måndag 20 maj 2019

FILM: Rocketman - En sann, musikalisk fantasi!


Taron Egerton som Elton John.

Regi: Dexter Fletcher
Titel: Rocketman
Medverkande: Taron Egerton, Jamie Bell, Richard Madden, Bryce Dallas Howard m.fl.
Land: UK; USA, 2019
Distribution: Paramount Pictures

"Ingen vill se Reginald Dwight, alla vill se Elton John!" 

Det konstaterar filmens huvudperson som skapar sitt alter ego för att kunna realisera sina musikaliska fantasier fullt ut. Och varför inte uppfinna sig själv, om och om igen? Det här är musikalisk postmodernism i populär och folklig och glittrig förpackning!

Rocketman gör sitt bästa för att bli detta års Bohemian Rhapsody. Lyckas man? Det är svårt att 
se Taron Egerton göra en Rami Malek och plocka upp en Golden Globe och en Screen Actors Guild Award och en BAFTA för bästa huvudroll --- och sedan toppa allt med att vinna en Oscar.

Sjunger på riktigt

Elton John har officiellt hävdat under Cannes filmfestival att Taron Egerton gör ett bättre jobb, eftersom han sjunger på riktigt! (I Bohemian Rhapsody använde man Freddy Mercurys egen sångröst). Men nu är ju skådespeleri inte någon sångtävling. Låter det mer äkta med originalsångrösten är det dumt att inte använda den. Att Taron Egerton sjunger "på riktigt" är knappast en publikdragare i sig. Han är inte känd som sångare.

Visst gör Targon Egerton hela tiden sitt allra bästa i huvudrollen. Men en sak ligger honom hela tiden i fatet: Elton John lever och är aktiv i allra högsta välmåga.

"Alla vill se Elton John, ingen vill se Taron Egerton!"

Så skulle man kunna summera verkligheten. När filmen hade premiär i Cannes var det stora snacket om Elton John skulle spela en snutt före filmen. Eller kanske på efterfesten.

Det är svårt att vara festens medelpunkt --- när någon annan ÄR festens medelpunkt. Sedan kan Elton berömma Taron hur mycket som helst. Man har också i bakhuvudet att de båda två var med i en katastrofal Kingsman-film (där Taron skulle rädda Elton från robothundar och en galen Julianne Moore).

Från Eagle till Elton

Det här är för övrigt inte Taron Egertons första biopic --- han har tidigare spelat Eddie the Eagle, den fulsöte engelsmannen som pysslade med backhoppning och tävlade i OS och som alla älskade, trots, eller just på grund av, att han hela tiden kom sist.

Men att vinna är inte allt. Det gäller att göra en bra show. Det är det som vinner publikens hjärtan.

Taron Egerton är något begränsad som skådespelare (vilket alla som sett Kingsman-filmerna och nya Robin Hood har konstaterat) --- han är mycket bra när det gäller sång- och dansnummer och actionscener och håll-igång, men mindre bra när det gäller att få fram stämningar och känslor med fina små nyanser.
Reginald Dwights liv --- och Elton Johns liv --- rymmer också en hel det motgångar och depressioner och besvikelser. Jamie Bell spelar Elton Johns musikaliska partner Bernie Taupin och hans emotionella register och skådespel är på en helt annan nivå.

Vad hände sedan?

Det fungerar oftast bäst att göra biopics och skapa en legend om folk som dött unga och vackra. En skådespelare kan då utan problem passa för "hela livet". (I Saw the Light, Bohemian Rhapsody,  James Dean ...)

Vad gör man med stjärnor som uppnått pensionsåldern? Byter skådespelare? Använder smink? Fatsuit? CGI? Ja, i detta fall så låtsas man helt enkelt inte om allt som hänt på senare år. Som att Elton John sjöng Candle in the Wind på Prinsessan Dianas begravning. Hans livs stora kärlek David Furnish (som också producerat filmen) är inte heller med i filmen. Man struntar också i personliga saker --- som Elton Johns mammas 90-års dag. Elton John kom inte och uppvaktade. Hon hyrde en Elton John look-alike istället. Det här är inte en film som kommer speciellt nära Elton John, som person --- men musikurvalet kan man inte anmärka på!

Vad som är bäst är så klart alla musikscener --- både de verkliga och fantasy-scenerna. Då lyfter filmen. Bokstavligen.

"Elton John - the Musical!"

Det här är en film som är som gjord för att bli musikal på West End eller Broadway.

Eller bli och bli ... Det ÄR redan en musikal! I filmform. Även om filmen inte erkänner det.
Den försöker få in alla obligatoriska biopic scener som ska vara med i generiska filmer om framgångsrika män som kommer från relativt påvra förhållanden och lyckas mot alla odds. Men medan de scenerna radas upp så väntar man bara på nästa musiknummer.

Alltså: precis som i en musikal.

All musik och alla musiknummer håller hög klass. Så klart. Det här är en film som är gjord med Elton Johns välsignelse och filmen kommer att ge raketbränsle för Elton Johns hits i många extra år till.


Elton John (centre) with Taron Egerton and David Furnish at the Cannes premiere of Rocketman.

BG

FILM: The Mule - Det är aldrig för sent att börja arbeta för maffian!


Clint Eastwood och daglilja i The Mule. Clint spelar "mulan" Earl Stone, dagliljan spelar sig själv.


Regi: Clint Eastwood
Titel: The Mule
Manus: Nick Shenk.
Baserat på: "The Sinaloa Cartel's 90-Year-Old Drug Mule" av Sam Dolnick, som handlar om Leo Sharp, en World War II veteran som blev chaufför eller "mule" för Sinaloa Cartellen när han var i 80-års ålder.
Medverkande: Clint Eastwood, Bradley Cooper, Laurence Fishburne, Michael Peña, Dianne Wiest
Andy García, Taissa Farmiga, Alison Eastwood.
Land: USA; 2018
Distribution: Warner Bros.
Aktuell: På DVD; BD och VOD maj 2019

Clint Eastwood gör i filmen The Mule en liknande roll som Robert De Niro hade i The Intern --- alltså en hyvens äldre man som har en positiv inverkan på alla de stressade och tech-beroende yngre typerna i sin omgivning. 

Fast där slutar likheterna. Medan The Intern handlade om att shoppa dammode på nätet så handlar The Mule om droger. 

Och är baserad på en sann historia.

Earl Stone är i 80-års åldern och populär och framgångsrik i botaniska kretsar --- år efter år vinner han pris för bästa nya daglilja. Att pyssla om blommorna är hans kall. Så en dag är han pank --- Internet har tagit över blomsterindustrin --- precis som modeindustrin!
Och han som har lovat att betala för dotterdotterns bröllop ... På hennes för-kalas (de har alltid såna stora för-kalas i amerikanska filmer) träffar han en mexikansk ung kille som tipsar honom om ett välbetalt jobb som chaufför. Han behöver bara köra en väska över gränsen och inte kolla i väskan ...

Earl Stone tackar ja, och betalar för bröllopet och är jättepopulär. Alla älskar en open bar!

Sedan måste han köra en vända till, för att rädda sitt hus och sin odlingar med dagliljor.

Sedan en vända till för att rädda sitt pancake-house, där alla krigsveteraner träffas ... 

Sedan en vända till för att rädda "the local ice rink". 

Sedan en vända till för att betala barnbarnets utbildning ...
Och så vidare. 

Han är som en Robin Hood figur. Och det finns alltid behövande.

Men så tittar han i en väska. Och den är full med kokain.

Det moraliska problemet att bidra till att droger sprids tas ändå aldrig upp mer än så. 

Earl verkar mest av allt glad över att köra bil och att prata med folk.

Han kör så bra för den mexikanska kartellen att han får större och större leveranser och blir tilldelad en handler som är högt uppsatt i organisationen.
Men någon mer håller koll,  DEA-agenten Colin Bates (spelad av Bradley Cooper).
Det går inte att köra i all oändlighet.

Det tråkiga med filmen är alla dessa familje-tal. Tävlar amerikanska filmer om hur ofta de kan få in F-ordet?
Familjen som Earl har verkar dessutom vara skit, frun eller ex-frun har gnällig röst och gnäller hela tiden om att han inte är hemma, samtidigt förväntas han resa och sälja blommor och betala för allt.

Det går inte ihop.

"Vi älskar dig ändå, bara du är hemma ..." Eh ... så lät det inte, när han inte kunde betala bröllopet, och fick jobba för en mexikansk drogkartell!

Det andra som är tråkigt är att jakten är så totalt ospännande. Colin bryr sig BARA om att ta fast EN kille som kör, och det är Earl, som är den ende i kartellen som är trevlig och inte har skjutvapen på sig.
ALLA andra i kartellen är ju KVAR och de kommer ju att skaffa en ny, mer hårdförd (och beväpnad) typ som kör ... Colin & Co framstår som skitfega som ger sig på bara en person, och den ende som är obeväpnad och inte insyltad i sylten. De kunde spårat honom till maffiabossarna, som han kör till, de där som är upptagna med att skjuta varandra. Men det vågar inte snutarna så klart. De är nöjd med en obeväpnad gammal pensionär.

Slutscenen är att Earl odlar dagliljor igen och trivs med livet.

Ja, i verkligheten blev Earl mer eller mindre benådad, fick husarrest med sina blommor pga hög ålder, och det verkade han inte ha något emot. Han hade fått ut som spänning.

Men en 80-årig man i amerikansk film kan alltså få köra coola bilar, få ihop det med barnbarnsunga prostituerade och stirra skjutvapen oförväget i vitögat ... En kvinna i samma ålder (inte för att Dianne Wiest är i samma ålder) har bara att gnälla och klaga och ligga döende. I en liten roll.

The Mule ställer en hel del tankar som vad som krävs för att synas på bio --- och hur olika de kraven ser ut för kvinnor och män, samt vad de får lov att göra i handlingen.

Blommorna är dock fina och alla rara dagliljor i filmen är äkta och spelar sig själva.

De varar bara en dag. Det hörs på namnet.E
Kul att notera: dottern som Clint Wastwoods karaktär bråkar med i filmen spelas av Clints egen dotter Alison Eastwood. Även i verkliga livet har de haft ett stormigt förhållande. Äpplet faller som sagt inte långt från trädet.

BG

fredag 17 maj 2019

SCEN: Stora drömmar - teaterpremiär på Sofiero ska rädda slottet!


Välkommen till The Play That Goes Wrong!

Regi: Hans Marklund
Titel: Stora drömmar
Medverkande: Maria Kulle, Sasha Becker , Nils Dernevik , Jörgen Düberg, Lisa Larsson
Plats: Sofiero slott (utomhus, scenen är uppbyggd på Kungliga fotbollsplanen, med utsikt över Kronborgs slott, alias Hamlet-slottet)
Publik: Nästan fullsatt
Väder (premiären): Kallt, blåsigt, soligt
Spelas: 11 maj, 2019 - 7 jun, 2019
Produktion: Pjäsen är ett samarbete mellan Sofiero och Helsingborgs Stadsteater


Hamlet försöker få mobiltäckning och missar sin entré. I bakgrunden syns Kronborgs slott.

Knappast någon kan ha undgått att friluftsteatrar florerar under sommartiden. De flesta slott med självaktning skickar ut reklam för sitt sommarnöje och "buskis" grönskar som aldrig förr, överallt (inte bara i  slottsparkerna). Kronborgs slott kör givetvis med Shakespeare festival (Hamlet är alltid ett säkert kort). Krusenstiernska teatern ståtar med Robert Gustavsson i spetsen för sitt sommarnöje. Gunnebo slott har en helt ny komedi på gång. Stefan & Krister firar 40 år på Vallarna. Eva Rydberg och Allan Svensson har huvudrollerna i den nya komedin på anrika Fredriksdal. Och ett stenkast från Fredriksdal försöker Sofiero inleda sommarsäsongen med friluftsteater redan i maj ... Ett samarbete mellan Sofiero Slott och Helsingborgs Stadsteater. Vad var tanken? Att vara först ut på marknaden? 

Det är lite tidigt att sitta ute i väder och vind, och lokalborna har plockat fram senaste årens vintermode ur garderoben igen. Frågan är om det räcker. Det blåser rejält på den kungliga fotbollsplanen, där scen och gradänger byggts upp, och där sitter man med utsikt över Helsingör och Kronobergs slott och färjorna som går fram och tillbaka. Med räkfrossande och ölshoppande människor? Turandets våndor utforskades i Helsingborgs Stadsteaters senaste komedi Knutpunkten.

Stora drömmar ska vara en komedi om hur guiderna på Sofiero Slott ska rädda slottet från kommunen som vill bygga upp det nya Liseberg där. Man missar helt att Liseberg är väldigt stolt över sina träd och trädgårdar och inte alls är något asfalterat ökenlandskap. Man missar också de senaste årens turismtrender med kravmärkt och rättvisemärkt och ekologiskt och naturligt  --- Sofiero ligger ju redan i framkant i utvecklingen, det är ju snarare andra som ska hänga med och apa efter!


Ofelia, Kungen och Maria Kulle.

I pjäsen Stora drömmar ska Sofiero räddas genom att guiderna uppför en pjäs som de hittat på vinden för kommunen. Varför kommunen ska bli övertygad av denna pjäs, som inte alls handlar om  Sofiero, är ett mysterium. Pjäsen är istället Hamlet snodd rätt av, fast Hamlet heter nu Hemnet och Ofelia heter Borelia. Och alla skådespelar mycket dåligt.  (Helt enligt manus.) Stora drömmar försöker planka The Play That Goes Wrong. Hamlet tappar sin mustach, Ofelia missar sin entré, Hamlet talar hela tiden i sin mobiletlefon (att svara eller itne svara, det är det som är frågan ...), kungen hoppar upp och lever igen, trots att han ska vara död, Maria Kulle är förbannad för att alla skådespelar så  dåligt (utom hon själv), det fattas skådespelare och folk från publiken får kallas upp (barn till bekanta, som är roligast under kvällen, speciellt skosnöret som går upp) och det är problem med rekvisitan.

Men det är inte lätt att planka The Play That Goes Wrong (som för övrigt gick i svensk version på Nöjesteatern och Lorensbergsteatern i vintras). Det är en genialisk och flerfaldigt prisbelönad pjäs.
Som är riktigt rolig. Det finns också en mening med de olika personligheterna och de roller som de antar i pjäsen Mordet på Haversham Manor. Allt det har man missat i denna Hamlet-kloning. Det är också ganska billigt att plagiera och driva med Hamlet. Det har gjorts så många gånger förr. Också mycket bättre.

Det fanns en viss mening med det när man använde Hamlet-pjäsen för att kritisera Hitler, nazism och judeförföljelser, men vad meningen med det är här är oklart.

Som Kommundamen i pjäsen påpekar: Varför ska någon vilja se det här, när folk kan åka över sundet och se The Real Thing?

Ja, varför?

Pjäsen saknar sammanhang, sammanhållning och röd tråd. Det är lite som ett studentspex och lite som en nyårsrevy framtagen och framförd i någon liten by där deras vänner och bekanta ska heja på dem. Sketcher och låtar varvas om varandra och mitt i Hamlet-pjäsen framförs Blott en dag ett ögonblick i sänder med ny text.


Slottsspöke söker jobb som trädgårdsmästare ...

Bäst är ett slottsspöke som inte har något med Hamlet att göra över huvud taget. Hon är från 1920-talet och är bra på att sjunga och dansa och fylla upp scenen helt själv.

Sedan är ju Maria Kulle som alltid en drottning på scenen (alltså: någon som bara äger!) och hon är det närmaste man kommer en röd tråd i pjäsen --- hennes roll är att prata med publiken (och kommunen i publiken) och be om ursäkt för det dåliga genrepet och alla andras dåliga skådespel, för de är ju inga riktiga skådespelare, men "JAG är Skådespelare!". Snacka om att leverera en replik med pondus!

Bästa showen på Sofiero är det alla rhododendron som står för --- men en teaterbiljett kan inkludera en trip till rhododendrondalen och där står alla primadonnorna på rad, och levererar som bara stora primadonnor kan!

Fredriksdal & co har i alla fall intet att frukta från nykomlingen på friluftsteater-och-buskis-scenen.
Att spela komedi är svårt. Ska det göras bra är det en mycket svårare konstform än tragedi. Och det räcker inte att driva med en gammal känd tragedi (som i original faktiskt ÄR mycket rolig!) för att göra en ny  komedi.

Men musiken är bra och medryckande, det jazziga bandet i hörnan av scenen håller tempot uppe hela tiden, och vill man se en kravlös "jukebox" föreställning och samtidigt njuta av rhododendron --- då rekommenderas ett besök på Sofiero mycket varmt! Dessutom: kom ihåg att vädret (än så länge) är långt ifrån mycket varmt, speciellt på kvällarna --- klä er därefter, och klappa i takt med musiken för att hålla värmen!


Att svara eller inte svara, det är frågan ...
BG

FILM: Holmes & Watson - Öppet mål när det gäller Sherlock och humor


Holmes & Watson (2018).

Regi: Etan Cohen
Titel: Holmes & Watson
Manus: Etan Cohen, MYCKET löst baserat på Sherlock Holmes and Dr. Watson
av Sir Arthur Conan Doyle
Medverkande: Will Ferrell, John C. Reilly, Rebecca Hall, Rob Brydon, Steve Coogan, Ralph Fiennes
Land: USA; 2018
Distribution: Sony Pictures 
Aktuell: På DVD, BD och VOD


Holmes & Watson spelades in på plats i London i slutet av 2016 och början av 2017. Det är fjärde gången gillt när det gäller att matcha Ferrell & Reilly som radarpar (Talladega Nights: The Ballad of Ricky Bobby (2006), Step Brothers (2008), Anchorman 2: The Legend Continues (2013)) men nu regisserar Etan Cohen, inte Adam McKay, som väl är upptagen med en egen ny fin filmkarriär, med bland annat Golden Globe och Oscarsvinnaren Vice under 2018. Det var en komisk dramafilm med förre Batman-killen i rollen som amerikansk överviktig politiker.

Nåväl, Ferell ska inte hänga läpp för att hans dåvarande partner gått ifrån honom dit gräset är grönare, Holmes & Watson tog också hem en massa priser. Närmare bestämt 4 Golden Raspberrys. Nu är ju "Razzies" de sämsta filmerna, men det är de bästa sämsta filmerna (vem som helst får inte guldhallon).

Dessa filmer kan ofta vara roligare än de som får pris för bästa film.

Holmes & Watson är tyvärr halvrolig. Det är som om personkemin mellan Ferrell och Reilly inte längre fugnerar. Och man hade ju så sett fram emot att se Ferrell ta ut svängarna i sin speciella genre igen! Nej, det här är ingen ny Zoolander-uppvisning (eller ens konståkningsuppvisning). Här får man helt enkelt se ett komikerpar som inte verkar ha roligt ihop.

Reilly var ju nyss så bra som "Helan" i Helan & Halvan filmen (med Steve Coogan - som för övrigt har en liten roll här också).

Både Ferell och Reilly verkar ha haft dåliga dagar när de filmat Holmes & Watson. Och manuset är inte specillet bra och inte roligt.

Man använder Mycroft helt fel och dessutom är Mrs. Hudson den enda hjältinnan i originalberättelserna --- att göra enda kvinnan med lite "backbone" till skurk är ett stort misstag. Game-of-Thrones-stort!

Alla skådespelare i filmen är egentligen väldigt bra - Rebecca Hall är en stor favorit och Voldemort-Ralph-Fiennes är ju som gjord för Moriarty! - men sammansättningen blir så mycket sämre än de individuella ingredienserna. Ibland blir det så.

När det gäller humor och Sherlock Holmes så är det ju annars öppet mål, romanerna och novellerna är riktigt roliga (Sir Arthur Conan Coyle hade humor) Holmes egen typ av humor är lika dräpande som den Maggie Smith använder i Downton Abbey!

Så här kommer en lista på  riktigt roliga Sherlock Holmes!

1) Basil Rathbone - den riktige Sherlock i svartvita gamla klassiker. Som på den tiden var samtida. Under 1940-talet tampas Sherlock tex med nazistiska spioner och andra samtida skurkar.

2) Jeremy Brett (han levererar den mest dräpande humorn! han filmade även mot den bästa Watson någonsin) --- och dessa äventyr från ITV  är i färg och håller ofta väldigt bra klass. Dessa bygger på Sir Arthur Conan Doyles böcker och är fortfarande de som har en humor och spänning som är mest lik originalet.

3) Benedict Cumberbatch i BBC serien Sherlock. Denna serie är mer humor än spänning och logik.
(Och ävldigt lik Doctor Strange och Doctor Who)

4) Mästerdetektiven Basil Mus - en musversion av Sherlock Holmes. Riktigt rolig parodi! Man får med de mesta av Sherlocks egenheter redan under de första fem minuterna.

5) Robert Downey Jr. Han kör lite med samma stil i Sherlock-rollen som när han spelar Tony Stark / Iron Man i Marvel-serien.
Men varför inte, är man geni så är man!

Vem som är bäst, mest trovärdig, snyggast och roligast som Sherlock Holmes ... där går meningar isär!

Men vanligtvis anses:
Jeremy Brett vara absolut bäst och mest trovärdig
Robert Downey Jr. - snyggast (och han har snyggast Watson som polare, nämligen Jude Law)
Basil - roligast --- inte dåligt för en tecknad figur!

BG

FILM: Welcome to Marwen - Verklig dockvärld i ny Forrest Gump vision

Mark fotograferar scener från den belgiska fantasistaden Marwencol, i sin trädgård.

Regi
: Robert Zemeckis
Titel: Welcome to Marwen
Manus: Caroline Thompson, Robert Zemeckis
Medverkande: Steve Carell, Leslie Mann, Diane Kruger, Merritt Wever, Janelle Monáe, Eiza González, Gwendoline Christie, Leslie Zemeckis, Siobhan Williams, Neil Jackson m.fl.
Land: USA, 2018
Distribution: Universal Pictures
Aktuell: På DVD, BD och VOD maj 2019


År 2000 blev Mark Hogancamp brutalt attackerad och misshandlad av ett gäng bigotta homofober utanför en bar. Sedan försvinner många minnen från hans tidigare liv. 

Som terapi skapar han en fantasivärld uppbyggd i trädgården, en stad i Belgien som han kallar Marwencol, som är befolkad av dockor, och där återskapar Mark sitt liv.

Det här är faktiskt också en dramakomedi baserad på en sann historia, liksom den nu DVD-aktuella The Upside, hur långsökt det än kan låta. Det här är också en historia som är baserad på en prisvinnande dokumentärfilm. Marwencol av Jeff Malmberg från 2010.  I den här nya spelfilmen har staden Marwencol bytt namn till Marwen.

Den här spelfilmen är väldigt lik Forrest Gump, och se, samma regissör och manusförfattare står bakom. 

Specialeffekterna är återigen "out of this world". Det här är verkligen något annorlunda!

Steve Carell är tyvärr ingen Tom Hanks. Welcome to Marwen är ingen renodlad komedi, och berättelsen går utanför Carells förmåga --- ja, han kan vara rolig (The Office), ja, han kan vara obehaglig i ett drama (Foxcatcher) men kan han vara gullig som Tom Hanks i Forrest Gump? Nej, inte riktigt. 

Men det är en svår roll att tackla, för det finns två världar, en Toy Story liknande dockvärld där nästan alla dockor har en roll som motsvarar personer som finns i verkligheten (ungefär som världen i The Wizard of Oz, som är en drömvärlds motsvarighet till den verkliga världen) och så finns det en verklig värld som är mycket gråare och tråkigare.

Dockvärlden är bäst. Och Steve Carell är bäst i dockvärlden.

Zemeckis & co har inte riktigt fått kläm på den verklige världen. Som mest av allt blir grå och blek och tråkig. Men det kanske är meningen? För det är i fantasin som Mark lever på riktigt ...

Ett plus är att alla starka karaktärer som hjälper Mark i fantasivärlden är kvinnor och alla har en motsvarighet i den verkliga världen. 

Ett minus är att Diane Kruger spelar en riktigt obehaglig docka som ser till att Mark stannar kvar i sitt drogberoende ... och hon har ingen motsvarighet i verkliga världen (en konstig inkonsistens) och detta underminerar också girl-power-budskapet.

Ett plus är däremot att Marks kärleksintresse i verkliga världen nobbar honom, hon är jättesnäll och förstående och vill fortsätta vara vänner, men hon reagerar inte med tacksamhet att hjälten vill ha henne (som så ofta med kvinnliga huvudpersoner i filmer som handlar om män och vad de behöver).

Sedan får man tillägga att ett par inklämda heterosexuella kärlekshistorier i denna spelfilm är lite av "straightwashing" --- man har klämt in dem för att man ska få huvudpersonen att verka mainstream heterosexuell, och det är han förmodligen inte.

Men LGBTQ filmer blir ju automatiskt "nischade" och får ofta mindre distribution och mindre publik. Sorgligt med sant.

Det här är en sorglig men sann historia --- i alla fall bitvis --- som får ett lyckligt slut.

Även i verkligheten blev huvudpersonen kändis på grund av sina fantastiska fotografier av en udda och annorlunda (och icke-hetero-normativ) dockvärld.

Konst kan vara bra terapi. Men konst i  sig kan också bli som en ny drog. Det verkar vara det något ambivalenta budskapet som filmen har. Dockvärlden räddar Mark --- men den gör honom också oförmögen att leva fullt ut i den verkliga världen.  

Den verklige Mark hade förmodligen påpekat att det var dockvärlden som var biljetten till den verkliga världen. Utan dockvärlden hade ingen i den verkliga världen ens lagt märke till honom.

Både dokumentärfilmen och den här spelfilmen är dock mycket sevärda filmer --- spelfilmen bland annat för att den tar specialeffekter till en helt ny nivå!

Toy Story 4 --- vad gör ni nu?

Förresten ... Welcome to Marwen har en hel del gemensamt med Drömparken (barnfilm som just nu går på bio) --- bland annat det att båda hvuudpersonerna använder trädgården och en massa bråte och bygger upp en helt alternativ värld som terapi. I Drömparken fungerar detta utmärkt --- och helt utan droger!

BG

FILM: Batman in 4k review - The caped crusader re-emerges in style


Batman Returns - but not Penguin.


Jack Nicholson’s 1989 turn as The Joker in Batman (★★★★☆) provided an almighty bang to start what was to become a tetralogy of movies, all four being re-released to mark the Dark Knight’s 80th anniversary in DC Comics. This Joker is a purple-clad supervillain who upstages Michael Keaton’s diffident Batman with no difficulty and whose capering craziness is periodically supercharged by the sound of Prince on the soundtrack. Directed by Tim Burton, the movie has a brooding noir feel. It even showed prostitution on the streets of Gotham City. The Joker is given an origin myth; Jack Napier (the JN initials leaning heavily on Nicholson’s own legendary bad-boy status) is a mobster and former street hoodlum with a fateful connection to the young Bruce Wayne. When he accidentally falls into a chemical vat during a shootout in a pharmaceutical factory, the fumes cause his face to contract into that hideous grin. A bad-guy barmstormer from Jack.
'The 1992 follow-up Batman Returns (★★☆☆☆) again directed by Burton and starring Keaton, is a strange beast. Michelle Pfeiffer gives us a fierce Catwoman who gets wittily transformed from a dowdy, spinsterish “cat lady”. But the look of Danny DeVito’s Penguin sails uncomfortably (but unintentionally) close to the antisemitic tropes that made Batman Returns hugely controversial at the time and perhaps explains the character’s absence from the Batman films ever since. He has a shabby coat, a top hat, a hook nose. The hook nose is supposed to resemble a Penguin’s beak, the shabby evening wear a visual pun on penguin-suit/tuxedo. But when the Penguin arrives in the story as an abandoned baby, did he have to arrive in a Moses basket?


Batman Forever (★★★★☆) saw Joel Schumacher take over the directorial reins in 1995, and it was a buff Val Kilmer ­as Batman in this enjoyably camp iteration. His caped crusader is planning to renounce his vocation to pursue his love affair with Nicole Kidman’s slinky psychotherapist Chase Meridian. Tommy Lee Jones is Two-Face and a typically hyperactive Jim Carrey gets laughs as the Riddler. The somewhat forgotten Chris O’Donnell is brought in as Robin, and he’s actually not bad. The whole thing is just that little bit wackier, perhaps closer to the 60s TV version – although Two-Face’s burns are nastier than that show would have permitted.

Arnold Schwarzenegger got top billing over George Clooney in 1997’s Batman & Robin (★★★☆☆), playing Mr Freeze to George’s Batman, and Michael Gough makes a poignant final appearance as Alfred. Uma Thurman is the unhinged environmentalist Poison Ivy (“Gotham will be mine for the greening”) and Alicia Silverstone is Batgirl (she reclaims the sexist word). An amiable, almost farcical Batman episode, with George in Nespresso mode.

torsdag 16 maj 2019

FILM: The Upside - Trivsam feel-good komedi med Bryan Cranston och Kevin Hart

 Bryan Cranston och Kevin Hart och Nicole Kidman,i The Upside (2017).

Regi: Neil Burger
Titel: The Upside
Manus: Jon Hartmere, baserat på The Intouchables (En oväntad vänskap) av Olivier Nakache och
Eric Toledano (som i sin tur är baserad på en självbiografi och en prisvinande dokumentärfilm.)
Medverkande: Bryan Cranston, Kevin Hart, Nicole Kidman m.fl.
Land: USA, 2017
Svensk distibution: Scanbox Entertainment
Aktuell: På DVD, BD och VOD maj 2019

The Upside är en komedi som legat etta på den amerikanska biotoppen.

Personkemin klickar mellan Bryan Cranston och Kevin Hart och det är så kul att se Cranston i en huvudroll igen!

Även om det mesta av skådespeleriet får ske från nacken och upp. Han spelar nämligen en nästan totalparalyserad man, Philip LaCasse. Kevin Hart spelar Dell, mannen som får jobb som hans vårdare.

Man förstår att Philip är trött på livet och genom att anställa den sämsta möjliga kandidaten hoppas han att få slut på eländet. Men Dell har andra planer. Han tänker minsann inte låta Philip dö och bli av med en fet lönecheck --- och en god vän! --- och han lyckas genom många knep få Philip på andra tankar.

Det finns några scener som inte är helt klockrena. Som gräl som känns som typiska "stage fights". Och Dell säger till Philip att han inte har några riktiga problem för han är vit och rik "some of us have real problems" ... om att sitta paralyserad i en rullstol inte är "real problems" --- vad är då "real problems"? Det är ett under att Philip inte påpekar det för Dell. Som är alltför självgod. Yep, Dell drar sitt kort "fighting to see my son" men att ha problem med sin exfru (som han aldrig betalat underhåll till) är inget emot att vara paralyserad och ha en död fru. Som rullstolsbunden och paralyserad är det inte helt lätt att dejta heller. Hur romantiskt är det att ha en vårdare med på middagen för att skära upp maten? Men Dell är så övertygad om att han kan få Philip "back in the game"! För att vara singel står inte på menyn för någon av dem.

Det finns gott om kul små scener och filmen är baserad på en verklig historia som både blivit prisvinnande dokumentär och en fransk succéfilm som lanserade Omar Sys internationella karriär.
Det har också blivit fyra remakes runtom i världen.

Det märks att Kevin Hart har kul med sin karaktär och han gör den till sin --- han är inte det minsta lik Omar Sy, varken  fysiskt eller i komedistil. Den berömda scenen i badet är förresten ersatt med en scen i en röststyrd dusch som talar tyska!

Är det här lika bra som det franska originalet? Kanske inte. Men filmen har med det viktigaste från originalet, vänskapshistorien, glidflygningen, operan och de snabba bilarna -- och filmen är rolig på sitt sätt. I sin skildring av udda vänskap i engelskspråkig film påminner den mycket om årets  stora Oscarsvinnare Green Book. Även den tar upp vänskap över klassgränserna och de två byter musiksmak och andra levnadstips.

Och när det gäller engelskspråkiga rullstolsfilmer så är det här mycket bättre än Livet efter Dig, där den enda rollen som en person i rullstol kan ha är att dö och testamentera en massa pengar till sin vårdare, så att hon får "leva livet fullt ut" utan att ha någon handikappad att ta hand om. (Vilken kul sensmoral att se för alla handikappade --- deras roll är bara att dö, så att omgivningen ska slippa dem! Vilken diskrimineringsrasism!). Här lever både Dell pch Philip livet fullt ut --- fast de båda två har sina begränsningar.

The Upside kommer ut i maj på DVD och BD från Scanbox Entertainment --- som även har gett ut det franska originalet, En oväntad vänskap!

Rekommenderas för en mysig feel-good stund!

BG