lördag 23 mars 2019

FILM: Colette - Verklighetens "The Wife" i sekelskiftets Paris

Willy och Colette på teatern ... De letar efter någon som ska spela Claudine ...


Tema: Verklighetens "The Wife" i sekelskiftets Paris! Med drag av Big Eyes och A Star Is Born ...

Regi: Wash Westmoreland
Titel: Colette
Medverkande: Keira Knightley, Dominic West, Fiona Shaw, Robert Pugh, Eleanor Tomlinson, Denise Gough, Aiysha Hart, m.fl.
Land: Storbritannien, 2018
Distribution: Scanbox Entertainment


Anna Karenina i Leo Tolstojs klassiker. Elizabeth Bennet i Pride and Predjuduce. Cecilia Tallis i Ian McEwans Atonement. Alla ser de ut som Kiera Knightley. Även om ingen av dem såg ut som Kiera Knightely när man läste böckerna. (Alla vet ju att Anna Karenina ser ut som Greta Garbo!) Nu ser även den franska succéförfattarinnan Colette ut som Kiera Knightley. Skillnaden är att Colette funnits i verkligheten och den här gången är det för ovanlighetens skull inte Joe Wright som regisserar, utan Wash Westmoreland. Dessutom tar faktiskt filmen upp frågan om hur adaptationer bestämmer hur vi "ser" en viss person.

Från blyg lantis till världsvan parisiska

Colette är känd för sin trilogi om Claudine --- och i filmen säger Colette att hon tänkt sig hur Claudine ser ut. En blyg lantis med långa flätor. Ungefär som Colette själv, som ung. Men Colettes äkta man Willy ser en helt annan Claudine --- en modern, fräck parisiska med kort, bobbat hår. En modern 1900-tals tjej. Så han anställer en algerisk skådespelerska som har en macho, tuff look och kort hår, för att spela Claudine --- och sedan ser han till att Colette klipper sig och klär sig precis som Claudine ser ut i teaterpjäsen ... Och han marknadsför The Claudine Twins.

Resultatet blir en Harry-Potter-liknande craze ... där mängder av kvinnor och flickor försöker se ut som Claudine. För nu är det ju bestämt hur hon ser ut! Hur hennes hår är, vilken typ av klänning hon har, vilken typ av krage ...

Men vad händer när Colette inte vill se ut som Claudine längre? När hon inte längre vill vara en del av maken Willys falska PR-fabrik?

Kvinnan bakom succén - The Wife

Filmen Colette är väldigt lik filmen The Wife. Det finns repliker och ordväxlingar som låter nästan exakt likadana --- och ibland har man en känsla av att man hade kunnat bytt ut dialogerna, filmerna emellan, och ingen hade märkt något. Skillnaden är att Colette är baserad på en sann historia, The Wife är en fiktiv historia (baserad på Meg Wolitzers bästsäljarroman). Skillnaden är att Colette mestadels utspelar sig i början av 1900-talet och The Wife utspelar sig i början av 2000-talet ... Skillnaden är att ... ja, egentligen finns det ingen skillnad ... Vi har alltså inte kommit någonstans i utvecklingen på 100 år!

Det är en skrämmande tanke.

Vad är det som räknas? Vem är det som räknas?

Kvinnors liv, kvinnors skrivande, kvinnors litteratur och så vidare, räknas fortfarande inte, eller så räknas de som andra klassens vara. Både i Colette och i The Wife är det frun som skriver bästsäljarna ---- men mannen säger att det är han som skriver mästerverken. Han får ära och berömmelse och priser och fina recensioner och massor av pengar --- medan hon sitter inlåst i ett rum och skriver och skriver och skriver. Utan att få cred.

Men om hon direkt hade sagt: "Detta är mina böcker ... !" Hade de då blivit utgivna? Lästa? Tagna på allvar?

Det vet man inte. Men svaret på denna fråga i båda filmerna tycks vara ett rungande: "Nej, det hade de inte!".

I alla fall när mannen levererar replikerna.

PR som konstform

Det är också lätt att dra sig till minnes Tim Burtons Big Eyes, som handlade om en verklig konstskandal, där det kom fram att de kända Big Eyes målningarna inte var av Walter Keane, utan av hans fru, Margaret Keane.

Men hade de blivit ett fenomen om de marknadsförts som hennes målningar? Walter Keane lever inte längre, men Margaret Keane har sagt om sin ex-make att han var i alla fall bra på "publicity". Även om han inte gjorde ett penseldrag under hela sitt liv.

Är publicitet och marknadsföring en konstform i sig? Kanske en svårare konstform än skapandet?

För det verkar onekligen ibland som att det är svårare att sälja en bok än att skriva den. (Eller svårare att sälja en tavla än att måla den). Att skapa ett fenomen och att bygga upp en "craze" --- det är inte lätt.

Claudine som varumärke

I filmen Colette framstår Willy som ett marknadsföringsgeni, någon som kan charma societeten, kultureliten, den betalade, läsande publiken... ja alla. Och annars framstår han som en kvinnokarl och slösande slarver och allmän skitstövel. 

Colette får till sist nog av sin man och hittar en ny kärlek och ett nytt liv på scenen --- och hon skriver nya bästsäljare under sitt eget namn. Hon får total upprättelse på alla sätt och vis. Men så är hon ju också känd som hon som en gång var Claudine --- och det i sig är ett starkt varumärke.

Förälskad i en talang

När det gäller förhållandet mellan Willy och Colette --- är Han kär i Henne eller är han kär i Hennes Talang? (Något som man funderar på även när det gäller det helt fiktiva förhållandet i A Star Is Born ... Där den "nya" bioversionen A Star Is Born - Encore verkligen understryker att det är talangen som är attraktionen).

När Willy säger att han älskar Colette och att hon inte får lämna honom ... är det sant, eller är det alla pengar som hon drar in till honom (och som han snabbt slösar bort) som han älskar? Den berömmelse och den status som böckerna ger honom? Böcker som Colette skrivit?

Willy försöker med andra spökskrivare, men ingen av dem har talang. Det är inte lätt att skapa en sensation.

Moderna idéer och momentum

För ovanlighetens skull är Colette en författarbiografi som inte vältrar sig i elände. Det är också något så ovanligt som ett kostymdrama som inte är långtråkigt och sömnframkallande. Colette visar vad ett bra kostymdrama behöver ha --- det behöver INTE anakronismer och moderna kläder och ett uppjazzat soundtrack av Bon Jovi (eller annat skrap från 1980-talet) --- det behöver moderna idéer.
Det är idéerna som gör att filmen Colette känns så modern.

I början av 1900-talet verkade ju allt nytt och spännande och fräscht. Uppåt och framåt och bättre och bättre dag för dag! Den entusiasmen och framåtandan har fångats i Colette --- och det känns som om Colette är en modern  tjej som finns här och nu. Inte som någon som var ung för 100 år sidan.

Det här är den modernaste och coolaste roll som Kiera Knightley gjort sedan Bend It Like Beckham.

Nedtonade skandaler och en resa mot jaget

Men om den verkliga Colette skulle besöka oss idag, hade hon nog blivit besviken över att vi inte kommit längre i utvecklingen. Vare sig det gäller LGBTQ-rättigheter eller jämställdhet eller kulturell diversitet.

När det gäller sanningshalten i filmen --- för en gångs skull har man inte lagt till en massa extra snaskigheter, utan istället dragit ifrån. Colettes liv i verkligheten var så fullt av "skandaler" att det överträffar det mesta av vad dagens kändisar kan tänkas ställa till med.

Som bild av en människas frigörelse och resa för att hitta-sig-själv och sin egen röst är Colette inspirerande, rörande och fortfarande allmängiltig.

BG


onsdag 20 mars 2019

FILM: They Shall Not Grow Old - Peter Jacksons mest storslagna film någonsin

Första världskriget i flerfärg. Efter Sagan om Ringen trilogin har Peter Jackson fått toppmodern datorfilmteknik att komma med nya mirakel.



Regi: Peter Jackson
Titel: They Shall Not Grow Old
Medverkande: Soldater som deltog i första världskriget
Land: Storbritannien 2018
Svensk distribution: Folkets Hus och Parker


They Shall Not Grow Old. Så många tonåringar blev aldrig gamla, för de dog en för tidig död i ett synbart meningslöst skyttegravskrig. 

I Peter Jacksons nya dokumentärfilm lever de för evigt unga, i nyrestaurerade filmklipp, som han hittat i arkiven på Imperial War Museum i London.

Filmen hade premiär i Storbritannien 2018, för att högtidlighålla 100-års minnet av första världskrigets slut, och 2019 har denna film svensk biopremiär --- för att högtidlighålla 100-års minnet av Versaillesfreden.

En film fri från patriotism och krigsförhärligande tendenser

Även om detta är en film som är byggd på vad Peter Jackson hittat i brittiska arkiv, så ger filmen en allmängiltig och mycket stark, gripande och fasansfull bild av första världskriget. En bild som är helt fri från patriotism och krigsförhärligande tendenser ... något som genomsyrar de flesta filmer i bioutbudet idag, där allt ska lösas med en evighetslång "final battle", där den goda sidan till sist triumferar. Första världskriget tedde sig som evighetslångt för de inblandade, men inte fick det något klimax, inget spännande "final battle" uppenbarade sig, och inte heller fanns det någon god eller någon ond sida. Det fanns inte heller någon vinnare.

De överlevande soldater som ser tillbaka och minns, säger inte något nedsättande om tyskarna. Tvärtom. I själva verket är det många som minns att de hade respekt för sin "fiende" --- och egentligen inte ens förstod varför de stred mot varandra. De hade ju så mycket gemensamt. De tyska krigsfångar som de fick ta hand om var arbetsvilliga och flitiga och duktiga bårbärare. Ett par av dem hade till och med varit i England och lärt sig engelska.

Varken engelsmän eller tyskar kunde förstå varför de skulle strida mot varandra. De var ju samma folk. Inte bara så att de bokstavligen var samma folkslag (en del sachsare tog sig till det som idag är Storbritannien, andra blev kvar i det som idag är Tyskland) de var också samma typ av människor --- vanliga affärsbiträden, busschaufförer, hotellanställda, kontorister, hisspojkar ... De var inte tränade soldater. De flesta var inte ens vana vid fysiskt arbete. Och plötsligt befann de sig i en helt absurd situation.

Bakom alla siffror fanns "vanligt folk" 

Filmen ger så klart inte en bild av hela första världskriget --- alla deltagande, alla slag, all orsak och verkan ... Men sådant finns ju i historieböckerna och på muséerna. Det den här filmen gör är att den fångar "vanligt folk" och en "vanlig vardag" under ett vansinnigt och ovanligt krig, där den moderna krigföringen får sitt genomslag. Vanligt folk som aldrig syns i historieböckerna får här synas och komma till tals.

I historieböckerna är de nummer. Siffror som dog, siffror som skadades, siffror som insjuknade, siffror som mot alla odds överlevde. Här framstår de som individer i en massa, inte som siffror. De förväntansfulla ansiktena som ler mot kameran skulle ha kunnat tillhört din granne, din bästa vän, din arbetskollega, en nära släkting ...  Det här är bara "vanligt folk" i en ovanlig situation. En situation som ingen trodde skulle uppstå. Det otänkbara hände. Och har det otänkbara hänt en gång, så kan det hända igen.

Filmen är också en varning till framtida generationer. När de som varit med om helvetet alla gått ur tiden ... Vem ska minnas åt dem? Den här filmen är en del av ett kollektivt minne som måste bevaras.

Vita fjädrar och lockande musik

Att en dokumentärfilm drar stora skaror av biobesökare till Filmstaden (och att en dokumentärfilm över huvud taget går upp på repertoaren) är i sig värt att fira. Även om They Shall Not Grow Old inte förväntas dra lika stora skaror som Bamse och Dunderklockan eller Captain Marvel.

Det här är verklighetens hjältar som vi ser på. Eller snarare: de som trodde att de skulle bli verklighetens hjältar. I själva verket blev de unga män som värvades grundlurade. Hjältemyten dissekeras och ratas rejält i den här dokumentären.

"Poor sods!" säger en av rösterna i filmen som minns hur det var, när unga män värvades ...
Stackars satar! Så kan man sammanfatta det: Hela den stora lögnen om det stora kriget,"the great war". Så kallades kriget: The Great War. Vita fjädrar delades ut till de unga män --- även tonåringar --- som inte hade uniform på sig, uniformerade band marscherade runt och spelade och fick livet i armén att se ut som en käck och trevlig scoututflykt. Precis som i sagan Råttfångaren i Hameln så lockades unga pojkar att följa efter den käcka musiken --- och väl tillbaka vid förlängningen värvades de.

Allmän värnplikt var vid denna tid 19-35 år, men 15-åringar kunde bli tillsagda att "gå ut och fylla år" och sedan komma med i armén.

Från propagandaaffischer till löss och feta råttor

Reklamaffischerna och propagandan sa en sak, verkligheten var en helt annan. De unga män som värvades blev lovade äventyr och hjälteglorior. De upplevde svält, löss, råttor, dysenteri, kallbrand, undermålig kost och brist på vatten. Stövlarna passade inte. En uniform skulle räcka i fyra år. Knapparna skulle vara putsade, men de hade inget att putsa dem med. Förutom tandborsten. Vatten togs från kulsprutan och skulle sedan räcka till både te och rakning.

Början av kriget präglades av gammaldags krigföring, med hästar och svärd.

Det moderna kriget utvecklades under första världskriget och senapsgas, granater och tanks blev vardagsmat. En soldat minns att han var glad när han hörde talas om "tanks" för han trodde att de skulle få rent vatten!

En annan soldat minns att de tog vatten från vattenpölar. Under vattenpölarna låg lik och ruttnade. De trodde att vattnet skulle bli okej om de kokade det tillräckligt länge.
"Det var så jag fick dysenteri," minns berättaren lakoniskt.

Valfrihet: bli skjuten av tyskarna --- eller av ditt eget befäl

Alla röster som minns flyter ihop med varandra, alla ljudklipp blandas, inga källor som talar om vem som talar anges förrän i eftertexterna. Det understryker det allmängiltiga, att de som talar inte bara är individer, utan skulle kunna vara vem som helst i den stora massan av soldater. De representerar alla överlevande --- och även alla som stupat. Alla "granddads", "great-granddads" och "great-great-granddads" --- och alla som aldrig hann få någon familj.

Peter Jacksons egen farfar var med om första världskriget och överlevde. Han dog 1940, under andra världskriget.

Soldaterna som berättar  sina historier påpekar gång på gång att feghet var ett brott. Du kunde lika gärna bli skjuten av dina egna som av fienden. Bakom dig har du ditt befäl, med pistolen i högsta hugg, redo att skjuta dig om du fegar ut och vänder om. Framför dig har du tyskar som skjuter på dig. Det där är en mardrömslik "lose-lose" situation.

För att vinna några hundra meter av lerig mark ute i ingenmansland så blev soldaterna tvingade att springa rätt mot tyska kulsprutor, och om de inte sprang blev de utan pardon skjutna av sina befäl. Det var ett självmordsuppdrag. 3/4 av ett förband dog. Man uppskattar att över nio miljoner soldater dog under första världskriget. Det är de överlevande som berättar sin historia. De som faktiskt blev gamla. Och som länge var bortglömda och undanskuffade. Det stora kriget var inget som man talade om.

Var har du varit? Har du jobbat natt?

Ingen hurrade när kriget var över. Känslan var att man just hade blivit avskedad och arbetslös, minns en soldat. Och när de väl kommit hem igen till Storbritannien ville ingen tala om kriget. De forna soldaterna blev övergivna. Deras jobb fanns i många fall inte kvar. Många vägrade att anställa krigsveteraner.

Det fanns ställen som hade skyltar uppe där det stod att krigsveteraner inte var välkomna. Detta var den "hjältegloria" som de återvände till. På en propagandaaffisch i inledningen av filmen står det "What did you do during the war?". Svaret på den frågan var det i verkligheten ingen som ville höra.

En kille som hade turen att få jobb på sitt gamla ställe blev frågad av en kollega: "Var har du varit under de senaste åren? Har du jobbat natt?"

Från fantasy till verkligheten

Så där har du svaret på frågan från värvnings affischen med den anklagande texten: "What did you do during the war?". Ingen brydde sig om vad du gjorde. Du hade lika gärna kunnat jobba natt.

Regissören Peter Jackson är hitintills mest känd för Sagan om Ringen trilogin, där den sista delen gav honom en Oscar för bästa regi och en för bästa film. Det har ofta tolkats som att J.R.R. Tolkien bearbetade sitt eget trauma från första världskriget genom att skriva Sagan om Ringen. Så They Shall Not Grow Old har klara kopplingar till Jacksons tidigare filmografi. Men trots allt --- They Shall Not Grow Old är utan tvekan den bästa film som Peter Jackson någonsin har gjort --- och även den mest gripande och allra starkaste krigsfilm som gjorts. Utan några stora åthävor alls.

BG


tisdag 19 mars 2019

FILM/TV: The Crown - Lysande drama med Claire Foy som kronan på verket


Matt Smith kommer lite i skuggan av Claire Foy ... Foto: Netflix.

The Crown - Lysande ensembledrama med Claire Foy som kronan på verket!

Regi: Stephen Daldry m.fl.
Manus: Peter Morgan
Titel: The Crown
Medverkande: Claire Foy, Matt Smith, Vanessa Kirby, Eileen Atkins, Jeremy Northam, Victoria Hamilton, Alex Jennings, Lia Williams, Ben Miles, Greg Wise, Jared Harris, Stephen Dillane, John Lithgow m.fl.
Land: Storbritannien
Netflix Original, 2016-2017
Universal Sony Home Entertainment

- Det är lugnt, jag fixar det! säger den enda tjejen i gänget, när bilarna har fått motorstopp mitt ute i den afrikanska bushen.

- Jag vet vad som är fel - jag jobbade som mekaniker under andra världskriget! säger tjejen.

Och visst, hon fixar allt!

Männen omkring henne kan bara beundrande se på. Inklusive hennes egen make, som har en högt uppsatt position inom marinen. Men marinen håller ju på med båtar, inte bilar.

Tjejen i gänget --- det är Elizabeth, den blivande drottning Elizabeth II. Det är helt sant att hon utbildade sig till bilmekaniker och att hon jobbade som bilmekaniker under andra världskriget. Det var krig och tjejer utbildades i många yrken som ditintills ansetts som traditionellt manliga --- någon måste ju göra jobbet medan karlarna är ute i kriget och slåss mot nazisterna.

14-årig mekaniker räddar dagen

Sann historia: när Elizabeth var 14 år (och alltså utbildad mekaniker) fick bilarna i den militära kortegen hon åkte med motorstopp, och lilla Elizabeth fixar skivan. Yngst i gänget och enda tjej i gänget. På något sätt, när jag hörde den historien berättas som barn så var jag mer imponerad av en 14- årig tjej som kaxig mekaniker, än av en 14-årig tjej som prinsessa.

Man är liksom van vid tjejer som prinsessor i sagorna --- man är mindre van vid tjejer som mekaniker. Eller prinsessor som mekaniker! Tjejer som drottningar är också något ovanligt --- en drottning ska vara någon som är äldre, erfaren, ståtlig ... Men Storbritannien har haft några unga regenter som suttit länge på tronen och haft väldigt framgångsrika eror, enligt historieskrivningen. Elisabeth I, Victoria och så Elizabeth II --- den nuvarande drottningen.

Inte född till drottning

Men --- inte att förglömma. Elizabeth föddes inte till kronprinsessa. Hennes pappa Albert trodde att han och hans fru och hans två döttrar skulle få ett helt normalt liv och att de skulle få leva sina liv i lugn och ro. Det lugnet tog slut när Alberts storebror David abdikerade för att gifta sig med den frånskilda amerikanskan Wallis Simpson. (Wallis var för övrigt vän med många högt uppsatta nazister som kom på bjudningar i hennes hem. Hon och David var inte populära i andra världskrigets Storbritannien.)

Albert tog Kung George VI som sitt kunganamn och gjorde sitt till för att höja britternas krigsmoral --- på köpet fick han komma över sin egen blyghet och sitt stammande. Något som skildrats i filmen The King's Speech (också baserat på en sann historia) som vann massor av Oscars. Det är inte ofta man ser en talpedagog som huvudrollsinnehavare och filmhjälte! Men det var Colin Firth, i rollen som den stammande kungen, som kammade hem en Oscar för bästa manliga huvudroll det året.

Alberts fru Elizabeth förlät aldrig David för att han abdikerade. Albert trivdes inte med offentligheten och dog en för tidigt död --- delvis på grund av stressen med ett jobb som tvingats på honom.

Plikten framför allt

Den nya prisbelönta serien The Crown är något av det bästa som någonsin gjorts för TV--- här är det Jarred Harris som spelar Kung George VI --- privat heter han fortfarande Albert och kallas Bertie av sin fru --- men han är inte med i så många avsnitt. Föga förvånande eftersom The Crown ska fokusera på Elizabeths tid som drottning. Ändå gör Harris snabbt intryck som den döende gamle kungen. Kärleken som han hyser till sina båda döttrar går som en röd tråd genom serien - han har fina ögonblick inte bara med Elizabeth utan även med Margaret. Elizabeth är den äldre flickan, som är van att göra sin plikt, dra sitt strå till stacken. Det gjorde hon redan när hon utbildade sig till mekaniker.

Margaret är en typisk lillasyster --- är man söt och charmig behöver man kanske inte vara så duktig och pliktmedveten. Men visst tar man även Margaret till sitt hjärta och kärleksaffären med Peter Townsend ger en extra krydda till serien. Han var ju egentligen anställd av pappa kungen. Och herrskap och tjänstefolk ska ju inte beblanda sig med varandra, "du kanske tror att det är äkta känslor men det är det inte" säger Peters överordnade och låter misstänkt lik butlern i Downton Abbey, han som alltid vill ha ordning och reda och var sak på sin plats. Men vi som har facit i hand vet ju: Margaret leker inte alls med Peters känslor. Det är på riktigt. Och hon vill gifta sig med honom. Eller?


Faktafel i Margarets snöpliga kärleksaffär

Det enda STORA faktafelet som den här serie har är att Drottning Elizabeth framställs som boven i dramat, hon som försöker skilja Margaret och Peter åt. Det där är den populära myten, tabloidframställningen --- men det finns inte ett uns av historisk sanning i det! Det vet man nu, när allt blivit offentligt (50 år efteråt släpps sekretessen). Elizabeth jobbade tvärtom för att Margaret skulle få gifta sig med Peter Townsend och behålla sitt apanage, och behålla sitt jobb som prinsessa, alltså ett äta-upp-och-ändå-ha-kakan-kvar scenario. Allt detta finns bevarat i massor av officiella dokument och pappersarbete.

Men att spela upp en intrig med att Margaret blev trött på en alltför gammal pojkvän och sedan skaffade en ny som hon tröttnade på och sedan en ny som hon tröttnade på ... Det hade förmodligen inte blivit lika "bra TV". Men det är ändå lite märkligt med så stora faktafel i en serie som annars försöker vara noga med att hålla sig till den verkliga historien och alla historiska dokument.


London och den mytomspunna dimman

Varje avsnitt är som en liten film i sig - mest gripande och spännande är minifilmen Act of God. Här är det dock inte Elizabeth som har den största rollen, utan dimman som lägger sig över London - och Winston Churchill. Tusentals människor dog på grund av den hemska dimman. Act of God känns kusligt aktuell - forskare varnade för vad som skulle kunna hända och för "extremt väder" och luftföroreningar, men ändå brydde sig ingen om det, förrän katastrofen var ett faktum. Man kan dra paralleller till våra dagars larm om global uppvärmning. Hur mycket som forskarna än varnar, kommer ändå alltid motstridiga röster att höras - Kanske de bara överdriver? Det kan väl inte vara så hemskt? Och så fortsätter det, i all oändlighet.


Claire Foy - drottningen av skådespelerskor idag

Claire Foy är fantastiskt bra som Elizabeth. Hennes röst är kusligt lik Elizabeths --- och man vet ju att så där låter inte Claire i vanliga fall. Claire Foy är en av vår tids bästa skådespelerskor --- men hitintills har hon mest varit känd för den brittiska publiken. Hon har varit med i små fina independentfilmer som fått bra kritik och vunnit priser, och hon har varit med i BBC-produktioner där hon till exempel spelat Dickens-hjältinnan Little Dorrit. Men i och med The Crown har hela världen fått upp ögonen för Claire Foy och hon kommer att kunna välja och vraka bland rollerbjudanden. Rollen som Elizabeth II har bland annat gett Claire Foy en Screen Actors Guild Award och en Golden Globe Award för bästa skådespelerska --- i sitt tacktal hyllade hon den verkliga drottning Elizabeth och hävdade att hon är en inspiration och att världen behöver fler starka kvinnor och kvinnliga ledare.


Matt Smith hamnar i skuggan

Prince Philip spelas av Matt Smith, kändisen från Doctor Who. Varken Philip eller Matt Smith är vana vid att spela andrafiolen --- men The Crown är helt klart Elizabeths och Claire Foys show.

The Crown är inget vanligt gammalt kostymdrama --- det här handlar om människor av kött och blod.

Det finns så mycket som är intressant med The Crown. Serien tar upp mänskliga relationer och fördomar på ett mycket aktuellt sätt --- folk underskattar lätt Elizabeth för hon är ung, för att hon är tjej, för att hon är lågmäld. Folk har väldigt fel. Hon får som hon vill när hon väljer att gifta sig med Philip utan att hölja rösten en enda gång. Ingen i hovet är för. Ingen i hennes familj är för. Ingen i hela regeringen (eller hela oppositionen) är för. Allra minst Winston Churchill.


En suverän Winston Churchill

John Lithgow är superb som Winston Churchill. Han fångar Churchills kroppsspråk hans sätt att tala, hans sätt att vara --- och hans pondus. Han är uträknad gång på gång - till och med av det egna partiet ---- men gång på gång visar Winston att alla runtom honom har fel. Liksom Elizabeth har han en stenhård vilja. Man ska inte underskatta någon på grund av åldern. Winston är inte alls för gammal. Han vet vad han vill ha sagt och när han håller det bästa talet någonsin för att minnas sin gamle vän Albert och för att hylla den nya drottningen inser all opposition att ingen har något att sätta emot Winston i toppform. I slutet av avsnittet Act of Godfirar Winston liknande triumfer. Han förvandlar sig själv till en landsfader när det behövs och han ger storartade föreställningar, där han själv skriver de bästa replikerna.

"Always such fun!"

John Lithgows Winston-roll har gett honom en Critics' Choice Award, en Screen Actors Guild Award, och en Primetime Emmy Award --- och dessutom nominerades han till en Golden Globe Award.

Något som inte stämmer i serien The Crown är konflikterna mellan Elizabeth coh Churchill, förmodligen ditlagda eftersom konflikter är bränslet i de flesta TV-serier och filmer. I verkligheten kom de mycket bra överrens. Och när den vekliga Drottning Elizabeth skulle säga vilken hennes favoritpremiärminister var, så  sa hon utan att tveka: "Churchill! Because he was always so much fun!". Ja, det är svårt att tänka sig  någon annan premiärminister över huvud taget som lever upp till Churchills spirituella konversationsförmåga! "Rolig" är förresten inte ett adjektiv som man kopplar ihop med premiärministrar i allmänhet.

90 år - varav 65 år på tronen

Drottning Elizabeth II har fyllt 90 år och har regerat i 65 år.
.
Peter Morgan och Stephen Daldry har som målsättning att skildra hela drottning Elizabeths regeringstid --- varje säsong ska täcka ungefär 10 år av historia - och skådespelerskan som spelar drottning Elisabeth ska bytas ut efter två säsonger.

Säsong 2 har också den lysande unga Claire Foy i huvudrollen alltså! I säsong 3 och 4 spelas drottning Elisabeth II av Olivia Colman --- en annan av Storbritanniens bästa skådespelerskor --- och man undrar om inte Peter Morgans plan är att få tillbaka Helen Mirren i säsong 5 och 6 --- så hon kan göra sin Oscarsbelönade paradroll som The Queen igen?! Helen Mirren har spelat drottning Elisabeth II både i den prisvinnande filmen The Queen och i den kritikerrosade teaterpjäsen The Audience .... som fokuserar på drottningens audienser med olika premiärministrar genom tiderna.

Winston står för vad han säger!

Drottningen hinner gå igenom tre premiärministrar bara under de första säsongerna!

Winston Churchill är givetvis den mest minnesvärda. Och hans råd är att man ska aldrig bjuda på något och att man ska aldrig be folk att sitta ner --- för ingen världskris är större än den kan lösas på stående fot, på tjugo minuter! Sitter man ner drar man bara ut på diskussionen i onödan, och tänker mycket sämre ... Ja, Winston Churchill står i alla fall för vad han säger! Bokstavligen!

Spelar spelet otroligt bra!

En intresseväckande tanke som man kan reflektera över i och med denna serie --- i vanliga fall när man skildrar kungligheter, som i gamla Shakespeare-dramer eller i de nya TV-serierna om Rosornas krig så bråkar alla om kronan, vem som ska ha den. Här verkar ingen vilja ha den. David ville inte ha den. Albert ville definitivt inte ha den (och tyngden under den drev honom till en för tidig död) och Elizabeth vill inte heller ha den. Men det är hennes plikt. Som i "pass the parcel" - den som håller i paketet när musiken tystad får paketet, vare sig hon vill det eller inte. Det är det som är spelets regler.

Det är bara att beundra Elizabeth --- och Claire Foy --- för att hon spelar så utomordentligt bra!

BG

söndag 17 mars 2019

SCEN: På dejt med Jessica Andersson - Vi ses igen!




Regi: Hans Marklund
TitelPå dejt med Jessica Andersson
Artist: Jessica Andersson 
Kapellmästare: Lisa Ljungberg
Plats: Konserthuset i Helsingborg
Datum: 17 mars 2019


Vad ska man ha på sig på första dejten? Jessica Andersson löser våndan med det svåra klädvalet genom att byta kläder hela tiden. Under själva dejten! Alla klädstilar är representerade under kvällen. Liksom alla musikstilar. Det blir onekligen mycket miss-match. Uppseendeväckande scenkläder diskuteras, liksom Berts "hon-ser-ut-som-en-hora"-uttalande och hur Linda Bengtzing snodde Jessicas specialskrivna Ingela-Pling-låt "Jag ljuger så bra". Och hela kvällen inleds med en AC/DC cover, följt av en Guns & Roses video från Jessicas första bröllop. 

På en första dejt är det knappast smart att prata om sina ex. Eller att visa bilder på barn och barnbarn. Det påminner om Wendy Copes humoristiska dikt om hur eländigt det är att dejta "divorcees obsessed with their kids".

Det som är mest synd under kvällen är dock att Jessicas underbara sångröst inte hörs. Man hör mest bas och trummor. En hel del par i publiken flyttar bakåt. Olika modeller av öronproppar kommer fram. 80-90% av publiken på Konserthuset är pensionärer. De kanske är Konserthusets stamkunder. Men även en person med unga pigga öron (som undertecknad) måste erkänna att det inte går att höra vad Jessica säger eller vad hon sjunger. Eller vad kapellmästaren spelar. Kvällen tycks ha blivit en tävling om "att höras mest" mellan basen och trummorna. De påminner lite om den där idoga fiolspelaren som dyker upp på dejten, och fast man ger honom dricks så går han inte sin väg, så man får lov att ha sin efterlängtade dejt för sin själv.

Musikvalet är spretigt. Hårdrock, gamla Melodifestivalvinnare, ett par nyare ballader och så en cover på Ola Salos "Calleth You, Cometh I", som Jessica berättar att hon sjungit på Diggiloo för några år sedan, för det var så roligt att få "ösa på" och att få leva ut "sin inre Ola Salo". Sedan hörs inte resten av det mellansnacket, och inte heller texten till "Calleth You, Cometh I". Basisten och trumslagaren är i full gång igen med sin inbördes tävling, de vill "ösa på" ännu mera. Jessica kunde ha mimat och det hade inte gjort någon skillnad. Ola Salo på Rondo öser på hela kvällen, och ändå hör man vartenda ord av vad han säger och vad han sjunger. Och man hör dessutom alla instrumenten (inte bara två instrument). Thomas Di Leva öser på och kanaliserar David Bowie och man hör vad han sjunger ... Att "ösa på" innebär inte bara att banka på och att leverera dunder och brak för allt vad tygen håller. Ett bra recept hade varit att följa Sonata Arctica koncept på Palladium --- att köra unplugged och att låta melodierna stå i centrum. Jessica hade förmodligen klarat sig bättre själv.

Lökiga skämt som ingen verkar tycka är roliga (inte ens de på scenen) ska blandas med obligatoriska barndomstrauman ... för vi i publiken måste få tycka synd om "the rich, famous and beautiful". Martin Stenmarck körde nyligen med samma upplägg, när han under sin egen show sjöng en sorgesam sång om alla adresser han bott på under sin barndom. Ingmar Bergmans eländiga barndomsskildring leder dock fortfarande, eftersom hans pappa var präst. Att vara prästson är för övrigt något som Bergman har gemensamt med Ola Salo. Något som Bergman har gemensamt med Jessica är att de båda två har varit på Helsingborgs Konserthus.
Man kanske inte ska ta med hela släktträdet på första dejten. Det räcker bra med en liten blomma, eller ett blomsterfrö, som kan växa till sig och bli något fint.

Så till den viktiga frågan som man får från alla man känner efter den första dejten: "Will you see her again?". Och svaret på den frågan är så klart: "Yes, of course!". Har redan ritat in datumet i kalendern! Vi ses igen på Diggiloo-premiären i Malmö!

Låtlista: På dejt med mej, You Shook Me All Night Long, Sharp Dressed Man, Kom, Jag ljuger så bra, Kalla nätter, Give Me Your Love, Fötterna på marken/Min lilla hand/Septembermorgon, Mamma, Aldrig aldrig, Calleth You, Cometh I, Där det är grönt, Blivande make, Can’t Hurt Me Now/Vindarna vänder oss, Go Slow, Party Voice. Extranummer: I Did It For Love.

Turnédatum för Jessica Andersson:
Gävle 21/3, Örnsköldsvik 22/3, Sundsvall 23/3, Östersund 24/3, Skövde 29/3, Kalmar 30/3, Varberg 31/3, Mariehamn 4/3, Motala 5/4, Karlskrona 6/4, Kristianstad 7/4, Luleå 12/4, Skellefteå 13/4, Umeå 14/4

Bildspecial från Helsingborg:

 Jessica i kvällens första klänning, en rosafluffig dröm som passar perfekt ihop med hårdrock ...

 Eller med sjungande kor.

 Tänk, Jessica var brunett på första bröllopet! Det höll ett år. Äktenskapet alltså (inte hårfärgen).

 Outfit nummer två är på och visst rockar Jessica sin korta läderkjol.

 Outfit nummer tre är svart och glittrig och outfit nummer fyra är en Melodifestivalklassiker som Bert Karlsson sågade.

 Outfit nummer fem är änglavit och spetsig.

 En glittrig byxdress åker på för att demonstera Let's Dance Cha Cha Cha.

 The Lady in Red minns musikaldebuten i Little Shop of Horrors.

 Glitterklänning för finalen.

Vit volangklänning för extranummer.

 Applådtack från Jessica och bandet.

torsdag 14 mars 2019

Tävla med Sigge av Lin Hallberg - Alla älskar fortfarande Sigge!



Alla älskar Sigge var titeln på bok 1 i serien. Och för 17 vad den här serien är bra!

Tro det eller ej, vi är inne på bok 17 nu om den drömvita Shettlandsponnyn som heter Sigge - och vet ni vad, den här serien är bättre än någonsin!

Tävla med Sigge innehåller så mycket dramatik och så många "story lines" på lagom många sidor med massor av fina bilder där alla de små shettlandsponnierna och de andra djuren finns avbildade ...

Intriger innehåller bland annat hur det är att vara nervös för att tävla, att leva upp till förväntningar, och att stallet hotas av nedläggning.


Ödesryttarna. Legenden vaknar - Större hot, Mer action, Lika mycket fantastiska hästar!


Författare: Helena Dahlgren
Titel: Ödesryttarna. Legenden vaknar.
Serie: Star Stable (del 2)
ISBN: 9789178032402
Förlag: Bonnier Carlsen

Utgivningsdatum:2019-02-25


Diskbänksfantasy möter klassisk hästbok! Del 2!

När hjältarna väl har upptäckt sina krafter så måste de utveckla dem och använda dem.

En stark origin-story får nu en uppföljare med Mer action och Större hot mot de fyra hjältinnorna och deras hästar.

De fyra hjältinnorna låter väldigt mycket som "vanligt folk" här finns inget högtravande fantasyspråk eller långrandiga tal eller sådant där konstlat ungdomsspråk som man hittar i många ungdomsromaner.

Det finaste med boken är sammanhållningen mellan de fyra hjältinnorna och så banden som finns mellan människor och djur, alltså mellan de fyra ryttarna och deras respektive hästar.

Det här kan så klart fungera som inkörsport till fantasy för folk som bara läser "vanliga hästböcker" till vardags --- och omvänt. Om man gillar fantasy kanske man härmed får upp ögonen för att hästböcker faktiskt också är bra ...

Hästböcker är (tyvärr) ofta en styvmoderligt behandlad genre.

Men det fina med hästböcker är ju att den innehåller så många olika genrer. Den kan innehålla spänning, action, fantasy, kärlekshistoria, spökhistoria, vänskapshistoria ...

Och de hästböcker jag gillar bäst brukar jag leta upp på grund av starka vänskapshistorier --- vänskapshistorier är ärligt talat är mycket roligare läsning än att läsa sida upp och sida ner om hur hästarna blir borstade.

Det här är en stark vänskapshistoria --- och en kul genremix!

Horses + Fantasy = So True!

Tips: Läs första delen först - för att hänga med i del 2!

BG


Ödesryttarna: Jorvik kallar - Diskbänksfantasy möter klassisk hästbok!


Författare: Helena Dahlgren

Titel: Ödesryttarna. Jorvik kallar.

Serie: Star Stable (del 1)

ISBN: 9789163899553

Förlag: Bonnier Carlsen

Utgivningsdatum: 2018-05-02

Star Stable är ett ENORMT populärt spel, det har över en miljon användare bara i Sverige (och tretton miljoner till i övriga världen ...) Nu har det spelet blivit en bokserie, och succén verkar given på förhand.
THE GAME IS ON!

Hästarna i den här världen är som en blandning av sagolika drömhästar, egensinniga islandsponnyer och My Little Ponies. Det vill säga: ingen färgkombination är onormal!

Helena Dahlgren lyckas grunda Star Stable världen i ett slags realism, inledningsvis känner man att allt är på riktigt, trots att både Jorvik och de färgglada hästarna är så uppenbart påhittade.

Jag tror att det beror på att svenska författare är så oslagbart bra i genren Diskbänksfantasy.

Tänk Cirkeln-trilogin, Norra Latin, PAX-serien ... Hur utflippade saker som helst kan hända, bara det är grundat i en övertygande vardag, och man köper det. Rätt av.

Huvudpersonen som man får följa inledningsvis heter Lisa. 

Lisas pappa har fått ett nytt jobb och flytten går till Jorvik, denna magiska och vackra ö, med överjordiskt tjusiga hästar. Fast Lisa har slutat rida efter en familjetragedi. Men ödet vill att Lisa kommer upp på hästryggen igen eftersom hon är den fjärde utvalda Ödesryttaren (Detta är inte någon spoilervarning i alla fall inte om du spelat spelet någon gång, ALLA vet att de ska vara fyra!)

Lisas nya vänner Linda, Alex och Anne är de andra tre Ödesryttarna.

Tillsammans står de på den goda sidan, men mörka magiska krafter samlas och motståndarna blir fler och starkare de också ...

Det här är en kul fantasy-hästbok och en kul origin-story som handlar om att hitta sig själv och sina inre magiska krafter och att lita på sina vänner och att få svar på den eviga fantasy-frågan: Vem är jag?

Tips: Läs denna bok FÖRST innan du kastar dig över den NYA Ödesryttar-boken!

BG