fredag 30 november 2018

FILM: Tag - Jason Bourne vill inte bli pjättad



Ingen pjättar Jason Bourne! 


Regi: Jeff Tomsic
Titel: Tag
Manus: Rob McKittrick & Mark Steilen, baserat på artikeln It Takes Planning, Caution to Avoid Being It av Russell Adams.
Medverkande: Ed Helms, Jake Johnson, Annabelle Wallis, Hannibal Buress, Isla Fisher, Rashida Jones, Leslie Bibb, Jon Hamm, Jeremy Renner m.fl.
Land: USA, 2018
Tid: 100 minuter.
Distribution: Warner Bros.
Aktuell: På DVD, BD och VOD.

Vad skulle du göra om du var döende? Simma med delfiner, dansa med vargar, tillbringa tid med din fru och dina barn eller ... leka pjätt tills du slutligen hamnar på sjukhus för gott?

Det sistnämnda är vad huvudpersonen i Tag väljer att göra.

Så ... Vänta er ingen ny Baksmällan! Fast jag hade hoppats, trailern var ju kul och idéen är så fånigt lekfull!

Men ... Det här är långsamt, långtråkigt och helt enkelt ... långt.
Det är svårt för komedier att hålla på i nära två timmar. Och det här är en tragedi.

Huvudpersonen Hoagie, spelad av Ed Helms, har en enda sak på sin "bucket-list" innan han dör, och det får vi veta redan i inledningen av filmen --- han vill "tagga" alfan i barndomsgänget.

Alfan spelas av Jeremy Renner och han spelar rollen som om han vore med i en Jason Bourne film. 

Han är en vältränad kommandosoldat som använder doughnuts som kaststjärnor och krossar fönster och attackerar sina vänner med hemgjord karate-jiu-jiutsu.

"Vår vän är en psykopat", säger den ende afroamerikanen i gruppen med skräck i rösten. Och man är benägen att hålla med honom.

Varför vill någon över huvud taget vara vän med Renners karaktär?

Varför vill de fyra andra över huvud taget vara vän med varandra?

Det framgår aldrig av den långa och långtråkiga filmen.

Det finns ingen gnista mellan skådespelarna och det finns ingen gnista mellan rollkaraktärerna.

Ja, Hoagie får tagga alfan innan han dör, innan denna erbarmliga tragedi är över, nedtyngd av några extra moralkakor i ballasten under slutminuterna.

Sedan, under eftertexterna, får vi se de tio verkliga männen som "inspirerade" till den här filmen (med bara fem män i alla rollerna) --- och se, de tio verkar ha riktigt kul tillsammans!

De klär ut sig och busar och gömmer sig och spejar på varandra och gör skojiga små utfall ... och filmar varandras reaktioner i bästa dolda-kameran-tradition. De som blir taggade verkar jätteglada på sitt sätt, att de blivit uppsökta och utvalda --- för efter taggandet får de ju en mysig stund tillsammans, barndomsvänner emellan.

Den glädjen ser man aldrig röken av i filmen med de "professionella skådespelarna" som springer som om elden vore lös och en hel arsenal med yrkesmördare efter dem!

Mardrömmen borde väl vara att ALDRIG bli taggad, för att det innebär ju att man inte är värd att uppsökas som kompis?

Det verkliga gänget har till och med taggat varandra under kemoterapi --- för om man nån gång behöver en kul lekfull demonstration av kärlek är det väl då. Alla vännerna kom. Och vännerna taggade --- och var taggade.

Mer om hur den verkliga gruppens vänskap funkar och funkat genom åren kan man läsa om i The Guardian och i en artikel i The Wallstreet Journal. Som förresten är skriven av en man, som inte alls ser ut som den väna Annabelle Wallis.

Gör om och gör rätt --- Tag skulle kunna ha blivit en skitkul film. Och framför allt en skitkul dokumentär! Vad som är kvar är mest skit --- inte den del som är kul.

Fotnot: Filmen heter Tag och då borde ju verbet bli "att tagga" --- precis som i graffitikonst? Vad det heter på svenska --- därom tvistar de lärde. Kull, tafatt eller pjätt?

Pjätt hade väl suttit snyggt på bioaffisherna? Och BD och DVD omslagen? Roligt ord i alla fall!
BG

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar