FILM: Black Phone 2 collectors edition - En tvåa utan "the" förvandlas till standard drömsk Elm Street terror ...

Film: Black Phone 2 collectors edition 4K UHD

Regi: Scott Derrickson

Medverkande: Madeleine McGraw, Mason Thames, Ethan Hawke, Demián Bichir, Arianna Rivas med flera ...

Betyg: 3

Så många har hyllat The Black Phone som kom 2022 - en elegant skräckfilm som byggde på en effektiv novell av Joe Hill i regi av Scott Derrickson. Början, mitt och slut utan krusiduller satt som en smäck. Nu kommer uppföljaren som har tappat sitt "the" i titeln och all sin logik i själva handlingen. Det finns egentligen ingen uppföljare till novellen men regissören Derrickson har knåpat ihop en fortsättning tillsammans med C. Robert Cargill. Det börjar bra, och sedan går det utför.

I inledningen är det slutet av 1950-talet. Vid en sten vid en sjö i en skog i ett snötäckt Colorado står en ensam telefonkiosk ... och en ensam tjej ringer ett konstigt samtal.

Sedan hoppar handlingen till Stranger Things tid - alltså 1980-tal - och vi befinner oss fyra år efter allt som händer i den första filmen. Det här kan bli intressant. Vad händer med överlevare? Vad händer den som utsatts för och överlevt trauma? Blir hen en hjälte eller en skurk eller bara en allmän strulputte? 

Mason Thames och Madeleine McGraw är tillbaka i rollerna som syskonen Finney och Gwen. Spoilervarning för er som inte sett ettan: The Black Phone slutar med att skräckskurken The Grabber (Ethan Hawke i högform) dödas av Finney. Nu är Finney 17 år, older and wiser ...? Nix. Han plågas av trauma och hemska minnen och har blivit en besvärlig strulputte som grälar, slåss och röker på. 

Gwen, Finneys lillasyster, drömmer sanndrömmar och hennes mardrömmar blir värre och värre, liksom hennes vana att gå i sömnen. Tjejen från inledningen av filmen ringer upp Gwen i drömvärlden och vi får veta att hon är Gwens och Finneys mamma som begick självmord när barnen var små. Eller var det verkligen självmord ... ? Gwen drömmer också om utsatta pojkar som drunknar i en sjö (kanske den frusna sjön vi fick se i inledningen) och den svarta telefonen som vi fick se i den förra filmen - den finns kvar i The Grabbers källare och ringer. 

Finney och Gwen och Ernesto (som är kär i Gwen) anmäler sig till en utbildning för att bli ledare på ett kristet ungdomsläger där Finneys och Gwens mamma jobbade när hon var ung  eftersom de hoppas hitta några svar på allt konstigt som Gwen  drömmer om. När de kommer fram till lägret slår en snöstorm till och förutom fyra personer i personalen är det bara Finney, Gwen och Ernesto som åkt dit. Ingen vill prata med trion av ungdomar om barnen som förvunnit och The Grabber återvänder från de döda.

Här blir det sämre. Så mycket med nystande i gammal historia hade kunnat bli bra - vi har ett slags Stranger Things nostalgi på gång, så mycken fantasy och skräck har effektivt använt sig av en försvunnen (eller död) mammas mysterier, som Nevermoor och Last Night in Soho, och det hade kunnat bli så bra ... Släktforskning med en twist. Typ.

Felet är ... att vi får A Nightmare on Elm Street en gång till. Med The Grabber som Freddy Krueger och Gwen som Nancy som drömmer och har krafter som kan lura barnamördaren. Gwen och Finney slåss mot skurken i drömvärlden medan de i den verkliga världen slungas runt av CGI-effekter utan att någon förstår varför. Filmen har också problem med otydliga regler och vad som händer och varför ... Man kan skapa vad som helst i en fantasy-sci-fi-skräckvärld, men om man inte har några regler för vad som kan hända och varför så finns ingen spänning. Elm Street har förresten samma problem ... det räcker alltså att "inte vara rädd för skurken" och så försvinner han och förvandlas till rök? Ungefär som ett barn som säger "jag tror inte på tomten" och tomten försvinner? Dessutom är filmen långsam och lite småseg.

Det positiva är att det är en sjukt snygg collectors edition, det finns massor av extramaterial och filmen är ett "måste ha" för alla som gillade ettan ... eftersom det finns saker i tvåan som kompletterar ettan. Och så gör Ethan Hawke aldrig ett dåligt jobb. Det är också fint att se hur Gwen som "final girl" dels tar itu med att rädda forna tiders mördade småpojkar (offren från 1957) med lite hjälp från sin mamma (som aldrig begick självmord) och dels tar itu med sin pårökta slackerbrorsa och sin drogberoende farsa och förklarar att flykt aldrig är rätt väg. Trauman växer sig starkare ju mer vi försöker fly från dem. Ibland gäller det bara att "man up" och sluta vara rädd. På riktigt.