MARIA GRIPE : AGNES CECILIA – EN SÄLLSAM HISTORIA – stilbildande inom den framgångsrika mysrys-genren

 

Förlag: Bonnier Carlsen
Genre: Mysrysare
Läsålder: 12-15 år
Antal sidor: 256
Format: Kartonnage
Utgivningsdatum: 2022-04-11

Maria Gripe är idag mest känd för att ha skrivit en av de populäraste julkalendrarna. Trolltider, som hon skapade tillsammans med sin dotter Cecilia, har till och med sänts två gånger. Minnesvärda Eva Rydberg och Birgitta Andersson spelar troll, Siw Malmkvist är en underbar fe (hur många feer i världen pratar skånska?) och en vätte kan bli osynlig genom att snurra på sin lilla grå luva. Klassiker. Alla känner till den.

Men … Hur står det till med kunskapen om Maria Gripes böcker idag? Bonnier Carlsen har gjort sitt till för att rädda Agnes Cecilia från glömskan och boken har getts ut med ett nytt suggestivt omslag, med den mystiska dockan i fokus. Som av en händelse kom även Katarina Genars senaste bok Glasfågelns grav ut på samma förlag tidigare i år – och Genars bästsäljande böcker är klart influerade av Maria Gripe.

Både Katarina Genar och Ingelin Angerborn har angett Maria Gripe som en favoritförfattare – och Agnes Cecilia som hennes bästa bok – men idag är de nu levande författarna av mysrysare betydligt mer kända bland unga läsare. Det är finns också nu för tiden ett mycket större utbud av genrelitteratur, av skräck, fantasy och spökhistorier – bland svenska författare var Maria Gripe på sin tid relativt ensam i en värld av socialrealism och ofta ganska tråkiga realistiska svenska ungdomsböcker.

Den svenska mysrysgenrens Matrix

Det intressanta är att läsa Agnes Cecilia för sin egen skull, men också för att den har blivit stilbildande inom den framgångsrika genre av mysrys som härskar på topplistorna idag.

Agnes Cecilia är, om man så vill, den svenska mysrysgenrens Matrix, som så många läst och inspirerats av.

Spöken som behöver hjälp av den unga protagonisten

Två saker är viktiga: spöken ska inte vara ondskefulla, utan snarare sorgsna och behöva hjälp, och huvudpersonen ska vara ett starkt barn (alternativt en tonåring) som behöver hjälpa till – samtidigt som hen hjälper sig själv att komma över ett trauma eller en oroväckande förändring. Till exempel en flytt till ett nytt och främmande ställe.

“Ung protagonist hjälper vilset spöke” (och kommer själv över flytten från Amerika till England) är i och för sig ledmotivet även i den gamla klassikern The Canterville Ghost av Oscar Wilde – men handlingen har blivit vanligare och vanligare inom magisk realism, fantasy och skräck.

Renovering och tidshopp

Nora är föräldralös och när hennes fosterföräldrar renoverar i den nya lägenheten så börjar det spöka. Nora blir allt mer övertygad om att hon måste ta reda på vad som hände i lägenheten innan de flyttade dit … En nyckel i berättelsen är den magiska dockan som syns på omslaget. Vi följer två parallella spår, Nora i nutid och Cecilia i dåtid. Det här är ett recept som så många författare av skräck, mysrys, deckare och feelgood har följt – det verkar ha blivit snudd på obligatoriskt med tidshopp idag, som ger cliffhangers och drygar ut handlingen och spänningen.

Ett 1980-tal med få tidsmarkörer

Notabelt är att det finns få tidsmarkörer i Agnes Cecilia. Man kan till exempel jämföra med Sara Bergmark Elfgrens senaste spökhistoria Grim, som på trendigt “retro”vis delvis utspelar sig på 1980-talet – och där är det proppfullt med nostalgia, från gamla fanzines och hårdrocksband, till hur man använde frimärken.

Idag klämmer författare gärna in de senaste musiktrenderna, modetrenderna, skateboardtricksen, spelen och mobiltelefonerna – och böckerna åldras snabbt. Visst, avsaknaden av moderna gadgets som ungarna har kan vara en tidsmarkör, men Agnes Cecilia skulle kunna utspela sig nästan när som helst och var som helst – det finns ingen 1980-tals nostalgi att hämta, för den som hoppas på det.

Fast Maria Gripe kanske inte var så intresserad av sprejade håruppsättningar, Joey Tempest, Gyllene Tiders senaste hit, neonfärgat smink och stora axelvaddar? Någonstans känns Agnes Cecilia som brunaktigt 1950-tal. Och inte bara på grund av omslaget.

DICK HARRISON : HERRENS ÅR 1400 – pusseldeckare och spionthriller där allt kan hända och vända innan finalen

 

Förlag: Ordfront Förlag
Genre: Historiska deckare, Kriminalromaner
Antal sidor: 333
Format: Inbunden
Utgivningsdatum: 2022-06-15

Ryssar som sysslar med människohandel, mäktiga män som till varje pris försöker dölja att de går till prostituerande, främmande stormakter som placerar spioner på Gotland, en kapprustning som sker i det fördolda under fredliga tider, en missnöjd pöbel som kastar gatstenar på ordningsmakten, diplomatiska förvecklingar kring internationella handelsavtal … Ja, ni hör ju. Livet anno 1400 är så annorlunda mot livet idag …

Eller också inte. Sekelskifte som sekelskifte. Visst känner man igen optimismen – aldrig har världen varit så internationell, så fredlig, så färgsprakande, så framåtskridande och så full av möjligheter som just nu! Vare sig man skriver 1400 eller 2000 — människorna som levde detta år, levde ju i den modernaste av alla tider. Och året 1400 verkar ha varit speciellt lovande för folket i Nordeuropa.

Sidentyg bytes mot får, några bud?

Efter ett decennium av krig och sjöröveri så börjar man äntligen hitta tillbaka till fredliga förhållanden. Det finns mycket lukrativa planer för internationellt handelsutbyte och gotländska affärsplaner som omfattar de senaste lyxiga tygerna från kontinenten. Frågan är bara vad Gotland har att erbjuda i utbyte. Får? Fårtalg? Fårskinnsfällar? Nä, det blir knappast någon storsäljare på kontinenten, vare sig då eller nu.

Vinpimplande och mansplaining

Det här är den tredje boken med Thierry av Liège i huvudrollen, en deckare som gärna kopplar av med ett glas vin efter en hård dags slit. Hans sidekick Folkwin, som är svensk (inte gute), personifierar begreppet “mansplaining” 620 år innan uttrycket trendade. Folkwin är manna från himmelen som comic relief — och som leverantör av “exposition” när det gäller historiska fakta och historiskt skvaller som läsaren bör känna till.

Mordbrand och mullvadar

Tredje gången gillt — och nu hettar det till om öronen på allvar. På mer än ett sätt. Thierry av Liège får en mordbrand att lösa. Offren var alla ryssar, som ingen på Gotland verkar sörja. Frågan är inte vem som velat döda dem, utan vem som faktiskt gjort slag i saken, och hur man ska ta sig ur en eventuell diplomatisk kris. Vad gjorde ryssarna på Gotland — och vem eller vilka var de inblandade med? Att hitta mullvaden på Gotland är som att leta efter en nål i en höstack.

En skrämmande aktuell tidsresa

En resa med Dick Harrison till Gotland liknar inget annat – och detta är dessutom en tidsresa, till en tid som är skrämmande aktuell. Gör mänskligheten aldrig några framsteg? Förutom att vi numera har potatischips på menyn?

En traditionell pusseldeckare kombineras med en spionthriller och en lärorik historisk exposé över vardagslivet på Gotland. Allt kan hända och allt kan vända … innan det är final.

CAMILLA BRINCK : MUSSE & HELIUM: EN OVÄNTAD VÄNDNING – ny cliffhanger för de charmiga mössen

 

Förlag: Bonnier Carlsen
Serie: Musse & Helium (del 7)
Genre: Fantasy & magisk realism, Barn
Läsålder: 6-9 år
Antal sidor: 200
Format: Inbunden
Utgivningsdatum:2022-06-07

När vi lämnade Musse och Helium i slutet av den förra volymen så befann de sig på en mystisk och ogästvänlig ö, tänk TV-serien Lost, omringade av den mytomspunne bad boy beatlen Bulldozer (ja, han är en skalbagge) och hans fruktade fladdermössväktare, som kan flyga och tricksa utan “super hero suits”. Hur ska det gå? Spänningen är olidlig!

Som utlovat i titeln En oväntad vändning så blir det en oväntad vändning. Kommer man in på spoilervarning här … ? Faktum är att omslaget i sig kan gå under rubriken spoilervarning – för visst ser det ut som om Musse och Helium är på Liseberg (minus Lottas allsång och gröna kaniner)?!

En ny cliffhanger i väntan på nästa volym

Den hemliga delen av den hemska ön visar sig vara ett paradis. Men bara det fåtal som passerar testet (som Musse och Helium och deras kattvän Sigge) får uppleva detta. Alla anda får respass och fortsätter att spinna vidare på “bad beatle Bulldozer” myten. Men det är jobbigt att vara en väktare, och Bulldozer har skapat sin charad för att försvara sin älskade ö mot verkliga hot – som inte bara spelar “bad boy” utan som är farliga på riktigt. Ska Musse och Helium kunna hjälpa sin nya vän och rädda ön? Och kommer de att hitta sina försvunna föräldrar? Det blir en ny cliffhanger i väntan på nästa volym …

Två charmiga möss i huvudrollerna

Som väntat får vi en explosion av färgglada illustrationer och skojiga replikskiften. Det är två charmiga och lojala möss som innehar huvudrollerna. Musse och Helium har en sådan fin relation och tar alltid hand om varandra och sina vänner – och de har lätt för att skaffa nya vänner. Boken passar utmärkt för högläsning, det är så roligt att göra alla rösterna och man kan utnyttja ordlekar och dialoger för maximal komisk effekt.

Musse och Helium – välkomna tillbaka!

CHRISTINA OLSÉNI & MICKE HANSEN : SOMMARFESTEN – nja för psykologisk trovärdighet, men fansen av serien borde bli mer än nöjda

Förlag: Bokfabriken
Serie: Morden i Falsterbo (del 8)
Genre: Deckare
Antal sidor: 367
Format: Inbunden
Utgivningsdatum: 2022-05-24

Morden i Falsterbo är tillbaka med ett white party som plötsligt färgas rött. Värdinnan för partyt hittas mördad, knivhuggen till döds. Ortens polis Mårten Lind får det hett om öronen. Dels var han inbjuden till festen som plus one till sin gamle vän Egon Hjort, dels har denne Egon klampat runt och kontaminerat brottsplatsen. Innan boken är slut är Mårtens hjärtegode och romantiske vän misstänkt för två mord … Hur kunde det gå så snett?

Det är farligt med rikemanspartyn och golfbanor – i alla fall i detta fiktiva Skanör-Falsterbo. Det finns ett brett persongalleri av återkommande personer som gång på gång överlever Skånes eget Midsomer och har egna intriger och romantiska förvecklingar, helt fristående från alla mordutredningar.

Pålitlig i sin opålitlighet

Mårten är som vanligt pålitlig i sin välbekanta opålitlighet – han ägnar sig åt svartbyggen på betald arbetstid och gratis vittjar gång på gång Lions loppisinsamling på kasserade rikemansleksaker med motiveringen att de behövs till en utredning … Ja, anmäler någon något så är det ju Mårten själv som tar emot anmälan. Efter att frugan lämnat honom för en konditor i Dalarna så ägnar han sig åt en flirt med en vacker amerikanska som doftar som en sommaräng. I och för sig undviker Mårten sommarängar, för han är pollenallergiker, men det låter ju som en romantisk tanke i alla fall.

Humoristiskt tonfall och kringelkrokiga tankar

Som vanligt är tonfallet humoristiskt och tankegångarna hos de välkända karaktärerna är nog så kringelkrokiga och motsägelsefulla (även utan pollenallergier och romantiska sommarängar).

Miljöerna i Skanör och Falsterbo är så klart charmiga och de är mestadels korrekt skildrade – kända landmärken ligger där de brukar ligga (med lite poetisk licens) och karta medföljer boken.

Ingen birdie för trovärdigheten

När det gäller morden och psykologisk trovärdighet … Nja. Det blir inte någon birdie eller hole-in-one (för att låna en golfmetafor). Det finns så många bättre mordplatser än ett högprofilerat white party som är fotograferat och bevakat av både pressen och otaliga mobilkameror.

Och … knivhugger svinrika människor sina egna offer? Lägger de inte ut sådant på entreprenad? Det gör de i McDonald & Dodds. (Och i Gudfadern och House of Gucci …) Och om man vill hämnas på någon … skulle inte dränerade konton och allmän ruin, inget societetsliv, inga partyinbjudningar och inget medlemskap i golfklubben vara mer kännbart än mord? Den filosofin läggs fram i 1980-tals klassikern Ombytta roller, och den skulle fortfarande fungera. Det finns så många metaforiska vägar på vilka en kniv sätts i ryggen …

En tuff brud i lyxförpackning

Fansen borde i alla fall bli mer än nöjda med denna åttonde installation från Falsterbo – romancen mellan Egon och Elisabeth utvecklas ytterligare. Liksom så många andra relationer. Vem vet, i nästa volym är det kanske Mårtens tur att få napp? Han kanske hittar en tuff brud i lyxförpackning Lions loppiscontainer? Allt är möjligt i denna fiktiva version av Falsterbo…

AL PITCHER – BIG IN SWEDEN – som ett extra långt och extra drygt avsnitt av Landet Runt – som sparkar neråt

 

Regi: Ben Kersley
Medverkande: Al Pitcher
Land: Sverige
År: 2019
Genre: Dokumentär, Komedi
Längd: 60 minuter
Format: DVD
Distributör: Majeng Media
Betyg: 2

Ai Weiweis 13 meter höga portal framför Nationalmuseum, som ser ut som om en utomjording med runda antenner gått igenom den (alternativt en uppblåst Musse Pigg), är huvudmålet för Al Pitchers skämt i Big in Sweden där han tar tempen på det pretentiösa Konst-Sverige och de gigantiska monumenten. Som jättestora röda bollar i träden i Wanås park, Pinocchio i Borås och Alien-Musse-Pigg silhuetten framför Nationalmuseum (som tydligen skulle föreställa två människor som kramas). Och givetvis den omdebatterade Nimis … den rekordhöga trädkojan på stranden.

Skojar bara. Inget av detta finns med. Även om filmen är en road movie på jakt efter stora monument.

Slår neråt, mot små orter, enkla material och okända namn …

Big in Sweden slår nämligen inte uppåt, mot det konstnärliga etablissemanget, utan neråt, mot små ställen och i nyhetsflödet halvt bortglömda orter som ställer en potatis i en rondell eller en jättestor bandyklubba utanför bandyarenan (Edsbyn, så klart!) för att de vill ha något att vara stolta över. Lågbudgetstolthet, av enkla material, och utan några kända namn bakom.

Monumenten kan alla kvala in till SVT:s Landet runt med Henrik von Krusenstjerna – faktum är att många av monumenten har varit med i Landet runt, och i frågesportsprogrammet Muren under ämnet Landet runt, och där kunde man minsann få poäng och spräcka Muren om man visste var det står två jättelika osthyvlar lutade mot varandra! Så säg inte att det inte är matnyttligt med lite ostkunskaper! Eller osthyvelskunskaper. Att Norge har gjort den allra största osthyveln är kanske bara att förvänta sig, med tanke på att de har uppfunnit osthyveln och tycker att de har gjort sig förtjänt av att ha den största?

Som ett extra långt avsnitt utan tittartävling …

Hur är då humorshowen Big in Sweden? Så där. Som ett extra långt, och extra drygt, avsnitt av programmet Landet runt, fast med ännu långsammare tempo och utan någon tittartävling som kan hålla åskådarna vakna.

Al Pitcher åker runt på landsbygden och driver med alla konstiga monument, och sätter upp shower där han drar en liten publik som han förhör på vad de tycker om potatisen eller bandyklubban eller något annat.

Det är lite som titta på en rad engelsklektioner med olika grupper av mycket motvilliga elever som helst inte vill yttra sig eller dra någon uppmärksamhet till sig. De flesta tycker inte mycket över huvud taget. Självklart inte, de har väl betalat pengar för att bli underhållna, lyssna på en stand-up monolog, inte för att själva debattera vart kulturpengarna går (eller vilka pengar som nu används för potatisar och bandyklubbor).

“Typiskt svenska” jättemonument – över hela världen

Al Pitcher pitchar dessa monument som typiskt svenska – men faktum är att de finns i många länder. I Frankrike kan man också se jätteostar. Även jättechampagneflaskor (att skölja ner osten med), jättestora yoghurtar, jättestora oliver och jättestora parfymflaskor. Allt för att locka besökare till olika fabriker och sedan ska det shoppas loss i giftshoppen på väg ut.

Många städer över hela världen har stora monument, mer eller mindre kitschiga, som de är kända för.

Och det finns förmodligen inte en enda stat i USA som inte har något konstigt, kitschigt “detta är den största!”. Det har blivit som en kul grej att turista runt och kolla in knasigheterna – eller att bara spana efter dem från bilen, vilket kan vara nyttigt, för om man spanar aktivt efter saker så somnar man inte vid ratten. (Det är kanske därför det finns så många konstiga konstverk vid E4:an – ur trafiksäkerhetssynpunkt är det en säkerhetsåtgärd?!)

Små snuttar show, mellan evighetslånga resor

Uppskattar folk att Al Pitcher driver med dem och deras hembygd och fula konst?
Tveksamt.
Det verkar inte vara så bra respons på showerna, men man får inte se en enda show bandad i sin helhet. Bara små snuttar mellan evighetslånga tagningar i bilen som kan få vem som helst att bli åksjuk alternativt uttråkad eller både och.

Al Pitcher tittar ut på all skog och förundras över hur mycket folk som skulle kunna få plats … vilket är ungefär lika smart som att föreslå att man ska slå upp bostadskomplex och asfaltera jättestora parkeringar och bygga shoppinggallerior på veteåkrar. Skogsbruk är en näring, och det tar längre tid (och mer areal) att få fram träd jämfört med veteax.

Äger ingen World Tour … klass

Det är en milsvid skillnad mellan drivandet i Big in Sweden och de drifter med svenskar och svenskhet som Schyffert & Lindström gjort i Ägd och Ljust & Fräscht … eller Johan Glans i sin World Tour… trilogi, och där alla showerna finns filmade i sin helhet. Att det blir lyckat och roligt beror till en viss del på att komikerna driver med sig själva, livet i Stockholm (eller i Eslöv) och misstag och fadäser som de själva gör och gjort i jakten på coolhet och status. Självironi fungerar alltid bättre än att driva med andra.

Men nu är det alltså öppet mål för vilka som helst av de svenska stå-upparna att dra till Nya Zeeland och driva med deras konst och fåniga hobbithålor som ska dra turister …

Visst finns det mål och mening med vår färd … Nej, inte alltid. Och den skumpiga vägen, kantad av skog och filmad genom en skakande kameralins, är inte mödan värd.

SOFIE SARENBRANT : SJÄLSFRÄNDEN – starkt och sorgligt i sommarens stora “feelbad” bok

FAKTA
Förlag: Bookmark
Serie: Emma Sköld (del 10)
Genre: Deckare
Antal sidor: 444
Format: Inbunden
Utgivningsdatum: 2022-05-24

Sommaren är kort, hösten kommer snart … I en av årets största sommardeckare är det höst i Stockholm, men Sofie Sarenbrants hjältinna Emma Sköld hinner inte njuta av den färgsprakande utsikten från Västerbron eftersom hon ser att någon tänker hoppa från bron och ta ett litet barn med sig i fallet …

Det här är tioboksjubileum för Emma Sköld. Sofie Sarenbrant har skrivit betydligt fler böcker än så, men Emma Sköld böckerna är de mest populära. Fyra miljoner sålda böcker i sexton länder. Årets deckarförfattare 2019 och 2020. Det har lönat sig för Sarenbrant att skapa en serie och att inte ha ihjäl (nästan) alla sina karaktärer i en enda roman.

Egna upplevelser inspirerar och engagerar

Sarenbrant återkommer hela tiden till egna ögonblick och upplevelser. Ett självmordsförsök från Västerbron har hon själv bevittnat. Tonårsrån har hänt i närheten. Intriger med mobbing i skolan och hur det är att känna sig ovälkommen på arbetsplatsen (Emma Sköld gled aldrig in på någon räkmacka) är självupplevda. I alla fall känslorna. Sarenbrant återkommer hela tiden till “feelbad” ämnen, och använder sina deckare för att föra ut samhällskritik, precis som Sjöwall & Wahlöö på sin tid.

Var – och när – befinner vi oss?

Historien hoppar mellan olika tidsplan, men Sarenbrant lyckas ändå göra det tillräckligt pedagogiskt så att läsaren inte tappar bort sig när det gäller var – och framförallt när – vi befinner oss i historien.

Emma och Nyllet är vid det här laget kända och älskade karaktärer för alla som följt dem i nio böcker. Hur realistiska är intrigerna? Ibland verkar det som om Emma har lite väl nära kontakt med sin syster. Historien med Gunnar och Emma tar över lite i slutet — vi får följa Gunnar från rymning, via mötet med före detta kollegan Karim, till mötet med Emma.

Manipulation, makt och hämnd

Återkommande teman är manipulation, makt och hämnd. Skulle alla trådarna ha lösts upp så smidigt i verkligheten? Kanske inte, men läsarna hade förmodligen inte uppskattat ett “vet ej” eller en total cliffhanger som ska få sin upplösning någon annan gång. Det blir ett slags slut.

Starkt och sorgligt. I sommarens stora “feelbad” bok.

BOILING POINT – genialisk film om kokande kock i helveteskök borde vunnit priser

 

Regi: Philip Barantini
Skådespelare: Stephen Graham, Vinette Robinson, Alice Feetham, Ray Panthaki, Hannah Walters
Land: Storbritannien
År: 2021
Genre: Drama, Thriller
Längd: 92 minuter
Format: DVD, Blu-ray, VOD
Distributör: Njutafilms
Betyg: 4

Genialiskt eller en gimmick? Är det någon mening med att göra en film i “one-take”? Teater har i allmänhet hög status, och en teaterföreställning är på sitt sätt en one-take upplevelse. Hitchcock gjorde teaterföreställningen Rope som en one-take film. Efteråt fnös skräckmästaren och sa att det bara var en billig gimmick. Birdman med Michael Keaton i huvudrollen blev först hyllad för sin one-take teknik och en Oscarsvinnare, men sedan dess har filmen mer och mer börjat ses som en … billig gimmick. One-take experimentet gav egentligen ingenting till själva filmen.

Men i Boiling Point … här pratar vi inte gimmick. Här pratar vi genialiskt. Greppet tillför verkligen någonting till handlingen. Dessutom (och detta är den största komplimangen) till skillnad från andra one-take filmer så glömmer man snabbt bort tekniken, eftersom filmen är intensivt spännande, med högt tempo. Och det är precis som det ska vara. Man ska inte fastna i teknik och form så mycket att man glömmer bort innehållet.

Kokande kock i helveteskök

Boiling Point av Philip Barantini är briljant – ett ensembledrama med Stephen Graham (Time, The North Water, Venom 2) i huvudrollen som kändiskock som skriker ut order och väntar sig “Yes, Chef!” och respekt tillbaka – modell Elake Kocken Gordon Ramsey i Hell’s Kitchen – och ändå är detta bara toppen på helvetets isberg.

Filmatiserat i en enda tagning så följer kameran olika medlemmar ur kökspersonalen i köket, i restaurangen och ibland alldeles utanför entrén eller vid soptunnorna. När folk möts hoppar kameran vidare, som en stafettpinne, och vi får lära känna fler och fler människor som arbetar i restaurangen. Samt en nitisk hälsoinspektör som slänger den dyrbara nyinköpta piggvaren, för att kocken inte satt en lapp på den …

Ett urval av “high maintenence” gäster

Vi får även möta några av kvällens gäster. Den hoppfulle killen som ska fria till sin flickvän som har nötallergi (man förstår direkt att den nyanställda fransyskan kommer att dränka salladen i valnötsolja – i Frankrike finns inte glutenintoleranta, laktosintoleranta, nötallergiker, nykterister och folk som beställer sockerfritt – alla vräker i sig allt “onyttigt” utan problem hela tiden och är smala och hälsosamma i alla fall … det finns böcker skrivna om detta fenomen, “den franska dieten”).

Vi får träffa den passiv-aggressiva TV-kocken som tar med sig en fruktad matkritiker som sin “plus-one”. Det verkar finnas något gammalt groll mellan de olika kockarna – vilken hållhake har kändiskocken på stjärnkrögaren?

Och vem önskar gäster som Instagram-gänget, som vill ha stek och pommes frites, trots att detta är en restaurang som fokuserar på grönsaker, fisk och fågel?

En helt annan typ av trubbel är det överförfriskade amerikanska tjejgänget som vill ha fler shots, precis hemma som i staterna, och stöter på kyparen, som är homosexuell …

Till synes slumpmässigt utvalt – men med “plot points”

Allt verkar vara till synes slumpmässigt utvalt. Men man vet att detta inte är en experimentell dokumentärfilm som gjorts för att visa upp “hårt arbete” under den sista fredagen innan jul …

Om kameran följer en kille som går ut med soporna så är detta en “plot point”. Det kan man hoppa upp och sätta sin julkalkon på. Och visst, han köper ut droger och skriker sedan till herr “Yes Chef!” att han tagit ut soporna – som beordrat. Varför bryr sig stjärnkocken om när soporna tas ut? Varför anställa en sådan slarver? Svaret kommer som ett (något försenat) julbrev på posten: stjärnkocken är kokainkund och behöver sin dos av uppåttjack för att ta sig igenom helveteskvällen.

Allt närmar sig kokpunkten, och frågan är inte om, utan när, hela den metaforiska soppan kokar över.

Bästa brittiska film i tuff konkurrens

Boiling Point nominerades till hela fyra BAFTAs (bland annat bästa brittiska film) och den borde ha vunnit minst en. Men årets upplaga av BAFTA galan höll sensationellt hög klass och i tuff konkurrens blev det Kenneth Branaghs Belfast som tog hem priset för årets bästa brittiska film.

För den skull ska man inte missa de filmer som “bara” blev nominerade – där finns några av årets bästa filmer alla kategorier, inte bara “Best of British”.

Boiling Point visar upp extremt bra casting i varje liten roll – precis som i en teaterensemble vet alla sin plats och alla drar sitt lass – och Graham excellerar från början till slut.