Titel: Post Mortem
Serie: Rekke och Vargas (del 3)
Antal sidor: 339
Utgivningsdatum: 2025-01-15
Förlag: Norstedts
ISBN: 9789113102627
Det finns dussindeckare och så finns det David Lagercrantz. Han serverar aldrig något halvkokt. Efter en del "true crime" och tre Millennium böcker ... det här kan vara David Lagercrantz bästa hitintills. I alla fall den roligaste. "Write what you know, know what you write ..." David Lagercrantz kan kulturmän. Han kan också Östermalm, förlagsvärlden, nöjesvärlden ... och vet vad som sades i en granskning som SVT:s Uppdrag granskning fegt nog aldrig sände. Observera att detta är en roman, detta är fiktion ... David går inte i Baby Reindeer fällan. Men alla som läser om boken, alla som läser boken, boken om den svenska förlagsvärldens eget Weinsteinliknande bläckfisk, med maktmissbrukande tentakler i allt, de kan tänka själva och lägga ihop ett plus ett. Hämnd serveras inte halvkokt och halvfärdig.
I grund och botten är Post mortem en tragisk historia, en dubbelt tragisk historia som utspelar sig 1988 och 2008. Det första fallet, det mord som inträffar 1988 i bokens dåtid, berövar en ung talangfull spansk författare hennes liv ... och världen förvägras hennes författargärning som spås ha blivit storartad. Tragiskt är också den "vänskap" som gått från nyhetens behag till daglig mental misshandel. Dag trodde att "Pompe" var hans vän. Tänk så fel Dag hade.
Det är lätt att se likheterna mellan Dag och David. David har själv talat öppet om en roadtrip från helvetet som inspirerat honom. En vän som tog för sig och växte på hans bekostnad. En vän som inte var en vän utan ett slags parasit. Dag och David har namn som börjar på samma bokstav, de har båda två berömda fäder som de skrivit om, de är båda två duktiga och uppskattade författare som andra författare verkar vara lite lagom avundsjuka på, de har båda två vackra, smarta, effektiva fruar. Förmodligen har David inte ett barn som spelar Chopin hela dagarna (det låter alltför påfrestande för att få finnas i verkligheten ...) men man vet aldrig.
Hans Rekke, seriens detektiv, har också drag av David Lagercrantz. Smart, smal, välutbildad, välartikulerad och vldigt stilig i välskräddade kläder.
Hans sidekick Vargas är ... mindre lyckad. Duon påminner såklart om Elizabeth Georges Lynley och Havers, men medan Havers känns som en riktig person är Vargas mer som en standardmodell påklistrat tuff förortsbrud som blivit över från tunna blå linjen. Ich att slänga drinakr omkring sig är så 1930-tal (där tuffa brudar gjorde sånt och det inte kändes mossigt).
David lär ha vairt inspirerad av sitt möte med Zlatan och velat ha en duo där ena halvan är från Östermalm och den adnra från orten ... Men det hade ärligt talat varit roligare att ha Zlatan som decakre. Han pratar grandiost om sig själv i tredje person och han berhöver inte slänga drinkar omtkring sig som en 1930-tals brud för han har inget sådant mindervärdeskompex.
En annan författare, Pontus Bremer, går istället runt och håller hov och pratar på sant Zlatan-manér om sig i tredje person ... medan han är övertygad om sin egen förträfflighet. Både som författare och som deckare. Hans Rekke får konkurrens ... eller snarare ett komplement. Bremer får gärna komma tillbaka, det är roligt med "over the top" karaktärer som inte är helt sympatiska. Rekke och Vargas är båda två så jättesnälla. Och Vargas är mest upptagen med en sidohistoria om att hon får missfall. Triggervarning där. Det hade författaren sluppit med Zlatan som deckare.
Några roliga små iakttagelser: En bekant tyckte det var festligt att de unga kilalrna gillade Celine Dion - blir det någon gay love story? Nix. Det var så klart författaren Celine de snackade om. Men ... för en hel Mello-ESC-HBTQI+värld är så klart 1988 året då Celine Dion vann Eurovision Song Contest och skapade historia. Go Canada! FAst det var ju Luxemburg som vann ... Har David Lagerxrants missat det eller bara driver han med oss`?
ISBN: 9789113102627
Det finns dussindeckare och så finns det David Lagercrantz. Han serverar aldrig något halvkokt. Efter en del "true crime" och tre Millennium böcker ... det här kan vara David Lagercrantz bästa hitintills. I alla fall den roligaste. "Write what you know, know what you write ..." David Lagercrantz kan kulturmän. Han kan också Östermalm, förlagsvärlden, nöjesvärlden ... och vet vad som sades i en granskning som SVT:s Uppdrag granskning fegt nog aldrig sände. Observera att detta är en roman, detta är fiktion ... David går inte i Baby Reindeer fällan. Men alla som läser om boken, alla som läser boken, boken om den svenska förlagsvärldens eget Weinsteinliknande bläckfisk, med maktmissbrukande tentakler i allt, de kan tänka själva och lägga ihop ett plus ett. Hämnd serveras inte halvkokt och halvfärdig.
I grund och botten är Post mortem en tragisk historia, en dubbelt tragisk historia som utspelar sig 1988 och 2008. Det första fallet, det mord som inträffar 1988 i bokens dåtid, berövar en ung talangfull spansk författare hennes liv ... och världen förvägras hennes författargärning som spås ha blivit storartad. Tragiskt är också den "vänskap" som gått från nyhetens behag till daglig mental misshandel. Dag trodde att "Pompe" var hans vän. Tänk så fel Dag hade.
Det är lätt att se likheterna mellan Dag och David. David har själv talat öppet om en roadtrip från helvetet som inspirerat honom. En vän som tog för sig och växte på hans bekostnad. En vän som inte var en vän utan ett slags parasit. Dag och David har namn som börjar på samma bokstav, de har båda två berömda fäder som de skrivit om, de är båda två duktiga och uppskattade författare som andra författare verkar vara lite lagom avundsjuka på, de har båda två vackra, smarta, effektiva fruar. Förmodligen har David inte ett barn som spelar Chopin hela dagarna (det låter alltför påfrestande för att få finnas i verkligheten ...) men man vet aldrig.
Hans Rekke, seriens detektiv, har också drag av David Lagercrantz. Smart, smal, välutbildad, välartikulerad och vldigt stilig i välskräddade kläder.
Hans sidekick Vargas är ... mindre lyckad. Duon påminner såklart om Elizabeth Georges Lynley och Havers, men medan Havers känns som en riktig person är Vargas mer som en standardmodell påklistrat tuff förortsbrud som blivit över från tunna blå linjen. Ich att slänga drinakr omkring sig är så 1930-tal (där tuffa brudar gjorde sånt och det inte kändes mossigt).
David lär ha vairt inspirerad av sitt möte med Zlatan och velat ha en duo där ena halvan är från Östermalm och den adnra från orten ... Men det hade ärligt talat varit roligare att ha Zlatan som decakre. Han pratar grandiost om sig själv i tredje person och han berhöver inte slänga drinkar omtkring sig som en 1930-tals brud för han har inget sådant mindervärdeskompex.
En annan författare, Pontus Bremer, går istället runt och håller hov och pratar på sant Zlatan-manér om sig i tredje person ... medan han är övertygad om sin egen förträfflighet. Både som författare och som deckare. Hans Rekke får konkurrens ... eller snarare ett komplement. Bremer får gärna komma tillbaka, det är roligt med "over the top" karaktärer som inte är helt sympatiska. Rekke och Vargas är båda två så jättesnälla. Och Vargas är mest upptagen med en sidohistoria om att hon får missfall. Triggervarning där. Det hade författaren sluppit med Zlatan som deckare.
Några roliga små iakttagelser: En bekant tyckte det var festligt att de unga kilalrna gillade Celine Dion - blir det någon gay love story? Nix. Det var så klart författaren Celine de snackade om. Men ... för en hel Mello-ESC-HBTQI+värld är så klart 1988 året då Celine Dion vann Eurovision Song Contest och skapade historia. Go Canada! FAst det var ju Luxemburg som vann ... Har David Lagerxrants missat det eller bara driver han med oss`?
Och Vargas iranske pojkvän säger att han "spelar allan" när han tuffar till sig. Eh ... säger någon över huvud taget "spela allan" någon gång efter de svartvita pilsnerfilmernas tid? Eftersom Vargas själv ibland beter sig som en screwballbrud från 1930-talet så kanske de båda rest till år 2008 från tidigare decennier? Det skulle förklara en hel del daterat språk.
David har helt klart roligare med deckargenren när han får hitta på själv utan att någon lägger sig i hur en franchise ska vara, som i fallet med Millennium, det här är bitvis storslagen och mycket skarp, rolig satir. Men boken hade kunnat vara tajtare och kortare. Satir gör sig bäst i det lilla formatet. Och visst finns det kopplingar till Davids Millennium-tid. Återigen ... det här handlar om Män som hatar kvinnor. Män med makt som kan och har råd att dölja det och som utåt marknadsför sig själv som samhällets stöttepelare. "Alla vet". Men ingen gör något. Alla är rädda. Till och med SVT:s Uppdrag granskning. Undantaget är David Lagercrantz. Som när man tänker efter inte alls är speciellt lik bokens (delvisa) alter ego Dag. Dag oroar sig för mycket. Hade han outat demonen själv ... hade slutet blivit ett annat och ett mycket lyckligare sådant.
David har helt klart roligare med deckargenren när han får hitta på själv utan att någon lägger sig i hur en franchise ska vara, som i fallet med Millennium, det här är bitvis storslagen och mycket skarp, rolig satir. Men boken hade kunnat vara tajtare och kortare. Satir gör sig bäst i det lilla formatet. Och visst finns det kopplingar till Davids Millennium-tid. Återigen ... det här handlar om Män som hatar kvinnor. Män med makt som kan och har råd att dölja det och som utåt marknadsför sig själv som samhällets stöttepelare. "Alla vet". Men ingen gör något. Alla är rädda. Till och med SVT:s Uppdrag granskning. Undantaget är David Lagercrantz. Som när man tänker efter inte alls är speciellt lik bokens (delvisa) alter ego Dag. Dag oroar sig för mycket. Hade han outat demonen själv ... hade slutet blivit ett annat och ett mycket lyckligare sådant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.