måndag 19 augusti 2019

FILM: Alita: Battle Angel - James Camerons nya Terminator är supersöt!


Alita - en söt Terminator som ser ut som en Bratz-docka! Med Big Eyes!


Regi: Robert Rodriguez
Titel: Alita: Battle Angel
Medverkande: Rosa Salazar, Christoph Waltz, Jennifer Connelly, Mahershala Ali, Ed Skrein, Jackie Earle Haley, Keean Johnson m.fl.
Land: USA, 2019
Distribution: 20th Century Fox
Aktuell: På DVD, BD och VOD den 19 augusti


Alita: Battle Angel kan stoltsera med en av årets starkaste kvinnliga huvudroller, och ett myller av detaljer i en mångfacetterad film som utspelar sig i en dystopisk futuristisk framtid.

Alita hinner inte bara med att sparka rumpa under filmens gång. Hon hinner också fundera över existentiella frågor, vad det innebär att vara levande och att vara människa, hon blir kär i en gullig människo-kille och hon försöker komma underfund med vem hon egentligen är och varför hon är den hon är.

I grund och botten påminner Alita: Battle Angel om den klassiska sagan om Pinocchio. Alita är dockan som får liv, och Gepetto-karaktären spelas av ingen mindre än Christoph Waltz. 


Excellerar i sympatisk roll

Christoph Waltz är underbar i sin huvudroll, han har ju mer eller mindre specialiserat sig på (eller blivit typecastad i?) en massa osympatiska roller och "bad guy" roller, men här gör han ett fint fadersporträtt. Waltz spelar föräldern som älskar sin dotter Alita helt villkorslöst, no matter what.

Robert Rodriguez (Sin City) har regisserat, James Cameron är involverad i manus och produktion och ibland känns det som om James Cameron också har regisserat denna film om en gullig liten Terminator med jättestora ögon!

Alita ser faktiskt ut som om hon hoppat direkt ut ur en Margaret Keane målning, och lustigt nog hade Christoph Waltz en huvudroll även i filmen om Margaret Keanes målningar ... som Tim Burton regisserade och passande nog döpte till Big Eyes.

Det är svårt att inte bli lite distraherad av Alitas "Big Eyes", för annars ser hon normal ut, alltså som en vanlig människa. 


Ängel byggd för att fajtas

Alita har, enligt en replik i filmen, "the face of an angel and a body built for battle". Ansiktet ser INTE ut som någon ängel man någonsin sett på julkort eller bokmärken. Vad som ser normalt ut i en tecknad manga-serie, ser inte alls normalt ut i en live-action film.

Det hade varit mindre distraherande om Alita fått ha Rosa Salazars "vanliga" ansikte. Kroppen som är "built for battle" ser förresten mycket tunn och bräcklig ut. Animerade killar får vara hur stora som helst och ha massor av muskler, animerade tjejer är alltid så små och tunna och smala.

Inledningsvis i filmen hittar Ido (Christoph Waltz) ett huvud och en ryggmärg från en kvinnlig android (varför måste androider vara tjejer eller killar? kan de inte få vara en modern "hen"?) när han letar igenom framtidens apokalyptiska sopberg.


Från Frankenstein till The Tempest

Den artificiella flickan blir Idos käraste hobbyprojekt och hon får en kropp som han ursprungligen hade tänkt att hans egen dotter skulle få --- men dottern blev mördad. Denna Frankenstein-aktiga historia förvandlas snabbt till en Prospero-och-Miranda-historia, men liksom i Shakespeare dramat The Tempest så kan Ido inte försvara sin "dotter" mot influenser och hot utifrån. Stormen kommer!

Och då upptäcker Alita att hon är oslagbar på att fajtas, det sitter liksom i ryggmärgen, bokstavligen.

Alitas öde kommer att påverkas av Idos ex-fru Chiren (Jennifer Connelly) och Vector (Mahershala Ali) --- de två håller på med sporten motorball på högsta möjliga nivå. 


Alla Y.A. tjejer behöver en stalker?

Alita träffar också på Zapan (Ed Skrein) som är en cyborg och prisjägare som fått till uppgift att spåra upp och döda Alita. (Alla tjejer med självaktning i en Y.A. dystopi idag verkar vara i behov av minst en mordisk stalker. Se t.ex. Mortal Engines eller The Darkest Minds eller The 5th Wave ...). Sist men inte minst i laguppställningen så har vi Hugo (nykomlingen Keean Johnson) en söt ung mekaniker som blir kär i Alita.

Ofta i sådana här dystopier har jorden förvandlats till ett apokalyptiskt sopberg, och ofta har de rika och privilegierade flytt fältet och de bor någon annan stans. Som till exempel i en svävande, lyxig, nybyggd stad eller på något som liknar en artificiell planet. Där uppe någonstans svävar inte bara alla rika människor utan även storskurken Nova (Edward Norton), som mest av allt gör en cameo. Nova ska tydligen sparas till eventuella uppföljare. Alita får nöja sig med att slåss mot småskurkar och underhuggare i detta pilotavsnitt. Det är lite synd. Man hade gärna sett mer av Edward Norton.


Sport som utveckling

Det är omöjligt att inte tänka på Ghost in the Shell, Terminator, Elysium, Blade Runner, Pinocchio, RoboCop, Rollerball, Metropolis och en handfull andra filmer när man ser Alita: Battle Angel ... Och fantasy-sporten motorball påminner även om gamla gladiatorspel (modell Thor: Ragnarök).

Men filmen liknar också så många standard Y.A. dystopier där fokus alltid till syvende och sist hamnar på romansen, hur mycket samhällskritik och våld som än slängs in i mixen under handlingens gång. Kärlekshistorien här är kysk och gullig och dödsdömd.

Man skulle också kunna addera filmen Alita: Battle Angel till ett upplyftande filmmaraton som handlar om tjejer och killar som hittar-sig-själva och utvecklas tack vare sin sport. Bend it Like Beckham (fotboll), Harry Potter (quidditch), Whip it (roller derby) och så vidare ... Uppföljaren är given: Bend it Like Alita! 

Motorball spelar en stor roll i Alitas utveckling i manga-serien (fast sporten kommer in ganska sent i serien) och även i filmen --- fast man behöver tack och lov inte vänta tills film tre eller fyra för att få se den mytomspunna sporten. Här levereras några av filmens absolut häftigaste scener!


Toto ... vi är inte i Kansas längre!

Alita: Battle Angel är baserad på manga-serien Gunnm av Yukito Kishiro och originalet utspelar sig faktiskt i Kansas, av alla ställen!

Man förväntar sig nästan att någon ska citera Judy Garland från The Wizard of Oz och säga: "I have a feeling we're not in Kansas anymore ... " Men så popkulturellt vitsigt blir det aldrig i filmen.

Filmen Alita: Battle Angel är, liksom sin protagonist, ihopsatt av bitar som vi sett förut. Men det är skojigt och fartfyllt och spännande i alla fall ... Och i centrum finns ännu en söt dystopisk romans med vaniljsmak och massor av strössel!

BG

söndag 18 augusti 2019

KONST: Dunkers - Med känsla för grönt och The Thin Line - Dunkers sätter djur och natur i centrum!

Museipedagogen Jenny visar utställningen Med känsla för grönt! En utställning i Fredriksdals anda.

En fjäril, en myra och en blomma. Tillsammans bildar de ett triangeldrama för överlevnad. Ömsesidigt beroende, ömsesidig hjälp. Men försvinner blomman, vad händer då med fjärilen? Ett sådant litet, konkret exempel är lätt att greppa. Men i den stora "Circle of Life" finns så många samband mellan smått och stort, fler än vad människor känner till, och balansen är så fin och så ömtålig. Den perfekta balansen, "The Thin Line", är något som genomsyrar två vackra, häpnadsväckande och intressanta utställningar på Dunkers kulturhus, just nu!

Storslagna fotografier och små fröer

Den ena utställningen, Med känsla för grönt, har en stark lokal förankring --- inspirerad av, och en hyllning till, Fredriksdals museer och trädgårdar, som i år fyller 101 år. Den andra utställningen, The Thin Line, är en sällsamt vacker och eftertänksam hyllning till urgamla, majestätiska och utrotningshotade djur.

The Thin Line bjuder på storskaliga och storslagna fotografier av Björn Persson, Helsingborgsbördig naturfotograf, där noshörningar, elefanter, lejon och geparder ser på oss besökare med gåtfulla blickar.

Konsten att fånga djurets själ

Björn Perssons naturfoton är som ett slags porträttfotografering. I filmen som visas i anslutning till fotoutställningen berättar han att han vill fånga djurens själ. Det ska hända något oväntat i bilden: en blick, en rörelse ... annars blir bilden inte intressant.

I filmen får man också se den berömde fotografen ligga och kravla genom högt gräs, inom tramp-avstånd från en stor noshörning. Som tydligen tacksamt ställer upp och blir porträttfotograferad. Men utan fara, ingen bra bild, anser Björn Persson.

Verklighetens Lejonkungen är hotad 

Utställningen är full av barn som älskar bilderna --- och som ser det som verklighetens Lejonkungen. Där finns den store Mufasa, som tvättar den lille lejonkungen Simba! Där finns hela kungens hov! Där finns lejonkungen som vuxen, och han blickar ut över sitt rike! Där finns till och med ett porträtt på Rafiki!

Men verklighetens lejonkungar och lejonungar möter större hot än Scar och hyenorna (och ärligt talat: hyenorna behövs! någon måste städa upp efter de stora rovdjuren!) --- nämligen en nykomling på planeten Jorden. Nykomlingen är människan. Elefanter och noshörningar och geparder har funnits i flera miljoner år. Människor har funnits i 200 000 år. Och redan har många arter av de stora, majestätiska däggdjuren försvunnit för alltid.

En hyllning till "Natural beauty"!

Björn Persson började tidigt att engagera sig mot tjuvskytte och för att rädda utrotningshotade djur --- men som naturfotograf är han ingen domedagsprofet.

Utställningen är en ren och skär hyllning till vackra och gåtfulla djur, både som arter och som individer. Ett porträtt av en gepard har han döpt till "Natural beauty". Det säger allt.


Med känsla för grönt - med humlor, bin och komockor!

Med känsla för grönt – En utställning i Fredriksdals anda – har samma tema: att rädda världen, i stort som i smått! Det är inte bara stora, majestätiska djur som är utrotningshotade, utan även små fjärilar, humor och bin ... och utan pollinatörer, hur ska då människor få mat? Alltså: av rent egenintresse (och av ren och skär överlevnadsinstinkt!) borde alla vara intresserade av att rädda djur och natur!

Fredriksdalsutställningen är full av vackra tavlor, både museets egna och inlånade, som visar olika typer av natursyn, men här finns också massor av insamlade fröer och andra föremål från Fredriksdal. Som en komocka. Som har bakats för att bli bakteriefri (och  uktfri!) och ett passande museiföremål.

Ett levande museum - med levande växter och djur

Fredriksdal är ett annorlunda museum. Ett av deras uppdrag är att samla på fröer och att bevara gamla typer av grödor, och att bevara gamla lantraser, de djur som var vanliga på landsbygden förr i tiden.

Alltså: inte den typen av museiföremål som man kan förvara på en gammal vind. Frön måste odlas hela tiden, djur måste matas hela tiden, kretsloppet ska hållas igång. Och nyttigt är det! Fredriksdals museiarbete kan ha betydelse för vår framtida överlevnad ...

Det har visat sig att de gamla lantraserna och de gamla sädesslagen är mycket mer tåliga för miljöförändringar än de nya. Förädling och manipulation har visat sig ha sina baksidor. Gamla sorters sädesslag har djupare rötter och tål torka bättre, och de blir högre och klarar sig från sjukdomsangrepp bättre ... De kan till och med ge bra skörd under torra somrar som den här.

Gammaldags jordbruk = smart och hållbart jordbruk!

Ett av de äldre konstverken föreställer Mölle förr i tiden och där har Jakob Sandberg, biolog på Fredriksdal museer och trädgårdar, samlat in många fröer till Fredriksdals fröbank. Man ser också hur hästar var en naturlig del av lantbrukslivet --- och det har visat sig vara ett mycket bättre och hållbarare alternativ, än att köra med tunga moderna maskiner, som förstör jorden och packar den alldeles för hårt. I jakten på att optimera  och maximera utdelningen har mycket förstörts istället --- vi har fått känsligare djur och sårbarare grödor och sämre jord.

Ett av de nyare konstverken i utställningen är från 2005 och motivet är från ett lantligt Afghanistan --- där en glaciär smälter och byarna blir obeboeliga. Fler flyktingar kommer från klimatförändringar än från krig och oroligheter, berättar museipedagogen Jenny, som varit med och byggt upp utställningen Med känsla för grönt.

Prins Eugen, Bruno Liljefors och en dåligt betad vitsippeskog ...

I konstdelen av utställningen finns inlånade verk av Anna Clarén, Nathalia Edenmont, Lars Englund, Oscar Furbacken, Henrik Håkansson och Caroline Mårtensson och från museets egna samlingar visas bland annat verk av Bruno Liljefors, Ellen Trotzig, Esther Gehlin, Hans Verduijn, Isaac Grünewald, Kerstin Posse och Prins Eugen.

När det gäller konsturvalet är det alltid intressant att höra hur olika man kan se på samma tavla. Jenny, museipedagog från Dunkers, ansåg att oljemålningen med vitsippeskogen var mysig och romantisk, mellan Jakob, frösamlare från Fredriksdal, bara såg en skog som blivit dåligt betad och alldeles för full av sly ...

Så besök Med känsla för grönt och passa på att drömma dig bort till en vårvacker vitsippeskog ... eller förfasa dig över hur ont det är om betesdjur i skogen?! Välj själv! Passa även på att besöka Fredriksdal live --- där det finns gott om levande "museiföremål" som betar och håller igång kulturlandskapet!


Besök:


MED KÄNSLA FÖR GRÖNT – En utställning i Fredriksdals anda
Plats: Dunkers kulturhus
Sista dag: 2 september 2019


THE THIN LINE – Björn Perssons naturfotografier
Plats: Dunkers kulturhus
Sista dag: 20 oktober 2019


Fredriksdals museer och trädgårdar
Plats: Fredriksdal
Öppet alla dagar: 10-18

Bildspel från Med känsla för grönt:

Jenny, museipedagog på Dunkers, har varit med om att bygga upp utställningen Med känsla för grönt, tillsammans med Jakob från Fredriksdal.

Naturen i konsten genom tiderna ... spana in den stora målningen längst ner. Ser du en romantisk vitsippeskog --- eller en skog som inte blivit betad ordentligt och är övervuxen med sly? Ser du det senare, så kan jobb på Fredriksdal vara något för dig!

 Modern konst! Man kan göra klänningar av grönsaker och kompostjord och maskar ...

 Jenny presenterar tavlan från Mölle.

 Här har Jakob från Fredriksdal samlat in många gammaldags fröer till Fredriksdals fröbank.

Gammaldags sädesslag fungerar också som dekoration på en ram ... Motivet --- Kolla in hållbart jordbruk! Man packar inte jorden med tunga maskiner, så att jorden sedan blir obrukbar.

 Allt detta är namn på olika arter av bin och humlor! Många är utrotningshotade. ETT namn ökar, och det är skrivet i rött --- människors "husdjur" honungsbiet.

 Lästips: Galen i humlor av Dave Goulson. Galet bra!

 En komocka är ett av utställningsobjekten!

 Med känsla för jord.

Tavlan till vänster är från Afghanistan år 2005. Klimatförändringar gör att glaciärerna smälter ... byarna i Afghanistan blir översvämmade, och byborna drivs på flykt.

 Överkonsumtion leder till stora sopberg av engångsblommor ... som inte ens har någon mat att erbjuda pollinatörerna. De är "förädlade" för att ha stora färgrika blommor --- inte för att vara matnyttiga.

 Med känsla för grönt ... och en röd planteringsspade.

 Triangeldrama: fjäril, myra, blomma.

Studier av blommor gjorda av Gisela von Trapp ... som började samlandet och som donerade Fredriksdal till Helsingborgs stad. Fredriksdals museer och trädgårdar fyller 101 år i år!

The Thin Line - fotografier av Björn Persson.
Natural Beauty - av Björn Persson.

KONST: The Thin Line - Dunkers Kulturhus



The Thin Line.

Storslagna fotografier av naturfotografen Björn Persson --- just nu på Dunkers Kulturhus Helsingborg.

En angelägen och magnifik utställning som rekommenderas varmt!

Det här är Lejonkungen - på riktigt!

Om utställningen:

"Utställningen The Thin Line med fotografier av Björn Persson, är en betraktelse över en storslagen och vacker djurvärld som befinner sig i en skiljelinje mellan överlevnad och dess motsats. Afrikas vilda djur har funnits på vår planet i över 50 miljoner år. De första människorna tog sina inledande steg för cirka 200 000 år sedan. Under denna förhållandevis korta livsexistens, har människan varit orsak till exterminering av ett stort antal djurarter, genom tjuvjakt och genom skövlande av väsentliga naturområden. Fler arter hotas av utrotning genom den globala uppvärmningen."
Bildspel från The Thin Line:

 "Father & Son" - Mufasa tvättar lille Simba ordentligt!

 Lejonkungen.

 Kungen och hans hov.

 Natural beauty.

 Björn Persson - naturfotograf från Helsingborg. Här på noshörningsspaning.

 Porträttfotografering av noshörning. Utan fara - ingen spänning!


Så här blev porträttet!

 Jag sitter på en sten, utan skog och ser ingen sjö ... Här kommer alla känslorna på en och samma gång!

 The Real Owners Of  The Planet!

 The Thin Line. Stora och storslagna fotografier!

Zebraövergång vid vattenhålet.

 The Thin Line.

 Elefanter. Ett möte man aldrig glömmer!


En släkting till Rafiki.


Lejonkungen vilar sig.

fredag 16 augusti 2019

FILM: Toy Story 4 - Bo Peep sparkar rumpa i cool uppföljare!



Regi: Josh Cooley
Titel: Toy Story 4
Medverkande (röster, original): Tom Hanks, Tim Allen, Annie Potts, Tony Hale,
Keegan-Michael Key, Jordan Peele, Madeleine McGraw, Christina Hendricks, Keanu Reeves,
Ally Maki, Jay Hernandez, Lori Alan, Joan Cusack m.fl.
Land: USA, 2019
Distribution: Walt Disney Studios


Årets biotrender har varit uppföljare, otäcka dockor och starka tjejer. Toy Story 4 gör ett hattrick och får in alla trenderna i en och samma film! Liksom i filmserierna Men in Black och X-Men är det nu tjejernas tur att få en stund i rampljuset och att inte bara vara ögongodis eller männens leksaker. 


Toy Storys Bo Peep visar sig vara en mycket tuff hjältinna ---- hon är inte bara en leksak, hon är även en rebell-ledare för "the lost toys". 

Precis som Peter Pan var ledaren för "the lost boys"!

"Bad guy" rollen i Toy Story 4 görs av en "bad girl" eller snarare en "bad doll". Dockor och skräck hör ihop, och Gabby Gabby är riktigt otäck, liksom hennes lilla armé av buktalardockor.


Blir vän med en gaffel

Det finns också en "lilla sjöjungfrun" intrig som handlar om att ge upp sin egen röst för att uppnå ett mål. Här är det den lille cowboyen Woody som ger upp sin röstlåda för att rädda sin nye vän ... som är en gaffel.

Ja, ni läste rätt. Hitintills har Toy Story serien kretsat kring en bromance mellan cowboyen Woody och astronauten Buzz (det hela låter som en alternativ version av Brokeback Mountain) och temasången "You've Got a Friend In Me" är deras gemensamma kärlekssång.

Här kommer plötsligt ett engångsbestick och stjäl showen. Han heter Forky i original och Gaffe i den svenska versionen. Woody och Buzz heter likadant vilken version du än tittar på.

Forky är en "spork", alltså en gaffel-sked i plast, som har fått panduro-pyssel-ögon att se med och en mun av modell-lera och armar och händer av piprensare och fötter som är gjorda av glasspinnar.


Hemmagjord favoritleksak

Forky är den nya Toy-Story-ungen Bonnies favoritleksak. Andy älskade Woody mest av alla, men Bonnie är en tjej och struntar i den fina cowboydockan och leker alltså hellre med en spork från soporna --- som därmed blir levande!

Temat i den här filmen är: Vad innebär det egentligen att vara levande?

Forky vill inte acceptera att han är levande, att han är en levande leksak, han vill bara kasta sig själv i papperskorgen igen, för att uppfylla sitt förutbestämda öde som engångsplast.

Forky är en existentiell kris i ett plastigt nötskal.

Det här är första gången som en Toy-Story-leksak introduceras, som inte är gjord av en fabrik.


Vad kan bli levande?

Det räcker alltså att leka med något, så blir det levande ... Gäller det även kuddar, kottar, filtar, näsduksaskar, toarullar och allt annat som det leks med?

(Att göra djur av toarullar är just nu det trendigaste pysslet som finns. Man kan också använda hushållsrullar, till exempel om man vill göra en egen tax. En filt blir snabbt en drake. Av en näsduksask kan du göra en egen dinosaurie! Kottar blir perfekta vättar, tomtar och gummor. Eller kor. Kuddar blir lagom stora riddjur.)

Det hade varit intressant att utforska relationen mellan den nyskapade Forky och skaparen Bonnie ... är relationen annorlunda, när barnet själv är skaparen, jämfört med när leksaken är maskingjord?

Alla leksakerna lever ju direkt, de lever redan i kartongerna, innan någon har lekt med dem, och de har minnen och personligheter som de programmerats med (det tar till exempel evigheter innan Buzz inser att han inte kan flyga på riktigt!) --- hur går det till när man föds utan något minne alls, annat än det minnet att man är engångsplast som funnits i sopkorgen?

Men allt detta struntar filmen i. Forky fungerar precis som de andra leksakerna.


Spin-off med Bo Peep som rebellernas ledare

Intressantast i filmen är Bo Peep. Det hade varit roligare med en spin-off bara om henne och om hur hon gick från mesig tjej-leksak till rebell-ledare utan ägare, utan barn som bestämmer över henne.

Hon är så himla cool!

Toy Story 4 gör något som ingen av de tidigare filmerna har gjort. Efter en långsam början, som är precis som föregångarna, byter filmen spår och börjar handla om leksaker och deras eget liv, istället för leksaker i förhållande till de barn och de vuxna som är deras ägare.

Kanske har Toy-Story-franchisen inspirerats lite av Lego-filmena.

För där har man en känsla av att Lego-figurerna skulle kunna bygga världar och hitta på saker, helt utan att någon leker med dem.

Meningen med livet är inte är att bli ägd av någon, eller "älskad" av någon (vilket betyder "ägd" i Toy Story världen) --- meningen med livet är bara att leva.


BG

FILM: Fisherman's Friends - Charmig brittisk komedi med sjungande sjömän och smarta London-killar




Regi: Chris Foggin
Titel: Fisherman's Friends
Medverkande: Daniel Mays, James Purefoy, David Hayman, Dave Johns, Sam Swainsbury,
Tuppence Middleton, Noel Clarke m.fl.
Land: Storbritannien, 2019
Distribution: Scanbox


Fisherman's Friends är den sanna historien om hur den makalösa lilla halstabletten blev en världsomspännande succé! Skojar bara. Fisherman's Friends handlar om ett band --- som finns på riktigt --- som råkar ha samma namn som halstabletterna, och de blir upptäckta och berömda. Från YouTube-fenomen till de internationella topplistorna! Skivorna säljer som smör! Eller som halstabletter i förkylningstider.

Nu ligger inte fokus på själva sånggruppen, utan på deras manager, Danny (Daniel Mays).


Baksmällan i Cornwall

När filmen börjar är han en helt vanlig London-kille som kommer till Port Isaac i Cornwall för att ha en helt vanlig svensexa tillsammans med sina ytliga bästa vänner, som alla är något inom PR och musikindustrin. De gör bort sig gång på gång och går lokalbefolkningen på nerverna. Och de måste räddas från att drunkna i alldeles perfekt väder, för att de drivit till havs på sina surfbrädor! Räddningstjänsten är ju arbetande fiskare, som inte alls uppskattar att behöva avbryta sitt arbete för att rädda korkade stadsbor.

Som ett inte-så-skojigt skämt lämnar chefen kvar Danny för att värva de sjungande fiskarna i Fisherman's Friends till skivbolaget. Danny går på det --- men han blir förälskad i musiken och i Cornwall, alldeles på riktigt. Han blir också förälskad i en av tjejerna som bor i Port Isaac, Alwyn, en tuff singelmorsa som råkar vara dotter till en av de sjungande fiskarna och sondotter till en annan.


Folklig musik, som gjord för allsång på puben

"Sea shanties" är en väldigt demokratisk form av musik --- där modern musik ofta har tonvikt på den dyra produktionen (du kan aldrig få till samma sound när du spelar och trallar hemma!) så är det lätt att få till "sea shanties" känslan bara genom att sjunga a cappella på en pub. "What Shall We Do With the Drunken Sailor?" sjungs till och med som barnvisa i Storbritannien! Så enkel är den att sjunga! Fast textmässigt innehåller sången så klart en hel del supande och annat barnförbjudet ... Vi talar ju ändå om sjömansliv!

Det här är arbetarsånger som är gjorda för att låta bra utan en dyr produktionsapparat i ryggen. Musik som är "äkta". Och det äkta livet lockar även Danny, han är trött på det ytliga livet i London. 

Danny är rik och framgångsrik, men inte lycklig, där han sitter vid sin moderna köksö, i sin dyra och perfekt inredda moderna lägenhet, och blickar ut över huvudstaden. Med plattityder och cynismer försöker han dölja sin känsla av ensamhet och meningslöshet, men det fungerar inte i längden.


Fiskare först med hipster skägg!

Fisherman's Friends ligger helt rätt i tiden! Inte bara för att fiskare hade hipster skägg redan innan hipster var ett begrepp, utan för att så många bästsäljande historier idag handlar om att hitta något äkta, om att hitta äkta värden, om att gå "back to the roots".

Den bästsäljande bokserien Det lilla bageriet på strandpromenaden av Jenny Colgan handlar till exempel om en stadsbo som åker till Cornwall och blir bofast ... och sedan startar ett bageri.

Förr var framgångshistorien resan från landet till staden, resan från fattigdom till rikedom. Som i sagan om Dick Whittington och hans katt --- den fattige pojken från landet som lyckades med sin klassresa, och blev Londons borgmästare.


Vad skulle en modern Dick Whittington göra?

Nu för tiden skulle en modern Dick Whittington dra till landet istället, för att hitta livets sanna värden och för att hitta sig själv. Och för att slippa ha katten i koppel.

Det här är en storyline som man ser allt oftare i framgångsrika filmer och böcker idag, något som summerar känslan av vår onödigt hektiska och ytliga tidsålder.

Varför trängas som sardiner i en sardinburk i staden, när du kan hänga med fiskare ute på det stora vida, havet? Blir du egentligen lyckligare av att konsumera mera, av att ständigt uppdatera dig med den senaste mobiltelefonen, den senaste bilen, den senaste köksön och allt annat som är trendigt?

Det här är modern naturromantik och den slår rätt toner på alla strängar med absolut a cappella gehör.


Charmig, tidlös humor

Fisherman's Friends är charmig brittisk humor när den är som bäst. Det är befriande att se komedi som bygger på dråpliga situationer och underfundiga repliker, som levereras med lugn vardagsrytm. Man slipper helt och hållet komedins amerikanska standardinställning, som verkar vara att alla bara springer omkring och skriker så högt som de bara kan och pratar så fort som de bara kan.

Filmen har också samlat la crème de la crème av brittiska skådespelare, både när det gäller drama och komedi.

Daniel Mays och Tuppence Middleton övertygar som stadskillen och lanttjejen som dras till varandra, likt motsatta poler på en magnet.

Jim (James Purefoy), Jago (David Hayman), Leadville (Dave Johns) och de andra fiskarna är charmiga och naturliga och sjunger övertygande. Så skapas världens äldsta boy band! Genom äkta gammaldags solidaritet och ren, pur sångarglädje! Tänk om solidaritet kunde bli den nya trendiga modegrejen?!


Ett bröllop och en begravning och massor av vardagsdramatik

Bäst av alla i filmen är Maggie Steed, som har rollen som den lokala pubens landlady. Hon imponeras inte alls av självsäkra London-killar och deras attityd. Hon ser ut som om hon vunnit två världskrig, alldeles på egen hand. En dam som inte går av för hackor!

Puben är så klart byns --- och filmens --- hjärta. En viktig sidohistoria i filmen handlar om att rädda puben, och ja, i detta fall är budskapet tydligt: "Greed is not good". Det finns saker som man inte kan sätta en prislapp på.

Fisherman's Friends omfattar en vänskapshistoria, en kärlekshistoria, ett bröllop, en begravning, en pub och en hel del vardagsdramatik --- och massor av sång!

BG

måndag 12 augusti 2019

FILM: Shazam! Du duger som du är!


Billy Batson (Asher Angel) och Freddy Freeman (Jack Dylan Grazer) och superhjältekulan med äkthetsintyg --- Freddys mest kära ägodel som Billy snor för att sälja och sedan tappar bort ...

Regi: David F. Sandberg
Titel: Shazam!
Manus: Henry Gayden, baserat på Shazam! av Bill Parker och C.C. Beck
Medverkande: Zachary Levi, Asher Angel, Jack Dylan Grazer, Mark Strong, Grace Fulton, Ian Chen, Jovan Armand, Faithe Herman, Djimon Hounsou m.fl.
Land: USA, 2019
Distribution: Warner Bros.
Aktuell: På DVD, BD och VOD den 12 augusti

Vilken superhjältekraft är bäst? Att kunna flyga? Att bli osynlig? Eller att plötsligt bli vuxen och slippa skolan och fosterhemsplaceringen och att kunna göra PRECIS vad man vill?

Att bli stor är vad Billy Batson ser fram emot mest av allt. 
Superhjältar är han inte ens intresserad av. Han är trött på alla fosterhem. I likhet med berömda barnhjältar som Oliver Twist, Annie och Tracy Beaker så är han på jakt efter sin mamma, och han är övertygad om att hon är helt underbar.


Små krav på tillvaron

När filmen Shazam! börjar har ännu ett fosterhem tröttnat på Billy Batson och han flyttas till ett gruppboende i Philadelphia, som är känt för bredbar ost och den Oscarsbelönade filmen Rocky.
Billys rumskompis Freddy är handikappad och helt besatt av superhjältar. Tänk att kunna flyga! Tänk att kunna gå utan krycka! Tänk att slippa bli mobbad i plugget!

Egentligen har de här killarna ganska små krav på tillvaron. Billy Batson vill hitta sin mamma. Freddy Freeman vill ha någon att sitta med på lunchen och slippa bli misshandlad i plugget.

Freddy blir Billys bästis --- mot alla odds. Det är Freddy som är besatt av superhjältar, men det är Billy som blir Den Utvalde, den som en uråldrig trollkarl ger sina krafter. Billy behöver Freddy som sitt samvete, precis som Pinocchio behöver Benjamin syrsa som sitt.


Klädvalet - inget val alls!

Genom att säga "Shazam!" förvandlas Billy till ett vältränat muskelberg, iklädd röda trikåer, guldfärgade boots och en vit mantel. Billy är inte alls nöjd med klädvalet. Däremot är han nöjd med den frihet som den vuxna kroppen ger honom. Han kan tjäna pengar, köpa ut öl, gå på barer och strunta i skolan. Allt detta är den ultimata friheten --- men inget av detta har ju egentligen med superkrafter att göra.



Billy (i vuxen form) och Freddy köper ut öl ...

Det är Freddy som får agera som Billys samvete och förklara att "with great power comes great responsibility", fast på DC-språk. Freddy försöker också komma på ett namn för Billy Batsons vuxna superhjälte alter ego.

Det håller han på med under hela filmens gång. Ett "running gag", eftersom alla vet att Billy Batson förvandlas till Captain Marvel enligt den ursprungliga seriemytologin, men DC får inte längre använda det namnet (hur kan man glömma att varumärkesskydda ett namn?) för nu tillhör det Marvel istället.
Under filmens gång kallas superhjälten allt från Captain Glitterfingers till The Red Cyclone.

Filmen heter Shazam! men Shazam! är egentligen inte superhjältens namn, utan den trollformel som Billy uttalar för att byta skepnad, och det är en trollformel som ska hållas hemlig --- till skillnad från ett officiellt superhjältenamn. Shazam! är också en trollformel som fungerar för fler utvalda ...


Omständlig origin story för ointressant superskurk

Filmens svaghet är att skurken, spelad av Mark Strong, tar för mycket plats. Hans origin story inleder hela filmen, och hans story avslutar också hela filmen, och det hade varit bättre, snyggare och renare om man hade börjat och slutat med Billy Batson. Ramhandlingen kring hans motståndare och dennes luddiga motiv är distraherande och inte speciellt bra uppbyggd. (Om din innersta dröm är freudianskt fadersmord är detta inget du behöver en tillkalla en mindre armé av demoner för att genomföra).

Mellan 1974 och nutid letar Trollkarlen upp och ratar en hel rad med olika personer ... kunde inte Trollkarlen räkna ut att någon av dem skulle växa upp och bli en superskurk, törstig på de krafter som de bara fått se, men sedan så grymt snuvats på?


Vilka är de verkliga magiska orden?

"Du duger inte! Du kommer aldrig att duga. Du kommer aldrig att bli bra nog!" säger Trollkarlen till den blivande skurken. Som av allt av döma är en helt vanlig mobbad unge med glasögon och pottfrisyr år 1974. Inte alls något skalligt, maniskt, ondskefullt geni.

"Du duger som du är! Du är mänsklighetens sista hopp!" säger Trollkarlen till Billy Batson, för vid det här laget är det slut på tid för att testa potentiella hjälteobjekt.Trollkarlen får ta vad han får och vara nöjd med detta.

Billy vet mycket väl om att han inte är god och renhjärtad och allt det där andra som Trollkarlen letar efter. Han har just snott Freddys superhjältekula för att sälja den för att få pengar så att han kan rymma igen. Hade Billy blivit testad av de onda demonerna och blivit lockad med att träffa sin mamma igen, hade han förmodligen gett vad som helst för att få uppfylla denna sin innersta dröm.


Förvirrade, missförstådda pojkar

Till en början ser skurken och hjälten precis likadana ut. Förvirrade, missförstådda pojkar, verklighetens "lost boys", som sällan får höra något positivt från sin omgivning.

Båda två har de svikits grymt av sina respektive familjer. Ingen Peter Pan flyger in för att rädda dem.

Det är Trollkarlen som skapar både skurken och hjälten. Genom att säga "Du duger inte" respektive "Du duger!".

Det är det som är de magiska orden: "Du duger!". Inte "Shazam!".

Eftersom Trollkarlen skapar både skurken och hjälten, hade det inte varit bättre om han struntat i att göra något alls?

Sådana tankegångar är lika förvirrande att ge sig in på som att konstatera att vad Indiana Jones gör i filmen Raiders of the Lost Ark inte har någon effekt alls på hur filmen slutar. Han skulle lika gärna ha kunnat göra ingenting. Eller inte ha varit med i filmen alls.



Fin personkemi mellan Freddy Freeman och Billy Batson gör filmen, som utspelar sig i juletid i Philadelphia - och det finns massor av snö!

Effektiv body swap komedi och fin personkemi

Behållningen i Shazam! är personkemin mellan Billy och Freddy, ungarna är verkligen bra, uppbackningen av fyra andra fosterhemsbarn (Darla är så klart favoriten!) och humorn som kommer automatiskt när det gäller "body swap" komedi. Filmen har en hel del gemensamt med Tom Hanks komedin Big (scenen med pianotangenterna finns med, som en liten blinkning), men även med den nyare succén Jumanji: Welcome to the Jungle. Det är roligt att se "The Rock" säga "Oy Vey" och vara skiträdd för ekorrar. För även om den lille killen förvandlas till ett gigantiskt muskelberg så är han fortfarande samma rädde judiske nördige tonåring inombords.

På samma sätt behåller Billy Batson sin personlighet när han förvandlas till "Captain Glitterfingers" ... Han är precis lika självisk, omogen och vilsen som han är när han är tonåring. Det är både roligt och tragiskt på en och samma gång.

Du får universums starkaste superkrafter och det första du vill göra är att köpa ut öl.

Och ölen heter Bärs. Stavat med Ä. Bara det är jättekul!

Inga förkunskaper krävs!

En stor fördel med Shazam! är att den inte alls kräver några förkunskaper, till skillnad från så många andra superhjältefilmer. Alla referenser till andra filmer, som Man of Steel, Big, Aquaman, Justice League, olika Batman-filmer ... görs så subtilt att det inte förstör handlingen eller spänningen om man inte uppfattar dem.

Shazam! har också en helt egen look och en helt egen färgskala som gör att den står ut från mängden. Filmen utspelar sig strax innan jul och ser ut som en julig smällkaramell i klara primärfärger, med extra mycket glitter på.

Shazam! fungerar som ett fristående äventyr och en fristående komedi för de flesta åldrar --- och är extra kul om man är lika barnslig inombords som Captain Glitterfingers!

Svenskintresse i filmen
: Detta är den dyraste film som en svensk någonsin regisserat --- och även den mest inkomstbringade! Ja, det blir en uppföljare, och ja, David F. Sandberg återvänder som regissör!


Jack Dylan Grazer, regissören David F. Sandberg och Zachary Levi med en storpack Bärs i Shazam!

BG

måndag 5 augusti 2019

FILM: Fighting with My Family - Sann historia om verklig arbetarklasshjälte!


Redan som barn drömde lilla Saraya om att vinna det fina WWE bältet ... Här poserar hon med ett hemmagjort bälte i sitt flickrum, där posters på WWE idoler täcker väggarna!


Regi: Stephen Merchant
Titel: Fighting with My Family
Manus: Stephen Merchant
Medverkande: Florence Pugh, Lena Headey, Nick Frost, Jack Lowden, Vince Vaughn, Dwayne Johnson m.fl.
Land: UK, 2019
Distribution: SF Studios
Aktuell: På DVD, BD och VOD 5 augusti


Personer från arbetarklassen är grovt underrepresenterade på film. Och om de blir representerade, så hamnar de ofta i sådana där konstnärliga och smala indie-filmer som går på art house cinemas, dit arbetarklassen inte brukar gå.

Manusförfattaren och regissören Stephen Merchant hade som målsättning att ändra på detta och göra en riktigt rolig och folklig film med en klassisk arbetarklasshjälte som slår ner allt motstånd. Som Rocky eller Billy Elliot. Fast med en tjej i huvudrollen!


Alla bitar faller på plats

Man kan bara säga en sak: Mission accomplished! Fighting with My Family är en sådan där hjärtevärmande, rolig brittisk komedi som alla vill se, den visas på vanliga biografer (dit arbetarklassen går!) och den petade till och med ner Lego Filmen 2 från tronen på den brittiska biotoppen. Fighting with My Family var den mest älskade och framgångsrika filmen, i alla fall tills Captain Marvel gjorde debut på brittiska biografer.

Saraya-Jade Bevis (alias "Paige") är i verkligheten nu 26 år och hon kan redan skryta med att det finns hela TVÅ filmer om henne och hennes makalösa WWE karrkär! En dokumentärrfilm med titeln The Wrestlers: Fighting with My Family, och så denna spelfilm av Stephen Merchant som kort och gott heter Fighting with My Family.

Saraya-Jade Bevis - verklighetens Paige.

Vem är Paige?


Stephen Merchant satte igång med manusarbetet på uppdrag av filmens producent, skådespelaren och wrestlingstjärnan Dwayne "The Rock" Johnson. Fast Merchant kände sig förmodligen ganska skamsen över att han som britt inte hade en aning om vem "Paige" var, när Dwayne Johnson ringde upp honom. Paige är en superkändis i USA --- och hon har även figurerat flitigt i brittiska tidningar, men tydligen inte i de liberala medelklasstidningar som Merchant brukar läsa. Om du nu undrar hur The Rock blev ett fan av Paige, så beror det bland annat på dokumentärfilmen, där Paige och alla i filmen spelar sig själva.

Stephen Merchant och The Rock

Liten roll för The Rock


I Stephen Merchants film är alla ersatta med skådespelare, förutom The Rock så klart, som spelar sig själv (det är en väldigt liten roll, speciellt med tanke på hur pass stor plats han tar upp på filmaffischen och i trailern). I filmen träffar han Paige mycket tidigare under hennes karriär än vad han gjorde i verkligheten. Hon hade ju redan en egen dokumentärfilm i bagaget när de sågs. Och en hel del segrar. Och hon var dubbel Diva Champion!

Fighting with My Family kan lättast beskrivas som en ny Billy Elliot, fast med brottning istället för balett.

Man behöver inte vara sportintresserad eller kunna något om amerikansk wrestling för att se den här familjekomedin, precis som att man inte behöver kunna nåt om roller derby för att se Whip It eller veta något om fotboll för att hänga med i Bend It Like Beckham.

Allt handlar ju om huvudpersonen och dennes coming-of-age story i dessa filmer.

Brorsans stjärnkarriär är planerad


Saraya (som senare kommer att ta artistnamnet Paige) växer upp i en familj där alla är intresserade av professionell wrestling. Det är tänkt att brorsan ska bli en stor stjärna i USA, det är ju dit man åker för en lukrativ karriär, men det visar sig att det bara är Saraya som blir uttagen.

Väl framme i USA har den här mörka brittiska goth-tjejen problem att passa in, när hon matchas mot en massa blonda och solbrända tjejer som ser ut som levande Barbie-dockor.

Hon saknar Storbritannien och hon saknar sin familj --- men på något sätt får hon också en ny familj i USA, och hon lär sig att de blonda och solbrända tjejerna inte är så korkade som de först ser ut ...

                                 
Bror och syster i den fyrkantiga ringen...

Familjen är roligast

Styrkan med filmen Fighting with My Family är när den fokuserar på en helt knasig och knasigt rolig familj. Lena Headey (känd från Game of Thrones) och Nick Frost (känd från Cornetto-trilogin) spelar föräldrarna och ingen av dem har någonsin varit roligare. Florence Pugh (känd från Lady Macbeth) är bra som Saraya. Jack Lowden spelar den avundsjuke brorsan, Zak, som får leva med att det är lillsyrran som får leva ut hans barndomsdröm. Florence Pugh är otroligt lik Saraya och Jack Loden är otroligt lik en ung Simon Pegg (tidigare känd som Nick Frosts parhäst, nu är han mer känd för sin roll som Benji i Mission Impossbile filmerna).

Filmen lämnar UK och tappar fokus ...


Filmens svaghet är att man rätt snart lämnar familjen, och därefter tappar filmen fokus. Familjen var filmens styrka och den odräglige tränaren (en jobbig Vince Vaughn som spelar en helt fiktiv karaktär) och de amerikanska Barbie-tjejerna och The Rock i rollen som sig själv kan inte riktigt fylla deras plats i narrativet.

Filmen byter också stil och blir plötsligt väldigt amerikansk. Alla karaktärer i USA pratar som om de svalt en självhjälpsbok (eller en Disneyprinsessa) och alla högtidliga tal om "att vara sig själv" och "att följa sina drömmar" ekar ihåliga, eftersom man vet hur många som misslyckas och man vet hur brorsan Zak har det på hemmaplan, med sina krossade drömmar och sin bitterhet. Och verklighetens Saraya skadades svårt, knaprade en massa mer eller mindre tillåtna piller, och tävlar inte längre.

Vad gör man av alla krossade drömmar?


En alternativ film hade kunnat handla om krossade drömmar, och om att lappa ihop tillvaron igen. Zak framstår som den mest intressanta karaktären, han stannar kvar i det gråa och regniga norra England, tar hand om ungdomar på glid, och blir en bra tränare. Han får aldrig några drömmar uppfyllda, men han får göra det bästa av sin situation. Alla kommer inte till Drömmarnas Land. Alla korsar inte Atlanten. Men det innebär inte att deras liv för den skull är misslyckade eller att de inte gör skillnad på sitt sätt.

                                 
Hela den knasiga fajting-familjen församlad ...

Familj eller konkurrenter?

Utan den knasiga brittiska familjen tappar filmen sitt momentum och sin ursprungliga charm.

Det är också rätt oklart om Barbie-tjejerna ska ses som en ny familj eller som konkurrenter. För till syvende och sist måste ju Paige ändå slå dem alla för att bli WWE Diva. Något som hon faktiskt lyckas med, dubbelt upp ...

Filmen börjar starkt och lyckas komma tillbaka till ett starkt slut, men mitten av filmen lever inte upp till samma standard.

Men ingen kan i alla fall anklaga Stephen Merchant för att ha gjort en konstnärlig och smal film, och då har han ju lyckats med sin målsättning!

BG