lördag 15 december 2018

FILM: The Meg - Jason Statham vs. jättehaj, sommarblockbuster lagom till jul


Lost in translation or Lost at sea? Jason Statham in The Meg.

Regi: Jon Turteltaub
Titel: The Meg
Manus: Dean Georgaris, Jon Hoeber och Erich Hoeber, baserat på romanen Meg: A Novel of Deep Terror av Steve Alten.
Medverkande: Jason Statham, Li Bingbing, Rainn Wilson, Ruby Rose, Winston Chao, Cliff Curtis m.fl.
Land: USA och Kina, 2018
Distribution: Warner Bros.


Sommarblockbuster lagom till jul! Japp, nu kommet The Meg på DVD, BD och VOD!
En framgångsrik sommarblockbuster behöver egentligen bara två saker.

1) Jason Statham.

2) Något som Jason Statham får ge på nöten!

Filmen The Meg uppfyller båda kriterierna. Jason Statham är med och han får en motståndare med ännu större hajgrin än han själv att banka på, nämligen en urtida monsterhaj, en Megalodon, kallad "the Meg" i filmen.

Det här är absolut inte någon ny Stephen Spielbergs Jaws (eller Hajen), det här är ett relativt barnvänligt äventyr, av samma modell som Jurassic World filmerna. En av huvudrollerna intas av söt liten unge, en liten kinesisk flicka, och hennes mamma är den hjältinna som Jason Stathams karaktär ska få ihop det med. (Fast helt utan fysisk kontakt, inte ens hålla-i-handen, för att göra det hela acceptabelt och barnvänligt i Kina.)

Det syns att skådespelarna i filmen har väldigt olika skådespelartraditioner, de beter sig som om de är med i helt olika filmer.
Väldigt mycket krut har lagts på att få det hela barnvänligt och acceptabelt av kinesiska finansiärer,
Jason Statham får inte ens svära ordentligt, på sitt oklanderligt brittiska arbetarklassmaner, hans ranson i HELA filmen är två sh*t. Okej, om Jason Statham inte får använda hela sin verbala arsenal när han möter en monsterhaj som alla trodde var utdöd, NÄR ska han så få göra det?

Förmodligen är detta vad man kan vänta sig när filmer ska nischas mot den kinesiska marknaden och finansieras med kinesiska pengar.

När det gäller dialogen kan man verkligen roa sig med att spela floskelbingo --- för här kommer alla actionfilmsfloskelreplikerna ramlande på en och samma gång! “There’s something out there!”, “Oh my God!”, “We got this!”, “What have you done?”. Full bricka!

The Meg har fått en del positiv kritik på grund av sitt miljöbudskap. Det är uppenbart att egentligen är det hajar som bör vara rädda för människor --- inte tvärtom.

Om man jämför med Jaws kan man konstatera att monstret har blivit större, men spänningen har blivit mindre.

Spielberg är fortfarande störst.

BG

FILM: Sune vs. Sune - #MeToo Sune intar biograferna!


Regi: Jon Holmberg
Titel: Sune vs. Sune
Manus: Jon Holmberg, Daniella Mendel
Medverkande: Fredrik Hallgren, Tea Stjärne, Elis Gerdt, Sissela Benn, Baxter Renman
Land: Sverige, 2018
Nordisk Film

Sören Olsson och Anders Jacobssons karaktär Sune är fortfarande lika gammal efter 30+ år i bokvärlden, och han är fortfarande intresserad av att tjusa tjejer. Sunes jul är den senaste nyskrivna boken som kommer ut lagom till jul på Egmont förlag.

För 27 år sedan var Sune julkalender och Sunes sommar kom på 90-talet och nyss hade Sune en framgångsrik trilogi med filmer - All inclusive i Grekland, Bilsemester genom Europa och Fjällsemester i jämtländska fjällen avhandlades. Hannes Holm regisserade, Sören och Anders var inblandade i manus. Sunes mamma och pappa hade personkemi så det stänkte om det, Morgan Alling var skitkul som pappan i familjen, Håkan Bråkan var bara bäst, Anna hade en ny romans i varje film och var så mycket tonåring ... och Sune, han var så mycket tjejtjusaren Sune! Han flirtade med allt och alla i filmerna! Han flirtar till och med under en begravning i italienska Sydtyrolen. Ser man söta tjejer så ska man passa på att blinka till dem, verkar Sune tänka.

Den nya Sune går nu på biograferna, svensk familjefilm lagom till jul och ... ingenting är sig likt.

Mamman i familjen ser ut som storasyster i familjen, pappan ser ut som gammelfarfar i familjen och de två har noll personkemi. Anna är helt värdelös, har inte ens en egen story. Håkan Bråkan är bäst. Igen! Ingen av killarna som heter Sune gör intryck och ingen av dem har personkemi, vare sig med varandra eller med Sofie. Intrigen är långsökt, scenerna med samvetet långtråkiga (speciellt för barn, som väl fortfarande är målgruppen).

Sune är mer intresserad av att leka krig än att tjussa tjejer --- det har han helt slutat med förresten. Han har bara en hang-up på Sofie och hon får inte prata med andra killar.

Alltså, den riktiga Sune flirtade med alla tjejer och Sofie hade också andra pojkvänner.

Vad är det här, någon slags #MeToo Sune? Får han inte flirta med tjejer länge? Är det okej att leka krig, men inte leka kär? Kär-lek?

Det finns så mycket dubbelmoral i filmen, och alla vuxna tycks vara idioter. Inte bara föräldrarna, utan även lärarna på skolan. Ingen har en enda trovärdig replik. vilken lärare döper om en unge till Sune-två? 

Miljöerna är också sjukt stela och tråkiga, Sune går mest fram och tillbaka i tråkiga skolkorridorer och sådant ser ungarna tillräckligt av till vardags. Bok-Sune går visserligen i skolan, men det är inte speciellt många scener som utspelar sig i skolan, helt förståeligt, i lågstadiet (och i fyran) går man inte där så många timmar per dag, man har ju ett helt liv utanför skolan!

Nya Sune, i Sune vs. Sune, har också blivit elak, han utövar utpressning mot en jämnårig. Det skulle inte riktiga Sune ha gjort. Original-Sune kan vara busig och göra fel ibland, men han gjorde aldrig planerade överlagda elakheter, som pågick dag efter dag ...

Barn i barnfilmer är ofta lite stela, i alla fall svenska barn i svenska barnfilmer, och dialogen är otroligt styltig, Sofie låter inte som en tioåring under hela filmen ... men av de vuxna borde man åtminstone kunna kräva att de ska leverera nånting i alla fall. Det är ju deras heltidsjobb att vara skådespelare ... och de är helt sjukt tråkiga och oövertygande som gifta par, eller som vuxna över huvud taget. Alla deras repliker och aktioner låter totalt fejk. Och bilen som ska totalkvaddas ... det där är ett väldigt gammalt skämt som återanvänds igen och igen ...

Håkan Bråkan är som sagt bra ... Kanske är lösningen att satsa på en ny filmserie? Håkan Bråkans äventyr?

söndag 9 december 2018

SCEN: Drengarnas jul 2018 - Välljudande och färgsprakande show med Hellmans drengar på Lorensbergsteatern!



Artist: Hellmans Drengar
Titel: Drengarnas jul 2018 - Hellmans varuhus
Spelas: 9 december - 18 december
Plats: Lorensbergsteatern, Göteborg
Publik: Fullsatt!

"Det här är allt jag vill ha till jul - jag behöver inget mer!"

Inga andra julshower, inga andra jultraditioner, ingen annan julshopping ...

Så sammanfattar en besökare julshowen Drengarnas jul med Hellmans varuhus på Lorensbergsteatern. Hellmans Drengar showar för tionde året i rad och många trogna besökare återkommer. Det här är ju en tradition! Biljetterna går åt som smör i solsken!

Om det inte behövs mer till jul  ... Bäva månde alla andra julshower! Bäva månde alla varuhus som vill pracka på oss onödiga prylar till våra redan skyhöga prylberg!

Ironiskt nog utspelar sig årets Drengarnas jul på ett varuhus, det fiktiva Hellmans varuhus, där det inte går att sälja någonting, eftersom kortapparaterna blivit saboterade.

En privatdetektiv anlitas för att lösa mysteriet, en frisör som bytt bana, och Herr Passepartout letar utan vidare hårklyverier ledtrådar i hela varuhuset.

Men detta är ju bara en lös ramhandling --- eller om man så vill, en passepartout --- för den stora bilden, som är som ett extra glittrigt extra allt sjungande julkort.

Här finns de roligaste, de vackraste, de mest finstämda och de mest uppsluppna julsångerna. Och även de vemodigaste. Allt levererat i extravaganta sångnummer där sång, dans och skådespel kombineras. Alla får sin chans att glänsa --- och även publiken aktiveras i ett allsångsnummer!

Tomten hyllas givetvis extra mycket med en ny version av Eartha Kitts tidlösa klassiker Santa Baby. Denna Tomte-raring vill alla sitta i knäet på, även Passepartout!



MEN! Här finns även annat som INTE är julsånger och som inte har något med jultraditioner att göra.

Som en Idol-artist som ska uppträda på varuhuset, till rungande applåder.

Som ett Luciatåg som sjunger alla de klassiska Luciatexterna till tonerna från The Lion King.
Aldrig har väl  en lejonflock, "a pride of lions", låtit bättre! Eller haft mer "pride"!

En modevisning sker till tonerna av alla de största 1980-tals klassikerna - som Michael Jacksons Thriller, Lili och Sussies Oh Mama  och Belinda Carlisles Heaven is a Place on Earth.

Ja, himmelriket verkar verkligen ha kommit till jorden! Med skönsjungande, dansande, spexande glittriga gossar med glimten i ögat!

Så här festligt har det inte varit att gå ut på show sedan After Darks glansdagar!

Årets julklapp ska förresten vara en upplevelse, och många tycks ge sig själv eller någon kär vän en tidig julklapp --- Drengarnas jul kan avnjutas på Lorensbergsteatern till och med den 18 december!

Tomte-raring --- det är ju allt du behöver!



BG


SCEN: Kung Lear - Mer Stå-upp komedi och buskis än Game of Thrones när Shakespeare sätts upp på Stadsteatern



Titel: Kung Lear
Originalmanus: William Shakespeare
Regi: Pontus Stenshäll
Scen: Göteborgs Stadsteater
Scenografi: Richard Andersson
Ljus: Max Mitle
Medverkande: Bortas Josefine Andersson, Alexandra Nordberg, Lasse Beischer, Lasse Carlsson, Per-Anders Ericson, Ashkan Ghods, Johan Karlberg, Michalis Koutsogiannakis m.fl.
Scen: Göteborgs Stadsteater

Det börjar lovande med att ett litet cirkussällskap på tre personer uppträder framför Stadsteatern. Det jongleras och äts eld och någon går på styltor. Det är coolt, det är kul, det är avslappnat och inbjudande. Kung Lear som cirkus, gå all-in med den idén! Låt Cornelia ha Pierrot-sminkning och åka till himmelen på månen som hänger på scenen! Pierrot skämdes trots allt för sina syskon (därför har han rödsminkade öron) och Cornelia i Kung Lear skäms för sina äldre systrar.

Om du aldrig hört talas om Kung Lear, så är historien ungefär som Game of Thrones. Alla vill ha kronan, alla vill ha tronen, ingen vill dela med sig, folk ingår pakter, folk bryter sina löften, folk är otrogna, alla ljuger, alla är beredda på att döda alla andra och släkten är absolut värst. Det spelar inte någon roll om du har brödrar eller systrar --- de är i alla fall ute efter att döda dig!

När Shakespeare gör tragedi gör han det ordentligt. Kung Lear slutar med att det ligger döda skådespelare över hela scengolvet, alla som ligger där har blivit mördade eller har begått självmord. Alla de tre systrarna är döda och av de två bröderna har "den gode brodern" dödat "den onde brodern" (eller tekniskt sett: "den onde halvbrodern"). Men den gode brodern vinner ju inte för att han är god utan för att han hugger ihjäl den andre först. Det viktigaste är alltså inte att vara snäll och göra gott, utan att vara en jäkel på att fäktas! Det där är alltså precis som i Game of Thrones --- hugg först, om du vill överleva! --- förutom att den överlevande gode brodern av någon anledning spelas av en långhårig flicka som talar olika typer av skandinaviska med mycket ljus röst och den onde brodern som dör försöker hela tiden imitera Ulf Lundell eller Michael Rickfors och sjunga konstiga schlagers hela pjäsen igenom.

Musiken i den här versionen av Kung Lear är ganska underlig, både anakronistisk och ofrivilligt spretig --- ska det vara medeltid eller renässans eller 1980-tal eller nutid? Kyrkomusik typ Bach, Nina Simone, moderna schlagers, halvgamla mossiga ballader ... Det är som om man inte kunnat bestämma sig för någonting.
Samma sak med kläderna och frisyrerna. Det blir inte direkt någon greatest-hits-samling av urvalet. Det blir inte heller snyggt eller coolt eller välljudande.



Ja, det är meningen att den här versionen av Kung Lear ska vara rolig, och locka en yngre publik, och det är inget fel i att ha med "comic relief" i tragiska historier. Det fanns gott om comic releif i Avengers: Infinty War, som slutar tragiskt med att hälften av alla människor och superhjältar dör, och det finns också gott om kul one-liners i Game of Thrones. Det roliga förtar inte spänningen, det kan vara tragiskt och storslaget i alla fall.

Men så är det inte här i den här uppsättningen av Kung Lear. Det blir aldrig kul. Det blir aldrig tragiskt. Och värst av allt: Det blir aldrig spännande!

Man väntar länge, länge på att få veta hur det ska gå, och så improviserar den där narren i evigheter. Han tycks tro att det här bara är hans gig som ståuppkomiker, och att det är fritt fram att förstöra för alla andra skådespelare på scenen, som harvar på med sina tragiska repliker. Så många alienationstekniker och anakronismer används när narren är igång, fler än i ett studentspex, att man totalt tappar intresset för pjäsen.

Stadsteatern som är så "fin" häcklas (grundades inte Stadsteatern för att ge billig teater till folket? den är väl inte speciellt fin?) och tanterna i publiken häcklas och hade det varit som på Shakespeares tid hade publiken häcklat tillbaka ... Fast tanterna bakom mig säger i alla fall högt och tydligt att "den här pjäsen är skit" (och mycket starkare ord om skådespelaren som spelar narren!) fast det låtsas inte narren därframme höra. Det där är det roligaste på hela kvällen!

Man ser inte röken av eldslukaren! Eller jonglören! Eller han på styltor. Man hade ju så sett fram emot en cirkus-Kung-Lear. Med roliga clowner och allt!

I Kung Lear ska det också finnas en vacker vänskapshistoria, i den mån en kung kan vara vän med en anställd, men här är den vänskapshistorien helt borta. Man får intrycket av att narren skiter totalt i kungen, och att han tycker att det är onödigt att det finns någon mer på scenen. Kungen står mest och väntar och ser vilsen ut, narren drar en Martin Beck imitation en gång till, och säger sedan att hans osynliga häst blivit skinn.

Ja, pjäsen har i alla fall inte mycket kött på benen.

Sorgligt att försöket att göra något roligt blir ett så ledsamt magplask.

Kung Lear i Påklädaren, spelad av Sven Wolter på Stadsteatern i Göteborg, var mycket roligare och mer rörande och mer tragisk. Och där såg man inte ens Kung Lear, för han var off-stage hela tiden.

Men historien är densamma: den store skådespelaren är kung, påklädaren är hans narr, som tror att han är hans vän --- tills han blir grymt sviken.

Teater är egentligen något man gör tillsammans. Som ett fotbollslag jobbar man mot mål, men när en enda person dribblar iväg och alla de andra inte hörs upp på läktarna, och inte syns i dimman, då dör matchen.

Man väntar sig cirkus à la Game of Thrones och man får gammal stå-upp à la vissen buskis. Man är besviken.

FILM: Lilla Helgonet - Favoritfilmenfrån Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton!



Regi: Weyler Hildebrand
Titel: Lilla Helgonet
Medverkande: Marguerite Viby, Åke Söderblom, Thor Modéen, Naemi Briese, Allan Bohlin, Hjördis Petterson, m fl
Land: Sverige, 1944
Studio S Entertainment

Lilla helgonet är filmen som varje jul går i SVT - inklippt i Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton.

Lilla helgonet är förmodligen den mest efterfrågade DVD-releasen någonsin när det gäller svensk film. SVT har genom åren överhopats med frågor om vilken film som Karl-Bertil Jonsson och hans familj ser på TV och var man kan få tag på den. Svar: Det går att få tag på Lilla Helgonet, Studio S har släppt filmen som DVD!

Äkta svensk succé! à la belle France ....
Nu kan alla som vill förenas i "den gemensamma känsla av andakt som endast en gammal långfilm på TV kan förunna människorna", som Tage Danielsson uttrycker det i Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton, när karaktärerna sitter samlade och tittar på Lilla helgonet.
För regin står Weyler Hildebrand, som stått bakom några av svensk films största publiksuccéer som Pensionat Paradiset, Landstormens lilla Lotta och Söderkåkar

Lilla helgonet är äkta svensk gammaldags underhållning! Eller? Egentligen inte. Ovan nämnda succéer utspelar sig på den svenska landsbygden (eller någonstans i Stockholm där det ser ut som landsbygd) men Lilla helgonet är från början en fransk operett. Även i den svenska filmatiseringen av Lilla helgonet märks det att vi ska vara i Frankrike (fast alla talar svenska). Vi befinner oss nämligen i "De små svalornas kloster", huvudpersonen är satt i klosterskola, drömmer om en sångkarriär och ett liv i Paris och alla personer har franska namn. 

Klosterliv med sång och dans

Visst finns det enstaka små kloster även i Sverige, men stora, mäktiga kloster har inte funnits sedan Gustav Vasas dagar. Protestantismens intåg gjorde snabbt slut på den typen av pampiga och inflytelserika kloster som filmens priorinna, spelad av Hjördis Petterson, är föreståndare för.

Hennes bror inom den franska armén spelas av Thor Modéen. Thor Modéens kända parhäst, Åke Söderblom, har filmens roligaste och mest krävande roll, en dubbelroll som Célestin och Floridor. Célestin är kyrkomusiker. Floridor skriver för teatern.

Svensk films lyckligaste stunder

I boken Filmen i Sverige skrev filmprofessor Leif Furhammar att Thor Modéens och Åke Söderbloms bästa stunder tillsammans hör till den svenska filmens lyckligaste. Det här är en sådan där lycklig och glad film, en kombinerad operett och förväxlingsfars där allting ordnar sig till sist efter många fnurror på många trådar.

Men Modéen och Söderblom var inte bara själva stjärnor i sina filmer, de kunde också flankera eller agera bakgrund till stora kvinnliga stjärnor - som till exempel Sickan Carlsson, Annalisa Ericson eller, som här, Marguerite Viby.

Favoriteleven kallas "lilla helgonet"

Det är den danska sångerskan och skådespelerskan Marguerite Viby som är filmens verkliga stjärna. Det är hon som är Denise de Flavigny, alias "det lilla helgonet" som titeln åsyftar, och givetvis priorinnans favoritelev. Fast Célestin muttrar ibland om "lilla satungen" för han VET att Denise snor hans noter och lär sig världslig musik. Fast hur ska han kunna sätta dit henne, när ingen vet om hans dubbelliv som teaterkompositören Floridor?

I en parallellhandling ska Denise gifta sig, men hon har aldrig sett sin tillkommande, en löjtnant i den franska armén. De har bara talat med varandra åtskilda av en skärm i klostret, och han gillade vad han hörde - han vill ha en blyg, dygdig klosterelev av fin familj att gifta sig med.

Hoppar in i stjärnroll

När Floridors stora stjärna hoppar av den väntade storsuccén, får Floridor se till att Denise tar huvudrollen istället. Hon har ju lärt sig alla styckena utantill.

När den franske löjtnanten får syn på den nya aktrisen blir han störtförälskad och bestämmer sig för att inte gifta sig med den dygdiga klostereleven. (Han anar inte att de två är samma person). Men han tänker inte heller gifta sig med den vackra aktrisen, han är ju av fin familj och en aktris är ingen man gifter sig med. En aktris är på sin höjd en sådan man har som älskarinna. Hans överordnade majoren, Thor Modéens karaktär, har också en aktris som älskarinna. 

Dubbel karaktär för Marguerite Viby

Lilla helgonet är en intressant och rolig roll för Marguerite Viby - huvudrollen med sin skenhelighet/dubbelnatur förkroppsligar hora-madonna syndromet, och hon klarar med råge av att spela båda rollerna med stor ironi och esprit: dels den levnadsglada aktrisen som sjunger och dansar can-can (aktriser ansågs på den tiden som föga bättre än prostituerade), dels den snälla familjeflickan som går runt med madonna-liknande uppsyn i klostret.

Eller som Célestin skulle uttryckt det: hon är både liten "satunge" och litet "helgon" i ett och samma paket.

Vilket understryks av filmaffischen (eller DVD-omslaget) - O:et i titeln Lilla helgonet ser ut som en gloria, men rosetten som Denise har på sig ser ut som ett par små horn.

Det franska titeln på operetten Lilla helgonet är Mam'zelle Nitouche, ett namn som på franska betyder "skenhelig". Namnet finns kvar i den svenska versionen, eftersom det är det artistnamn som Marguerite Vibys karaktär antar när hon gör succé.

En omsvärmad sångerska

Rollen som Denise de Flavigny har vissa likheter med Marguerite Vibys succéroll i filmen Sussie - mannen i den filmen (en författare spelad av Gunnar Björnstrand) friar till "den snälla flickan" som han ser som ett beskedligt hembiträde, medan han blir passionerat förälskad i en beslöjad fransk aktris med "femme fatale look". Madonnan må sitta hemma och stoppa strumpor (i alla fall är det vad författarmannen tror) men han lockas av den spännande, fala aktrisen. Och han anar inte att båda två är samma person ...

Marguerite Viby är alldeles ljuvlig, näpen, sprallig, hänförande ... Ofta påminner hennes uppsyn om Jerry i Tom och Jerry filmerna - den lilla musen Jerry hittar på en massa satyg och han vet att han är busig , men har gör allt med en så söt och skenhelig och oskuldsfull uppsyn.

Marguerite Viby var på sin tid enormt populär både som sångerska och som skådespelerska. Ofta spelade hon in samma film två gånger - en gång i sitt hemland Danmark och en gång i Sverige. 

Fransk operett i svenska hjärtan

Lilla helgonet må vara en fransk operett, men det är en operett som invånarna i Sverige verkligen har tagit till sina hjärtan.

På Oscarsteatern i Stockholm har Lilla helgonet stått på repertoaren hela fem gånger. Den har också gått på Djursholmsteatern, Stora Teatern i Göteborg och på Kungliga Operan. Rollen som Denise har blivit en genombrottsroll för många talangfulla sångerskor.

Nils Poppe har satt upp Lilla helgonet två gånger på Fredriksdalsteatern i Helsingborg och han spelade givetvis själv den komiska dubbelrollen Célestin och Floridor.

Operetten har dock bara filmats en enda gång ... med Marguerite Viby som det lilla helgonet och med Åke Söderblom som Célestin och Floridor.

Självbiografiskt innehåll 

Man skulle kunna säga att Lilla helgonet är något av en självbiografi, i alla fall rollen som Célestin och Floridor. Florimond Hervés, den franska operettens författare, försörjde sig som kyrkomusiker - precis som Célestin - men han längtade till teatern och sysslade med teatermusik i smyg, och till sist fick han sitt stora, efterlängtade genombrott. Namnet Floridor påminner också om Florimond.

Operetten Lilla helgonet hade premiär i Paris 1883 och samma år hade Lilla helgonet svensk premiär på Djurgårdsteatern i Stockholm. Operettens mest kända melodi är Trumslagarvisan.
Man skulle kunna tro att Lilla Helgonet har någon slags jultema eftersom Tage Danielsson valt filmen som Karl-Bertil Jonssons familjs svenska TV-julmys. Ungefär som när amerikansk TV ofta brukar visa It's a Wonderful Life av Frank Capra, som har ett jultema. Men man ser faktiskt inte röken av vare sig svensk eller fransk jul i Lilla helgonet.

Glöggmys och äkta svensk julstämning!

Ändå har Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton gjort Lilla helgonet till klassisk svensk julfilm nummer ett. För ingenting säger ju gammal god svensk jul som en fransk operett, med en söt danska i huvudrollen!

Det är ju det julen går ut på. En blandning av gammalt och nytt, och en massa utländska influenser, som vi gärna få tro är svenska. Sedan är det bara att lukta på glöggen och låta julstämningen infinna sig!

BG

FILM: Mina päron - Okonventionellt julfirande i september!




Regi: Èric Besnard
Originaltitel: Mes héros
Svensk titel: Mina päron
Medverkande: Josiane Balasko, Gérard Jugnot, Clovis Cornillac, Pierre Richard m.fl.
Manus: Èric Besnard
Frankrike, 2012
Njutafilms

Päron och lavendel blev nyligen en biosuccé över hela världen, överallt där det finns vänner av fransk film, som gärna vill se en "livet på landet" film, med böljande lavendel- och solrosfält, vackra gamla päronträd och en sådan där bitterljuv kärlekshistoria som franska filmer verkar vara så unikt bra på att leverera.

Èric Besnard stod för både manus och regi. I Sverige kan man lätt tro att Besnard har päron som favoritfrukt - innan Päron och lavendel gjorde han filmen Mina päron. Men päron finns inte med i någon av originaltitlarna. "Mina päron" i original är "Mina hjältar" - Mes héros - och Besnard har dedikerat filmen till sina föräldrar.

Nu handlar ju inte filmen direkt om Èric Besnards föräldrar. Huvudpersonen Maxime i Mina päron är inte heller en medelålders filmregissör (som Èric Besnard) utan en ambulansförare och egenföretagare (ambulansväsendet har råkat ut för privatiseringsvågen). Pappa Jacques i filmen håller mest på med att plocka svamp, smygpimpla och meka med lampor i ett uthus. Èric Besnards far i verkligheten, Jacques Besnard, är berömd filmregissör och manusförfattare. Ja, äpplet faller inte långt från päronträdet!

Det är ovanligt med filmer som har äldre personer som huvudrollsinnehavare. Visserligen mindre ovanligt i Frankrike än i t.ex. Sverige eller USA, men ändå: det är bara att passa på att njuta av samspelet mellan två av Frankrikes äldsta och bästa komediskådespelare. Det här är Balaskos och Jugnots show. 

Maxime lär sig under sitt korta återbesök hos föräldrarna att livet är komplicerat, att han i alla fall fått med sig rätt värderingar i ryggsäcken och att kärleken inte är lätt, men ändå värd att satsa på. Istället för att bryta med sin fru väljer han att göra en nystart.

För att vara en lättsam komedi är det här en film som tar upp många allvarliga ämnen - som alla varit aktuella och omdebatterade (speciellt under det franska valet). Privatisering, integration, mångfald, civil olydnad, medmänsklighet.

Mamma Olga lägger sig i precis allt, medan pappa Jacques försöker smita undan precis allt. Och han vill gärna smygröka och smygdricka (vilket han inte får, efter att ha haft en stroke). Att döma av hans hemliga picknickar i svampskogen lyckas han även bryta rejält mot sin föreskrivna diet, baserad på frukt och grönt.
Men det råder inga tvivel om att det är Olga som bestämmer - och när hon bestämmer att det ska vara jul i september, då blir det jul i september!

I likhet med Päron och lavendel slår även Mina päron ett slag för det "icke normala" - och rätten att tänka själv.

BG

lördag 8 december 2018

Tre dagböcker för alla fans: Nikki Maxwell, Tom Gates och Greg Heffley ritar och skriver om livets kalla fakta!

Tre trendiga dagböcker: Nikkis dagbok #11 (Modernista), Tom Gates - Extra roliga grejer (Alfabeta) och Dagbok för alla mina fans - På hal is (Bonnier Carlsen).

Inget är trendigare i barn/ungdomsboksvärlden just nu än dagböcker med teckningar! Serier är inte längre "barnsligt" och de här serierna kan läsas långt upp i åldrarna och det är lätt att skratta igenkännande!

Dagbok för alla mina fans av Greg Heffley har gjort författaren Jeff Kinney till en av världens topp-tio rikaste författare (han ligger just nu tvåa på listan).

Nikkis dagbok serien av Nikki Maxwell har sett till att författaren Rachel Renée Russell har sitt på det torra för gott.

Och i England finns Tom Gates, som pysslar och skriver om sitt liv. Författaren heter Liz Pichon och har uppfunnit en helt ny "doodle-stil" som hon bara använder när hon skriver och ritar som Tom Gates.

Tom Gates stil ser verkligen ut som om en liten unge hade kunnat rita dem! Han ritar jämt! Hemma, under lektionerna, på rasten ... När det snöar bygger de flesta ungar en snögubbe eller leker snöbollskrig. Inte Tom! Han ritar! Snöteckningar!


Massor av kul tips på aktiviteter och pyssel finns inbäddat i boken! Tom har som alltid sin bäste vän vid sin sida. Som alltid har han mycket kul med farmor och farfar. Som alltid retar han gallfeber på storasyster Delia. Ny i handlingen är "the-girl-next-door" som visar sig vara en riktig mardröm! Snö och kyla spelar en stor roll i boken och när kusinerna och farbrodern plus fru flyttar in hos kusinerna är kaoset totalt. Det blir inte bättre av att Toms pappa egentligen hatar sin bror ... Ingenting kan tina upp den relationen!

Tom drömmer om att få ett stjärnmärke och utmärker sig på skolans öppet hus dag. Genom att säga helt fel saker till besökarna i stil med att "jag gillar vår skola nu när värmen fungerar igen, förra veckan höll vi på att frysa ihjäl!"

Det finns en hel serie med Tom Gates böcker av Liz Pichon så det är bara att hugga in och läsa och pyssla och rita! Den senaste boken handlar alltså om snökaos och inställd skola.



Snökaos och inställd skola är det också i Gregs senaste Dagbok för alla mina fans - På hal is.
Greg Heffley har verkligen räknat ut hur han ska överleva vintern --- gå i idé och vakna igen när det blir vår! Felet är bara att han vaknar klockan två nästa dag och kan sedan inte somna om ...

Det är inte speciellt kul att vara ledig från skolan heller, när fullt krig råder. Greg och hans bästis Rowley försöker bara överleva tills snön har tinat bort igen!


Det finns massor av Dagbok för alla mina fans nu - På hal is är den senaste delen, och den passar ypperligt som vinter-läsning, vare sig det snöar ute eller inte!


Nikkis dagbok är något så ovanligt som en tjej som skriver och ritar om sitt liv. Liksom Greg är hon amerikan och går i "middle school" och liksom Greg hatar hon sport. Till skillnad från Dagbok för alla mina fans så skildrar Nikkis dagbok serien ett mer mulitkulturellt Amerika --- författaren är afroamerikan och bygger många av händelserna på saker som hänt hennes egna döttrar. Nu är vi inne på del elva av Nikkis vedermödor och Nikki ska ha en "prao-tid" på en annan skola och där finns MacKenzie, Nikkis ärkefiende ...

För en gångs skull sluter de fred i den här boken, för att de får en gemensam fiende, och det är en bra utveckling! "Keep your friends close but keep your enemies closer!"

Det finns ingen snö i den här boken och inga vintersporter, däremot spelas det fotboll! (Stort bland tjejer i USA!)

Favorit i Nikki-böckerna: Lilla syster Brianna. Och Nikkis hundvalp Daisy. De skulle kunna få en egen bokserie!

En egen bokserie har Nikkis vän Max Crumbly fått! Så det är bara att ladda upp med en hel hög dagböcker och läsa och mysa när vinden viner där ute och snön yr och regnet plaskar!

God Dagboks-Jul allesammans!