BOK: Once Upon a Broken Heart av Stephanie Garber - One hot mess ... i flera delar

 

Titel: Once upon a broken heart (svensk utgåva)

Författare: Stephanie Garber
Serie: Once upon a broken heart (del 1)

Antal sidor: 371

Utgivningsdatum: 2025-05-15

Förlag: Fenix

Översättare: Carina Jansson

Originalspråk: Engelska

Originaltitel: Once upon a broken heart

ISBN: 9789189988002

"Evangeline Fox växte upp i sin älskade pappas förtrollande kuriosabutik där hon fick höra legender om de odödliga. Som den sorgsne Hjärter prins. Hon vet att hans krafter är mytomspunna, att hans kyss är värd att dö för och att en överenskommelse med honom sällan slutar väl.

Evangeline har trott på ett lyckligt slut så länge hon kan minnas - ända till hon får reda på att hennes livs kärlek ska gifta sig med någon annan, och hennes drömmar krossas."

Stephanie Garber, känd för Caraval, är tillbaka med en ny serie som känns som Caraval fan-fiction. 

Även på svenska har den internationella bästsäljaren fått titeln Once Upon a Broken Heart ... Förlagen översätter snabbt så att allt klirr i kassan inte ska hamna hos den amerikanska utgivaren, eftersom romantacy trender kommer och går så snabbt. Sedan kan man också konstatera att många väljer originalet ändå eftersom det är "cringe" med romantacy hångel på svenska. Man kan lätt konstatera att stora delar av boken är "cringe" även i originalspråk.

Once Upon a Broken Heart börjar med en dörrpingla som berättare. Snyggt sagogrepp. Dörrpinglan varnar den kvinnliga huvudpersonen Evangeline för mannen som snart ska träda in i hennes butik, men Evangeline misstar detta omen och tror att dörrpinglan annonserar hennes livs stora kärlek. Därefter går det utför.

Vad som är utlovat är en saga, the modern fairy tale, med sagofigurer, en levande kortlek, en förtrollad prins och en stark hjältinna som ska bli prinsessa ... men vad som levereras är en förbannad förvirrad mardröm.


Huvudpersonen Evangeline är irriterande naiv hela tiden - hade hon gått i småskolan så hade man oroat sig för att hon blir första offret för pedofiler. Hon är söt och romantiskt lagd, har rosa hår med guldslingor, och hon litar på alla. Våldsamma killar är bara missförstådda. Yada yada. Jacks, den manlige huvudpersonen, har kysst alla till döds (utom en) av alla tjejer han varit med ... och han är den kille som Evangeline trånar efter allra mest. Jacks får henne att kyssa och gifta sig med en snygg prins, Apollo, som utsätter Evangeline för strypsex så att hon svimmar. I tredje delen introduceras en massa vampyrer, bland annat killen som dörrpinglan varnade för och som vill döda Evangeline genom att nafsa och bita på henne och dränera henne på blod. Ändå insisterar Evangeline på att han är missförstådd ... Jacks är också nära att döda Evangeline flera gånger. Evangeline är en ovanligt passiv hjältinna, visst, alla sagohjältinnor behöver inte vara tuffa krigare som viftar med armborst, men rent berättartekniskt är det tradigt med en hjältinna som sällan gör några egna val, det är bara en massa saker som händer henne hela tiden.

Biroller och cameos är endimensionella och förutsägbara karaktärer med få personlighetsdrag, platta och tråkiga, och Evangeline blir överraskad över att hennes styvsyster är ondskefull när vi som läsare hela tiden, från sida ett, förstått att styvsystern är just tropen "ond styvsyster". Hur naiv kan en huvudperson bli? Och detta är en huvudperson som gillar sagor och som jobbat i en bokhandel.

Intrigen är ... Ja, vad är intrigen? Vad är huvudintrigen? Vilka är sidointrigerna? Ingen aning. Allt rinner ut i sanden och boken slutar med fler frågor än en bok ska behöva sluta med, även en bok där det finns två uppföljare.

Det ska öppnas ett valv och det samlas mystiska stenar. Är det någon mer som tänker på The Philosopher's Stone? Eller infinity stones? Det pratas om kärleks förbannelser och utifall Jacks och Evangeline är menade för varandra. Jacks kräver att Evangeline kysser tre främmande människor mot att han stoppar ett bröllop. Evangeline gifter sig med en snygg prins som blir mördad på bröllopsnatten och hon måste (med hjälp av Jacks) rentvå sitt namn och sätta fast den riktige mördaren (varsågoda, alla som drömt om CSI fairy tales ...) Det är en av -och-på konflikt med styvsystern. Och i sista akten, sista tredjedelen av boken, får vi ett helt omotiverat överflöd av vampyrer och vampyrmytologi som känns som en kopia av andra dåliga romantacy Y.A. serier, bland annat mitten av Twilight-serien. Det finns nog med övernaturliga väsen, bland annat den levande kortleken, och sagofigurer i den här världen, förutan att slänga in vampyrer också, som verkar komma från en helt annan serie.

Det finns också fanservice till alla som gillade Caraval, och ett par personer från den serien gör cameo framträdanden. Jacks har haft ihop det med Donatella, och hon är den enda tjej han kysst som inte har dött. Tänka sig så romantiskt.

Hur bra är Once Upon a Broken Heart som romance eller romantacy? Kort svar: inte bra alls. Evangeline har ingen riktigt personkemi med någon av de andra karaktärerna. Inte med Luc, hennes första kärlek som istället vill gifta sig med styvsystern och så småningom blir vampyr (dörrpinglan borde ha ramlat ner och slagit honom i huvudet, så hade man varit av med honom direkt) . Inte med Jacks, som mest av allt ska utnyttja Evangeline för egna syften och ha henne att kyssa andra (det finns lite hallick-prostituerad retorik i deras repliker, Jacks äger Evangeline hon hon kan inte bryta avtalet - skitsamma att Jacks är ett övernaturligt väsen, det gör inte avtalet ett dugg bättre. Inte med prins Apollo som bokstavligen drabbas av en förbannelse som gör att han förälskar sig i Evangeline.
Det finns bättre romance än så. Både i fantasygenren och i alla andra genrer.
Det finns också ett problem med att romantisera toxiska relationer - både i fantasygenren och i alla andra genrer. Att hångel och sex ska vara förenat med dödsfara för tjejen (och att det sker med tvång och utan samtycke) är inte bättre för att det draperas i sagoretorik och rullas in i fantasygenren än om det hade skildrats rättfrat och realistiskt en vanlig skildring av gymnasieungdomars vardag i en alldaglig förort.

Boken lider också av att mycket av handlingen återberättas istället för att visas. En hel vecka (då Evangeline sovit efter att ha blivit förgiftad på Lucs bröllop) är fullproppad med händelser, bland annat har alla karaktärerna i kortleken blivit levande och nornorna lever öppet i samhället ... men detta samhällsomvälvande skede skildras aldrig. Det återberättas bara i ett par meningar för Evangeline. Och vi har fått vara med Evangeline som sovit hela tiden. Det är dåligt.

Och ständigt dessa profetior. Det finns ett valv i Norden som Evangeline och bara Evangeline är nyckeln till ... är det huvudintriden eller en sidointrig? Vad finns i valvet? Det får vi reda på i uppföljaren. Där Evangeline blir attackerad av ytterligare en snygg men olämplig pojkvän, i själva valvet, och dödar henne. I kid you not. Hon blir återupplivad, men ändå.
Ni vet de där tjejkompisarna som man ständigt uppmuntrar "Du har bara inte hittat rätt än ..."? Evangeline är den där tjejkompisen som man vill ruska om och säga "Sluta leta! Du kommer inte att hitta rätt, du är bara en vandrande katastrofmagnet som drar till dig mordiska psykopater! Börja med en hobby istället. Stickning eller curling eller kapsylsamlande. Men vad du än gör, dejta inte och läs inte romantacy för du har redan tillräckligt skeva föreställningar när det gäller att offra allt och stå ut med allt för den förbannade kärleken!".

Eländet fortsätter i The Ballad of Never After. Med känslomässigt uppfuckade och våldsamma killar, strypsex som nästan dödar Evangeline (och som borde ha gett henne bestående hjärnskador, om författaren brytt sig om att slå upp basic facts ...) och livsdränerade naffsande, bitande och blodsugande och en romantiserad bild av alzheimers. De flesta trådar knyts då ihop, eller glöms bort. Men det blir en tredje del. För Evangeline är fortfarande efter Jacks, trots att hon vet att han dödat alla tidigre flickvänner (utom en ) så hoppas hon på att hon i egnskap av "den sanna kärleken" ska kunna "rädda honom" och leva happily ever after. I alla fll tills nästa förbannelse drababr den här fantasyvärlden. Förbannelser här är som de äpplen som Jakcs irriternade alltid mumsar på - de verkar växa på träd och dimper ner när som helst som "the plot" behöver dem.