söndag 9 december 2018

SCEN: Drengarnas jul 2018 - Välljudande och färgsprakande show med Hellmans drengar på Lorensbergsteatern!



Artist: Hellmans Drengar
Titel: Drengarnas jul 2018 - Hellmans varuhus
Spelas: 9 december - 18 december
Plats: Lorensbergsteatern, Göteborg
Publik: Fullsatt!

"Det här är allt jag vill ha till jul - jag behöver inget mer!"

Inga andra julshower, inga andra jultraditioner, ingen annan julshopping ...

Så sammanfattar en besökare julshowen Drengarnas jul med Hellmans varuhus på Lorensbergsteatern. Hellmans Drengar showar för tionde året i rad och många trogna besökare återkommer. Det här är ju en tradition! Biljetterna går åt som smör i solsken!

Om det inte behövs mer till jul  ... Bäva månde alla andra julshower! Bäva månde alla varuhus som vill pracka på oss onödiga prylar till våra redan skyhöga prylberg!

Ironiskt nog utspelar sig årets Drengarnas jul på ett varuhus, det fiktiva Hellmans varuhus, där det inte går att sälja någonting, eftersom kortapparaterna blivit saboterade.

En privatdetektiv anlitas för att lösa mysteriet, en frisör som bytt bana, och Herr Passepartout letar utan vidare hårklyverier ledtrådar i hela varuhuset.

Men detta är ju bara en lös ramhandling --- eller om man så vill, en passepartout --- för den stora bilden, som är som ett extra glittrigt extra allt sjungande julkort.

Här finns de roligaste, de vackraste, de mest finstämda och de mest uppsluppna julsångerna. Och även de vemodigaste. Allt levererat i extravaganta sångnummer där sång, dans och skådespel kombineras. Alla får sin chans att glänsa --- och även publiken aktiveras i ett allsångsnummer!

Tomten hyllas givetvis extra mycket med en ny version av Eartha Kitts tidlösa klassiker Santa Baby. Denna Tomte-raring vill alla sitta i knäet på, även Passepartout!



MEN! Här finns även annat som INTE är julsånger och som inte har något med jultraditioner att göra.

Som en Idol-artist som ska uppträda på varuhuset, till rungande applåder.

Som ett Luciatåg som sjunger alla de klassiska Luciatexterna till tonerna från The Lion King.
Aldrig har väl  en lejonflock, "a pride of lions", låtit bättre! Eller haft mer "pride"!

En modevisning sker till tonerna av alla de största 1980-tals klassikerna - som Michael Jacksons Thriller, Lili och Sussies Oh Mama  och Belinda Carlisles Heaven is a Place on Earth.

Ja, himmelriket verkar verkligen ha kommit till jorden! Med skönsjungande, dansande, spexande glittriga gossar med glimten i ögat!

Så här festligt har det inte varit att gå ut på show sedan After Darks glansdagar!

Årets julklapp ska förresten vara en upplevelse, och många tycks ge sig själv eller någon kär vän en tidig julklapp --- Drengarnas jul kan avnjutas på Lorensbergsteatern till och med den 18 december!

Tomte-raring --- det är ju allt du behöver!



BG


SCEN: Kung Lear - Mer Stå-upp komedi och buskis än Game of Thrones när Shakespeare sätts upp på Stadsteatern



Titel: Kung Lear
Originalmanus: William Shakespeare
Regi: Pontus Stenshäll
Scen: Göteborgs Stadsteater
Scenografi: Richard Andersson
Ljus: Max Mitle
Medverkande: Bortas Josefine Andersson, Alexandra Nordberg, Lasse Beischer, Lasse Carlsson, Per-Anders Ericson, Ashkan Ghods, Johan Karlberg, Michalis Koutsogiannakis m.fl.
Scen: Göteborgs Stadsteater

Det börjar lovande med att ett litet cirkussällskap på tre personer uppträder framför Stadsteatern. Det jongleras och äts eld och någon går på styltor. Det är coolt, det är kul, det är avslappnat och inbjudande. Kung Lear som cirkus, gå all-in med den idén! Låt Cornelia ha Pierrot-sminkning och åka till himmelen på månen som hänger på scenen! Pierrot skämdes trots allt för sina syskon (därför har han rödsminkade öron) och Cornelia i Kung Lear skäms för sina äldre systrar.

Om du aldrig hört talas om Kung Lear, så är historien ungefär som Game of Thrones. Alla vill ha kronan, alla vill ha tronen, ingen vill dela med sig, folk ingår pakter, folk bryter sina löften, folk är otrogna, alla ljuger, alla är beredda på att döda alla andra och släkten är absolut värst. Det spelar inte någon roll om du har brödrar eller systrar --- de är i alla fall ute efter att döda dig!

När Shakespeare gör tragedi gör han det ordentligt. Kung Lear slutar med att det ligger döda skådespelare över hela scengolvet, alla som ligger där har blivit mördade eller har begått självmord. Alla de tre systrarna är döda och av de två bröderna har "den gode brodern" dödat "den onde brodern" (eller tekniskt sett: "den onde halvbrodern"). Men den gode brodern vinner ju inte för att han är god utan för att han hugger ihjäl den andre först. Det viktigaste är alltså inte att vara snäll och göra gott, utan att vara en jäkel på att fäktas! Det där är alltså precis som i Game of Thrones --- hugg först, om du vill överleva! --- förutom att den överlevande gode brodern av någon anledning spelas av en långhårig flicka som talar olika typer av skandinaviska med mycket ljus röst och den onde brodern som dör försöker hela tiden imitera Ulf Lundell eller Michael Rickfors och sjunga konstiga schlagers hela pjäsen igenom.

Musiken i den här versionen av Kung Lear är ganska underlig, både anakronistisk och ofrivilligt spretig --- ska det vara medeltid eller renässans eller 1980-tal eller nutid? Kyrkomusik typ Bach, Nina Simone, moderna schlagers, halvgamla mossiga ballader ... Det är som om man inte kunnat bestämma sig för någonting.
Samma sak med kläderna och frisyrerna. Det blir inte direkt någon greatest-hits-samling av urvalet. Det blir inte heller snyggt eller coolt eller välljudande.



Ja, det är meningen att den här versionen av Kung Lear ska vara rolig, och locka en yngre publik, och det är inget fel i att ha med "comic relief" i tragiska historier. Det fanns gott om comic releif i Avengers: Infinty War, som slutar tragiskt med att hälften av alla människor och superhjältar dör, och det finns också gott om kul one-liners i Game of Thrones. Det roliga förtar inte spänningen, det kan vara tragiskt och storslaget i alla fall.

Men så är det inte här i den här uppsättningen av Kung Lear. Det blir aldrig kul. Det blir aldrig tragiskt. Och värst av allt: Det blir aldrig spännande!

Man väntar länge, länge på att få veta hur det ska gå, och så improviserar den där narren i evigheter. Han tycks tro att det här bara är hans gig som ståuppkomiker, och att det är fritt fram att förstöra för alla andra skådespelare på scenen, som harvar på med sina tragiska repliker. Så många alienationstekniker och anakronismer används när narren är igång, fler än i ett studentspex, att man totalt tappar intresset för pjäsen.

Stadsteatern som är så "fin" häcklas (grundades inte Stadsteatern för att ge billig teater till folket? den är väl inte speciellt fin?) och tanterna i publiken häcklas och hade det varit som på Shakespeares tid hade publiken häcklat tillbaka ... Fast tanterna bakom mig säger i alla fall högt och tydligt att "den här pjäsen är skit" (och mycket starkare ord om skådespelaren som spelar narren!) fast det låtsas inte narren därframme höra. Det där är det roligaste på hela kvällen!

Man ser inte röken av eldslukaren! Eller jonglören! Eller han på styltor. Man hade ju så sett fram emot en cirkus-Kung-Lear. Med roliga clowner och allt!

I Kung Lear ska det också finnas en vacker vänskapshistoria, i den mån en kung kan vara vän med en anställd, men här är den vänskapshistorien helt borta. Man får intrycket av att narren skiter totalt i kungen, och att han tycker att det är onödigt att det finns någon mer på scenen. Kungen står mest och väntar och ser vilsen ut, narren drar en Martin Beck imitation en gång till, och säger sedan att hans osynliga häst blivit skinn.

Ja, pjäsen har i alla fall inte mycket kött på benen.

Sorgligt att försöket att göra något roligt blir ett så ledsamt magplask.

Kung Lear i Påklädaren, spelad av Sven Wolter på Stadsteatern i Göteborg, var mycket roligare och mer rörande och mer tragisk. Och där såg man inte ens Kung Lear, för han var off-stage hela tiden.

Men historien är densamma: den store skådespelaren är kung, påklädaren är hans narr, som tror att han är hans vän --- tills han blir grymt sviken.

Teater är egentligen något man gör tillsammans. Som ett fotbollslag jobbar man mot mål, men när en enda person dribblar iväg och alla de andra inte hörs upp på läktarna, och inte syns i dimman, då dör matchen.

Man väntar sig cirkus à la Game of Thrones och man får gammal stå-upp à la vissen buskis. Man är besviken.

FILM: Lilla Helgonet - Favoritfilmenfrån Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton!



Regi: Weyler Hildebrand
Titel: Lilla Helgonet
Medverkande: Marguerite Viby, Åke Söderblom, Thor Modéen, Naemi Briese, Allan Bohlin, Hjördis Petterson, m fl
Land: Sverige, 1944
Studio S Entertainment

Lilla helgonet är filmen som varje jul går i SVT - inklippt i Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton.

Lilla helgonet är förmodligen den mest efterfrågade DVD-releasen någonsin när det gäller svensk film. SVT har genom åren överhopats med frågor om vilken film som Karl-Bertil Jonsson och hans familj ser på TV och var man kan få tag på den. Svar: Det går att få tag på Lilla Helgonet, Studio S har släppt filmen som DVD!

Äkta svensk succé! à la belle France ....
Nu kan alla som vill förenas i "den gemensamma känsla av andakt som endast en gammal långfilm på TV kan förunna människorna", som Tage Danielsson uttrycker det i Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton, när karaktärerna sitter samlade och tittar på Lilla helgonet.
För regin står Weyler Hildebrand, som stått bakom några av svensk films största publiksuccéer som Pensionat Paradiset, Landstormens lilla Lotta och Söderkåkar

Lilla helgonet är äkta svensk gammaldags underhållning! Eller? Egentligen inte. Ovan nämnda succéer utspelar sig på den svenska landsbygden (eller någonstans i Stockholm där det ser ut som landsbygd) men Lilla helgonet är från början en fransk operett. Även i den svenska filmatiseringen av Lilla helgonet märks det att vi ska vara i Frankrike (fast alla talar svenska). Vi befinner oss nämligen i "De små svalornas kloster", huvudpersonen är satt i klosterskola, drömmer om en sångkarriär och ett liv i Paris och alla personer har franska namn. 

Klosterliv med sång och dans

Visst finns det enstaka små kloster även i Sverige, men stora, mäktiga kloster har inte funnits sedan Gustav Vasas dagar. Protestantismens intåg gjorde snabbt slut på den typen av pampiga och inflytelserika kloster som filmens priorinna, spelad av Hjördis Petterson, är föreståndare för.

Hennes bror inom den franska armén spelas av Thor Modéen. Thor Modéens kända parhäst, Åke Söderblom, har filmens roligaste och mest krävande roll, en dubbelroll som Célestin och Floridor. Célestin är kyrkomusiker. Floridor skriver för teatern.

Svensk films lyckligaste stunder

I boken Filmen i Sverige skrev filmprofessor Leif Furhammar att Thor Modéens och Åke Söderbloms bästa stunder tillsammans hör till den svenska filmens lyckligaste. Det här är en sådan där lycklig och glad film, en kombinerad operett och förväxlingsfars där allting ordnar sig till sist efter många fnurror på många trådar.

Men Modéen och Söderblom var inte bara själva stjärnor i sina filmer, de kunde också flankera eller agera bakgrund till stora kvinnliga stjärnor - som till exempel Sickan Carlsson, Annalisa Ericson eller, som här, Marguerite Viby.

Favoriteleven kallas "lilla helgonet"

Det är den danska sångerskan och skådespelerskan Marguerite Viby som är filmens verkliga stjärna. Det är hon som är Denise de Flavigny, alias "det lilla helgonet" som titeln åsyftar, och givetvis priorinnans favoritelev. Fast Célestin muttrar ibland om "lilla satungen" för han VET att Denise snor hans noter och lär sig världslig musik. Fast hur ska han kunna sätta dit henne, när ingen vet om hans dubbelliv som teaterkompositören Floridor?

I en parallellhandling ska Denise gifta sig, men hon har aldrig sett sin tillkommande, en löjtnant i den franska armén. De har bara talat med varandra åtskilda av en skärm i klostret, och han gillade vad han hörde - han vill ha en blyg, dygdig klosterelev av fin familj att gifta sig med.

Hoppar in i stjärnroll

När Floridors stora stjärna hoppar av den väntade storsuccén, får Floridor se till att Denise tar huvudrollen istället. Hon har ju lärt sig alla styckena utantill.

När den franske löjtnanten får syn på den nya aktrisen blir han störtförälskad och bestämmer sig för att inte gifta sig med den dygdiga klostereleven. (Han anar inte att de två är samma person). Men han tänker inte heller gifta sig med den vackra aktrisen, han är ju av fin familj och en aktris är ingen man gifter sig med. En aktris är på sin höjd en sådan man har som älskarinna. Hans överordnade majoren, Thor Modéens karaktär, har också en aktris som älskarinna. 

Dubbel karaktär för Marguerite Viby

Lilla helgonet är en intressant och rolig roll för Marguerite Viby - huvudrollen med sin skenhelighet/dubbelnatur förkroppsligar hora-madonna syndromet, och hon klarar med råge av att spela båda rollerna med stor ironi och esprit: dels den levnadsglada aktrisen som sjunger och dansar can-can (aktriser ansågs på den tiden som föga bättre än prostituerade), dels den snälla familjeflickan som går runt med madonna-liknande uppsyn i klostret.

Eller som Célestin skulle uttryckt det: hon är både liten "satunge" och litet "helgon" i ett och samma paket.

Vilket understryks av filmaffischen (eller DVD-omslaget) - O:et i titeln Lilla helgonet ser ut som en gloria, men rosetten som Denise har på sig ser ut som ett par små horn.

Det franska titeln på operetten Lilla helgonet är Mam'zelle Nitouche, ett namn som på franska betyder "skenhelig". Namnet finns kvar i den svenska versionen, eftersom det är det artistnamn som Marguerite Vibys karaktär antar när hon gör succé.

En omsvärmad sångerska

Rollen som Denise de Flavigny har vissa likheter med Marguerite Vibys succéroll i filmen Sussie - mannen i den filmen (en författare spelad av Gunnar Björnstrand) friar till "den snälla flickan" som han ser som ett beskedligt hembiträde, medan han blir passionerat förälskad i en beslöjad fransk aktris med "femme fatale look". Madonnan må sitta hemma och stoppa strumpor (i alla fall är det vad författarmannen tror) men han lockas av den spännande, fala aktrisen. Och han anar inte att båda två är samma person ...

Marguerite Viby är alldeles ljuvlig, näpen, sprallig, hänförande ... Ofta påminner hennes uppsyn om Jerry i Tom och Jerry filmerna - den lilla musen Jerry hittar på en massa satyg och han vet att han är busig , men har gör allt med en så söt och skenhelig och oskuldsfull uppsyn.

Marguerite Viby var på sin tid enormt populär både som sångerska och som skådespelerska. Ofta spelade hon in samma film två gånger - en gång i sitt hemland Danmark och en gång i Sverige. 

Fransk operett i svenska hjärtan

Lilla helgonet må vara en fransk operett, men det är en operett som invånarna i Sverige verkligen har tagit till sina hjärtan.

På Oscarsteatern i Stockholm har Lilla helgonet stått på repertoaren hela fem gånger. Den har också gått på Djursholmsteatern, Stora Teatern i Göteborg och på Kungliga Operan. Rollen som Denise har blivit en genombrottsroll för många talangfulla sångerskor.

Nils Poppe har satt upp Lilla helgonet två gånger på Fredriksdalsteatern i Helsingborg och han spelade givetvis själv den komiska dubbelrollen Célestin och Floridor.

Operetten har dock bara filmats en enda gång ... med Marguerite Viby som det lilla helgonet och med Åke Söderblom som Célestin och Floridor.

Självbiografiskt innehåll 

Man skulle kunna säga att Lilla helgonet är något av en självbiografi, i alla fall rollen som Célestin och Floridor. Florimond Hervés, den franska operettens författare, försörjde sig som kyrkomusiker - precis som Célestin - men han längtade till teatern och sysslade med teatermusik i smyg, och till sist fick han sitt stora, efterlängtade genombrott. Namnet Floridor påminner också om Florimond.

Operetten Lilla helgonet hade premiär i Paris 1883 och samma år hade Lilla helgonet svensk premiär på Djurgårdsteatern i Stockholm. Operettens mest kända melodi är Trumslagarvisan.
Man skulle kunna tro att Lilla Helgonet har någon slags jultema eftersom Tage Danielsson valt filmen som Karl-Bertil Jonssons familjs svenska TV-julmys. Ungefär som när amerikansk TV ofta brukar visa It's a Wonderful Life av Frank Capra, som har ett jultema. Men man ser faktiskt inte röken av vare sig svensk eller fransk jul i Lilla helgonet.

Glöggmys och äkta svensk julstämning!

Ändå har Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton gjort Lilla helgonet till klassisk svensk julfilm nummer ett. För ingenting säger ju gammal god svensk jul som en fransk operett, med en söt danska i huvudrollen!

Det är ju det julen går ut på. En blandning av gammalt och nytt, och en massa utländska influenser, som vi gärna få tro är svenska. Sedan är det bara att lukta på glöggen och låta julstämningen infinna sig!

BG

FILM: Mina päron - Okonventionellt julfirande i september!




Regi: Èric Besnard
Originaltitel: Mes héros
Svensk titel: Mina päron
Medverkande: Josiane Balasko, Gérard Jugnot, Clovis Cornillac, Pierre Richard m.fl.
Manus: Èric Besnard
Frankrike, 2012
Njutafilms

Päron och lavendel blev nyligen en biosuccé över hela världen, överallt där det finns vänner av fransk film, som gärna vill se en "livet på landet" film, med böljande lavendel- och solrosfält, vackra gamla päronträd och en sådan där bitterljuv kärlekshistoria som franska filmer verkar vara så unikt bra på att leverera.

Èric Besnard stod för både manus och regi. I Sverige kan man lätt tro att Besnard har päron som favoritfrukt - innan Päron och lavendel gjorde han filmen Mina päron. Men päron finns inte med i någon av originaltitlarna. "Mina päron" i original är "Mina hjältar" - Mes héros - och Besnard har dedikerat filmen till sina föräldrar.

Nu handlar ju inte filmen direkt om Èric Besnards föräldrar. Huvudpersonen Maxime i Mina päron är inte heller en medelålders filmregissör (som Èric Besnard) utan en ambulansförare och egenföretagare (ambulansväsendet har råkat ut för privatiseringsvågen). Pappa Jacques i filmen håller mest på med att plocka svamp, smygpimpla och meka med lampor i ett uthus. Èric Besnards far i verkligheten, Jacques Besnard, är berömd filmregissör och manusförfattare. Ja, äpplet faller inte långt från päronträdet!

Det är ovanligt med filmer som har äldre personer som huvudrollsinnehavare. Visserligen mindre ovanligt i Frankrike än i t.ex. Sverige eller USA, men ändå: det är bara att passa på att njuta av samspelet mellan två av Frankrikes äldsta och bästa komediskådespelare. Det här är Balaskos och Jugnots show. 

Maxime lär sig under sitt korta återbesök hos föräldrarna att livet är komplicerat, att han i alla fall fått med sig rätt värderingar i ryggsäcken och att kärleken inte är lätt, men ändå värd att satsa på. Istället för att bryta med sin fru väljer han att göra en nystart.

För att vara en lättsam komedi är det här en film som tar upp många allvarliga ämnen - som alla varit aktuella och omdebatterade (speciellt under det franska valet). Privatisering, integration, mångfald, civil olydnad, medmänsklighet.

Mamma Olga lägger sig i precis allt, medan pappa Jacques försöker smita undan precis allt. Och han vill gärna smygröka och smygdricka (vilket han inte får, efter att ha haft en stroke). Att döma av hans hemliga picknickar i svampskogen lyckas han även bryta rejält mot sin föreskrivna diet, baserad på frukt och grönt.
Men det råder inga tvivel om att det är Olga som bestämmer - och när hon bestämmer att det ska vara jul i september, då blir det jul i september!

I likhet med Päron och lavendel slår även Mina päron ett slag för det "icke normala" - och rätten att tänka själv.

BG

lördag 8 december 2018

Tre dagböcker för alla fans: Nikki Maxwell, Tom Gates och Greg Heffley ritar och skriver om livets kalla fakta!

Tre trendiga dagböcker: Nikkis dagbok #11 (Modernista), Tom Gates - Extra roliga grejer (Alfabeta) och Dagbok för alla mina fans - På hal is (Bonnier Carlsen).

Inget är trendigare i barn/ungdomsboksvärlden just nu än dagböcker med teckningar! Serier är inte längre "barnsligt" och de här serierna kan läsas långt upp i åldrarna och det är lätt att skratta igenkännande!

Dagbok för alla mina fans av Greg Heffley har gjort författaren Jeff Kinney till en av världens topp-tio rikaste författare (han ligger just nu tvåa på listan).

Nikkis dagbok serien av Nikki Maxwell har sett till att författaren Rachel Renée Russell har sitt på det torra för gott.

Och i England finns Tom Gates, som pysslar och skriver om sitt liv. Författaren heter Liz Pichon och har uppfunnit en helt ny "doodle-stil" som hon bara använder när hon skriver och ritar som Tom Gates.

Tom Gates stil ser verkligen ut som om en liten unge hade kunnat rita dem! Han ritar jämt! Hemma, under lektionerna, på rasten ... När det snöar bygger de flesta ungar en snögubbe eller leker snöbollskrig. Inte Tom! Han ritar! Snöteckningar!


Massor av kul tips på aktiviteter och pyssel finns inbäddat i boken! Tom har som alltid sin bäste vän vid sin sida. Som alltid har han mycket kul med farmor och farfar. Som alltid retar han gallfeber på storasyster Delia. Ny i handlingen är "the-girl-next-door" som visar sig vara en riktig mardröm! Snö och kyla spelar en stor roll i boken och när kusinerna och farbrodern plus fru flyttar in hos kusinerna är kaoset totalt. Det blir inte bättre av att Toms pappa egentligen hatar sin bror ... Ingenting kan tina upp den relationen!

Tom drömmer om att få ett stjärnmärke och utmärker sig på skolans öppet hus dag. Genom att säga helt fel saker till besökarna i stil med att "jag gillar vår skola nu när värmen fungerar igen, förra veckan höll vi på att frysa ihjäl!"

Det finns en hel serie med Tom Gates böcker av Liz Pichon så det är bara att hugga in och läsa och pyssla och rita! Den senaste boken handlar alltså om snökaos och inställd skola.



Snökaos och inställd skola är det också i Gregs senaste Dagbok för alla mina fans - På hal is.
Greg Heffley har verkligen räknat ut hur han ska överleva vintern --- gå i idé och vakna igen när det blir vår! Felet är bara att han vaknar klockan två nästa dag och kan sedan inte somna om ...

Det är inte speciellt kul att vara ledig från skolan heller, när fullt krig råder. Greg och hans bästis Rowley försöker bara överleva tills snön har tinat bort igen!


Det finns massor av Dagbok för alla mina fans nu - På hal is är den senaste delen, och den passar ypperligt som vinter-läsning, vare sig det snöar ute eller inte!


Nikkis dagbok är något så ovanligt som en tjej som skriver och ritar om sitt liv. Liksom Greg är hon amerikan och går i "middle school" och liksom Greg hatar hon sport. Till skillnad från Dagbok för alla mina fans så skildrar Nikkis dagbok serien ett mer mulitkulturellt Amerika --- författaren är afroamerikan och bygger många av händelserna på saker som hänt hennes egna döttrar. Nu är vi inne på del elva av Nikkis vedermödor och Nikki ska ha en "prao-tid" på en annan skola och där finns MacKenzie, Nikkis ärkefiende ...

För en gångs skull sluter de fred i den här boken, för att de får en gemensam fiende, och det är en bra utveckling! "Keep your friends close but keep your enemies closer!"

Det finns ingen snö i den här boken och inga vintersporter, däremot spelas det fotboll! (Stort bland tjejer i USA!)

Favorit i Nikki-böckerna: Lilla syster Brianna. Och Nikkis hundvalp Daisy. De skulle kunna få en egen bokserie!

En egen bokserie har Nikkis vän Max Crumbly fått! Så det är bara att ladda upp med en hel hög dagböcker och läsa och mysa när vinden viner där ute och snön yr och regnet plaskar!

God Dagboks-Jul allesammans!

fredag 7 december 2018

Golden Globes 2019 - Alla nominerade listas!

Sandra och Andy - värdpar för Golden Globe galan den 6 januari 2019.

"Vice" och "Mordet på Gianni Versace" har flest antal nomineringarnär årets bästa filmer och serier ska hyllas. 2019 års Golden Globe-gala sänds den 6 januari.

Den 76:e Golden Globe-galan kommer att tv-sändas på söndagsnatten den 6 januari 2019. Årets värdar är skådespelarna Sandra Oh och Andy Samberg.

 "Vice" är filmen med flest nomineringar, 6 stycken totalt. Den följs av "The Favourite", "Green Book" och "A Star is Born" som har 5 nomineringar vardera. På TV-sidan leder "American Crime Story"-säsongen "Mordet på Gianne Versace" med 4 nomineringar.
 
Best Motion Picture – Drama
“Black Panther”
“BlacKkKlansman”
“Bohemian Rhapsody”
“If Beale Streat Could Talk”
“A Star Is Born”

Best Motion Picture – Musical or Comedy
“Crazy Rich Asians”
“The Favourite”
“Green Book”
“Mary Poppins Returns”
“Vice”

Best Director – Motion Picture
Bradley Cooper (“A Star Is Born”)
Alfonso Cuaron (“Roma”)
Peter Farrelly (“Green Book”)
Spike Lee (“BlacKkKlansman”)
Adam McKay (“Vice”)

Best Actress in a Motion Picture – Drama
Glenn Close (“The Wife”)
Lady Gaga (“A Star Is Born”)
Nicole Kidman (“Destroyer”)
Melissa McCarthy (“Can You Ever Forgive Me?”)
Rosamund Pike (“A Private War”)

Best Actress in a Motion Picture – Musical or Comedy
Emily Blunt (“Mary Poppins Returns”)
Olivia Colman (“The Favourite”)
Elsie Fisher (“Eighth Grade”)
Charlize Theron (“Tully”)
Constance Wu (“Crazy Rich Asians”)

Best Actor in a Motion Picture – Drama
Bradley Cooper (“A Star Is Born”)
Willem Dafoe (“At Eternity’s Gate”)
Lucas Hedges (“Boy Erased”)
Rami Malek (“Bohemian Rhapsody”)
John David Washington (“BlacKkKlansman”)

Best Actor in a Motion Picture – Musical or Comedy
Christian Bale (“Vice”)
Lin-Manuel Miranda (“Mary Poppins Returns”)
Viggo Mortensen (“Green Book”)
Robert Redford (“The Old Man & the Gun”)
John C. Reilly (“Stan & Ollie”)

Best Actress in a Supporting Role in any Motion Picture
Amy Adams (“Vice”)
Claire Foy (“First Man”)
Regina King (“If Beale Street Could Talk”)
Emma Stone (“The Favourite”)
Rachel Weisz (“The Favourite”)

Best Actor in a Supporting Role in any Motion Picture
Mahershala Ali (“Green Book”)
Timothee Chalamet (“Beautiful Boy”)
Adam Driver (“BlacKkKlansman”)
Richard E. Grant (“Can You Ever Forgive Me?”)
Sam Rockwell (“Vice”)

Best Original Song – Motion Picture
“All the Stars” (“Black Panther”)
“Girl in the Movies” (“Dumplin’”)
“Requiem For a Private War” (“A Private War”)
“Revelation” (“Boy Erased”)
“Shallow” (“A Star Is Born”)

Best Motion Picture – Foreign Language
“Capernaum”
“Girl”
“Never Look Away”
“Roma”
“Shoplifters”

Best Original Score – Motion Picture
Marco Beltrami (“A Quiet Place”)
Alexandre Desplat (“Isle of Dogs”)
Ludwig Göransson (“Black Panther”)
Justin Hurwitz (“First Man”)
Marc Shaiman (“Mary Poppins Returns”)

Best Motion Picture – Animated
“Incredibles 2”
“Isle of Dogs”
“Mirai”
“Ralph Breaks the Internet”
“Spider-Man: Into the Spider-Verse”

Best Screenplay – Motion Picture
Alfonso Cuaron (“Roma”)
Deborah Davis and Tony McNamara (“The Favourite”)
Barry Jenkins (“If Beale Street Could Talk”)
Adam McKay (“Vice”)
Peter Farrelly, Nick Vallelonga, Brian Currie (“Green Book”)

Best Television Series – Drama
“The Americans”
“Bodyguard”
“Homecoming”
“Killing Eve”
“Pose”

Best Television Series – Musical or Comedy
“Barry” (HBO)
“The Good Place” (NBC)
“Kidding” (Showtime)
“The Kominsky Method” (Netflix)
“The Marvelous Mrs. Maisel” (Amazon)

Best Performance by an Actress in a Television Series – Musical or Comedy
Kristen Bell (“The Good Place”)
Candice Bergen (“Murphy Brown”)
Alison Brie (“Glow”)
Rachel Brosnahan (“The Marvelous Mrs. Maisel”)
Debra Messing (“Will & Grace”)

Best Performance by an Actor in a Television Series – Musical or Comedy
Sasha Baron Cohen (“Who Is America?”)
Jim Carrey (“Kidding”)
Michael Douglas (“The Kominsky Method”)
Donald Glover (“Atlanta”)
Bill Hader (“Barry”)

Best Performance by an Actress in a Television Series – Drama
Caitriona Balfe (“Outlander”)
Elisabeth Moss (“The Handmaid’s Tale”)
Sandra Oh (“Killing Eve”)
Julia Roberts (“Homecoming”)
Keri Russell (“The Americans”)

Best Performance by an Actor in a Television Series – Drama
Jason Bateman (“Ozark”)
Stephan James (“Homecoming”)
Richard Madden (“Bodyguard”)
Billy Porter (“Pose”)
Matthew Rhys (“The Americans”)

Best Television Limited Series or Motion Picture Made for Television
“The Alienist” (TNT)
“The Assassination of Gianni Versace: American Crime Story” (FX)
“Escape at Dannemora” (Showtime)
“Sharp Objects” (HBO)
“A Very English Scandal” (Amazon)

Best Performance by an Actress in a Limited Series or Motion Picture Made for Television
Amy Adams (“Sharp Objects”)
Patricia Arquette (“Escape at Dannemora”)
Connie Britton (“Dirty John”)
Laura Dern (“The Tale”)
Regina King (“Seven Seconds”)

Best Performance by an Actor in a Limited Series or Motion Picture Made for Television
Antonio Banderas (“Genius: Picasso”)
Daniel Bruhl (“The Alienist”)
Darren Criss (“The Assassination of Gianni Versace: American Crime Story”)
Benedict Cumberbatch (“Patrick Melrose”)
Hugh Grant (“A Very English Scandal”)

Best Performance by an Actress in a Supporting Role in a Series, Limited Series or Motion Picture Made for Television
Alex Bornstein (“The Marvelous Mrs. Maisel”)
Patricia Clarkson (“Sharp Objects”)
Penelope Cruz (“The Assassination of Gianni Versace: American Crime Story”)
Thandie Newton (“Westworld”)
Yvonne Strahovski (“The Handmaid’s Tale”)

Best Performance by an Actor in a Supporting Role in a Series, Limited Series or Motion Picture Made for Television
Alan Arkin (“The Kominsky Method”)
Kieran Culkin (“Succession”)
Edgar Ramirez (“The Assassination of Gianni Versace: American Crime Story”)
Ben Whishaw (“A Very English Scandal”)
Henry Winkler (“Barry”)

FILM: The Wife - Mästerligt rollporträtt av Glenn Close! Mästerlig regi av Björn Runge!

Glenn Close och Jonathan Pryce i The Wife

Regi: Björn Runge
Titel: The Wife
Medverkande: Glenn Close, Jonathan Pryce
Christian Slater, Max Irons, Annie Starke,
Harry Lloyd, Elizabeth McGovern m.fl.
Land: Sweden, United Kingdom, United States, 2018

Biopremiär: 7 december 2018

"There’s nothing more dangerous than a writer whose feelings have been hurt."


Regi: Björn Runge. Manus: Jane Anderson. Originalroman: Meg Wolitzer. De här tre byggstenarna räcker gott och väl för att skapa en enormt bra film. Men som grädde på moset har man engagerat la crème de la crème av skådespelareliten med Glenn Close i spetsen --- och hon höjer varenda liten scen som hon är med i! Björn Runge är verkligen en enormt lyhörd regissör, det här är en film som på ett positivt sätt andas "teater" --- han litar på sina skådespelare, han ger dem lagom mycket fritt spelrum och i många långa tagningar (som påminner om teaterscener) får de spela ut och se vad som händer... Voilà! Filmmagi!

Glenn Close är perfekt som frun i dramat, Joan Castleman, och hon lär ha Oscarsnomineringen som i en liten ask. Blir det vinst den här gången, måhända? Hon har i alla fall aldrig varit så bra och så karismatisk som i The Wife.

Jonathan Pryce i rollen som mannen Joe Castleman, den store författaren som ska ta emot Nobelpriset i litteratur, går inte heller av för hackor. Sonen David, som också har författardrömmar (som ständigt förringas och trycks ner av fadern), spelas av Max Irons.

För att göra kvartetten total: entré gör Christian Slater i rollen som Nathaniel Bone, en hal skribent som så gärna vill skriva en avslöjande biografi om den store författaren Joe Castleman. Joe beter sig högdraget och förolämpande mot den aspirerande biografiförfattaren, Joan är mycket mer diplomatisk. Repliken "There’s nothing more dangerous than a writer whose feelings have been hurt", fälld av Joan, har en farlig dubbelmening.

Av de fyra huvudpersonerna --- vem är egentligen det största litterära geniet?

Filmen gör tillbakablickar till tiden då Joan och Joe var unga. Ja, Joan är så klart betydligt yngre än sin blivande make. Hon är student, han är lärare, och han har hitintills bara fått några noveller publicerade. "Those who can do, those who can't teach." Det visar sig att det är helt och hållet Joans förtjänst att Joe över huvud taget får en karriär som författare, det är hon som får jobb på ett fint förlag, som letar efter en passande judisk författare ...

Joan som ung i filmen spelas av Annie Starke, Glenn Closes dotter i verkligen, och hon är ypperlig i rollen! En eloge även till Elizabeth McGovern som spelar Elaine Mozell, en författare som har stor talang, men vars böcker inte tas på allvar, bara för att författaren är kvinna. En vanlig situation i USA, speciellt under den här tiden. Kvinnolitteratur är ju inte "riktig litteratur". Inte sådan litteratur som får seriösa recensioner och uppmärksammas av seriösa herrklubbar (som Svenska Akademin) och vinner seriösa priser. Elaine Mozell ger Joan goda "överlevnadsråd" och man märker verkligen att Joan lyssnar och lär.

Filmen The Wife prickar trenderna helt rätt, den går upp på bio ett år då alla har #MeToo och skandalen med Svenska Akademin och Nobelpriset i litteratur i färskt minne. Medvetet? Nej, det tar tid att få till en film och det tar tid att skriva en roman --- Meg Wolitzers roman kom ut redan 2003, men det verkar kusligt nog som om hon har kunnat förutsäga framtiden, hur läget skulle vara 15 år senare. Filmen slår huvudet på spiken, gång på gång.

Det här är en missa-inte-film för alla Glenn-Close-fans och det är omöjligt att se den här filmen och inte bli ett Glenn-Close-fan! Helst bör man se filmen två gånger. Man ser då ännu tydligare hur varenda gest, varenda blick, varenda liten min, varenda replik betyder minst två saker. Slutet är en överraskning --- eller också är slutet inte alls överraskande. Eftersom Glenn Close bäddat så snyggt hela vägen. Självklart är det så här det ska sluta, tänker man, allt annat vore ju otänkbart!

Läs även intervjun med Meg Wolitzer:

https://tidningenkulturvinden.blogspot.com/2018/11/film-wife-samtal-med-meg-wollitzer.html

BG