söndag 20 januari 2019

Min mamma är en fe av Sophie Kinsella

Scanbox filmer

The Little Stranger - Universal Pictures

Hotel Artemis - Scanbox Entertainment

Superfly - Universal Pictures

Don't Worry, He Won't Get Far on Foot - Scanbox Entertainment

Show Dogs - Sony Pictures

24 Hours to Live - Scanbox Entertainment

The Equalizer 2 - Sony Pictures

lördag 19 januari 2019

Norra Latin - Shakespeare, spöken, drömmar, hets och tonårsangst i lysande skolskildring



Älskade Sara Bergmark Elfgren - tillbaka med NY BOK: Norra Latin! Sara är bättre än någonsin ... Foto B. Graham



Norra Latin - Shakespeare, spöken, drömmar, hets och tonårsangst i lysande skolskildring


Sara Bergmark Elfgren
Norra Latin
ISBN: 9789129688528
Rabén och Sjögren

Sara Bergmark Elfgrens nya bok Norra Latin är överjordiskt bra och skapar sin egen typ av magi. En magi som man inte kan sätta i något fack. Sara Bergmark Elfgren har gått förbi fantasy, förbi diskbänksfantasy, in i magisk realism och skapat en värld så verklig att man tror på allt som händer i den. Och hennes portträtt av Två städer, Stockholm och Östersund, och människorna som bor där, är så otroligt träffsäkra.


Tänk om ...

Norra Latin --- egentligen är skolan nu nedlagd och idag finns här kostymnissar, konferenser och kontor. Men tänk om skolan hade funnits kvar och varit en högstatusskola för estetelever? I detta "tänk om" scenario befinner vi oss i bokenNorra Latin --- och boken växlar mellan två berättare, Clea, som vuxit upp i Stockholm i en sådan där framgångsrik kändisfamilj där alla har en egen wikipediasida, och Tamar, "invandraren" som kommer till Stockholm från Östersund, och som är villig att göra vad som helst för att leva ut sina skådespelardrömmar. Be careful what you wish for ...

Pudelns kärna avslöjar sig så småningom



En midsommarnattsdröm av William Blake.

Drömmen blir snart en mardröm, Tamar blir snabbt utfryst i klassen och får inga vänner. Vad hände? Hemma i Östersund var hon ju populär. Hade världens bästa vänner, världens bästa familj och ett bra liv ... är skådespelardrömmen verkligen värd så mycket? Att ge upp allt ? Och när Tamar önskade, när hon sa att hon gör vad som helst ... visste hon vem det var som lyssnade och att denna någon tog mycket bokstavligt på hennes offervilja ...? Ett övernaturligt Faustliknande tema utvecklar sig sakta men säkert under bokens gång. Men i förgrunden av dramat står hela tiden de "vanliga tonåringarna" --- alla de "speciella talanger" som finns på estetprogrammet. De som tagit sig igenom nålsögat och gjort tillräckligt bra auditions för att komma in ...

En midsommarnattsdröm och Prins Eugen


Det står gnistor mellan Clea och Tamar första gången de möts och det fortsätter att gnistra mellan dem
under hela bokens gång.


Alla fakta i boken stämmer. Det är lätt att tänka sig att man går med Tamar på Storsjöteatern i Östersund och hon blir teaterbiten mitt under en föreställning av En midsommarnattsdröm. (Riksteatern och turnérande teatersällskap gör sitt jobb med att få ut folkteater till folkhemmen ute i landet --- alla bor inte i Stockholm och alla kan inte gå på Dramaten). Det är lätt att tänka sig att man promenerar runt i Stockholm när höstlöven skiftar färg. Allt ligger där det ska, allt har en historia. På Norra Latin finns en Prins Eugen målning, Den ljusa natten, som spelar en stor roll i handlingen.

Macbeth, Hets och Bergman



Don't mention Macbeth!

Alla Shakespeare-fakta (eller snarare Shakespeare-legender) stämmer. Om att det ryktas att den store mästaren tagit hjälp av trollkraft när han skapade till exempel En midsommarnattsdrömoch Macbeth. Om att det betyder otur (i alla fall i engelsktalande länder) att uttala namnet på pjäsenMacbeth, man ska bara säga "the Scottish play" (en stor grej görs av detta i den otroligt roliga Poppy Pym boken
Poppy Pym & den förhäxade pjäsen av Laura Wood).

Och det stämmer att En midsommarnatts drömsattes upp på Norra Latin. GymnasieföreningenConcordia satte upp den berömda pjäsen 1942. Fast i verkligheten var det ingen som försvann eller dog under premiären. Fast vem vet, den unge regissören kanske blev besatt av "dämoner"?! Regissören var ingen mindre än Ingemar Bergman.

På Norra Latin spelades Hets in (regi av Alf Sjöberg, manus av Ingemar Bergman) och en lärare som ska ha stått modell för den ökände Caligula finns med i boken. (Läraren i fråga är så klart hur snäll som helst!).

Boken Norra Latin är full av små guldkorn från Stockholms historia. Till och med Norra Latins mumie finns på riktigt (fast i verkligheten bor den nu på Medelhavsmuseet). Det är bara att älska den här boken och försöka sträckläsa den så länge man orkar! Nästan 600 sidor försvinner förbluffande snabbt ...


En ondskefull version av Puck ...
.
Hur ser livet ut genom någon annans blick?


Det finns tydliga anspelningar på Harry Potter böckerna - ett plus! - och Sara Bergmark Elfgren har kommit på ett liknande sätt för huvudpersonerna att resa i tiden och se saker med en annans ögon, precis som Harry Potter gjorde när han plumsade ner i "the pensieve".

Alla fakta om teatertraditioner och teatermasker och vad de använts till stämmer också.

Masker kan innehålla en hel del magi ... Masker spelar en stor roll till exempel inom Commedia dell'arte traditionen.

Men kan en roll eller en mask verkligen ta över en person? Det är det som är frågan ... det går ju ständigt rykten om det, och om roller som ska vara "förbannade" - en sådan roll är t.ex. Sherlock Holmes (men Benedict Cumberbatch tycks ju klara sig relativt bra, än så länge), en annan är Jokern i The Dark Knight Rises, Heath Ledgers sista mytomspunna roll ...

En sådan mystisk, mytomspunnen roll är Puck i En midsommarnattsdröm. Liksom när det gäller övernaturliga varelser som tomtar och småfolk och féer, så finns det mer eller mindre välvilliga Puck-versioner och en av dem är direkt elak och djävulsk ...

En snäll och gullig version av Puck ...

Vad som sägs och vad som INTE sägs ...

Sara Bergmark Elfgren fångar teatervärlden med dess magi och mystik och vidskepelser så bra. Men det som Sara är allra bäst på i den här boken är att fånga svenska tonåringar i Stockholm. Precis hur de är, hur de pratar, hur de låter, vad de säger, vad de INTE säger ... Tamar har stora problem att navigera rätt bland Stockholmsungarna och deras sätt att vara, alla oskrivna sociala koder, men Sara har aldrig problem med det. Hon kan kartan utantill.

Det är svårt att säga vad som är bäst med Norra Latin. man är så imponerad av allt, fantasyintrigen, utflykterna till Shakespeare-land, allt om Stockholms illustra historia ...

Och miljöskildringarna. Bilden av skådespelarlivet som Sara målar upp har i allra högsta grad blivit högaktuell nu, i och med Harvey Weinstein skandalen, som sprider sig likt ringar på vattnet.


Puck from the Carmel Shakespeare 
Festival production 2000 ...


#MeToo

Cleas mamma är skådespelerska, men hon säger INTE ifrån när hon ser saker som är "fel" eftersom då riskerar hon att bli stämplad som "besvärlig" och kommer inte att få några jobb i framtiden.
Känns det igen?

En man som är gammal nog att vara Cleas pappa (och faktiskt är pappa till Cleas pojkvän) tafsar på henne och kommer med sliskiga kommentarer. Tillräckligt för att stämplas som sexuella trakasserier eller inte? Clea blir osäker och säger inte ifrån. Sakerna som INTE sägs bara staplas på varandra som en stor hög med smutstvätt.
Känns det igen?

Alla tjejer varnas för att vara ensamma med den egotrippade skådespelaren som spelar Mercutio i en skandalös uppsättning av Romeo och Julia(skandalöst dålig!) - men ingen gör något åt situationen egentligen. Killarna tar större och större plats. Dramat blir sämre och sämre. En usel regissör gör ingenting och säger ingenting ochRomeo och Julia blir plötsligt till den sämsta pjäsen någonsin ... en skruvad version av Mercutio och Mercutio.
Känns det igen?

Författare med kristallkula

Sara Bergmark Elfgren verkar ha haft en kristallkula när hon skrev Norra Latin, så mycket ligger helt rätt i tiden och helt rätt i debatten just nu!

Men vad är allra, allra bäst med Norra Latin?

Till syvende och sist får det allra bästa bli porträtten av de två tjejerna Clea och Tamar och det faktum att Sara hela tiden undviker klichéer.

När man läser mycket ungdomsböcker (och böcker för unga vuxna) får man snart intrycket att man läser samma bok om och om igen. Det är måndag hela veckan. Läsaren serveras en nördig eller lite mobbad tjej som Tamar, the outsider, som vi ska heja på, och så en blond snygg tjej som svassar, som Clea, som vi inte ska heja på, och en kille som först attraheras av blonda snyggingen och sedan inser att nörden är mycket trevligare och så vinner hon killen på slutet, samtidigt som hon vinner en tävling eller en talangjakt eller gör ett bejublat framträdande på slutet ... I stort sett alla amerikanska böcker följer mer eller mindre denna modell: huvudintrigen är att två tjejer ska vara rival om en kille, och/eller något annat "pris" som ska vinnas.

Hets - inspelad på Norra Latin 1944.
Filmen Hets blev frimärke 1981.

Saras tjejer håller ihop - till sist!

De flesta svenska ungdomsböcker följer nu samma modell - det är som ett slags McDonaldisering inom litteraturen som sprider sig som en farsot.

Till och med de flesta norska ungdomsböcker som översätts till svenska tack vare något översättarstipendium är precis likadana.

Brittiska böcker däremot, där kan man fortfarande få två tjejer som håller ihop eller som i alla fall till sist inser att killen i fråga inte är något att ha (kolla in Jacqueline Wilson, Storbritanniens mest lästa och utlånade författare eller Cathy Cassidy, som skriver i samma solidariska Wilson-stil). Men svensk ungdomsbokstradition är just nu väldigt illa ute och dränkt i klichéer ... så tack och lov för Sara Bergmark Elfgren!

Hennes tjejer kanske inte håller ihop hela vägen, och visst finns det de som är elaka och osolidariska och gör allt för att söndra och härska, men till sist står huvudpersonerna enade. Och de grälar aldrig om vem som ska få killen!

Tamar genomskådar drömmen och drömkillen

Tamar inser direkt att killen i denna berättelse inte är något att ha. Hon inser också att han är dålig för Clea. Det blir inget triumfartat pris för Tamar där hon och killen finner varandra, trots en divig lärares försök att para ihop dem. (För att hon ska göra killen "bättre" - återigen en kliché, varför ska tjejer hela tiden göra killars jobb åt dem och göra dem bättre?! - Tamar ställer i alla fall inte upp på det!). Det blir inget pris för Tamar alls, eftersom killen är omöjlig att jobba med.

Tamars "moment" är istället när hon sätter det självutnämnda manliga geniet på plats - inte den odräglige killen, honom har hon redan satt på plats - nej, den där divige läraren, som lever ut sina manliga genidrömmar på bekostnad av tonårselever i allmänhet och Tamar i synnerhet. Han ser att hon är utfryst och ser sin chans att göra sig större på hennes bekostnad och att göra hennes situation ännu värre.

Tamar genomskådar både drömmen och drömkillen.

Tamar har aldrig någon "crush" på något av de "manliga genierna" i boken.

Högsta betyg i krossa klichéer!

Tamars stora kärlek i boken är istället Clea - och en bok som fokuserar på vänskap och kärlek tjejer emellan istället för rivalitet tjejer emellan är så ovanlig att ... en stor eloge till Norra Latin! Du fick just nu högsta betyg i ämnet "Krossa klichéer"!

Dessutom högsta betyg i ämnena "magisk realism" och "dramatisk magihistoria"!

Läs den här boken och du kommer aldrig att se på Shakespeare, Ingemar Bergman, Stockholm, Commedia dell'arte masker, Hets, Heath Ledgers tolkning av Jokern eller Prins Eugen målningar på samma sätt igen! Suveränt Sara, helt enkelt suveränt!

Och nästa gång du läser om en nördig tjej och en blond tjej som svassar för samma kille kommer du förhoppningsvis att se direkt att där serveras ännu en lögn, ännu en måndag-hela-veckan-bok, som aldrig ens borde ha blivit utgiven. För sådana där böcker är mycket mindre verkliga än fantasyböcker med magiska masker och hemsökta skolor!

BG

Sanningen om Ester Gråbergs försvinnande - Ingen ny Norra Latin

Författare: Moa Eriksson Sandberg
Titel: Sanningen om Ester Gråbergs försvinnande
Förlag: B. Wahlströms
Publiceringsdatum: 2019-01-08

Moa Eriksson Sandbergs nya ungdomsroman Sanningen om Ester Gråbergs försvinnande är väldigt lik Sara Bergmark Elfgrens Norra Latin, som gavs ut för drygt ett år sedan. Skillnaden är att Norra Latin är bra.

I båda böckerna börjar huvudkaraktären på teaterlinjen på en ny gymnasieskola i en ny stad som de flyttar till i boken, båda huvudkaraktärerna har lite svensk bakgrund och lite invandrarbakgrund, båda träffar på en blond, svensk tjej som först är antagonist och sedan blir en potentiell vän.


Det finns också likheter när det gäller de karaktärer som figurerar i berättelsen, självupptagna och narcissistiska elever och lärare och en mystisk och övernaturlig undertonen. Spökar det på skolan?

Båda böckerna kretsar kring Shakespeare-pjäser, Hamlet respektive En Midsommarnatts dröm.

I Eriksson Sandbergs bok flyttar Julia på grund av ekonomiska skäl med sin familj från Stockholm till en mindre stad som inte har något namn i boken. Varken den lilla staden eller skolan har någon övertygande geografi. Till skillnad från Stockholm och Norra Latin där det verkligen kändes som om man var på plats!

Julia kommer helt magiskt in på skolan, trots den nya skolans stenhårda krav på eleverna som får chansen att påbörja teaterlinjen.

Redan första dagen meddelas eleverna att de ska sätta upp Shakespeares pjäs Hamlet, och dag två får Julia den eftertraktade rollen som Ofelia.

Den vackra blonda Ester får ett utbrott och försvinner ... Ester tänker inte ge upp sin drömroll så lätt!

Det här är en ganska medioker berättelse som tyvärr tappar mycket på att påminna om 2017 års storsuccé Norra Latin, som med sin storslagna skolmiljö är svår att bräcka. Dessutom bryr man sig i Ester Gråberg-boken inte på att skapa någon vettig eller trovärdig miljö eller några minnesvärda personligheter. De är som pappersdockor och de flesta har inte ens något namn, typ tjejen med lammullströjan och fräknar, rödhårig tjej, sminkad tjej med örhängen osv. De har en replik och så är de borta. Jaha. I Norra Latin hade alla i klassen personligheter, repliker och en roll att spela i boken.

Vare sig det är Hogwarts eller Mystiska Skolan eller Norra Latin eller Cirkeln-trilogin --- tänk på att bygga upp skolan du ska ha dina karaktärer i.

Den här skolan verkar vara som luft, den finns inte på riktigt. Liksom det namnlösa samhället som Julia flyttat till.

Och trots att skolan är liten och samhället är litet så finns massor av löjliga överraskningar som att alla ligger med alla och är släkt med alla, halvsyskon eller fosterhemssyskon osv. Visst, sådant är ju allmän kännedom på små ställen. Det är liksom inte London vi för oss i.

Skildringarna av fosterhem är det sämsta och klyschigaste man kan tänka sig och de sämsta jag läst. Fosterhemspersoner tar emot fosterbarn för att ta pengarna och sedan misshandlar de barnen ...


Alltså de som har familjehem (vilket det heter idag) gör ett fantastiskt jobb och att ta emot barn för pengarna är absolut inte vettigt! Det är inget man gör för ekonomisk vinning!

Läs istället bra skildringar av barn i fosterhem:

Jacqueline Wilsons böcker, t.ex. Tracy Beaker serien, PAX-serien --- den är så himla bra! --- och serien om Billie av Sara Kadefors.

Det finns också en viss dubbelmoral i Ester Gråberg boken, tjejer är offer om de utnyttjas av killar/män, samtidit tävlar Julia och hennes bästis om att kyssa och hångla med så många killar som möjligt, för skoj skull ... Nähä, killar kan inte utnyttjas och vara offer eller bli ledsna.

Varför får tjejer ha många partners, men inte killar?

Man förstår direkt att Rafael är bokens skurk när han introduceras, ett #metoo offer, eftersom han påminner om en vampyr och gillar vita manliga dramatiker, Shakespeare, Norén och Strindberg.

Jaja, om det var så lätt att spana in skurkarna i verkligheten ..

Boken om Ester Gråberg är på 250 sidor.

Norra Latin är på 496 sidor.

Men jag hade hellre lagt min tid på att läsa om Norra Latin en gång, till än att läsa den här bleka kopian, där varken människor eller miljö har någon substans eller något djup.

Norra Latin har också en väldigt bra beskrivning av Östersund - inte bara Stockholm!

Fotnot: i Sanningen om Ester Gråbergs försvinnande påstås det att Ofelia är en av få bra klassiska roller som finns. Det låter som om det vore typ nästan den enda, och som om dagens roller skulle vara bättre. Nix, alla tjejerna i Ester Gråberg boken är ju klyschor, och kolla in vissa moderna HBO-serier där alla tjejer verkar vara prostituerade eller mordoffer eller våldtäktsoffer ...

Shakespearedramer har många olika bra kvinnliga roller och även andra samtida brittiska dramatiker skrev genomgående bra kvinnliga roller. Bergman och Strindberg och Ibsen har också skrivit bra kvinnliga roller. Liksom Molière. Och de gamla grekerna. Ta t.ex. den kärleksstrejkande Lysistrate eller den fly förbannade Medea ... Eller de hämndlystna gudinnorna. De skulle kunna sparka rumpa med vilken modern roll som helst. Manlig som kvinnlig.

Pärlsmycken av Margrethe Hjort Hay - Hög klass på pyssel!

Författare: Margrethe Hjort Hay
Titel: Pärlsmycken
Förlag: Rabén & Sjögren
Utgivningsdatum: 11 januari 2019

Margrethe Hjort Hay är fjorton år och hennes pärlsmycken gör redan succé i modevärlden. Båda hennes föräldrar är mycket kända designers i Danmark (och även i resten av världen).

Nu kommer Margarethes bok Pärlsmycken med 16 enkla steg-för-steg-beskrivningar till unika, fina pärlsmycken som går att variera hur mycket som helst.


Boken är rekommenderad från 9 –12 år men passar även för yngre pärlentusiaster om de vill ha lite mer avancerade tips än vad de är van vid, och för äldre pärlpysslare som vill ha lite nya tips. 

Vanligtvis är pysselböcker för barn väldigt enkla och pysselmaterialet används upp i ett nafs, men den här boken har massor av "recept" som varar länge. Det är bättre att lägga tid på att göra en snygg sak bra, något som sedan används och är till glädje, än att hafsa igenom en massa saker som sedan ligger i drivor och skräpar. Vanliga pysselböcker för barn brukar resultera i det senare. Så den här boken är i en klass för sig när det gäller pyssel.

Sedan skadar det ju inte att man kan variera mönstren i det oändliga. Margarethes gul-och-vita armband passar henne ju perfekt, hon är blond och ljus, men man kan lika gärna göra det polkagrisrandigt eller rött-och-lila (Manchester Uniteds färger!).

Ett bra tips är att låta "olyckor" hända. Det blandade halsbandet är finast i hela boken och det tillkom av en "olycka", alltså pärlor blandades som inte skulle blandas.

Rekommenderas varmt för alla pysselsugna!

Kolla in: Margrethe Hjort Hays Instagramprofil @margrethes.perler.
Margarethes populära smycken säljs bland annat på Holly Golightly, en av Danmarks mest exklusiva modebutiker.

Bonus: Kapitlet om hur man slår in smycken på ett fint sätt. Helhetsbilden räknas!

Min mamma är en fe - Rolig ny serie av Sophie Kinsella

Författare: Sophie Kinsella
Titel: Min mamma är en fe
Illustrationer: Marta Kissi
Serie: Magiska familjen (del 1)
Förlag: B. Wahlströms

Sophie Kinsella är känd över hela världen som författaren till Shopaholic-serien. 

Det här är hennes första serie för barn, och det är en rolig serie rekommenderad för 6-9 åringar, om lilla Ella vars mamma är en fe. Hennes moster och mormor är också feer, och när Ella blir stor kommer hon också att bli en fe. Hitintills är hon en lillfe ...

Mycket av humorn i boken går ut på allt som går snett när man trollar, titeln skulle ha kunnat vara Den Klantiga Fen. För allt som Ellas mamma trollar går åt skogen, när hon ska  trolla fram lite mjölk står plötsligt en ko i köket ... och så vidare.

Oftast är det Ella som fixar allt till sist, vilket gör att barn som läser boken kan få känna sig smarta. Det är en utmärkt skojig högläsningsbok, liksom en första läsa-själv bok, och massor av kul illustrationer piggar upp texten.

Det bästa äventyret involverar även Ellas moster och mormor. De har lovat Ellas mamma att INTE trolla så att Ella vinner allt på idrottsdagen ... Men det gör de i alla fall. Men Ella blir inte glad över att vinna, eftersom hon vet att hon inte vinner på riktigt ... Hon blir inte glad förrän hon har vunnit en gren alldeles själv, utan magisk hjälp!

Det HÄR är en bra sedelärande berättelse för alla curling-släktningar! Ellas mamma fattar att Ella måste få klara sig själv och lyckas eller misslyckas på egna meriter. Men det fattar inte moster och mormor på en gång ...

Sophie Kinsella skriver superkul för vuxna läsare, nu bevisar hon att hon skriver lika kul för barn om deras värld och deras villkor.

Boken avslutas med recept och kul pyssel och aktiviteter, som gör att det roliga räcker lite längre.

torsdag 17 januari 2019

FILM: The Upside - Så många versioner av en oväntad vänskap

Så många versioner av En oväntad vänskap

The Upside ligger just nu etta på den amerikanska biotoppen och kan skryta med att vara den första filmen som lyckats peta ner Aquaman från tronen. I huvudrollerna syns Bryan Cranston (känd från TV-serien Breaking Bad) och Kevin Hart (känd som komiker och "han som inte ska vara värd för Oscarsgalan").

The Upside är baserad på en av de mest framgångsrika franska filmerna i modern tid och den sanna historien blev även en framgångsrik bok av Abdel Sellou och Caroline Andrieu. Allt handlar om En Oväntad Vänskap.

En oväntad berömmelse

Manusförfattarna och regissörerna Olivier Nakache och Éric Toledano har en del ansvar i att Abdel Sellou blev så berömd, och att bokförlagen började ringa Abdel för att få hela hans historia. 

Filmaffischen från filmen En oväntad vänskap pryder bokomslaget.

“Jag har helt jämna tänder, ett ständigt leende på läpparna och ett härligt spontant skratt och jag tar mig modigt an killen i rullstolen. Dessutom dansar jag som en gud. “ 

I prologen till boken En oväntad vänskap beskriver Abdel inte sig själv - utan sitt alter ego i filmen, Driss, spelad av den snygge komikern Omar Sy. Och en hel del av boken handlar just om filmen.

“Filmens franska titel, Les intouchables, syftar på den lägsta indiska kasten, de oberörbara, som är dömda till evig misär,” hävdar Abdel Sellou.

På engelska heter filmen The Intouchables, eller (i Storbritannien) kort och gott Untouchable.
Man skulle kunna tolka titeln som en blinkning till The Untouchables (svensk titel: De omutbara), en klassisk maffiafilm av Brian De Palma där fyra omutbara män står emot för att göra det de tror är rätt. Att vara onåbar, eller oberörbar, är här något positivt.

Från statistroll till huvudroll

“Jag tror inte ens att jag skrev på något avtal med filmskaparna. Men varför skulle jag ha gjort det? Vad hade jag, Abdel Yamine Sellou, gett dem? Några skämt, på sin höjd. Och till och med var de egentligen monsieur Pozzos, för det var han som lockade fram dem.
I verkliga livet är jag inte hans jämlike. Jag spelar på sin höjd en biroll, är snarast statist. Jag säger det inte för att vara ödmjuk (jag är ju bäst!). Men det jag gjorde var faktiskt enkelt.”

”Efter TV- och filmbolagen var det förläggarna som hörde av sig. Direkt till mig den här gången.
“Vi känner Driss, men nu vill vi lära känna Abdel”, sa de.
Jag varnade dem: den lille araben med kulmage är kanske inte riktigt lika trevlig som den store svarte mannen med kritvita tänder.
De skrattade och trodde inte att jag menade allvar …. Och så började jag berätta om mitt liv …”

Filmen som Abdel skriver om är en av de mest framgångsrika franska filmerna genom tiderna.

The Intouchables: En oväntad vänskap, blev en oväntad succé, om vänskap, fördomar och att hitta silverkanten på varje moln, vare sig man glidflyger eller inte.

Klassisk commedia dell'arte omstöpt som feel-good

The Intouchables är som en gammal saga eller klassisk commedia dell'arte stöpt i den moderna feel-good komedins form. Men sagoskimret ligger kvar över allt det moderna: invandringen, förorten, integrationen, problemen med att passa in i ett samhälle som inte erbjuder lika villkor för alla.
Franska filmer är ofta antingen eller. Antingen Sagan Som Säljer Som Smör (tänk på Amélie från Montmartre eller Romantics Anonymous) --- filmer som inte gör någon hemlighet av att de utspelar sig i en sagovärld där ingen blir förkyld av att gå ute i regnet och ingen får ont i magen av för mycket choklad.

Eller så är filmerna krasst realistiska,som den hyllade, prisbelönade Mellan väggarna där en lärare spelar sig själv och sliter ont i förortsslummen, för att alla unga ska få samma chans (och till skillnad från lärarna i Döda poeters sällskap eller Dangerous Minds gör han egentligen ingen skillnad alls).

Filmen The Intouchables: En oväntad vänskap kombinerar dessa två genrer. Det ser inte ut som en Amelie-saga, fotot verkar realistiskt, och här är inga romantiska promenader i regnet med. Förorten är med, precis som i Mellan väggarna, men det går att komma därifrån, med lite tur och skicklighet, och med mycket humor och attityd.

Driss kommer därifrån. Och får jobb för Pierre, en äldre handikappad man, som bor som i ett sagoslott. Plötsligt förvandlas filmen till saga: alla kan bli vänner, oavsett ålder, socialgrupp, härkomst ...
En Pygmalion roll med falsksång i badet

Driss spelar sin Pygmalion / Pretty Woman roll optimalt, han till och med sjunger falskt i badet bättre än Julia Roberts och har ett snyggare, större leende (ja, det är faktiskt möjligt!) och med lite guidning från sin nye arbetsgivare drar han snart bara vinstlotter i livets grymma lotteri.

Men lärandet går åt två håll, båda männen utvecklas tack vare sin vänskap.

Det här är en sådan där fin saga, en äkta bromance/feel-good film, där komikern Omar Sy som Driss mjölkar det mesta han kan ur varje liten sketch.

Vissa skämtsamma scener kanske är lite töntiga eller långsökta. Men många av dem har faktiskt hänt ”på riktigt” och allvaret finns hela tiden där som ballast. De komiska sketcherna blir inte alltför många och inte alltför söta.

Var finns verkligheten?

Det hindrar inte kritiker och cyniker från att sakna ”verkligheten” i historien. Filmen är baserad på en verklig historia. Den som vill kan se och jämföra med ”den sanna historien” om Philippe Pozzo di Borgo och Abdel Sellou i dokumentären A la vie, à la mort. De verkliga karaktärerna finns även med under eftertexterna till The Intouchables: En oväntad vänskap.

Kritikerna menar: att få arbete som arab har aldrig varit någon picknick och efter elfte september har det blivit ännu värre. Nu när en positiv roll skulle ha kunnat gå till en arabisk skådespelare går den istället till en älskad, redan etablerad komiker från Senegal.

Senegal betyder musik, fotboll och humor. Cyniska kritiker, bland annat recensenten för den aktade brittiska filmtidskriften Sight & Sound (som utges av BFI), har varit kritiska till skådespelarvalet och hur filmen ”förstört” verkligheten. Men att klaga på rollbesättningen är också att förringa det som dessa två skådespelare, François Cluzet och Omar Sy, faktiskt gör tillsammans, och Omar Sy har en enorm komisk tajming. Visst, han gör inte rollen som den ”ska vara”, men han gör den till sin. Det är bara att passa på att inte vara cynisk ett tag och att njuta av denna nya Pygmalionsaga, som låtsas vara verklig. 

Abdel Sellou hade själv inget emot att spelas av Omar Sy och det uppstod en oväntad vänskap även dem emellan.

Den vänskap som oväntat uppstod mellan Philippe Pozzo di Borgo och Abdel Sellou har också skildrats i dokumentärfilmen A la vie, a la mort, och i Philippe Pozzo di Borgos självbiografiska bok, Le second souffle.

Hur gick det sedan?

I Abdels bokversion kommer han inte fram till jobbet hos Philippe Pozzo di Borgo. Och boken fortsätter efter att filmen tagit slut, med att både Abdel och Philippe gifter sig, med att de startar ett företag tillsammans, med barnen … Ja, de får båda barn med sina nya fruar. Abdel får tre barn och Phillippe får två nya barn (han hade redan barn från första äktenskapet) och bosätter sig i Marocko.

Medan Abdel skriver hur mycket Pozzo betytt för honom skriver Pozzo i sin tur i förordet hur mycket Abdel betytt för honom: 

“Han stöttade mig i de tyngsta kapitlen i mitt liv. Först satt han tillsammans med mig hos min hustru Beatrice när hon var döende. Sedan hjälpte han mig ur den depression som jag hamnade i efter hennes död. Till slut gav han mig livslusten tillbaka.
Vi har alltid haft en hel del gemensamt: att vi inte ältar det som har varit, att vi inte planerar för morgondagen, och framför allt att vi lever (eller överlever) i nuet.”

Abdel uttrycker sig enkelt: ”Jag har två pappor, två mammor, en svart dubbelgångare på bio, en fru, två söner, en dotter. Jag har alltid haft gott om kompisar, polare, medbrottslingar. Monsieur Pozzo är kanske en vän helt enkelt. Min första vän. Min ende vän.”

Abdel Sellou har skrivit sin historia tillsammans med Caroline Andrieu. Boken har översatts till bland annat engelska och tyska.

Boken finns på svenska på Libris förlag. Filmen finns på DVD från Scanbox Entertainment.