Camilla Lagerqvist - Mörka julnätter, Krigets barn
- När vi sågs sist pratade vi om den utmärkta deckaren Detektiv Tillman som är kategoriserad som skönlitteratur för vuxna. Du är ju även en framgångsrik barn-ungdomsboksförfattare. Jag älskar Mörka julnätter. förra årets stora julbok, den kommer fram i år igen ... Finns det någon speciell historia eller anekdot som ligger bakom Mörka julnätter?
- När förlaget frågade om jag ville skriva nästa års adventsbok - man får frågan året före - blev jag väldigt glad, det kändes verkligen som ett hedersuppdrag. Jag visste på en gång att jag ville skriva en historisk roman, det är ju det jag tycker är roligast! Som barn var jag väldigt ofta hemma hos min farmor och farfar som bodde i Örsundsbro utanför Uppsala. De hade sparat alla min pappas och fasters böcker, bland annat Petter och Lotta firar jul. Jag var inte gammal när jag bläddrade i den boken första gången och jag kom ihåg att jag tyckte julbocken var väldigt otäck. Sedan mindes jag också att jag hade läst någonstans att julbocken kunde stoppa stygga barn i sin säck och ta med sig dem så det var definitivt inte en genomgod figur. Därför kretsar handlingen kring just julbocken.
- Illustrationerna är helt magiska. Fick du själv välja bilder, illustratör eller var det en lycklig slump att allt passar så bra ihop?- Jag fick vara med och välja illustratör och så fort jag fick se Lina Blixt illustrationer så visste jag att jag väldigt gärna ville arbeta med henne. Hon är en fantastisk konstnär och hennes illustrationer är magiska. Jag har både låtit sy upp en klänning med bilder från boken och gjort tavlor av flera av illustrationerna.
- Jul förr i tiden var som Halloween nu för tiden. Saknar du den mer ruggiga sidan av dagens jul, har det blivit för sockrigt Coca-Cola-sött?
- Ja, jag saknar den gamla mystiken när man trodde att det fanns gårdstomtar, små vresiga vättar som skötte om gårdens djur. Jag tycker också att det är lite tråkigt att man glömt bort den traditionella svenska Jenny Nyström-tomten som bodde i en liten stuga inne i skogen och kom körande med häst och vagn eller helt enkelt kom gående i skogsbrynet med säcken med julklappar slängd över axeln.
-Det är också en suverän deckare. Var det bra genrep inför din fenomenala deckarserie om Detektiv Tillman?
- Kanske det, jag tycker mycket om historiska deckare. Detektiv Tillman kom jag faktiskt på när jag blev väldigt mörkrädd en sen kväll när jag var i sommarstugan och hade att ha läst en otäck deckare om en seriemördare. När jag gick och la mig längtade jag efter en mysig, historisk deckare med en stark kvinnlig huvudperson/personer och så föddes idén till Detektiv Tillman.
- Krigets barn är din senaste bokserie och en mycket stark drabbande och aktuell barnboksserie. Jag sa till grannen att det handlar om Finland och andra världskriget. Hon sa "men det är väl självklart". Med tanke på att över 470 miljoner barn lever i krigsdrabbade områden idag tyckte jag inte alls att det var självklart. Hur kom du på att välja att skriva om de finska krigsbarnen? Visst har du skrivit mycket om andra världskriget tidigare ...?- Egentligen föddes idén under ett författarbesök strax efter att Ryssland anfallit Ukraina. En kille i sexan frågade hur kriget i Ukraina påverkat mitt skrivande, jag hade inget svar då, men dagen efter föreläste jag för lärare och bibliotekarier och efteråt kom en av bibliotekarierna fram och frågade varför jag inte hade skrivit om de finska krigsbarnen och då var det något som klickade till. När jag kom hem och började göra research hittade jag väldigt många likheter med det som har hänt och händer i Ukraina och det som hände under det finska vinterkriget som startade 1939. Så man kan säga att trots jag skriver om de finska krigsbarnen så hoppas jag att man drar paralleller till nutida krigsbarn som tvingas fly från sina hemländer.
- Visst har du skrivit mycket om andra världskriget tidigare?
- Ja, det stämmer, jag har skrivit en serie som heter Svarta rosorna som också utspelar sig under andra världskriget. Den handlar om Maja, Ben och Hilde som är tretton år när den första boken börjar. De bor i en liten svensk by som ligger på gränsen till Norge och bestämmer sig av olika anledningar för att starta en motståndsgrupp för att kämpa mot nazisterna som ockuperar grannlandet.
- En sak som överraskade mig var att vi fick följa de krigsbarn som hamnade i Gävle med omnejd. Av någon anledning hade jag tänkt att vi skulle hamna i forna tiders Uppsala eller att vi skulle få följa med det krigsbarn som hamnade i Stockholm ... Kopplar jag ihop dig alldeles för mycket med Uppsala ... ?- Jag är född i Uppsala och bodde där ända fram tills jag började skolan då vi flyttade till Gävle där min pappa fått nytt jobb så man kan väl säga att jag vuxit upp på båda ställena. I andra delen av Krigets barn hamnar Viivi och Tuulikki, efter en hel del äventyr i Långsand, Älvkarleby som jag också har kopplingar till. Min mamma växte upp i Långsand hos sina morföräldrar. Så förebilden är deras gård och min mammas mormor Berta som dog när jag var tre månader. Av naturliga skäl har jag inga minnen av Berta men jag önskar att jag hade fått lära känna henne. Hon ska ha varit en väldigt snäll och omtänksam person som bland annat hade ett eget bibliotek i huset dit grannarna kunde komma och låna böcker.
- Har du någon favoritepok i historien?- Trots att jag skrivit mycket om andra världskriget så måste jag nog säga att tiden efter första världskriget, det glada tjugotalet är mitt favoritdecennium. Även om det inte alltid var så glatt så var det en tid med mycket framtidstro och flera viktiga beslut för jämställdheten togs. 1921 fick svenska kvinnor rösträtt (som sista land i Norden) och gifta kvinnor blev myndiga. Dessutom påverkade det modet, det blev friare, bort med korsetter och kjolar som släpade i marken och dessutom föddes flappern.
- Varifrån får du inspiration?
- Spännande historiska händelser, levnadsöden, småsaker som jag snappar upp från tidningar eller hör äldre människor berätta om.
- Har du någon gammaldags jultradition som är mysig och som du vill tipsa om? - Julstämning för mig handlar mycket om det där mystiska som man trodde på förr i tiden. När mina barn var yngre brukade jag ta med dem på en promenad i skogen, antingen dagen före julafton eller på julaftons förmiddag och så letade vi efter tomtar, fast inte den stora, röda, amerikanska tomten utan den lilla gråklädda skogstomten. Ibland tyckte vi att vi skymtade en grå eller röd luva bakom granarna.
Extra mysigt var det om det var mycket snö och minusgrader. Vi brukar också ställa ut en tallrik med risgrynsgröt till tomten varje julaftonskväll. Förr många år sedan när jag arbetade som journalist skrev jag om en kvinna som sydde tomtar som var exakta kopior av den gårdstomte som hennes föräldrar beskrivit hade bott på gården förr. Jag köpte en sådan, helt gråklädd tomte av henne. Mina barn har döpt honom till Tryggve och honom tar vi fram varje jul. En annan tradition är pepparkaksbak och pepparkakshusbygge. Årets planer är episka!
