Författarmötet: Stefan Holm når nya höjder med sin Jessica ... Varm värmländsk feelgood när den är som magiskt bäst!

Foto: Harper Collins Nordic Ola Axman

Stefan Holm når nya höjder tillsammans med sin partner-in-love: Jessica Eriksson. Tillsammans har de skapat året-runt-mysig varm värmländsk feelgood när den är som bäst ... allt kryddat med en liten gnutta hemvävd magi. 

Château vid vägens slut  inledde en omtyckt succétrilogi som är utmärkt reklam för ett drömskt vackert Värmland, samtidigt som renoveringsdrömmarna skildras mycket realistiskt. Stefan och Jessica är både ett radarpar bakom skrivbordet och ett romantiskt par privat. 

Här svarar de på frågor om sin värmländska feelgood serie, och allt från hur de ställer sig till programmet På spåret till hur romantiska de är privat, mellan alla skrivarpass och höjdhoppsträningar  ...

- Feelgood-romance serien om Ellinors château är helt förtrollande på rätt sätt. Det är en sådan fin blandning av vardagsrealism och lågmäld ... ja, vardagsmagi. Hade ni något särskilt frö som utvecklade sig till château serien?

Stefan: Från början hade vi en helt annan idé till serie, men av olika anledningar föll den. Vi satt hemma vid Jessicas köksbord och bollade idéer fram och tillbaka när hon påminde sig om en bild på en förfallen herrgård som hon hade sett på Instagram. Vad händer om vi ställer den där herrgården på ett gärde utanför Karlstad? Och sedan låter någon ärva den? Ganska tidigt var vi också inne på det som vi tillsammans med förlaget kom att kalla ”hemtrevliga spökerier”, inte övernaturliga inslag per se, men ändå lite mystik.

Jessica: Vi ville skriva så verkligt som möjligt, så att läsarna kan känna igen sig i vardagsmiljöerna, men samtidigt låta ett stråk av övernaturliga inslag gå genom texten på ett sätt som gör att det känns som att de är en del av vardagen. När jag var liten älskade jag Maria Gripes böcker, och kanske är det influenser från hennes skrivsätt som inspirerat, även om vi har tagit det vidare för att passa en vuxen publik och fogat in det i romancegenren. Jag hade inte tänkt på det själv förrän vi fick frågan på ett författarsamtal i våras, men jag kan ju se att det finns en del kopplingar.

- Jag gissar att ni skrev en bok i taget ? Eller hade ni alla tre färdiga innan de blev utgivna?
Kan det vara en viss press att prestera när första boken blev så väl mottagen?

Stefan: Vi hade både avtal och synopsis för alla tre böckerna redan innan vi satte igång med att skriva den första, så i de stora dragen var allt planerat, även om det förstås hände saker under vägen som vi kanske inte hade räknat med, som att Alva fick ta större plats i andra och tredje boken till exempel. Den tredje boken var helt klart den svåraste att skriva eftersom första boken höll på att lanseras då och andra boken var på väg att färdigställas, så det var lite splittrat i just den perioden.

Jessica: Den tredje boken är ju en julbok, och vi höll som bäst på att skriva och redigera den i maj, när det var riktigt varma och soliga dagar. Jag minns att det var särskilt svårt att då komma i julstämning, så vi fick spela julmusik och värma glögg medan solen gassade där utanför fönstret. Så ja, del tre var definitivt den svåraste att skriva. Jag tror dock inte att vi hade någon prestationsångest då. Allt gick så snabbt under våren. Vi jobbade för fullt på våra vanliga jobb, skrev för brinnande livet och dessemellan lanserades både del ett och del två. Det var en intensiv men väldigt rolig tid.

-Jag har träffat många författarpar genom tiderna. Ett brittiskt par (som skrev romcoms i bokform) gjorde så att han skrev killens kapitel, och hon skrev tjejens ... svenska par brukar däremot oftast stafettskriva ... Med tanke på att ni har två manliga huvudpersoner som berättar och en kvinnlig, i alla fall i första boken, skulle Stefan ha fått dubbelt så mycket att skriva med den brittiska modellen! Eller det där kanske var ett bra tips för Jessica att komma med till nästa triangeldrama ni ska skapa?

Stefan: Vi har genom åren provat på olika sätt att skriva på och landat i att stafett passar oss bäst. Med stafettskriva menar vi att skriva 500 eller 1 000 ord och sedan skicka vidare till den andra. På så sätt flätas våra olika sätt att skriva samman till en enhet. Mitt språk är mer korthugget, samtidigt som jag vill ha handling och föra berättelsen framåt. Jessica är bättre på att stanna upp och beskriva både miljöer och känslor. När vi skriver tillsammans uppstår något extra, som liksom ger ett naturligt flöde i berättelsen. Sedan är det alltid roligt att lämna över stafettpinnen med en liten cliffhanger eller utmaning ... Varför inte i form av en ny karaktär som vi inte alls hade kommit överens om?

Jessica: Det är alltså inte så att jag skriver de kapitel som är ur ett kvinnligt perspektiv och Stefan de som är ur ett manligt, utan vi skriver båda två ur alla olika perspektiv. Vi har tränat en del på detta tidigare, exempelvis när vi skrev audioserien ”Dessa tankar på dig” för BlancheStories för ett par år sedan. Varje text var på totalt 1 500 ord och vi skulle skriva sex avsnitt, varannan ur ett manligt perspektiv och varannan ur ett kvinnligt. Vi skrev då 500 ord var och skickade till den andra, avsnitt för avsnitt, där vi turades om att börja och sluta varje avsnitt så att vi i slutänden hade skrivit precis lika många ord var. När ett råmanus är klart redigerar vi texten i flera vändor, så i slutänden finns det nog inte en enda mening som är bara min eller bara Stefans. På så sätt blir våra texter en gemensam skapelse inte bara på innehållsnivå, utan även på ordnivå eller till och med bokstavsnivå.

- I många kända svenska författarpar (till exempel Bergfeldt/Sarenbrant, Fexeus/Läckberg) så finns det en som vill planera allt minutiöst, medan den andra är en så kallad intuitiv skrivare ... som låter saker rulla upp sig efter hand. Vem är vem av er två?

Stefan: Jag är definitivt den som vill planera och strukturera saker, medan Jessica älskar att bara flödesskriva. Samtidigt är jag väldigt dålig på att komma igång med skrivandet, så utan Jessica hade jag nog bara planerat, planerat och planerat utan att någonsin få någonting gjort. Vi brukar säga att hon får mig att börja skriva och att jag får henne att sätta punkt.

Jessica: Ja, jag älskar att bara sätta mig ned och låta texten växa fram utan någon egentlig plan, men det fungerar inte när man skriver tillsammans. Då måste man ha en gemensam ram, samma synsätt på handling, karaktärer och miljöer. Vi måste båda veta vart vi är på väg i skrivandet och vad handlingen ska leda fram till, även om jag ibland inte kan låta bli att lägga till sådant som vi inte har kommit överens om. Ofta är det någon ny karaktär som liksom knackar på min axel och vill in i handlingen, eller en ny vinkling som dyker upp. Jag tror att Stefan i hemlighet gillar de där små överraskningarna som han får ibland efter att texten har varit en vända hos mig… Och jo, jag erkänner, utan Stefan hade jag sannolikt fortsatt att skriva på ett manus som skulle bli evighetslångt och aldrig bli klart. Det är definitivt genom planeringen som det blir färdiga böcker.

- Är det ett plus i kanten att vara ett par privat när man skriver, kanske rent logistiskt ... Och det borde väl vara ett gott tecken att ni först träffades på en novelltävling? Men ... hur gick det till sedan, när blev ni ihop? Som romance-fan hoppas jag ju på något storslaget grandiost ... och lite filmiskt?

Stefan: Det är definitivt ett plus! Dels rent skrivarmässigt eftersom vi kompletterar varandra rent språkligt, dels privat eftersom vi helt enkelt lär känna varandra bättre och på ett djupare plan genom att vi skriver tillsammans, för hur det nu är så delar man med sig av sig själv och sitt innersta när man skriver om känslor och relationer.

Jessica: Jag håller med! Vi delar ju dessa skapade världar och karaktärer med varandra, för de är ju något som vi tillsammans har byggt upp. Ibland räcker det med ett citat eller en hänvisning till något av det vi har skrivit för att den andra ska förstå precis vad som avses. För varje text vi skriver blir vi allt bättre på att skapa tillsammans, både berättelser i sig men också i skrivprocessen. Haha, det var storslaget och grandiost när vi träffades, så klart, men vi får lämna lite till memoarerna! Vi jobbade båda på Karlstads universitet på den tiden, och på olika vägar blev det så att vi satt i samma jury för en novelltävling tre år i rad. Sedan dröjde det lite innan vi blev ett par, men på den vägen är det.

- Hur gör ni för att hitta miljöer och stämningar som verkligen känns och har ni själv några favoriter? Miljöskildringarna är helt fantastiska! Har ni själva några smultronställen i Värmland, för julsemester eller för sommarsemester? Ni kan välja både ur böckerna och utanför böckerna om ni vill ...

Stefan: Att hitta miljöer i Värmland är ju det enklaste som finns, säger jag som lokalpatriot och bara pyttelite partisk i frågan, haha! För egen del kan tycka att det är helt oslagbart att promenera längs Klarälven här i Karlstad, det är något med det ofta spegelblanka vattnet som gör något med mig. Vi firade en midsommar ute på Hammarö sydspets ett år, det var också helt fantastiskt. En annan syn som jag aldrig tröttnar på är när man kör längs den annars ganska dödligt tråkiga E45:an norrut längs Fryken.

Jessica: Första gången jag var i Karlstad var när jag var här på anställningsintervju på universitetet i februari 2008. På väg hit slogs jag av att det bara var skog och skog och skog överallt, och jag tänkte att jag nog inte blir kvar här särskilt länge, men jag är fortfarande kvar och det verkar nog som att jag är fast för alltid. Det visade sig att det var något alldeles särskilt här, med solen och älven, skogarna och människorna, och sedan träffade jag ju Stefan. Vi har varit på massor av utflykter runt om i Värmland, och nog har vi tillsammans varit på samtliga ställen som vi skriver om. Sunne är en plats jag gärna återvänder till oavsett årstid, och räkmacka i Värmskog hör numera sommaren till. Bland det galnare vi gjort är ju Tut-bingo på Tallmovallen, och jag kan väl säga så mycket som att det som beskrivs när det gäller just detta i det kapitlet i Château vid vägens slut  är mer eller mindre är hämtat direkt ur verkligheten.

- Kan det finnas personer som ni gillar mer eller mindre, som ni identifierar er med ... eller som ni skulle vilja ha som kompis i verkligheten? Jag måste säga att jag (trots att jag är relativt ohändig) identifierade mig mycket med Felix ... jag inser att jag låter precis likadan när jag till exempel inte vill åka till Paris för då kan jag missa en viktig match!

Stefan: Felix är nog den som är mest lik mig, även om han drar det där med att vara hemkär ytterligare ett par varv, och jag kan tänka mig att vi skulle kunna funka rätt bra ihop som kompisar. Men den som var roligast att skriva om var nog ändå Manfred Mörk, att få blanda in en helt igenom ond karaktär i romance bryter liksom av lite.

Jessica: Den roligaste karaktären att skriva om tyckte jag var Alva. Tanken från början var att hon skulle ha en liten biroll, vilket hon har i den första boken, men sedan växte hennes roll mer och mer och i del två och framför allt del tre blir hon en av huvudkaraktärerna. För varje kapitel blev hon mer och mer nyanserad och växte liksom in i den ursprungligen tänkta handlingen, tillsammans med katten Bamse. Jag tror inte att jag identifierar mig med någon av karaktärerna, även om jag nog har lagt in lite av mig själv i Ellinors känsla av att så att säga hitta hem och hitta kärleken i Värmland.

- Vad gör ni när ni inte skriver romaner tillsammans?

Stefan: Just nu, och den senaste tiden, har det varit mycket fokus på att vi ska flytta ihop med allt vad det innebär. Men för att koppla av tillsammans ser vi ofta på film, katastroffilm eller romcoms, och promenerar gärna med hunden Chili.

Jessica: Jag byter jobb vid årsskiftet, så utöver försäljning av lägenhet och hus och den förestående flytten har jag haft fullt upp med att lämna över mitt nuvarande uppdrag som dekan för lärarutbildningsnämnden och samtidigt så smått börjat ställa om till mitt lektorat i svenska språket. Från årsskiftet kommer jag att forska om skrivande på halvtid och undervisa på halvtid, till en början i retorik. Det har inte blivit så mycket avkoppling den här hösten.

-Det är förmodligen en ovanlig karriär (post-Olympic-Gold-Medal) att bli romanceförfattare.  Det är få förunnat ... Jag hade tänkt fråga dig Stefan om du fått några reaktioner på det från kollegor och kompisar, när du fortfarande arbetar och rör dig i friidrottsvärlden, och tränar och träffar samma sportfolk ...

Stefan: Att jag skriver böcker tror jag inte förvånar någon speciellt mycket. Jag både läste och skrev mycket redan under den aktiva karriären. Däremot kanske en och annan höjt på ögonbrynen för valet av genre, men det är ändå förvånansvärt få, får jag lov att erkänna.

- Sedan kom jag på att det kanske är ännu ovanligare att doktorer och professorer skriver underhållande böcker ... feelgood (eller women's lit) har förr inte setts som riktigt rumsrent, i alla fall bland litteraturvetare, fast jag tycker att jag känner att vindarna håller på att vända ... att genrelitteratur i allmänhet (sci-fi, fantasy, romance ...) blir mer och mer uppskattat. Har Jessica fått några reaktioner av fellow professors?

Jessica: Jag har faktiskt inte fått särskilt många reaktioner från kollegor, men de jag har fått har varit positiva. Jag gissar att de som inte gillar böckerna håller tyst och inte säger något alls, haha! När vi har haft författarkvällar i Karlstad och några av mina kollegor har varit på plats har vi fått väldigt fina kommentarer och frågor från dem, som dels har handlat om hur vi gör när vi skriver tillsammans, dels om vad vi har inspirerats av, både i vår vardag och i vårt läsande genom livet. Jag håller med om att vindarna definitivt håller på att vända när det gäller värdet av ”underhållande böcker”, som feelgood, romance och deckare, både innanför och utanför den akademiska världen. Faktum är att jag har flera kollegor vid universitetet som antingen redan skriver eller som drömmer om att skriva skönlitterärt. Däremot tror jag att det tar ett tag innan våra genrer på riktigt blir accepterade i de mer så kallade finkulturella kretsarna.

 

- Stefan säljer sitt hus, Jessica säljer sin lägenhet, och ni berättade tidigare lite om era flytta-ihop-planer ... Blir det för er två tillsammans en flott lägenhet, en vanlig villa med vovve, eller ett ambitiöst och romantiskt "Det sitter i väggarna" renoveringsprojekt ... ?

Stefan: Det blir en lägenhet i centrala Karlstad. Visst finns det något oerhört lockande i att köpa något stort och ovanligt hus, typ ett gammalt stationshus eller en skola eller kyrka, en bit ut på landet och sedan blåsa ut allt och renovera det från grunden. Men det ska väl erkännas att vi inte riktigt besitter vare sig tålamodet eller kunskaperna för ett sådant projekt. Dessutom är det rätt skönt att bo inne i stan. Vovve däremot, det har Jessica redan en.

Jessica: I slutet av februari flyttar vi in i lägenheten, som är både mysig och lyxig, får man väl lov att säga. Det är ett penthouse med magisk utsikt över Klarälven, faktiskt precis nära det promenadstråk där vi brukar väva våra historier och planera upplägget för våra böcker. Inga renoveringar behövs, men vi kommer nog att se till att det blir en och annan rokokoinspirerad guldtapet!

 

-Blir det mest av allt inrett med modern Ikea stil eller läcker 1700-tals glans som får Antikrundan-kändisarna att gråta av glädje?

Stefan: Det blir nog något slags mix, men jag misstänker att den bättre hälften av det här förhållandet kommer ha fler idéer om hur saker och ting ska inredas och att hon därför oftast får som hon vill – därav lite mer färger och former än vad praktiska Ikea-möbler kan erbjuda.

Jessica: Jag kan garantera att det kommer att bli en hel del rokokomöbler, speglar med tunga guldramar och stora kristallkronor. Men jo, det får väl bli en och annan Ikea-möbel också, haha!

-Värmländska turistbyrån borde ge er en guldmedalj. Har de förresten château-event på gång? Château-kartor?  De borde ha det. Förresten, liksom Ellinor (som planerar att attrahera fler franska konstnärer till Värmland), tror jag att många utomlands skulle förtrollas av att läsa om Värmland. Selma Lagerlöf är oerhört populär till exempel i Japan och de älskar landskapen ... Samma sak i Tyskland och Frankrike. Hur är det med översättningsplaner ... Några på gång?

Stefan: Fram till jul körde vi en Château-kalender på vårt gemensamma Instagramkonto (@par.i.ord) just för att visa upp platserna som vi skriver om i vår serie och vi har skämtat om att göra en karta där vi prickar in samma platser. Däremot har inte turistbyrån hört av sig, inte än ...

Jessica: Jag håller med om att våra böcker borde platsa på Region Värmlands litteraturkarta. Det finns en sådan, men vi är tyvärr inte med där. Att vår Château-serie skulle bli översatt och flyga ut över världen är verkligen en dröm! Vi får väl se vad som händer framöver. Kanske, kanske är något på gång …

- Ni får bjuda ut en av personerna i er bokserie en dag ... Vem väljer du och vad skulle ni hitta på?

Stefan: Jag skulle nog bjuda hem Felix till den nya lägenheten, så att han kunde spackla och måla lite. Och lära mig lite hantverkartips.

Jessica: Alva! Mitt i alla vardagsbestyr skulle det vara uppfriskande med en rejäl dos av färg, turkost hårsvall, skridskoglitter och tillit till universum.

 

- Vad influerar, vad inspirerar? Naturpromenader eller musik ... Vad lyssnar ni på när ni skriver?

Stefan: Inspiration kommer från både landskapet och miljön vi lever i, men också från människor vi träffar och historier vi hört berättas. Däremot har i alla fall jag svårt att lyssna på musik när jag skriver, jag vill nog gärna ha tyst omkring mig och bara höra knattret från ”skrivmaskinen”.

Jessica: Jag har gärna liv och rörelse omkring mig när jag skriver. Ju stökigare miljö, desto bättre går det. Jag tror att det beror på att jag växte upp med två yngre systrar och i en väldigt social familj. Vi spenderade mycket tid i köket, där alla samlades, familj, vänner, släkt och bekanta. Mitt i allt detta satt jag och gjorde läxor, läste eller skrev. Under grundskoleåren gick jag i väldigt stökiga klasser, så jag lärde mig att skärma av och jobba som bäst när det var livligt runt omkring, haha.

 

- Har ni funderat på en spin-off serie till Château-serien? Nya kärleksförvecklingar mellan alla bohemer och konstnärer som kommer för att hälsa på hos Ellinor (med Ellinor själv som bakgrundsperson så klart) och lokalbefolkning som kan behövas både för reparationer och catering ... ? Och så kan gärna Gustaf Fröding komma och spöka på ett hörn, det finns ju kopplingar mellan hans herrgård och Ellinors ... Det finns säkert massor av  material à la Allt för Värmland (spin-off på Allt för Sverige) eller Vem tror du att du är ... ? att hämta upp från Ellinors släkt också …

Stefan: Vi jobbar just nu på ytterligare två böcker som väl kan kallas spin-offer. Andra huvudkaraktärer, men vännerna från Château-serien kommer att smyga runt i kulisserna både här och var. Vi kan väl i alla fall avslöja så pass mycket att ett av mina huvudintressen i livet kommer att förekomma i den ena av böckerna.

Jessica: Allt det där som finns under ytan i Château-serien kan ju bubbla upp närsomhelst, och hur många nya karaktärer som helst kan födas ur det bubblet. Det blir garanterat flera olika fortsättningar framöver, i en eller annan form.

-Det är På spåret säsong nu, Stefan har varit i semifinal och final ett stort antal gånger med olika partners ... Skulle det vara spännande för författarparet att ställa upp som par där? Ni verkar ju vara ruggigt allmänbildade bara var och en för sig ...

Stefan: Hälften av oss skulle kunna tänka sig det, den andra halvan är mer tveksam till detta. Sedan bygger det förstås också på att vi skulle få frågan från SVT, det är ju tyvärr inte riktigt så att man kan bjuda in sig själv att vara med.

Jessica: Haha, precis så är det. Gissa vem av oss …  Jag är ärligt talat inte särskilt allmänbildad, men jag kan mycket inom vissa områden … Dessvärre är det oftast inte inom dessa områden som frågorna i På spåret ställs…

-Har ni märkt att romance författare alltid ska ge tips hur man ska vara romantisk, medan deckarförfattare aldrig förväntas ge tips hur man röjer folk ur vägen spårlöst (det ska vi kanske vara tacksamma för!) ... Men här kommer den klyschiga frågan ändå: Är ni själva lika bra på att överraska med romantiska saker, som en julig pysselkväll eller en spontan weekend i Sunne eller i Arvika (istället för Paris) som era romankaraktärer? ;D

Stefan: Vi är, om jag får säga det själv, väldigt bra på att göra saker tillsammans, både i och utanför Värmland. Men kanske inte alltid så spontant eftersom det krävs lite planering med jobb, barn, hund, höjdhoppare och annat för att få ihop det.

Jessica: Jaa, vi är väldigt bra på det! Jag måste ju bara få berätta om den där helt magiska kvällen i november när Stefan hade gjort en fantastisk paj med ett hjärta på och dukat upp till middag med vin och levande ljus ute i trädgården i fullmånens sken. Det är fortfarande en av de mest romantiska kvällar jag har varit med om!

Serien Romantiska äventyr i Värmland, om den fransk-svenska konstnären Ellinor Carpentier och hennes renoveringsdrömmar, består av böckerna:
Château vid vägens slut, Château under stormande himmel och Château för uppfyllda drömmar.