SHOOT – KAMERAN GÅR!, Göteborgs Stadsteater den 22 oktober 2022 – stora gester och högt tonläge ingen genväg till Stor konst

Regi: Erik Holmberg
Medverkande: Marie Delleskog, Carina M. Johansson, Oskar Laring, Johan Gry, Marta Andersson-Larson, Matilda Esselius, Vivi Lindberg, Erik Lundholm, Johan Hafezi, Dag Malmberg
Scenografi: Maja Kall
Spelas till och med den 24 november 2022

Stora gester leder inte automatiskt till Stora känslor och det är absolut inte en genväg till Stor konst. Det är högt tonläge, överdrivet spel, repetitiva repetitioner och skrikiga konflikter när allt går åt helvete i Shoot – kameran går!

Det här är en uppdaterad version av en italiensk klassiker, en roman från 1916 av Nobelpristagaren Luigi Pirandello, som handlar om en inspelning av stumfilmen Spartacus, och som nu har fyllts med samtidsreferenser som hade platsat i valfri lokalrevy. Man har förhållit sig tämligen fritt till originalkällan.

Anakronistiska plastpalmer

Scenarbetarna bär omkring på fejkade anakronistiska plastpalmer för att få publiken att skratta (plast av den här typen fanns ungefär 1917 – handlingen i pjäsen utspelar sig 1914, året som det första stora världskriget startade). Man försöker anamma Charlie Chaplin och Buster Keaton, men det blir lite mer som i ett anakronistiskt studentspex.

Spartacus och slavuppror som julmys

Spartacus i den här farsen är tänkt att lanseras som årets julmysfilm, och så inträffar skotten i Sarajevo, men “the show must go on“, pastan måste ätas, filmen måste spelas in och paketeras … och manusförfattaren och regissören verkar vilja kritisera karaktärerna på scenen. Men. Har skotten i Ukraina hindrat dem själva från att äta sin pasta och skriva klart sin egen pjäs, istället för att göra något “nyttigt”? Många gånger är moderniseringen av romanen inkonsekvent och illa genomtänkt.

Alla är modernt kränkta och oförstådda hela tiden

Producenten pratar om “tystnadskultur” och är kränkt, regissören känner sig kränkt för ingen förstår hans konstnärsideal, manusförfattaren känner sig kränkt för att hon måste skriva om manuset (hon hade kunnat kolla på Trumbo innan hon började gnälla), regiassistenten är en beväpnad, kränkt vit man (tillika futuristisk fascist), kocken känner sig kränkt över att ingen uppskattar hans mat tillräckligt mycket, scenteknikerna känner sig kränkta och går ut i strejk och alla går i princip runt och är lite småkränkta hela tiden.

Ett yngre fan nästlar sig in och snor åt sig den åldrande primadonnans paradroll (ja, hon känner sig kränkt över detta) i en nästan direkt kopia av handlingen i All About Eve. På köpet dissar det nya unga stjärnskottet regiassistenten till förmån för hans far, den gamle regissören. (Mer kränkthet följer).

Orolig referens till Rust

När det gäller kärlekssvammel så går “jag känner att jag är kränkt” till ytterligheter. En skådespelare väljer att döda en skådespelerska med hjälp av en laddad skådespelarpistol. On set. Under tagning. Han skjuter i alla fall inte den kvinnliga fotografen.

Detta slut på pjäsen levereras alltså när man har dödsskjutningen av den kvinnliga fotografen Halyna Hutchins (som dog under inspelningen av westernfilmen Rust) i färskt minne.
Det är inte kul. Det säger ingenting. Det är bara dålig smak. Pjäsen är på det hela taget inte alls så putslustig och slagfärdig som den själv tycks tro att den är.

Samma scener återkommer hela tiden – med topplocket av

Hela handlingen kunnat få plats på mindre än en halvtimme. Eftersom samma scener vevas om och om igen. Liksom veven på en gammal stumfilmskamera. Både dialoger och monologer skriks bort. Det finns bara ett enda tonläge, och det är maxläge upphöjt till tio, hela tiden.

I klassiska farser finns det ofta ett ögonblick där en huvudperson (à la Basil Fawlty i Fawlty Towers) tappar huvudet, humöret och ansiktet (fast inte nödvändigtvis i den ordningen). Topplocket går, fernissan faller av och volymen höjs i ett magnifikt gyllene humoristiskt crescendo.

Ett sådant utbrott går inte att få till i pjäsen Shoot – kameran går! -eftersom alla karaktärer spelar med topplocket av hela tiden, i nästan tre timmar. Det är otroligt tjatigt, jobbigt och framför allt öronbedövande.

Såpig kärlek

Det verkar finnas fler fjantiga kärlekshistorier att klämma in i handlingen än i Rederiet, Vita lögner och Skilda världar sammanlagt. Ingen är lojal mot någon, inte ens mot sig själva och sina egna ideal, alla snackar skit hela tiden och karaktärerna byter snacka-skit-monologer med varandra under handlingens gång.

Pjäsen som går fel

Shoot – Kameran går! är ett försök till publikfriande fars. Att göra en svensk variant på en The Play That Goes Wrong pjäs (eller Peter Pan går åt helvete, som Edward af Sillén skulle ha sagt) fast lite mer förnämt “finkulturell” eftersom man klämmer in prat om Konsten hela tiden. En favorittrop från just den här regissören (som brukar vara bra och säga intressanta saker – det har han gjort förr på Stadsteatern).

Men The Play That Goes Wrong ligger i en helt annan liga. Vi pratar alltså “Premier League versus Korpfotboll” skillnad. Försöket misslyckas så grovt. Det här är för långdraget och för monotont och saknar tyvärr komisk tajming såväl som slagfärdighet och tempo.

Vart är vi på väg?

Och vart är vi på väg? Varken manusförfattaren eller regissören verkar veta varför de gör vad de gör, och varför de har gjort de val de har gjort, vilket diskuteras i programbladet och syns tydligt i den färdiga produktionen på scenen.

Dessutom hörs inte alla skådespelarna. En del för att de skriker i falsett i toner som bara hundar kan höra, andra för att de väljer att mumla och skrika samtidigt och ytterligare någon för att hen väljer att stå och hest viska till publiken. Den hest viskande filmfotografen ska tydligen förklara handlingen för publiken – utan att det hörs ett enda mumlat ord. Det är helt enkelt dåligt.

Vad behöver förklaras?

Varför ska pjäsen behöva förklaras egentligen? Det sägs gång på gång i själva pjäsen att man inte ska underskatta publiken, samtidigt underskattas publiken hela tiden eftersom skriva-på-näsan förklaringar levereras på löpande band.

Är det något som är mer irriterande än att någon ska köra en “Fleabag” (eller en “Spelskandalen”) så är det när hen som kör Fleabag-tricket inte ens hörs.

Och “tell not show” har aldrig varit en bra devis i någon typ av showbiz. Varken finkultur eller popkultur. Här är det mycket “tell not show“. Vi får veta att en tiger ska massakrera alla – tigermodellen står symboliskt i en bur i en låda – detta berättas både före och efter händelsen. Men vi får aldrig se det. Alla står bara som vanligt på scenen. Inklusive den orörliga tigermodellen som aldrig får komma ut ur lådan.

Den kanske ska symbolisera en evig Schrödingers katt. Pjäsen är död och lever samtidigt – fast mest är den död, under tiden som den trampar vatten och försöker döda tid i teaterlådan.

Långa monologer om konsten

Handlingen tyngs ner av långa monologer om Konsten. Den Stora Konsten. Äkta människor är fint. Bilder är fult. (Alltså: film, TV, serier, spel …) Finkultur är fint. Popkultur är fult. Massorna är smartare än vad filmfolket tror. Eller: massorna är dumma och vill bara ha popkultur.

Här skylls fördumningen av massorna hejvilt på allt från marknadsföringen till vad den engelsktalande världen vill ha. Man hårddrar linjen mellan Fint och Fult. Kultur och Nöje. Europeisk seriös konst, och det där andra Hollywoodflamset … Man kan aldrig blanda motpolerna. Hrm.

Motpoler kan berika varandra

Dalton Trumbo klarade av både och. Han skrev bland annat megahiten Spartacus (med Kirk Douglas i huvudrollen) och lyckades blanda fint och fult under hela sin karriär. Filmen om hans liv från 2015 är roligare än Shoot – Kameran går! liksom Ricky Gervais Extras om livet som statist på diverse filminspelningar (som ofta går fel). Liksom Phoebe Waller-Bridges Fleabag. Man kanske skulle ha anlitat en engelsk (eller amerikansk) manusförfattare för att få lite fart på den här eländiga pjäsen? Och börjat med att stryka berättaren som ändå inte hörs, kört mer “show don’t tell” och gett folk valuta för att de gått ut …

En monolog om att äkta människor är mer värda än bilder är en predikning för kören – som redan sitter i de röda stolarna.

Varför ger sig folk ut?

Varför tittar folk på film hemma? Istället för skaffa barnvakt, hundvakt, tågbiljetter, bussbiljetter, taxi och så vidare för att ta sig till teatern?

Varför begriper folk inte att de måste anstränga sig för att hitta “det äkta”? Kanske för att det inte är Stor Konst att prata om Stor Konst och att kalla det man själv gör för Stor Konst? Kanske för att folk får text på streamingen därhemma och hör vad karaktärerna säger?

Shoot – Kameran går! är inte det bästa på den svenska scenen just nu. Varken när det gäller finkultur eller underhållningskultur (varför ska man förresten differentiera och välja mellan de två?). Det är inte ens det bästa av det utbud som just nu går på Stadsteatern.

ALBERT EDELFELT – en av Finlands mest älskade konstnärer charmar på Göteborgs Konstmuseum

 

Albert Edelfelt har tillbringat sommaren i Paris. Nu är det dags för honom att inta Göteborg – med besked!

Albert Edelfelt är en av Finlands mest älskade konstnärer. Han tillhör inte den skara som blev erkänd först efter sin död, han njöt av att tidigt bli erkänd både på den nordiska och på den internationella konstscenen. Hans livsfilosofi och måleri enkapsulerar vad många moderna människor brottas med, motsättningen mellan två motpoler.

Eller vad som brukar marknadsföras som motsättningen mellan två motpoler. Stad och land. Karriär och familj. Ska man välja ett urbant, snabbt liv, eller ett lantligt, lugnare liv? Mer karriärframgångar eller mer familjemys? Kultur eller natur?

Det bästa av två världar

Albert Edelfelt valde det bästa av två världar. Allt behöver inte delas upp i motpoler och motsättningar. Man behöver inte välja det ena eller det andra.

Ja, Edelfelt frotterade sig med gräddan i Paris under slutet av 1800-talet, men han var också hemkär och älskade sitt Finland och målade slående tavlor av det unika finländska landskapet. Han målade drottningar och lantarbetare. De fattiga och de rika. Konstnärsvänner och bohemer, liksom finländsk skärgård och kämpande fiskare. Han målade Finland – och han målade Paris. Han lyckades med konststycket att både ha kakan och att äta den. Hela tiden med det bästa av två världar.

Vänner i Göteborg

I Albert Edelfelts värld ingick också Göteborg. Han var nära vän med konstmecenaterna Pontus och Göthilda Fürstenberg och hans första konstutställning i Göteborg skedde redan 1884.

Den senaste Göteborgsutställningen Albert Edelfelt – Modernt konstnärsliv i sekelskiftets Europa tillbringade sommaren på Petit Palais i Paris, och nu är det dags för utställningen att charma Göteborgsbesökarna.

Hjälpte vänner från Finland att nå framgång i Paris

Albert Edelfelt banade väg för många finländska konstnärer. Han hjälpte dem att få kontakter i Paris och att lyckas bättre som konstnärer. Edelfelt räknas till de nordiska pionjärerna när det gäller att söka sig utåt, till kontinenten, och när det gäller att ta in och att ta hem internationella strömningar och idéer till Norden. Edelfelt spelade en betydelsefull roll under världsutställningarna i Paris 1889 (samma år som Eiffeltornet uppfördes) och 1900.

Vardagliga scener och konstnärsporträtt

Edelfelts motivvärld omfattar många rörande och vardagliga folklivsscener i den finländska skärgården. Men dessutom prestigefyllda societetsporträtt och storslaget grandiost historiemåleri (en genre som sjöng på sista versen vid den här tiden) och många illustrationsuppdrag.

Många har väl hört ramsan “Rida, rida ranka, hästen heter Blanka …” Edelfelts berömda målning har varit illustration till denna ramsa, liksom ett känt bokomslag.

Var i en krets av trendsetters

Edelfelts stora kontaktnät av konstnärer, författare, musiker, konstsamlare och andra kulturpersonligheter påverkade inte bara andra utan också hans egen konst.

Många av hans målningar ger personliga och privata inblickar i de konstnärskretsar fyllda med kändisar som var den här tidens trendsetters och innefolk – en krets som Edelfelt inte bara betraktade och målade av, utan en krets som han även var en del av.

Kända verk i utställningen

På utställningen finns verk från Finlands Nationalgalleri / Konstmuseet Ateneums samt från franska och nordiska museers samlingar. Dessutom visas verk från många offentliga och privata samlingar i Finland och utomlands. Totalt visas ett 80-tal verk.

Mycket kända verk i utställningen är bland andra Drottning Blanka (1877), Ett barns likfärd (1879), Lekande pojkar på stranden (1884), I Luxembourg-trädgården i Paris 1887) och Kvinnor utanför Ruokolaks kyrka,1887).

Tidlös och personlig favorit

Men alla har – och får – sina favoriter i samlingen. Även de som länge arbetat med den. Curator Eva Nygårds berättar under invigningen om sin personliga favorit, Edelfelts lilla porträtt av sin syster i profil. Utsökt arbete – och dessutom personligt. Det här kunde lika gärna ha målats under renässansen, det här är rena, tidlösa skönhetsideal. Men kärleken till en älskad syster är personlig och unik i just denna tavla. Som råkar vara den allra minsta i hela utställningen. Den mäter ungefär femton gånger tjugo centimeter. Missa inte!

Höstens stora begivenhet

Curators för utställningen är Ateneums amanuenser Anne-Maria Pennonen och Hanne Selkokari tillsammans med Anne-Charlotte Cathelineau från Petit Palais i Paris och Eva Nygårds från Göteborgs konstmuseum.

Utställningen invigdes med stråkkvartett och tal av museichefen Patrik Steorn och den finländska ambassadören Maimo Henriksson.

Det här är höstens stora begivenhet på Konstmuseet iGöteborg, och utställningen kan ses till och med den 12 mars 2023.

Rikligt illustrerad bok

I samband med utställningen ges det även ut en inbunden bok på 200 sidor som sprider nytt ljus över Albert Edelfelts tid och liv och konstnärskap.

Boken är rikligt illustrerad och ger en intressant och ingående bild av en person och ett konstnärskap, såväl som en hel epok. Boken finns även i en engelsk utgåva, med titeln: Albert Edelfelt – A Modern Artist in Fin-de-Siècle Europé (Ateneum).

Författare är Marina Catani, Eva Nygårds, Anne-Maria Pennonen, Hanne Selkokari, Patrik Steorn och Maria Vainio-Kurtakko.

Rekommenderas!

FOREVER PIAF, Lorensbergsteatern, Göteborg den 21 oktober 2022 – genialiskt med två Édith Piaf på scenen samtidigt

 

Regi: Rikard Bergqvist
Manus: Rikard Bergqvist
Skådespelare: Beata Ernman, Malena Ernman, Björn Kjellman med flera.
Scenografi: Mats Sahlström
Koreografi: Annika Lindqvist
Musikaliskt ansvarig: Kristofer Nergårdh
Översättning av sångtexter: Rikard Berqvist

Forever Piaf spelas varje torsdag-lördag till och med den 19 november 2022.

Hur känns det att se en stjärna födas? Hur kändes det för dem som drabbades av kraften i den nya stjärnan Édith Piafs röst, sångerskan som kom från ingenstans och tog Paris och Frankrike och sedan Hela Världen med storm? Den känslan får man uppleva i musikalen Forever Piaf. Beata Ernman bara ÄR Édith Piaf. Hon sjunger, dansar, skådespelar … och hon ÄR en tonåring som går till en ny existens som stjärna. Det känns som ett privilegium att få bevittna det.

Beata Ernman som den unga Édith Piaf, Malena Ernman som den äldre Édith Piaf. Vanlig biopic logik säger att först möter vi en och sedan nästa inkarnation. Men här är båda Piaforna på scen praktiskt taget hela tiden. Ofta kommenterar de samma händelser och samma personer, som de minns på helt olika sätt. När Malena-Piaf gråtmilt talar om sin bästa vän, inflikar Beata-Piaf att vännen är en parasit som bara hänger på och viggar pengar. När Malena-Piaf talar om den stora kärleken till en man, påpekar Beata-Piaf att han gick väl an för stunden, men någon kärlek var det absolut inte fråga om … Alls.

Skapade myten om sig själv och det franska musikundret

Det finns många myter kring Édith Piaf. Det är mycket möjligt att hon skapade de flesta av dem själv. Edith Piaf om någon visste hur man skapar en image. Hon skapade nästan helst själv den franska musikundret. (Om Édith Piaf hade läst den meningen hade hon sagt: “Stryk ordet nästan!”). Hon upptäckte Aznavour, Gréco, Montand… nej förresten, stryk det. Hon skapade dem. Gjorde dem till stjärnor som hela världen kunde avnjuta.

Édith Piafs tid och hennes liv går inte att särskilja från existentialismens höjdpunkt i Frankrike med dess obändiga frihetskrav. Det essentiella var att välja ett sant och autentiskt liv – och sann och autentisk konst. Det hindrar inte att den sanna och autentiska konsten också är folklig, populär och ack så säljande. Den är inte bara till för en procent av populationen. (Något som många skulle kunna dra lärdomar av idag – inklusive pjäsförfattare och regissörer).

Dubbla Piaf – ett genidrag

Att ha två Piaf på scenen samtidigt borde inte fungera – men det gör det. Det är genialiskt. De kompletterar varandra och kan ha en dialog – och båda två kan sjunga de odödliga klassikerna. Men de bästa musikaliska ögonblicken går onekligen till Beata-Piaf. Hon har både “rätt utseende” och “rätt musikaliska tendresse” för att ge illusionen av en äkta Piaf. Även om hon sjunger klassikerna i svensk översättning.

En stor ensemble stödjer de båda Piafforna och alla spelar de flera olika roller, de byter snabbt kläder, peruker, dialekter … Björn Kjellman spelar allt från Jean Cocteau till Édith Piafs farmor, en gammal bordellmamma, som tog hand om Édith som liten.

En jukeboxmusikal av hits

Forever Piaf är en smart jukeboxmusikal full av idel hits. Om man skulle ha fått önska något … så är det att fler av Édith Piafs (i Sverige) mer okända hits hade fått ta plats. För i en hyllningsföreställning till Piaf – vad hade passat bättre än att ösa ur Édith Piafs guldgruva från 1940-talet? Édith Piaf är mer än La Vie En Rose och Non, Je Ne Regrette Rien.

Girlpower övertrumfar tragedifälla

Ett stort plus i kanten är att musikalen inte går in i tragedifällan som så många andra skildringar av framgångsrika kvinnor. Édith Piaf hade en tuff barndom och ett tufft liv och hon tog emot många smällar. Både fysiskt och emotionellt. Men föreställningen går aldrig i fällan att göra Édith Piaf till ett offer, här får vi se en människa som lever ett autentiskt liv på sina egna villkor, det är ingenting tragiskt med det … oavsett vad som händer.

När Édith Piaf hoppar upp ur graven, tar en cigg och en drink och börjar berätta sin egen historia på sitt sätt … Då väljer hon att göra myten om sig själv till en triumf. Och det är helt rätt. En musikal som heter Forever Piaf ska vara Girlpower och en hyllning till livet och musiken – genom två starka Girlpower-kvinnor. Ernman och Ernman.

Det här är bland det bästa som kultur-och -nöjes-Sverige har att erbjuda.

LISA BJÄRBO, JOHANNA LINDBÄCK och SARA OHLSSSON : SVAGA TJEJER – trevligt med lite önsketänkande och hopp i ungdomsromaner

 

Förlag: Lilla Piratförlaget
Genre: Deckare
Antal sidor: 317
Format: Häftad

Utgivningsdatum: 2022-09-02Fula tjejer, Jobbiga tjejer, . Adjektiven i tjejertrilogin sammanfattar allt som tjejer inte får vara, inte ska vara, i det allmänna narrativet. I centrum står tre mycket olika tjejer och deras alltigenom förenande vänskap: Tilde, Jasmine och Eleni. Bakom serien ligger också tre tjejer, som är bland de bästa och flitigaste barn- och ungdomsboksförfattarna i Sverige: Sara Ohlsson (Frallan är bäst!), Lisa Bjärbo (Ivars dinosaurier) och Johanna Lindbäck (Lite ihop).

Genren som tjejertrilogin rör sig i brukar beskrivas som “krim” – det här är böcker som det surras om i samband med olika Crimetime awards för unga, och förra året plockade Jobbiga tjejer hem det prestigefulla priset Spårhunden för bästa barn- och ungdomsdeckare.

För visst är detta deckare, det behövs inga bestialiska mord för att konstruera sinnrika deckargåtor.

Näthat, trakasserier och bränder

I den första delen, Fula tjejer, försöker tjejerna att få reda på vem som hänger ut random tjejer på skolan som “fula” på ett instagramkonto. De lyckas.

I den andra delen, Jobbiga tjejer, blir Eleni misstänkt för att ha bränt ner gympahallen och tjejdeckarna lyckas avslöja vem som egentligen är skyldig.

I finalen, Svaga tjejer, utsätts Jasmine för anonyma och alltmer hotfulla och sexistiska trakasserier, och Eleni vädrar ett nytt fall.

Jasmine reagerar med att själv skämmas och inte vilja vara med, inte vilja prata om det … och Tilde har fullt upp med sin nye, gullige pojkvän. Men Eleni har alltid insett att hon är gruppens bästa deckare och hon är inte den som ger upp …

Idol: Saga Norén i Bron

Allt är inte nattsvart i böckerna. Det finns en hel del humor som skiner igenom. Eleni, som lättast kan beskrivas som “aspergers light”, är lite asocial men mycket metodisk och, hon avgudar Saga Norén i TV-serien Bron. Eleni vet att man inte gör några genombrott om man inte kör huvudet i väggen. Även när andra tar matpaus, för Saga Norén tar minsann aldrig paus! Och Eleni analyserar de hotfulla lapparna med forensisk noggrannhet. Papperskvalitet, typ av block, de olika pennorna … Hon kommer fram till att gärningsmannen måste äga åtminstone tre olika pennor! Hon har en gärningsmannaprofil!

Brinnande patos

Ja, man älskar Eleni. Hon är sjukt noggrann och dedikerad, men på sitt eget lilla vis också humorguld för en författartrio (och för alla läsare). Visst är det underbart att logiska, briljanta Eleni hittar kärleken i den härligt känslosamma Chayed. “Opposites attract!” Chayeds patos brinner alltid för något och hon har alltid hjärtat på det rätta stället. Elenis och Chayeds vänskap ligger också på en helt annan nivå än den som Eleni har med Jasmine och Tilde. Och med hjälp av Chayed bär allt pappersanalyserande äntligen frukt.

Kollektivet kan ge styrka

Till skillnad från i de första två böckerna så tar vuxenvärlden här mer ansvar – och man kan tycka att det är på tiden.

Mycket i handlingen handlar om att kollektivt ge varandra styrka. En trend i barn- och ungdomslitteratur, enligt trendspanare och SBI, är just tjejkollektiv som ger varandra styrka och tar itu med upplevda orättvisor. Nyckelordet här är just “upplevda“.

Hur olika upplevs orättvisor?

Om Frejaskolan i Gnesta – eller skolliv i allmänhet – skulle skildras av någon av killarna i romanen skulle de förmodligen se det som att tjejerna är favoriserade, att skolan är upplagd för att tjejer ska ha det bra — och tjejer kan ju alltid vara söta och ställa in sig och få höga betyg. Det finns till och med seriös forskning som visar på att tjejer har det mycket bättre i skolan och att skolsystemet är anpassat till tjejer, inte till killar, som har en helt annan mognadsnivå och ligger cirka två år bakom i utvecklingen, och ständigt får slita ont.

Får bidrag till att bilda en killgrupp

Om tjejer kan bli starka av ett kollektiv, så gäller detsamma killar. Sebbe, tjejtrions mentor, organiserar i boken Svaga tjejer en killgrupp, för att killar ska få det bättre. Han får till och med ekonomiska bidrag för initiativet. Är det på tiden? Eller är det diskriminering mot tjejer?

Hyllning till den hälsosamma idrotten

Mycket av den allmänna debatten handlar om att fånga upp killar med hälsosam idrott i ett glatt och hälsosamt kollektiv, som ställs mot gangsterliv och gängkriminalitet och så vidare. Men tänk på alla killar som gillar att läsa, programmera datorer, fredligt spela Minecraft, gå på Kulturskolan, spela i orkester, bygga dekoren till skolpjäsen (eller spela en roll i den), pyssla, sticka halsdukar … var kommer de in? Är det bara kategorierna “idrott” och “gäng” som det finns att välja mellan? Sebbes killgrupp verkar vara väldigt snäv. Med sitt joggande och viktlyftande på gymmet. Även om tanken förmodlige är god. Sedan visar sig idrottandet i boken inte alltid leda till varken hälsosam livsstil eller hälsosamma beteenden.

Lyckligt, kärleksfullt och inkluderande slut

Det är viktigt att påpeka att det finns schyssta killar i romanen – Tildes bror Johannes, hans pojkvän Noah, Tildes nye pojkvän Timmy … och boken har ett riktigt lyckligt och kärlekfullt feelgoodslut. Vilket säkert kan uppröra en del kritiker, för de bästa verken är de mörkaste, del två av original-Star-Wars, del två av original-X-men, och så vidare. Där inte alla är vänner och dansar och firar tillsammans när allt är över och kramar en ewok.

Lever på hoppet

Men visst är det trevligt med lite önsketänkande och hopp i ungdomsromaner. Hela feelgoodgenren lever på hoppet – bokstavligen – och om man inte kan ge lyckliga slut, kan man åtminstone ge hoppfulla slut. Något måste ju de unga läsarna få ha kvar att drömma om … Att det går att göra skillnad, att det kan ordna sig, att det hjälper att bry sig. Det finns redan tillräckligt med nattsvarta, pretentiösa slut.

NINA WÄHÄ : BABETTA – roligast för dem som kan lite om filmhistoria

 

Förlag: Norstedts
Genre: Samtida skönlitteratur
Antal sidor: 328
Format: Pocket
Utgivningsdatum: 2022-10-12

Ingmar Bergmans Persona, 90-tals thrillern Ensam ung kvinna söker …, François Ozons tjusiga Swimming Pool, Saras Bergmark Elfgrens Norra Latin… och Nanne Grönvalls monsterhit Avundsjuk.

Se där är några ikoniska verk som kan ha influerat filmvetaren Nina Wähä under skapandet av hennes fjärde roman, Babetta.

Gränserna suddas ut

Lou och Katja möts på teaterlinjen på Södra Latin. Några år senare är Lou en filmstjärna. Katja arbetar på ett ekologiskt café i Stockholm. Hon drömmer om att skriva om slutet på en rad ikoniska filmer ur “ett feministiskt perspektiv”. Så att kvinnorollerna slipper gå sönder och gå under …

Katja älskar Lou, så pass mycket att hon vill vara henne … (?) och när Lou bjuder in Katja till Frankrike suddas gränserna mellan de två ut alltmer. Katja provar gärna Lous livsstil, Lous klänningar, Lous gamle pojkvän …

Men Katja älskar inte bara Lou, hon är också a-a-a-a-a-avundsjuk.

Vems var drömrollen?

Katja frågar sig vad som hade hänt med deras respektive liv om inte Lou hade tagit Katjas drömroll, en dag då hon (enligt Katja) testar Katjas skådespelarteknik på en provspelning.
Som läsare hummar man och tänker att det är möjligt att Lou helt enkelt såg rätt ut för rollen. Enligt Katjas beskrivningar är Lou äckligt snygg och trollbindande och ordet perfekt används om Lou ungefär trettio gånger i inledningen av romanen.

Tell not show

Det är ofta tjatigt skrivet, många upprepningar och “tell not show” teknik (idealet lär vara “show not tell”). Men man får komma ihåg att det är Katjas stil, inte Nina Wähäs stil, Nina Wähä brukar skriva betydligt bättre än så här. Och man tackar sin lyckliga stjärna för att Katjas filmmanus och avhandlingar aldrig blir av, tänk så tjatigt, ytligt och skriva-på-näsan tråkigt det hade blivit.

Två olika slut

Nina Wähä bjuder på två olika slut på romanen. Eller om det är Katja som bjuder på två olika slut. Vem vet, kanske inte något av det här är sant, kanske inget av det här har hänt, kanske allt det här bara är Katjas skrivövning … Vilket kan förklara bristerna i manusbearbetningen. Och vilket slut är bäst? Döm själva.

Reflektioner över filmhistorien

Romanen är roligast för folk om kan lite om filmhistoria och filmvetenskaplig diskurs. Det finns många filmvetenskapliga diskussioner, många inside jokes och många reflektioner över kvinnornas plats i filmhistorien, liksom över männens ständiga dominans både förr i tiden och nu för tiden.

Vilket osökt får tankarna att gå till filmen Trumbo. Förtryck kommer i alla möjliga former. Och det verkar inte heller ha varit så lätt för alla män i Hollywoods grymma maskineri. Inte ens förr i tiden.