BOK: Woman Down av Colleen Hoover - Romantiserad stalking och knepig autofiktion

Woman Down

Colleen Hoover
Antal sidor330

Utgivningsdatum2026-01-13

FörlagLovereads

ÖversättareKatarina Jansson

Originalspråk: Engelska

Originaltitel: Woman Down

ISBN: 9789190030059

Colleen Hoover  är tillbaka efter en lång hiatus. Den nya boken inleds med ett brev till läsaren att detta är inte på riktigt, deet är en roman, det handlar inte på något sätt om henne själv ... När måste man säga att en roman är påhittad? Thou protests too much. Visst, det har blivit ett problem med autofiktion, att författare försöker sälja sig själva och sitt eget liv, men när de får kritik gömmer se sig bakom fiktionsblanketten. Det här är bitvis så likt verkligheten att författaren måste börja med en disclaimer.

Woman Down inleds med att huvudpersonen, en författare, har fått en bästsäljande roman filmatiserad och filmatiseringen har gått åt helvete, liksom efterspelet ... och det är svårt, mycket svårt, att inte tänka på Colleen Hoover och Det slutar med oss ... Efterspelet där verkar kunna fortsätta i evigheter, med allt bittrare eftersmak. Och så har romanens författarinna drabbats av skrivkramp och inte fått ur sig en bästsäljare på ett par år ... vilket också påminner om Colleen Hoover själv. Man och barn är vana vid att feta paychecks dimper ner med jämna mellanrum, att inte kunna skriva är inte ett alternativ. Vilken smörja som helst kan ju krängas ut på hyllorna, bara det är ett namn som säljer.... och boken som författaren skriver i själva boken heter just Woman Down. Colleen Hoover kunde i alla fall hittat på en annan fiktiv titel till fiktionens författare.

Inledningsvis träffar vi Petra Rose som efter ett massivt drev tappat förmågan att skriva. Pank och förtvivlad drar hon sit tillbaka till en stuga vid en sjö i en skog, där hon ska sitta i avskildhet och få inspirationen att flöda (liksom pengarna ...) Hon ska rädda sin karriär till varje pris. Hon baserar sin romankaraktär på sig själv och den manlige hjälten ... Hur ska hon få inspiration? Petra träffar Saint och baserar Cam på honom. Hennes kvinnliga huvudperson Reya råkar ut för alla möjliga hemskheter, och det gör även Petra. Bland annat så blir hon överfallen i sitt hem och bunden vid en stol och misshandlad. Det är Saint som utsätter henne för detta, så att hon ska få "inspiration". Petra bagatelliserar skadorna - som dokumenterade skulle kunna leda till åtal för grov våldtäkt - och romantiserar sin våldsamma stalker och tänker att det är hon själv som varit otydlig med instruktionerna. Hm. 

Allt annat än ett direkt "ja" är inte samtycke. Att skuldbelägga sig själv efter ett överfall är helt fel - och helt fel "romantiska ideal" att föra vidare till Young Aduld Readers, som är CoHos största fanbase. När det gäller handlingen ... det är mest våldspornografi. Alltså överfall blandat med sex och sex blandat med överfall. Det blir ingenting av den utlovade thriller intrigen, hur är det med mordet-slash-självmordet i början och allt annat skumt som händer? Allt rinner ut i sanden. Att planera deckare och thrillers kräver en del - när det gäller brott, motiv, misstänkta, utredning, upplösning, alibis, plot twists och så vidare ... Colleen Hoover har skippat allt detta. Förutom två väldigt märkliga plot twists på slutet när det gäller Saints identitet och motivation. Och en märklig sista mening som öppnar upp för en uppföljare och mer "sexig stalking" för författare Petra Rose.

Det här är en bok som aldrig borde ha blivit skriven och definitivt aldrig publicerad. Det är som Nora Roberts light. Och en sämre version av Verity som Colleen Hoover redan skrivit. Boken är klart underkänd som thriller deckare och det är absolut inte heller romance. Tänk själv om ett tjejgäng överfallit en tjej i deras fotbollslag och gett henne samma skador som Saint ger Petra i den här boken. Det hade varit tal om grovt överfall, mobbing, stalking, misshandel med mera. Men eftersom samma våld kopplas ihop med sex ska det vara romance? Har de aldrig hrt talas om samtycke i USA`? Våld är våld - även när det blandas med något annat.

BOK: Once Upon a Broken Heart av Stephanie Garber - One hot mess ... i flera delar

 

Titel: Once upon a broken heart (svensk utgåva)

Författare: Stephanie Garber
Serie: Once upon a broken heart (del 1)

Antal sidor: 371

Utgivningsdatum: 2025-05-15

Förlag: Fenix

Översättare: Carina Jansson

Originalspråk: Engelska

Originaltitel: Once upon a broken heart

ISBN: 9789189988002

"Evangeline Fox växte upp i sin älskade pappas förtrollande kuriosabutik där hon fick höra legender om de odödliga. Som den sorgsne Hjärter prins. Hon vet att hans krafter är mytomspunna, att hans kyss är värd att dö för och att en överenskommelse med honom sällan slutar väl.

Evangeline har trott på ett lyckligt slut så länge hon kan minnas - ända till hon får reda på att hennes livs kärlek ska gifta sig med någon annan, och hennes drömmar krossas."

Stephanie Garber, känd för Caraval, är tillbaka med en ny serie som känns som Caraval fan-fiction. 

Även på svenska har den internationella bästsäljaren fått titeln Once Upon a Broken Heart ... Förlagen översätter snabbt så att allt klirr i kassan inte ska hamna hos den amerikanska utgivaren, eftersom romantacy trender kommer och går så snabbt. Sedan kan man också konstatera att många väljer originalet ändå eftersom det är "cringe" med romantacy hångel på svenska. Man kan lätt konstatera att stora delar av boken är "cringe" även i originalspråk.

Once Upon a Broken Heart börjar med en dörrpingla som berättare. Snyggt sagogrepp. Dörrpinglan varnar den kvinnliga huvudpersonen Evangeline för mannen som snart ska träda in i hennes butik, men Evangeline misstar detta omen och tror att dörrpinglan annonserar hennes livs stora kärlek. Därefter går det utför.

Vad som är utlovat är en saga, the modern fairy tale, med sagofigurer, en levande kortlek, en förtrollad prins och en stark hjältinna som ska bli prinsessa ... men vad som levereras är en förbannad förvirrad mardröm.


Huvudpersonen Evangeline är irriterande naiv hela tiden - hade hon gått i småskolan så hade man oroat sig för att hon blir första offret för pedofiler. Hon är söt och romantiskt lagd, har rosa hår med guldslingor, och hon litar på alla. Våldsamma killar är bara missförstådda. Yada yada. Jacks, den manlige huvudpersonen, har kysst alla till döds (utom en) av alla tjejer han varit med ... och han är den kille som Evangeline trånar efter allra mest. Jacks får henne att kyssa och gifta sig med en snygg prins, Apollo, som utsätter Evangeline för strypsex så att hon svimmar. I tredje delen introduceras en massa vampyrer, bland annat killen som dörrpinglan varnade för och som vill döda Evangeline genom att nafsa och bita på henne och dränera henne på blod. Ändå insisterar Evangeline på att han är missförstådd ... Jacks är också nära att döda Evangeline flera gånger. Evangeline är en ovanligt passiv hjältinna, visst, alla sagohjältinnor behöver inte vara tuffa krigare som viftar med armborst, men rent berättartekniskt är det tradigt med en hjältinna som sällan gör några egna val, det är bara en massa saker som händer henne hela tiden.

Biroller och cameos är endimensionella och förutsägbara karaktärer med få personlighetsdrag, platta och tråkiga, och Evangeline blir överraskad över att hennes styvsyster är ondskefull när vi som läsare hela tiden, från sida ett, förstått att styvsystern är just tropen "ond styvsyster". Hur naiv kan en huvudperson bli? Och detta är en huvudperson som gillar sagor och som jobbat i en bokhandel.

Intrigen är ... Ja, vad är intrigen? Vad är huvudintrigen? Vilka är sidointrigerna? Ingen aning. Allt rinner ut i sanden och boken slutar med fler frågor än en bok ska behöva sluta med, även en bok där det finns två uppföljare.

Det ska öppnas ett valv och det samlas mystiska stenar. Är det någon mer som tänker på The Philosopher's Stone? Eller infinity stones? Det pratas om kärleks förbannelser och utifall Jacks och Evangeline är menade för varandra. Jacks kräver att Evangeline kysser tre främmande människor mot att han stoppar ett bröllop. Evangeline gifter sig med en snygg prins som blir mördad på bröllopsnatten och hon måste (med hjälp av Jacks) rentvå sitt namn och sätta fast den riktige mördaren (varsågoda, alla som drömt om CSI fairy tales ...) Det är en av -och-på konflikt med styvsystern. Och i sista akten, sista tredjedelen av boken, får vi ett helt omotiverat överflöd av vampyrer och vampyrmytologi som känns som en kopia av andra dåliga romantacy Y.A. serier, bland annat mitten av Twilight-serien. Det finns nog med övernaturliga väsen, bland annat den levande kortleken, och sagofigurer i den här världen, förutan att slänga in vampyrer också, som verkar komma från en helt annan serie.

Det finns också fanservice till alla som gillade Caraval, och ett par personer från den serien gör cameo framträdanden. Jacks har haft ihop det med Donatella, och hon är den enda tjej han kysst som inte har dött. Tänka sig så romantiskt.

Hur bra är Once Upon a Broken Heart som romance eller romantacy? Kort svar: inte bra alls. Evangeline har ingen riktigt personkemi med någon av de andra karaktärerna. Inte med Luc, hennes första kärlek som istället vill gifta sig med styvsystern och så småningom blir vampyr (dörrpinglan borde ha ramlat ner och slagit honom i huvudet, så hade man varit av med honom direkt) . Inte med Jacks, som mest av allt ska utnyttja Evangeline för egna syften och ha henne att kyssa andra (det finns lite hallick-prostituerad retorik i deras repliker, Jacks äger Evangeline hon hon kan inte bryta avtalet - skitsamma att Jacks är ett övernaturligt väsen, det gör inte avtalet ett dugg bättre. Inte med prins Apollo som bokstavligen drabbas av en förbannelse som gör att han förälskar sig i Evangeline.
Det finns bättre romance än så. Både i fantasygenren och i alla andra genrer.
Det finns också ett problem med att romantisera toxiska relationer - både i fantasygenren och i alla andra genrer. Att hångel och sex ska vara förenat med dödsfara för tjejen (och att det sker med tvång och utan samtycke) är inte bättre för att det draperas i sagoretorik och rullas in i fantasygenren än om det hade skildrats rättfrat och realistiskt en vanlig skildring av gymnasieungdomars vardag i en alldaglig förort.

Boken lider också av att mycket av handlingen återberättas istället för att visas. En hel vecka (då Evangeline sovit efter att ha blivit förgiftad på Lucs bröllop) är fullproppad med händelser, bland annat har alla karaktärerna i kortleken blivit levande och nornorna lever öppet i samhället ... men detta samhällsomvälvande skede skildras aldrig. Det återberättas bara i ett par meningar för Evangeline. Och vi har fått vara med Evangeline som sovit hela tiden. Det är dåligt.

Och ständigt dessa profetior. Det finns ett valv i Norden som Evangeline och bara Evangeline är nyckeln till ... är det huvudintriden eller en sidointrig? Vad finns i valvet? Det får vi reda på i uppföljaren. Där Evangeline blir attackerad av ytterligare en snygg men olämplig pojkvän, i själva valvet, och dödar henne. I kid you not. Hon blir återupplivad, men ändå.
Ni vet de där tjejkompisarna som man ständigt uppmuntrar "Du har bara inte hittat rätt än ..."? Evangeline är den där tjejkompisen som man vill ruska om och säga "Sluta leta! Du kommer inte att hitta rätt, du är bara en vandrande katastrofmagnet som drar till dig mordiska psykopater! Börja med en hobby istället. Stickning eller curling eller kapsylsamlande. Men vad du än gör, dejta inte och läs inte romantacy för du har redan tillräckligt skeva föreställningar när det gäller att offra allt och stå ut med allt för den förbannade kärleken!".

Eländet fortsätter i The Ballad of Never After. Med känslomässigt uppfuckade och våldsamma killar, strypsex som nästan dödar Evangeline (och som borde ha gett henne bestående hjärnskador, om författaren brytt sig om att slå upp basic facts ...) och livsdränerade naffsande, bitande och blodsugande och en romantiserad bild av alzheimers. De flesta trådar knyts då ihop, eller glöms bort. Men det blir en tredje del. För Evangeline är fortfarande efter Jacks, trots att hon vet att han dödat alla tidigre flickvänner (utom en ) så hoppas hon på att hon i egnskap av "den sanna kärleken" ska kunna "rädda honom" och leva happily ever after. I alla fll tills nästa förbannelse drababr den här fantasyvärlden. Förbannelser här är som de äpplen som Jakcs irriternade alltid mumsar på - de verkar växa på träd och dimper ner när som helst som "the plot" behöver dem.

FILM: Agatha Christie's Seven Dials - De sju uren tickar i topp på Netflix ...

 

Titel: Agatha Christie's Seven Dials

Baserad på: The Seven Dials Mystery (1929) av Agatha Christie

Manus efter förlaga: Chris Chibnall

Regi: Chris Sweeney,

Premiär: Netflix, 15 January 2026

Aktuell: Etta på Netflix listan, tv-serier

Medverkande: Mia McKenna-Bruce (Lady Eileen "Bundle" Brent), Edward Bluemel (Jimmy Thesiger), Iain Glen (Lord Caterham), Martin Freeman (Superintendent Battle), Helena Bonham Carter (Lady Caterham) med flera ...

Betyg: 4

Dags för Hercule Poirot och Miss Marple att ta en välbehövlig paus. Dags att varva ner från de moderna Knives Out Agatha Christie homagerna. Dags att kolla in The Queen of Crime Downton Abbey style ... där mängder av rika människor festar på det glada 1920-talet, som om det inte funnes en morgondag ... och som om det inte hade funnits en gårdag. 

Det Stora Krigets Skugga vilar över världen, spionernas tid är inne och alla är ute efter någon slags magisk oförstörbar metall, ond bråd död härskar överallt och någonstans möts ett hemligt sällskap iklädda klocksiffror och mystiska, mörka kåpor ... Eat your heart out, Dan Brown! The Queen of Crime var först och störst med allt. Inklusive fåniga hemliga sällskap i mystiska, mörka kåpor.

Inledningsvis får vi möta en mängd festande människor på ett tjusigt gods. Alla är där. Ägarna har klass men inga pengar, de som hyr har pengar men ingen klass och fuskar övertydligt i kortspelet bridge.

Lady Eileen "Bundle" Brent är hög klass, men fattig. Hennes älskade bror, föräldrarnas favorit och "heir to the throne" dog i skyttegravarna under första världskriget och på den livade festen hintar hennes brors bästa vän om att han tänker be Bundle att gifta sig med honom. Bundle är överlycklig. Tills snyggingen hittas död i sin säng nästa morgon i detta tjusiga Downton Abbey liknande hus (och snyggingen är inte ens från Turkiet och spelas inte av Theo James ...)  Bundle inser snabbt att den fumlige arbetarklasspolisen (som påminner om den klantige sidekicken i Grantchester) inte kommer att lösa mordet, ingen tror ens att det är mord för det är vanligt att de som överlevt skyttegravarna överdoserar på sömnmedel - frivilligt eller ofrivilligt - när de försöker självmedicinera mot alla fruktansvärda minnen.

Så dör ännu en snygg ung kille som Bundle känner, och med sina sista andetag mumlar han något om Seven Dials och Jimmy Thessiger. Bundle slår sig ihop med Jimmy Thessiger - ännu en snygging i kompisgänget - och tillsammans försöker de lösa morden. Bundles kärestas syster hänger också med på ett hörn. Det finns helt klart Par i brott vibbar här, ungt snyggt par som löser mord och blir kära på kuppen ... Precis som i Tommy och Tuppence novellerna, precis som i Why  Didn't They Ask Evans ... Men är allt som det ser ut? 

Det är intressant att konstatera att The Queen of Crime var först med så mycket ... inklusive smarta, handlingskraftiga kvinnliga deckare, sådana som modern deckarlitteratur och deckarfilm svämmar över av. Miss Marple är mest känd. Men även Tuppence (Partners in Crime), Bundle (The Seven Dials Mystery), Lucy (4.50 from Paddington) och Frankie (Why Didn't They Ask Evans?) är damer med skinn på näsan. En del är singlar, en del gifter sig ... men Agatha Christie är även pionjär när det gäller att skildra lyckliga singlar. Efter första världskriget fanns det så många änkor och så många singlar - ett underskott av män ledde till att så många kvinnor helt enkelt fick ta vara på sig själva och gilla läget. Miss Marple är urtypen för ta vara på sig själv, och hon gillar alltid sitt läge, och hon stickar aldrig offerkoftor.

I filmatiseringen av The Seven Dials Mystery är Bundle är en gullig liten amatördeckare, spelad av Mia McKenna-Bruce, och hennes mamma är ännu bättre, spelad av Helena Bonham-Carter. Deras personkemi påminner lite om den i Enola Holmes, där en ung deckarflicka flankeras av en excentrisk mamma som kommer med coola, cyniska oneliners hela tiden ...

Edward Bluemel som Jimmy Thessiger är också bra och Martin Freeman dyker upp som en Scotland Yard anställd som ser ut som Watson, men som är lika dryg som Sherlock och aldrig delar med sig av vad han vet och vad Bundle borde akta sig för.

På det hela taget är The Seven Dials Mystery en snygg spionthriller, kombinerad med pusseldeckare, där The Queen of Crime tagit ut svängarna rejält och haft roligt med materialet och den nya, spännande tid som vi har att se fram emot (Agatha Christie skrev om 1920-talet på 1920-talet och hade inget "facit" vad som skulle hända hundra år framöver). Nytolkningen är långsammare och sorgsnare och med ett nytt slut och en ny skyldig och alla får prata jättemycket och jättelänge om känslor ... Vilket är väldigt mycket mer 2020-tal än 1920-tal. 

Förr i tiden var det "stiff upper lip", "put on a brave face", "keep calm and carry on" som gällde. Idag är det "keep on whining", "woe-is-me", "eveyone needs therapy" och smeta ut 90 minuters handling till dubbla tiden som gäller. Offerkoftor måste få tid att beklaga sig. Snygga kameravinklar måste få tid att beundras. Och kärlekssorger ska ältas och begrundas. Man får samma tanke som när nutida tegelstensdeckare kommer från tryckeriet - Agatha Christie hade gjort det här bättre, snabbare, effektivare. Men just nu lever vi i prokrastineringens tid. Just nu är detta den bästa serien på Netflix. Och tre timmar är ändå betydligt mindre än alla säsonger av Downton Abbey sammantaget ... En familjs och ett familjegods sönderfall och potentiella räddning kan skildras på så många sätt.

 

FILM: The Rip - Vinterns bästa biofilm finns på Netflix ...

Betyg: 3

Förr-i-tiden skulle The Rip ha varit vinterns dragplåster på biograferna, vuxen bad-boy-good-guy action med två pålitliga gamla filmstjärnor i huvudrollerna ... Radarparet som vi för första gången såg i Good Will Hunting, Matt Damon och Ben Affleck, återförenas som huvudrollsinnehavare och producenter i Joe Carnahans The Rip. Nu kan vi bekvämt avnjuta denna actiondeckare hemma på Netflix. En given etta på listan - alltså topplacering.

Jackie, en tuff narkotikapolis, blir mördad av två maskerade män, precis när hon pratar med en okänd kvinna på telefon. Det gäller droger och pengar - stora mängder pengar. Utredningen pekar på insiderbrott ... att de skyldiga kan vara kollegor till offret.

Så kommer ett tips in om en stor mängd pengar som finns gömt i ett hus i ett villakvarter som kartellen köpt upp. Dane Dumars och J.D. Byrne (Damon och Affleck) och tre kollegor (Steven Yeun, Teyana Taylor och Catalina Sandino Moreno) drar iväg tillsammans med hunden Wilbur (spelad av hunden Wilbur). Desi (Sasha Calle) släpper in dem och verkar samarbeta ... men vem har rent mjöl i påsen och vem lurar vem i denna spring-i-dörrarna fars där alla möjliga intressenter verkar vilja lägga sig i? Och vilka var de två männen som mördade Jackie? Det här blir till ett slags pusseldeckare där olika information delas med olika personer och allt går runt i en ring som en dödlig version av viskleken.

The Rip lever länge på att vara snygg, smart och sofistikerad ... och på slutet tappar man detta för någon slags vilda västern pang-pang där folk jagar runt och skjuter på varandra i det där halvmörkret som tycks brett ut sig över det mesta av film- och tv-världen nu-för-tiden (Game of Thrones - I'm looking at you ...)

Damon och Affleck har så klart perfekt kemi och för den som undrar ... ja, Affleck tar av sig tröjan och är fortfarande minst lika "ripped" som när han var Batman. Fast titeln The Rip syftar så klart på skattgömman med pengar, inte på något annat.

Det här är en actionthriller med läcker twist som är högt över Netflix vanliga medel, både när det gäller manus och skådespeleri. Vänskap, girighet, ett mordmysterium, några explosioner och en gullig hund. As advertised. Förresten, allt är baserat på en sann historia. Så klart.

FILM: Love Through a Prism - Netflix gorgeous new anime celebrates art - with art!

Love Through a Prism’ on Netflix, in which a Japanese exchange student enrolls in a prestigious London art academy

Netflix is joining forces with award-winning manga artist Yoko Kamio and Wit Studio to bring you the brand new original coming-of-age anime series, Love Through A Prism. Kamio is back two decades after completing her best-selling work, Boys Over Flowers, to create an engrossing, fresh story set in 20th-century London. Gifted young artist Lili Ichijoin (Atsumi Tanezaki) takes the biggest risk of her life as she leaves Japan to attend an elite English art academy. Alone in a strange land and far from everything she has ever known, Lili will have to work harder than she ever has before in order to compete with her gifted aristocratic classmate and keep her artistic dreams alive. Keep reading to learn more about how Love Through A Prism can add some color and warmth to your winter season streaming.


Opening Shot: A girl awakens on a steamboat before hurriedly getting dressed in a kimono and arriving ondeck. There, she basks in the ocean views and fresh sea air as her destination, England, looms in the distance.

The Gist: It’s the early 1900s, and young Japanese woman Lili Ichijoin (Atsumi Tanezaki) has left her homeland to become a painting student at the world-renowned Saint Thomas Art Academy in London, England. Lili enters the institution on the enthusiastic recommendation of her art teacher back home, who lauded her as a young woman of exceptional talent. At this elite academy, it doesn’t matter if you’re a man, woman, nobility, or commoner; everyone is equal and given the chance to create art that will make an impact in the world. Here, raw talent alone isn’t enough to succeed, and students must push themselves in every discipline to have a hope of making it as an artist.


Although Lili is overwhelmed by her new surroundings, she finds guidance and companionship in her spunky dormmate, Dorothy Brown (Megumi Han). As Dorothy shows Lili around, she also points out gallery displays featuring the top three students from their graduating class, and Lili is especially struck by the work of the “undisputed number one,” Kit Church (Koki Uchiyama). Lili’s strict mother (Yuhko Kaida) only allows her to attend Saint Thomas under the condition that, within six months as an exchange student, Lili must finish at the top of her class or return home and give up her artistic dreams to focus on marriage and taking over the family kimono business.

With the gifted Kit as her top competition, Lili has a steep uphill battle to fight if she wants to reach the top. And as if his unparalleled artistic prowess isn’t enough, two strange initial meetings with the gifted blonde make Lili view him as a bizarre, rude, and irreverent boy who digs through other people’s belongings and eats charcoal-covered bread. But despite their less-than-ideal first impressions of one another, Lili and Kit just might find that their shared love of art could be enough to overcome their differences and begin a breathtaking romance.


What Shows Will It Remind You Of? Love Through A Prism may remind viewers of other art-centric anime series like Blue Period, Honey and Clover, and Arte. Additionally, the overall vibe of the series and its world seem remiscent of the nostalgic, picturesque, and emotionally layered spirit of Studio Ghibli films like Kiki’s Delivery Service, Howl’s Moving Castle, and Only Yesterday.

Our Take: When a show’s plot revolves around art, it’s hard not to have high expectations about the visuals depicted in the series. Luckily, Love Through A Prism not only meets expectations but exceeds them with its vibrant, detailed, and period-accurate renderings of London’s landmarks, streets, and fashion, not to mention the intricate illustrations of art within the art. From the eye-catching mix of 2-D and 3-D works to the unique, colorful character design, the visuals are imbued with depth, life, and care that immediately pull you in and immerse you in the world.

Based on the first episode, this seems to be a humorous, relaxing, and character-driven show, but there are also hints at deeper themes like societal expectations, familial obligations, gender norms, and cultural differences. The scene where Dorothy assumes that Lili is a shuriken-carrying samurai might seem silly on the surface, but it also hints at just how isolated our protagonist might feel in a faraway land where no one really understands her (although luckily, there doesn’t seem to be a language barrier issue so far). Kit also makes a strong first impression, and I’m intrigued to see where his character arc and relationship with Lili go from here.


Performance Worth Watching: Right away, Lili Ichijoin stands out as a warm, spirited, and likable protagonist. It’s easy to be charmed by her determination and energy as she crosses oceans and embraces the unknown to achieve her ambitious artistic dreams.

Parting Shot: Lili appraises the talented, messy, oddball top student Kit as she remembers her mom’s ultimatum to rise to the top of Saint Thomas Art Academy within six months or move back home. As Kit starts snoozing in the midst of a confrontation without a care in the world, Lili internally resolves that she’s going to beat this guy and become the new number one.

Sleeper Star: Mysterious, strange, and gifted artist Kit Church certainly stands out despite his limited screentime in the pilot, and we look forward to seeing more of his eccentric antics and learning more about him in the episodes to come.

Most Pilot-y Line: “Father, Mother. I’ve managed to arrive safely. I, Lili, am in London now!”

Our Call: Love Through A Prism starts strong with an engaging, visually appealing, and charming first episode that will leave you hungry for more. If you love period pieces, history, or slice-of-life romances driven by likable characters, then this is the show for you. STREAM IT!

Agatha Christie’s Seven Dials review – New On Netflix - Glamour, wit and knives out ..

Seven Dials

Agatha Christie’s Seven Dials review – A country house mystery crackling with wit and escapist glamour

Netflix manages to capture the seductive appeal of Britain’s Roaring Twenties in this spirited and ingeniously plotted espionage thriller

Agatha Christie’s Seven Dials is all about time running out. Clocks tick throughout: on mantelpieces, in pockets, and – most ominously – in a circle of seven around a handsome corpse. It’s a motif that haunts this adaptation of Christie’s 1929 novel: the sense that something precious is slipping away, that the Roaring Twenties won’t last for ever.

That body, found the morning after a lavish country house party, belongs to Gerry Wade (Corey Mylchreest), suitor to Lady Eileen “Bundle” Brent (Mia McKenna-Bruce). The police call it misadventure. She calls it murder. What follows is playful and lighthearted, but deceptively shrewd.

Fifty years after Christie’s death, Broadchurch creator Chris Chibnall mines this early work for something more spirited than her Poirot mysteries. Far from being another moustache-twiddling, drawing-room whodunnit, here her first venture into literary espionage crackles with wit and intrigue. Unlike the BBC, whose recent habit of tinkering with Christie’s plots – from changing the killer in 2018’s Ordeal by Innocence to the character swap of Murder is Easy in 2023 – earned it considerable flak, Chibnall resists the urge to meddle too much with the source material.

It works – especially if you’ve exhausted Rian Johnson’s Knives Out films yet still crave another Netflix puzzler. Cleaving to a formula the Christie fanbase knows with shivery intimacy, the three-part series feels relaxed and sure-footed in its deployment of thrills and knowing laughs. Director Chris Sweeney orchestrates the jazz-age pizzazz with aplomb, dressing everything up in glitzy, silk-and-sequinned glamour. In his brilliant British thriller The Tourist, he coaxed a memorable turn from Danielle Macdonald, as earnest as it was delightfully awkward.

And if further proof were needed that the director is a dab hand at drawing out nuanced work from young actresses, McKenna-Bruce – a Bafta winner for her role in 2023’s How to Have Sex– supplies this in spades. The script establishes what drives Bundle’s investigation, but it’s clearer still in her performance, all caffeinated determination. She refuses to be sidelined. Refuses to accept convenient explanations when her investigation escalates from domestic tragedy into full-blown conspiracy – Foreign Office secrets, international espionage, the works.

Excellent, too, is Edward Bluemel, most recently seen on stage alongside his former Sex Education co-star Ncuti Gatwa in Born with Teeth. Here, as the roguish man about town Jimmy Thesiger, he emanates a kind of louche ambiguity, while Helena Bonham Carter does a fine line in eccentricity – of course she does – as Lady Caterham, dispensing such wisdom as “One must never thank staff. Where would it end?”

Completing this coterie of beloved British faces is Martin Freeman, a moustached, seemingly unflappable presence as Superintendent Battle, the Scotland Yard detective who finds himself both helping and hindering Bundle’s pursuit of the truth.

While the plot creaks a little in places, Seven Dials is generally a lot of fun, shot through with self-awareness that never curdles into smugness. The camera fixes on the minutiae – from the sumptuous country estate interiors to London’s smoky nightspots – creating a world that seduces even as it unsettles.

Christie adaptations are tricky to get right. Kenneth Branagh’s recent Poirot efforts (Death on the Nile, A Haunting in Venice) felt overwrought and self-important. Better was Hugh Laurie’s spry Why Didn’t They Ask Evans? (2022), which leant intelligently into the book’s 1930s milieu, with its labyrinthine plotting deftly laid out. The gold standard remains Sidney Lumet’s 1974 Murder on the Orient Express, which understood that Christie’s clockwork storytelling works best when taken seriously.

Seven Dials sits comfortably in that upper tier. It pulls off the difficult trick of making something feel both nimble and reassuringly familiar – a period caper that glides through gilded country piles and shadowy streets. Perfect escapism, then, in this, the bleakest month: exquisitely timed, wound to perfection, and deadly on the hour.

FILM: Tron: Ares - sjukt läcker och massor av tomma kalorier

 Jared Leto i Tron Ares:

Film: Tron: Ares - 4K UHD och BD

Regi: Joachim Rønning, med Jared Leto, Greta Lee, Evan Peters, Jeff Bridges, Gillian Anderson, Jodie Turner-Smith.

Betyg: 3

Jeff Bridges återkommer till sin tron i ännu en Tron, X-files Gillian Anderson är underbar, Jared Leto verkar älska att spela godhjärtad AI ... lägg till massor av nostalgi och läckra bilder så har ni ögongodis för en helkväll. 


Tron i regi av Steven Lisberger kom 1982. Jeff Bridges som spelutvecklare som hamnar i datorns digitala värld med de program som han själv kodat. En dyr flopp på sin tid, en kultklassiker idag. Som mjölkas på uppföljare. Med den skillnaden att vad man än hittar på, så är väl verkligheten ännu mer vrickad ... ?

Tron: Legacy kom 2010 och satte igång en nostalgitrend där skåpmat kunde dammas av och säljas på nytt.  Jeff Bridges föryngrades digitalt (och inte speciellt lyckat) och soundtracket vibrerade av 

Daft Punk.

Tron: Ares väljer klokt nog att göra en lite lagom omstart utan att reboota helt - man kastar inte bort vad som hände i Tron: Legacy, utan försöker bygga vidare. Eve Kim (Greta Lee) och Julian Dillinger (Evan Peters) har rivaliserande techbolag och de försöker båda två att bli först med att ta in den digitala världen i den verkliga (eftersom att det är lätt att printa ut saker från den digitala världen till vår värld ... så känns det inte helt långsökt att detta är nästa steg).  Julian skapar superprogrammet Ares (Jared Leto), en avancerad AI som ska få tag på lösningen. Inga hinder är för stora eller för heliga för att krossas.

Norrmannen Joachim Rønning har tidigare regisserat bland annat norska biosuccéen Max Manus och Hollywoodproduktionen Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales och han vet hur man använder en stor budget. Det här är en popcornfilm med full fart. Efter en massa bakgrundshistoria går vi in på snygg, stilren action med liv och lust och ett soundtrack av Nine Inch Nails. Sjukt läckert. 

En hel skiva med extramaterial ingår. Här finns allt du någonsin velat veta och mycket mer. Legacy.