen - Cinderella - en tjej som inte är kalkylerande, inte smickrar, inte skvallrar, inte ställer in sig … och som blir älskad bara för att hon är snäll.
Uttrycket “en Askungesaga” brukar användas synonymt med “rags-to-riches-story” --- alltså om någon som går från “trasor” till att bli superrik.
Men Askungen är egentligen en person som är född rik --- det är styvmodern och styvsystrarna som lägger beslag på alla rikedomar för sig själva. Askungen är egentligen en rik tjej från början - precis som Cordelia i Kung Lear - och hon är återigen en rik tjej på slutet av sagan. Status quo har återupprättats. Precis som i Shakespeares komedier. Saker kan vara skakigt ett tag, men till sist kommer de skeppsbrutna hem till hovet igen.
Mamman som hjälpare
Över hela världen finns olika Askungesagor och ofta kommer Askungens biologiska mamma tillbaka för att hjälpa henne --- i en nordisk variant kommer mamman tillbaka som ett lindblomsträd, som Askungen själv planterat. I en kinesisk variant kommer mamman tillbaka som en valfisk. De elaka styvsystrarna och den elaka styvmodern äter upp valfisken och stackars Askungen gråter ----men det visar sig att även valfiskbenen har magiska egenskaper och kan hjälpa henne.
Askungen behöver en hjälpare för att återfå sin status som rik och privilegierad tjej - hon klarar det inte själv. Motståndet är för smart och slipat och själv är hon för snäll för att ta för sig.
Mössen som hjälpare
 |
Illustration av Beatrix Potter till
boken The Tailor of Glouchester |
Disney filmen Askungen ståtar med två uppsättningar hjälpare: först en hel hög möss, som syr en klänning till henne, och sedan en magisk fé, “the fairy godmother”, som trollar fram en tjusig vagn av en pumpa, hästar och en kusk och en hel massa accessoarer. Inklusive skor av glas. Det låter mycket obekvämt att dansa i dem, men glas var ett exklusivt material förr i tiden, inte så lätt att massproducera som idag, så “glass slippers” låter snyggt och lyxigt i den gamla sagan.
Mössen som syr har sin föregångare i den engelska sagan The Tailor of Glouchester - skriven och tecknad av Beatrix Potter.
En fattig skräddare ska sy en bröllopsutstyrsel till borgmästaren som ska gifta sig på juldagen. Skräddaren blir sjuk och klarar inte av att göra jobbet. Mössen, som han alltid gett mat, husrum och kläder, hjälper honom. Han har ju alltid hjälpt dem utan att kräva något i gengäld. Dessutom har han skyddad dem från den elaka katten Simpkins.
Tillsammans räddar de den fattige skräddaren (och borgmästarens bröllop) och av tygresterna syr de snygga festkläder till sig själva. Sedan leker de borgmästarens bröllop i ett slags parodi på hur fint folk har det.
Se upp för katten!
Det är lätt att jämföra. De hjälpsamma mössen i Askungen syr en klänning lika snabbt som de brittiska mössen i The Tailor of Glouchester sydde en bröllopsutstyrsel till borgmästaren - dessutom finns även här en katt, Lucifer, som är intresserad av att äta upp mössen.
Små barn som ser Askungen tycks missa fejden med styvsystrarna, prinsen, balen på slottet och en hel massa annat: för det viktiga är ju mössen! Mössen och katten. “Bromancen” mellan Jack och Gus. Jack som är smart och Gus som har ett så gott hjärta. Tjejen som styr över alla mössen och som bestämmer att de ska sy klänningen till Askungen. Askungen själv, så väl som prinsen och alla de andra människorna i historien, hamnar i bakgrunden.
Det är som Gustav Svensson säger i julavsnittet av Svensson, Svensson---- “det är så fint när de där råttorna ställer upp för henne!!!” Det är ju det som är sensmoralen i Askungen på julafton! Det är ju det vi vill ha!
Visst är borgmästaren i The Tailor of Glouchester demokratiskt vald och visst kommer Askungen att bli en ingift prinsessa ---- men poängen är ändå densamma, solidariteten att “vi många små kan tillsammans”, precis samma budskap i The Tailor of Glouchester och i Walt Disneys Askungen. Och i många avsnitt av Bamse….
“The fairy godmother” som hjälpare
Till syvende och sist: mest av allt är Walt Disneys Askungen baserad på Charles Perraults Cendrillon ---Perrault gjorde många “definitiva versioner” av sagor (Rödluvan, Askungen,Skönheten och Odjuret ) och han var en populär sagoberättare vid Louis XV hov --- detta långt innan bröderna Grimm ens var påtänkta.
Symptomatiskt för Perraults sagor är att de är mycket roligare än Grimms gravallvarliga versioner. Och han var inte lika noga med ett nordiskt moraliserande slut. För alla vet ju att godhet inte automatiskt blir belönat och att folk som är elaka inte automatiskt blir blinda. Perrault har till och med sagor där “the bad guy” vinner.
Folk älskade Perraults version av Askungen. För här var det inte djur eller ett magiskt träd eller Askungens mamma som kom tillbaka för att hjälpa Askungen --- här var det just “the fairy godmother”. Perrault hade just skapat en av sagans populäraste karaktärer, någon som verkligen kan ge anden i flaskan en match. För din “fairy godmother” finns bara till för att hjälpa just dig och du behöver inte ens önska. Du behöver bara tro på henne.
Utan fé ingen succé!
Hovet älskade detta, för de förstod undermeningen: Askungen må ha rätt stamtavla, hon må vara snygg, snäll, klok, kunna sjunga och dansa och ha en massa accomplishments. Men vad är viktigast för att komma in i hovet? Eller för att göra karriär? Jo, det är att ha kontakter. Det är där “The Fairy Godmother”kommer in”.
 |
Askungen 1950 - Walt Disneys 12:e klassiker
|
Charles Perrault avslutar sin saga med att det viktigaste är inte hur man är, vad man kan eller hur man ser ut ---- det viktigaste VEM man känner! (Dessutom rimmar han på franska, vilket gör detta till en riktigt bra slogan).
Ett budskap man kan känna igen idag när “social networking” och “utnyttja dina kontakter” upprepas om och om igen som eviga mantran.
Alltså: utan fé, ingen succé --- för Askungen!
MEN: för småfolket (och i de brittiska sagorna) gäller ett annat mantra: håll ihop, så klarar ni skivan! Och låt för guds skull inte katten få tag på er!
Eller som Gustav Svensson säger: det är så fint när råttorna ställer upp!
