måndag 1 juli 2013

Hobbiten, en oväntad resa bort, och hem igen

Hobbiten, en oväntad resa bort, och hem igen

 
”Bort och hem””Bort och hem”J.R.R. Tolkiens bok ”Hobbiten – Bort och hem igen”fångar essensen av drömmen om ett mysigt hem med ensjungande tekittel. Vissa romankaraktärer åker runt hela jorden för att komma hem. Andra tar bara en liten vända ut i världen. Men det viktigaste är ändå att komma hem till sist. Vid slutet av sagans regnbåge kan det finnas guld. Eller något ännu dyrbarare. Ett hem är i det långa loppet mycket mer värt än guld. Speciellt om det är ombonat och om det just nu är dags för en trevlig kopp te.
Den första filmen i Hobbiten triologin har undertiteln ”En oväntad resa”. Underrubriken från boken, ”Bort och hem”, igen sparas till den tredje delen i filmtrilogin, del två har fått underrubriken ”Smaugs ödemark”. ”En oväntad resa” är en passande undertitel, ty resor är inget man väntar sig i hobbitarnas välordnade värld – allt de kan önska sig finns ju i deras kära Fylke.
I Jules Vernes ”Jorden runt på 80 dagar” (som också handlar om en oväntad resa om att komma bort och hem igen) är det viktigaste för huvudpersonen (en engelsk man) inte att komma bort, utan att komma hem: för att vinna ett vad.
I J.R.R. Tolkiens ”Hobbiten” är det viktigaste för huvudpersonen – en engelsk hobbit vid namn Bilbo – inte att ha ett äventyr och komma bort, utan att komma hem igen. Inte för att vinna ett vad, utan för att hemmet är det viktigaste: hemmet är platsen där han trivs bäst, hemmet är den plats där tekitteln sjunger som hemtrevligast. Boken ”Hobbiten” har också den träffande underrubriken ”Bort och hem igen”. Kan det sägas tydligare? Det viktigaste är inte att komma bort. Det viktigaste är att komma hem.

På äventyr med hemlängtan

Hobbitar – både i ”Sagan om Ringen” och i ”Hobbiten” – personifierar essensen av ”den motvillige hjälten”. Bilbo är inte den typen av hjälte som längtar efter att komma bort. Bilbo är inte den typen av hjälte som längtar efter äventyr. Han gillar sitt hem, regelbundna måltider, regelbundna tepauser och regelbundna rökpauser.
”Är det det som är Berget? frågade Bilbo allvarligt … han hade aldrig tidigare sett något som såg så stort ut.”
Han blir tillrättavisad av en av dvärgarna som förklarar att det där bara är början av Dimmiga bergen och de ska ta sig över (eller igenom) och sedan ska de över Ödevidderna och från andra sidan bergen är det en bra bit till Ensliga berget i öster där draken Smaug ligger och ruvar på dvärgarnas skatt. Som de hoppas att Bilbo ska ta tillbaka åt dem.
”Å! sade Bilbo, som just i det ögonblicket kände sig tröttare än han mindes att han någonsin varit förut. Han tänkte återigen på sin bekväma fåtölj framför brasan i bästa rummet i hobbithålan och på en sjungande kittel. Inte för sista gången!”
Fåtöljen, den sprakande brasan och mest av allt tekittelns sång är vad Bilbo längtar efter och allt detta är symboler för ett trivsamt (och engelskt) hem. Att ge sina gäster te – därtill ingår tilltugg! – är också A och O för gästfriheten, liksom för trivsamheten.

 

Den sjungande tekitteln

Äventyret kan börjaÄventyret kan börjaBilbo tillbringar en stor del av handlingen i äventyret i ”Hobbiten” med att ha hemlängtan. Och hemmet symboliseras mycket träffande av den sjungande tekitteln. Alla och envar vet ju att alla kriser och katastrofer krymper när de konfronteras med ”a nice cup of tea”. Det mesta kan besvärjas med den gamla fina trollformeln ”Let’s put the kettle on!”. Inget är så mörkt och hopplöst att det inte ser ljusare och mindre hopplöst ut på full mage. Hobbitens livsfilosofi är essensen av allt engelskt.
”Säg mig var du bor och jag ska säga dig vem du är.” – så skulle man kunna beskriva Tolkiens karaktärer. Säg den dvärg som drömmer att bo som en alv, eller tvärtom. En sådan dvärg som längtar efter alvskogen vore inte en speciellt lyckad dvärg. Inte heller längtar alverna efter att bo i berg – som dvärgarna tycker är mycket hemtrevliga. Tolkiens karaktärer känner sig hemma där det är meningen att de ska känna sig hemma, de längtar inte efter något nytt boende på en söderhavsö, eller efter en trendig stuga i Aspen. Vare sig vi talar om alver, dvärgar eller hobbitar så är de alla övertygade att just deras boende, deras inredningsstil och deras livsstil är den bästa och mest bekväma. Ingen skulle kunna sälja in en alternativ livsstil eller ett alternativt boende hos dessa karaktärer. Att förlora sitt hem skildras som en skymf och en stor tragedi. Därför måste draken Smaug flytta på sig – han är i dvärgarnas hem. Och ett dvärghem är inte avsett att vara ett drakhem. Att hemmet är det viktigaste framgår redan i inledningen av ”Hobbiten”:
”I en håla i marken bodde det en hobbit. Inte en blöt och otäck jordhåla, där maskarna krälar och luften är skämd, och inte heller en torr och kal sandhåla där det inte finns någonstans att sitta och inget att äta; det var en hobbithåla, och en sådan är hemtrevlig.”
Därefter följer en beskrivning av den hemtrevliga hobbithålan, allt från den runda grönmålade dörren och dess handtag – ett mässingsvred, blankt och gult, mitt på dörren – till den välvda hallen som liknar en tunnel. Vi får veta att väggarna är klädda med träpanel och att golvet är klätt med kakelplattor och mattor, att stolarna är blankputsade och det finns massor av krokar för hattar och rockar, eftersom hobbiten tycker om att få besök.

Enplanslösning med källare


Vi får också veta att allt ligger i ett plan; hobbiten behöver aldrig gå i trappor och att rummen är sängkammare, badrum, källare (på ett och samma plan) många skafferier och garderober – hela rum med bara kläder – hobbiten är tydligen ett lite av ett modelejon samt kök och matsalar, ja, allt omtalas i plural.
Man kan lätt tänka sig att skafferierna är sådant som dagens mästerkockar skulle dregla över – i sådana där program som när de kommer hem till känt folk och ska laga något av det som finns hemma. Denna hobbit kan ju lätt utfodra tretton dvärgar och en trollkarl som kommer på oväntat besök. Han har till och med tillräckligt med kaffe hemma. För att inte tala om öl och porter.
”Hela rum med kläder” – här ligger Carrie Bradshaws ofta filmade ”walk-in-closet” i lä. Hobbiten har mer kläder. Hela rum fulla. Men inga skor så klart! Och detta är 1937. Allt är så noggrant beskrivet, från träpanel till kakelplattor och enplanslösningen – med källare!? – att Sköna Hem och deras syskontidningar om inredning borde bli gröna av avund på Tolkiens beskrivningsförmåga. Åtskilliga inredningsmagasin försöker sälja in ”rätt look” – men få lyckas. Åtminstone inte lika bra.
Är det någon som har läst ”Sagan om Ringen” eller ”Hobbiten” och blivit Tolkienfan utan att vilja ha en egen hobbithåla? Det är nästan omöjligt! Tolkien säljer verkligen in hobbitarnas mysiga, rurala livsstil!

Hemlängtan och det ombonade hemmet

Äldre omslag av The HobbitÄldre omslag av The HobbitFör att längta hem till ett hem måste man ha ett hem att längta hem till. Tolkiens beskrivning av det ultimata hemtrevliga hemmet gör också att vi förstår hobbitens hemlängtan. Observera att vi får denna mycket långa beskrivning av hobbithålan innan vi får en beskrivning av ägaren till detta fina hem, själva hobbiten, faktiskt innan vi får veta hans namn, Bilbo Baggins, till och med innan vi får veta vad i hela världen en hobbit egentligen är! 1937 hade inga filmer kommit ut – då var hobbit ett helt nytt ord! Det allra viktigaste skulle man kanske tycka. Men det är istället hemmet som är det viktigaste – hemmet symboliserar och karakteriserar hur huvudpersonen är.
Vi får veta vad en hobbit är genom hans boende. Sedan genom hans matvanor. Det är alltid dags för något mål mat: ”breakfast, second breakfast, elevenses …” Det finns inget hemtrevligare än att lyssna till tekittelns sjungande ljud.
Att hobbitar är goda varelser förstår vi snart av att de tar hand om sina hem och sin hemtrakt. Hobbitar vårdar ömt sitt Fylke och har respekt för naturen. Alla goda varelser i Tolkiens böcker tar väl hand om sina hem, sitt land och naturen – från krigaren Beorn i ”Hobbiten” till drottningen Galadriel i ”Sagan om Ringen”. Ett tecken på att det är något allvarligt fel på Saruman – bortsett att han är en ondskefull, maktgalen trollkarl – är att han förstör sitt hem och den miljö som han borde vårda. Draken Smaug ödelägger dvärgarnas hem. Onda varelser har inte respekt vare sig för andras eller sina egna hem.

Den hemtrevliga rökstunden

Det enda som är lika mysigt för en hobbit som tekittlens sjungande är att ta sig en rök och blåsa rökringar. Ett av Gandalfs mer uppskattade trollerier – förutom de uppskattade fyrverkerierna – är att han kan trolla fram olika färger på rökringarna.
Det är osäkert om ett barnboksförlag idag skull gilla en bok där det röks så mycket och där huvudpersonens hemtrevliga mysstunder omfattar en hel del rökande och blåsande av rökringar – redan på morgonkvisten. Men 1937 var detta inte ett problem.
Idag röker inte ens Sherlock Holmes längre, i den nya BBC serien får han klara sig med nikotinplåster. Det är rökförbud i stort sett överallt i London.
Men kan ni tänka er hobbitar med nikotinplåster? Och hur blåser man då mysiga rökringar som Gandalf kan ändra färg på? Skådespelaren Martin Freeman som spelar Hobbiten Bilbo i filmtriologin är förresten i England känd som Dr John Watson i den nya Sherlock Holmes serien. Dr Watson röker förresten inte heller. Sherlock Holmes må ge upp sin pipa för nikotinplåster, men det skulle aldrig en hobbit göra. Benedict Cumberbatch, känd som den nye Sherlock Holmes (med nikotinplåster) är rökfri, men när han kommer att spela draken Smaug – rösten och rörelserna med hjälp av motion capture teknik – blir det både rök och eld. Eller som talesättet egentligen går: Ingen rök utan eld.
Både te och rök står för hemtrevnad. Inget går upp mot att lyssna på tekittelns sjungande och inget går upp mot att stoppa en pipa i godan ro.

Ingen hemtrevnad för orcherna

OmslagOmslag
Orcher tycks aldrig ha en mysig hemtrevlig stund, de verkar vara ointresserade av den sjungande tekitteln och de trevliga, meditativa rökringarna … Det är kanske därför vi inte känner något för orcherna, när de berättelserna igenom dödas eller mejas ner, för vi får aldrig vara med dem när de sitter ner och har en mysig hemmastund. Orcher längtar aldrig efter en sjungande kittel, de blåser inte rökringar och de är inte gästfria. Det sägs aldrig heller att orcherna är på väg hem. Dvärgarna i ”Hobbiten” är på väg hem, liksom Bilbo – hemmet är slutdestinationen.
I ”Sagan om Ringen” är också alla på väg hem. Alverna är på väg hem till det slutgiltiga ”hemma”, vart nu alver seglar från De grå hamnarna, Aragon är på väg hem till Gondor, där han ska inta sin rättmätiga plats som härskare. Hobbitarna längtar hem till Fylke. Alla är på väg hem och har ett hem att vara på väg till. Men om orcherna sägs det aldrig att de är på väg hem. Det sägs, när de släpar på Merry och Pippin (som de förmodligen drömmer om att äta upp) att de är på väg tillbaka. Tillbaka – inte hem. Tillbaka till Sauron, till sin herre, som likt en feodalherre förslavat dem. De varelser vi får följa med hem – de känner vi för. Vi känner förmodligen mest med hobbitarna. Och deras hem.
Tolkien har ofta betydligt mer detaljerade skildringar av hem och hemtrevnad än av krig och fältslag. Tänk bara på den långa, detaljerade skildringen av Fylke i inledningen av ”Sagan om Ringen”. Den som många läsare hoppar över eller fastnar i ”för det händer ju ingenting”. Men den skildringen ska man som läsare inte hoppa över för att det inte ”händer något” – det händer ju massor! På sitt sätt, på ett hemtrevligt, småskaligt vis, och det är just detta som gör att man förstår att hobbitarna har ett hem att kämpa för och längta tillbaka till. Det är det som gör att vi känner något för hobbitarna.

Hemskildringar kontra krigsskildringar

Som läsare minns man fler hemskildringar än krigsskildringar från Tolkiens böcker. Man kan luras att balansen i Tolkiens verk är tvärtom, om man går efter filmerna, där skyndas hemmen förbi medan man dröjer länge vid stridsscenerna. De pågår i evigheter, som om man verkligen ska ha valuta för allt som ett ”final battle” i episk skala kostar att iscensätta. Hemtrevnad blir tydligen inte säljande actionfilm, det blir däremot utdragna stridsscener. Tolkien är egentligen tvärtom; Tolkien dröjer gärna vid hemmen, men inte vid krigsskildringarna. Tolkien är ingen stridsromantiker, återigen – har man sett filmerna skulle man kunna förledas att tro det omvända – ingen som varit med om Första världskriget ”first hand” och sedan, genom sin son, Andra världskriget, går omkring och är krigsromantiker och skriver långa stridsscener där en blond alv surfar som på ett skateboard samtidigt som han skjuter tillräckligt med pilar för att ha ihjäl ett tjog med orcher.
Hobbiten Bilbo Baggins är förtjust i sitt hem, men vi vet ju alla hur det går: Bilbo lockas ut på äventyr, han hänger med Gandalf och tretton dvärgar och hans dagliga rytm med två frukostar och ”elevenses” och åtskilliga fler rikliga mål mat, mysigt piprökande och rejält med tedrickande rubbas rejält. Bilbo tillbringar trots allt en stor del av äventyret med att längta hem. Och när han längtar hem så är det i första hand till den sjudande tekitteln.

Men Bilbo är inte ensam om att längta hem. Dvärgarna längtar också hem. Det är det som är hela grejen med uppdraget, dvärgarna kan inte komma över att Smaug har stulit deras hem. Visst får Bilbo tag på en magisk ring som gör honom osynlig, visst blir han rik, visst ruvar draken på otroliga skatter som ska delas rättvist på 14 individer (13 dvärgar och 1 hobbit) eventuellt färre andelar om någon dör, men i första hand talar dvärgarna med längtan om det hem de en gång förlorat. Dvärgarna har också hemlängtan.

Det sanna hemmet

dörr mot en framtiddörr mot en framtid
Alla i Tolkiens böcker har ett hem att längta till. Nästan. Elrond har ett mysigt hem, ett som Bilbo gillar starkt och som kallas ”det sista hemlika hemmet” – där stannar de till och samlar sina krafter innan äventyret börjar på allvar.
Alverna i ”Sagan om Ringen” har otroligt vackra hem, och dessutom har de ett annat, sannare, hem att längta till, som de kan segla till från De grå hamnarna. Dit alla alver åker till sist. Nästan. Alven Arwen ger upp allt för Aragon, ger upp sin rätt till den slutgiltiga destinationen – Tolkien skildrar detta som ett sorgligt öde, det största öde någon kan ge upp är att ge upp sitt hem. Då har man ingenting längre. Sam, Merry och Pippin får däremot komma hem till sitt älskade Fylke igen. Det är inte som de minns det, men de fixar till i Fylke så det blir ett nytt och bättre Fylke. Sam blir vald till borgmästare sju gånger och får massvis med barn. Aragorn och Arwens ätt dör ut. Arwen får inte dö förrän hon förlorat allt. Och förlorar allt gör hon. Det sorgligaste för hennes del, enligt Tolkiens sätt att skildra det, är inte att Aragorn dör utan att hon har gett upp sitt hem.

Vikten av gästfrihet

De hemlösa är inte lyckliga. De flesta i ”Hobbiten” och ”Sagan om Ringen” har ett hem. Gandalf har visserligen inte ett hem, han karakteriseras också av detta att han inte har något hem och kallas Pilgrimen, men han har också förmågan att göra sig hemmastadd lite varsomhelst och gärna hos hobbitar, men också hos alver så även om det finns en undertext ”det är nog lite synd om Gandalf som inte har ett hem” så har Gandalf en hel del som kompensation för livet som pilgrim och trollkarl. Det är viktigt att ha ett hem. Men det är också viktigt att vara gästfri. Hobbitar visar upp den ultimata gästfriheten. När tretton dvärgar ramlar in på oväntat besök är Bilbos första reaktion inte att förfasas över anströmningen av något underliga och okända gäster utan att oroa sig för sin gästfrihet och om maten kommer att räcka till honom själv. Gästfrihet är så djupt inpräntad i honom att det är uppenbart att han själv ska ta sist (och eventuellt bli utan) och han måste vara artig mot alla.
Beorn, krigaren som kan förvandlas till en björn, i ”Hobbiten” har också ett hem. Inte så mysigt som en hobbithåla, och definitivt inte lika gästfritt. Beorn anser att gäster helst ska begränsa sig till två åt gången. Men de får i alla fall mat där, om än vegetarisk, och någonstans att sitta ner och Gandalf roar sig med att blåsa rökringar runt pelarna i matsalen.
Alla goda karaktärer har ett hem som verkar lagom mysigt och hemtrevligt på olika sätt. Alla goda karaktärer har någonstans där man kan äta, sitta ner, och ta en rök och sätta på en kanna te. Alla goda karaktärer är gästfria.
Det verkar dock vara tunnsått med frivilliga hjältar i Tolkiens böcker. De flesta av karaktärerna är motvilliga hjältar som helst av allt stannar hemma. Om de redan är hemma. Annars slåss de för att komma hem. Dvärgarna och Aragorn får slåss för att komma till sina respektive och rättmätiga hem i de olika Tolkienböckerna. ”Sagan om Ringens” Boromir, som är en krigarhjälte som frivilligt åker bort på uppdrag, går snabbt under, hans bror Faramir, som föredrar hemmet, klarar sig bättre. Att gifta sig och planera träd är ett vanligt lyckligt slut för en Tolkienkaraktär.
Till och med Beorn, vars namn betyder krigare på fornengelska, är inte mycket till krigare. Han är helst hemma i sitt trevliga hem, med sina trevliga djur och sin trevliga, vegetariska mat. Han vill inte ut på äventyr. Och även om han hjälper Bilbo och dvärgarna så får de inte ha sina lånade ponnyer speciellt länge. Bara till en viss gräns och sedan ska de hem igen, ögonaböj.

Orchernas brist på hemtrevnad

HemtrevnadHemtrevnad
Skulle orcherna vara trevligare om de hade ett hem? Eller skulle de bara förstöra det? Orcherna har på sätt och vis ett hem hos Sauron, men det verkar inte mysigt. Man kan inte tänka sig orcherna prata om att komma hem och ta sig en rök och sätta på en kanna te och njuta av tekittelns sjudande … Man kan inte tänka sig orcherna säga ”what about a nice cup of tea?” Man kan inte tänka sig orcherna vara gästfria. Eller ens ta emot gäster. Om det inte är för att koka själva gästerna. Och deras riddjur. Orchernas hem i ”Hobbiten” är dubbelt upp ogästvänligt. Orcher är kanske så grymma och ondsinta för att de inte har något mysigt hem att längta hem till? I ”Hobbiten” beskriver Tolkien orcher som grymma, elaka och ondsinta:
”De gör ingenting som är vackert men åtskilligt som är sinnrikt uttänkt. De kan gräva tunnlar och gruvorter lika bara som någon annan, utom de duktigaste dvärgarna, när de gör sig det besväret, fast i allmänhet är de slarviga och smutsiga. Hammare, yxor, svärd, dolkar, korpar, tänger och dessutom tortyrredskap är de bra på, eller så låter de andra göra dem efter orchiska mönster; fångar och slavar som måste arbeta tills de dör av brist på luft och ljus. Det är inte otroligt att de har uppfunnit en del av de maskiner som sedan dess har plågat världen, särskilt de sinnrika anordningar som kan döda stora mängder folk på en gång, ty kugghjul och motorer och explosioner har alltid roat dem …och de arbetar helst inte med sina händer, om de kan slippa men på den tiden och i denna vilka landsända hade de inte utvecklats (som det heter) så långt … De hyste ingen särskild avsky för dvärgar, inte mer än de avskydde allt och alla, särskilt sådant som var välordnat och blomstrande …”

Ingenjörerna som förstör landet

Begrunda igen ovanstående citat. Tolkien gillade verkligen inte ingenjörer! De hade fått sina ondskefulla konster från de förhatliga orcherna. Eller den industriella revolutionen, där England var först – sedan spred den sig till resten av världen. Eller maskiner. Eller fabriker. Eller gruvdrift. Eller allt som förstört ”Englands green and pleasant land” som besjungs i William Blakes/sir Hubert Parrys sång ”Jerusalem”. Eller alla helvetesmaskiner som används i skyttegravskriget under Första världskriget som Tolkien mot alla odds överlevt. Tolkiens ideal var det trivsamma lantliga liv i samklang med naturen (och i lagom sakta mak) som hobbitarna levde.

Den kommande filmversionen av ”Hobbiten” kommer att ta ungefär tre gånger så lång tid att se som det tar att läsa boken. Vad säger det om vår tid? Att det idag tar tre gånger så lång tid att hitta hem mot i 1937? Att det idag ska mjölkas maximalt med kraft ur ett starkt ”brand name”? Vilket J. R. R. Tolkien definitivt är idag. Att vi idag vill ha mycket längre tid med hemtrevligheten?
Bilbos sprakande brasa med fåtölj och tekittel hägrar fortfarande. Fåtöljer och soffor finns fortfarande, varm dryck är fortfarande lockande – speciellt när det är kallt ute! Men den sprakande brasan som vi ska samlas runt har idag ersatts av en sprakande skärm.

Konsten att försvara och rädda sitt hem

The Hobbit 1937The Hobbit 1937
Man kan förstå att den hemlöse Gandalf gärna hälsar på just i en hobbithåla. För vad är egentligen trollkunskaper mot hemtrevnad och det mysiga ljudet av en sjungande tekittel?
När hobbitarna till slut kommer hem i trilogin ”Sagan om Ringen” har de mycket att göra för att rädda sitt älskade Fylke från den industriella revolutionen. Efter att ha överlevt fajten ute i stora vida världen får de sedan ta fajten på hemmaplan. Men de vet vad de vill och de har ett hem att slåss för.
När Bilbo kommer hem till sin älskade hobbithåla får han till sin förskräckelse se att de håller på att sälja alla hans saker. Bilbo har varit borta knappt ett år. Men det har kanske aldrig hänt att en hobbit varit borta så länge? Hobbitar tycks aldrig ha ett ”gap year” för att resa. Respektabla hobbitar tycks gilla status quo och att stanna hemma. Man stannar inte borta frivilligt. Då måste något hemskt ha hänt.
Enligt hobbitfilosofin så måste någon som ger sig av och inte direkt kommer tillbaka hem helt enkelt ha dött. Alltså är det lika bara att sälja hans saker. Bilbo får tillbaka sitt hem, stoppar försäljningen av sina saker och köper tillbaka det som redan sålts (han är ju vid detta laget väldigt rik, men sin ansenliga del av drakens skatt) och därefter kan han sätta på tekitteln.
Och även om han börjar skriva poesi och hälsa på hos alverna (ett något suspekt beteende enligt de andra hobbitarna) … ”så levde han lycklig i alla sina dagar, och de var osedvanligt många”.

"Bort och hem igen”

Förutom poesi skriver Bilbo sina memoarer som får titeln ”Bort och hem igen”. Vilket också är underrubriken till boken ”Hobbiten” liksom underrubriken till den tredje filmen i ”Hobbiten” triologin: efter den första delen ”En oväntad resa” och den andra delen ”Smaugs ödemark” heter den sista delen precis som boken ”Bort och hem igen”! Ett perfekt sätt att sätta punkt för en trilogi.
Det viktiga är inte att komma bort. Det klarar vem som helst av. Det viktiga är att komma hem igen.
På den sista raden i boken ”Hobbiten” räcker Bilbo Gandalf tobaksburken.
Allt är frid och fröjd.
Hobbiten är gästfri.
Hobbiten delar med sig.
Hobbiten är hemma.
Det finns inget rökförbud.
Och hobbiten är alltid redo för oväntat besök.
Man kan förstå att den hemlöse Gandalf gärna hälsar på just i en hobbithåla. För vad är egentligen trollkunskaper mot hemtrevnad och det mysiga ljudet av en sjungande tekittel?

Belinda Graham

söndag 30 juni 2013

Jorden runt på åttio dagar

Jules Verne: Jorden runt på åttio dagar
 

En klassiker som ständigt återvänder

Äventyret jorden runt ska inte avslöjas, de ska läsas och upplevasÄventyret jorden runt ska inte avslöjas, de ska läsas och upplevasJules Verne
Jorden runt på åttio dagar
Översättare: Christina Westman
B Wahlströms
Det finns genvägar och senvägar för att komma hem. Den längsta vägen hem är att ta vägen runt hela jorden, som här i Jules Vernes klassiska roman ”Jorden runt på åttio dagar”, som nu kommit i en vacker illustrerad nyutgåva. ”Jorden runt på åttio dagar” har en hel del gemensamt med ”Hobbit: en oväntad resa” som just nu går på biograferna. Båda böckerna handlar om stadgade engelska karaktärer som trivs bäst hemma och som nästan mot sin vilja ger sig ut på äventyr.

 

Konsten att tajma allt in i minsta detalj

Handlingen i korthet: Den stillsamma Phileas Fogg och hans nye betjänt Passepartout ger sig iväg på sin jordenruntresa den 2 oktober 1872. Under den långa och äventyrliga resa får de uppleva vitt skilda miljöer, kulturer och färdmedel – de reser med ångbåt, järnväg, segelskutor, handels skepp och släde och de tillryggalägger till och med en del av sträckan på en elefant. De råkar ut för flera faror och förseningar, och resplanen riskerar hela tiden att spricka. Det finns oförutsedda faktorer som Phileas Fogg inte räknat med. Phileas Fogg är en man vars badvatten ska vara exakt samma temperatur och intas exakt samma tid varje dag och han har inte räknat med att alla människor i världen inte är lika organiserade och bra på att hålla tider och planeringar som han själv. Mitt i Indien tar järnvägsrälsen plötsligt slut, under tågresan i Amerika blir de anfallna av indianer och de missar båten till Liverpool … Trots alla problem under resans gång lyckas de ta sig i tid till England, men där blir det nya komplikationer och missförstånd och det ser ut som om vadet kommer att förloras med minsta möjliga marginal …

En engelsk hjälte i ett ”realistiskt drama”

Jules Verne var fransman, och som många fransmän drev han gärna med de pedantiska grannarna på andra sidan kanalen (och deras äckliga mat) och det är en litteraturhistoriens ironi att denne författares mest kända verk har just en pedantisk engelskman som hjälte.
En annan ödets ironi är att Jules Verne, som under sin livstid mest var känd för science fiction, nu är mest känd för det enda verk som INTE handlar om något science- fiction-aktigt: det är faktiskt möjligt att åka jorden runt på åttio dagar (ja, idag går det ju ännu snabbare!) och att detta verk till på köpet hade en engelsman som huvudperson. (Men alla Jules Vernes böcker handlar om att ta sig hem, och hans huvudpersoner har mer eller mindre extrema resor för att ta sig hem.)
Dynamiken mellan stift-upper-lip Phileas Fogg och hans betjänt Passepartout (franska för ”passa upp överallt”) ger en hel del av både komiken och dynamiken i berättelsen.
Jules Verne visar i ”Jorden runt på åttio dagar” att han inte behöver rymdraketer och undervattensfarkoster för att skapa en spännande berättelse - sedan dess har både månraketer och ubåtar blivit verkligheten, men då Jules Verne levde trodde mycket få människor att hans fantasier skulle bli verklighet. Speciellt månraketen upplevdes som orealistisk!
Tron är också vad som driver huvudpersonen i 80 dagar- han tror att det går att resa jorden runt på 80 dagar, alltså ska han bevisa det. Målet är att komma hem. Till sitt bekväma hem och till herrklubben där han ska inkassera pengarna för vadet.

 

En alldeles egen Jeeves för alla kriser

Passepartout är en av de charmigaste betjänterna i litteraturhistorien; han är berättelsens Jeeves som bokstavligen klarar allt. Han är till och med riddaren som räddar prinsessan från ”draken” (eller rättare sagt: ett tänt bål som hon ska brännas levande på) - fast hon väljer sedan Phileas Fogg som partner.
Äventyret jorden runt ska inte avslöjas, de ska läsas och upplevas.
Tilläggas bör att en stor del av upplevelsen med klassiker är illustrationer. Idag är det så att många böcker inte illustreras - böcker för vuxna, unga vuxna, ungdomsböcker … det har blivit så att det läggs mest tid och energi på att illustrera böcker för små barn. Men på Jules Verne tid var alla böcker illustrerade, även böcker för vuxna.
Jules Vernes spännande berättelse, som utkom 1873, är både en exotisk reseskildring och en äventyrsroman full av humor och spänning och skildringar av dåtidens färdmedel. Denna nyutgåva har inlevelsefulla illustrationer av den många gånger prisbelönte konstnären Robert Ingpen från Australien, vilket förhöjer läsupplevelsen.
Man vill verkligen resa jorden runt i sin favoritfåtölj när man har sådant fint och färgglatt sällskap.
Belinda Graham

fredag 28 juni 2013

Paranormalt x 3: Dödsritten, Blodsmagi och Glasbarnen

Dödsritten, Blodsmagi, Glasbarnen
 

Paranormalt x 3: Dödsritten, Blodsmagi och Glasbarnen

DödsrittenDödsrittenMaggie Stiefvater
Dödsritten
Översättare: Carina Jansson
B Wahlströms
Tessa Gratton
Blodsmagi
Översättare: Carina Jansson
B Wahlströms
Kristina Ohlsson
Glasbarnen
Lilla Piratförlaget
Det paranormala sprider sig genom genrerna, från fantasy, skräck och deckare till romantik och äventyr. Dödsritten är till exempel både paranormal romantik och gammal hederlig hästbok.
Tänk på National Velvet, tjejen som tävlar mot en massa manliga motståndare för att vinna ett lopp mot alla odds. Tänk på The Black Stallion, en vildhäst och en kille som har ett band bortom alla ord.

Hästboken blir övernaturlig

Dödsritten är som en blandning av National Velvet -tjejens historia, hon som ska tävla med en vanlig liten ponny för att mot alla odds slå alla mycket mer erfarna ryttare (alla män) som rider på de dödliga vattenhästarna - och The Black Stallion - killens historia, han som blivit förtjust i en av de blodtörstiga vattenhästarna och som är beredd att göra allt för att köpa hästen fri från sin ägare.
I boken växlar perspektivet mellan tjejen och killen, de blir kära i varandra men samtidigt är de dödliga konkurrenter och båda behöver vinna. Hon för att rädda sin gård, han för att rädda sin häst.
Maggie Stiefvater har tidigare skrivit Frost-serien där hon gjorde sin egen tolkning av varulv myten. Här nytolkar hon sagorna om de irländska vattenhästarna capaill uisce ( i Skottland kända som kelpies). Vissa saker är kvar: hästarna kommer från havet, de förknippas med november månad, de är köttätare, om de kan tämjas (någorlunda) är de oslagbara kapplöpningshästar - MEN de vill hela tiden tillbaka till havet och är därför opålitliga.
Vad som inte finns med i Dödsritten är den del av myten att en vattenhäst kan förvandla sig till människa - i nordisk mytologi är det ungefär som Näcken som kan förvandla sig till en vacker vit häst, Bäckahästen, och han har alla möjliga trick för sig för att dränka människor.
Maggie Stiefvaters vattenhästar är hästar, albeit köttätare, men de är djur och människorna är människor - och gränsen suddas inte ut, som i Frost och andra berättelser om varulvar och hamnskiftare.
Förutom att skriva bra böcker själv inspirerar och hjälper Stiefvater gärna sina kollegor, en av dem är Tessa Gratton som skrivit den ovanliga boken Blodsmagi.

Häxor, läxor och återupplivning av det döda

Blodsmagi är en härligt spännande bok om häxor, läxor och förmågan att väcka det döda till liv. De döda lever, både i blodet och i böckerna. Och magi på en kyrkogård är alltid lite extra magisk.
Idag kommer det ut mycket fantasy, mycket om häxor, vampyrer och blod. Boken Blodsmagi får helt enkelt inte drunkna i den magiska bokfloden- det är den för bra för.
BlodsmagiBlodsmagiBoken klarar av en bra balansgång mellan det väldigt vanliga amerikanska livet i en väldigt liten småstad där alla skvallrar om allt och där ett dubbelmord - eller dubbelsjälvmord - verkligen är något att skvallra om -och det magiska livet där magi lever kvar genom århundradena, precis som vampyrer.
Huvudpersonerna, liksom miljöerna är också väldigt fint tecknade.
Tjejen som har förlorat sina båda föräldrar i vad hon säger är ett dubbelmord av en utomstående, men som alla andra säger är självmord. Hon börjar upptäcka sina häxkrafter och hon tänker använda dem till att bevisa att hennes föräldrar visst blev mördade. Helst hitta mördaren också.
Killen som hatar sin nya styvmamma och tycker att hon är en häxa (fast i vardaglig mening) och vars riktiga mamma var en riktig häxa som kunde förtrolla hans dinosauriemodeller så de viftade på svansen och lekte.
Vänskaps-kärleks-och-passions-historien dem emellan är fint nyanserad. De har båda magiska krafter, hon vet inte om det först och älskar sen sina krafter, han vet om sina krafter och hatar dem och vill förtrycka dem.
Blodsmagi har en hel del att säga om livet i ett litet samhälle, om att våga hitta sig själv och att gå en balans mellan vanligt vardagsvett och fantastisk fantasi och besatthet.
Det finns också en parallell historia som utspelar sig förr i tiden - berättad genom en dagbok. Man förstår snabbt att personerna i denna dagbok har någonting med dagens huvudpersoner att göra. Men att räkna ut hur det hänger ihop är inte alldeles lätt och uppenbart …
Det hela blir som en spännande pusseldeckare i en fantasivärld där slutet påminner starkt om Hitchcocks Fåglarna.
Och ja, i en värld av trilogier och evighetsserier är det faktiskt skönt att inse att Blodsmagi är en helt avslutad bok där alla trådar nystas upp i slutet och ingen tänjs ut till en andra, tredje, fjärde och femte bok.
Extra plus för en helt underbar formgivning! Svartvitt och rött- kan inte vara mer effektfullt. Och ryggen är som röd sammet. Rött är ju något man kopplar ihop med blod, magi, kärlek, passion - och B Wahlströms klassiska böcker.

Glasbarnen – en paranormal deckare i Skåne

Glasbarnen Glasbarnen Billie är en tuff tjej, men det nya huset i Åhus som hon och hennes mamma flyttar till efter att pappan dött skrämmer henne. En mängd oförklarliga händelser gör att Billie börjar tro på spöken. Kan det vara Glasbarnen som går igen?
Eller damen som hängde sig i taklampan? Eller hon som brann inne?Helt klart är att någon inte vill ha dem där.Men är denna någon en människa eller ett spöke - eller rentav flera spöken som slåss om herraväldet i huset?Billie vill helst av allt bara lämna Åhus och flytta hem till Kristianstad igen.Men hennes mamma vill ha en nystart och hennes barndoms älskade Åhus, med glass och sol och bad verkar ju som den perfekta sorglösa platsen att glömma allt hemskt som hänt.
Men för Billie urartar nystarten till en mardröm. Som tur är får hon hjälp av sin nyvunne vän Aladdin för att lösa mysteriet med Glasbarnen. Och Aladdin tror inte på spöken ...
Det här är verkligen en underbar, spännande bok, ett givet val som årets deckare / årets Spårhunden pristagare! Den är helt i klass med Fantomerna, som utspelar sig i Lund, som vann i år.
Miljöskildringen är härlig, Åhus växlar mellan mysigt och rysligt i en handvändning, och personskildringen undviker alla klyschor som finns i barn och ungdomsböcker.
Relationen mellan mamman och Billie - båda instängda i sin sorg - är fint skildrad och ett extra plus är att både mamman och Billie får hitta var sin "killkompis". Som kanske kan bli något mer ...Mysteriet är alldeles lagom rysligt och möjligt att lista ut. Men inte för lätt ...
Kristina Ohlsson tillhör Sveriges deckarelit. Hennes böcker om Fredrika Bergman har alla legat på topplistor inte bara i Sverige. Glasbarnen är hennes första bok för unga läsare.
Det här är den första ungdomsboken/ungdomsdeckaren som är utgiven på det nystartade barnboksförlaget Lilla Piratförlaget.Kristina Ohlsson har många vuxna fans som otåligt väntar på en ny deckare från sin favoritförfattare. Jag skulle vilja råda dem att lägga beslag på Glasbarnen så snart som möjligt, för detta är precis lika spännande läsning för vuxna som för barn. Men så ska det ju vara med en riktigt bra barnbok.
Belinda Graham

DödsrittenDödsrittenMaggie Stiefvater
Dödsritten
Översättare: Carina Jansson
B Wahlströms
Tessa Gratton
Blodsmagi
Översättare: Carina Jansson
B Wahlströms
Kristina Ohlsson
Glasbarnen
Lilla Piratförlaget
Det paranormala sprider sig genom genrerna, från fantasy, skräck och deckare till romantik och äventyr. Dödsritten är till exempel både paranormal romantik och gammal hederlig hästbok.
Tänk på National Velvet, tjejen som tävlar mot en massa manliga motståndare för att vinna ett lopp mot alla odds. Tänk på The Black Stallion, en vildhäst och en kille som har ett band bortom alla ord.
Hästboken blir övernaturlig
Dödsritten är som en blandning av National Velvet -tjejens historia, hon som ska tävla med en vanlig liten ponny för att mot alla odds slå alla mycket mer erfarna ryttare (alla män) som rider på de dödliga vattenhästarna - och The Black Stallion - killens historia, han som blivit förtjust i en av de blodtörstiga vattenhästarna och som är beredd att göra allt för att köpa hästen fri från sin ägare.
I boken växlar perspektivet mellan tjejen och killen, de blir kära i varandra men samtidigt är de dödliga konkurrenter och båda behöver vinna. Hon för att rädda sin gård, han för att rädda sin häst.
Maggie Stiefvater har tidigare skrivit Frost-serien där hon gjorde sin egen tolkning av varulv myten. Här nytolkar hon sagorna om de irländska vattenhästarna capaill uisce ( i Skottland kända som kelpies). Vissa saker är kvar: hästarna kommer från havet, de förknippas med november månad, de är köttätare, om de kan tämjas (någorlunda) är de oslagbara kapplöpningshästar - MEN de vill hela tiden tillbaka till havet och är därför opålitliga.
Vad som inte finns med i Dödsritten är den del av myten att en vattenhäst kan förvandla sig till människa - i nordisk mytologi är det ungefär som Näcken som kan förvandla sig till en vacker vit häst, Bäckahästen, och han har alla möjliga trick för sig för att dränka människor.
Maggie Stiefvaters vattenhästar är hästar, albeit köttätare, men de är djur och människorna är människor - och gränsen suddas inte ut, som i Frost och andra berättelser om varulvar och hamnskiftare.
Förutom att skriva bra böcker själv inspirerar och hjälper Stiefvater gärna sina kollegor, en av dem är Tessa Gratton som skrivit den ovanliga boken Blodsmagi.
Häxor, läxor och återupplivning av det döda
Blodsmagi är en härligt spännande bok om häxor, läxor och förmågan att väcka det döda till liv. De döda lever, både i blodet och i böckerna. Och magi på en kyrkogård är alltid lite extra magisk.
Idag kommer det ut mycket fantasy, mycket om häxor, vampyrer och blod. Boken Blodsmagi får helt enkelt inte drunkna i den magiska bokfloden- det är den för bra för.
BlodsmagiBlodsmagiBoken klarar av en bra balansgång mellan det väldigt vanliga amerikanska livet i en väldigt liten småstad där alla skvallrar om allt och där ett dubbelmord - eller dubbelsjälvmord - verkligen är något att skvallra om -och det magiska livet där magi lever kvar genom århundradena, precis som vampyrer.
Huvudpersonerna, liksom miljöerna är också väldigt fint tecknade.
Tjejen som har förlorat sina båda föräldrar i vad hon säger är ett dubbelmord av en utomstående, men som alla andra säger är självmord. Hon börjar upptäcka sina häxkrafter och hon tänker använda dem till att bevisa att hennes föräldrar visst blev mördade. Helst hitta mördaren också.
Killen som hatar sin nya styvmamma och tycker att hon är en häxa (fast i vardaglig mening) och vars riktiga mamma var en riktig häxa som kunde förtrolla hans dinosauriemodeller så de viftade på svansen och lekte.
Vänskaps-kärleks-och-passions-historien dem emellan är fint nyanserad. De har båda magiska krafter, hon vet inte om det först och älskar sen sina krafter, han vet om sina krafter och hatar dem och vill förtrycka dem.
Blodsmagi har en hel del att säga om livet i ett litet samhälle, om att våga hitta sig själv och att gå en balans mellan vanligt vardagsvett och fantastisk fantasi och besatthet.
Det finns också en parallell historia som utspelar sig förr i tiden - berättad genom en dagbok. Man förstår snabbt att personerna i denna dagbok har någonting med dagens huvudpersoner att göra. Men att räkna ut hur det hänger ihop är inte alldeles lätt och uppenbart …
Det hela blir som en spännande pusseldeckare i en fantasivärld där slutet påminner starkt om Hitchcocks Fåglarna.
Och ja, i en värld av trilogier och evighetsserier är det faktiskt skönt att inse att Blodsmagi är en helt avslutad bok där alla trådar nystas upp i slutet och ingen tänjs ut till en andra, tredje, fjärde och femte bok.
Extra plus för en helt underbar formgivning! Svartvitt och rött- kan inte vara mer effektfullt. Och ryggen är som röd sammet. Rött är ju något man kopplar ihop med blod, magi, kärlek, passion - och B Wahlströms klassiska böcker.
Glasbarnen – en paranormal deckare i Skåne
Glasbarnen Glasbarnen Billie är en tuff tjej, men det nya huset i Åhus som hon och hennes mamma flyttar till efter att pappan dött skrämmer henne. En mängd oförklarliga händelser gör att Billie börjar tro på spöken. Kan det vara Glasbarnen som går igen?
Eller damen som hängde sig i taklampan? Eller hon som brann inne?Helt klart är att någon inte vill ha dem där.Men är denna någon en människa eller ett spöke - eller rentav flera spöken som slåss om herraväldet i huset?Billie vill helst av allt bara lämna Åhus och flytta hem till Kristianstad igen.Men hennes mamma vill ha en nystart och hennes barndoms älskade Åhus, med glass och sol och bad verkar ju som den perfekta sorglösa platsen att glömma allt hemskt som hänt.
Men för Billie urartar nystarten till en mardröm. Som tur är får hon hjälp av sin nyvunne vän Aladdin för att lösa mysteriet med Glasbarnen. Och Aladdin tror inte på spöken ...
Det här är verkligen en underbar, spännande bok, ett givet val som årets deckare / årets Spårhunden pristagare! Den är helt i klass med Fantomerna, som utspelar sig i Lund, som vann i år.
Miljöskildringen är härlig, Åhus växlar mellan mysigt och rysligt i en handvändning, och personskildringen undviker alla klyschor som finns i barn och ungdomsböcker.
Relationen mellan mamman och Billie - båda instängda i sin sorg - är fint skildrad och ett extra plus är att både mamman och Billie får hitta var sin "killkompis". Som kanske kan bli något mer ...Mysteriet är alldeles lagom rysligt och möjligt att lista ut. Men inte för lätt ...
Kristina Ohlsson tillhör Sveriges deckarelit. Hennes böcker om Fredrika Bergman har alla legat på topplistor inte bara i Sverige. Glasbarnen är hennes första bok för unga läsare.
Det här är den första ungdomsboken/ungdomsdeckaren som är utgiven på det nystartade barnboksförlaget Lilla Piratförlaget.Kristina Ohlsson har många vuxna fans som otåligt väntar på en ny deckare från sin favoritförfattare. Jag skulle vilja råda dem att lägga beslag på Glasbarnen så snart som möjligt, för detta är precis lika spännande läsning för vuxna som för barn. Men så ska det ju vara med en riktigt bra barnbok.

Belinda Graham

tisdag 25 juni 2013

OZ – landet vi ständigt återvänder till

OZ – landet vi ständigt återvänder till

 
pigraphic greenpigraphic green”Something Wicked this way comes” – ett citat från Shakespeares Macbeth användes för att lansera Broadway musikalen Wicked, där den gröna häxan från barnboken och musikalfilmen The Wizard of Oz får sin upprättelse.

OZ är landet vi ständigt återvänder till och de olika versionerna säger en hel del om den tid de lanseras i.
L. Frank Baums bok The Wonderful Wizard of Oz, som kom ut år 1900, var i sig subversiv, inte amerikanskt konservativ, och barnboken predikade solidaritet, jämställdhet mellan kvinnor och män, alla människors lika värde. Under hela 1900-talet i USA har det funnits händelser där boken blivit utskälld och förbjuden. Den har upplevts som för ”vänster”, för ”jämställd” och för chockerande med att den visar på goda egenskaper i fantasyvarelser som inte ska vara goda.
I filmen The Wizard of Oz drunknar nästan budskapet om solidaritet och allas lika värde i musikalens bombastiska nummer och i alla effekterna. 1939 var året – glatt, technicolor, Somewhere over the Rainbow och en Judy Garland som ännu var oförstörd av en filmindustri som snabbt körde slut på sina stjärnor.

Wicked – den gröna häxans perspektiv

WickedWickedGregorys Maguires revisionistiska bok Wicked kom ut 1995 och vred om landet Oz rejält – hans lojalitet låg hos den gröna häxan, som alla i boken och filmen The Wizard of Oz förmodar är ond, och som ska dödas med hjälp av en hink vatten.
Wicked blev ännu större som framgångsfenomen när det blev en musikal 2003: Wicked: The Untold Story of the Witches of Oz . I centrum av musikalen Wicked står den osannolika vänskapen mellan den gröna häxan Elphaba Thropp, kallad Elphie, som ingen vill vara vän med, och den populära blonda häxan Galinda, kallad Glinda, som alla vill vara vän med. De är omaka rumskompisar på college. I Elphabasbokhylla står böcker. I Galindas står skor. Hon om någon kan förstå Elphabasbesatthet med de rubinröda skorna, även om hon försöker (föga övertygande) att säga ”They are only shoes”.
Som med många succéer förstod först inte kritikerna att det var bra, ”bara för bögar och tjejer” lät ett kritiskt omdöme. Men som ett Hollywood sägesätt konstaterar när det gäller trender:”first the gays, then the girls, then the rest”. Wicked blev en universellt älskad musikal som satts upp i otaliga produktioner över hela världen. Den går fortfarande för utsålda hus både på Broadway och i London’s West End.
I boken om succén med musikalen Wicked konstaterar Maguire, själv homosexuell, hur boken och musikalen blev en stor hit i HBTQ kretsar – de identifierade sig med den marginaliserade gröna häxan som alla missförstod p.g.a. hennes utseende – men också att han blev positivt förvånad och överraskad över hur många tjejer som tackade honom för Wicked – och varje kväll som Wicked gick fanns det muslimska tjejer i publiken som identifierade sig starkt med Elphaba, hennes marginalisering och hur dömd och fördömd hon blev p.g.a. sitt utseende.
Galinda blir så småningom känd som Glinda the good witch – och hon förstår att dra fördel av sitt vackra utseende. Hon är manipulativ, ger folket vad folket vill ha och vet hur man blir ”Popular” (en hitsång från musikalen) medan Elphabaså småningom slutar att försöka vara folk till lags. Elphabainser att hon aldrig kan behaga, hon missförstås ständigt och genomskådar det patriarkala förtyck som ”The Wizard of Oz” står för, alltså kan hon lika gärna bli så ”Wicked” som alla säger att hon är.
Det ovanliga med Wicked som musical är att den inte fokuserar på en heterosexuell kärlekshistoria – den centrala kärlekshistorien / vänskapshistorien är mellan Elphaba och Galinda och de största hitsen från musikalen är kärleks/vänskapssånger dem emellan.

 

Från marginalisering till mainstream

The Wizard of Oz 1939The Wizard of Oz 1939Den nya Disneyfilmen Oz - The Great and Powerful ställer sig inte på de marginaliserades sida. De onda häxorna är onda och fula. Den goda häxan är god och snygg. Hjälten är en vit, manlig amerikan i sina bästa år som det fantastiska landet behöver för att ”räddas” – samma grundstory som i The Last Samuraj, Avatar och otaliga andra sagor. Hur klarar sig resten av världen och rymden utan den amerikanske hjälten? I Walt Disney versionen: inte alls.
Men James Franco spelar inte hjälterollen helt ut seriöst, utan med glimten i ögat. Trots allt är ju trollkarlen han spelar inte en riktig trollkarl utan en illusionist. Med duvor och kort gömda i jackan. Allt är en illusion.
Där har han något gemensamt med Glinda i Wicked – hon är vacker och populär och kan trolla på riktigt, men hennes riktiga superkraft är att kunna manipulera andra.
Trollkarlens ess i rockärmen är illusion.

Gröna illusioner

Oz i sig är en illusion. Egentligen är allt som finns en grön skärm, en ”green screen”. Illusionen att allt är verkligt är skapad av massor av visuella effektmakare som likt den gröna häxan Elphabai Wicked känner sig alltmer marginaliserade och uppskattade i en industri där de är de ständigt lågavlönade och utnyttjade
I februari gick Rhythm & Hue, bolaget som gjort effekterna till Berättelsen om Pi, i konkurs. Det är det andra anmärkningsvärda offret på kort tid: i höstas konkursade Digital Domain, som gjorde effekterna till Avatar.
Anledningen är att de stora filmbolagen i Hollywood pressar effektbolagen till att leverera allt snabbare och allt billigare. Det har lett till pressade arbetsvillkor, obetald övertid och att delar av verksamheten läggs ut på filialer i låglöneländer.
The Wonderful Wizard of OzThe Wonderful Wizard of OzNär Rhythm & Hues Bill Westenhofer mottog en Oscar för bästa visuella effekter för ”Berättelsen om Pi” försökte han ta upp branschens problem i tacktalet, men då stängdes mikrofonen av.
Kort sagt: precis som i musikalen Wicked är det ingen som vill höra vad Elphabasäger om de lägre priviligierade och ständigt utnyttjade.
Nu har effektmakarna via sociala medier organiserat sig i en rörelse som de kallar ”den gröna våren”.
Den globala protestdagen den 14 mars har fått namnet Pi-Day - efter Berättelsen om Pi – mot låga löner och orimliga arbetsvillkor.
Så även om den nya filmen om Oz inte uttryckligen ställer sig på de svagas sida på det samma sätt som boken av L.M. Baum och musikalen Wicked så sammanfaller premiären med ”den gröna våren”.

Belinda Graham

lördag 22 juni 2013

Början på historien: Rubinröd och Delirium, Safirblå och Pandemonium

Litteratur: Rubinröd, Delirium, Safirblå och Pandemonium
 

Början på historien: Rubinröd och Delirium, Safirblå och Pandemonium

RubinrödRubinrödKerstin Gier
RubinrödÖversättare: Christine BredenkampOriginaltitel: RubinrotSerie: Ädelstens-triologin
Kerstin GierSafirblåÖversättare: Christine BredenkampOriginaltitel: SaphirblauSerie: Ädelstens-triologin
Lauren OliverDeliriumÖversättare: Helena RidelbergOriginaltitel: DeliriumSerie: Delirium-trilogin
Lauren OliverPandemoniumÖversättare: Helena RidelbergOriginaltitel: PandemoniumSerie: Delirium-trilogin
Samtliga från Bonnier Carlsén
DeliriumDeliriumRubinröd och Delirum har det gemensamt att de båda är skrivna för barn/ungdom, de är båda del ett sina respektive sagolika triologier (Rubinröd är klassad som fantasy medan Delirium är en dystopi) och båda böckerna har nu uppföljare som kommer ut på svenska: Safirblå respektive Pandemonium. Men som alltid är det bäst att börja med del ett om man vill hänga med i spänningen från början.
Ädelstenarnas makt genom tiden
Gwendolyn Shepherd lever med sin stora och speciella familj i London. I väntan på att hennes kusin ska göra sin första tidsresa, fördriver Gwen tiden med att plugga och hänga med sin bästa kompis efter skolan. Ända tills den dag hon plötsligt befinner sig i det viktorianska London i slutet av 1800-talet.
Egentligen är det Gwens kusin som ska vara den i familjen som ärvt tidsresargenen, men efter tre spontana tidsresor är misstaget uppenbart: Gwen är familjens nya tidsresenär. Det finns dock problem: hennes mamma gillar inte att dottern ska resa i tiden och hennes moster vill att hennes dotter, Gwens kusin, ska vara den utvalda. Gwens ledsagare blir Gideon och snart är de utlämnade till historien, i äventyr på liv och död.
I reklamen för boken listas de tre stora kärleksparen genom historien: Romeo & Julia, Bella & Edward och nu: GWENDOLYN & GIDEON! Men Gwen och Gideon är betydligt mindre romantiska (och mer humoristiska) än sina föregångare. Dessutom finns det ett Philip-Pullman-aktigt skimmer som vilar över historien: vetenskapsmän vill använda tidsresorna för att samla blod från 12 personer med magiska tidsresarkrafter, Gwen och Gideon ska göra grovjobbet, men vad är meningen med allt? Gott eller ont?
En av Gwens släktingar, Lucy, försvann i historien, för att komma undan väktarna kunde hon inte gömma sig i nutiden.
SafirblåSafirblåFramtiden utlovar fler komplikationer, det kommer två nya böcker i serien under 2013 som fullbordar trilogi: Safirblå och Smaragdgrön. Rubinröd är ett trevligt tidsfördriv som man snabbt sugs in i.
Det unika med Rubinröd serien är att den faktiskt kommer från det tyskspråkiga området (vilket man först inte tänker på, eftersom den utspelar sig i London) och den mesta översatta litteraturen i Sverige brukar komma från det engelskspråkiga området. Givetvis är detta inte den första tyska fantasy succén – fantasy- fans minns ju att även Cornelia Funke och Michael Ende kommer från det tyskspråkiga språkområdet och har skrivit fantasy succéer som blivit framgångsrika i hela världen. Rubinröd bygger på den traditionen, och blandar friskt in även den engelska fantasytraditionen till en lyckad hybrid.
Delirium – kärlek är det värsta som kan hända
Förr i tiden var kärlek det viktigaste i världen. Människor gjorde vad som helst för den. De kunde ljuga för kärlekens skull. Till och med döda. Men allt är annorlunda nu. Kärlek är en sjukdom som går att bota. Regeringen ser till att alla genomgår behandlingen när de fyller arton. Ett liv utan kärlek är ett liv utan smärta. Det är tryggt, förutsägbart och lyckligt. Lena Haloway har alltid sett fram emot dagen då hon ska bli botad. Men med 95 dagar kvar till behandlingen händer det otänkbara ...
Första delen i Lauren Olivers laddade dystopiska trilogi är en tankeväckande och spännande berättelse om de krafter som försöker kontrollera oss - och de vi inte själva kan kontrollera.
Filmrättigheterna till Delirium är redan sålda och filmen har planerats att komma ut under 2013, liksom böckerna Pandemonium och Requiem översatta till svenska.

PandemoniumPandemoniumHungerspelen är redan en stor succé och Delirium är nästa Hungerspelen - fast med mer koncentration på kärlek än spektakulärt TV-våld. Det innebär inte att Delirium INTE är våldsam. Slutet på Delirium är chockartat våldsamt i och med att en av huvudrollsfigurerna blir dödad, en av dem som läsaren genom boken inbjudits till att heja på och (spolervarning) tyvärr framgår slutet av Delirium om man läser baksidan på Pandemonium. Så den som vill ha kvar spänningen gör bäst i att inte läsa baksidestexten i förväg. Annars är Pandemonium precis lika bra som Delirium och börjar exakt vid den förra bokens cliffhangerslut.
Delirium- trilogin har det gemensamt med många andra populära dystopiskildringar för unga läsare att natur ställs mot kultur, civilisation mot vildmark och etablissemanget med alla sina rigida regler mot en revolution. Även här finns en hjältinna mitt i stormens öga. Uglies-triologin, Matchad-triologin, Hungerspelen-triologin, Delirium- triologin, Divergent-triologin … alla har de hjältinnor som blir viktiga för motståndsrörelsen och revolutionen. 1984 ligger långt borta, hjältinnorna har tagit över i dystopierna.
Belinda Graham

torsdag 20 juni 2013

Mamma borta

Litteratur: Chris Haughton  - Mamma borta
 

En superfin irländsk premiär i starka färger!

Lilla Ugglan har ramlat ner från sitt bo...Lilla Ugglan har ramlat ner från sitt bo...Chris Haughton
Mamma borta
Översättare: Gunilla Halkjaer Olofsson
Originaltitel: A bit lost
Lilla Piratförlaget
Mycket charm. Lite text. Roliga illustrationer. Succé! Temat i den irländska boken “Mamma borta” är enkelt och charmfullt och lätt för alla unga läsare att identifiera sig med: Lilla Ugglan kommer bort från Mamma Uggla (han ramlar ur boet) -grundtryggheten i livet har rubbats och hela boken ägnas åt att hitta Mamma Uggla igen.
En ekorre och en groda hjälper till. I verkligheten äter ugglor grodor, men i barnbokens värld kan alla lätt vara vänner och dela på lite goda kakor när Lilla Ugglan kommit hem igen.
Färgsättningen är ovanligt modern för att vara i en barnbok – och påminner snarare om den färgskala som snarare används i reklamens värld, för att man verkligen ska haja till, kompletterat med mycket olivgrönt.
Det intressanta med boken är också perspektivet - hur något ser ut beror ju på hur man själv ser ut och hur man själv uppfattar sin omgivning. För Lilla Ugglan är Mamma Uggla jättestor. Men hon är ju ändå inte en björn …
Mamma borta är ett bra exempel på den nya irländska barnboken som tar världen med storm.
Mamma borta har t.ex. tilldelats priser som Picture Book of the Year i Holland, Best of British Illustration Gold Prize i Storbritannien och Prix Sorcières i Frankrike och fått fina recensioner överallt i världen.

Chris Haughton har även uppmärksammats av Time Magazine som en av världens främsta designers (Design 100). Haughton är en flitig resenär och Mamma borta skapades när han arbetade med fair trade i Korea och Mexiko. Man känner faktiskt igen den klara färgskalan från designen i en del fair trade butiker … Det är glatt, färgglatt, fräscht och lockar till köp med gott samvete. Och man får ett gott budskap på köpet.
Temamässigt, uggleungen som förlorar sin mamma och återfinner henne, påminner Mamma borta om irländaren Martin Waddells Owl Babies (svensk titel: Ugglebarn) men där är bilderna dominerade av svart , crèmevitt, varmt brunt och en naturalistisk grönskala, av illustratören Patrick Benson. Martin Waddell är annars mest känd för Lilla Björn böckerna, illustrerade av Barbara Firth i mjuka pastellfärger.
Chris Haughton skiljer sig från sina föregångare både genom att han använder starkare, modernare designfärger, men också genom att hans bilder är ”plattare” – som ett collage gjort av ett litet barn som inte kan se perspektiv så bra än.
Den svenska Mamma borta titeln antyder att det är mamma som kommer bort – och så är det säkert ur barnens synvinkel. De där vuxna, föräldrar eller barnpassare eller stora syskon, de springer ju bara bort hela tiden!
Originaltiteln på engelska A bit lost antyder snarare en känsla av att känna sig förlorad och – bokstavligen– utan fotfäste i världen. Man kan inte reglerna än. Det antyds inte vem som kommit bort, om det är ungen som kommit bort eller mamman. Eller om vi helt enkelt alla har kommit bort, vare sig vi vet om det eller inte.
Belinda Graham
Om förlaget
Lilla Piratförlaget är ett splitternytt barnboksförlag i Sverige och det går knappast att få en bättre premiär än vad de har fått. Deras första böcker är: den omtalade danska dystopin “Om det var krig i Norden” för lite äldre läsare. Den supercharmiga irländska barnboken “Mamma borta” av Chris Haughton för de yngre läsarna. Och Glasbarnen av Kristina Ohlsson, en svensk ungdomsdeckare som utspelar sig i Skåne, för de som vill ha lite inhemsk spänning.

onsdag 19 juni 2013

3 x fantasy: John Boyne, Maggie Stiefvater, Philippa Gregory

Litteratur: John Boyne, Maggie Stiefvater, Philippa Gregory
 

Tre olika sätt att flyga in i andra världar

PojkenPojkenJohn Boyne
Pojken som svävadeÖversättning: Anna StrandbergOriginalets titel: The Terrible Thing that Happened to Barnaby BrocketB.Wahlströms
Maggie Stiefvater
KretsenÖversättning: Carina JanssonOriginalets titel: Raven BoysB. Wahlströms
Philippa Gregory
Den blå hertiginnanÖversättning: Maria SundbergOriginalets titel: The Lady of the RiversDamm
Det finns olika typer av fantastiska böcker och olika sätt på vilket man flyger in i andra världar. Den historiska världen, där övernaturliga saker var “normalare” än vad de är idag, den övernaturliga världen där gränserna mellan det normala och det paranormala suddas ut, eller “Roald Dahl” världen där det absurda helt enkelt kommer till vår annars så normala värld och gör ett gästspel.
Roald Dahl har fått en arvtagare
Pojken som svävade av irländaren John Boyne (känd för Pojken i randig Pyjamas, som även blivit storfilm) handlar om Barnaby Brocket, tredje barnet till Herr och Fru Brocket, ett stadigt gift par som absolut inte vill att någonting ska vara annorlunda eller konstigt. De föraktar allt som är annorlunda, konstigt och onormalt. Paret känns som släktingar till Herr och Fru Dursley i Harry Potter böckerna, paret som vill att allt ska vara vanligt och normalt, de har en liten föräldralös magiker (fruns systerson) inneboende i familjen och gör allt för att dölja detta. Herr och Fru Brocket har det ännu värre. Deras eget barn, nummer tre i syskonskaran, den onormale Barnaby, har nämligen fräckheten att sväva. Detta är svårt att dölja!
John Boyne framstår här som en arvtagare till Roald Dahl: det absurda blandas med det tragiska, humorn med allvaret, och Barnaby som är så oälskad av sin egen familj, får tankarna att gå till Roald Dahls Matilda. En dag tröttnar helt enkelt föräldrarna på Barnaby och släpper taget. Bokstavligen. Barnaby svävar iväg. Över hela världen får Barnaby vänner och upplever äventyr - men föräldrarna kan fortfarande inte acceptera sitt yngsta barn om han inte blir “normal”. Men Barnaby upptäcker att det finns fördelar med att vara annorlunda. Och att inte stå med båda fötterna stadigt på jorden!
Ett extra plus för de humoristiska illustrationerna av Oliver Jeffers och de inklistrade vykorten från Barnaby.
Kretsen av “Raven Boys “
KretsenKretsen“Äntligen stod prästen i predikstolen” är ett bra sätt att börja en klassiker på. “Redan innan de döda kom var det iskallt på kyrkogården” är en utomordentlig första mening för att fånga en publik som älskar att läsa fantasy böcker, eller böcker med paranormala inslag.
Maggie Stiefvaters böcker brukar klassas som fantasy, men de har alltid en realistisk klangbotten och noggranna, omsorgsfulla naturskildringar, liksom beskrivningar av livet på landet eller glesbygden. Maggie Steifvater har skapat Frost serien om varulvar, Dödsritten om magiska vattenhästar, och nu en ny, härlig fantasy serie att sätta tänderna i: Kretsen. Omslaget med en korp på bådar gott. Korpar är starka magiska djur och originalets titel är Raven Boys.
Fyra killar på en internatskola, som har korpen som sitt emblem, bildar ett hemligt sällskap i syfte att finna en mytomspunnen kungagrav. Men den mest fascinerande karaktären i boken är förmodligen Blue Sargent - en tjej som har en förmåga att förstärka andras övernaturliga förmågor. Blue vet att hon är långtifrån normal men eftersom ingen av hennes släktingar heller är normala är det ingen som egentligen tycker att det gör något. Alla i hennes familj verkar vara mer eller mindre synska och försörjer sig på att spå människor. Vissa i det tysta, andra via TV- och webbsidor. Även häxor och spådamer måste förnya sig och hänga med sin tid.
Det unika med Blue är spådomen som gäller henne själv. Om Harry Potter från barnsben fått höra att hans öde är länkat till Lord Voldemort så har Blue ännu fler gånger fått höra att hennes öde är att döda sin sanna kärlek. Eller rättare sagt: om hon någonsin kysser sin sanna kärlek kommer han att dö. Blue blir med åren ganska immun mot spådomar, hon inser att de flesta är oprecisa och människor tolkar gärna in saker i dem för att bli nöjda att spådomen gick i uppfyllelse. Hur snart efter kyssen ska hennes älskade dö? Direkt efteråt eller efter ett par år eller en ännu längre tid? Drabbas den älskade av en sjukdom eller blir det en duell med pistoler mellan två avundsjuka älskare? Men så träffar hon en kille som hon tror kan vara han som omnämns i spådomen och plötsligt är hon inte så ironiskt inställd till spådomen längre. Hon är tvärtom livrädd - för någon annans liv - att den kan bli verklighet.
Av killarna i Kretsen är Adam den mest intressante: han har en ännu värre familj än Barnaby Brocket och lider dessutom av en släng av Stockholmssyndromet - identifierar sig med sina fångvaktare och ser det som ren välvilja när hans far inte slår honom. En hel del av hans tid och energi går åt till att dölja sina skador på skolan och han har långärmat även när de andra går över till lättare klädsel.
Kretsen är del ett i en serie som verkar bli minst lika fängslande som Frost. Del ett är en avslutad historia i sig, samtidigt som den innehåller spännande och tvetydiga spådomar för framtiden. (Enda felet med Kretsen är att man gärna sträckläser över 300 sidor och ligger sömnlös av spänning.)
Den blå hertiginnan -Melusinas arvtagerska
Den blå hertiginnanDen blå hertiginnanMycket som idag ses som fantasy var helt “normalt” under en helt annan epok i historien. Den blå hertiginnan utspelar sig under en tid då häxor inte bara var något som fanns i fantasy romaner - man kunde faktiskt bli bränd på bål för häxeri. Författaren Philippa Gregory är mest känd för Den andra systern Boleyn, boken som även blivit storfilm, med Natalie Portman som Anne Boleyn, och Scarlett Johansen som hennes relativt okända syster. Den blå hertiginnan utspelar sig något tidigare (1400-tal istället för 1500-tal) och huvudpersonen Jacquetta Saint-Pol framställs som kvinnan som säkrade tronen för de vita rosorna av York.
Jacquetta blev så småningom mormor till Elizabeth of York, som gifte sig med Henry VII. Vilket innebär att även dagens regent i Storbritannien, Elizabeth II, och sju andra ledande monarker i Europa, har Jacquetta som anmoder.
I boken Den blå Hertiginnan förklaras det att Jacquetta Saint-Pol härstammar från vattengudinnan Melusina. I alla fall enligt legenden. Därifrån har hon fått sin gåva: hon är synsk. Detta under en tid när häxeri är belagt med dödsstraff. Men att häxeri är olagligt innebär inte att det inte är eftertraktat - många vill ha en synsk kvinna på sin sida, för att se in i framtiden och kunna granska motståndarens drag och se vad egna beslut kan ha för konsekvenser. Jacquetta gifter sig in i hovets innersta cirklar och blir en favorit hos drottningen. Det borde väl innebära trygghet, eller är det tvärtom så att Jacquetta gått rakt in i det rojalistiska lejonets kula?
Philippa Gregory är doktor i engelsk litteratur, förutom bästsäljande författare, och hennes skildringar av ett svunnet England är både övertygande och detaljrika. Hon är känd för att hon skildrar Englands historia genom dess kvinnor. Den blå hertiginnan är den sista delen i trilogin om rosornas krig, men den går att läsa fristående.
Det intressanta är att Philippa Gregory skildrar förhållanden och villkor som relativt jämställda, i alla fall i de övre samhällsskikten. Kvinnor med talanger och bildning är värda att respekteras och att lyssnas på och Jacquetta är en sådan karaktär.
Vare sig det gäller historia, ruggiga spådomar eller absurda saker som händer i vardagen är det helt fantastiskt att kunna flyga in en annan värld ett slag.

Belinda Graham