Film: Anaconda
Regi: Tom Gormican
Medverkande: Jack Black, Thandiwe Newton, Steve Zahn, Paul Rudd, Daniela Melchior, Ione Skye.
Musik: David Fleming
Filmfotograf: Marc Spicer
Manus: Kevin Etten, Tom Gormican
Filmfotograf: Marc Spicer
Manus: Kevin Etten, Tom Gormican
Aktuell: på 4K UHD, BD, DVD
Betyg: 3
Anna Anaconda, när ska bröllopet stånda, kanske redan på måndag ... i alla fall om Paul Rudd och Jack Black får ihop tillräckligt med stålar för att ta sig till anakondans djungel där de kommer att titta djupt i varandras ögon och bedyra varandra evig kärlek. Hur kan dessa två Hollywoodkomedigiganter aldrig ha fått göra en komedifilm tillsammans förr? Och hur kan man missa all komisk potential och låta dem spela fattiga underdogs när det är så mycket roligare att driva med rika Hollywoodstjärnor och deras reboots och franchises? Det här är som om man skulle gjort White Lotus med kulturarbetare som lever på existensminimum. Mycket mindre roligt.
Huvudpersonerana Doug och Griff är bästa barndomsvänner med en och samma dröm: att göra en remake av sin favoritfilm Anaconda. Efter en medelålderskris gör de slag i saken och de ger sig in i Amazonas djungler för att filma ... kaos är bara förnamnet på deras kaotiska och otursförföljda filminspelning, och allt ställs på sin spets när en verklig jättelik anakonda får upp vittringen på byte ... och detta leder till scenen "Jack Black sprintar med uppstoppat vildsvin för att överleva vildsint ormattack".
Tom Gormicans tidigare film, en metakomedi med Nicolas Cage med det passande namnet The Unbearable Weight of Massive Talent, har mer gemensamt med den nya filmen Anaconda än den gamla skräckfilmen Anaconda från 1990-talet som denna ska vara en remake eller reboot av. Denna Anaconda blandar ofta ihop interna skämt och självmedvetenhet med smarthet och innovativt tänkande, och ibland blandar den ihop att bara komma till filminspelningen med komedi, smarthet och innovativt tänkande.
Paul Rudd och Jack Black är pålitliga komediveteraner, men filmen som pågår runt det centrala bromanceparet slösar ofta bort mängder av möjligheter, både till komedi och spänning. Det blir mycket långsökt när filmteamet ska tvingas in i ännu mer fara och de ska konfrontera än ännu större och värre orm än den som de använder i filmen .. och så har vi problemet med Daniela Melchior och hennes karaktär. Hon är badass. Men ... filmens intrig kräver att hon kommer och går och försvinner lite när som helst för att kunna plockas fram senare och användas till filmens "big twist" ... och det blir långsökt på gränsen till überfånigt, eftersom stora delar av filmen utspelar sig på en liten båt. Var i hela världen kan hon ha tagit vägen? Det går inte att bara gå upp i rök på en liten båt!
Nu till ormen. Bigger isn't always better. Vi får nu en större orm än i 1997 års version och CGI effekterna har blivit bättre ... Men allt är mindre charmigt. Retro är inne, liksom animatronics, och här missar man den charmen. Det blir inga roliga skräcknärbilder på ormen. Visst dyker det upp folk från originalet och gör cameos. Allt annat vore tjänstefel.
Betyg: 3
Anna Anaconda, när ska bröllopet stånda, kanske redan på måndag ... i alla fall om Paul Rudd och Jack Black får ihop tillräckligt med stålar för att ta sig till anakondans djungel där de kommer att titta djupt i varandras ögon och bedyra varandra evig kärlek. Hur kan dessa två Hollywoodkomedigiganter aldrig ha fått göra en komedifilm tillsammans förr? Och hur kan man missa all komisk potential och låta dem spela fattiga underdogs när det är så mycket roligare att driva med rika Hollywoodstjärnor och deras reboots och franchises? Det här är som om man skulle gjort White Lotus med kulturarbetare som lever på existensminimum. Mycket mindre roligt.
Huvudpersonerana Doug och Griff är bästa barndomsvänner med en och samma dröm: att göra en remake av sin favoritfilm Anaconda. Efter en medelålderskris gör de slag i saken och de ger sig in i Amazonas djungler för att filma ... kaos är bara förnamnet på deras kaotiska och otursförföljda filminspelning, och allt ställs på sin spets när en verklig jättelik anakonda får upp vittringen på byte ... och detta leder till scenen "Jack Black sprintar med uppstoppat vildsvin för att överleva vildsint ormattack".
Tom Gormicans tidigare film, en metakomedi med Nicolas Cage med det passande namnet The Unbearable Weight of Massive Talent, har mer gemensamt med den nya filmen Anaconda än den gamla skräckfilmen Anaconda från 1990-talet som denna ska vara en remake eller reboot av. Denna Anaconda blandar ofta ihop interna skämt och självmedvetenhet med smarthet och innovativt tänkande, och ibland blandar den ihop att bara komma till filminspelningen med komedi, smarthet och innovativt tänkande.
Paul Rudd och Jack Black är pålitliga komediveteraner, men filmen som pågår runt det centrala bromanceparet slösar ofta bort mängder av möjligheter, både till komedi och spänning. Det blir mycket långsökt när filmteamet ska tvingas in i ännu mer fara och de ska konfrontera än ännu större och värre orm än den som de använder i filmen .. och så har vi problemet med Daniela Melchior och hennes karaktär. Hon är badass. Men ... filmens intrig kräver att hon kommer och går och försvinner lite när som helst för att kunna plockas fram senare och användas till filmens "big twist" ... och det blir långsökt på gränsen till überfånigt, eftersom stora delar av filmen utspelar sig på en liten båt. Var i hela världen kan hon ha tagit vägen? Det går inte att bara gå upp i rök på en liten båt!
Nu till ormen. Bigger isn't always better. Vi får nu en större orm än i 1997 års version och CGI effekterna har blivit bättre ... Men allt är mindre charmigt. Retro är inne, liksom animatronics, och här missar man den charmen. Det blir inga roliga skräcknärbilder på ormen. Visst dyker det upp folk från originalet och gör cameos. Allt annat vore tjänstefel.
Hur bra är denna nya meta-reboot? Hur smart är det att gå från skräck till skratt? Ibland är det så dumt att det blir roligt, ibland är det så dumt att det bara blir dumt. Med skräck ryser man. Med komedi myser man. Båda genrer kräver fysisk respons av sina åskådare. Om rysningarna och skriken uteblir, om skratten och fnissen uteblir, då har man misslyckats. Och om du får fram både skrik och skratt, då har du lyckats med en skräckkomedi. Här lyckas man till hälften.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.