FILM: Trap - trallvänlig, färgstark konsertfilm med seriemördarjakt som glasyren på kakan

Betyg: 4

Konsertfilm med seriemördarjakt. Det är en ovanlig genre. Josh Hartnett figurerar på affischen - inte den fiktiva popstjärnan Lady Raven - och nu till frågan som alla undrar över. Nej, inte "vem är seriemördaren?" utan "kommer Josh Hartnett återigen att ta av sig skjortan?". Svaret är ja. Definitivt. I stora delar av tredje akten visar Hartnett upp sina deffade muskler. Det verkliga fyndet i filmen är dock australiensiska Ariel Donoghue. Ett fjortonårigt stjärnskott som övertygar i rollen som Hartnetts filmiska dotter Riley och storögd Lady Raven beundrare.

Stora delar av filmen är sådant som "vem som helst" kan identifiera sig med. Att vara mobbad och utesluten i skolan, eller, vilket nästan är ännu värre, att uppleva att någon man bryr sig om blir utsatt och själv är man maktlös. Cooper är lika delar arg på gänget med tonårstjejer som nu dissat Riley, efter att tidigare ha varit hennes "vänner", och de oförstående föräldrarna som han måste träffa på hem-och-skola föreningen och som han även springer på privat. Till exempel på Lady Raven konserten som är dottern Rileys belöning för att hon har varit duktig i skolan . Hon har fått nästan bara A:n. Och ett B. Cooper inser att han måste hålla Riley och mobbarna åtskilda, de ska inte få förstöra Rileys speciella dag.

Konserten är en fälla

Det märks att Riley hade velat ha ännu bättre platser på Lady Raven konserten, och T-shirten hon vill ha tar slut mitt framför ögonen på henne ... Men Cooper har större bekymmer. T-shirts försäljaren råkar berätta att hela konserten är en fälla - därav filmtiteln Trap - för att ta fast en seriemördare. Det är långsökt. Men som ansvarstagande förälder borde väl Cooper sticka därifrån och ta dottern med sig? Alternativt göra något heroiskt för att skydda sin familj, som Bruce Willis i Die Hard filmerna? Fel och fel. Det visar sig att Cooper är seriemördaren. 

Let's twist again!

Det där är bara den första twisten av twisternas okrönte mästare M Night Shyamalan som står för både manus och regi. En hel del av hans filmer är lite småfåniga, men här slipper man älvor och sjöjungfrur och spöken och superkrafter och annat flams och övernaturligt jox. Och man slipper den där irriterande skräckmusiken som låter som en sjuk fiol som håller på att kräkas. Musiken är klämmig, poppig och riktigt bra. Det här är också en konsertfilm, inte bara en thriller, och man kan med fördel ha dansskorna på. Lady Raven spelas av Saleka Night Shyamalan. Hon är regissörens dotter i verkligheten (i filmen spelar han Lady Ravens morbror). Hon är riktigt bra och övertygande som popstjärna - vilket även är hennes "day job". Hennes skådespeleri i de vardagliga scenerna är inte lika bra som hennes popdivafasoner. Det står klart att man tänkt sig att Lady Raven ska kännas som den här filmens universums svar på Taylor Swift - men det låter snarare som Ariana Grande korsat med Lady Gaga light. Saleka skriver egen musik och har skrivit alla Lady Ravens sånger. Filmens score av isländska Herdís Stefánsdóttir är riktigt vacker och passar ihop med Salekas musik. Det har förresten släppts ett album med fjorton Saleka-Lady-Raven-hits.

Inspirerad av lila regn och Taylor Swift

M Night Shamalyan har sagt att han inspirerats av Purple Rain (musikalfilmen) och att han velat göra en film som är typ Hannibal Lecter går på Taylor Swift konsert. Det där var hans hisspitch. Vilket låter mycket bättre än "jag vill göra en film för att promota min dotters popkarriär". Men varför gå efter ån efter vatten när man har en popstjärna i familjen? Det finns sämre farsor. Som Cooper. Någonstans längs vägen börjar man tänka på The Sopranos. På den duktiga dottern som får toppbetyg och ska läsa till läkare ... innan hon inser vad hennes pappa verkligen gör och hennes värld rasar samman. Tony Soprano är dock inte psykopat, möjligen sociopat. Han dödar folk som en del av sin affärsidé och livet som egenföretagare i maffiavärlden. Cooper däremot är en annan femma - utåt sett är han helylleamerikanen som jobbar som brandman och är aktiv i hem-och-skola föreningen. Hans mörka hemlighet är att han dödar folk som hobby, folk som verkar ha lite för hela och perfekta liv. En liknande motivation använde M Night Shyamalan i sin film Split. En annan likhet med Split är vi får återigen se en äldre kvinnlig psykiater slash profilerare som vet mer om Cooper än Cooper själv. 

Hayley Mills, brittisk nationalklenod, var med i The Parent Trap  - originalet - en gång i tiden och nu är hon med i Trap. Ett kul litet påskägg och det är så klart roligt och hjärtevärmande att se henne igen. Äldre krutgummor i film är förresten alltid skoj att se.

Flyttat till Midsomer

Är det en trovärdig intrig? Nej. Men filmen är rolig, ibland med avsikt, ibland oavsiktligt, och det är bra musik. Vill man ha en intrig med lite högra trovärdighet kan man stanna hemma och titta på Morden i Midsomer. Josh Hartnett har förresten lämnat det galna och hektiska livet i Hollywood och bor numera i rurala Hampshire. Där delar av Morden i Midsomer spelas in. Hartnett får se upp för galna seriemördare. Det finns gott om dem i Midsomer.