FILM: The Running Man - Stephen King nyfilmatisering haltar mer än springer ...

Film: The Running Man

Regi: Edgar Wright

Medverkande: Glen Powell, Josh Brolin, Colman Domingo, Michael Cera med mera ...

Betyg: 3

Aktuell: på 4K UHD, BD med mera ...


Edgar Wright är en av de bästa regissörerna, the new brit pack, som gjort några av de bästa och roligaste filmerna - från Cornetto trilogin till Last Night in Soho. Nu har har gjort sin mest påkostade film ... 

... men större lass med glass innebär inte alltid bättre kvalitet - eller för den delen mer smak. 110 miljoner dollar har det kostat för att göra en ny filmversion av Stephen Kings framtidsdystopiska roman Den flyende mannen. Det här känns varken som Edgar Wright eller Stephen King. Det här är urvattnad blåbärssoppa som inte tar någon framåt i spåren. Vad är det här? Hungerspelen spin-off? En mesig Y.A. roman i mängden? Går det ihop? Vad är meningen med det här? Medan många dystopier utspelar sig i en romarriket-light-version så utspelar det här sig i en värld som har AI ... vilket gör hela intrigen idiotisk och onödig, för man behöver inte få människor att göra saker för att sända det, det räcker att lägga upp AI manipulerade bilder och få folk att tro på dem ... vilket också görs under filmens gång ... och därmed är filmen själv med på att underminera sig själv och sitt manus och någon eventuell logik i manuset. Just AI var inte så på tapeten när Stephen King skrev sin roman. 

Glen Powell (Twister, Top Gun: Maverick, Anyone But You) är känd som den nya generationens Hollywood filmstjärna (innan AI kommer och gör alla filmstjärnor obsolete?) och han spelar Ben Richards, en man som ständigt är arg, argare än en man som heter Ove.  Han är fattig och har räkningar att betala och ett sjukt barn  och det är dyrt att vara sjuk (alltså: ungefär så som många folk har det i dagens USA) och hans lösning är att söka sig till TV-världen. Alla programmen är så dåliga att man undrar hur det finns budget att göra dem och hur någon kan tjäna något på dem ... man kunde lika gärna ösa upp AI-slop i stora skopor.

Ben kommer med i programmet The Running Man där det gäller att hålla sig undan och hålla sig vid liv i 30 dagar. Det blir alltså en annan nivå av fara än när Maria Montazami med dotter jagas av Robert Aschbergs hejdukar i Kanal 5 och avslutar varje lyckad dag med champagne. Ben och hans program är mycket mindre roligt än Maria Montazami och vilket program som helst, och dessutom är programmet långsökt, långsamt och ologiskt. Och varför det skulle leda till revolution ... ingen aning. Har inte folk evighetslånga talkshows som håller dem nedsövda, i stil med Sverige Live där det renoveras gjutjärnspannor och diskuteras matlagning och en tittare får ny stil? Varianter av det programmet finns i alla länder och fungerar utmärkt för att söva befolkningen.

The Running Man har filmatiserats förut - 1987 kom en version med Arnold Schwarzenegger.  Superfånig. Edgar Wright har däremot satsat på att vara så trogen förlagans dystra framtidsvision som möjligt och publiken skrivs på näsan och filmen tar sig själv på gruvligt, gravligt stort allvar. kritik mot media, klasskillnader och The Kardashians. Det går knappt att bli mer PK.

FILM: Bugonia - Grekisk-koreanska knäppigheter blir till kammardrama med Stone och Plemons

Betyg: 3

Aktuell: på 4k UHD, BD med mera

De gamla grekerna skördade stora framgångar med knäppa och perversa dramor redan på antiken - och vår tids poster boy för grekiska knäppheter är

Giorgos Lanthimos, som nu är tillbaka med två av sina favoriter,

Emma Stone och Jesse Plemons, i huvudrollerna. Fast ... Bugonia är i ärlighetens namn egentligen genren K-knäpp. Filmens motsvarighet till K-pop. Populära, knäppa, småperversa historier som omvärlden smaskar i sig snabbare än kimchi och kombucha. Frågan är: behövs det en amerikansk remake av en grek, av en redan perfekt, knäppt koreanskt sci-fi framgång? Det korta svaret är: Nej. Vad tillför en amerikansk remake? Helt enkelt att vi får se Emma Stone och Jesse Plemons i ett långt och ofta långsamt kammardrama. Stundom känns detta mer som Ingmar Bergman i en amerikansk remake - typ Scener ur ett äktenskap, skildsmässodramadelen. Stone och Plemons går rond efter rond, landing the punches.

Jesse Plemons spelar Teddy, en kuf som tror stenhårt på konspirationsteorier, han har läst på allt som finns darknet, och pluggat in alla Reddit-trådar och han är säker på att utomjordingar från andromedagalaxen promenerar runt mitt ibland oss och att de kommer att bli ansvariga för planeten jordens imminenta undergång. Teddys plan är att kidnappa en utomjording och tortera hen, eller förhandla med hen, och förhindra mänsklighetens undergång. Utomjordingen spelas av Emma Stone, en stenhård chef som behandlar sina anställda som skit ... och här någonstans börjar man tänka på den gamla komedin Horible Bosses ... Som faktiskt var mycket roligare (och där kidnaping stavas med ett p ...) Utomjordingen kidnappas, Teddy börjar tortera och förhandla, och det är självklart att allt kommer att gå åt pipsvängen. Medan originalet har en manlig utomjording kör denna remake med en kvinnlig utomjording. Men den uppenbara twisten på slutet är exakt densamma.

Ännu en onödig remake? Går allt ihop? Är det någon som bryr sig? Korta svar: Ja, nej och nej.

FILM: Springsteen: Deliver Me From Nowhere av Scott Cooper - Snyggt filmporträtt av en deppig Springsteen och Nebraska

FILM: Springsteen: Deliver Me From Nowhere

Regi: Scott Cooper,

Manus: Scott Cooper, efter Warren Zanes bok Deliver Me from Nowhere

Medverkande: Jeremy Allen White, Jeremy Strong, Stephen Graham, Odessa Young, Paul Walter Hauser, Gaby Hoffmann, Grace Gummer, Marc Maron, David Krumholtz, Matthew Anthony Pellicano jr. med flera ...

Betyg: 4

Aktuell: på BD etc.


Kocken i Disney-serien The Bear, Jeremy Allen White, har blivit affischnamnet för begreppet "hot rodent boyfriend" - och nu för The Boss. Men det här är ingen fullständigt Springsteen biopic, filmen handlar om tillkomsten av albumet Nebraska från 1982.

Bruce Springsteen var en lidande gitarrsnubbe som kände att han tappat bort sig själv mer och mer ju större han blev som artist. Svaret var att gå tillbaka till rötterna och att leta efter sig själv.

Nebraska blev Bruce Springsteens sjätte album, där bossen fajtas mot sina inre dämoner på ett nästan Bergmanskt sätt - det är spöken som inte lämnar honom ifred, det är smärtsamma minnen som ska dissekeras och det är relationen till rötterna. Verket har integritet. Filmen är däremot konventionell. Kanske en förolämpning mot hard core fans, för så här kan väl ingen ha tänkt sig Nebraska-Bruce, eller kanske en förolämpning mot filmvetare, för det här är en film som verkligen målar allt nummer efter nummer.

Biopics brukar välja mellan korta nedslag för de redan frälsta (som i alla fall kommer att klaga på filmen, eftersom de själva är större experter på sin idol än alla manusförfattare/regissörer/skådespelare) och porträtt som ska omfatta hela wikipedia sidan, där barndomstrauma och uppgång och fall (och eventuellt uppgång igen) är stapelvaror inom dramaturgin.

Det här är en biopic som velar mellan de två vägarna. Smal stig, fokus på Nebraska. Bred landsväg, fokus på hela wikipedia sidan och barndomstraumat och huvudpersonens trasiga, såriga relation till fadern. Det senare är en stapelvara inte bara inom biopics utan inom i stort sett all film, i alla fall all amerikansk film och mainstream Hollywoodspektakel. Som nu senast Predator: Badlands. Där sonen tar fadern av daga, efter att han brottats med sina egna dämoner, och här löser man konflikten med ett slags kram - sonen ska sitta i faderns knä ... en scen som är så knepig så att den antingen måste vara sann eller väldigt, väldigt dåligt påhittad.

Filmen Springsteen: Deliver Me From Nowhere är dessutom väldigt, väldigt övertydlig.

Karaktären Jon Landau tolkar hela tiden Springsteens musikaliska process - det är lite som om man slagit på SVT:s syntolkning och teckenspråkstolkning och tydligare tal, allt på samma gång ... och toppar det hela med detaljer om olika inspelningstekniker och mackapärer och vad ljudtekniker pysslar med.

Den som älskar vinyl får här sitt lystmäte när det gäller närbilder på läckert snurrande vinylskivor ... Det finns ständiga reklaminslag för apparaternas produktnamn (jag hör i fantasin SVT:s syntolkning lägga till "... och det finns även andra märken ...")

Stephen Graham, så bra i Netflix serien Adolescence och som labil kock i Boiling Point ... (en så mycket bättre kock-serie än The Bear) är med som en mycket enkel, tvådimensionell pappa-figur.

Det blir aldrig något djuplodande far-och-son porträtt. Det blir aldrig något djuplodande musikporträtt. Man är väldigt väldigt upptagen och närapå autistiskt upphetsad över att prata om de olika tekniska prylarna och själva inspelningen. Där ligger fokus.

Jeremy Allen White som the boss? Inte alls lik. Varken utseende eller rörelsemönster eller röst. Alt är fel. Förutom New Jersey-dialekt och jeans som inte passar (märke: Levis .... men det finns också andra jeans-märken). Det hela är som en karaoke cover. Någon har piggat upp sig till AW - efter jobbet som kock på stjärnkrogen - men det är inte övertygande. Dock ett bra försök.  Varför ska man förresten se någon klä ut sig till Springsteen och hitta på saker runt honom, där originalet finns på riktigt? Det som är bra är extramaterialet, birollerna och hela tolkningen av 1980-talet på landet ... som är långt från de neondoftande citytolkningar som vi brukar se av 1980-talet.

FILM: Sisu 2 - Sisu: Road to Revenge är ultravåld 2.0

Sisu 2.0

Film: Sisu: Road to Revenge

Regi: Jalmari Helander

Medverkande: Jorma Tommila, Stephen Lang, Richard Brake med flera ...

Betyg: 3

Aktuell: på 4k UHD, BD med mera ...

KAJ lärde världen att bara bada bastu. Aatami Korpi lär världen finsk sisu. Det är väl inte konstigt att Finland är världens lyckligaste land ... ? 

Yksi, kaksi, kolme ... megakaxig ... (mega-kaksi?) machomannen Aatami Korpi vägrar att dö - igen - i finländaren Jalmari Helanders våldsamma Sisu-uppföljare. Här är "lagom" inte alls tillräckligt, och "för mycket" är heller inte alls i närheten av tillräckligt ... Det är extra mycket ultravåld i nära nittio minuter, i en uppföljare som är bättre än ettan, och det är medvetet överdrivet och dumt, med glimten i ögat ...

Det är så överdrivet att man bara kan skratta.

Den guldgrävande och stoiske finländske machoknutten Aatami Korpi (spelad av Jorma Tommila) introducerades med buller och bång och blod i filmen Sisu för ungefär två år sedan - och nu är han tillbaka. 

Andra världskriget är förbi, Ryssland  (eller Sovjetunionen) har helt fräckt gluffat åt sig stora delar av östra Finland, Aatami åker över den nya gränsen när han ska montera ner sitt gamla hus där familjen mördades av sadistiska ryska soldater och han planerar att senare bygga upp sitt hem på nytt någonstans i Finland. Får Aatami leka Byggare Bob i fred? Absolut inte. Ryssarna skickar ut officeren Igor Draganov (Stephen Lang) med sina hejdukar för att döda Aatami innan han når gränsen. Men Aatami är svårare att döda än Bruce Willis i hela Die Hard serien. Det här är ultravåld 2.0. Och kanske någon slags aggregationsterapi för alla människor, och deras anhöriga, som utsatts för ryssarnas övergrepp, mord och våldtäkter genom tiderna? Historien upprepar sig. Gång på gång.

Det är inte många repliker i filmen, men det här är inte en film som någon ser för vitsiga dialoger eller verbal förmåga över huvud taget. Filmen är medvetet orealistisk, överdriven och överdrivet våldsam. Och filmen rullar obönhörligt och effektivt fram mot det ultravåldsamma slutet och en episk final battle ... eller? Slutet är inte säkert. Visst kan det bli en Sisu 3.0.

FILM: Nürnberg - Russel Crowe äger, Malik ser och lär ...

FILM: Nürnberg

Regi: James Vanderbilt

Medverkande: Rami Malek, Russell Crowe, Leo Woodall, John Slattery, Michael Shannon, Mark O’Brien, Colin Hanks med flera ...

Betyg: 3

Aktuell: på 4kUHD, BD etc.

Regissören och manusförfattaren James Vanderbilt har imponerat med porträtt av ondska förr, som när han skrev manuset till regissören David Finchers Zodiac.

Nu har Vanderbilt inriktat sig på rättegångarna i Nürnberg, där ledande nazister efter andra världskriget skulle ställas till svars.  Fokus ligger på Hermann Göring (forne Gladiator Russel Crowe),  den högst rankade ledaren av Tredje riket, som ställdes till svars för sina handlingar - Adolf Hitler begick självmord i sin bunker. Förtjänar alla "a fair trial"? Svaret här är ja. Psykiatern Douglas Kelley (Bohemian Rhapsodys Oscarsvinnare Rami Malek) ska bedöma hur pass "friska" de anklagade är och till sin hjälp har han en duktig, gullig tolk (Leo Woodall från senaste Bridget Jones filmen).

Vanderbilt själv har i flera intervjuer sagt att han haft Hannibal Lecter i tankarna när han skrev Görings roll i filmen ... Innebär detta att Rami Malek ska föreställa Jodie Foster?  Ja, båda två kan i alla fall sjunga och dansa ...

Behållningen i filmen är Russel Crowes insats. Svagaste kortet är Rami Malek. Och att det här är en sådan där fin, pretentiös, klassisk Hollywoodfilm där man ska prata om ondska, godhet och människans valfrihet, där en mängd kända manliga karaktärsskådespelare får fina, matiga roller och rejäla repliker och monologer ... och vad får de kvinnliga skådespelarna? Tre miniroller som mest kan ses som cameos. Samtliga är klyschiga kvinnokaraktärer, rena rama schablonerna, ingen har några vettiga repliker, ingen har någon meningsfull "screen time".  Kelley framstår mer och mer som en oprofessionell idiot. Han smugglar ut Görings brev till kärestan och flirtar hejvilt och totalt omotiverat med en kvinnlig journalist. Filmen hade blivit bättre om man strukit detta. Och fått ännu färre scener för kvinnorollerna. Filmen är sorglig i sin människosyn på så många sätt - men inte i första hand på det sätt som filmmakarna tänkt sig.

FILM: One Battle After Another - "Oscarsbait" lockar till sig One Award After Another ...

 

Film: One Battle After Another

Regi: Paul Thomas Anderson

Medverkande: Leonardo DiCaprio, Teyana Taylor, Chase Infiniti, Sean Penn, Benicio Del Toro, Regina Hall ...

Aktuell: 4K UHD och BD etc.

Betyg: 3

Det är dags att agna krokarna med Oscarsbete och här var det fullt med feta maskar och feta masker. Regissören Paul Thomas Anderson har värvat sin kompis Leonardo DiCaprio för att kasta sig in i ett en actionkomedi om vänsteraktivister som slåss mot en vit makt elit. Make America Great Again ... Eller?

Den här filmen känns oerhört tam och de här människorna känns som pappersklippdockor jämfört med alla de modiga människor som på riktigt protesterar mot ICE - och två av dem har skjutits till döds. I verkligheten. Leonardo DiCaprio gör samma grej som han gjort i alla sina senaste filmer. Färgade Foxy Brown liknande kvinnor hamnar i samma roller och i samma situationer som de alltid hamnar i.  Och Benicio Del Toro är också som vanligt. Sean Penn känns lite trött. Men han kan nog  spela en sådan här skurkroll i sömnen. Om du skulle råka slumra till så är det rejält med buller och brak hela filmen igenom för att väcka dig med jämna mellanrum.

Den sanna filmen Ku Klux Klan-infiltratören som går att se på SVT play ända till och med 2027 är mycket bättre --- för det handlar om en modig människa som faktiskt på riktigt vågar göra något åt vit makt idioterna.

Det här är ett slags låtsas-mod i en feg film som folk ger - och kommer att ge - en massa filmpriser, för att klappa sig själva på axlarna och gratulera sig själva för sitt eget låtsas-mod, istället för att göra något på riktigt.

Genren är förresten actionkomedi, och actiondelarna är sådär, och komedidelarna är sådär, lättmjölk hela vägen, helt och hållet utan tajming och humor. Så av actiondelen och komedidelen fungerar ingen del, och de fungerar ännu sämre tillsammans. 

Vad hände med tur, talang och tajming i amerikanska actionkomedier? Point Break, med bankrånarpresidentsurfarna, hade allt, One Battle After Another har inget. Det är snarare ännu en självgod scen efter en annan som staplas på varandra. För att dingla med bete inför Oscarsjuryn ...

Fågel, fisk, mittemellan? Mest fisk - och röstfiske. Och filmen är på tok för lång.

Buddyactionkomedin Midnight Run var förresten bättre. Och kortare.

FILM: Predator: Badlands - Firma robot och rovdjur är en duo vi är redo att heja på en gång till ...

Film: Predator: Badlands

Regi: Dan Trachtenberg

Medverkande: Elle Fanning, Dimitrius Schuster-Koloamatangi, Mike Homik med flera ...

Betyg: 4

Aktuell: på 4K UHD och BD etc.

Predator: Badlands sneglar lite lagom på Alien franchisen, kommer med lagom mycket fanservice och är samtidigt lagom fristående och gör lagom mycket sin egen grej, samtidigt  som man känner igen så mycket från annan fantasy/sci-fi/skräck. "The bad guy" som ska få sin egen story line, "the villain" som ska recastas och bli "the hero". Det har funkat för alla, från Terminator Schwarzenegger till den före detta onda fen Maleficent. Och så har man toppat allt med en trendkänslig ligger-i-tiden debatt om toxisk maskulinitet.

Något som trendar på kultursidorna (och inte bara där) är allt snack om toxisk maskulinitet, och huvudkaraktären i Predator: Badlands lär sig sakta men säkert att ta avstånd från toxisk maskulinitet, att inte bli som sin far, att värdesätta att vara en "alfa" på sitt eget sätt, som en alfavarg som tar hand om sin flock ... Fast sonens uppror mot fadern och hans värderingar är i och för sig inte något nytt inom populärkultur och finkultur - från antikens dramer till Carl Jungs psykoanalys, "patricide" (där sonen gör slut på fadern, mentorn eller fadersfiguren, intellektuellt och/eller fysiskt) är stapelvaror inom dramatiken och sedermera inom filmhistorien.

Nu ska man inte bli avskräckt och tro att Predator: Badlands är för intellektuell, här rullar huvuden snabbare än i Frans G. Bengtssons Röde orm och ett zombiespel kombinerat. Och i centrum står en omaka vänskap, i stil med den i The Mandalorian, där en gullig robot (spelad av Elle Fanning) blir vän med predatorvarelsen (spelad av Dimitrius Schuster-Koloamatangi) och denna duo knatar vidare sida vid sida genom hela äventyret.

En stapelvara i gammal klassisk skräck,  speciellt under den viktorianska eran, är den onda tvillingen, och Elle Fanning får njuta av att spela ond tvilling också --- eller snarare: ond tvillingrobot. 

Predatorn var  en gång i tiden förresten Arnold Schwarzeneggers gamle nemesis, och nu har hen gjort samma resa som Terminatorgubben själv - från skurk till motvillig hjälte, genom sina val och genom att strunta i den nedärvda "förhandsprogrammering" som familjen och hans kultur pådyvlat honom. Även robotarna verkar ha valmöjligheter och kan ignorera programmeringen från det där ondskefulla företaget som alltid  dyker upp i Alien filmerna.

Det är mer humor än vanligt och mer gulligheter än vanligt och mer moralkakor än vanligt nu när Predator är inne på sin nionde film ... och att döma av slutet så är tian redan planerad, klappad och klar.

Och visst är vi redo att heja på firma robot och rovdjur en gång till ...

Massor av extramaterial och för alla som alltid älskat denna franchise och även Alien och Aliens ... så är detta så klart måste-ha i sci-fi/fantasyhyllan. En av de bästa filmerna i denna serie av alla de  som kommit på senare år.

BOK: Woman Down av Colleen Hoover - Romantiserad stalking och knepig autofiktion

Woman Down

Colleen Hoover
Antal sidor330

Utgivningsdatum2026-01-13

FörlagLovereads

ÖversättareKatarina Jansson

Originalspråk: Engelska

Originaltitel: Woman Down

ISBN: 9789190030059

Colleen Hoover  är tillbaka efter en lång hiatus. Den nya boken inleds med ett brev till läsaren att detta är inte på riktigt, deet är en roman, det handlar inte på något sätt om henne själv ... När måste man säga att en roman är påhittad? Thou protests too much. Visst, det har blivit ett problem med autofiktion, att författare försöker sälja sig själva och sitt eget liv, men när de får kritik gömmer se sig bakom fiktionsblanketten. Det här är bitvis så likt verkligheten att författaren måste börja med en disclaimer.

Woman Down inleds med att huvudpersonen, en författare, har fått en bästsäljande roman filmatiserad och filmatiseringen har gått åt helvete, liksom efterspelet ... och det är svårt, mycket svårt, att inte tänka på Colleen Hoover och Det slutar med oss ... Efterspelet där verkar kunna fortsätta i evigheter, med allt bittrare eftersmak. Och så har romanens författarinna drabbats av skrivkramp och inte fått ur sig en bästsäljare på ett par år ... vilket också påminner om Colleen Hoover själv. Man och barn är vana vid att feta paychecks dimper ner med jämna mellanrum, att inte kunna skriva är inte ett alternativ. Vilken smörja som helst kan ju krängas ut på hyllorna, bara det är ett namn som säljer.... och boken som författaren skriver i själva boken heter just Woman Down. Colleen Hoover kunde i alla fall hittat på en annan fiktiv titel till fiktionens författare.

Inledningsvis träffar vi Petra Rose som efter ett massivt drev tappat förmågan att skriva. Pank och förtvivlad drar hon sit tillbaka till en stuga vid en sjö i en skog, där hon ska sitta i avskildhet och få inspirationen att flöda (liksom pengarna ...) Hon ska rädda sin karriär till varje pris. Hon baserar sin romankaraktär på sig själv och den manlige hjälten ... Hur ska hon få inspiration? Petra träffar Saint och baserar Cam på honom. Hennes kvinnliga huvudperson Reya råkar ut för alla möjliga hemskheter, och det gör även Petra. Bland annat så blir hon överfallen i sitt hem och bunden vid en stol och misshandlad. Det är Saint som utsätter henne för detta, så att hon ska få "inspiration". Petra bagatelliserar skadorna - som dokumenterade skulle kunna leda till åtal för grov våldtäkt - och romantiserar sin våldsamma stalker och tänker att det är hon själv som varit otydlig med instruktionerna. Hm. 

Allt annat än ett direkt "ja" är inte samtycke. Att skuldbelägga sig själv efter ett överfall är helt fel - och helt fel "romantiska ideal" att föra vidare till Young Aduld Readers, som är CoHos största fanbase. När det gäller handlingen ... det är mest våldspornografi. Alltså överfall blandat med sex och sex blandat med överfall. Det blir ingenting av den utlovade thriller intrigen, hur är det med mordet-slash-självmordet i början och allt annat skumt som händer? Allt rinner ut i sanden. Att planera deckare och thrillers kräver en del - när det gäller brott, motiv, misstänkta, utredning, upplösning, alibis, plot twists och så vidare ... Colleen Hoover har skippat allt detta. Förutom två väldigt märkliga plot twists på slutet när det gäller Saints identitet och motivation. Och en märklig sista mening som öppnar upp för en uppföljare och mer "sexig stalking" för författare Petra Rose.

Det här är en bok som aldrig borde ha blivit skriven och definitivt aldrig publicerad. Det är som Nora Roberts light. Och en sämre version av Verity som Colleen Hoover redan skrivit. Boken är klart underkänd som thriller deckare och det är absolut inte heller romance. Tänk själv om ett tjejgäng överfallit en tjej i deras fotbollslag och gett henne samma skador som Saint ger Petra i den här boken. Det hade varit tal om grovt överfall, mobbing, stalking, misshandel med mera. Men eftersom samma våld kopplas ihop med sex ska det vara romance? Har de aldrig hrt talas om samtycke i USA`? Våld är våld - även när det blandas med något annat.

BOK: Once Upon a Broken Heart av Stephanie Garber - One hot mess ... i flera delar

 

Titel: Once upon a broken heart (svensk utgåva)

Författare: Stephanie Garber
Serie: Once upon a broken heart (del 1)

Antal sidor: 371

Utgivningsdatum: 2025-05-15

Förlag: Fenix

Översättare: Carina Jansson

Originalspråk: Engelska

Originaltitel: Once upon a broken heart

ISBN: 9789189988002

"Evangeline Fox växte upp i sin älskade pappas förtrollande kuriosabutik där hon fick höra legender om de odödliga. Som den sorgsne Hjärter prins. Hon vet att hans krafter är mytomspunna, att hans kyss är värd att dö för och att en överenskommelse med honom sällan slutar väl.

Evangeline har trott på ett lyckligt slut så länge hon kan minnas - ända till hon får reda på att hennes livs kärlek ska gifta sig med någon annan, och hennes drömmar krossas."

Stephanie Garber, känd för Caraval, är tillbaka med en ny serie som känns som Caraval fan-fiction. 

Även på svenska har den internationella bästsäljaren fått titeln Once Upon a Broken Heart ... Förlagen översätter snabbt så att allt klirr i kassan inte ska hamna hos den amerikanska utgivaren, eftersom romantacy trender kommer och går så snabbt. Sedan kan man också konstatera att många väljer originalet ändå eftersom det är "cringe" med romantacy hångel på svenska. Man kan lätt konstatera att stora delar av boken är "cringe" även i originalspråk.

Once Upon a Broken Heart börjar med en dörrpingla som berättare. Snyggt sagogrepp. Dörrpinglan varnar den kvinnliga huvudpersonen Evangeline för mannen som snart ska träda in i hennes butik, men Evangeline misstar detta omen och tror att dörrpinglan annonserar hennes livs stora kärlek. Därefter går det utför.

Vad som är utlovat är en saga, the modern fairy tale, med sagofigurer, en levande kortlek, en förtrollad prins och en stark hjältinna som ska bli prinsessa ... men vad som levereras är en förbannad förvirrad mardröm.


Huvudpersonen Evangeline är irriterande naiv hela tiden - hade hon gått i småskolan så hade man oroat sig för att hon blir första offret för pedofiler. Hon är söt och romantiskt lagd, har rosa hår med guldslingor, och hon litar på alla. Våldsamma killar är bara missförstådda. Yada yada. Jacks, den manlige huvudpersonen, har kysst alla till döds (utom en) av alla tjejer han varit med ... och han är den kille som Evangeline trånar efter allra mest. Jacks får henne att kyssa och gifta sig med en snygg prins, Apollo, som utsätter Evangeline för strypsex så att hon svimmar. I tredje delen introduceras en massa vampyrer, bland annat killen som dörrpinglan varnade för och som vill döda Evangeline genom att nafsa och bita på henne och dränera henne på blod. Ändå insisterar Evangeline på att han är missförstådd ... Jacks är också nära att döda Evangeline flera gånger. Evangeline är en ovanligt passiv hjältinna, visst, alla sagohjältinnor behöver inte vara tuffa krigare som viftar med armborst, men rent berättartekniskt är det tradigt med en hjältinna som sällan gör några egna val, det är bara en massa saker som händer henne hela tiden.

Biroller och cameos är endimensionella och förutsägbara karaktärer med få personlighetsdrag, platta och tråkiga, och Evangeline blir överraskad över att hennes styvsyster är ondskefull när vi som läsare hela tiden, från sida ett, förstått att styvsystern är just tropen "ond styvsyster". Hur naiv kan en huvudperson bli? Och detta är en huvudperson som gillar sagor och som jobbat i en bokhandel.

Intrigen är ... Ja, vad är intrigen? Vad är huvudintrigen? Vilka är sidointrigerna? Ingen aning. Allt rinner ut i sanden och boken slutar med fler frågor än en bok ska behöva sluta med, även en bok där det finns två uppföljare.

Det ska öppnas ett valv och det samlas mystiska stenar. Är det någon mer som tänker på The Philosopher's Stone? Eller infinity stones? Det pratas om kärleks förbannelser och utifall Jacks och Evangeline är menade för varandra. Jacks kräver att Evangeline kysser tre främmande människor mot att han stoppar ett bröllop. Evangeline gifter sig med en snygg prins som blir mördad på bröllopsnatten och hon måste (med hjälp av Jacks) rentvå sitt namn och sätta fast den riktige mördaren (varsågoda, alla som drömt om CSI fairy tales ...) Det är en av -och-på konflikt med styvsystern. Och i sista akten, sista tredjedelen av boken, får vi ett helt omotiverat överflöd av vampyrer och vampyrmytologi som känns som en kopia av andra dåliga romantacy Y.A. serier, bland annat mitten av Twilight-serien. Det finns nog med övernaturliga väsen, bland annat den levande kortleken, och sagofigurer i den här världen, förutan att slänga in vampyrer också, som verkar komma från en helt annan serie.

Det finns också fanservice till alla som gillade Caraval, och ett par personer från den serien gör cameo framträdanden. Jacks har haft ihop det med Donatella, och hon är den enda tjej han kysst som inte har dött. Tänka sig så romantiskt.

Hur bra är Once Upon a Broken Heart som romance eller romantacy? Kort svar: inte bra alls. Evangeline har ingen riktigt personkemi med någon av de andra karaktärerna. Inte med Luc, hennes första kärlek som istället vill gifta sig med styvsystern och så småningom blir vampyr (dörrpinglan borde ha ramlat ner och slagit honom i huvudet, så hade man varit av med honom direkt) . Inte med Jacks, som mest av allt ska utnyttja Evangeline för egna syften och ha henne att kyssa andra (det finns lite hallick-prostituerad retorik i deras repliker, Jacks äger Evangeline hon hon kan inte bryta avtalet - skitsamma att Jacks är ett övernaturligt väsen, det gör inte avtalet ett dugg bättre. Inte med prins Apollo som bokstavligen drabbas av en förbannelse som gör att han förälskar sig i Evangeline.
Det finns bättre romance än så. Både i fantasygenren och i alla andra genrer.
Det finns också ett problem med att romantisera toxiska relationer - både i fantasygenren och i alla andra genrer. Att hångel och sex ska vara förenat med dödsfara för tjejen (och att det sker med tvång och utan samtycke) är inte bättre för att det draperas i sagoretorik och rullas in i fantasygenren än om det hade skildrats rättfrat och realistiskt en vanlig skildring av gymnasieungdomars vardag i en alldaglig förort.

Boken lider också av att mycket av handlingen återberättas istället för att visas. En hel vecka (då Evangeline sovit efter att ha blivit förgiftad på Lucs bröllop) är fullproppad med händelser, bland annat har alla karaktärerna i kortleken blivit levande och nornorna lever öppet i samhället ... men detta samhällsomvälvande skede skildras aldrig. Det återberättas bara i ett par meningar för Evangeline. Och vi har fått vara med Evangeline som sovit hela tiden. Det är dåligt.

Och ständigt dessa profetior. Det finns ett valv i Norden som Evangeline och bara Evangeline är nyckeln till ... är det huvudintriden eller en sidointrig? Vad finns i valvet? Det får vi reda på i uppföljaren. Där Evangeline blir attackerad av ytterligare en snygg men olämplig pojkvän, i själva valvet, och dödar henne. I kid you not. Hon blir återupplivad, men ändå.
Ni vet de där tjejkompisarna som man ständigt uppmuntrar "Du har bara inte hittat rätt än ..."? Evangeline är den där tjejkompisen som man vill ruska om och säga "Sluta leta! Du kommer inte att hitta rätt, du är bara en vandrande katastrofmagnet som drar till dig mordiska psykopater! Börja med en hobby istället. Stickning eller curling eller kapsylsamlande. Men vad du än gör, dejta inte och läs inte romantacy för du har redan tillräckligt skeva föreställningar när det gäller att offra allt och stå ut med allt för den förbannade kärleken!".

Eländet fortsätter i The Ballad of Never After. Med känslomässigt uppfuckade och våldsamma killar, strypsex som nästan dödar Evangeline (och som borde ha gett henne bestående hjärnskador, om författaren brytt sig om att slå upp basic facts ...) och livsdränerade naffsande, bitande och blodsugande och en romantiserad bild av alzheimers. De flesta trådar knyts då ihop, eller glöms bort. Men det blir en tredje del. För Evangeline är fortfarande efter Jacks, trots att hon vet att han dödat alla tidigre flickvänner (utom en ) så hoppas hon på att hon i egnskap av "den sanna kärleken" ska kunna "rädda honom" och leva happily ever after. I alla fll tills nästa förbannelse drababr den här fantasyvärlden. Förbannelser här är som de äpplen som Jakcs irriternade alltid mumsar på - de verkar växa på träd och dimper ner när som helst som "the plot" behöver dem.

FILM: Agatha Christie's Seven Dials - De sju uren tickar i topp på Netflix ...

 

Titel: Agatha Christie's Seven Dials

Baserad på: The Seven Dials Mystery (1929) av Agatha Christie

Manus efter förlaga: Chris Chibnall

Regi: Chris Sweeney,

Premiär: Netflix, 15 January 2026

Aktuell: Etta på Netflix listan, tv-serier

Medverkande: Mia McKenna-Bruce (Lady Eileen "Bundle" Brent), Edward Bluemel (Jimmy Thesiger), Iain Glen (Lord Caterham), Martin Freeman (Superintendent Battle), Helena Bonham Carter (Lady Caterham) med flera ...

Betyg: 4

Dags för Hercule Poirot och Miss Marple att ta en välbehövlig paus. Dags att varva ner från de moderna Knives Out Agatha Christie homagerna. Dags att kolla in The Queen of Crime Downton Abbey style ... där mängder av rika människor festar på det glada 1920-talet, som om det inte funnes en morgondag ... och som om det inte hade funnits en gårdag. 

Det Stora Krigets Skugga vilar över världen, spionernas tid är inne och alla är ute efter någon slags magisk oförstörbar metall, ond bråd död härskar överallt och någonstans möts ett hemligt sällskap iklädda klocksiffror och mystiska, mörka kåpor ... Eat your heart out, Dan Brown! The Queen of Crime var först och störst med allt. Inklusive fåniga hemliga sällskap i mystiska, mörka kåpor.

Inledningsvis får vi möta en mängd festande människor på ett tjusigt gods. Alla är där. Ägarna har klass men inga pengar, de som hyr har pengar men ingen klass och fuskar övertydligt i kortspelet bridge.

Lady Eileen "Bundle" Brent är hög klass, men fattig. Hennes älskade bror, föräldrarnas favorit och "heir to the throne" dog i skyttegravarna under första världskriget och på den livade festen hintar hennes brors bästa vän om att han tänker be Bundle att gifta sig med honom. Bundle är överlycklig. Tills snyggingen hittas död i sin säng nästa morgon i detta tjusiga Downton Abbey liknande hus (och snyggingen är inte ens från Turkiet och spelas inte av Theo James ...)  Bundle inser snabbt att den fumlige arbetarklasspolisen (som påminner om den klantige sidekicken i Grantchester) inte kommer att lösa mordet, ingen tror ens att det är mord för det är vanligt att de som överlevt skyttegravarna överdoserar på sömnmedel - frivilligt eller ofrivilligt - när de försöker självmedicinera mot alla fruktansvärda minnen.

Så dör ännu en snygg ung kille som Bundle känner, och med sina sista andetag mumlar han något om Seven Dials och Jimmy Thessiger. Bundle slår sig ihop med Jimmy Thessiger - ännu en snygging i kompisgänget - och tillsammans försöker de lösa morden. Bundles kärestas syster hänger också med på ett hörn. Det finns helt klart Par i brott vibbar här, ungt snyggt par som löser mord och blir kära på kuppen ... Precis som i Tommy och Tuppence novellerna, precis som i Why  Didn't They Ask Evans ... Men är allt som det ser ut? 

Det är intressant att konstatera att The Queen of Crime var först med så mycket ... inklusive smarta, handlingskraftiga kvinnliga deckare, sådana som modern deckarlitteratur och deckarfilm svämmar över av. Miss Marple är mest känd. Men även Tuppence (Partners in Crime), Bundle (The Seven Dials Mystery), Lucy (4.50 from Paddington) och Frankie (Why Didn't They Ask Evans?) är damer med skinn på näsan. En del är singlar, en del gifter sig ... men Agatha Christie är även pionjär när det gäller att skildra lyckliga singlar. Efter första världskriget fanns det så många änkor och så många singlar - ett underskott av män ledde till att så många kvinnor helt enkelt fick ta vara på sig själva och gilla läget. Miss Marple är urtypen för ta vara på sig själv, och hon gillar alltid sitt läge, och hon stickar aldrig offerkoftor.

I filmatiseringen av The Seven Dials Mystery är Bundle är en gullig liten amatördeckare, spelad av Mia McKenna-Bruce, och hennes mamma är ännu bättre, spelad av Helena Bonham-Carter. Deras personkemi påminner lite om den i Enola Holmes, där en ung deckarflicka flankeras av en excentrisk mamma som kommer med coola, cyniska oneliners hela tiden ...

Edward Bluemel som Jimmy Thessiger är också bra och Martin Freeman dyker upp som en Scotland Yard anställd som ser ut som Watson, men som är lika dryg som Sherlock och aldrig delar med sig av vad han vet och vad Bundle borde akta sig för.

På det hela taget är The Seven Dials Mystery en snygg spionthriller, kombinerad med pusseldeckare, där The Queen of Crime tagit ut svängarna rejält och haft roligt med materialet och den nya, spännande tid som vi har att se fram emot (Agatha Christie skrev om 1920-talet på 1920-talet och hade inget "facit" vad som skulle hända hundra år framöver). Nytolkningen är långsammare och sorgsnare och med ett nytt slut och en ny skyldig och alla får prata jättemycket och jättelänge om känslor ... Vilket är väldigt mycket mer 2020-tal än 1920-tal. 

Förr i tiden var det "stiff upper lip", "put on a brave face", "keep calm and carry on" som gällde. Idag är det "keep on whining", "woe-is-me", "eveyone needs therapy" och smeta ut 90 minuters handling till dubbla tiden som gäller. Offerkoftor måste få tid att beklaga sig. Snygga kameravinklar måste få tid att beundras. Och kärlekssorger ska ältas och begrundas. Man får samma tanke som när nutida tegelstensdeckare kommer från tryckeriet - Agatha Christie hade gjort det här bättre, snabbare, effektivare. Men just nu lever vi i prokrastineringens tid. Just nu är detta den bästa serien på Netflix. Och tre timmar är ändå betydligt mindre än alla säsonger av Downton Abbey sammantaget ... En familjs och ett familjegods sönderfall och potentiella räddning kan skildras på så många sätt.

 

FILM: The Rip - Vinterns bästa biofilm finns på Netflix ...

Betyg: 3

Förr-i-tiden skulle The Rip ha varit vinterns dragplåster på biograferna, vuxen bad-boy-good-guy action med två pålitliga gamla filmstjärnor i huvudrollerna ... Radarparet som vi för första gången såg i Good Will Hunting, Matt Damon och Ben Affleck, återförenas som huvudrollsinnehavare och producenter i Joe Carnahans The Rip. Nu kan vi bekvämt avnjuta denna actiondeckare hemma på Netflix. En given etta på listan - alltså topplacering.

Jackie, en tuff narkotikapolis, blir mördad av två maskerade män, precis när hon pratar med en okänd kvinna på telefon. Det gäller droger och pengar - stora mängder pengar. Utredningen pekar på insiderbrott ... att de skyldiga kan vara kollegor till offret.

Så kommer ett tips in om en stor mängd pengar som finns gömt i ett hus i ett villakvarter som kartellen köpt upp. Dane Dumars och J.D. Byrne (Damon och Affleck) och tre kollegor (Steven Yeun, Teyana Taylor och Catalina Sandino Moreno) drar iväg tillsammans med hunden Wilbur (spelad av hunden Wilbur). Desi (Sasha Calle) släpper in dem och verkar samarbeta ... men vem har rent mjöl i påsen och vem lurar vem i denna spring-i-dörrarna fars där alla möjliga intressenter verkar vilja lägga sig i? Och vilka var de två männen som mördade Jackie? Det här blir till ett slags pusseldeckare där olika information delas med olika personer och allt går runt i en ring som en dödlig version av viskleken.

The Rip lever länge på att vara snygg, smart och sofistikerad ... och på slutet tappar man detta för någon slags vilda västern pang-pang där folk jagar runt och skjuter på varandra i det där halvmörkret som tycks brett ut sig över det mesta av film- och tv-världen nu-för-tiden (Game of Thrones - I'm looking at you ...)

Damon och Affleck har så klart perfekt kemi och för den som undrar ... ja, Affleck tar av sig tröjan och är fortfarande minst lika "ripped" som när han var Batman. Fast titeln The Rip syftar så klart på skattgömman med pengar, inte på något annat.

Det här är en actionthriller med läcker twist som är högt över Netflix vanliga medel, både när det gäller manus och skådespeleri. Vänskap, girighet, ett mordmysterium, några explosioner och en gullig hund. As advertised. Förresten, allt är baserat på en sann historia. Så klart.

FILM: Love Through a Prism - Netflix gorgeous new anime celebrates art - with art!

Love Through a Prism’ on Netflix, in which a Japanese exchange student enrolls in a prestigious London art academy

Netflix is joining forces with award-winning manga artist Yoko Kamio and Wit Studio to bring you the brand new original coming-of-age anime series, Love Through A Prism. Kamio is back two decades after completing her best-selling work, Boys Over Flowers, to create an engrossing, fresh story set in 20th-century London. Gifted young artist Lili Ichijoin (Atsumi Tanezaki) takes the biggest risk of her life as she leaves Japan to attend an elite English art academy. Alone in a strange land and far from everything she has ever known, Lili will have to work harder than she ever has before in order to compete with her gifted aristocratic classmate and keep her artistic dreams alive. Keep reading to learn more about how Love Through A Prism can add some color and warmth to your winter season streaming.


Opening Shot: A girl awakens on a steamboat before hurriedly getting dressed in a kimono and arriving ondeck. There, she basks in the ocean views and fresh sea air as her destination, England, looms in the distance.

The Gist: It’s the early 1900s, and young Japanese woman Lili Ichijoin (Atsumi Tanezaki) has left her homeland to become a painting student at the world-renowned Saint Thomas Art Academy in London, England. Lili enters the institution on the enthusiastic recommendation of her art teacher back home, who lauded her as a young woman of exceptional talent. At this elite academy, it doesn’t matter if you’re a man, woman, nobility, or commoner; everyone is equal and given the chance to create art that will make an impact in the world. Here, raw talent alone isn’t enough to succeed, and students must push themselves in every discipline to have a hope of making it as an artist.


Although Lili is overwhelmed by her new surroundings, she finds guidance and companionship in her spunky dormmate, Dorothy Brown (Megumi Han). As Dorothy shows Lili around, she also points out gallery displays featuring the top three students from their graduating class, and Lili is especially struck by the work of the “undisputed number one,” Kit Church (Koki Uchiyama). Lili’s strict mother (Yuhko Kaida) only allows her to attend Saint Thomas under the condition that, within six months as an exchange student, Lili must finish at the top of her class or return home and give up her artistic dreams to focus on marriage and taking over the family kimono business.

With the gifted Kit as her top competition, Lili has a steep uphill battle to fight if she wants to reach the top. And as if his unparalleled artistic prowess isn’t enough, two strange initial meetings with the gifted blonde make Lili view him as a bizarre, rude, and irreverent boy who digs through other people’s belongings and eats charcoal-covered bread. But despite their less-than-ideal first impressions of one another, Lili and Kit just might find that their shared love of art could be enough to overcome their differences and begin a breathtaking romance.


What Shows Will It Remind You Of? Love Through A Prism may remind viewers of other art-centric anime series like Blue Period, Honey and Clover, and Arte. Additionally, the overall vibe of the series and its world seem remiscent of the nostalgic, picturesque, and emotionally layered spirit of Studio Ghibli films like Kiki’s Delivery Service, Howl’s Moving Castle, and Only Yesterday.

Our Take: When a show’s plot revolves around art, it’s hard not to have high expectations about the visuals depicted in the series. Luckily, Love Through A Prism not only meets expectations but exceeds them with its vibrant, detailed, and period-accurate renderings of London’s landmarks, streets, and fashion, not to mention the intricate illustrations of art within the art. From the eye-catching mix of 2-D and 3-D works to the unique, colorful character design, the visuals are imbued with depth, life, and care that immediately pull you in and immerse you in the world.

Based on the first episode, this seems to be a humorous, relaxing, and character-driven show, but there are also hints at deeper themes like societal expectations, familial obligations, gender norms, and cultural differences. The scene where Dorothy assumes that Lili is a shuriken-carrying samurai might seem silly on the surface, but it also hints at just how isolated our protagonist might feel in a faraway land where no one really understands her (although luckily, there doesn’t seem to be a language barrier issue so far). Kit also makes a strong first impression, and I’m intrigued to see where his character arc and relationship with Lili go from here.


Performance Worth Watching: Right away, Lili Ichijoin stands out as a warm, spirited, and likable protagonist. It’s easy to be charmed by her determination and energy as she crosses oceans and embraces the unknown to achieve her ambitious artistic dreams.

Parting Shot: Lili appraises the talented, messy, oddball top student Kit as she remembers her mom’s ultimatum to rise to the top of Saint Thomas Art Academy within six months or move back home. As Kit starts snoozing in the midst of a confrontation without a care in the world, Lili internally resolves that she’s going to beat this guy and become the new number one.

Sleeper Star: Mysterious, strange, and gifted artist Kit Church certainly stands out despite his limited screentime in the pilot, and we look forward to seeing more of his eccentric antics and learning more about him in the episodes to come.

Most Pilot-y Line: “Father, Mother. I’ve managed to arrive safely. I, Lili, am in London now!”

Our Call: Love Through A Prism starts strong with an engaging, visually appealing, and charming first episode that will leave you hungry for more. If you love period pieces, history, or slice-of-life romances driven by likable characters, then this is the show for you. STREAM IT!

Agatha Christie’s Seven Dials review – New On Netflix - Glamour, wit and knives out ..

Seven Dials

Agatha Christie’s Seven Dials review – A country house mystery crackling with wit and escapist glamour

Netflix manages to capture the seductive appeal of Britain’s Roaring Twenties in this spirited and ingeniously plotted espionage thriller

Agatha Christie’s Seven Dials is all about time running out. Clocks tick throughout: on mantelpieces, in pockets, and – most ominously – in a circle of seven around a handsome corpse. It’s a motif that haunts this adaptation of Christie’s 1929 novel: the sense that something precious is slipping away, that the Roaring Twenties won’t last for ever.

That body, found the morning after a lavish country house party, belongs to Gerry Wade (Corey Mylchreest), suitor to Lady Eileen “Bundle” Brent (Mia McKenna-Bruce). The police call it misadventure. She calls it murder. What follows is playful and lighthearted, but deceptively shrewd.

Fifty years after Christie’s death, Broadchurch creator Chris Chibnall mines this early work for something more spirited than her Poirot mysteries. Far from being another moustache-twiddling, drawing-room whodunnit, here her first venture into literary espionage crackles with wit and intrigue. Unlike the BBC, whose recent habit of tinkering with Christie’s plots – from changing the killer in 2018’s Ordeal by Innocence to the character swap of Murder is Easy in 2023 – earned it considerable flak, Chibnall resists the urge to meddle too much with the source material.

It works – especially if you’ve exhausted Rian Johnson’s Knives Out films yet still crave another Netflix puzzler. Cleaving to a formula the Christie fanbase knows with shivery intimacy, the three-part series feels relaxed and sure-footed in its deployment of thrills and knowing laughs. Director Chris Sweeney orchestrates the jazz-age pizzazz with aplomb, dressing everything up in glitzy, silk-and-sequinned glamour. In his brilliant British thriller The Tourist, he coaxed a memorable turn from Danielle Macdonald, as earnest as it was delightfully awkward.

And if further proof were needed that the director is a dab hand at drawing out nuanced work from young actresses, McKenna-Bruce – a Bafta winner for her role in 2023’s How to Have Sex– supplies this in spades. The script establishes what drives Bundle’s investigation, but it’s clearer still in her performance, all caffeinated determination. She refuses to be sidelined. Refuses to accept convenient explanations when her investigation escalates from domestic tragedy into full-blown conspiracy – Foreign Office secrets, international espionage, the works.

Excellent, too, is Edward Bluemel, most recently seen on stage alongside his former Sex Education co-star Ncuti Gatwa in Born with Teeth. Here, as the roguish man about town Jimmy Thesiger, he emanates a kind of louche ambiguity, while Helena Bonham Carter does a fine line in eccentricity – of course she does – as Lady Caterham, dispensing such wisdom as “One must never thank staff. Where would it end?”

Completing this coterie of beloved British faces is Martin Freeman, a moustached, seemingly unflappable presence as Superintendent Battle, the Scotland Yard detective who finds himself both helping and hindering Bundle’s pursuit of the truth.

While the plot creaks a little in places, Seven Dials is generally a lot of fun, shot through with self-awareness that never curdles into smugness. The camera fixes on the minutiae – from the sumptuous country estate interiors to London’s smoky nightspots – creating a world that seduces even as it unsettles.

Christie adaptations are tricky to get right. Kenneth Branagh’s recent Poirot efforts (Death on the Nile, A Haunting in Venice) felt overwrought and self-important. Better was Hugh Laurie’s spry Why Didn’t They Ask Evans? (2022), which leant intelligently into the book’s 1930s milieu, with its labyrinthine plotting deftly laid out. The gold standard remains Sidney Lumet’s 1974 Murder on the Orient Express, which understood that Christie’s clockwork storytelling works best when taken seriously.

Seven Dials sits comfortably in that upper tier. It pulls off the difficult trick of making something feel both nimble and reassuringly familiar – a period caper that glides through gilded country piles and shadowy streets. Perfect escapism, then, in this, the bleakest month: exquisitely timed, wound to perfection, and deadly on the hour.

FILM: Tron: Ares - sjukt läcker och massor av tomma kalorier

 Jared Leto i Tron Ares:

Film: Tron: Ares - 4K UHD och BD

Regi: Joachim Rønning, med Jared Leto, Greta Lee, Evan Peters, Jeff Bridges, Gillian Anderson, Jodie Turner-Smith.

Betyg: 3

Jeff Bridges återkommer till sin tron i ännu en Tron, X-files Gillian Anderson är underbar, Jared Leto verkar älska att spela godhjärtad AI ... lägg till massor av nostalgi och läckra bilder så har ni ögongodis för en helkväll. 


Tron i regi av Steven Lisberger kom 1982. Jeff Bridges som spelutvecklare som hamnar i datorns digitala värld med de program som han själv kodat. En dyr flopp på sin tid, en kultklassiker idag. Som mjölkas på uppföljare. Med den skillnaden att vad man än hittar på, så är väl verkligheten ännu mer vrickad ... ?

Tron: Legacy kom 2010 och satte igång en nostalgitrend där skåpmat kunde dammas av och säljas på nytt.  Jeff Bridges föryngrades digitalt (och inte speciellt lyckat) och soundtracket vibrerade av 

Daft Punk.

Tron: Ares väljer klokt nog att göra en lite lagom omstart utan att reboota helt - man kastar inte bort vad som hände i Tron: Legacy, utan försöker bygga vidare. Eve Kim (Greta Lee) och Julian Dillinger (Evan Peters) har rivaliserande techbolag och de försöker båda två att bli först med att ta in den digitala världen i den verkliga (eftersom att det är lätt att printa ut saker från den digitala världen till vår värld ... så känns det inte helt långsökt att detta är nästa steg).  Julian skapar superprogrammet Ares (Jared Leto), en avancerad AI som ska få tag på lösningen. Inga hinder är för stora eller för heliga för att krossas.

Norrmannen Joachim Rønning har tidigare regisserat bland annat norska biosuccéen Max Manus och Hollywoodproduktionen Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales och han vet hur man använder en stor budget. Det här är en popcornfilm med full fart. Efter en massa bakgrundshistoria går vi in på snygg, stilren action med liv och lust och ett soundtrack av Nine Inch Nails. Sjukt läckert. 

En hel skiva med extramaterial ingår. Här finns allt du någonsin velat veta och mycket mer. Legacy.

FILM: Black Phone 2 collectors edition - En tvåa utan "the" förvandlas till standard drömsk Elm Street terror ...

Film: Black Phone 2 collectors edition 4K UHD

Regi: Scott Derrickson

Medverkande: Madeleine McGraw, Mason Thames, Ethan Hawke, Demián Bichir, Arianna Rivas med flera ...

Betyg: 3

Så många har hyllat The Black Phone som kom 2022 - en elegant skräckfilm som byggde på en effektiv novell av Joe Hill i regi av Scott Derrickson. Början, mitt och slut utan krusiduller satt som en smäck. Nu kommer uppföljaren som har tappat sitt "the" i titeln och all sin logik i själva handlingen. Det finns egentligen ingen uppföljare till novellen men regissören Derrickson har knåpat ihop en fortsättning tillsammans med C. Robert Cargill. Det börjar bra, och sedan går det utför.

I inledningen är det slutet av 1950-talet. Vid en sten vid en sjö i en skog i ett snötäckt Colorado står en ensam telefonkiosk ... och en ensam tjej ringer ett konstigt samtal.

Sedan hoppar handlingen till Stranger Things tid - alltså 1980-tal - och vi befinner oss fyra år efter allt som händer i den första filmen. Det här kan bli intressant. Vad händer med överlevare? Vad händer den som utsatts för och överlevt trauma? Blir hen en hjälte eller en skurk eller bara en allmän strulputte? 

Mason Thames och Madeleine McGraw är tillbaka i rollerna som syskonen Finney och Gwen. Spoilervarning för er som inte sett ettan: The Black Phone slutar med att skräckskurken The Grabber (Ethan Hawke i högform) dödas av Finney. Nu är Finney 17 år, older and wiser ...? Nix. Han plågas av trauma och hemska minnen och har blivit en besvärlig strulputte som grälar, slåss och röker på. 

Gwen, Finneys lillasyster, drömmer sanndrömmar och hennes mardrömmar blir värre och värre, liksom hennes vana att gå i sömnen. Tjejen från inledningen av filmen ringer upp Gwen i drömvärlden och vi får veta att hon är Gwens och Finneys mamma som begick självmord när barnen var små. Eller var det verkligen självmord ... ? Gwen drömmer också om utsatta pojkar som drunknar i en sjö (kanske den frusna sjön vi fick se i inledningen) och den svarta telefonen som vi fick se i den förra filmen - den finns kvar i The Grabbers källare och ringer. 

Finney och Gwen och Ernesto (som är kär i Gwen) anmäler sig till en utbildning för att bli ledare på ett kristet ungdomsläger där Finneys och Gwens mamma jobbade när hon var ung  eftersom de hoppas hitta några svar på allt konstigt som Gwen  drömmer om. När de kommer fram till lägret slår en snöstorm till och förutom fyra personer i personalen är det bara Finney, Gwen och Ernesto som åkt dit. Ingen vill prata med trion av ungdomar om barnen som förvunnit och The Grabber återvänder från de döda.

Här blir det sämre. Så mycket med nystande i gammal historia hade kunnat bli bra - vi har ett slags Stranger Things nostalgi på gång, så mycken fantasy och skräck har effektivt använt sig av en försvunnen (eller död) mammas mysterier, som Nevermoor och Last Night in Soho, och det hade kunnat bli så bra ... Släktforskning med en twist. Typ.

Felet är ... att vi får A Nightmare on Elm Street en gång till. Med The Grabber som Freddy Krueger och Gwen som Nancy som drömmer och har krafter som kan lura barnamördaren. Gwen och Finney slåss mot skurken i drömvärlden medan de i den verkliga världen slungas runt av CGI-effekter utan att någon förstår varför. Filmen har också problem med otydliga regler och vad som händer och varför ... Man kan skapa vad som helst i en fantasy-sci-fi-skräckvärld, men om man inte har några regler för vad som kan hända och varför så finns ingen spänning. Elm Street har förresten samma problem ... det räcker alltså att "inte vara rädd för skurken" och så försvinner han och förvandlas till rök? Ungefär som ett barn som säger "jag tror inte på tomten" och tomten försvinner? Dessutom är filmen långsam och lite småseg.

Det positiva är att det är en sjukt snygg collectors edition, det finns massor av extramaterial och filmen är ett "måste ha" för alla som gillade ettan ... eftersom det finns saker i tvåan som kompletterar ettan. Och så gör Ethan Hawke aldrig ett dåligt jobb. Det är också fint att se hur Gwen som "final girl" dels tar itu med att rädda forna tiders mördade småpojkar (offren från 1957) med lite hjälp från sin mamma (som aldrig begick självmord) och dels tar itu med sin pårökta slackerbrorsa och sin drogberoende farsa och förklarar att flykt aldrig är rätt väg. Trauman växer sig starkare ju mer vi försöker fly från dem. Ibland gäller det bara att "man up" och sluta vara rädd. På riktigt.

FILM: People We Meet On Vacation - Sommarmöten värmer på Netflix

Nytt på Netflix:

Betyg: 3

Emily Henrys bok People We Meet On Vacation (svensk titel: Sommarmöten) blev en megahit. Att Netflix valt en Mycket Känd Bok som utspelar sig under Många Sommarlov på Många Vackra Platser för att inleda 2026 och därmed direkt få en nummer-ett-smash-hit på listan ... är ingen slump. Vackra människor, vackra platser, vackert ljus ... Sol och värme och inte ett försenat tåg eller en igensnöad väg så långt ögat kan nå. Det här är eskapism för en kall januarimånad. Och många tomma kalorier. Filmen lever inte alls upp till boken och serverar för mycket och för lite på en och samma gång.

Filmen känns som om någon mosat ihop When Harry Met Sally (paret träffas till och med på samma sätt, de samåker i en bil till college och smågnabbas hela vägen), My Best Friend’s Wedding (vännerna som förlorat sin kärlek får en sista chans på ett bröllop) och One Day (fast istället för att ses samma dag varje år ses de båda vännerna en hel sommarvecka varje år).

Hade filmen blivit bättre som TV-serie? Precis som One Day? Flera av karaktärerna utvecklas aldrig, bästa vännen har till exempel inget namn, inget jobb, ingen identitet och ingen andra scen, (och alla som sett Judy Greer i en film eller Notting Hill eller Bridget Jones vet att bästa vännerna helt enkelt är bäst ...) familjemedlemmar får var sin scen och känns mer som statister som aldrig setts förr än folk som har massor av historia och historier gemensamt ... och huvudparet Poppy och Alex blir mest av allt karikatyrer. Hon är en klassisk "free spirit" och "clumsy girl" och han är ... ja, normal. Han lever upp en vecka varje år och blir ett annat semester-jag, annars är han nöjd med att knega på och plugga och göra bra ifrån sig och jobba som gymnasielärare i en liten stad på landet. Medan Poppy har ett sådant där kvinnlig-huvudperson-fantasijobb som ofta finns i filmer och böcker i denna genre, men sällan i verkligheten. Hon har en stor lägenhet i New York och får full lön för att åka jorden runt och bo på lyxhotell och skriva om dem. Eftersom folk köper så många resemagasin istället för att bara läsa omdömen på Tripadvisor?

Tom Blyth är seriös, Emily Bader är tramsig. When Harry Met Sally har blivit When Serious Met Silly. 

Troperna staplas på varandra, ända fram till kärleksförklaringen i regnet på en balkong i Barcelona. (Självklart regnar det!) Lockar småstaden mest eller jetsetlivet i New York? Den tråkiga småstaden är även den underutvecklad - den är en enda gata med hus och en allé med träd och ett trafikljus. 

En TV-serie hade behövts både för att ge karaktärerna och platserna mer djup. Vi reser jorden runt med karaktärerna utan att egentligen se eller uppleva någonting. Det känns inte ens synd att de missar Norge och ishotellet (ligger inte det i Sverige?). Men. Samtidigt. Hinder som läggs i vägen för att det älskande paret inte ska få varandra direkt är så artificiellt konstruerade att hela storyn hade kunnat vara över på en liten novellfilm. Boy meets girl, go on vacation and then get married. Full stop. Utan att vela i ett decennium och utan en massa irriterande tillbakablickar på sommar efter sommar medan de trånande tu i nutid slänger heta blickar på varandra i väntan på bästa vännens (eller bästa brorsans) bröllop.

Vi klättar uppför ett berg av klichéer i väntan på det lyckliga slutet. Och vi-ses-nästa-sommar är förresten en romance genre i sig själv. Som börjar bli ganska sliten. Liksom att virriga tjejer som behöver tämjas och stadgas passar bäst ihop med seriösa pojkar som funderar på att undervisa och doktorera i något ämne som är så viktigt att manuset inte ens nänns nämna det.

BOK: Kattpalatset av Cecilia Heikkilä - Äventyr med klös och panache!

Titel: Kattpalatset

Författare: Cecilia Heikkilä
Antal sidor: 44

Utgivningsdatum: 2025-09-01

Förlag: Bonnier Carlsen

Illustratör: Cecilia Heikkilä

ISBN: 9789179811792

Ett par modiga och våghalsiga djurungar upptäcker ett hemligt palats som snart ska rivas ... och de sätter ögonaböj igång med att rädda så mycket de kan av skatterna. För den enes skräp, den andres skatt, den enes vardag, den andres äventyr ... Under en hel oändlig, gyllene sommar.

Cecilia Heikkilä är bland annat känd för den nya serien med Muminbilderböcker. Hennes egna bilderböcker, fulla av underfundiga miljöer och charmiga, egenartade antropomorfiska djurkaraktärer, har lite av samma känsla ... att vad som helst kan hända och att vardagen egentligen är magisk och möjligheterna är oändliga, bara vi öppnar ögonen och ser efter.

Ödehuset är här en helt egen fantastisk värld, som blir desto mer lockande eftersom världen är ändlig, tiden kommer att rinna ut, huset kommer att rivas och den ende husockupanten kommer att åka iväg med ett tåg någonstans ... Det här utspelar sig tydligen i en svunnen tid när tågen fortfarande går och där alla småbarn inte redan har fastnat i smartphonevärldar. Upptäckarglädjen står på topp och nyfikenheten belönas. 

Illustrationerna går rakt igenom i varma höstfärger, orangetonade rävar och katter cyklar igenom bruntonade landskap där enstaka guldgula och vita blommor syns i gräset och där även himmelen ofta har en guldtonad färg. Som gyllene barndomsminnen som blivit sepiatonade med tiden. En berättelse med nio liv som går rakt in i hjärtat. Ett palats för själen, där alla bortkomna saker kan få plats och bli älskade igen.

BOK: Pojken på andra sidan havet av Lars Lerin - Färgstark skildring av Juniors barndom

Titel: Pojken på andra sidan havet

Författare: Lars Lerin
Antal sidor: 96

Utgivningsdatum: 2025-09-01

Förlag: Bonnier Carlsen

Illustratör: Lars Lerin

ISBN: 9789179756338

Lars Lerin har flera vackra barnböcker bakom sig, där han ofta fångar det magiska värmländska landskapet i sina unika akvareller. Denna gång är det dags att följa med på äventyr till forna tiders Brasilien och byn Coroatá där lille Junior växte upp tillsammans med mamma, pappa och nio syskon. 

Här finns krokodiler, ormar och apor. En cirkus med ett par elefanter. Kokoslarver som man kan bita huvudet av och mumsa på - levande. Junior börjar lära sig laga mat och förgiftar soppgrytan med några löv som var tänkta att ge extra krydda. Arbetet med ogräsrensning på risfältet är tungt och jobbigt. Roligt är det hela dagarna när det är dags för karneval. Eller när cirkusen kommer till byn och Junior får gå gratis, hur många gånger som helst, eftersom cirkusföreståndaren förälskat sig i en av Juniors systrar.

Om söndagarna går folk i kyrkan och mammorna ber böner om att deras barn inte ska bli uppätna av krokodiler eller bitna av ormar eller drunkna i floden. Och så skänker de en slant och lovar att de inte ska skvallra eller se roliga filmer på TV (allt som är roligt är förbjudet) ... vilket är glömt redan nästa dag. Mostern bor i en hydda mitt inne i skogen, med en massa djur ... det är precis som i Paradiset, tänker Junior. Junior tänker också på Sverige och hur det skulle vara att fara dit ... Kommer Junior till Sverige? Och vad tycker han om sitt nya hemland? Det kanske vi får veta i en eventuell uppföljare ...

Lars Lerin följer, precis som i många av sina tidigare barnböcker, ett konsekvent barnperspektiv, där vi får följa Juniors observationer och undringar, utan alltför många förklaringar och helt utan fördömanden. Junior skär skivor av en skallerorm, som av en korv, och grillar dem över öppen eld. So what? Det är sådant man gör.

Storyn slingar sig fram likt Amazonas genom en regnskog - varm, färgglad, full av liv och nyanser ... Det är vackert, sorgligt, hoppfullt, konstigt, knepigt och förunderligt - precis som livet självt.

BOK: En förtrollad värld - Om den unga Selma Lagerlöf och om berättelserna hon skrev som vuxen - En fenomenal volym med massor av skräck och fantasy!

Titel: En förtrollad värld 

- Om den unga Selma Lagerlöf och om berättelserna hon skrev som vuxen 
Författare: Annika Thor och Susanne Marko

Antal sidor: 223

Utgivningsdatum: 2025-05-12

Förlag: Bonnier Carlsen

Illustratör: Kristin Lidström

ISBN: 9789179798277

Ofta filmatiserad, ständigt på opera-och-teaterscenerna, ständigt i nya utgåvor. Selma Lagerlöf - Sveriges första kvinnliga Nobelpristagare i litteratur och medlem i Svenska Akademin. Och Sveriges första, största världsstjärna när det gäller litteratur och barnböcker - långt innan Astrid Lindgren. 

Det är lätt att tänka att Selma Lagerlöf är "finkultur" och det är lätt att glömma bort att hon levererade första klassens fantasy och skräck och populärkulturell underhållning ... i en stil och på ett sätt som bröt med vad som ansågs fint och säljande under Selmas egen tid.

Den här volymen innehåller moderna, bearbetade och korta versioner av Gösta Berglings Saga, En Herrgårdssägen och Herr Arnes Penningar. Och en biopic i bokform om den unga Selma och hennes väg till att bli författare. Det är så filmiskt och dramatiskt skrivet, med scen för scen där den unga Selma utvecklas och väljer sin egen väg, istället för att wikipedia-aktigt bara stapla fakta. Annika Thor är en mästare på att skriva, och att tolka och omtolka, vilket märktes bland annat när hon gav sig i kast med grekisk mytologi, och Selma Lagerlöf om någon är väl svensk mytologi? Eller värmländsk.

Annika Thor har här samarbetat med Susanne Marko (text) och Kristin Lidström (bild) och tillsammans har trojkan skapat en helt fenomenal bok. När det gäller illustrationerna ... sällan har väl en bukett blåsippor skildras så dramatiskt. Cudos.

Det här är en supersnygg allåldersbok där det bara är att sjunka in en enorm sagoskatt ... och unna sig.

BOK: Grevinnans nyckel av Katarina Genar - Charmig, varm fantasy i magisk antikaffär

Titel: Grevinnans nyckel 

Författare: Katarina Genar 

Serie: Dimmornas gränd (del 3)

Antal sidor: 80

Utgivningsdatum: 2026-01-02

Förlag: Bonnier Carlsen

Illustratör: Signe Gabriel

ISBN: 9789179812911

Dimman rullar in över Dimmornas gränd ... och Dante och Paloma är på väg till Disas antikaffär där klockorna tickar i otakt och en mystisk nyckel växlar mellan att vara gammal och rostig och ny och guldglänsande. Ett blått ljus sipprar ut från ett skåp i hörnan av affären och snart dras Dante och Paloma in i ett nytt, svindlande äventyr ...

Grevinnans nyckel är den tredje fristående boken i serien Dimmornas gränd som handlar om kompisparet Dante och Paloma som reser i tiden. De upptäcker olika saker om andra tidsåldrar med hjälp av objekt som finns i vår tid och som har en egen historia att berätta. Tänk "Antikrundan" fast med mer action och yngre fans. Här är det en mystisk nyckel som står i centrum, men även en otydligt målad tavla, vars historia får konturerna att bli allt tydligare under tidens gång.

Katarina Genar skriver med en underbar musikalitet - det är som att lyssna på ett stycke av Satie eller Chopin, med vemod och hopp och ljus blandat i en enda fantastisk kombination. Tankarna går också till de mjukt äventyrsfyllda Studio Ghibli filmerna, där mystiska katter ofta visar vägen och där antikaffärer är fyllda av undersköna föremål och underliga, underbara historier. Helt fenomenalt.

Signe Gabriel kompletterar texten med varma och lekfulla illustrationer som ofta zoomar in på speciella detaljer, där texten även kompletteras med mer information och andra synvinklar. Det är så snyggt, så perfekt och i sådan fin samklang med textens musikalitet.