tisdag 20 augusti 2019

KONST: Wanås Konst - Not a Single Story II - Mångfacetterat berättande i fokus på Wanås

Tiden går både bakåt och framåt på Wanås. Esther Shalev-Gerz inspirerades av den vällingklocka från 1756 som förr i tiden ringde för välbehövlig paus och matrast när hon skapade sitt konstverk Les Inséparables (2008).


Titel: Not a Single Story II
Medverkande konstnärer: Latifa Echakhch, Lungiswa Gqunta, Lubaina Himid, Gunilla Klingberg & Peter Geschwind, Marcia Kure, Santiago Mostyn & Anike Joyce Sadiq.
Curatorer: Elisabeth Millqvist & Mattias Givell.
Sista dag för att se utställningen: 3 november, 2019. Skulpturparken är dock öppen året runt.
Plats: Wanås


Vem äger historien? Vem skapar historien? Vilken är den historia som dominerar berättandet, och varför? Kan vi motverka den dominerande berättelsen genom att skapa nya berättelser?

Wanås Konst sätter återigen  det mångfacetterade berättandet i fokus med årets modiga satsning: Not a Single Story II. Förra årets publikfavorit från utställningen Not a Single Story, ett rött garnhus av den japanska konstnären Chiharu Shiota finns kvar, och den pyramiddala mötesplatsen, en social skulptur av Poul Gernes Pyramide, har i år fått äran av att bli ett permanent konstverk i parken.

En röd tråd i berättandet

Det går som en röd tråd från förra årets berättande till årets uppföljare, och berättandet i sig är en röd tråd som håller samman årets konstnärliga bidrag.

Konstnärer som i år presenterar nya konstverk på Wanås Konst är Latifa Echakhch, Lungiswa Gqunta, Lubaina Himid, Gunilla Klingberg & Peter Geschwind, Marcia Kure, Santiago Mostyn och Anike Joyce Sadiq. Det är första gången som Lubaina Himid, Lungiswa Gqunta och Anike Joyce Sadiq presenterar sina verk i Sverige.

Avstampet i årets utställning är ett TED-talk av författaren Chimamanda Ngozi Adichies med rubriken Faran med bara en enda berättelse.

På Wanås skapas en mångfald av olika berättelser, berättelser som besökaren får ta del i, vara delaktig i, omslutas av och hänföras av.

Högt och lågt blandas i skulpturparken

Utställningen vindlar sig ut i skulpturparken, från en millimeter ovanför markytan, ända upp i högsta trädtopparna och berättelserna springer in och ut i byggnaderna och tar plats och förvandlar Wanås och landskapet däromkring. Med utställningen Not a Single Story II fortsätter Wanås Konst att skapa utställningar som är intressanta och relevanta, både när det gäller idéer och frågeställningen och när det gäller vilka material man kan använda sig av när man skapar konst och skulpturer ...

Dessutom är ett besök på Wanås så klart alltid en mycket finstämd upplevelse för alla sinnen, med de vackra gamla byggnaderna och den lummiga bokskogen kring den idylliska sjön med näckrosor och fåglar.

Inleder med hela konsthistorien - i plywood!

Mimmie Bon arbetar som konsthallsvärdinna  och konstguide på Wanås, och är även bildlärare och blivande curator. Hon gör något ovanligt under sin visning: hon inleder inne i huvudbyggnaden, där man köper sina biljetter, och får upp besökarnas ögon för det fantastiska och provocerande och mångfacetterade med dessa konstverk som finns inne i byggnaden. Det ska erkännas: den vanliga genomsnittsbesökaren på Wanås har bråttom ut i den berömda skulpturparken, som är helt enastående och som uppvisar en vacker symbios mellan natur och kultur. Det innebär att utställningarna inne i de olika byggnaderna ofta förbigås eller förbises.

Men det är ju här som Not a Single Story II börjar! Här finns hela konsthistorien representerad i plywood i konstverket Vernet’s Studio av Lubaina Himid.

Frida Kahlo och ... vem mer?

Men vänta lite ... många av de kända konstnärerna känns inte igen. Trots att de alla varit banbrytande och stilbildande. Det är för att de är kvinnor. Kvinnor i historien i allmänhet och kvinnliga konstnärer i konsthistorien i synnerhet har systematiskt marginaliserats i historieskrivningen, menar konstnären Lubaina Himid, som här plockar fram några av sina favoriter.

Frida Kahlo känner praktiskt taget alla besökare igen. Hennes liv har ju blivit film med Salma Hayek i huvudrollen ,och har ens livs story blivit en mainstream dramafilm, då är man praktiskt taget räddad från glömskans träskmarker.

Men de andra?

Där tar det stopp. Élisabeth Louise Vigée Le Brun var den första kvinnliga konstnären som blev känd och framgångsrik. Inte ens hon är speciellt känd i dagens konsthistorieskrivning - även om hennes verk finns på de flesta stora muséer i världen, inklusive Louvren i Paris.

Vad äter du? Vad spisar du?

Mimmie Bon introducerar Lubaina Himid, som också  själv finns med som plywoodkonstnär i själva konstverket, med berättelser från hennes studietid. När Lubaina Himid gick sin konstutbildning, var hon den enda "utlänningen" och den enda färgade kvinnan på kursen. De andra eleverna närmade sig henne mes sina frågor.

- Vad är din favoritartist? frågade en av kilarna i klassen.

- Mariah Carey! svarade hon självklart.

De andra gillade också Mariah Carey. Det var ju sånt som "alla" lyssnade på. Inget exotiskt och konstigt alls!

- Vad är din favoritmat? Frågade en annan av eleverna.

- Jag älskar hamburgare med Coca-Cola! svarade Lubaina.

Det där var ju allas favoritmat på den tiden --- inget konstigt med det alls! På så sätt närmader sig eleverna "den andre" och fick reda på att en människa som först kanske såg ut att vara annorlunda mot dem, i själva verket var likadan --- de hade ju så mycket gemensamt.

Alla ingredienser för en explosiv Coca-Cola cocktail!

I det angränsade rummet möts besökarna av en väldigt speciell doft. Som man blir väldigt lycklig av om man arbetat med måleri (där starka vätskor används för att rengöra utrustningen) --- men annars kan det vara överväldigande.
Massor av Coca-Cola flaskor står uppradade! Ja, det är  bara hamburgarna och Mariah Carey som fattas för att det ska bli barty!

Men varför är Coca-Cola flaskorna gröna? Det är för att de är fyllda med en blandning av bensin och karamellfärg. Rökning rekommenderas inte i det här rummet. Det fattas bara en intrevinens för att "cocktailen" ska bli fullständig --- och fullständigt explosiv.

Lungiswa Gqunta presenterar konstverk Lawn I, för att ställa frågan om vem som äger de gröna gräsmattorna i det annars så uttorkade Sydafrika --- och varför. En nog så explosiv fråga, landet koloniserades av boerna för länge sedan, men gränsen finns fortfarande kvar, även om apartheid officiellt nu har avskaffats.

Kan konstbesökaren själv bli konstverket?

Vem betraktar vem och varför? Vem är historieberättare och vem är objekt? Den gränsen suddas ut i konstverket av Anike Joyce Sadiq, som finns i en av de närliggande ladubyggnaderna.

Anike Joyce Sadiq installationsverk You Never Look At Me From The Place From Which I See är en tänkvärd filmupplevelse av en film där konstnären sätter besökaren i centrum. Besökaren kan sätta sig på en stol, ta på sig hörlurar och uppleva hur någon, alltså Anike Joyce Sadiq,själv, går omkring i rummet och sedan dyker upp som en skugga i installationen och betraktar sin besökare. Konstnären brukar vara den som betraktas eller skapar något som betraktas --- så även här --- men Anike Joyce Sadiq, vänder på steken och betraktar även besökaren. En mycket rolig eller mycket obehaglig upplevelse ----beroende på vilken besökare som man frågar!

John Blund, Björnes magasin och ketchup på allt

Vad krävs det för att bli svensk? För att bli en del av den svenska historien? Det frågar sig Santiago Mostyn, konstverket Suedi (Slow Wave Edit), som består både av film och musik. Det är bara att träda in i Wanås gamla loge och sätta sig på höbalar, som ligger bekvämt staplade, likt lantliga biostolar, och titta på filmen och lyssna på musiken. Musiker- och konstnärsduon Susanna Jablonski och William Rickman har stått för produktionen. Och det är Erik Lundin som sjunger en rap som handlar om Santiago Mostyns liv. Santiago ansåg sig själv vara svensk--- han växte ju upp med John Blund coh Björnes magasin gubevars, och han hade ketchup på precis allting. Han var född i Sverige. Men svensk blev han aldrig. Itne förrän han åkte till sitt "hemland" som han "kom ifrån" och av sin kusin blev presenterad som "svensken", "suedi".

Alla kommer till Wanås, från hela världen ...

Bilderna omfattar allt från brottare till flyktingtåg från Sudan, och avslutas med bilder av Wanås --- kameran avslutat med att flyga in i den lada där filmen just nu spelas upp.

Varför uppfattas brottarna som svenskar, medan de från Sudan uppfattas som "den andre"? Vilken roll spelar Wanås i det hela? Wanås har genom århundradena gett jobb till massor av människor som inte varit "svenskar" --- och de i sin tur har hjälpt till och sett till att godset har överlevt.

Idag är det konstnärer, både från Sverige och från alla möjliga länder i hela världen, som kommer till Wanås. De får en chans att visa upp sin konst och bli kända. Vissa av konstnärerna, som Yoko Ono, är redan mycket kända. Men alla får en chans att komma till platsen och bli inspirerade och att skapa något unikt. Varifrån de än kommer.. Samtidigt: alla dessa konstnärer bidrar också till att göra Wanås känt och berömt och framstående.

Det är ett symbiotiskt förhållande.

I samma byggnad som höbalarna och Erik Lundins rappande, kan man avnjuta Chiharu Shiota vackra röda hus i garn, och gå in och ut ur det.

Ett hus i ett hus ...

Den gamla logen har massiva, imponerande bjälkar, och det är passande att det är just här som den  den japanska konstnären Chiharu Shiota  har valt att bygga upp en bild av hemmet och familjen som passar perfekt in i den befintliga byggnaden. Man får illusionen av att beskåda två konstverk på en och samma gång --- det gamla hantverket, av massivt trä, som håller än idag, och så det nya konstverket, i det kontrasterande materialet ull.

Var finns hemmet? Är det något beständigt som finns på en viss plats i århundraden, som Wanås gamla loge, eller är det något som byggs uppp för stunden, som det röda garnhuset ... kanske "with a little help from my friends"?

Ett tecken för hus, hem och familj

I Japan är tecknet för hus, hem och familj detsamma, "ie". I det japanska bondesamhället räknades familjetillhörighet som medlemmarna i hushållet på en gård. Japan är fortfarande ett gruppsamhälle och den minsta enheten är familjen, inte individen.

Chiharu Shiota lever ett rotlöst liv, i och med att hon är en internationellt känd konstnär (hon utbildade sig i Australien och är numera baserad i Berlin) och hon är ständigt på resande fot. Hon känner sig inte hemma i Osaka, Kyoto eller Tokyo längre.

De stora japanska städerna är hektiska och de förändras mycket snabbt. Det hem och den stad som hon minns och har hemlängtan till finns inte längre. Men det kanske också kan ses som positivt med rotlöshet, eftersom det innebär att man kan bygga sitt hem var som helst? Till exempel på Wanås? Det trådiga konstverket har det passande namnet Everywhere. Var som helst kan bli ett hem. Var som helst kan bli varmt, ulligt och ombonat. Med lite hjälp från vänner på platsen.

Människor knyts samman av ödets röda tråd

Enligt japansk folktro talar man om ”ödets röda tråd” som gudarna knyter om lillfingret på människor som är förutbestämda att möta varandra och hjälpa varandra. Ödets tråd kan trassla sig, och den kan rullas ut långt, men de förbundna människorna kommer alltid att hitta varandra. Den röda tråden binder samman människor - och konstverket!

Flera, men ändå en. Verket består egentligen av tre husformer av metall inlindade i rött garn, och de tre husen är placerade efter varandra, så att de vid första anblicken ser ut som ett enda hus.

Tio mil av den röda tråden ...

Chiharu Shiotas intryck var att Wanås var en lugn och vacker plats (speciellt i kontrast mot moderna Tokyo) och hon hade elever från en lokal folkhögskola till hjälp för att skapa konstverket av tio mil av orangerött garn --- de kastade nystan mellan sig, något som också kan ses som ett uttryck för samhörighet och att den röda ödestråden knöt dessa människors liv samman. Den röda tråden går som ett nät mellan olika människor.

Rött, vitt och svart är de färger som ständigt återkommer i Chiharu Shiotas konst. Symboliska färger, enligt japansk folktro, och även slående konstnärliga kontraster.

Rymdskeppet har landat!

Vilka nya verk finns i  parken i år?

Mest imponerande är ett par gigantiska lungor, som påminner om zeppelinare eller stora silvriga rymdskepp som har kraschlandat mitt ute i bokskogen. Gunilla Klingbergs och Peter Geschwinds konstverk Lifesystems - Nonspace är en gigantisk skulptur där en av de viktigaste ingredienserna är ... luft. Ett ovanligt skulpturmaterial! Det är luft som hela tiden pumpas fram som lyfter skulpturen av presenningar, som får sin form genom de tomrum som finns mellan träden i parken. Så blir träden formgivare coh tomrummet får en gestalt ... Så länge luftströmmen inte sinar.

Detta är som en gigantisk "happening" i parken, praktiskt taget omöjlig att missa!

Varning för vildsvin!

I  närheten av de silvriga rymdskeppen finns ett av de permanenta konstverken, en hyllning till de vildsvin som alltid bökat runt i det skånska landskapet ... och som idag har förärats varningstrianglar där de brukar korsa trafikerade vägar.

Hannelie Coetzee inspirerades av alla historier som hon hörde om vildsvin i trakten, och byggde helt och hållet med hjälp av  material som hon hittade på platsen, mörkt och ljust trä i olika nyanser. Det hela fungerar som som naturliga "pixlar" som tillsammans skapar en helhetsbild, som syns mycket bättre på avstånd än på nära håll.

Höjer sig över mängden - men inte över markytan

Motsatsen till Lifesystems - Nonspace är konsstverket Blush. Medan det nästan är omöjligt att missa de gigantiska lungorna som andas genom träden, kan man praktiskt taget promenera rätt över Blush om missa konstverket. Om man inte ser upp och tittar ner ...

Latifa Echakhchs installationer och skulptur pendlar mellan det lågmälda och det storslagna. Speciellt för Wanås Konst har hon skapat Blush, en tegelcirkel på marken som är sex meter i diameter och som smälter in mycket väl med marken. Titeln och konsistensen gör att man tänker på en burk med rouge. Perfekt i början, men sedan kan den börja smula sig. Tegelstenarna som finns ytterst i cirkeln är hela, men i mitten är de helt söndersmulade. Besökare som travar över konstverket bidrar ytterligare till nedbrytningen. Och det är det som är meningen. Vi ska alla vara en del av historien --- vi ska alla sätta vårt avtryck i konstverket. När det hårda teglet smulas sönder, framstår det som mjukt.

Mjuka, textila skulpturer och vassa, hotfulla ölflaskor

Högt upp i träden kan man spana efter verket Denizens av Marcia Kure - ett verk som är mjukt från början. De textila skulturenra kan vara vem elelr vad som helst och de sträcker sig upp mot himmelen. Konstverket är släkt med skulpturgruppen Bird of Paradise från 2018, som Marcia Kure gjorde i Johannesburg.  

Avslutningsvis ... Lungiswa Gquntas explosiva Coca-Cola flaskor inne i huvudbyggnaden, har en kusin ute i parken. Verket Divider består av ölflaskor. Alla flaskorna hänger i rep som är gjorda av lakan, och tillsammans bildar de en barriär. Vilket tydligt symboliserar hur droger och alkohol kan splittra både familjer och samhällen.
Efter så många historier och så många intryck kan besökaren behöva pusta ut.

Kanske dela sina historier och sina upplevelser i parken med någon annan?

Dela dina historier på en social skulptur

Poul Gernes sociala skulptur Pyramide, Wanås senaste permanenta utställningsobjekt, ligger bra till hands, mot slutet av rundan i parken. Här gäller inte den gamla konstregeln "se men inte röra"!. Här får man sitta, ligga, klättra, hoppa, vila ... och mötas. Det är det som är meningen med den sociala skulpturen.

Som ska uppmuntra till möten, som kan bli till nya berättelser.

Not a single story förvandlas snabbt till många historier och vi är alla medskapare.

 Wanås Konst - över huvudentrén finns ett av de mest kända konstverken, som består av två klockor som går åt olika håll ... Kan man vrida tillbaka tiden i en berättelse ...

 Konst ska vara tillgänglig för alla ... Det finns en golfbil att låna helt kostnadsfritt, för att komma ut i parken, för de som inte kan eller orkar gå så långt.


I huvudbyggnaden huserar konstnärer i plywood av Lubaina Himid - Hur många av dem känner du igen, förutom Frida Kahlo, som tronar i bakgrunden ...

 Élisabeth Louise Vigée Le Brun. Den första framgångsrika kvinnliga konstnären. Idag ignorerad av konsthistorien ...

 Vem äger de gröna gräsmattorna ... ? Konstguiden Mimmie Bon presenterar verket Lawn I av Lungiswa Gqunta.

 Installation av Anike Joyce Sadiq - You Never Look At Me From The Place From Which I See ...

 Ett hus med ett hus i ... I förgrunden konstverket Everywhere (2018), det röda garnhuset av Chiharu Shiota, i bakgrunden installationen Suedi av Santiago Mostyn, med rap av Erik Lundin.

 Everywhere ... Chiharu Shiota har hittat den röda tråden i sitt berättande. En röd tråd som är hela 10 mil lång!

 Biograf med höbalar ... Wanås Konst figurerar har i Wanås konst i verket Suedi.

 Önskningarna på Yoko Onos önsketräd skördas varje höst ... och så skickas alla önskningarna till Yoko Ono! Sedan skickar hon dem vidare till Imagine tornet på Island.

 Konstverk eller stubbe ... Detta är faktiskt ett konstverk. 12 likadana finns runtom i skogen ... Hitta dem alla! Lika kul som att spana efter pokémon! Allan McCollum - Parables (1998).

Se upp i  bokskogen! Tre röda bollar utgör ett konstverk högt uppe i träden. Från början var de nio, men under stormen Gudrun försvann många bollar ut på  egna äventyr. Anne Thulin - Double Dribble, (2010).

 Det har landat! Gunilla Klingbergs och Peter Geschwinds konstverk Lifesystems - Nonspace är en gigantisk skulptur där en av de viktigaste ingredienserna är ... luft.

 Ett vildsvin av trä bökar sig fram mellan träden. Hannelie Coetzee - Gamla suggan mellan träden/Ou sog tussen bome/Old sow between trees (2015).

 En konstnärlig sittplats med utsikt över sjön och Wanås slott. Jeppe Hein - Modified Social Bench #35, (2012).

 Vissa konstverk höjer sig över mängden, men inte över marken -  Latifa Echakhchs verk Blush håller låg profil i skogen.

Här tar Wanås mest kända staty en kisspaus ... Med utsikt över sjön och näckrosorna och slottet.
Ann-Sofi Sidén - Fideicommissum (2000).
 Poul Gernes Pyramide (2018) - En social skulptur. Och Wanås senaste permanenta konstverk.

FILM: Ready or Not - Är du redo för ett biobesök?

Margot Robbie spelar huvudrollen i ny skräckis ... Blodigare och våldsammare än Once upon a time in Hollywood!

Ready or Not ... !

Margot Robbie spelar tjejen som gifter in sig i en excentrisk familj där ALLA lekar leks med blodigt allvar ... Den lek som dras på hennes bröllopsnatt är Kurragömma med dödlig utgång ... så Here We Come, Ready or Not!

Gör dig redo för ett biobesök, 10 vinnare får biobiljetter till årets blodigaste skräckis!

Maila: bokpanda@gmail.com före den 23 augusti.

Skriv Ready or Not som ämne!

Biopremiär: 23 augusti 2019

Distribution: 20th Century Fox


Håll utkik efter: Ny skräckis-tävling här med Stephen King böcker - innan premiären av Det 2!

måndag 19 augusti 2019

FILM: Alita: Battle Angel - James Camerons nya Terminator är supersöt!


Alita - en söt Terminator som ser ut som en Bratz-docka! Med Big Eyes!


Regi: Robert Rodriguez
Titel: Alita: Battle Angel
Medverkande: Rosa Salazar, Christoph Waltz, Jennifer Connelly, Mahershala Ali, Ed Skrein, Jackie Earle Haley, Keean Johnson m.fl.
Land: USA, 2019
Distribution: 20th Century Fox
Aktuell: På DVD, BD och VOD den 19 augusti


Alita: Battle Angel kan stoltsera med en av årets starkaste kvinnliga huvudroller, och ett myller av detaljer i en mångfacetterad film som utspelar sig i en dystopisk futuristisk framtid.

Alita hinner inte bara med att sparka rumpa under filmens gång. Hon hinner också fundera över existentiella frågor, vad det innebär att vara levande och att vara människa, hon blir kär i en gullig människo-kille och hon försöker komma underfund med vem hon egentligen är och varför hon är den hon är.

I grund och botten påminner Alita: Battle Angel om den klassiska sagan om Pinocchio. Alita är dockan som får liv, och Gepetto-karaktären spelas av ingen mindre än Christoph Waltz. 


Excellerar i sympatisk roll

Christoph Waltz är underbar i sin huvudroll, han har ju mer eller mindre specialiserat sig på (eller blivit typecastad i?) en massa osympatiska roller och "bad guy" roller, men här gör han ett fint fadersporträtt. Waltz spelar föräldern som älskar sin dotter Alita helt villkorslöst, no matter what.

Robert Rodriguez (Sin City) har regisserat, James Cameron är involverad i manus och produktion och ibland känns det som om James Cameron också har regisserat denna film om en gullig liten Terminator med jättestora ögon!

Alita ser faktiskt ut som om hon hoppat direkt ut ur en Margaret Keane målning, och lustigt nog hade Christoph Waltz en huvudroll även i filmen om Margaret Keanes målningar ... som Tim Burton regisserade och passande nog döpte till Big Eyes.

Det är svårt att inte bli lite distraherad av Alitas "Big Eyes", för annars ser hon normal ut, alltså som en vanlig människa. 


Ängel byggd för att fajtas

Alita har, enligt en replik i filmen, "the face of an angel and a body built for battle". Ansiktet ser INTE ut som någon ängel man någonsin sett på julkort eller bokmärken. Vad som ser normalt ut i en tecknad manga-serie, ser inte alls normalt ut i en live-action film.

Det hade varit mindre distraherande om Alita fått ha Rosa Salazars "vanliga" ansikte. Kroppen som är "built for battle" ser förresten mycket tunn och bräcklig ut. Animerade killar får vara hur stora som helst och ha massor av muskler, animerade tjejer är alltid så små och tunna och smala.

Inledningsvis i filmen hittar Ido (Christoph Waltz) ett huvud och en ryggmärg från en kvinnlig android (varför måste androider vara tjejer eller killar? kan de inte få vara en modern "hen"?) när han letar igenom framtidens apokalyptiska sopberg.


Från Frankenstein till The Tempest

Den artificiella flickan blir Idos käraste hobbyprojekt och hon får en kropp som han ursprungligen hade tänkt att hans egen dotter skulle få --- men dottern blev mördad. Denna Frankenstein-aktiga historia förvandlas snabbt till en Prospero-och-Miranda-historia, men liksom i Shakespeare dramat The Tempest så kan Ido inte försvara sin "dotter" mot influenser och hot utifrån. Stormen kommer!

Och då upptäcker Alita att hon är oslagbar på att fajtas, det sitter liksom i ryggmärgen, bokstavligen.

Alitas öde kommer att påverkas av Idos ex-fru Chiren (Jennifer Connelly) och Vector (Mahershala Ali) --- de två håller på med sporten motorball på högsta möjliga nivå. 


Alla Y.A. tjejer behöver en stalker?

Alita träffar också på Zapan (Ed Skrein) som är en cyborg och prisjägare som fått till uppgift att spåra upp och döda Alita. (Alla tjejer med självaktning i en Y.A. dystopi idag verkar vara i behov av minst en mordisk stalker. Se t.ex. Mortal Engines eller The Darkest Minds eller The 5th Wave ...). Sist men inte minst i laguppställningen så har vi Hugo (nykomlingen Keean Johnson) en söt ung mekaniker som blir kär i Alita.

Ofta i sådana här dystopier har jorden förvandlats till ett apokalyptiskt sopberg, och ofta har de rika och privilegierade flytt fältet och de bor någon annan stans. Som till exempel i en svävande, lyxig, nybyggd stad eller på något som liknar en artificiell planet. Där uppe någonstans svävar inte bara alla rika människor utan även storskurken Nova (Edward Norton), som mest av allt gör en cameo. Nova ska tydligen sparas till eventuella uppföljare. Alita får nöja sig med att slåss mot småskurkar och underhuggare i detta pilotavsnitt. Det är lite synd. Man hade gärna sett mer av Edward Norton.


Sport som utveckling

Det är omöjligt att inte tänka på Ghost in the Shell, Terminator, Elysium, Blade Runner, Pinocchio, RoboCop, Rollerball, Metropolis och en handfull andra filmer när man ser Alita: Battle Angel ... Och fantasy-sporten motorball påminner även om gamla gladiatorspel (modell Thor: Ragnarök).

Men filmen liknar också så många standard Y.A. dystopier där fokus alltid till syvende och sist hamnar på romansen, hur mycket samhällskritik och våld som än slängs in i mixen under handlingens gång. Kärlekshistorien här är kysk och gullig och dödsdömd.

Man skulle också kunna addera filmen Alita: Battle Angel till ett upplyftande filmmaraton som handlar om tjejer och killar som hittar-sig-själva och utvecklas tack vare sin sport. Bend it Like Beckham (fotboll), Harry Potter (quidditch), Whip it (roller derby) och så vidare ... Uppföljaren är given: Bend it Like Alita! 

Motorball spelar en stor roll i Alitas utveckling i manga-serien (fast sporten kommer in ganska sent i serien) och även i filmen --- fast man behöver tack och lov inte vänta tills film tre eller fyra för att få se den mytomspunna sporten. Här levereras några av filmens absolut häftigaste scener!


Toto ... vi är inte i Kansas längre!

Alita: Battle Angel är baserad på manga-serien Gunnm av Yukito Kishiro och originalet utspelar sig faktiskt i Kansas, av alla ställen!

Man förväntar sig nästan att någon ska citera Judy Garland från The Wizard of Oz och säga: "I have a feeling we're not in Kansas anymore ... " Men så popkulturellt vitsigt blir det aldrig i filmen.

Filmen Alita: Battle Angel är, liksom sin protagonist, ihopsatt av bitar som vi sett förut. Men det är skojigt och fartfyllt och spännande i alla fall ... Och i centrum finns ännu en söt dystopisk romans med vaniljsmak och massor av strössel!

BG

söndag 18 augusti 2019

KONST: Dunkers - Med känsla för grönt och The Thin Line - Dunkers sätter djur och natur i centrum!

Museipedagogen Jenny visar utställningen Med känsla för grönt! En utställning i Fredriksdals anda.

En fjäril, en myra och en blomma. Tillsammans bildar de ett triangeldrama för överlevnad. Ömsesidigt beroende, ömsesidig hjälp. Men försvinner blomman, vad händer då med fjärilen? Ett sådant litet, konkret exempel är lätt att greppa. Men i den stora "Circle of Life" finns så många samband mellan smått och stort, fler än vad människor känner till, och balansen är så fin och så ömtålig. Den perfekta balansen, "The Thin Line", är något som genomsyrar två vackra, häpnadsväckande och intressanta utställningar på Dunkers kulturhus, just nu!

Storslagna fotografier och små fröer

Den ena utställningen, Med känsla för grönt, har en stark lokal förankring --- inspirerad av, och en hyllning till, Fredriksdals museer och trädgårdar, som i år fyller 101 år. Den andra utställningen, The Thin Line, är en sällsamt vacker och eftertänksam hyllning till urgamla, majestätiska och utrotningshotade djur.

The Thin Line bjuder på storskaliga och storslagna fotografier av Björn Persson, Helsingborgsbördig naturfotograf, där noshörningar, elefanter, lejon och geparder ser på oss besökare med gåtfulla blickar.

Konsten att fånga djurets själ

Björn Perssons naturfoton är som ett slags porträttfotografering. I filmen som visas i anslutning till fotoutställningen berättar han att han vill fånga djurens själ. Det ska hända något oväntat i bilden: en blick, en rörelse ... annars blir bilden inte intressant.

I filmen får man också se den berömde fotografen ligga och kravla genom högt gräs, inom tramp-avstånd från en stor noshörning. Som tydligen tacksamt ställer upp och blir porträttfotograferad. Men utan fara, ingen bra bild, anser Björn Persson.

Verklighetens Lejonkungen är hotad 

Utställningen är full av barn som älskar bilderna --- och som ser det som verklighetens Lejonkungen. Där finns den store Mufasa, som tvättar den lille lejonkungen Simba! Där finns hela kungens hov! Där finns lejonkungen som vuxen, och han blickar ut över sitt rike! Där finns till och med ett porträtt på Rafiki!

Men verklighetens lejonkungar och lejonungar möter större hot än Scar och hyenorna (och ärligt talat: hyenorna behövs! någon måste städa upp efter de stora rovdjuren!) --- nämligen en nykomling på planeten Jorden. Nykomlingen är människan. Elefanter och noshörningar och geparder har funnits i flera miljoner år. Människor har funnits i 200 000 år. Och redan har många arter av de stora, majestätiska däggdjuren försvunnit för alltid.

En hyllning till "Natural beauty"!

Björn Persson började tidigt att engagera sig mot tjuvskytte och för att rädda utrotningshotade djur --- men som naturfotograf är han ingen domedagsprofet.

Utställningen är en ren och skär hyllning till vackra och gåtfulla djur, både som arter och som individer. Ett porträtt av en gepard har han döpt till "Natural beauty". Det säger allt.


Med känsla för grönt - med humlor, bin och komockor!

Med känsla för grönt – En utställning i Fredriksdals anda – har samma tema: att rädda världen, i stort som i smått! Det är inte bara stora, majestätiska djur som är utrotningshotade, utan även små fjärilar, humor och bin ... och utan pollinatörer, hur ska då människor få mat? Alltså: av rent egenintresse (och av ren och skär överlevnadsinstinkt!) borde alla vara intresserade av att rädda djur och natur!

Fredriksdalsutställningen är full av vackra tavlor, både museets egna och inlånade, som visar olika typer av natursyn, men här finns också massor av insamlade fröer och andra föremål från Fredriksdal. Som en komocka. Som har bakats för att bli bakteriefri (och  uktfri!) och ett passande museiföremål.

Ett levande museum - med levande växter och djur

Fredriksdal är ett annorlunda museum. Ett av deras uppdrag är att samla på fröer och att bevara gamla typer av grödor, och att bevara gamla lantraser, de djur som var vanliga på landsbygden förr i tiden.

Alltså: inte den typen av museiföremål som man kan förvara på en gammal vind. Frön måste odlas hela tiden, djur måste matas hela tiden, kretsloppet ska hållas igång. Och nyttigt är det! Fredriksdals museiarbete kan ha betydelse för vår framtida överlevnad ...

Det har visat sig att de gamla lantraserna och de gamla sädesslagen är mycket mer tåliga för miljöförändringar än de nya. Förädling och manipulation har visat sig ha sina baksidor. Gamla sorters sädesslag har djupare rötter och tål torka bättre, och de blir högre och klarar sig från sjukdomsangrepp bättre ... De kan till och med ge bra skörd under torra somrar som den här.

Gammaldags jordbruk = smart och hållbart jordbruk!

Ett av de äldre konstverken föreställer Mölle förr i tiden och där har Jakob Sandberg, biolog på Fredriksdal museer och trädgårdar, samlat in många fröer till Fredriksdals fröbank. Man ser också hur hästar var en naturlig del av lantbrukslivet --- och det har visat sig vara ett mycket bättre och hållbarare alternativ, än att köra med tunga moderna maskiner, som förstör jorden och packar den alldeles för hårt. I jakten på att optimera  och maximera utdelningen har mycket förstörts istället --- vi har fått känsligare djur och sårbarare grödor och sämre jord.

Ett av de nyare konstverken i utställningen är från 2005 och motivet är från ett lantligt Afghanistan --- där en glaciär smälter och byarna blir obeboeliga. Fler flyktingar kommer från klimatförändringar än från krig och oroligheter, berättar museipedagogen Jenny, som varit med och byggt upp utställningen Med känsla för grönt.

Prins Eugen, Bruno Liljefors och en dåligt betad vitsippeskog ...

I konstdelen av utställningen finns inlånade verk av Anna Clarén, Nathalia Edenmont, Lars Englund, Oscar Furbacken, Henrik Håkansson och Caroline Mårtensson och från museets egna samlingar visas bland annat verk av Bruno Liljefors, Ellen Trotzig, Esther Gehlin, Hans Verduijn, Isaac Grünewald, Kerstin Posse och Prins Eugen.

När det gäller konsturvalet är det alltid intressant att höra hur olika man kan se på samma tavla. Jenny, museipedagog från Dunkers, ansåg att oljemålningen med vitsippeskogen var mysig och romantisk, mellan Jakob, frösamlare från Fredriksdal, bara såg en skog som blivit dåligt betad och alldeles för full av sly ...

Så besök Med känsla för grönt och passa på att drömma dig bort till en vårvacker vitsippeskog ... eller förfasa dig över hur ont det är om betesdjur i skogen?! Välj själv! Passa även på att besöka Fredriksdal live --- där det finns gott om levande "museiföremål" som betar och håller igång kulturlandskapet!


Besök:


MED KÄNSLA FÖR GRÖNT – En utställning i Fredriksdals anda
Plats: Dunkers kulturhus
Sista dag: 2 september 2019


THE THIN LINE – Björn Perssons naturfotografier
Plats: Dunkers kulturhus
Sista dag: 20 oktober 2019


Fredriksdals museer och trädgårdar
Plats: Fredriksdal
Öppet alla dagar: 10-18

Bildspel från Med känsla för grönt:

Jenny, museipedagog på Dunkers, har varit med om att bygga upp utställningen Med känsla för grönt, tillsammans med Jakob från Fredriksdal.

Naturen i konsten genom tiderna ... spana in den stora målningen längst ner. Ser du en romantisk vitsippeskog --- eller en skog som inte blivit betad ordentligt och är övervuxen med sly? Ser du det senare, så kan jobb på Fredriksdal vara något för dig!

 Modern konst! Man kan göra klänningar av grönsaker och kompostjord och maskar ...

 Jenny presenterar tavlan från Mölle.

 Här har Jakob från Fredriksdal samlat in många gammaldags fröer till Fredriksdals fröbank.

Gammaldags sädesslag fungerar också som dekoration på en ram ... Motivet --- Kolla in hållbart jordbruk! Man packar inte jorden med tunga maskiner, så att jorden sedan blir obrukbar.

 Allt detta är namn på olika arter av bin och humlor! Många är utrotningshotade. ETT namn ökar, och det är skrivet i rött --- människors "husdjur" honungsbiet.

 Lästips: Galen i humlor av Dave Goulson. Galet bra!

 En komocka är ett av utställningsobjekten!

 Med känsla för jord.

Tavlan till vänster är från Afghanistan år 2005. Klimatförändringar gör att glaciärerna smälter ... byarna i Afghanistan blir översvämmade, och byborna drivs på flykt.

 Överkonsumtion leder till stora sopberg av engångsblommor ... som inte ens har någon mat att erbjuda pollinatörerna. De är "förädlade" för att ha stora färgrika blommor --- inte för att vara matnyttiga.

 Med känsla för grönt ... och en röd planteringsspade.

 Triangeldrama: fjäril, myra, blomma.

Studier av blommor gjorda av Gisela von Trapp ... som började samlandet och som donerade Fredriksdal till Helsingborgs stad. Fredriksdals museer och trädgårdar fyller 101 år i år!

The Thin Line - fotografier av Björn Persson.
Natural Beauty - av Björn Persson.

KONST: The Thin Line - Dunkers Kulturhus



The Thin Line.

Storslagna fotografier av naturfotografen Björn Persson --- just nu på Dunkers Kulturhus Helsingborg.

En angelägen och magnifik utställning som rekommenderas varmt!

Det här är Lejonkungen - på riktigt!

Om utställningen:

"Utställningen The Thin Line med fotografier av Björn Persson, är en betraktelse över en storslagen och vacker djurvärld som befinner sig i en skiljelinje mellan överlevnad och dess motsats. Afrikas vilda djur har funnits på vår planet i över 50 miljoner år. De första människorna tog sina inledande steg för cirka 200 000 år sedan. Under denna förhållandevis korta livsexistens, har människan varit orsak till exterminering av ett stort antal djurarter, genom tjuvjakt och genom skövlande av väsentliga naturområden. Fler arter hotas av utrotning genom den globala uppvärmningen."
Bildspel från The Thin Line:

 "Father & Son" - Mufasa tvättar lille Simba ordentligt!

 Lejonkungen.

 Kungen och hans hov.

 Natural beauty.

 Björn Persson - naturfotograf från Helsingborg. Här på noshörningsspaning.

 Porträttfotografering av noshörning. Utan fara - ingen spänning!


Så här blev porträttet!

 Jag sitter på en sten, utan skog och ser ingen sjö ... Här kommer alla känslorna på en och samma gång!

 The Real Owners Of  The Planet!

 The Thin Line. Stora och storslagna fotografier!

Zebraövergång vid vattenhålet.

 The Thin Line.

 Elefanter. Ett möte man aldrig glömmer!


En släkting till Rafiki.


Lejonkungen vilar sig.