Desmond Tutu och Mpho Tutus Förlåtelse - den fyrfaldiga vägen till helande för oss och vår värld

Om mord, övergrepp, apartheid och konsten att gå vidare

Förlåtelse kan verka på många planDesmond Tutu och Mpho Tutu
Förlåtelse - den fyrfaldiga vägen till helande för oss och vår värld
Libris

Desmond Tutu och Mpho Tutu ska gästa Bokmässan i Göteborg hösten 2014 med boken de skrivit gemensamt i bagaget: Förlåtelse - den fyrfaldiga vägen till helande för oss och vår värld. Bered er på långa köer och trafikkaos. De båda har gästat bokmässan förr. Vad de båda har gemensamt - förutom att de är släkt (far och dotter) - är att de båda två verkar så otroligt positiva av sig, de skrattar och fnittrar nästan hela tiden. Och de kan berätta de hemskaste saker för att sedan - till synes - skaka det av sig och brista ut i gapskratt. Båda två är också författare och präster och har en grundmurad tro. Båda två har varit med om eller bevittnat sanslösa grymheter.

Boken Förlåtelse - den fyrfaldiga vägen till helande för oss och vår värld inleds med just sådana grymheter. En fru berättar om mordet på sin man, med samma saklighet som en rättsläkare: “I övre delen av buken hade han fem sår. Det tydde på att han hade huggits med olika vapen, eller av flera olika personer”. Maken hade förts bort och mördats av polisen. Den nittonåriga dottern ska vittna härnäst - hon var åtta när det ohyggliga hände och hon beskriver sansat sorg, polisens tragedier och alla umbäranden som de hade fått utstå efter pappans död hände, hennes bror var bara tre.

De vill veta vem som gjorde vad - vilka som dödade maken/fadern - för de vill förlåta.
Det här låter som motsatsen till manuset till en standard action film från Hollywood. Inte “vi vill ha hämnd, vi vill ha rättvisa!”, utan “vi vill förlåta“.

Desmond Tutu menar att förlåtelsen är det som räddat Sydafrika. Han får samma frågor vare sig han är på Nordirland eller i Rwanda. “Hur kan du förlåta?”
Denna bok ska vara svaret på frågan.

“Jag har ofta sagt att Sydafrika inte skulle ha haft någon framtid om det inte vore för förlåtelsen. Vår vrede och hämndlystnad skulle ha blivit vårt fall. Detta gäller lika mycket för oss var och en som det gäller på det globala planet”.

Men Desmond och Mpho Tutu erkänner att det inte alltid är lätt att förlåta- och ändå är de båda präster, förlåtelsen är central i den kristna tron, de är“förlåtelse-proffs” - och Desmond påpekar att de båda har bättre verktygslåda än gemene man för att förlåta. Ändå är det svårt ibland. Mpho Tutu delar med sig av en högst personlig berättelse, där hennes hushållerska mördas, och hon skriver att hon hade svårt att förlåta den som brutit sig in i hennes eget hem, i hennes egen fristad och mördat hennes hushållerska.

Svenskar brottas sällan med sådana problem. Det är inte vanligt att någon kommer hem till en mördad hushållerska (de flesta har inte ens hushållerska) men det är lätt att förstå ilskan och frustrationen - och våldet har en annan vardaglighet för Mpho Tutu. Hon möter det dagligen. Men hon hade inte väntat sig att det skulle nå hemmet. Hemmet ska vara en trygg sfär. Inte ett ställe för ännu fler fasor och konfrontationer.

Desmond Tutu berättar om att hans pappa misshandlade hans mamma med ord och slag och hans första reaktion var att han ville hämnas. Han får fortfarande den känslan: “Jag ser min mammas ansikte framför mig, denna godhjärtade människa som jag älskade så mycket och som inte på något sätt hade förtjänat att utsättas för en sådan smärta”.

När Mpho Tutu sist besökte Bokmässan i Göteborg berättade hon en historia om hur hennes dotter följt med på ett samtal och lekt med en liten flicka i samma ålder som blivit våldtagen. Den utsatta flickan var mycket nöjd för det var första gången på länge som hon bara fått vara barn och leka med en annan jämnårig. Annars hade hon bara varit tvungen att prata med en massa vuxna och säga samma sak om och om igen. Mpho Tutu pratade istället med mamman till flickan och hon behövde prata och få hjälp med förlåtelse för hon kunde inte sluta anklaga sig själv: “Vad är jag för en människa som släppte min dotter ur synhåll, hur kunde jag låta detta hända?”

En historia om förlåtelse i boken handlar om hur överlevande från Worchesterbombningen valde att förlåta Stefaans Coetzee. En del har till och med hälsat på honom i fängelset för att försäkra sig om att han har det bra. Stefaans förstår att han inte kan kräva att få förlåtelse, men han beskriver känslan av att vara förlåten som “en nåd … som gav mig mer frihet än jag kan förstå.”

Förlåtelse - den fyrfaldiga vägen till helande för oss och vår värld är en intressant och läsvärd bok som säger mycket om Desmond och Mpho Tutus livsfilosofier men även om Sydafrika som nation. Om ett land kan gå vidare och förlåta efter apartheid regimen, då borde det väl finnas hopp även för resten av världen?

Omslaget på Förlåtelse - den fyrfaldiga vägen till helande för oss och vår värld visar fyra vita fjädrar och en öppen handflata. Man börjar tänka på “white feathers” - sådana som gavs till unga män som inte bums gav sig ut i första världskriget - men förmodligen ska man tänka på något lätt och luftigt, som en tyngd som försvinner, eller på att man inte ska göra en höna av en fjäder. Det är den motsatta vägen mot förlåtelsens väg.

Det finns humoristiska inslag i boken. Som när Desmond Tutu berättar att han i en hotell lobby av en piccolo blev misstagen för att vara en känd skådespelerskas chaufför. Desmond Tutu var iklädd full biskopsmundering och hade kvällen innan fått ett fint pris, på en gala som den kända skådespelerskan varit värdinna för. Dagen efter blir han alltså av en piccolo degraderad till att vara chaufför. Tragiskt och fördomsfullt? Desmond Tutu valde att förlåta piccolon, hellre än att känna sig bitter och kränkt hela dagen. Som läsare ser man plötsligt för sin inre syn en chaufförsverksamhet som bara anlitar tjusigt uppkläddabiskopar, för excentriska kändisar som vill ha en biskop som chaufför. “Garanterat grönt ljus hela vägen till flygplatsen och sedan take-off!”

Belinda Graham