JENNY COLGAN : SOLUPPGÅNG ÖVER STRANDPROMENADEN – fler kan behöva piggas upp av smör, kärlek och lunnefågeln Neils charmiga sällskap

Originaltitel: Sunrise by the Sea
Förlag: Norstedts
Serie: Det lilla bageriet på strandpromenaden (del 4)
Översättning: Birgitta Karlström
Genre: Skönlitteratur i översättning
Antal sidor: 412
Format: Inbunden
Utgivningsdatum: 2022-05-18

“Polly put the kettle on, we’ll all have tea …”. Denna gamla visa poppar upp i medvetandet när det är dags att åter bege sig till Cornwall, till en ö som dagligen skärs av från civilisationen av tidvattnet … För dit begav sig Polly när hon tröttnade på sin högtflygande och tidskrävande karriär i storstaden. Istället hittade hon sig själv, en fyrbostad och en lunnefågel vid namn Neil. Och ett bageri som hon sköter med smör och kärlek.

Bästa serien och bästa karaktären

Det lilla bageriet på strandpromenaden är i särklass Jenny Colgans bästa och mest älskade serie – och lunnefågeln Neil är så klart den bästa och mest älskade karaktären som Colgan någonsin uppfunnit. Neil flög bort ett tag, men fick återvända till serien “by public demand”. Bokserien skulle förresten bara vara en trilogi, inte en tetralogi. Allt var ju klappat och klart och välgräddat med en gyllene yta.

Polly hade lärt sig hur hon skulle få sitt bageri att gå runt och hon hade också lärt sig att välja rätt kille istället för fel kille (som visade sig vara gift). Hennes bästa väninna hade också lärt sig att välja rätt. Klart slut.

Men nu är vi alltså tillbaka, åren har gått och Polly har numera två femåringar som flaxar runt i fyren och konkurrerar med Neil om uppmärksamheten.

Är inte eremitliv trevligare tillsammans med solvarma tomater?

Polly är dock inte huvudperson denna gång, det är den nyinflyttade Marisa, som kommer till ön för att isolera sig i lugn och ro. Hon har bara kontakt med sin terapeut (via Zoom) och sin mormor i Italien (via Skype).

Vän av ordning kanske undrar varför man drar till ett vindpinat, regnigt och översvämmat Cornwall när man kan dra till Italien … Eremitliv verkar trevligare med läckra viner, färsk pasta och solvarma tomater som sällskap. Men detta går inte boken inte in på.

Nu är det Marisas tur att på denna gudsförgätna lilla ö lära sig en läxa, hitta kärleken och inse att “No man is an island” – för att fritt citera 1600-tals skalden John Donne. Även om Marisa faktiskt befinner sig på en ö. Som efter en fruktansvärd storm blir helt isolerad från fastlandet. Dessutom förstörs Pollys älskade bageri.

En sammansvetsande kris leder till nya möjligheter

Kan alla på ön lära sig att dra lasset tillsammans, kan de tillsammans rädda Pollys bageri från nedläggning – och kan bageriet och människorna gå stärkta ur krisen? Kan nya idéer från oväntat håll fungera och kommer det att bli fler böcker om Det lilla bageriet på strandpromenaden?

Det får vi se – man ska aldrig säga aldrig. Fler personer kan behöva piggas upp av smör och kärlek och lunnefågeln Neils charmiga sällskap.

THE LOST DAUGHTER – snygga symboltyngda skådespelarprestationer och intriger tunnare än apelsinskal

Regi: Maggie Gyllenhaal
Skådespelare: Olivia Colman, Jessie Buckley, Dakota Johnson, Ed Harris, Peter Saarsgaard
Land: USA, Storbritannien, Israel, Grekland
År: 2021
Genre: Drama
Längd: 121 minuter
Format: DVD
Distributör: SF Studios
Betyg: 4

Olivia Colman är Drottningen. Så är det bara. Kanske Jessie Buckley då är Prinsessan? Hon spelar nämligen Colmans karaktär som ung i denna adaptation av en Elena Ferrante roman.

Det är dock inte en av de kända bästsäljarna i Neapelkvartetten som har filmatiserats. Synd. Då hade det blivit röj. Jämförelsevis så händer det inte mycket i The Lost Daughter. Även romanen Bekännelser (av Domenico Starnone, som tippas vara mannen bakom pseudonymen Elena Ferrante) är smockfull med intriger. Här är det mest snygga symboliska bilder, som den där apelsinen som ska skalas i ett stycke, och snygga symboltyngda skådespelarprestationer. Då gör det inte så mycket att intrigerna är tunnare än apelsinskal som ska skivas för marmeladburken.

Det finns ingen anledning till varför…

För det finns ingen orsak till varför Leda (Olivia Colmans karaktär) beblandar sig med de jobbiga grekiskättade jänkarna som kommer till den grekiska paradisön. Mamma Mia! Leda borde springa en mil, innan alla börjar sjunga Dancing Queen och hoppa runt tillsammans!

Det finns ingen mening med varför Leda ska hjälpa en ung mamma att ha en utomäktenskaplig affär. Det finns ingen anledning till att den unga mamman ska kräva att få ha Ledas lägenhet till sitt semesterpökande – finns det inte gott om andra platser på en turistö? Typ, hyr ett eget motellrum! Och det finns absolut ingen anledning till varför Leda ska vilja ha en maläten gammal docka som säkerligen skulle behöva handspritas många gånger om. Dockan tillhör en liten unge … som heter Elena. Också det symboliskt så det förslår

Vem är Elena Ferrante?

Alla i filmen är ju egentligen Elenas dockor som hon leker med som hon vill … Vem nu Elena Ferrante är. Just nu leder Domenico Starnones fru den heta tipslistan.

AGATHA CHRISTIE : MORDET I PRÄSTGÅRDEN – en stor kulturgärning återutge stilbildande Miss Marple

Originaltitel: The Murder at the Vicarage
Förlag: Bookmark Förlag
Översättning: Vanja Lantz
Genre: Klassiska deckare, Skönlitteratur i översättning
Antal sidor: 291
Format: Inbunden
Utgivningsdatum: 2022-05-18

Miss Marple kommer att bli en av världens mest berömda deckare. Ingen skulle väl bli mer förvånad över denna karriär än romanens berättare, kyrkoherden i St Mary Mead. Miss Marple är, ur hans synvinkel, bara en i mängden av äldre damer i byn som ska komma på te. Hennes största hobby är trädgårdsarbete och hon spanar ständigt på allt och alla under tiden … och hon tror alltid det värsta om alla!

Kyrkoherdens fru kallar henne för “den där hemska Miss Marple” – och på så vis introduceras vår skarpsinniga, mysterielösande deckare, långt innan vi har fått träffa henne.

Agatha Christie lär ha baserat Miss Marple på en mängd äldre kvinnliga släktingar och bekanta, till och med sin egen mormor, som också alltid trodde det värsta om allt och alla.

Sviterna efter det stora kriget märks…

Tiden är 1930-tal och vi befinner oss i en tid då det råder underskott på män på grund av “The Great War” (senare känt som det första världskriget) – vilket förklarar överflödet av singeldamer och änkor i berättelsen, liksom antalet krigsskadade män … och det kan även förklara varför riktiga stolpskott, som den virrige gamle kyrkoherden och den sure gamle överste Protheroe, har hittat vackra unga fruar som är “way out of their league”.

Ond bråd död i efterkrigstid

Men ond bråd död är inte över i och med krigets slut. Det inträffar ett mord i självaste prästgården. Alla är misstänkta, inklusive kyrkoherden. Ingen gillade överste Protheroe, så många drar fördel av hans död … men vem har mördat honom? Hans märkliga och lite frånvarande tonårsdotter, en ung konstnär som målade av den vackra dottern endast iförd baddräkt, den unga frun, den mystiska före detta frun, en skum arkeolog, arkeologens hjälpreda, kyrkoherdens husa (Protheroe har sett till att hennes pojkvän hamnat i fängelse), eller husans nyligen frigivne pojkvän, den lokala doktorn som har mycket moderna värderingar om brott och straff, den krigsskadade unge pastorsadjunkten som brukade dela kyrkliga sysslor med Protheroe … eller kanske till och med kyrkoherden själv?

Trots allt … romanen inleds med att kyrkoherden (föga kristligt) påpekar att den som tar livet av Protheroe skulle göra alla en stor tjänst. Och vem säger att en berättare i en roman måste vara oskyldig?

En stor kulturgärning

Att ge ut Mordet i prästgården i nyutgåva med snyggt retroomslag, och i en översättning där Agatha Christies mörka humor kommer till sin fulla rätt, är en stor kulturgärning.

Romanen kom för första gången ut 1930 – fast Miss Marple hade gjort debut i en julnovell redan december 1927 – The Tuesday Night Club.

Miss Marples inflytande på den moderna deckarmarknaden kan inte överskattas

Miss Marples inflytande på deckarlitteraturen av idag kan inte underskattas. Tänk bara på The Thursday Murder Club av Richard Osman, där fyra pensionärer löser mordmysterier, eller The Windsor Knot av S.J. Bennett, där en snart 90-årig Drottning Elizabeth II löser mordmysterier. Seniorer och deras livserfarenhet ska inte underskattas … och Val McDermaid blev intresserad av deckargenren enbart på grund av Miss Marple – och Agatha Christies syrliga humor.

Den första världsberömda kvinnliga detektiven

Dessutom: Miss Marple är den första världsberömda kvinnliga detektiven. Idag är kvinnliga mysterielösare vardagsmat, men någon ska vara först och bryta normen som hamrats in av Sherlock Holmes och Hercule Poirot och deras gelikar.

Tilläggas bör att det fanns kvinnliga problemlösare i deckare även före Miss Marple – Agatha Christie själv skrev till exempel om den nyfikna och driftiga prästdottern Tuppence Cowley redan 1922 – men ingen har blivit lika berömd, lika älskad, lika stilbildande som Miss Marple.

Mysdeckare? Knappast!

Mordet i prästgården brukar klassificeras som mysdeckare. Men med tanke på att närapå alla i byn är involverade i skumraskaffärer kan mysstämpeln verkligen diskuteras. Miss Marple tror alltid det värsta om mänskligheten, och om St Mary Mead är ett tvärsnitt av mänskligheten så har hon absolut rätt.

Mörk humor och träffsäkra iakttagelser

Agatha Christies mörka humor och träffsäkra dialoger förhöjer hela tiden stämningen. Som pjäs hade äventyret dragit ner fler skrattsalvor än en fars.

Iakttagelserna om mänskligheten är ofta mörka men alltid på pricken ackurata. Agatha Christie får inte alltid tillräckligt med cred för sin humor. Det är omöjligt att inte skratta högt, eller i alla fall småle igenkännande, när byborna beskrivs. Bland annat alla beskäftiga tanter som lägger sig i, som Miss Hartnell, som fruktas av alla byns fattiga på grund av sitt kyrkliga intresse för välgörenhet … (Kyrkoherdens sympatier är helt på de fattigas sida!)

Moderna teorier kring brott och straff

När det gäller brott och straff diskuteras motiv och utförande grundligt. Doctor Haydock, St Mary Meads lokala doktor som gör både hembesök och rättsplatsundersökningar, har moderna teorier om att mord är en sjukdom, liksom tuberkulos, och därför bör mördare inte bestraffas, lika lite som tuberkulossjuka bestraffas. Detta är dock bara teorier, vad han gör i praktiken är en helt annan sak, vilket återigen är ett bra exempel på pricksäker och mycket svart humor – vi har alla träffat en “upplyst” Haydock någon gång som talar sig varm för en sak och är tvärsäker i teorin men i själva verket gör precis tvärtom …

Trädgårdsarbete mer effektivt än deckarförfattande

Miss Marples systerson, den framgångsrike deckarförfattaren Raymond West, har sina egna teorier där han psykologiserar på modernt vis, och givetvis är hans teorier helt uppåt väggarna. Miss Marple får helt enkelt dumpa honom för att lösa mysteriet själv.

Sensmoralen är att man ska aldrig underskatta gediget trädgårdsarbete och kunskaper om trädgårdsdesign när det gäller att lösa brott … Det verkar mycket mer effektivt än moderna filosofier!

Det här är en läsfest – och Miss Marple är ett underbart, syrligt och ibland lätt cyniskt sällskap. Uppfriskande som en citronlemonad en het sommardag!

ELISABETH ÖSTNÄS : FREJAS SVÄRD – grymt bra återskapat om en svunnen grym tid med paralleller till moderna frågor

 

Förlag: Bonnier Carlsen
Serie: Asynja (del 2)
Illustrationer: Lina Neidestam
Genre: Historiska berättelser
Läsålder: 9-12 år
Antal sidor: 289
Format: Kartonnage
Utgivningsdatum: 2022-06-07

Klimatkris, flyktingströmmar, barnsoldater och maktfullkomliga hala härskare som inte bryr sig om lite trafficking med minderåriga som ska offras … Asynja: Frejas svärd låter förmodligen som en summering av ett avsnitt av SVT:s Rapport, och visst är temana aktuella, men vi befinner oss på vikingatiden.

Freja, som figurerar i bokens titel, är en av de största och mäktigaste gudarna, en asynja. Det är märkligt att hon inte fått en egen Marvel film än, hon skulle sparka rumpa med Tor, hammaren Mjölner och den nya yxan. Freja är miljövänlig, stridbar och gillar katter mest av allt (“the original Catwoman“, med andra ord).

Gör en “Mulan” och klär ut sig får att ta värvning

Huvudperson i Asynja: Frejas svärd är Disa. Hon har klätt ut sig till sin tvillingbror Odd för att kunna bli barnsoldat i en armé och ta en gruvlig hämnd på Iskungen som dödat hela hennes familj, inklusive Odd.

Tvillingar finns i många äventyrsberättelser, och i mycken mytologi, liksom transtemat. Gudar (som Loke) kan lätt byta kön och identitet. I Shakespearekomedier tycks folk klä ut sig och byta kön hela tiden. Mest känd i moderna äventyrsböcker är George i Famous Five. Men är hen en transperson eller är hen helt enkelt less på de begränsningar och de förväntningar som det medför att vara flicka?

Inte designad för en vävstol …

Detta kan diskuteras även i Asynja – Frejas svärd – Disa trivs bättre som Odd än som Disa, hon är som gjord för “combat mode”, medan förväntningar på att hon ska kunna väva fina band i vävstugan snabbt kommer på skam … Disa konstaterar att hennes kropp, hennes händer, inte verkar vara designade för detta.

Vem bor i vems kropp och varför – och spelar det någon roll hur man ser ut? Detta är ett genomgående tema som spelar en allt större roll i handlingen. Och vem vet vilken gudomlighet som väljer att komma till Jorden i ett litet barns kropp?

Olika gudar, olika sätt att se på tillvaron

Vi befinner oss i en tid då det finns olika gudar och mycket olika sätt att se på tillvaron. För Disa är det självklart att gudar kan finnas bland människorna och anta mänsklig form (förmodligen även andra former) – och för hennes vän Idris från Bagdad är det lika självklart att det bara finns en enda Gud som bor någon helt annanstans och som bara är intresserad av livet efter detta, då Idris äntligen kommer att få se hela sin familj igen. I detta livet är Idris målsättning att aldrig mer bli träl …

Råstyrka gäller, inte bokklokhet

Idris, som är uppväxt på biblioteket i Bagdad, är förmodligen den skärptaste (och mest moderna) karaktären i hela boken, han kan till och med skriva, men han befinner sig i en tid och på en plats då det är råstyrka som gäller – både när det gäller överlevnad och social status. Enda sättet för Idris att undvika träldom är att bevisa att han är en bra barnsoldat, bättre än alla de andra barnen, och att slå ner så många motståndare som möjligt. Inklusive andra barn, för de konkurrerar alla om positioner på samma arbetsmarknad.

När det gäller äldre personer så skildras de ofta på ett negativt sätt — de är gamla och fula och opålitliga. Med tanke på medellivslängden förr i tiden är dessa gamlingar förmodligen yngre än de föräldrar som läser högläsning för sina barn ur Asynja-serien.

Återskapar en grym värld

Elisabeth Östnäs har tidigare skrivit trilogin Sagan om Turid och hon är grymt bra på att återskapa en grym och försvunnen tid, och att dra paralleller till aktuella och moderna frågor.

Lina Neidestams illustrationer och sidor med serier förhöjer verkligen äventyret med intensiv spänning och suggestivt mörker. Genom att granska detaljer i bilderna förstår man så mycket, redan innan det avslöjas i texten. Att ha seriesidor (utan pratbubblor) där vi lär känna karaktärerna och får följa med dem både i drömmar och verkliga äventyr är ett grepp som bland annat känns igen från de populära PAX-böckerna, och här görs det minst lika bra. Lina Neidestam har också fått ta hänsyn till tiden hon skildrar, att olika detaljer och runor och alla små prylar ska vara så historiskt korrekta som möjligt.

Mystisk John Bauer känsla

Sedan kan man också ana blinkningar tillbaka i konsthistorien – mörka, farliga skogar och den vackra Sunna påminner om John Bauers värld och hans tolkning av prinsessan Tuvstarr. Vi befinner oss i en värld av “tomtar och troll” där allting är möjligt och fantasyelement ses som normala av karaktärerna i själva boken.

Livet i Birka kommer mycket nära läsaren – och gissningsvis kommer “besök på Birka” att glida upp högt på önskelistan i sommar, bland alla fans av Asynja.

ELISABETH ÖSTNÄS : FREJAS SVÄRD – grymt bra återskapat om en svunnen grym tid med paralleller till moderna frågor

Förlag: Bonnier Carlsen
Serie: Asynja (del 2)
Illustrationer: Lina Neidestam
Genre: Historiska berättelser
Läsålder: 9-12 år
Antal sidor: 289
Format: Kartonnage
Utgivningsdatum: 2022-06-07

Klimatkris, flyktingströmmar, barnsoldater och maktfullkomliga hala härskare som inte bryr sig om lite trafficking med minderåriga som ska offras … Asynja: Frejas svärd låter förmodligen som en summering av ett avsnitt av SVT:s Rapport, och visst är temana aktuella, men vi befinner oss på vikingatiden.

Freja, som figurerar i bokens titel, är en av de största och mäktigaste gudarna, en asynja. Det är märkligt att hon inte fått en egen Marvel film än, hon skulle sparka rumpa med Tor, hammaren Mjölner och den nya yxan. Freja är miljövänlig, stridbar och gillar katter mest av allt (“the original Catwoman“, med andra ord).

Gör en “Mulan” och klär ut sig får att ta värvning

Huvudperson i Asynja: Frejas svärd är Disa. Hon har klätt ut sig till sin tvillingbror Odd för att kunna bli barnsoldat i en armé och ta en gruvlig hämnd på Iskungen som dödat hela hennes familj, inklusive Odd.

Tvillingar finns i många äventyrsberättelser, och i mycken mytologi, liksom transtemat. Gudar (som Loke) kan lätt byta kön och identitet. I Shakespearekomedier tycks folk klä ut sig och byta kön hela tiden. Mest känd i moderna äventyrsböcker är George i Famous Five. Men är hen en transperson eller är hen helt enkelt less på de begränsningar och de förväntningar som det medför att vara flicka?

Inte designad för en vävstol …

Detta kan diskuteras även i Asynja – Frejas svärd – Disa trivs bättre som Odd än som Disa, hon är som gjord för “combat mode”, medan förväntningar på att hon ska kunna väva fina band i vävstugan snabbt kommer på skam … Disa konstaterar att hennes kropp, hennes händer, inte verkar vara designade för detta.

Vem bor i vems kropp och varför – och spelar det någon roll hur man ser ut? Detta är ett genomgående tema som spelar en allt större roll i handlingen. Och vem vet vilken gudomlighet som väljer att komma till Jorden i ett litet barns kropp?

Olika gudar, olika sätt att se på tillvaron

Vi befinner oss i en tid då det finns olika gudar och mycket olika sätt att se på tillvaron. För Disa är det självklart att gudar kan finnas bland människorna och anta mänsklig form (förmodligen även andra former) – och för hennes vän Idris från Bagdad är det lika självklart att det bara finns en enda Gud som bor någon helt annanstans och som bara är intresserad av livet efter detta, då Idris äntligen kommer att få se hela sin familj igen. I detta livet är Idris målsättning att aldrig mer bli träl …

Råstyrka gäller, inte bokklokhet

Idris, som är uppväxt på biblioteket i Bagdad, är förmodligen den skärptaste (och mest moderna) karaktären i hela boken, han kan till och med skriva, men han befinner sig i en tid och på en plats då det är råstyrka som gäller – både när det gäller överlevnad och social status. Enda sättet för Idris att undvika träldom är att bevisa att han är en bra barnsoldat, bättre än alla de andra barnen, och att slå ner så många motståndare som möjligt. Inklusive andra barn, för de konkurrerar alla om positioner på samma arbetsmarknad.

När det gäller äldre personer så skildras de ofta på ett negativt sätt — de är gamla och fula och opålitliga. Med tanke på medellivslängden förr i tiden är dessa gamlingar förmodligen yngre än de föräldrar som läser högläsning för sina barn ur Asynja-serien.

Återskapar en grym värld

Elisabeth Östnäs har tidigare skrivit trilogin Sagan om Turid och hon är grymt bra på att återskapa en grym och försvunnen tid, och att dra paralleller till aktuella och moderna frågor.

Lina Neidestams illustrationer och sidor med serier förhöjer verkligen äventyret med intensiv spänning och suggestivt mörker. Genom att granska detaljer i bilderna förstår man så mycket, redan innan det avslöjas i texten. Att ha seriesidor (utan pratbubblor) där vi lär känna karaktärerna och får följa med dem både i drömmar och verkliga äventyr är ett grepp som bland annat känns igen från de populära PAX-böckerna, och här görs det minst lika bra. Lina Neidestam har också fått ta hänsyn till tiden hon skildrar, att olika detaljer och runor och alla små prylar ska vara så historiskt korrekta som möjligt.

Mystisk John Bauer känsla

Sedan kan man också ana blinkningar tillbaka i konsthistorien – mörka, farliga skogar och den vackra Sunna påminner om John Bauers värld och hans tolkning av prinsessan Tuvstarr. Vi befinner oss i en värld av “tomtar och troll” där allting är möjligt och fantasyelement ses som normala av karaktärerna i själva boken.

Livet i Birka kommer mycket nära läsaren – och gissningsvis kommer “besök på Birka” att glida upp högt på önskelistan i sommar, bland alla fans av Asynja.

MARRY ME – romcom som firar omaka par och den vanliga vardagen

 

Regi: Kat Coiro
Skådespelare: Jennifer Lopez, Owen Wilson, Maluma, John Bradley, Sarah Silverman
Land: USA, Japan
År: 2022
Genre: Komedi, Musik, Romantik
Längd: 112 minuter
Format: DVD, Blu-ray
Distributör: UIP
Betyg: 4

Marry Me har marknadsförts som romcom – men skulle lika gärna kunna kallas musikal. Artisterna Jennifer Lopez och Maluma har hela nio nya hits som marknadsförs i den här filmen – och Pa´ Ti har gett Jennifer de största musikaliska framgångarna sedan 2017. Ett extra plus är att en del av dialogen och sångtexterna är på spanska. När det gäller “return for the bucks” blev det här en mer framgångsrik spansk-engelsktalande musikal än nyinspelningen av West Side Story.

Jennifer och Maluma är mycket bra som sina popstjärnealteregon Kat och Bastian i filmen, personkemin sitter som en smäck, duetterna klingar aldrig falskt … och megakonserten på Madison Square Garden i New York är inspelad på plats på Madison Square Garden i New York. Med verklig, superentusiastisk publik. Maluma hade ändå en konsert inbokad som sig själv – och vem säger nej till att Jennifer kommer (i rollen som Kat) och gör ett extranummer, en duett? Hon ser ut som en guldglänsande amazongudinna.

Hyllning till Madonna

Det finns också en retrohyllning till Madonna i “naughty nun” numret Church – en tidig hit i Kats karriär, som är som en parafras på Like a Prayer med latinorytmer. Numret skulle faktiskt ha passat på årets Eurovision Song Contest – där lättklädda dansare med förkrympta tröjor gick som ett tema genom festligheterna. Sångerna i filmen fastnar ungefär lika snabbt som Baby Shark. Man har verkligen jobbat med att få till hitvänliga slagdängor som ska passa Jennifer – men utan att de ska låta precis som hennes vanliga musik.

Kan något spräcka detta musikaliska power couple?

Maluma och Jennifer – och rollkaraktärerna Kat och Bastian ser så fina ut tillsammans (och låter så bra ihop) att det nästan är omöjligt att tänka sig att detta vackra dream team, detta musikaliska power couple, inte kommer att vara det par som ler mot kameran när filmen är över.

Bastian är ingen klassisk “bad boy” som hjältinnan ska välja bort till förmån för “the good guy” – han har många bra kvaliteter, bland annat att han boostar hjältinnan musikaliskt och säger att hon är värd alla fina priser och fina recensioner som fisförnäma kritiker och jurys nekar henne. Men han är också otrogen mot henne med hjältinnans personliga assistent … Ajdå.

Och det avslöjas precis innan Kat och Bastian ska uppföra sången Marry Me tillsammans. Kat hämnas genom att sjunga Marry Me för en slumpmässigt utvald man i publiken – som råkar vara matteläraren Charlie (spelad av Owen Wilson), som är frånskild med söt, mattegenialisk dotter (charmiga Chloe Coleman i en fin roll där hon inte behöver bli upplärd till babyspion), skojig bästa gaykompis (Sarah Silverman) och lat hund (som faktiskt påminner om hunden som Owen Wilson bar omkring på i Wonder).

Skulle Maria och Tony också ha kunnat få ett lyckligt slut?

Bastian blir precis så arg som Kat hoppas – och han har en del att tillägga om att hon valt en “albino”. Latinos ska ju hålla ihop … Sedan drar Bastian till Puerto Rico.

Ger Marry Me en vink om att Maria och Tony hade kunnat få ett lyckligt slut i West Side Story? Kat blir ju också kär i en vit kille som hon absolut inte har något gemensamt med … I alla fall på ytan.

Kändislivets oglamourösa (och påfrestande) baksida

Filmen skildrar på ett sätt kändislivets baksida, att aldrig ha ett privatliv och att ständigt vara påpassad, men på ett annat sätt fångar den också vardagen som den ser ut för så många människor. Charlies vardag, hans vänners vardag, dotterns vardag … Marry Me är på många sätt en hyllning till vardagen och vanligt kneg – vilket känns otroligt uppfriskande. Man har vågat göra en “vanlig film” om vanliga människor. Inga babyspioner, inga biljakter, inga utomjordingar, inga superhjältar, inga superskurkar, inga massmördare, inga hemliga agenter, inga rymdskepp, inga trollkarlar … Sci-fi och fantasy har ett så starkt grepp om blockbustertoppen att det känns numera väldigt ovanligt och fräscht och förvånande när någon kommer med det alldeles vanliga i en bred, underhållande mainstream film.

Musiken speglar Kats utveckling

Från start till mål berättar musiken en historia – om en artists utveckling, men också om en människas utveckling. Kat blir bättre både som artist och som människa under filmens gång – det gäller att hitta balansen så att superpopstjärnepersonan inte tar över. Det måste få finnas en privat person kvar någonstans.

Inspirerad av Notting Hill

Romcom som genre verkar mestadels rikta sig till män, och visar upp manliga dagdrömmar – få prinsessan, få filmstjärnan, få popstjärnan … fast man bara är en väldigt vanlig, väldigt alldaglig och ganska tråkig kille.

Prinsessan/filmstjärnan/popstjärnan kan få honom att leva upp och bli roligare och mer spontan! Filmen Marry Me sticker inte under stol med att den tagit sin inspiration från Roman Holiday och Notting Hill.

I Notting Hill blir ett bokhandlare ihop med en filmstjärna, i Marry Me blir en popstjärna ihop med en mattelärare. Det finns till och med direkta citat som parafraseras från filmen Notting Hill, om hur svårt det är att skiljas från en kändis – för hon dyker hela tiden upp på reklamsnuttar, i skyltfönster, på bussar och på billboards. Man bli aldrig fri minnet av henne.

Firar omaka par och den vanliga vardagen

Slutet gör en liten homage till När Harry mötte Sally – “random couples” berättar om hur de träffades och blev ihop. Ett par av dem har vi mött i filmen, andra är vanligt folk. Kat och Charlie berättar odramatiskt att de möttes på en konsert – och säger ingenting om att det var Kat som var den stora stjärnan på den konserten.

Marry Me firar omaka par och den vanliga vardagen – med matematisk, musikalisk guldkant. När den stora popstjärnan gästar matteklubben och alla mattegenier räknar och dansar samtidigt så det står härliga till, regnar det guldstoft över vardagslivet.

BLÅST PÅ 60 SEKUNDER – kanske den bästa och – och absolut den mesta biljaktsfilmen någonsin

 

Originaltitel: Gone in 60 Seconds
Regi: H.B. Halicki
Skådespelare: H.B. Halicki, Marion Busia, Jerry Daugirda, James Mcintyre, George Cole
Land: USA
År: 1974
Genre: Action, Brott, Drama
Längd: 105 minuter
Format: Blu-ray
Distributör: Studio S Entertainment
Betyg: 4

Sällan har väl en independentfilm varit så här rolig?! Och fartfylld! Manus, regi, produktion och huvudroll: H.B. Halicki. Känd som dödsföraktande stuntman/stuntdriver. Det här är hans vision, från början till slut, om den ultimata blockbusterfilmen. I övriga roller: massor av snygga bilar. Mest notabelt “Eleanor” – en gul Ford Mustang från 1973.

Filmens clou är filmhistoriens längsta biljakt någonsin – fyrtio minuter av “pedal to the metal”, fem små städer passeras längs vägen, och, eftersom detta är en independent film, statisterna är i de flesta fall “vanligt folk” som faktiskt tror att de bevittnar en verklig biljakt.

Remake med mycket ballast

Det har gjorts en remake av Gone in 60 Seconds, med Nicholas Cage och Angelina Jolie i huvudrollerna, men den är inte i närheten av denna klassiker. (Man försöker bland annat förklara varför Cages karaktär ska sno en massa bilar – och ärligt talat, vem bryr sig? Cut to the chase! Bokstavligen. Det är ju bilarna och biljakterna som vi väntar på …)

En enda regel: Bilarna ska vara försäkrade

I originalet har man inte brytt sig om någon krånglig backstory eller en massa karaktärsstudier och tråkig ballast. Huvudpersonen ska sno en massa lyxbilar, under tidspress …. Och skit samma varför. Det finns bara en enda regel att följa: bilarna måste vara försäkrade. En oförsäkrad bil lämnas till och med tillbaka under filmens gång.

Eleanor och Halicki i biljakternas mesta biljakt genom tiderna

Nu till biljakternas biljakt: allt görs live, alla stunts med Eleanor görs av Halicki själv – och han slutförde filmen med glatt mod, tre brutna revben och ett gipsat ben. Vad gör man inte för att förverkliga sin dröm?

Comic relief med radioreporter som kommenterar sin egen bil …

En hel del skojiga små scener lättar upp under biljakten. Som radioreportern som ivrigt kommenterar jakten – lyckligt ovetandes om att det är hans bil som jagas och kvaddas under sändningens gång. Eller den reporter som jagar sensationella ögonvittnesskildringar längs vägen – och får tag på ett pensionerat par, som tycker att bilkrascher är gammal skåpmat, de ser sådant från sin bänk varenda dag. Och så det glada, påtända partygänget som är på väg till ett kalas hemma hos “Eleanor” (alltså: en annan Eleanor än bilen Eleanor) och de märker inte att de blir påkörda under biljaktens gång. Förundrat begrundar de vad som kan ha hänt med bilen …

Det finns många bra scener under själva biljakten, och slutet i sig har en extra bra twist.

Ger hög utdelning – utan filmstjärnor

Gone in 60 Seconds kostade en spottstyver att göra (med Hollywoods blockbuster mått mätt) och spelade in multum på amerikanska biografer – vad sägs om att få in 266 gånger pengarna för sin investering? – utan filmstjärnor i huvudrollerna, utan med duktiga stuntmän istället. Även på den europeiska marknaden gick denna bilrulle som tåget, filmen blev bland annat en megasuccé i Sverige under den fantasifulla affischtiteln Blåst på 60 sekunder.

Ingen blir blåst på underhållningen

Nu finns filmen för första gången i svensk BD utgåva, textad, och med massor av extramaterial. En stor kulturgärning.

När det gäller underhållning och “bang for the bucks” så behöver ingen känna sig blåst på konfekten. Kanske den bästa – och absolut den mesta – biljaktsfilmen någonsin. Och en underbar nostalgifest för alla som gillar snygga 1970-tals bilar.

t

51