Med historiska rötter
Den ökände hästen från TrojaDen sanna historien överträffar ofta fiktionen. Men historisk fiktion överträffar det mesta. Det är en framstående genre på Irland – flera av den gröna öns bästa (och mest säljande) författare ägnar sig åt den: historiska romaner. ”Historical fiction”– bara på etiketten hörs det att det är en blandning av historia och fiktion. Alltså: ”påhitt” som händer ”förr i tiden”. Ändå kan författare till denna genre få arga brev från läsare som vill påpeka allt som ”inte stämmer” i deras böcker.
Den sanna historien överträffar ofta fiktionen. Men historisk fiktion överträffar det mesta. Det är en framstående genre på Irland – flera av den gröna öns bästa (och mest säljande) författare ägnar sig åt den: historiska romaner. ”Historical fiction”– bara på etiketten hörs det att det är en blandning av historia och fiktion. Alltså: ”påhitt” som händer ”förr i tiden”. Ändå kan författare till denna genre få arga brev från läsare som vill påpeka allt som ”inte stämmer” i deras böcker. Händer detta någonsin författare till ”moderna romaner” alltså romaner som utspelar sig i vår samtid? Nej. Inte speciellt ofta i alla fall!
– Som författare till historiska romaner kan man räkna med mycket mer ”skäll” både från läsare och recensenter som letat fram årtal eller andra detaljer i någon dammig gammal historiebok, påpekar John Boyne.
– Det är som om faktakollen är det allra viktigaste, att hitta något ”fel” i fiktionen, inte att bedöma spänningen, dramaturgin eller inlevelsen – eller något av allt det som diskuteras i samtidsromaner! instämmer Sebastian Barry.
Trots allt: Det är väldigt kul med ”historical fiction”! Varför ska all fiktion utspela sig i modern tid?! Man kan också välja att placera sin historia i historisk tid, eller välja ut ett speciellt avsnitt av historien, för att säga något om vår egen tid.
Historical fiction har inte alltid varit en ”fin” genre – att skriva fantasier i historisk tid har jämförts med genrerna ”romance” och ”fantasy” – båda genrerna går, liksom deckare och thrillers, utmärkt att kombinera med ”historical fiction” så detta är egentligen inte så konstigt.
Siobhan ParkinsonSiobhan Parkinson, Sebastian Barry och John Boyne har alla hamnat i facket ”historiska författare” vare sig de valt det eller inte. Deras böcker varierar från att utspela sig på 1700-talet – som John Boynes senaste roman ”Myteriet på Bounty” – till att handla om den egna släktens inte alltför avlägsna historia; Sebastian Barry inspirerades t. ex. av sin egen släkthistoria när han skrev ”Den hemliga skriften”. När börjar egentligen historien? Hur gammal måste historia vara för att räknas som historia?
Är historia det som är så gammalt att ingen nu levande egentligen minns det? Som ”Myteriet på Bounty” eller är det något som kan ha hänt relativt nyligen, våra föräldrars och far- och morföräldrars minnen? Eller är det bara ”nostalgi” och minnen? Eller ska man inte ta vara på historia medan folk minns den?
Sanningen är att ”historical fiction” är en blandning av allt detta.
Författare till ”historical fiction” varierar mellan att bygga saker på minnen (eller inspireras av dem) väva in nostalgi eller att helt och hållet förlita sig på historisk forskning och andras fackböcker och historiska romaner.
Siobhan Parkinson ger till exempel en eloge till de som tidigare skrivit om Marie Kröyer och de andra Skagenmålarna och tackar dem också i inledningen till sin bok ”Painted Ladies”.
Det är som om hon säger: här har jag hittat på min version av vad som hände. Men ni kan också kolla in andra versioner … Det finns också biografier, men detta är en fiktion om vad som skulle kunna ha hänt damerna som målades – och målade! – på Skagen.
Känner man sig då som författare bekväm med att hamna i facket ”historiska romaner”?
– Om jag erkänner att jag har ett problem med termen ”historical fiction” så är det som om man erkänner att man har ett problem med sitt jobb, är John Boynes smarta svar, eller alternativt att man inte tycker att historiska romaner är bra, och därför inte vill vara i det facket.
Sebastian Barrys attityd är en annan:
– Jag hade möjligen ett problem med att bli stoppad i facket historiska romaner tidigare i mitt liv – ända tills jag fick Sir Walter Scott-priset för historiska romaner!
Prispengarna på 30.000 euro hjälpte honom att komma över eventuella betänkligheter på att bli klassad som ”historisk författare”.
”Then I didn’t have a problem with it anymore!” konstaterar han och blinkar konspiratoriskt.
Sebastian Barry är känd för sin humor (även när han tar upp allvarliga ämnen) och verkar alltid ha glimten i ögat när han svarar på frågor och när han pratar om sina böcker.
”Den hemliga skriften” (Lind & Co) är den enda av Sebastians Barrys böcker som finns på svenska. Sorgligt men sant. I den engelskspråkiga världen hyllas han inte bara som en av de bästa historiska författarna utan även som en av de bästa författarna. Punkt slut. Utan prefixet ”historisk”. Han är en ”författares författare” och ofta när man intervjuar folk tar de upp Sebastian Barry som en av deras favoritförfattare. Jenny Valentine som fick The Guardians pris för bästa barnbok angav t. ex. sina favoriter som Kurt Vonnegut och Sebastian Barry. Sebastian Barry är helt enkelt en sådan författare som författarna själva gärna kopplar av med när de inte skriver …
Den närliggande historien – Den hemliga skriften
Den hemliga skriften”Den hemliga skriften” tar upp en historia som ligger nära oss. Sebastian Barry har låtit sig inspireras av en av sina släktingars öden.
– Vi skapade hennes öde.
Den okända kvinnan är alltså känd för två saker: hon var otroligt vacker och hon blev – utan att någon i familjen vet eller minns anledningen – inspärrad på ett ”asylum”.
I romanen har hon blivit till Roseanne McNulty, en gammal dam på över hundra år som skriver ner sina minnen från Sligo på 20-30 talet. Den andra delen av romanen utspelar sig i nutid och den läkare som har hand om Roseanne gör sina egna efterforskningar. De båda historierna överlappar varandra.
”Den hemliga skriften” tar upp (och här är det en risk att det låter som om jag parafraserar en Mike Leigh-film) hemligheter och lögner i en familj. Och vad en familj är beredd att göra för att behålla hemligheterna och lögnerna.
De båda historierna i ”Den hemliga skriften” är överens om att Roseanne på något sätt blev offer för religiösa och politiska ”omstruktureringar” under 20-30 talets Irland.
Annars skiljer de sig också åt, och som läsare ställs man inför en historisk ”pusseldeckare”. Mord är inte det enda brottet.
”
Amelia” och ”Painted Ladies”
AmeliaSiobhan Parkinson är i den engelskspråkiga världen mest känd för Amelia-serien, en serie om en fiktiv hjältinna, Amelia Pim, som fyller 13 år 1914. Det går rykten om både världskrig och uppror (svenska TV-tittare som följde den engelska TV-serien ”Downton Abbey säsong två” kan känna igen detta) och dramer kan utspela sig både i det stora och i det lilla. I början är Amelia inte speciellt medveten. Vad kan man vänta sig? Hon är 13 år gammal och mest av allt intresserad av vilken klänning hon ska ha på sig på sitt födelsedagskalas (paralleller till dagens modegalna, bloggande tjejer är uppenbara!), men allteftersom romanen fortskrider blir Amelia mer och mer medveten, mer och mer intressant som person och klänningar och mode hamnar långt ner på prioritetslistan. Dessutom är ”Amelia” en mycket fin vänskaps skildring mellan två unga tjejer, Amelia och Mary Ann. Denna vänskapsskildring står i centrum, trots de båda tjejernas skillnader i klasstillhörighet.
I Skandinavien är Siobhan Parkinson mest känd för den historiska romanen ”Painted Ladies”. Hitintills finns inga av hennes historiska romaner översatta till svenska, tyvärr, för hon är en briljant författare som borde finnas tillgänglig även för de som inte kastar sig över de engelska originalen. Trots att hon inte finns översatt till svenska har hennes ”Painted Ladies” – om livet på Skagen i allmänhet och Marie Kröyer i synnerhet – blivit en stor succé. Förmodligen för att det är ett tema som går hem i Skandinavien, de flesta känner igen aktörerna: P.S. Kröyer, Hugo Alfvén, Marie Kröyer, Anna Ancher, Michael Ancher.
I förordet tackar Siobhan Parkinson alla som forskat om Skagenmålarna och deras entourage.
Siobhan Parkinson tycker inte man ska skämmas för termen historiska romaner.
– Romaner är romaner, när de än utspelar sig!
”
Fiction” en viktig del av ”historical fiction”
John BoyneAlla tre irländare är överens om att fiction-delen är viktig i ”historical fiction”, man ska förverkliga sin egen vision som författare inte skriva en historiebok (det finns det andra som gör). Ändå finns det läsare som förväntar sig historieböcker, fans som skickar in rättelser – om detta berättar både Barry och Boyle. Fans som tror de gör författaren en tjänst genom att skicka in klagobrev.
– Efter att en framgångsrik bok hade kommit ut fick jag ett klagobrev på 8 maskinskrivna sidor med saker som avsändaren menade var fel. Och som han menade att jag nu hann rätta innan pocketutgåvan! berättar John Boyne.
De andra historiska romanförfattarna skrattar och känner igen sig.
– Saken är den att det viktiga inte är om en sak hände 1889 eller 1891 – ibland flyttar man på saker för intrigens skull – utan det viktiga är att få fram stämningen. Det är där ”historical fiction” kan överträffa ”historical facts”, menar Sebastian Barry.
John Boyne är fortfarande mest känd för ”Pojken i randig Pyjamas” – boken som blev storfilm hos Miramax – detta är både ”historical fiction” och ”childrens literature” samtidigt, och Boyne får finna sig i att hamna i facken barnboksförfattare alternativt historisk författare med olika mellanrum. Och som barnboksförfattare till ”historical fiction” är man inte bara utsatt för läsarnas brev, utan även läsarnas föräldrars brev och synpunkter.
Som att ”föräldrarna är förskräckliga i den här boken”.
– De är nazister. Jag vet att de är förskräckliga. Jag behöver inte att någon skriver till mig och förklarar det. Men jag har skildrat dem ur barnets synvinkel och som alla barn ser han sin mamma som god – han ser inte att hon är en nazist med tvivelaktig moral, och han tvivlar aldrig på sin mamma och vad hon säger (även om hon ljuger för honom) för hon har alltid varit snäll mot honom och han har ingen anledning att tvivla på henne.
”
Inte ännu en bok om den stora svälten … ”
Tradition and fantasyJohn Boyne berättar att han inte ville skriva om ”the great famine” – den stora svälten (ett populärt ämne att avhandla på Irland, en stor del av öns befolkning dog när potatisskörden slog fel, 1845-1849, en miljon dog, och mellan en miljon till så mycket som en och en halv miljon (beroende på vilka källor man konsulterar) emigrerade till Amerika.
Mycket har skrivits om detta trauma i den irländska historien och de nya historiska romanförfattarna vill komma bort från detta ämne som framställer Irland som ruralt och svältande.
– Dessutom är det för deprimerande att skriva om, hävdar John Boyne.
Istället blev han internationellt känd med en historisk roman för barn om koncentrationsläger.
Ironin i detta går inte att komma ifrån. Men saken den att Förintelsen inte är Irlands historia, så den är inte lika uttjatad på Irland som den stora svälten – även om dödstalen under förintelsen var ännu högre.
Förra året när jag träffade Cornelia Funke, tyskspråkig fantasyförfattare, var hon förklarligt nog trött på alla barnböcker om förintelsen – hon hävdade att mellan en tredjedel och en fjärdedel av all tyskspråkig barnboksutgivning hade något med förintelsen att göra, hon var less på tråkiga barnböcker och flyttade till Los Angeles och skrev bästsäljande fantasylitteratur istället.
Vilka ämnen som är uttjatade och vilka som känns nya och fräscha varierar alltså på vilken publik man adresserar och vilken litteratur de blivit uppväxt med.
Under ett av sina många uppträdanden infor publik i Sverige försöker sig John Boyne på ett klassiskt irländskt författarskämt, nämligen detta:
– Jag har skrivit en bok som bara utspelar sig under en dag på Irland; detta har ju aldrig gjorts i Irlands litteratur tidigare.
Publiken nickar. Skämtet har fallit platt till maken.
”Ulysses” av James Joyce är den mest kända irländska romanen – och utspelar sig bara under en dag. Uppenbarligen är den inte så känd hos den svenska publiken, som den är av den irländska, där John Boyne försäkrar att skämtet alltid går hem och lättar upp stämningen. Stämningen kan behövas lättas upp ibland, med tanke på de allvarliga och tunga ämnen John Boyne tar upp i sina böcker.
Sebastian BarrySamtliga av de historiska författarna har inte väjt för att skriva om obehagliga eller mindre sympatiska karaktärer. John Boyne har förmodligen skapat den mest kontroversiella karaktären, något så otrevligt som en mamma i en barnbok som man som läsare verkligen inte gillar, även alkoholiserade eller drogberoende mammor i barnlitteratur brukar vara ganska trevliga och bohemiska.
Så här beskriver John Boyne sin kanske mest hatade karaktär:
– Hon är gift med en nazist och hon vet vad som pågår i koncentrationslägren. Men hon bryr sig inte. Hennes mål är bara att skydda sitt eget barn från att få reda på något. Så ja, hon är hemsk, hon är ett monster – men eftersom boken berättas från pojkens synvinkel så är hon hans älskade mamma hon har aldrig gjort något för att skada honom, så varför ska han inte lita på henne? Hon har alltid varit snäll och trevlig mot honom och hon har aldrig gjort något för att skada honom, så hans tillit till henne är total, han ser saker från sin synvinkel.
– Man får också komma ihåg, påpekar Siobhan Parkinson, att alla karaktärer du skriver är en del av dig själv. Även nazistsympatisörmamman.
John Boyne ser faktiskt förskräckt ut inför detta avslöjande, men Siobhan Parkinson, lärare i creative writing på Irland, förutom författare till ”historical fiction”, skojar inte, hon har sagt det på fullt allvar.
– Stämmer det får jag vara försiktig med vad jag skriver om mig själv i framtiden! konstaterar John Boyne.
– Det viktigaste när man skriver ”historical fiction” är att man inte blir för bekväm i genren, konstaterar Sebastian Barry, det gäller att utmana sig själv hela tiden.
– Men, retas Siobhan Parkinson, med dina 30.000 euro i prispengar är det stor risk att du kan bli bekväm!
Sebastian Barry ler stort och lovar att fortsätta utmana sig själv. Oavsett hur många priser han får.
Vare sig det gäller 1700-tal eller 1900-tal, det som ligger nära eller långt bort, den irländska historien eller den europeiska, den historia som finns i familjen eller långt ut i världen, så har de irländska författarna gjort sina namn kända som leverantörer av ”historical fiction” med hög kvalitet”. I framtiden kommer irländska författare att kunna vara odelat stolta när någon säger ”Men det där är ju ”historical fiction!”.
Massor av godsaker!