FILM: Karate Kid Legends - Mer än bara deg!

 

Titel: Karate kid: Legends

Regi: Jonathan Entwistle

Medverkande: Ben Wang, Jackie Chan, Ralph Macchio, Joshua Jackson, Ming-Na Wen, Sadie Stanley, Aramis Knight med flera ...

Betyg: 3

Karate Kid: Legends. Ett tappert försök att få ut lite mer deg ur en gammal franchise, som att göra bullar på skorpor? Går det att fortsätta med Karate Kid, har inte den serien gjort sitt? Det korta svaret är: Ja, det är ett tappert försök, ja, det går att fortsätta och ja ... deg spelar en viss roll i handlingen. Fast vi talar pizzadeg och inte skorpor - nu blir det andra bullar av!

Karate Kid: Legends har respekt för originalet och kommer med en ny (eller åtminstone nygammal) vinkel.

Allt har här blivit kanon och man har med Ralph Macchio i rollen som Daniel LaRusso från originalet och Netflix-serien Cobra Kai och man har med Jackie Chan från den underliga rebooten som bara handlade om kung fu, men hade karate i titeln. Tack och lov slipper man nepobaby Jaden Smith (berömda föräldrar kan bara ge en så många roller, sedan måste det till talang och tajming) och tack och lov kommer Johnny Lawrence (spelad av William Zabka) med i en mysig bonusscen som utlovar mer deg ... och mer pizza. Alla vi som sett original Karate Kid har ju bara väntat på denna bromance mellan Daniel LaRusso och Johnny Lawrence - det är ju uppenbart att de två älskar varandra (när de inte bråkar om samma tjej) och de hade blivit kompisar direkt om det inte hade varit för så diametralt olika karatetränare. Och lite taskig tajming.

Jackie Chan står för kung fun, Ralph Macchio står för karaten och den som retar sig på "retcon" gör bäst i att glömma att Jackie Chan var med i en reboot som inte var del i den ordinarie serien.

Li Fong (Ben Wang), en kille som kan kung fu, flyttar från någonstans i Kina till någonstans i New York med sin mamma. Han är ny i skolan, ny i landet och snart möter vi samma gamla formel igen: stå upp för tjejen, stå upp för sig själv, stå emot mobbare, försvar är okej, men aldrig attack. Bästa karateslaget är det som aldrig behöver utdelas.

Men ... här kommer denna nya films twist: Li blir själv mentorn, den som undervisar, han tar sig an en vuxen man som behöver lära sig lite självförsvar, Victor Lipani (Joshua Jackson) som försöker rädda sin pizzeria från det lokala buset. Så vi har alltså en yngre lärare och en äldre elev ... men lägg till den ekvationen än ännu äldre generation: Mr. Han och Daniel LaRusso som kommer med sin kung fu respektive karate visdom.

Det går inte annat än att gilla en film med Jackie Chan. Han har en intensitet och en närvaro på den filmiska scenen även när han inte längre gör de värsta våghalsigaste stuntsen.
Och Ralph Macchio som Daniel LaRusso. Han har verkligen blivit smartare med tiden. Han har också en väldigt välpolerad bil ... Wax on, wax off ...

Det här är inte en film om våld utan en film om att undvika våld. Det handlar om respekt, självrespekt, värdighet. Att vinna är inte allt. Fast visst är det kul att vinna ibland ändå ... Och så handlar det om vänskap. Alla vännerna som finner varandra under filmens gång. Och Daniel och Johnny som funnit varandra över decennierna, över flera filmer och tv-säsonger ... Detta är, om något, ett lyckligt slut.

BOK: Bosse-Björn och den sista nappen av Mette Finderup

Titel: Bosse-Björn och den sista nappen

Författare: Mette Finderup

Serie: Bosse-Björn

Antal sidor: 32

Utgivningsdatum: 2023-09-14

Översättare: Lisa Linder

Originalspråk: Danska

Originaltitel: Lasse-Leif og den sidste sut

Illustratör: Annette Carlsen

ISBN: 9788741526584

Förlag: Alvilda förlag

Titel: Bosse-Björn och prutten

Författare: Mette Finderup

Serie: Bosse-Björn

Antal sidor: 32

Utgivningsdatum:2023-09-14

Översättare: Lisa Linder

Originalspråk: Danska

Originaltitel: Hvem har pruttet i Lasse-Leifs bukser

Illustratör: Annette Carlsen

ISBN: 9788741522128

Förlag: Alvilda Förlag

Bosse-Björn är tre år, och är man tre år så är man stor, och är man stor så behöver man ingen napp längre ... Det tycker i alla fall Bosse-Björns mamma. Så plötsligt är alla Bosse-Björns nappar borta och han saknar dem något så förskräckligt. 

Vad som är ännu förskräckligare är att Busiga Bibbi har en napp, och hon delar inte med sig av den, för det är ju den sista nappen i världen ... Busiga Bibbi är Bosse-Björns hemliga kompis, hans egen Hemlige Mållgan, och Busiga Bibbi gör lite som hon vill. För alla andra är Busiga Bibbi en docka (ungefär som tigern Hobbe i serierna om Kalle och Hobbe). Men Bosse-Björn vet bättre. Det är Busiga Bibbi som står för alla hyss här hemma, inte Bosse-Björn. 

Det är speciellt svårt att vara utan napp på natten. Och på morgonen. Och på dagen. Och när man ska cykla ... Bosse-Björn har tur, han hittar ett helt träd med nappar, han plockar med sig 25 stycken hem, och varför blir mamma arg och säger att de är gamla och äckliga och smutsiga, han har ju plockat dem alldeles färska från trädet ... ? Till sist hittar familjen en lösning. Så att Busiga Bibbi och Bosse-Björn båda två kan ha den sista nappen i världen. Men utmaningarna med att vara stor är inte över där utan de fortsätter i nästa bok ...


Bosse-Björn slutar med blöja. Han har fått nya kalsonger, gröna med bilar på. Busiga Bibbi har fortfarande blöja. Hon är avundsjuk. Hon sölar med flit i badrummet och Bosse-Björn får skulden. När de är bortbjudna och ska äta tårta så pruttar Busiga Bibbi med flit så det kommer prutt och bajs i Bosse-Björns fina kalsonger ... kalaset tar slut väldigt fort. Hur kan inte mamma förstå att det är Busiga Bibbi som pruttat i Bosse-Björns nya fina kalsonger ...? Till sist sluter de båda fred, de får båda två nya fina kalsonger och Bosse-Björn lär Busiga Bibbi lite toalettvett, så att hon inte sölar längre ...


Det här är små fina lagom-böcker av danskt märke där man skildrar små saker och små missöden ur små barns perspektiv och därför bli allting så stort ... Det påminner lite om Alfons och Hemlige Mållgan eller Kalle och Hobbe ... för visst är det alltid den osynlige kompisen eller den i hemlighet alldeles levande goseleksaken som ställer till det?! Hujedamej. Men det ordnar sig alltid till slut, och har det inte ordnat sig så är det inte slutet. Dansk humor nu på svenska!

BOK: The Impossible Fortune - Richard Osman har gjort det igen! Dubbla portioner av mord, mys och glass!

Originalutgåva:

Titel: The Impossible Fortune

Författare: Richard Osman

Format: Häftad (Paperback / softback)

Språk: Engelska

Serie: Thursday Murder Club (del 5)

Antal sidor: 448

Utgivningsdatum: 2025-09-25

Förlag: Penguin Books Ltd

ISBN: 9780241743997

Svensk utgåva:
Författare: Richard Osman
Serie: Torsdagsmordklubben (del 5)

Antal sidor: 410

Utgivningsdatum: 2025-10-24

Originaltitel: The Impossible Fortune

Svensk titel: Den försvunna förmögenheten

Medarbetare: Random House UK, Penguin (form)

ISBN: 9789100804268

Fyra bröllop och en begravning? När Torsdagsmordklubben är igång är det mer troligt att det blir Fyra begravningar och ett bröllop ... Gör dig redo för fler mordgåtor när allas våra favoritpensionärer är tillbaka, skarpare än någonsin! Joyce Meadowcroft, Elizabeth Best, Ibrahim Arif och Ron Ritchie. Kvartetten som ingen kan spränga! Hur mycket de än försöker ...

Joyce är lycklig. Vem har tid att tänka på mord när det finns ett bröllop att planera? Hennes enda dotter Joanna ska gifta sig med den charmige läraren Paul som har titeln "professor". Joyce är mycket nöjd. Joanna har dejtat rika män, kändisar och snyggingar. Men rikedomar kan försvinna, kändisskap kan ebba ut och snygga män är inte snygga så värst länge. Men professor ... DET är minsann på livstid! Joyce är mycket nöjd. Och Paul behöver inte vara rik, för det är ju Joanna själv i egen rätt ... (just nu håller hon på att undersöka nya marknader i Brasilien).

Paul har ett par gamla vänner. Nick och Holly. Eller Holly och Nick (om man frågar Holly). Han har investerat 10 000 pund i deras "cold storage" företag som inte handlar om kyl-och-frys (som Joyce tror) utan att ge kriminella säker förvaring till alla sina rikedomar och hemligheter off-line. Vi började med anteckningsböcker, vi gick vidare till datorer och molnet, och nu är vi tillbaka till anteckningsböcker igen. Holly och Nick har ett eget fack i valvet, där de förvarar en bitcoin-pappersbit som var betalning från en gangster, Ravey Davey, och en var värd 20 000 - nu är den uppe i 350 miljoner. Pund.

Nick är Pauls best man på bröllopet. Holly kommer inte. Nick kräks under sitt best-man-tal och senare (när han bytt om) avslöjar han för Elizabeth att han är mordhotad. Han hittade en bilbomb under sin bil och tog därför en taxi till bröllopet. Undra på att han är illamående ... Elizabeth lyssnar och funderar. Vad kan Torsdagsmordklubben göra? Alla andra koncentrerar sig på bröllopet och på det lyckliga paret som ska åka iväg på en kort smekmånad ... Och under den tiden försvinner Nick. Kidnappad? Mördad? Och sedan blir Holly mördad. Av en bilbomb. På parkeringen på Coopers Chase. Efter att hon hälsat på de fyra pigga detektiverna i Torsdagsmordklubben och fått hembakade brownies av Joyce.

Vem får de 350 miljonerna (pund!) om både Nick och Holly är borta för gott? Det visar sig vara Paul. Joanna börjar fundera över vem hon gift sig med och om Paul har hemligheter för henne ... Joanna vet att hon har hemligheter för Paul. Som att hon inte är intresserad av klättring (hon låtsas bara) och att hon inte gillar Mumford & Sons (som är Pauls favoritband) ... men det där är väl bara SMÅ vita lögner? Hur ärlig ska man vara i ett förhållande? Och kan en trevlig professor döda två av sina bästa vänner för 350 miljoner pund? Så kryper det fram att Paul och Holly inte varit vänner, de var ihop, som ett par, till och från, från 20 års ålder till 40-års ålder. Sedan träffade Paul sin stora kärlek Joanna. Och gjorde slut med Holly. Nu är plötsligt Paul mer misstänkt än någonsin .. Det är väl alltid maken, pojkvännen, ex-maken, ex-pojkvännen som är huvudmisstänkt ... ?

I en parallellhandling går Rons familj genom en kris. Hans dotter Suzi har fått nog av att bli misshandlad och slänger ut sin man Danny, som försörjer sig på att langa kokain. Danny svär att hämnas och hyr en hitman för att döda både Suzi och hennes äldre bror Jason. Jason först, eftersom han kommer att hämnas gruvligt om han får reda på att Suzi dött. Dannys och Suzis son Kendrick kan bo hos morfar Ron. Kendrick behöver inte dödas. Eller Ron ... 

Ron begriper att hans familj är i fara och han vill göra allt i sin makt för att skydda dem. Kanske är det säkrast att Kendrick bor hos Rons bäste vän Ibrahim? Kendrick avgudar Ibrahim. Ibrahim, under tiden, har egna problem, Han har gett terapiråd till Connie, Londons egen kokaindrottning, om att "ge tillbaka till samhället" och hon har guidat tonåriga Tia son planerar att göra den "perfekta stöten" mot en lagerlokal där det finns massor av dyra Rolexklockor. Bara det att ... stöten går åt helvete och Connie behöver någonstans där Tia kan ligga lågt. Hon tänker direkt på Ibrahim, det var ju hans idé att hon skulle guida och hjälpa den unga generationen ... Kendrick förälskar sig i Tia och det är ett omaka radarpar som bor hos en alltmer förtvivlad Ibrahim, som sitter och minns sin älskade Marius, medan alla andra omkring honom verkar skaffa pojkvänner och flickvänner ...

Ett av romanens finaste ögonblick är när Ron (som är ihop med tv-sminkösen Pauline) förklarar sin bromance kärlek för Ibrahim. För visst är Ibrahim älskad. Utan att ha traditionell familj. Man skapar också sina familjer. Ron har skiljt sig tre gånger. Ibrahim är på topp-tre listan över män som Ron älskar - tillsammans med sonen Jason och en fotbollsspelare i hans favoritlag West Ham. Bromancen mellan Ron och Ibrahim är en av Torsdagsmordklubbens USP:s. Den utvecklas så varsamt och så vackert över fem böcker (hitintills) och det är så fint att se så omaka karaktärer forma en sådan vacker och stark vänskap - och kärlek. De två är verkligen olika. Vilket bland annat syns på deras val av James Bond. Rons favorit-James-Bond är Pierce Brosnan - vilket även är knarkdrottningen Connies val (de två börjar verkligen att finna varandra!) medan Ibrahim föredrar Timothy Dalton (vilket givetvis är det bästa valet) och hans Shakespeare-gravitas i rollen. En kul sak att notera: Ron Richie spelas av Pierce Brosnan i filmatiseringen av Torsdagsmordklubben på Netflix. Det ska bli kul att höra honom berömma sig själv som den bäste Bond någonsin när filmteamet har kommit fram till att filmatisera The Impossible Fortune! 

Fansen må debattera vem som är den bäste James Bond. Fansen må debattera vilken bok som är den bästa Torsdagsmordklubben. Den här boken ligger bra till. Den har verkligen allt. Humor, romans, deckargåtor, familjedrama ... I slutänden är pengarna inte så viktiga. Inte heller mordgåtan. Det är att familjen klarar sig ... både den familj som Ron är släkt med, och den familj som han valt. Ibrahim, Joyce och Elizabeth.

Joyce köper en flapjack till Elizabeth, även om hon aldrig är hungrig, för det är sådant bästa vänner gör, och Paul ställer sig i den långa glasskön TVÅ gånger på teatern, i samma paus, för Joannas skull, för det är sådant man gör för den man älskar. Elizabeth är ovanligt nedtonad i den här boken vilket är synd, men Joyce är igång på alla cylindrar och är roligare än någonsin, speciellt i de dagbokskapitel som hon författar själv, mellan de berättande mer eller mindre allvetande kapitlen som hela tiden skiftar perspektiv. Joanna har fått en större roll, tillsammans med Paul, och Joanna är nästan lika rolig som sin mamma. Som när hon filosoferar över att det är värt att se en tråkig teaterpjäs (hon har ljugit för Paul om att hon gillar teater, det gör hon inte alls) när det är två pauser - för det betyder två små glassbägare med god glass! När Joyce säger till Joanna att det bästa med teatern är glassen så ljuger Joanna igen och låtsas vara intresserad av "högre värden" - när hon egentligen bara sitter och tänker på glass.

Är Torsdagsmordklubben finkultur? Sitter du och tänker på glass nu? Att läsa The Impossible Fortune är som att unna sig två glassar ... i samma paus. Bättre beröm kan inte ges.

P.S. Richard Osman har ofta med något svenskt i sina böcker ... i en tidigare volym charmade Joyce "Vikingen", en svensk gangster och bibliofil,  i den här volymen åker Joyce till IKEA och sitter i alla fåtöljerna och provligger alla sängarna ... för att till slut köpa ett doftljus och en paket svenska köttbullar. Sådana små glimtar av vardagskomik är som små guldkorn som strösslas genom hela boken. Ja, det här är glass med strössel! I generösa portioner!

BOK: Tänk som Truls - Det är aldrig en uppoffring att göra det roligaste som finns ...

Titel: Tänk som Truls

Författare: Truls Möregårdh, Carl Möregårdh

Format: Danskt band
Språk: Svenska
Utgiven: 2025-05-22
ISBN: 9789180026895

Förlag: Mondial

FAKTARUTA

Namn: Truls Möregårdh
Född: 16 februari 2002
Känd som: En av världens bästa bordtennisspelare (och han säger att det är okej att kalla bordtennis för pingis) och nu även författare till Tänk som Truls.
Bor: i Malmö.
Klubb: Eslövs AI.

Tränare: Malte Möregårdh, hans fem år äldre storebror.
Världsrankning: Topp-tio - som bäst topp-tre i världen, etta i Europa.
Några meriter: VM-silver i singel 2021, VM-brons i singel 2025, OS-silver i singel och OS-silver i lag i Paris 2024, VM-brons i lag 2018, EM-guld i lag 2023 (Sveriges första guld på 21 år), vinnare av Europe Smash i Malmö 2025  (första europé att vinna en Smash - högsta divisionen inom bordtennis). Framröstad av svenska folket till vinnare av Radiosportens Jerringpris 2024 på Idrottsgalan. Armand Duplantis blev tvåa, med OS-guld och världsrekord.

"Hur gör du egentligen, Truls? Hur har du blivit så bra?" Ungefär så löd frågorna från förbluffade journalister under den magiska OS-sommaren i Paris. Den här boken är Truls egna utförliga svar på de frågorna. Hur han gör. Hur han blivit så bra. Och hur du själv kan göra för att bli så bra som möjligt på vad du själv väljer att bli bra på. Pingis ... eller något annat. Tänk som Truls.

 

Är man som alla andra vinner man inte två OS-silver i Paris 2024 och blir den förste europé någonsin att vinna en Smash - Europe Smash i Malmö 2025. En stor dag för svensk pingis - och en stor dag för europeisk pingis. 

I Kina finns 11 miljoner professionella pingisspelare. Mer än hela Sveriges befolkning. Det storsatsas i tidig ålder. Detsamma gäller unga japaner ... detsamma gäller nästan överallt i Asien och i stora delar av resten av världen. Sverige hade halkat efter, och den svenska modellen hade inte fungerat sedan J-O Waldners dagar. Carl Möregårdh insåg att det var dags att tänka nytt ... något som han var van vid från livet som företagare. Idrottslegendarer lejs ofta in för att peppa företagare. Varför inte göra tvärtom? Ta in företagare för att peppa upp idrotten?

Vi är i en ny sportvärld. Bredd och topp utesluter inte varandra. Men medan svensk idrott satsade på bredd, var Truls på det klara med att han ville bli topp. När andra barn åkte på ungdomsläger så stannade Truls hemma i Eslöv och tränade med äldre pingisspelare (som brorsan Malte) - eftersom det gav honom mer och han utvecklades mer. Alla behöver inte göra likadant. Alla har inte samma mål. 

Truls och hans familj pratar aldrig om uppoffringar - som så många andra idrottare och idrottsfamiljer. Det är ingen uppoffring att spela pingis, för det är det roligaste som finns i hela världen.

Man slås tidigt av att  Truls ledstjärna i livet är att ha kul. Hänga med kompisar, hitta mysiga lunchställen och caféer, prova nya kaffesmaker, äta sushi och lyssna på vinylskivor som avkoppling ... När det gäller träning så tränar Truls som han känner för. Känns det bra kör han mer, känns det inte så bra kör han mindre. 

Detta påminner lite om Armand Duplantis tips i Sportspegeln, som fick Christian Olsson och Alhaji Jeng att få skrämselhicka. Tänk att man inte måste göra exakt likadant och exakt som det står på pappret! Att man kan gå på känsla! De flesta svenskar är väldigt rigida med sina papper och sina scheman. Och om de är sjuka eller skadade ska de "ta igen" förlorad tid och snart har de blivit ännu sämre ... istället för bättre. Tänker man som Truls (eller Duplantis) kan man vara lite snällare mot sig själv vissa dagar. Känslan vet. Man ska inte bara strunta i känslor.

Truls är känslomänniska och känslor är inte något dåligt. Är man bra på känslor och att visa känslor så ska man göra det. Det svenska idealet har länge varit Borg - Ice-Borg. Eller fåordige Stenmark. Jo. Men om man har en annan läggning? Truls berättar om ett par japanska syskon - en är extrovert, en är introvert, men båda får jobbet gjort. Båda använder sina styrkor. Och en kul passus när det gäller Borg ... Truls beundrare David Lagercrantz, känd författare och sportnörd, erkänner att han hejade på Borg, som så många svenskar, men han har berättat att han tyckte att känslomänniskan John McEnroe var roligare. Något som även Calle Möregårdh håller med om ... Nu kommer vi förmodligen aldrig att få höra Truls skrika "You cannot be serious?!" till domaren - men Truls känslor, från frustration till pur glädje, ligger alltid på ytan. Wearing your heart on your sleeve. Och kanske är det just därför som publiken i Japan och Kina gett Truls sina hjärtan. De älskar det kreativa, känsliga och oberäkneliga.

Alla kan inte - alla bör inte - spela som robotar. Speciellt inte när styrkan ligger någon annanstans.

Det bästa med OS-byn i Paris var den franska Michelinkrogen. En framtida karriär för Truls kan vara pingismentor, tränare eller krögare. Man slås också av att tonen är så annorlunda mot att höra många andra idrottare som talar om sin regim, sin kost, sin träning, sina uppoffringar ... Inget julfirande med familjen, inget nyårsfirande, ingen god mat, inget gott att dricka ... isolerad från familj och vänner på en alptopp eller fjälltopp och det cyklas över hela Österrike innan man får lov att unna sig en kebab. 

Allt som Truls har skrivit är mumma för pingisälskande barn och ungdomar, där han berättar om sig själv och sina bästa tips och  tricks och hur han gör de där till synes omöjliga och löjligt vackra och skojiga slagen som alla beundrar. Sista tipset är hur man gör en snake shot - slaget som alla snackar om, fortfarande, det som Truls gjorde i OS-finalen. 

När Truls är i Kina och Japan står mängder av unga fans med gosedjur som ser ut som Truls och souvenirer som ser ut som Truls och boken Tänk som Truls ... som är skriven på svenska. De kanske  tänker lära sig svenska. Eller så har de köpt boken för att titta på alla bilder av Truls. Det finns till och med barnbilder med - tre glada Möregårdhsbröder i Hovmantorp och senare Eslöv. Kawaii.

Tänk som Truls är inte bara en peppbok för pingisfantaster, det är också en bok om talangutveckling, något för föräldrar och tränare att tänka på, främst alla kapitel som är skrivna av Carl Möregårdh.
Och så finns det delar om mental styrka och träning och prestation som är för "vem som helst", för alla kan vilja utvecklas inom sitt område, inte bara inom pingisen. Dessutom är det spännande att få följa med bakom kulisserna och se till hur det går till på världstoppen under en magisk OS-sommar i Paris. Givetvis rikt illustrerat, med stora färgbilder och resultat och anekdoter från alla matcher. Och tips på pingisslag.

Det finns också fina kapitel skrivna av Truls mamma, Truls bror Malte och Truls bäste vän David ... som är anledningen till att Truls bär det nu världsberömda armbandet med pärlor i färgerna

baby blue, turkos och rosa, som symboliserar hopp, styrka och mod. Det sammanfattar allt som Truls ville ge David när han fick sin cancerdiagnos. De två vännerna har likadana armband. De spelar fortfarande för Eslöv tillsammans och har vunnit SM-guld tillsammans. Förordet är författat av en annan känd David.

David Lagercrantz berättar sina minnen från den varma OS-sommaren då hela Sverige drabbades av pingisfeber ... och den febern har inte lagt sig än!
Tänk som Truls. Tänk vad Truls har ställt till med ...

FILMKRÖNIKA: Fira James Bond Day!

 Det är James Bond Day.

Det är Bond-Day. James Bond Day. Den 5 oktober 1962 hade James Bond filmen Dr. No premiär, alltså blev den 5 oktober James Bond Day. Man hade trott att de skulle ha valt den 007:e juli ...

Vem är Bond nu för tiden? Vi har en regissör, Dunes  Denis Villeneuve, och en manusförfattare, Peaky Blinders Steven Knight, klara för den nya filmen, men Bond själv lyser med sin frånvaro. Hur ska dagen firas när vi inte ens har en levande James Bond att skåla för?

Här är  i alla fall några pigga förslag på firande ... förutom att se alla filmerna i ett sträck, vilket du inte hinner på 24 timmar.

- Baka bond-bröd ... (eller bond-kakor). Se till att ha sirap hemma.

- Blanda en drink och skaka den. 

- Blanda kort och låtsas att du är på ett casino. 

- Läs NYA Torsdagsmordklubben där huvudpersonerna diskuterar vem som är bästa Bond ... Ibrahim föredrar Timothy Dalton. Ron föredrar Pierce Brosnan. Gissa vem som spelar Ron i filmatiseringen av Torsdagsmordklubben på Netflix? Rätt svar: Pierce Brosnan ... Jag ser fram emot att se honom berömma sig själv som bäste Bond i filmatiseringen av The Impossible Fortune!

- - Googla resor till Jamaica - närmare bestämt till lyxiga Goldeneye resort. Där Ian Fleming bodde en gång i tiden och skrev James Bond böcker. Är James Bond det coolaste som någonsin skapats på Jamaica? Eller är det Usain Bolt? (My name is Bolt, Usain Bolt ...)

- Klä upp dig i James Bond kläder ... Tuxedo om du väljer Sean Connery, jeansjacka om du väljer Roger Moore ... (den ende Bond som ser cool ut i casual).

- Bygg en Moonraker i Lego (roligare än att bygga Death Star på Star Wars Day, May the Fourth be with you...)

- Ät upp gårdagens kanelbullar. För den fjärde oktober var ju kanelbullens dag, och det finns alltid bullar över...

- Klappa en katt medan du funderar på att ta över världen.

FILM: 28 years later - mer Bacon än bärs

Titel: 28 years later

Regi: Danny Boyle, 

Medverkande: Alfie Williams, Jodie Comer, Aaron Taylor-Johnson, Jack O'Connell, Edvin Ryding, Ralph Fiennes med flera

Betyg: 3

Mästerverk eller onödig uppföljare? Om man jämför med den första 28-filmen och den klassiska inledningen med blinkningar till The Day of the Triffids så är alla uppföljare onödiga. Don't mess with perfection. Den första filmen i trilogin har åldrats med värdighet och överträffar båda uppföljarna, såväl som mer sentida dystopier och zombiefilmer. Men ... Om man jämför denna senaste 28-film och Francis Bacon zombierna med det mesta annat som görs i skräck-och-zombieväg (som till exempel Färjan (Train to Busan på en båt) som handlar om zombies och smitta oavsett vad det sägs om vampyrer i texten ...) så är det inte så pjåkigt. Svenskintresse finns: Edvin Ryding från Young Royals spelar en svensk i filmen (tack och lov att de inte tog Michael Cera till svenskrollen igen!).

Huvudperson i den nya filmen är en 12-årig pojke (Alfie Williams) som lever i ett samhälle med överlevare som isolerat sig på en ö ... och det är lätt att se parallellerna till dagens United Kingdom. Det finns en massa skit på kontinenten ... låt den inte komma hit! Bara det att ... skiten är väl redan här. Filmen är uppenbart inspirerad av coronapandemin som slog speciellt hårt mot Öarna.

I filmen har det blivit en övergångsritual att ta sig till fastlandet och ha ihjäl en smittad, så gör man pojkar av män. Eller tvärtom. Alfies machopappa (Aaron Taylor-Johnson) är som en posterboy för toxisk maskulinitet. Det är ett under att Alfie inte är huvudperson i Adolescence 2.

Danny Boyle och Alex Garland stod för manus och regi till 28-ettan och de är tillbaka som duo igen. 

De har också gjort The Beach och Sunshine tillsammans ... men kanske har det nappat bättre när de fiskat solo. I alla fall för Danny Boyle. Trainspotting. Enough said. Garland hade förresten en svensk kändis med även i Ex Machina.

Felet med denna 28 är att saker staplas på varandra. Det händer saker, det händer saker, det händer saker ... men det går aldrig. Framåt. Eller bakåt. Eller ens runt. Det står bara stilla.

Taylor-Johnson spelar toxisk manlighet, Edvin Ryding spelar tuff soldat, Ralph Fiennes bygger ett bentorn, zombiekryparna ser ut som Francis Bacon skulpturer, alfan rasar som en Goliat-staty, det är kvinnokraft och solidaritet i en scen som är mer trop än äkta och så är det tjusig änglasång.

Uppföljare är på gång. Liksom marknadsföringen av en 28-år-senare IPA. Eftersom inget säger zombieapokalyps lika mycket som en kall bärs.

FILM: The Phoenician Scheme - Mycket väsen i tjusiga tablåer

Regi: Wes Anderson 

Medverkande: Benicio del Toro, Mia Threapleton, Michael Cera, Riz Ahmed, Tom Hanks, Bryan Cranston, Mathieu Amalric, Richard Ayoade, Jeffrey Wright, Scarlett Johansson, Benedict Cumberbatch, Rupert Friend, Hope Davis, F. Murray Abraham, Charlotte Gainsbourg, Willem Dafoe, Bill Murray med flera.

Betyg: 2,5

Wes Anderson är tillbaka med ännu en story som han kokat ihop med Roman Coppola, son till Francis Ford and Eleanor Coppola och den kvinnliga huvudrollen spelas av Mia Threapleton, dotter till skådespelaren Kate Winslet och konstnären och filmmakaren Jim Threapleton. Mia debuterade som trettonåring i A Little Chaos, där mamma Kate hade huvudrollen. När man ser en Wes Anderson film så knös det in så många kända namn (inte bara nepo-kändisar) att man nästan blir yr av att tänka på all filmhistoria de bär på tillsammans.


Benicio del Toro, Mia Threapleton, Michael Cera, Riz Ahmed, Tom Hanks, Bryan Cranston, Mathieu Amalric, Richard Ayoade, Jeffrey Wright, Scarlett Johansson, Benedict Cumberbatch, Rupert Friend, Hope Davis, F. Murray Abraham, Charlotte Gainsbourg, Willem Dafoe och givetvis ... Bill Murray. Är det ens en Wes Anderson film utan Ghostbusters-veteranen?

Zsa Zsa Korda (Benicio del Toro) överlever inledningsvis sin sjätte flygplanskrasch och bestämmer sig för att ta upp kontakten med sin dotter, novisen Liesl (Mia Threapleton) vars enda ambition är att bli nunna. I alla fall tills hon blir ensam arvinge till faderns stora förmögenhet.

Insektsforskaren Björn (Michael Cera ... kunde de inte få någon nordisk skådespelare som ... Björn Gustafsson? Eller Edvin Ryding?) kärar ner sig i Liesl, trots att han är alldeles för gammal för henne, och pappa-dotter-och-dotterns-tilltänkta åker runt för att raggafinansiärer till Kordas enorma byggprojekt. Pappan går under resans gång från hårdkokt till löskokt och den såriga pappa-dotter-relationen lappas ihop. Och så är det några nära-döden-upplevelser, ett besök i himmelriket, några drömscener eller spöken som pratar och kommer med information, slemma typer som vill åt pengarna och ett Scrooge-liknande-uppvaknande för Korda om att strö pengar omkring sig som socker, för att bli populär. Ett fromt och fattigt liv är mer värt än ett rikt och lyxigt liv ... (fram med moralkakorna!) ... men eftersom filmen är så onödigt dyr, lyxig och innehållslös känns det som ett ironiskt tema. 

Det är bomber och granater, väsen och oväsen, krasande och kraschande, skjutande och skrikande ... i tablå efter tablå, som alla är så där Wes Andersonskt tjusiga och symmetriska. Det händer mycket och ingenting i denna meningslösa road trip där mycket är yta och inget är innehåll. Mia är förresten väldigt lik Kate, speciellt om ni tänker på hennes roll som svärande, rökande nunna i Ricky Gervaise serien Extras. Det där var något alldeles extra det ... Mia Threapleton ståtar här förresten med en diamantpipa. Ingen rök utan eld ... Äpplet faller inte långt från trädet.

PS. Kate Winslet har sagt att hon aldrig röker framför barnen. Det gör rökande mycket mer acceptabelt.