FILM: Megalopolis - Framtiden var bättre förr i tiden

FILM: Megalopolis
Regi: Francis Ford Coppola

Medverkande: Adam Driver, Giancarlo Esposito, Nathalie Emmanuel, Aubrey Plaza, Shia LaBeouf, Jon Voight, Laurence Fishburne, Dustin Hoffman med flera ....

Betyg: 2

Vem tänker mest på romarriket? Svenska män tänker på romarriket ... dagligen. Washington Post och New York Times hade artiklar med rubrikerna ”Hur ofta tänker män på antika Rom? Ganska ofta, verkar det som” och ”Är män besatta av romarriken? Ja, säger männen”. Sveriges Radio hakade på romartrenden och gjorde sin egen undersökning. Egentligen är det bara fem procent av svenska män som tänker på romarriket dagligen - men det räcker för att få till snärtiga rubriker. Detta blev i alla fall en stor snackis 2023 ... lagom till Megalopolis premiär 2024. Nu kan du för första gången se Megalopolis plus extramaterial om filmen och romarriket hemma ... och blu-ray utgåvan är packad med extramaterial. Francis Ford Coppola är mannen som tydligen tänkt på romarriket dagligen - i 40 år. 

Klipp från hela filmens resa finns med bland extramaterialet. Och visst finns det en viss nostalgi i att se tidiga genomläsningar av filmmanuset med till exempel Robert De Niro som borgmästaren och Sarah Polley som hans dotter Julia ... Tänk vilken bra film det ser ut att bli! Mycket bättre (i vår fantasi i alla fall) än den film som nu blev Megalopolis. Utan alla de klassiska Francis Ford Coppola skådespelarna i rollistan (förutom Coppolas syster Talia Shire i en försumbart liten roll och Laurence Fishburne som berättarröst-slash-chaufför).

Hungerspelen eller Star Wars?

Megalopolis är en dystopi om strävan efter utopi i ett alternativt framtida USA som påminner om romarriket ... Vänta nu, har inte detta redan gjorts i Hungerspelen? Panem är ju framtidens Amerika komplett med Donald Sutherland i rollen som romersk kejsare, President Snow ... och kreti och pleti får ställa upp som gladiatorer med livet som insats i årliga Hungerspel. Snow har till och med fått sin egen prequel. Dessutom: Är inte hela Star Wars också romarriket i framtiden? Oändliga senatenmöten som alla blir less på, och sedan försvinner demokratin och rymden blir en diktatur och Darth Vader marscherar till diktaturmusik ...  George Lucas lär delvis ha inspirerats av fascismen, men fascismen är också inspirerad av romarriket ... Både Hitler och Mussolini inspirerades förresten av romarriket. Tänk så många män som har ägnat så mycket tid åt att tänka på romarriket. Och tänk om de hade låtit bli ...

Driver citerar Hamlet

Huvudrollen i Megalopolis innehas av Adam Driver, känd från Star Wars (bland annat) och hans Cesar Catilina är en arkitekt som gillar att hålla långa pampiga tal där han bland annat citerar Shakespeares Hamlet - Att vara eller inte vara ... och om Adam Driver ska spela Hamlet på en teater nära dig, undvik att köpa biljetter. Det här är påfrestande. Cesar kan stanna tiden --- och det känns. Den här filmen känns omåttligt mycket längre än den speltid som klockan faktiskt visar.  Varför kan Cesar stanna tiden? Varför ser det ut som klipp från Matrix? Har han fått tidstips från Laurence Fishburne? Hur kommer det sig att tiden lyder Cesars "Time, stop" som om tiden vore en lydig labrador som viftar på svansen inför husse?

Ingen vet.

Framtida dekadens överträffas redan av ett lagom tamt nutida Eurovision-party

Hur skildrar man dekadens i en modern film om ett framtida USA? Ja, man visar något som ser ut som ett Eurovision Song Contest fan-party med homosexuellt hångel och tjejer som rider på en enhörningsstaty. Det är knappast det mest dekadenta och utflippade partyt i filmhistorien. Män som tänker på romarriket tänker säkert att filmer om Caligula och Nero var betydligt mer dekadenta och spejsade.

Julia verkar inledningsvis vara homosexuell, men hon ändrar sig när hon får syn på Adam Driver, alltså Cesar, och börjar jobba för honom. Hon kan också stanna tiden. Så nu har vi två karaktärer som gör filmen ännu segare.

Megalopolis har i grunden en tanke om att visa kulturens och konstens kraft - vilket är lovvärt, och Francis Ford Coppolas egna tal i extramaterialet är intressanta och bättre än något av talen som levereras i själva filmen.

Skumpar fram över plotholes

Megalopolis har samma fel som det framtida fejk-romarrike det försöker skildra. Det ser snyggt ut en liten stund i början, och sedan krackelerar det och faller i bitar.

Det är som att skumpa fram på en väg fylld av "potholes" - eller snarare "plotholes".

Drömsekvenserna ser ut som ratade bitar från Insidan ut 2.

Manuset har stora hål. 

Ingenting är logiskt.

Ingen håller koll på alla karaktärerna.  

Vi förväntas att "heja på" två självgoda och rika överklasstyper som båda två ser ut som fotomodeller och som båda två kan stoppa tiden ... eftersom livet inte redan gett dem nog med fördelar utan att de dessutom ska kunna stoppa tiden.

Vi ska inte heja på Gulletussan

Alla verkar vara släkt med varandra, utom Wow Platinum (Aubrey Plaza) som är av fattig arbetarklassbakgrund, har blonderat hår och leopardmönstrad jacka, en stil som Mia Skäringers utåtriktade Gulletussan hade uppskattat. För Wow har inte samma fina smak som alla överklassmänniskor som alla går klädda i brunbeige (en färgskala som Gwyneth Paltrow älskar).
Det riktiga romarriket var i alla fall färgglatt och såg inte ut som kaffesump i olika nyanser. 

För att göra det ännu värre - blonda arbetarklassbruden är den onda i ekvationen, stackas Cesar måste göra sig fri från henne och bli ihop med mörka överklassbruden, som plötsligt glömt bort sin homosexualitet ... Att folk blir "botade" och omvända ... är det inte sådant som hör de tidiga James Bond filmerna till, som Goldfinger, sådant kan väl inte användas i framtidsfilmer som har premiär i vår tid? Så mossigt.

Soft focus och Guys and Dolls är framtiden

Staden ser ut om något från en 1990-tals New York film med mycket soft focus, art deco stilen är lite Batman, alla kvinnor ser ut att vara klädda för att fira Halloween, medan männen ser ut att vara redo att följa Marlon Brando i Guys and Dolls till en spelhåla (Brando hade bättre stil i Gudfadern ...)

Dialogerna är pinsamt dåliga och stora delar av innehållet den klassiska delen av Coppolas bokhylla ska citeras - och under en sekvens börjar folk prata latin. Oklart varför.

Lite sur, mycket sur, egenpattenterat sur ... ta notan och gå hem!

Adam Driver ser sur ut, lite sur, mycket sur, eller hans egenpattenterade standardsur. Nathalie Emmanuel (känd som Daenarys BFF i Game of Thrones) ser ut som om hon bara vill få kvällens sista beställning överstökad och sedan gå hem. De två har ingen personkemi alls. Julia kanske hellre hade hånglat med Daenarys? 

Dustin Hoffman hamrar in mycket, mycket övertydligt att betong, betong, betong är bäst! Mirakelbyggmaterialet Megalodon - som gett Ceasar ett Nobelpris (i arkitektur?) påminner om
Reardon Metal i Ayn Rands Atlas Shrugged. En medveten homage, eller ...?

Ingen av skådespelarna kommer till sin rätt och ingen verkar passa in i den allmänna röran.

Om du minns vilka alla är (mot alla odds) kommer du ändå fram till att det inte finns någon värd att heja på i hela geggan.

Blodsugare utan intresse

Tänk, en gång i tiden fick Francis Ford Coppola oss att heja på en maffiaboss, och ett par decennier senare en tragisk kärlekstörstande vampyr ... Men ingen av dessa blodsugare är värd något intresse.

Vanligt folk är bara någon slags pöbel. Det är framtiden, ändå finns Sovjetunionen kvar (vilket innebär att den ryske diktatorn aldrig behövde invadera Ukraina, han har redan Ukraina, så smaklöst ...), folk läser papperstidningar (det är det allra konstigare) och samlar på tidningsklipp ... samtidigt som Julia har en högteknologisk ring som hon pratar med hela tiden.

Romarriket var bättre förr 

Att prata med sig själv eller sitt eget finger ser konstigt ut för vilken skådespelare som helst. Dessutom pratar Laurence Fishburne också för sig själv, för att förklara vad som händer. Två berättare som förklarar vad som händer i scenerna är två för mycket, scenerna borde ha klarat att förklara sig själva.

Visst hade det varit kul om Francis Ford Coppolas senaste film hade varit briljant. Men Coppola, liksom romarriket, var bättre förr. Varken Gudfadern eller Ben Hur kommer tillbaka.

Och framtiden var bättre förr i tiden.

FILM: Sonic the Hedgehog 3 - Svart igelkott går bananas tillsammans med dubbla Jim Carreys ...

 

Film: Sonic the Hedgehog 3

Regi: Jeff Fowler

Medverkande skådespelare: James Marsden, Jim Carrey, Tika Sumpter,  Medverkande originalröster: Ben Schwartz, Keanu Reeves, Idris Elba. Svenska röster: Christian Hedlund, Jonas Kruse, Emilie Clausen, Alexander Karim, Peter Eggers.

Betyg: 2

---

Här kommer ännu en barnfilm om en igelkott från rymden som kan springa jättejättefort. Tredje gången gillt för Sonic the Hedgehog - och för Jim Carrey som superskurk, denna gång i dubbel upplaga.

Dum, dummare. Ond, ondare. Så kan man sammanfatta Jim Carreys karaktärer. I och med att Carrey ständigt hotar med att pensionera sig för gott ... passa på att gotta dig här med dubbla upplagor av mannen med gummiansiktet. Carrey går bananas, dubbelbananas, som om det inte funnes en morgondag.

Hur skuggan blev en ond kotte

I denna tredje rymdigelkottsfilm introduceras Shadow the Hedgehog, en mörkare version av Sonic, och hur han blev en "ond" liten kotte. Det påminner lite om John Wicks hämndoriginstory. Ni vet, Keanu Reeves John Wick, hundvalpen dör och sedan går Keanu bananas i typ tre filmer. Det kan bli hur många som helst. Det är Keanu Reeves som gör rösten till den nya igelkotten. Förutom att Shadow blev av med den flicka han älskade, så blev han också utsatt för ärkeskurken doktor Robotniks farfar, Gerald ... alltså Jim Carreys nya rollfigur i Sonic-serien. Nu har Shadow släppts fri efter att ha suttit fängslad i typ evigheter. Igelkotten är ute efter hämnd och går loss på Tokyo, på ett sätt som kunde ha gjort självaste Godzilla grön av avund.

Redan de gamla romarna ...

"The enemy of my enemy is my friend" eller hur är det nu de säger i moderna maffiafilmer.
"Amicus meus, inimicus inimici mei" ("my friend, the enemy of my enemy"), så sa redan de gamla romarna - på latin. 

Andemeningen är densamma.

Nu är det dags för Sonic och hans gamla ärkefiende doktor Robotnik att slå sina påsar ihop, eftersom de fått gemensamma fiender - svarta igelkotten respektive farfar.

Givetvis finns alla Sonics gamla sidekicks och vänner med i smeten. Som vanligt.

Visst är det skrikigt, stirrigt och stissigt. Som vanligt.

Det är baserat på gamla Sega Spel och fansen lär känna igen sig.

Smörgåsbordet är dukat

Är det en barnfilm? Egentligen inte, det är för rörigt för barn att hänga med i allt. Målgruppen är snarare något äldre fans som växt upp med Sega Spel och nu bjuds på nostalgifest. Fans som förmodligen också växt upp med Jim Carrey ...

Smörgåsbordet är dukat.

Alla är där. Förutom John Wicks hundvalp.



.

FILM: A Complete Unknown - Bob Dylan hjälper till att fylla årets kvot av biopics

 

A complete unknown

Regi James Mangold, med Timothée Chalamet, Elle Fanning, Edward Norton, Monica Barbaro, Scoot McNairy, Dan Fogler, Boyd Holbrook.

"Varför har dom gjort den här filmen?". Bra fråga. Årets kvot av biopics är inte fylld? Två timmar och tjugo minuter känns som fyra timmar och fyrtio minuter och ändå är det bara samma scener om och om igen, med små små variationer, i ett landskap där miljöer och människor går i en brun-beige  färgskala och alla röker som skorstenar. 

Det är också möjligt att man sett chanser att komma med bete inför Oscarsgalan - och chanser på att mjölka TCs popularitet efter hans sjungande och dansande i Wonka. Fast det blir mindre av den varan när TC ska tolka Robert "Bob" Zimmerman - titelns "A Complete Unknown" - innan han blev känd under namnet Bob Dylan. TC gjorde i alla fall en bra Oscarskampanj där han lajvade Bob på röda mattan, om och om igen, och memes från den kampanjen är roligare än själva filmen. Nu gick ju Oscarn till Adrian Brody som spelade en judisk överlevare som blev världsberömd arkitekt i USA. Också en typ av biopic. Fast om en påhittad arkitekt. Brody är själv ättling till överlevare och har därför credd. Om TC likt Bob Zimmerman har judisk börd? Mindre viktigt. TX har lärt sig spela gitarr. Duktigt. Det finns även gott om barn på musikskolan som spelar gitarr. 

Filmen har sjuårsgräns, men barnen är inte imponerade. Ribban för underhållning på 1960-talet var låg, eller? Egentligen inte. Beatles fick den hårda vägen lära sig att "shau machen" - alltså att showa - i Hamburgs ruffigare kvarter innan de blev världsberömda. Man kunde inte längre bara stå still och sjunga ... och se där låg vägen öppen för våra dagars tik tok   värdiga danser, för baby shark, bada bastu, taylor swifts megashower och någon som hoppar upp och ner på en pilatesboll. Man ska shau machen. Och moonwalka baklänges hela vägen till banken.

Personerna i den här filmen motsätter sig utvecklingen och "shau machen". De står stilla och fint och sjunger fina sånger till en aukustisk gitarr, som om de vore väluppfostrande elever på musikskolans avslutning. Se vad duktiga de är. De kan utan förstärkare och effekter. Dessa musiker blir ju en minoritet vet vi, utvecklingen går i en annan riktning, Bob går också i en annan riktning, han vill också bli elektrisk och spela i ett coolt band ...

Filmen har hoppat över massor, som Bobs resa till Grekland och vänskapen och det kreativa utbytet med Beatles .... det var mycket somhände 1961-65 men här går Bob mest runt och surar och röker i samma kvarter och träffar samma människor om och om igen. Och så skriver han en låt och kameran filmar hönförda ansikten och folk som säger "this is good" --- och om kameran inte zoomat in häönnförda ansikten och haft dessa lismande berömmande repliker hade ingen fattat att låtarna var bra?

"Varför har dom gjort den här filmen?" besvaras utförligt i extramaterialet. Man har velat göra ett porträtt av en lidande konstnär som vill hålla på med musik och som blir berömd mot sin vilja. 

Stackars Bob som blev berömd och jätterik. Som grädde på moset fick han några miljoner Polarprispengar. De kunde ha slutat med bilderna från Polarprisgalan, vad glad han ser ut.

När det gäller musiker som blir berömda och inte klara rav det ... eller helt enkelt inte klarar av livet, trots alla ansträngningar ... finns det så mycket bättre filmer och exempel.

I början mansplainar Bob musik. För Pete Segers av alla människor. (Ja, han framstår som en skitunge genom hela filmen). Han tycker om all musik ... utom vissa kvinnliga sångare (och han hinner förolämpa Joan Baez för hur hon skriver ngra gånger också. Alla scener med "kreativiet" påminner om WFH problematiken idag. Han får skrivbordet och all space. Hon får hålla till godo och hålla sig undan. Bob tar självklart all space, inklusive skrivbordet och gitarren (hennes) och det är alltid självklart att alla andra ska plocka upp notan. Och måste han skriva en låt mitt i natten när hon behöver sova ... ja självklart sitter han och plinkar mitt i natten. Hans konstnärsflickväns lägenhet blir snabbt proppfull av hans "clutter" överallt - fast det borde vara hon som behöver space. Trots allt, oljemålning tar plats.

Mär Bob mansplainar musik går han in på några av sina idoler - Johnny cash och Hank Williams. Båda har fått bättre biopics. Tom Hiddleston var briljant som Hank Williams och det fångade verkligen konstnäligt lidande. Mangold själv gjorde Johnny cash rullen Walk the Line (Med en bättre sach tolning än här i A comlete unknown där cash på fyllan kör runt på en parkering och kvaddar bilar...

Och närdet gäler porträatt av konstnärligt lidande finns inget bätre än I am Tim. Introvert kille och musikaliskt geni blir populär och sönderälskad och försöken att bli extrovert (med hjälp av intagandet av dirvverse melel) för att klara av populariteten och att vara en scenpersona leder sakta men säkert till hans allt för tidiga död. DET var en biopic som verkligen kändes. A complete unkown känns inte alls.

Scenen i slutet där Bob blir utbuad på en festival känns också väldigt avixxi. Acivvi tog dit "riktiga instunemt och musiker och sångare för han ville hålla på med "all musik" istället för att "bara" använda datorn som musik. Restlatet blev både utbuande och succe. Bob i denhär filmen ratar att "bara använda "rikgita instrumet" utan kör elektriskt ... och sidekicks drar upp volymen ungefär som i Bohemian Rhapsody medan birollskaraktärerna grälar. Suck. Vi har sett allt det här förut.

Vi har egnltigen set allt förut. BR och Rocketman var inaccurata (och ofta felaktia) men skamlöst underhållande. A comblete unknow är inakkurat och felaktig och skamlöst tråkig. 

En del av filmen handlar om festivalens historia, och där finns också bättra alternativ, Sweden Rock ...

Hur ska man gå från liten till stor utan att förlora själen? Går det?

40.000 hård rock fans rusade in till årets Sweden Rock. Men enligt dokumentären finns det visst de som funderar på ett mer hard core alternative ... Sånt är livet, the circle of live. Något är udnergrownt, en underdog, och växer och blri populärt och så kommer en motrealtion... Det konstiga i A Complete Unknown är att Bob dissar motreaktionen och går med mainsteam och de mer populära kidsen.

Fast kidsen idag är måttligt impnerad. Sjuårsgräns på filmen? Kanske sjutitiårsgräns hade varit en bättre rekommendation==

PS. en tnake ... TX i rufsigt hår och solglasögon är väldigt lik cae blancet. Kanske nästa biopic för pågen?

PPS. I ett försök att portgättera tiden och tidens viktiga frågor står en tv på i bakgrunden alltid när det är dags, för att berätta o kärnvapen kriser och mordet å kennedy ... i filmer som utspear sig på 2020 talet brukar du se att det står en tv på som berätar om invasionen av Ukraina eller mordförsöket på Trump? Nej, sånt händer inte. Och det är osannolikt och alla dessa fattiga brunbeiga människor hade råd med tv. 

The tript o greence inte med viktig inspiration.

FILM: Mufasa: Lejonkungen - Ett gäng små djur lajvar Sagan om ringen och Mufasa är en riktig torrboll

 

Mufasa: Lejonkungen

Regi: Barry Jenkins

Röster av: Aaron Pierre (svensk röst John Alexander Eriksson), Kelvin Harrisson Jr. (Alexander Ferrer), Tiffany Boone (Minou Deilert), Billy Eichner (Björn Gustafsson), Seth Rogen (Linus Eklund Adolphsson), Preston Nyman (Anton Lundquist), John Kani (Peter Gardiner), Mads Mikkelsen (Mattias Knave).

Betyg: 2

Ett gäng små djur lajvar Sagan om ringen. Mufasa är en riktig torrboll som liten pälsboll. Och lejon behöver inte äta när de är hungriga, det räcker att de sjunger smäktande kärleksballader. Välkomna till Disneys senaste prequel - Mufasa: Lejonkungen.

De går och går och går ... Genom gräs och grus och snö. På väg mot det förlovade landet. Nej, det är inte Moses och hans anhang (det kunde ha varit det). Det är inte ens Gandalf och hans anhang (det kunde ha varit det). Det är ett gäng djur som ... ja, vad gör de? Lajvar de Sagan om ringen? Med Rafiki som Gandalf och berättare? Vem är hjältemodige konungen Aragon och vem är förrädaren Boromir som blir förblindad av falska konungalöften? Ja, det krävs inget geni för att direkt se - och höra - att Mufasa, som pratar amerikansk engelska, ska bli hjälten, medan Taka, som pratar med brittisk accent, kommer att bli Scarface. Hur kan de växa upp i samma familj, i samma land och i samma område? Dialektcoacher må vrida sina händer.

Ambitioner att göra en lejonvariant av Wicked

Ambitionen här är förmodligen att göra en backstory i stil med Wicked, där det visar sig att den goda och den onda häxan (eller det goda och det onda lejonet) en gång i tiden var bästa vänner. Men överallt där Wicked regerar, där abdikerar Mufasa: Lejonkungen. Historien är överpedagogisk, överdidaktisk och äckligt pekpinneaktig. Mufasa är en sådan genomgod "goody two-shoes" (albeit utan skor) att en klippdocka har mer personlighet. Taka - blivande Scar - är en intressantare karaktär, men med mycket sämre röst och skådespelarförmåga än när Jeremy Irons gjorde rösten. Och tyvärr får han spela andrafiolen till goody-goody lejonet. 

Allt ska ha en originstory - till och med en pinne

Allt ska ha en originstory. Lejonklippan ska också ha en (alldeles onödig) originstory, som mest av allt bara är genomfånig. Till och med Rafikis pinne, som han använder som vandringsstav, ska ha en originstory. Inte ens Star Wars har gått så långt i sina överflödiga förklaringar ... (det var en gång en mutter som skulle bli viktig för The Millennium Falcon ... bla bla bla). Musiken som var svängig och minnesvärd i Lejonkungen är här ljummen och utspädd som hissmusik och gammal överbliven saft. 

National Geographic dokumentär i Uncanny Valley

Och så animeringen. Hello Uncanny Valley. Det ser ut som en National Geographic dokumentär. Samtidigt ... lejonen äter aldrig någonting. De har sniffat fram ett byte i snön (verkliga lejon går inte över snögränsen) och ... istället för att jaga, och tänk på att de inte har fått mat på flera dagar, så sjunger de en mesig kärlekssång. Som du har glömt bort redan innan den sista tonen har tonat ut. Det kan knappast bli fånigare. 

Djuren ser fruktansvärt obehagliga ut. Speciellt de vita lejonen. Och det finns inga bevis alls för att vita lejon skulle vara "ondskefulla" och döda och äta andra lejon. Hyenorna ... dem ser vi inte ett spår av. Det här är tydligen En värld full av liv ... utan hyenor och andra asätare som rensar upp på savannen. The Circle of Life är ofullständig.

Alla blir hellre uppätna av gula lejon ... ?

När djurgänget med Mufasa i spetsen kommer fram till det förlovade landet  - och leder dit de ondskefulla vita lejonen - så blir alla djuren så glada att de väljer honom till kung och hjälper honom att besegra de vita lejonen. För att ... djuren blir hellre uppätna av gula lejon än av vita lejon? Det här är urbota korkat.

Mufasa och de andra gula lejonen - som vi förväntas heja på - äter ingenting under hela filmen. De bara sjunger en lättförglömlig stump när de är hungriga. Verkliga lejon sover tjugo timmar om dygnet, för att konservera energi, och går sedan upp och äter av sina byten som några i flocken vaktar. Tills det är dags för lejoninnorna att fälla nya byten ... 

Fabeldjur kan ringa efter hämtpizza

Ritar man människor i djurform - som i Disneys Robin Hood - så kan de samexistera hur självklart som helst. I fablernas värld. Men ser djuren ut som riktiga djur i en National Geographic film så blir det bara fånigt - vem av sina kompisar ska lejonen äta upp när de blir hungriga? De kan knappast ringa efter hämtpizza som Kalle Anka och Musse Pigg. 

För att göra hela anrättningen ännu värre så tyngs allt ner av en ramhandling. Rafiki berättar för lilla Kiara, medan Timon och Pumbaa gör förment komiska inpass om franchising och teateruppsättningar (Lejonkungen har blivit en stor franchise, om någon nu skulle ha missat det) och drar pruttskämt. Filmen går från lite tondöv till totalt tondöv.

Dessutom. I den tecknade versionen av filmserien så har Kiara redan en lillebror. Och Kiara blir ihop med Scars son. Och lillebror lejon tar mer tid på sig än en enda dag för att öppna ögonen ... Den här National Geographic dokumentären har verkligen fått mycket om bakfoten. Eller baktassen.

Retcon som gör Mufasa till dubbelidiot

Och sista spiken i kistan: I ett försök till vitsig retcon så är inte Mufasa och Scar bröder, som i den tecknade originalfilmen filmen Lejonkungen. Om de inte var bröder, så faller hela Hamlet-light infallsvinkeln i Lejonkungen. Dessutom, eftersom allt  (enligt den här filmen) redan har hänt på liknande sätt tidigare i Mufasas och Scars barndom, så framstår Mufasa som en idiot när han låter Scar sitta barnvakt för lille Simba i originalfilmen Lejonkungen. Och ännu mer idiot när han tror att Scar kommer att rädda Simba och honom själv från skenande gnuer. Voilà, så har den här filmen inte bara förstört sig själv många gånger om utan även en av Disneys mest framgångsrika och älskade tecknade originalklassiker av bara farten. Midi-chloriner framstår som ett inspirerat infall i jämförelse.

Förutom att Mufasa är en goody two-shoes så är han alltså också korkad. Det finns de som fått en bättre originstory. Rafikis vandringspinne till exempel.

Vem håller ut till sista balladen?

Säg de småttingar som orkar hålla ut till den sista smäktande balladen. De har gått för att leka något roligare för länge sedan. De har inte samma tålamod som lilla Kiara - fast hon är ju bara animerad i en dator.

Filmen är alldeles för narcissistisk och självreflekterande och verkar mest vara upptagen med att vara imponerad av sig själv och sin Lejonkungen-franchise och sin legacy. Att komma med något för publiken, nej, det är filmen inte intresserad av. Hakuna Matata. Du kan ha det mycket roligare. Och denna prequel i Lejonkungen-land är ett bevis på att blixten inte slår ner två gånger på samma ställe ... och absolut inte i tråk-Rafikis vandringspinne.

BOK: Det kvinnliga sällskapet av Kate Quinn

Antal sidor: 462

Utgivningsdatum: 2025-03-18

Förlag: HarperCollins Nordic

Översättare: Jesper Larsson

Originaltitel: The Briar Club

ISBN: 9789150981001

Två brutala mord, ett tänkande hus som berättare och ett stort antal kvinnliga misstänkta. Där har du den cocktailmix som är basen i Det kvinnliga sällskapet av Kate Quinn.

Tilläggas bör att originaltiteln The Briar Club inte hintar om att det bara är kvinnor med i sällskapet - och det  är inte bara kvinnor med i sällskapet.

The Briar Club fixar gemensam middag en gång i veckan, på torsdagar (de hade kunnat kalla sig för Torsdagsmordklubben - om namnet inte redan hade varit taget) och först ut som middagsfixare är Pete Nilsson som lagar läckra svenska köttbullar. Hans farmor och farfar var från Malmö. Receptet inkluderas i boken liksom vilken musik som spelas när karaktärerna hugger in på de smaskiga köttbullarna.

Sedan går vi vidare till Nora, som är av irländsk härkomst. Alla män i hennes familj verkar vara eller ha varit poliser och själv blir hon kär i en gangster som presenterar sig som affärsman när hon träffar honom på fiket där hon serverar.

Nästa karaktär härstammar från Ungern, nästa från England, nästa från Italien ... och så vidare. Vi reser gjorden runt med läckra recept och musiktips och invånarna i huset verkar vara som ett Eurovision Song Contest karta där alla olika typer av invandrare som kommit till USA ska representeras.

Olika sociala frågor avhandlas också i de olika kapitlen. Rasdiskriminering, familjeplanering, postnatal depression, invandring, förföljelse av oliktänkande, misstänksamhet mot vänstersympatisörer, homosexuella kärleksrelationer och så vidare. Och ja, det finns även närodling av frukt och grönt som äts under bokens gång. Check på vego-eko-trenden. Det blir närapå som ett valmanifest för demokraterna. Visst är det fint och viktigt för författare att engagera sig. Det är bara det att det mesta bara är utfyllnad, som en provkarta av sociala frågor, "tokenism", för att visa sympati, det har ingenting alls eller mycket lite med deckargåtan att göra. När det gäller thrillers och deckare måste man sätta vissa krav på ledtrådar och spänningsskapande ... och det är för tunnsått med ledtrådar och för mycket utfyllnad. Som novellsamling ... hade läget varit ett annat, och förväntningarna sett annorlunda ut.

Det är ett vanligt grepp att ta en grupp människor som råkar befinna sig på samma plats och att hoppa mellan dem. Alexander McCall Smith har gjort det utmärkt i sina skotska böcker, men då återvänder man till samma karaktärer om och om igen. 

Här återkommer inte karaktärerna med sin POV, alla har bara sitt kapitel, och det blir som att boken börjar om, om och om igen, när man ska serveras de olika karaktärernas historier.

Huset berättar i boken nutid - som är 1954, men det hade lika gärna kunnat vara idag, när det gäller valet av politiska frågor att ta upp - och så är det flashbacks till hur det började för alla de olika karaktärerna. Det blir som om boken börjar om, gång på gång på gång ... och sextio sidor för ett kapitel är lite i mastigaste laget.

Man funderar också på hur det kommer sig att alla kvinnor vill mata Pete Nilsson. Tjejer behöver också energipåfyllning för att arbeta och hålla på med idrott. Grace March kommer med tveksamma boktips - att Pete ska läsa Alexandre Dumas för att lära sig att ta damerna. Med tanke på hur de tre musketörerna behandlade Milady de Winter, eller hur Greven av Montecristo får ihop det med en slavflicka samtidigt som han tvingar sin tidigare flickvän Mercedes i kloster ... så finns det betydligt bättre böcker att rekommendera.

Och Pete har tydligen redan läst allt av Dorothy L Sawyers - då har han redan en bra manlig förebild, Peter Wimsey och hans mycket jämlika förhållande till Harriet Vane. Men Pete tror tydligen att alla Sayers böcker innehåller herrgårdar. En enda bok innehåller en herrgård. Wimsy själv bor i en modern lägenhet.

Antingen Pete Nilsson eller Kate Quinn måste ha läst väldigt slarvigt --- eller bara frågat en AI bot ... 

Washington D.C., 1950. I en tid av kommunistskräck, misstänksamhet och spionage är Briarwood House ett undangömt pensionat för kvinnor. Där bor den engelska skönheten Fliss, polisdottern Nora, basebollstjärnan Beatrice och den energiska Arlene. De har alla sina utmaningar att tampas med och håller sig för sig själva. Men när Grace March flyttar in uppstår en osannolik vänskap dem emellan. Kvinnorna samlas regelbundet i Graces våning och de stunderna blir ett andningshål i den påfrestande tillvaron.

Men när ett våldsdåd inträffar påverkar det hela huset - och i synnerhet vänskapen mellan kvinnorna. De måste ställa sig den svåra och uppslitande frågan: Vem är egentligen fienden mitt ibland dem?

BOK: Bibliotekarien på slottet Windsor av Daisy Wood

 

Antal sidor298

Utgivningsdatum2025-03-11

FörlagHarperCollins Nordic

ÖversättareVillemo Linngård Oksanen

OriginaltitelThe Royal Librarian

ISBN9789150980998

Är det någon mening med historisk fiktion när det inte finns någon verklig historia med och allt bara är fiktion? 

Bibliotekarien på slottet Windsor har aldrig funnits. Daisy Wood börjar med en disclaimer. Det knatade inte omkring spioner på slottet under andra världskriget. Prinsessorna Elizabeth och Margaret har inte utsatts för kidnappningsförsök. Det fanns inte ens någon bibliotekstjänst på Windsor. 

Så nu är förordet överstökat och alla brasklappar tryggt instoppade, nu kan spänningen börja ... Eller kan det börja?

Varför inte hellre läsa en historiebok eller en historisk korrekt bok om alla de män och kvinnor och barn och djur och de stordåd eller helt enkelt alla de vardags handlingar som de utförde? Det är nog så spännande.

Sophie framstår snabbt som ganska korkad och naiv. Hon förstår inte att hon blir utnyttjad, hon vet inte vilken sida hon spionerar för, hon vet inte till vem eller vilka hon rapporterar sina uppgifter och hon fattar inte ens vad som hänt hennes syster Hannah i USA, trots att det tidigt är glasklart för läsaren.

Det är långa klagomål på den brittiska maten ... som i och för sig utsattes för prövningar under ransoneringstiden. Men annars. Tänk på verklighetens husa Mrs. Hall i All Creatures Great and Small och vilka fantastiska kulinariska triumfer hon producerar dagligen. Man kan riktigt känna doften av Yorkshire pudding och shortbread genom rutan ... Sophie lyckas övertala engelsmän att anställa österrikiska humorbefriade personer genom att laga gulasch - tung, stabbig mat. Och österrikarna lägger äckliga små russin i allt till och med cheesecake. Bland det äckligaste man kan äta. Och så har Sohpe mage att klaga på fruktkaka, att det är russin i den ... jaha, men DÄR finns i alla fall varningen i titeln. Fruktkaka. Så man kan undvika den ... Kolla in alla delikata bakverk Tristan får i  All Creatures Great and Small.  Innan ransoneringen. De är magnifika.

Så förutom att Sophie är gnällig och korkad och har dålig smak och inte fröstår att det finns russin i fruktkaka ... vad mer kan sägas om henne? 

Hon blir helt otroligt vän med prinsessorna. Här kommer vi till stilisktiska fadäser. Man ska inte smacka - alla vet det - om man inte måste smacka för att uppmuntra än häst att öka farten. Elizabeth smackar TVÅ gånger på EN sida. Och det åt sin lillasyster. Helt oförståeligt och otroligt.

Och Elizabeth utbildade sig till mekaniker och var intressrerad av lantbruk ... det är också otroligt att hon ska tillbringa en hel bok med att leka med en ponny i trädgården (som Sophie tittar på) och att prata med bibliotekarien (som itne fanns).

Nu finns det en hel uppsjö av "historiska böcker" (där historia inte stämmer) som riktar sig till kvinnor (eftersom kvinnor inte försjätnar historiskt korrekta böcker?) där kvinnor i nutid släktforskar och alltid hittar kvinnliga släktigar som uträttade stordåd under andra världskriget. Som om det inte räcker att försöka baka utan ägg, odla sina egna grönsaker och arbeta och uppfostra barnen och bli änka efter en RAF pilot. Nej, större och smaskigare och mer otroligt än så ska det vara. Nutiden utspelar sig i USA (för att fånga en ameriknask publik måste man ha med amerikaner?) och coronapandemin pågår. Om det är någon nutidshistoria man inte längtad efter att se inklämd i historiska romaner så är det coronapandemin och lockdown och alla nyheter om covid-19. Nutidsdelen hade kunnat strykas helt - liksom Lacey som är totalt ointressant som karaktär. Kul för henne att hon släktforskar under pendemin. Vem bryr sig.

Myket av de vitiga händer off stage - som vem Sophie kärar ner sig i och gifter sig med - en del av marknadsföringen går på feelgood-romance och så får man helt enkelt inte göra i en feelgood-romance, att ha romansen off stage. Också off stage: avslöjandet vem eller vilka spionerna var och vem eller vilka som skulle ha uppgifterna. I en handling som huvudsakligen utspelar sig 1938-1940 ... ska du verkligen behöva vänta till 2022 för att få reda på "whodunnit"? Läsaren snuvas alltså både på romansdelen och på thrillerspiondelen. Det berättas vad som hänt, istället för att det visas och upplevs.

Dessutom. För att vara en bok om en bibliotekarie så lär man sig ingenting om forna tiders arkivarbete och bibliotekariearbete. Det är väl också off stage.

En fotnot: Det har jobbat en spion på slottet - en kändis från The Cambridge Four, Anthony Blunt, blev anställd som slottets konstexpert. Detta har bland and annat dramatiserats i The Crown. Spionen spelades då av Samuel West - bland annat känd som veterinären Siegfried Farnon i  All Creatures Great and Small. Visst överträffar verkligheten fiktionen ...

BOK: Sommarminnen av Sarah Morgan

 

Antal sidor: 299

Utgivningsdatum: 2025-05-02

Förlag: HarperCollins Nordic

Översättare: Maria Fredriksson

Originaltitel: The Summer Swap

Cecilia flyr från sitt eget födelsedagskalas. Lily har hoppat av läkarlinjen för att bli konstnär. Todd försöker fly från en toxisk flickvän. Kirsten är fast i ett kärlekslöst äktenskap. Under en sommar på Cape Cod kommer alla deras liv att förändras ...




Sarah Morgan är en flitig författare som kommer med en sommarbok och en julbok i stort sett varje år. Jul med bokcirkeln rekommenderas: snö, Vermont, varm choklad, stickade tröjor ... bokcirkel, tre väninnor och rött vin. Enough said. Juligare än hela Netflix julutbud.

Släktkalas och familjetrauma

Hur somrig är Sommarminnen av Sarah Morgan? Den är inte lika somrig som hennes julböcker är juliga. Romanen fokuserar inte heller så mycket på vänskap utan mer på släkten och familjedrama eller familjetrauma. Kristens pappa dör, Kristens mans bästa vän dör, det är mycket begravning och det är inställda bröllop. Richard Curtis skulle aldrig lämnat ett manus så här oberbetat ... Kristen funderar på att ha en affär eftersom hennes man aldrig lägger märke till henne ... Det är mycket död och grälande och ångest för att vara en somrig "beach read", som Sarah Morgan brukar stå för. Det är också mycket familjetrauma. Läsaren förstår tidigt att Kristens pappa var något av en självcentrerad skitstövel, dessutom otrogen och utnyttjade sin frus konstnärsgeni helst skamlöst (ungefär som i filmen Big Eyes). Kristen idoliserar sin pappa och är en riktigt bortskämd "pappas flicka" och skyller alla familjeproblem på sin mamma. Här någonstans börjar man tappa all sympati för Kristen och man börjar tycka synd om alla i hennes familj - från hennes mamma till hennes utarbetade man som är kirurg. Kristen är berättare i ungefär en tredjedel av boken.

De andra två tredjedelarna berättas av Cecilia och Lily.

Cecilia och Lily uppfyller en av favorittrop i feelgoodgenren - vänskap över generationsgränser. Cecilia var en framstående konstnär och konstmecenat i sina dagar och nu tar hon Lily under sina vingar. Det är lite som en saga där en god fe kommer in och fixar allt: Lily går från pank, singel, arbetslös och hemlös till framgångsrik inredningsdesigner, konstnär och ägare till ett avundsvärt strandhus på Cape Cod. Jo, och så fixar Cecilia också så att Lily blir ihop med en kille i släkten, Todd som överlevt förhållandet med en toxisk flickvän.

Det ordnar sig för snabbt och för enkelt för Lily på alla plan. Det finns inget tuggmotstånd. Bibbidi-Bobbidi-Boo - och så är allt fixat.

Och är det någon som tror på att Cecilia själv inte kan binda om ett sår och lägga på plåster? Med alla barn i släkten - hon borde vara van. Och hennes upptagne make har förmodligen inte lyft ett finger för att hjälpa till när han rest runt i världen med sina tavlor.

I andra änden av skalan finns Kristens olika kapitel som är alldeles för traumatyngda.

Det finns också en handlingstråd som handlar om hur Celicia hittar en nygammal flamma och de flyttar ihop efter typ första dejten. Vad är det här, gift vid första ögonkastet? Det är heller inte speciellt trovärdigt. Och Cecilia säljer sin älskade trädgård för att bo i en lägenhet utan trädgård? För att gå framåt? Boken säger ingenting om att hon också har ett hus i the Hamptons, ett hus i Paris och en lägenhet på Manhattan (förutom huset på Cape Cod, som hon ger bort). Ska hon sälja dem också för att gå framåt? För att hennes kille inte ska känna sig hotad?

Sarah Morgan brukar vara känd för vänskapshistorier och den enda bärande vänskapshistorien är den mellan Lily och Hannah - där Hannah kommer in i handlingen först i sista kapitlet när Lily redan är en framgångsrik konstnär. Too little, too late. Man missar alla nyanserna i en relations upp-och-nergångar och ställs inför fait accompli. Hur är Hannahs liv? Hur känner hon sig inför det faktum att Lily är mer intresserad av hennes bror än henne? Och hon har blivit lämnad med krävande studier som både brorsan och Lily har ratat ... bara för att göra sina föräldrar glada. Brorsan är favoriten hos alla - från mormor till Lily - men det är Hannah som hela tiden behöver leverera och prestera. När det gäller hemligheten bakom den där målningen ... den har man också gissat långt innan det avslöjas för bokens karaktärer. Ännu en gång - too little, much too late.

Det är mycket  ältande fram-och-tillbaka, he said she said, she said he said och så vidare. Släpp det. Vänd blad. Gå vidare. Och sluta hinta halva meningar om den där målningen.

Önskelista inför Sarah Morgans nästa beach read: Mer vänskapsskildring med fler nyanser, mindre ångest och trauma. Det boken har som gör den godkänd som beach read är massor av hav och strand och sanddynor.