torsdag 5 december 2013

Hungerspelen-Snövit kan ta vara på sig själv!

Hungerspelen-Snövit kan ta vara på sig själv!

 

Snövit som djurens vän 1937Snövit som djurens vän 1937Det var en gång en prinsessa som hette Snövit. “Once upon a time.” Så brukar sagor börja. Det var en gång.


Once upon a time är också titeln på den amerikanska TV-serien som har Snövit som huvudperson. En helt annorlunda Snövit än den som vi är vana vid, hon som ligger skendöd i en glaskista och väntar och drömmer om på en puss från drömprinsen.


En aktiv hjältinna


Snövit i Once upon a time är i högsta grad en mobil hjältinna. Hon är beväpnad, förbannad och farlig. Hon lever i skogen, är klädd som Robin Hood, snor från den onda drottningen och utmanövrerar med lätthet den stilige prinsen. Hon tycks inte ha någon svaghet vare sig för äpplen eller glaskistor. Behöver hon bli räddad? Ja. Men hon vet inte själv om det. För denna Snövit är självförsörjande och kan själv slåss på liv och död. Vad en sådan girlpower-tjej behöver hjälp med? Hon - och alla andra människor i Storyville (huvudstad i Once upon a time) har tappat minnet.

Hela världen behöver räddas

Hela världen i Storyville behöver räddas, inte bara Snövit - men det är inte en prins som ska göra hjältedådet. Det är ytterligare en girlpower-tjej: nämligen Snövits dotter. Hon reser från vår värld till Storyville-världen för att hjälpa sagokaraktärerna att få tillbaka minnet - och hon har en direkt påverkan på världen iOnce upon a time. Hon får nämligen alla klockor att gå igen.

Ur led är tiden

”Ur led är tiden”, klagar Hamlet, och grumsar ve och förbannelse om att han är just den som föddes för att vrida den rätt igen. Snövits dotter Emma konstaterar också att tiden är ur led - men hon klagar inte på att det är hennes lott att vrida den rätt. För sådana är de nya girlpower-prinsessorna : de klagar inte. De får saker gjorda. De bryr sig om kollektivet. Och de är beredda för att slåss för att rädda hela världen från undergång - eller åtminstone sitt eget land från fattigdom och förtryck.

Den politiska prinsessan

Once Upon aTime är tillbakaOnce Upon aTime är tillbakaÅr 2012 märkte man tydligt hur prinsessan blivit politisk - och politisk aktivist. Ett och samma år kom tre snövit som alla var beväpnade och alla var redo att gå upp till kamp.
00-talet hade helt annorlunda prinsessor. Mia i en prinsessas dagbok filmerna, Petige i prinsen och jag filmerna, Daphne i What a girl wants --- alla är amerikanska helylletjejer som åker till Europa och blir vackra efter en obligatorisk gör om mig session. Jo, och så fångar de drömkillen på köpet. Europa ser ut som om det byggts upp på det allra gulligaste och mest barnvänliga stället i Disneyland.

Snövit speglar omvärlden

Nya Disney serien Once upon a time är helt annorlunda- här är snövit och hennes dotter ”kick-ass”, en eventuelle kärlekshistoria är sekundär och att bekämpa ondskan och att vrida tiden rätt igen är det primära.
Snövit är också huvudperson i Spegel, spegel och Snow White and the Huntsman.
Man kan se Snövit filmatiseringarna som en reaktion på vad som sker ute i vida världen, utanför Hollywood. Den arabiska våren. Lågkonjunkturer i västvärlden. Att i-länderna utnyttjar tredje världen och att folk har blivit medvetna om detta.
Vad är det som tv-tittaren och biobesökaren, “the common man”, kan relatera till? Jo, att alla ska göra uppror.

Kampsport och byxkjol

Snövit i Spegel, spegel lär sig kampsport av de sju små dvärgarna och hon är klädd i byxkjol. Hon ger också drömprinsen en match. När han faller för henne är det inte för hennes skönhet utan för henens kung-fu sparkar.
Den onda drottningen måste stoppas från att ta “the people’s money”.
00-talets prinsessfilmer utspelar sig i välbeställda, rika länder. 10-galets prinsessfilmer utsläpar sig i fattiga länder där folket svälter. Och i snövit land dör naturen under evig snö--- ungefär som i Narnia under den onda drottningens härskan.
Som bihistoria är både snövit och den onda drottningen kär i samma prins.

Det kan bara finnas en drottning

Det finns bara plats för en drottning Det finns bara plats för en drottning I Snow White and the Huntsman drivs den onda drottningen av sitt hat mot den patriarkala överheten. Men ändå kan hon och snövit inte slå sina påsar tillsammans - det kan bara finnas en drottning i landet, lika säkert som det bara kan finnas en “maskot” tjej på den manligt dominerande arbetsplatsen.
Lika säkert som att Princess Leia är den enda tjejen i de första tre Star Wars filmerna.
I Snow White and the Huntsman får vi se ännu en historia om en Snövit som lärs upp till att slåss av de sju dvärgarna och hon klär sig enligt samma mode-lexikon som Jeanne d’Arc.
Den onda drottningen däremot har en tjusigare modestil och i en scen har hon frihetsgudinnans gloria runt huvudet. en effektiv symbolisk kritisk mot USA och Wall Street. Hon är en ikon i dubbel bemärkelse.
Snövit kröns till ny drottning på slutet och hovet finns kvar och strukturen finns kvar. Men ingen slutkyss med något kärleksintresse (Snövit har två tänkbara kandidater i denna film, inte en) för vem hon väljer eller om hon väljer över huvud taget är av sekundärt intresse.
I slutet av Spegel, spegel gifter sig snövit och drömprinsen och vi ser i avslutningen av filmen ett överdådigt hov --- igen. Man ser inte en budget variant av hovet för att “vanligt folk” de som snövit har stridit för ska ha det bättre.

Dystopi-Snövit

10-talets prinsessfilmer kan ses som en logisk fortsättning på Succén som The Hunger Games skapade - Suzanne Collins dystopi i tre delar. Dystopier är också en typ av sagor med en utvald i huvudrollen, hon som ska sätta s topp för en korrupt regering och ge makt och mat åt folket. Divergent-serien och Legend-serien har liknande hjältinnor. Dystopi hjältinnorna blir till symbol för en kamp mot förtryck, på samma sätt som Snövit görs till symbol i de senare filmerna.

Sätts ut i skogen för att dö

För i ett framtida diktatoriskt USA behövs en förgrundsfigur, någon som kan skapa ringar på vattnet. Även huvudpersonen i The Hunger Games sätts ut i skogen för att dö - precis som Snövit - men detta i ett moderna gladiator spel och hon överlever genom att döda sina motståndare i spelet. även om de, liksom hon är offer. Slutligen i tredje delen av trilogin dödar hon också motsvarigheten till den onda drottningen i Hungerspelen- triologin
.

Inte längre ensamma i världen

Vare sig vi tänker på den nya Snövit eller på den nya dystopi- hjältinnan så har de alla en sak gemensamt: de börjar med att vara alldeles ensamma i världen, sedan får de en familj att ansvara för (sju dvärgar eller en samling omaka, blandade vänner) och sedan en ännu större familj - hela sitt folk.
När de inser detta, att de inte är ensamma, utan en del av en större helhet, kan de växa som människor.
Det är ett annorlunda uppvaknande än att ligga skendöd i en glaskista --- men det är också ett uppvaknande.

onsdag 4 december 2013

Rachel Joyce - Perfect


 

Två sekunder gör stor skillnad i en långt ifrån perfekt värld

Ingenting är perfektIngenting är perfektRachel Joyce
Perfect
Doubleday
Att följa upp Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd, en feel-good bok som blivit älskad av både läsare och kritiker, med en betydligt mörkare bok om två elvaåringar, kan verka vågat. Men Rachel Joyce vet vad hon gör, mängder av radiomanus och TV-manus har skolat denna författare som ”nyligen debuterade” som romanförfattare. Hon kan hålla många bollar i luften och det som först verkar vara trivsam läsning blir snart lika mörkt som en gotisk roman och lika invecklat som en pusseldeckare.
Året är 1972. Storbritannien ska gå med i EU och i Eurovision Song Contest representeras The United Kingdom av The New Seekers med Beg, Steel or Borrow. De vinner inte. De blir tvåa. Men det är inte detta som bekymrar huvudpersonen utan det hemska faktum att Två sekunder ska läggas till Tiden – för att Storbritannien ska vara i synk med resten av Europa och resten av EU.
Huvudpersonen Byron Hemmings grips av existentiell ångest – om man inte kan lita på Tiden vad kan man då lita på?
Och vem vet vad som kan hända med två extra sekunder? Två sekunder är skillnaden mellan liv och död om man tar ett steg ut från en brant klippa.
Det är Byrons bäste vän James som har berättat om de två sekunderna. Men James är inte orolig. James är aldrig orolig. James har rätt till sin plats i solen. Det vet han om. Det vet alla om.
Byrons familj däremot är nyrika – och de har komplex för det.
Romanens tema är faktiskt inte, som man först kan förledas att tro, den undflyende tiden utan snarare klasstemat. Det slås fast redan i inledningen.

"James Lowe and Byron Hemmings attended Winston House School because it was private. There was another junior school that was closer but it was not private; it was for everyone. The children who went there came from the council estate on Digby Road. They flicked orange peel and cigarette butts at the caps of the Winston House boys from the top windows of the bus. The Winston House boys did not travel on the bus. They had lifts with their mothers because they had so far to travel."
Det är just detta att mammorna måste skjutsa som är början till undergången för Byron och hans familj. Byrons mamma Diana kör på ett barn från Digby Road – alltså ett av de fattiga barnen.
Misstaget tar bara två sekunder och Byron är övertygad om att allt är de där två extra sekundernas fel. Utan de två sekunderna hade olyckan aldrig hänt.
Men ingen talar om det. Byron talar inte om det, hans lillasyster talar inte om det, mamma Diana talar inte om det … och den påkörda flickan talar inte om det. Romanen uppvisar en mängd karaktärer som är mästare i att inte tala om det. Vad än ”det” nu råkar vara.

Trots att året är 1972 uppför sig Diana som en 1950-tals fru – den perfekta dockan i det perfekta dockhemmet. Förutom att inget är – just det perfekt. Boken heter Perfect och är med träffande brittisk ironi fullt av saker som inte är perfekta.

Diana trivs inte i sitt ”perfekta” hem och tröstar sig med en ny bästa väninna – Beverly, mamman till den påkörda flickan. Beverly är avundsjuk på allt som Diana har och som hon själv skulle vilja ha. Allt är hemligheter och lögner och ännu fler hemligheter. Och för de som mödosamt klättrat uppför klass stegen finns bara ett slut. De ramlar ner igen.

Rachel Joyce - Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd

Litteratur: Rachel Joyce - Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd
 

Kristens resa och Werner Herzog inspirerar

  Att hitta sin väg Att hitta sin vägRachel JoyceHarold Fry och hans osannolika pilgrimsfärdOriginaltitel: The Unlikely Pilgrimage of Harold FryÖversättare: Katarina JanssonNorstedts
Pilgrimsfärder har blivit allt populärare. Agneta Sjödin har skrivit om sin pilgrimsvandring till Santiago de Compostela. ”Vanligt folk” (alltså folk som inte är så religiösa eller spirituella av sig) pilgrimsvandrar för att meditera och tänka efter, för att komma ut i naturen och tänka och få motion. I Paulo Coelhos framgångsrika böcker är pilgrimsmotivet vanligt förekommande.

Kristens resa

Rachel Joyces bok handlar om en fiktiv pilgrimsvandring som görs av en man vid namn Harold Fry och boken inleds med ett citat av John BunyansKristens resa – en klassisk pilgrimsvandring i bokform, som än idag har sina läsare. Kristens resa fungerar också som ”coming-of-age-story”.
Men Harold Fry är pensionär 65 år. Inte ung som Kristen. Men som sagt, folk i dagens ”coming-of-age-storys” blir allt äldre, speciellt de böcker som har en manlig huvudperson.
Werner Herzog skrev en bok som på svenska fick titeln Att gå i kylan. Den kände regissören vandrar år 1974 från München till Paris för att hans vänLotte Eisner ska tillfriskna. Vandringen är en ”trade-off” med Gud eller högre makter eller hur man nu ska uttrycka det.
Ungefär så resonerar Harold Fry. Om han går hela vägen genom England så kommer hans vän Queenie bli frisk. Harold Fry är inte religiös, men han vill också ha en "trade-off" med Gud eller högre makter. Han vill rädda Queenie. Queenie är hans ”Lotte”.

100 mil i seglarskor

Han lämnar hem och förbluffad fru för att promenera 100 mil i seglarskor. Inte ett övervägt beslut, men när Harold väl har börjat gå så kan han inte sluta.
Man förstår av hans tankar att i det förgångna har han gjort något som han vill att Queenie ska förlåta – hon har tagit straffet för något som Harold själv gjorde och han tackade henne inte. Queenie måste leva, han måste få säga tack – och förlåt.
Harold funderar också mycket på den infekterade relationen han har till sin fru, om att vara en dålig far och även här ligger hemligheter begravda.
Mot slutet av romanen får vi veta vad det var Queenie gjorde för så många år sedan och även varför sonen aldrig kommer hem till det välbäddade och dammfria rum som är hans, och som stått orört som ett mausoleum i åratal.
Hela boken är upplagd som ett slags deckare med massor av ”red herrings” och hela tiden får Harold Fry hålla sig på rätt spår.
”Harold visste att han hade hittat sin väg. Han berättade historien om Queenie … och han frågade främlingar om de ville vara så vänliga att hjälpa till …. Han blev kanske erbjuden en smörgås, eller en flaska vatten, eller en ny omgång plåster. Han tog aldrig mer än han behövde …”
När Harold Fry är i Bath och besöker de romerska baden (Harold tar under färden tillfället att leka turist och köpa souvenirer till Queenie och sin fru) blir han till exempel erbjuden limousinskjuts hela vägen. Av en rik skådespelare. Men Harold Fry faller inte för frestelsen. Han måste fortsätta att promenera – annars kommer det inte att hjälpa. Man pilgrimsvandrar inte i limousin.
Harold Fry når till sist ett slags försoning genom sin pilgrimsfärd.

Några fler huvudpersoner som “reser sig upp och går”:


Delia Grinstead i Utan bagage – av Anne Tyler
Tessa Björk iTill Isola - av Madeleine Hessérus
Mundus Gregoriusi Nattåg till Lissabon – av Pascal Mercier
Om författaren: Rachel Joyce är förutom författare även dramatiker och skådespelare. Hennes senaste bok heter Perfect. Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd är hennes debut, men dessförinnan har hon skrivit radiopjäser och TV-manus åt BBC. Hennes radiopjäser förärades 2007 med Tinniswood Award. Rachel Joyce har flera gånger skådespelat vid Royal National Theatre, The Royal Court och Cheek by Jowl. Hon har bland annat tilldelats priset Time Out Best Actress. 2012 nominerades hennes debutroman Harold Fry och hans osannolika pilgrimsfärd till Man Booker Prize for Fiction 2012, och hon utsågs till årets nykomling vid National Book Awards 2012.

måndag 2 december 2013

RECENCION: Mattias Klum - Världar av liv

Litteratur: Mattias Klum - Världar av liv
 

Så här vacker kan världen vara

I ett välstädat men giftigt dagisI ett välstädat men giftigt dagisMattias Klum
Världar av liv
Max Ström
Man känner sig nästan andäktig när man bläddrar i Världar av liv. Tänk att jorden ÄR så här fantastisk! På riktigt! Det här är ju bättre än Avatar - och vackrare. Utan CGI. Precis som i verkligheten. Bättre än på film.

Mattias Klum är en av världens bästa och mest berömda naturfotografer - flitigt anlitad av National Geographic. Hans patos när det gäller djur och natur - och att rädda miljön - är smittande. Han beskriver det själv som om han har ett väldigt stort kontor, från Borneos regnskogar till Antarktis isvidder.

“Ena veckan klättrar jag på statiska bergsklättringsrep genom varm dimma och andra veckan piskar den arktiska vinden i ansiktet. Att få dimpa ner på platser som är så extremt olika ger en liten aning om hur många världar det finns i världen. Bara pälsen på en sengångare är en egen värld, för alla alger, fjärilslarver och skalbaggar som lever där. Långsamt gungar deras strävhåriga världsallt framåt i trädkronorna. Ibland kanske de undrar om det finns något utanför.”

Det här är ren och pur poesi, utan underliggande pretentioner.
Men att få bilderna är inte lätt. Klum har beskrivit det som om att man väntar på att få en present, varje lyckad bild är som en present från naturen, från regnskogen, granskogen, isvidderna, you name it. Men väntan kan vara lång. Längre än när ett litet barn väntar på jultomten. Och ibland kommer han inte. Det blir ingen present.

Väntan är bara en av strapatserna, det andra är att överleva i extrema klimat. Som i regnskogen där det blir svampinfektioner där kläderna klibbar fast. Naturen skönmålas inte, hur härligt det är att vara en del av den, för det här är lidande, lidande för konsten, för att få bilder på regnskogens giftiga djur, som verkar ännu värre än svampinfektionerna.
Mattias Klum började som naturfotograf när han var tolv år gammal. Med kameran i högsta hugg utforskades området kring sjön Övre Hillen utanför Ludvika där Klums föräldrar har sommarställe.
“Jag växte upp till ljudet av storlommarnas rop. Ett av mina första minnen är när jag sitter i pappas knä och dricker välling nere vid vattnet. Precis i strandkanten jagar småskrakar, och längre ut ligger en storlom. När jag blev lite större smög jag omkring själv efter hornugglor och fotograferade skäggdoppingar i vassarna. “
Det var där Klum lärde sig “stubbtricket” - att om man bara är stilla tillräckligt länge så kommer naturen att vakna till omkring en.
Och Klums bok påminner också om att allt är fantastiskt - svensk natur är lika fantastisk som regnskogen eller Arktis eller korallreven … det är bara det att de är olika världar.
Ett helt uppslag presenterar en clownfisk - de där fiskarna som blev så kända i och med Hitta Nemo - i en giftig havsanemon. Ingen kan komma åt fisken för anemonen är giftig för alla andra - och fisken betalar för sitt skydd genom att arbeta som gratis hemhjälp och håller rent och snyggt. I gengälld får inte bara clownfisken själv utan även dess ägg skydd. I ett välstädat men giftigt dagis.
Klum slår hål på en del myter när det gäller djur och natur, bland annat att elefanter ska vara tjockhudade. Det är de inte.

De måste tydligen unna sig en spa-dag då och då, när de rullar sig i lera. För att få till en “tjock hud” med lerans hjälp. Annars skulle de inte klara sig från alla kryp som vill bitas och suga blod.
Något som är föredömligt med Världar av liv är att bilderna får ta plats. Varje kapitel introduceras med en sida text och sedan är det inte så mycket snack. Man får beundra - och begrunda - bilderna i lugn och ro. Och bilderna är helt magiska.

Enligt trendiga inredningstidskrifter ska det ju vara inne att inreda med böcker. Man ska ha en coffee table book framme för att visa vem man är och vad man står för. Gärna en bok om inredningsideal.
Det ligger nära till hands att rekommendera folk att skaffa Världar av liv, inte bara för att det är en fantastisk bok utan också för att den signalerar trendiga värden:
Du som äger den här boken bryr dig om djur och natur och att rädda miljön, och du har dessutom otroligt bra smak när det gäller fotokonst.

Det smäller högre än att ha en bok om inredning framme på bordet.

söndag 1 december 2013

1 DECEMBER - julkalendern startar!

1 December 2013

Nu blir det julklappstips med böcker för både stora och små, både fackböcker och skönlitteratur, ända fram till jul.

Och en del tävlingar.

Vad sägs om det som en Adventskalender?


Första julklappstipset till unga läsare (och även vuxna som gillar kul barnböcker) är den nya Alva boken!

MISSA INTE DENNA!

Lite sorglig, mycket rolig och alldeles, alldeles underbar!

RECENSION: Alva frågar chans - det lönar sig att veta vad man vil ha!





 


 


Alva frågar chans
- det lönar sig att veta vad man vill ha!
Författare: Pernilla Gesén
Titel: Alva frågar chans
Förlag: B Wahlströms
Illustratör/Fotograf: Christina Alvner
 


Alva konstaterar krasst att det lönar sig att veta vad man vill ha. Och när man vet vad man vill ha så ska man se till att få det! Det är tur att Alva är så påhittig - detta konstaterar den lilla barnbokshjältinnan mer än en gång. För nu vill hon ha Charlie. Hon ska fråga chans och ha en pojkvän för första gången. Och gå på bio och pussas precis som en tonåring. Fast att Alva bara går i trean i lågstadiet …


Att ha två familjer


Pernilla Geséns lilla barnbokshjältinna Alva har två familjer.

Hos mamma finns nu pojkvännen Roberto och plastsyskonet Nicole. Och hon har fått leta upp en ny bästis: Esmeralda. Hos pappa, som bor kvar i deras gamla hus, finns flickvännen Cathrine och halvbrodern Beppe. Där finns även den gamla bästisen Tora.

Men vart än Alva åker tar hon helst med sig Alf, sin älskade hund!


Dubbel dramatik


Alva frågar chans bjuder på stor dramatik i båda Alvas familjer. Hemma hos pappa ska Beppe döpas. Beppes mormor kommer med en dopklänning och farmor kommer med en dopklänning. Det verkar bli “tantfajt” men som tur är verkar Beppe vara för tjock för att komma i någon av dopklänningarna.


Som vanligt slår Alva huvudet på spiken när hon konstaterar att Beppes mormor är ju inte alls som Cathrine -hon är ju mer som farmor!

Och Beppe är väldigt lik Alva själv, som hon själv var när hon var en kavat liten bebis som älskade vatten.


Plastsyskon som utmanar


Då är det svårare att handskas med mammas nya familj, att ha en äldre plastsyster Nicole att dela hytt med när de åker på kryssning till Finland är inte lätt … Alva försöker vara beskyddande mot Nicole och “rädda henne” från att göra farliga saker (som att hänga med äldre killar och röka) men konstigt nog verkar Nicole inte alls tacksam när Alva räddar henne från att dö av lungcancer. Alva kan helt enkelt inte förstå sig på Nicole…


En vän i nöden


Det är inte förrän Alva själv får problem och Nicole rycker in, som Alva för första gången känner att Nicole visst kan vara som en riktig syster.. Eller i all fall en riktig kompis. Och det är ju det allra viktigaste.


Pernilla Gesén har en förmåga att skriva enkelt och vardagligt och med stor humor som aldrig är på bekostnad av barnen i berättelsen. Boken är genomgående illustrerad av Christina Alvner, vars svartvita illustrationer understryker de roligaste eller mest dramatiska händelserna i texten.



Detta är något att rekommendera för den yngsta bokslukaråldern, även för de som inte brukar “sluka” så många böcker!
 

Än klappar hjärtan - den ljusnande framtiden är undflyende


Än klappar hjärtan

- den ljusnande framtiden är undflyende

 


Helena von Zweigbergk

Än klappar  hjärtan

Norstedts

 

 

Det är svårt att omfatta alla ostar i en ostdisk. Så inleder Helena von Zweigbergk Än klappar hjärtan och det är en sanning som gäller både när det gäller ostdiskar i allmänhet och när det gäller livet i synnerhet. Liksom Astrids replik: “Jag vet inte vad jag vill ha.”

 

Att ha eller inte ha

 

Det är många som inte vet vad de vill ha i den här romanen, som kretsar kring tre systrar och deras familjer. Astrid, trebarnsmamma, är inledningsvis stressad för att hennes äldste son Viktor ska ta studenten. Sandra har ett grälsjukt förhållande med sin man och tillsammans har de en dansstudio som står på ruinens brant. Lena, sladdbarnet som inte var planerat, är den yngsta och den mest positiva av de tre systrarna - och hon har fått obotlig cancer.

 

Syskongnabb och rivalitet

 

Det är det vanliga syskongnabbet mellan systrarna som gäller, och de tycks inte ha vuxit ifrån sina systerroller sedan de var små. Den som är äldst försöker verka ansvarsfull, den som är yngst har rätt att vara spralligast och mest ansvarslös.

Det hela är lite som i Masjävlar - när spelet är över är en av systrarna död och de två andra frånskilda och kan de då finna varandra? Eller … också inte. Sandra är stolt över att hon klarar av Lenas död och sin egen skilsmässa bättre än vad Astrid klarar död och skilsmässa. Syskonrivalitet är det som är allra svårast att ta död på.

 

Student utan ljus framtid

 

Titeln Än klappar hjärtan syftar på att Astrids äldste som Viktor tar studenten i början av romanen.

 

Viktor har två halvsystrar som inte gillar att Viktors biologiska pappa kommer från Amerika och inkräktar på studenten. Astrids nya man är inte heller så glad. Egentligen är ingen glad, för plötsligt ska de prata engelska hela tiden, hålla tal på engelska (inte förberett) och göra sig till för välsminkade och välputsade amerikaner som säger “very nice” och” very interesting” om allting, trots att det är uppenbart att de inte tycker att någonting alls är “nice” eller “interesting” i Sverige, allt är ju bara puttigt och småskaligt jämfört med det stora och glänsande Amerika.

 

Viktor får inte den student någon i familjen hade väntat sig och det slutar med brutal misshandel.

 

Lönlöst planerande för den perfekta festen

 

Sensmoralen i Än klappar hjärtan är att hur man än planerar så går man ändå inte mot “den ljusnande framtid“. Det är inte ens alla som går mot en framtid. Och kvar ligger de dyra ostarna i ostdisken och möglar.

 


Helena von Zweigbergk är en expert på att fånga det lilla och det vardagliga och göra stor dramatik av det. Dessutom är hon en noggrann skildrare av folk som har den  där speciella talangen att alltid välja fel. “Felträffen som livsval” kanske kunde vara titeln på en eventuell uppföljare?