torsdag 13 augusti 2020

FILM: Pelle Svanslös - Visst katten svänger det!




Regi: Christian Ryltenius
Titel: Pelle Svanslös
Manus: Johan Bogaeus
Baserat på: Pelle Svanslös av Gösta Knutsson
Originalröster: Adam Pålsson, Christopher Wagelin
Li Hagman, Olof Wretling, Sven Björklund m.fl.
Originalmusik: Magnus Strömberg, Tormod Tvete Vik
Land: Sverige, 2020
Speltid: 63 minuter
Språk: Val mellan svenska, norska, danska eller finska
Extramaterial: Textning och scenval
Distribution: SF Studios
Betyg: 4

Aktuell: På DVD och BD, 17 augusti  2020


Alla snubbar vill ju vara katt! Kom an katten, visst svänger det! Säg mjau till livet! Katter och musik och musikaler hör ihop, och den nya Pelle Svanslös filmen är inte något undantag! 

Uppsala-La-La-Land

Pelle Svanslös har egentligen fyllt åttio år, och är en mycket äldre vara-snäll-ikon än björnen Bamse, men i filmens värld är Pelle Svanslös en evigt ung och nyfiken kattunge.

I den här filmen förvandlas Pelle Svanslös klassiska och älskade Uppsala till ett modernt Uppsala-La-La-Land --- där alla katter dansar och sjunger i formation, precis som människorna i La La Land. Det finns gott om kattskämt hela filmen igenom och blinkningar till andra klassiker.

Fin bild av den första kärleken

Allt börjar med Birgitta som önskar sig en egen kattunge … När kattungen hon får inte har någon svans så suddar hon ut svansen på den egenhändigt ritade bilden av drömkatten så att den också blir svanslös … Går det att få en bättre bild av den första kärleken? Hur många har inte haft en förutfattad mening om vilken hund (eller katt) som passar oss, för att sedan falla pladask för något helt annat?

Pelle hjälper Birgitta att rita med ett artistiskt tassmärke, och han hoppar omkring på pianot med sina små tassar, precis som kattungarna i Aristocats. Birgittas kvällslektyr är helt klart någon svensk parafras på Dr Seuss klassiska The Cat in the Hat.

Visst katten svänger det!


När Pelle Svanslös väl kommer till Uppsala får han träffa många svängiga katter som gillar musik, i logerna finns bilder på kattidoler, och en affisch gör reklam för musikalen Cats … Fast eftersom vi nu befinner oss i katternas fabelaktiga parallellvärld i Uppsala, borde då inte katternas musikal heta People? Cats är ju människor som klär ut sig till och uppför sig som katter, och Pelle Svanslös handlar ju om katter som uppför sig som människor …

Måns som impressario i “Uppsala’s got talent”

Måns har i denna nya film utvecklats till en hänsynslös impressario, som anser att elakheter har ett underhållningsvärde i sig … (tänk Simon Cowell eller Piers Morgan) och han sågar all kattig talang i sin egen version av “Uppsala’s got talent”.

Måns säger att han letar efter något unikt … och det hittar han i Pelle. En katt utan svans! DET kommer att bli succé på Måns nystartade, trendiga inneklubb som heter FISK.

Fula fiskar eller fina fisken?

FISK är en akronym för FIna katterS Klubb. Eftersom Bill och Bull har lite problem med att få ljuset i bokstaven K att fungera ser det dock ut som att klubben heter FIS --- jättekul tycker barnen, och visst är Måns lite FIS-förnäm av sig ... Måns är tecknad i samma stil som en listig räv, och han har även en räv bakom örat när han förför Pelle med dyra drinkar ("lax on the beach") och snack om succé och berömmelse. Maja är mycket mer pålitlig --- det är hon som visar Pelle sin stad Uppsala och hon är helt klart filmens klösigaste karaktär --- med det bästa sång-och-dans-numret.

Ojämn antropomorfisering

Filmen lider lite av ojämn antropomorfisering. Katterna är helt klart fabelkaraktärer --- man känner igen olika människor och människotyper i de olika katterna, lika lätt som man känner igen olika människotyper i karaktärerna i Nalle Puh. Men samtidigt är hundarna och räven vilda och farliga bestar … I alla fall tills filmen i sista stund räddar upp narrativet och visar en mer sympatisk sida av de ondskefulla och farliga rovdjuren. Utan den räddningen hade filmen lätt platsat i en anti-hund-lobbying-kampanj. Och man kan väl gilla både katter och hundar, både kattfilmer och hundfilmer?

“Sweden’s got talent”

Barnen oroar sig dock inte nämnvärt över “ojämn antropomorfisering“. Tecknade djur som är roliga --- det räcker. Just nu har Sverige en hel del bra tecknartalang (vilket även syntes på den långa, talangfulla listan som rullade efter Bamse och dunderklockan) och förhoppningsvis kommer filmindustrin att ta vara på och utveckla denna --- och skapa fler fina fabelfilmer.

Pelle ser ut som han ska ...

Hur fungerar Pelle Svanslös idag? Alldeles utmärkt för målgruppen. Jan Gissbergs illustrationer ligger till grund för den nye Pelle Svanslös, och Gissbergs version av Pelle och hans vänner har varit den som gäller allt sedan hans Pelle Svanslös filmer kom ut på 1980-talet. På slutet av filmen tar Pelle och Maja till och med på sig den kravatt och de mössor som de hade i Gissbergs film …

Jan Gissbergs illustrationer ligger även till grund för de nya Bonnier Carlsen böckerna med Pelle och Maja i huvudrollerna. Så barnen känner igen sig och Pelle, Maja och alla deras vänner ser ut “som de ska göra” --- och bättre betyg kan inte Pelle Svanslös filmen få.

Varsam uppdatering med ett evigt aktuellt och inkluderande budskap

Både den nya Pelle Svanslös filmen och de nya Pelle Svanslös böckerna är varsamt uppdaterade med precis lagom mycket moderna tillägg, och kärnan om att vara en schysst kompis och att låta alla få vara med finns fortfarande kvar. Stora boken om Pelle Svanslös (med många äventyr) rekommenderas --- liksom den nyaste Pelle Svanslös boken där Pelle Svanslös går i kamp mot coronaviruset.

Pelle --- en alla tiders katt -- för alla tider!

BG

måndag 10 augusti 2020

FILM: Best Bond ever ... Who won? Who were the runners-up?


The best of all possible Bonds? … Pierce Brosnan (3rd), Sean Connery (1st), Timothy Dalton (2nd). 

Sean Connery voted best Bond, with Timothy Dalton and Pierce Brosnan runners up!

Roger Moore, Daniel Craig and George Lazenby sidelined in Radio Times poll asking readers to name best portrayal of 007 ...

Sean Connery has swept to victory in a new survey seeking to find the best ever James Bond, with actors assumed to be strong contenders sidelined in favour of dark sheep.

Connery took 56% of the vote in the first round of the Radio Times poll; as befits the gravity of the issue at hand, a complicated multi-knockout round system was employed.

In the final reckoning, Timothy Dalton was the surprise runner-up, taking 32% of the votes in the climactic round, with Connery on 44% and Pierce Brosnan on 23%.

Trailing behind were Roger Moore – often assumed to be a firm fan favourite – incumbent Bond Daniel Craig, and George Lazenby.

Connery, 89, is often felt to be the definitive 007 not simply because he was the first actor to take the part, in 1962’s Dr No, but because of his facility with a quip and an eyebrow.

Ian Fleming, on whose books the Bond series is based, initially favoured Cary Grant for the part, but warmed up to Connery after he proved a critical and commercial hit. Connery’s tenure lasted a total of seven movies.

Craig, as well as being the incumbent Bond, is also the longest serving: now clocking 14 years’ service, partly because of the lengthy gaps between his five films.

No Time to Die, his final outing as Bond and the 25th film in the series, is still currently due for release in November, following its date change from April, prompted by the coronavirus pandemic.

However, optimism about the feasibility of such a release is fading as many cinemas remain closed, audiences appear sceptical about safety measures and studios are increasingly putting releases straight to digital.


FILM: Which summer was the best for blockbusters?


Mamma Mia! Those were the days of blockbusters!

Planet-killing asteroids! Alien invasions! Sneaky dinosaurs! These were the existential threats that 45 years of summer blockbusters had pre-programmed us to expect. Instead, something rather more insidious wiped 2020’s May-to-August movie slate clean, depriving audiences of their usual buffet of unmissable communal spectacles and/or over-marketed idiotainment. Starved of popcorn entertainment, it seems natural to look back hungrily. So what were the most explosive movie summers of the past?


1977

After Jaws broke big in June 1975, fins would never be the same again. But if Spielberg invented the concept of the summer blockbuster, it was his pal George Lucas who perfected it two years later. Star Wars blasted off in May 1977, a galactic fairytale that became a gamechanger. Beyond Vader’s instant dominion, it was a summer of Jaws knock-offs (The Deep, Orca: The Killer Whale) and crowdpleasers such as Smokey and the Bandit and The Spy Who Loved Me, movies powered by appealingly laidback performances rather than special effects.
The moneymaker Star Wars raked in $200m in the United States that year alone.
The heartbreaker William Friedkin’s dynamite thriller Sorcerer completely stalled.
Bangs for your buck 4/5


1982

If you had a time machine (DeLorean-based or otherwise), 1982 looks like an almost comically nostalgic US movie summer to experience in real time, and not just because you’d get to see ET: The Extra-Terrestrial six months before he waddled into UK cinemas. Viewed four decades later, it resembles a Stranger Things-themed retro starter pack: a parade of future classics including Poltergeist, Star Trek II: The Wrath of Khan, Tron, Mad Max 2: The Road Warrior and Blade Runner.
The moneymaker For a little guy, ET had legs ($360m in the US).
The heartbreaker The Thing bombed; audiences clearly preferred their aliens a little cuter.
Bangs for your buck 4/5


1991

Guns N’ Roses or Bryan Adams? James Cameron’s mega-sequel Terminator 2: Judgment Day paired mercurial visual effects with heart-pumping emotional stakes, setting a badass high bar for bombastic entertainment. But audiences were also receptive to the throwback thrills of Robin Hood: Prince of Thieves and its inescapable theme ballad. The additional appeal of summer 1991 perhaps lies in its escapist comedy, with rooting-tooting romp City Slickers flanked by the deadpan silliness of Naked Gun 2½: The Smell of Fear and the Top Gun spoof Hot Shots!.
The moneymaker T2 ($205m in the US) was the highest-grossing film of 1991, no problemo.
The heartbreaker The masterful Barton Fink snuck out in August and squeaked only $6m.
Bangs for your buck 3/5


1997

Will Smith had already tussled with aliens in 1996’s bombastic Independence Day but Men in Black took his soon-to-be traditional 4 July blockbuster slot and pushed it in a funnier, funkier direction. (There were additional alien encounters in Jodie Foster’s philosophically minded Contact and the flesh-shredding of Event Horizon.) Harrison Ford played an idealised president in stately thriller Air Force One but it looked a little plodding after the Nicolas Cage one-two of Con Air and Face/Off, a double apex of stylish shoot-’em-up mayhem.
The moneymaker Men In Black ($250m US) edged out Jurassic Park sequel The Lost World ($230m).
The heartbreaker Box-office bomb Speed 2: Cruise Control scuttled fond memories of the original.
Bangs for your buck 3/5


2008

This was the modern superhero year zero, thanks to the success of the Robert Downey Jr-powered Iron Man and Christopher Nolan’s broody Bat-sequel The Dark Knight. These competing mythic visions would define blockbusters for the next decade but there was also some top counterprogramming in the form of WALL-E and Mamma Mia!, even if it was a summer tainted by the major bummer of Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull.
The moneymaker Holy box-office haul, Batman! The Dark Knight topped $530m in the US alone.
The heartbreaker The visually frantic Speed Racer flamed out but now looks ahead of its time.
Bangs for your buck 4/5


2015

Bean-counters would instantly sign off on 2015 being the best blockbuster summer ever when Jurassic World stomped multiple box-office records. Yet that rather soulless commercial zenith was matched by some astounding artistic achievements, from the operatic Mad Max: Fury Road to Pixar’s literalised emotional rollercoaster Inside Out. Strap Tom Cruise to the outside of a cargo jet – as in the franchise-reinvigorating Mission Impossible: Rogue Nation – and sprinkle in big-hearted but self-aware comedies such as Ant-Manand Spy, and 2015 looks like a golden age.
The moneymaker Jurassic World gobbled up $652m in the US, second only to winter behemoth Star Wars: The Force Awakens ($940m).
The heartbreaker Joyous stripper sequel Magic Mike XXL somehow under-performed.
Bangs for your buck 5/5


BOK: Dödligt hot - Varm Stockholmssommar innan Covid-19

Författare: Jan Mårtenson
Titel: Dödligt hot
Serie: Homandeckare (del 47)
Antal sidor: 316
Format: Pocket
Utgivningsdatum: 2020-04-07
ISBN: 9789146236740
Förlag: Wahlström & Widstrand


Mordoffret rosslar sina sista ord i ett rum som domineras av en soffgrupp i nyrokoko, med mörkgrön sammetsklädsel ... och givetvis är det Johan Kristian Homan som är på plats och får höra den värdefulla ledtråden! Ingen annan amatördeckare kan befinna sig mitt på en brottsplats, med ett skjutet mordoffer, och direkt epokbestämma möblerna, lika lätt som andra deckare drar ett förfärat andetag. Homan skulle förmodligen på köpet ha kunnat ge en värdering av rubbet. Han kan sin sak.

Mårtenson firar 70

Jan Mårtenson firar 70 böcker i och med Dödligt hot och Johan Kristian Homan är tillbaka i fin form, denne evigt unge (eller snarare evigt medelålders) antikhandlare som inte har åldrats eller föråldrats mycket under den omtyckta seriens gång. Evigt ung är givetvis Homans kära siamesiska väninna - katten Cléo de Mérode - och även den här gången har hon en tass med i spelet.

Instabila atomer och förfalskad konst

Dödligt hot innehåller ett par kidnappningar, ett par mord, ett par mystiska försvinnanden, en förfalskad konst härva och ett gigantiskt kärnvapenhot mot hela Stockholm. Jan Mårtenson har med detta jubileum inte sparat på krutet --- eller de instabila atomerna.

Men trivsammast är det ju att följa med Johan Kristian Homan och katten Cléo i deras vardag. Det finns ett Homan sällskap, ett av Sveriges största litterära sällskap, och i den här jubileumsboken kommer några riktiga godbitar med Homan-fakta. Bland annat så har denna amatördeckare en känd anfader i Tyskland (i alla fall känd i antikkretsar) som hette Johann Homann --- men två n (som sig bör på tyska --- dubbel-n-stavningen försvann när namnen försvenskades). Vår Homan säljer några dyrgripar av sin anfader i sin antikaffär i denna deckarvolym.

En het sommar

Dödligt hot handlar om en het sommar --- bokstavligen --- och alla klagar på värmen. Ha! Och återigen: Ha! Årets juli månad är den kallaste som alla här minns, det regnar och blåser konstant och vinterjackor har åkt fram! (Skojar inte --- allvar!). Kring 10 grader är en bra dag, och blåsten gör det mycket kallare.

Johan Kristian Homan oroar sig för att folk inte handlar hos honom, kryssningsfartygen lägger till och turisterna kommer inte i strida strömmar --- det är för varmt för att ge sig ut på utforskande äventyr, och för varmt för att vandra runt på de små gatorna i Gamla stan.

Stockholmsturismen minskar med 89 procent

Man oroar sig onekligen för Homans ekonomi ... och i år har turismen gått ner med 89 procent i Stockholmstrakten ... ! Hur ska Homan klara sig utan alla lyxiga kryssningsfartyg som kommer med välbeställda utländska turister som köper på sig unika svenska souvenirer med fin proveniens? Även svenska turister verka campa och välja utomhusaktiviteter snarare än stadssemester med shopping i små antikaffärer.

Riktiga antikviteter --- och personligheter

Nu är ju Homan en fiktiv karaktär ... Men alla kollegor som han besöker på den kända antikmässan Grand Antiques, Art & Design, som numera hålls på Liljevalchs, finns på riktigt. Några av Homans vänner och bekanta är kända från SVT:s Antikrundan ... Bland annat den ständigt lika entusiastiske Knut Knutson och Antik Wests Björn Gremner (ja, man blir verkligen intresserad av de vackra porslinshästarna från Tangdynastin som Homan beundrar!). Så blandas verklighet med fiktion och det ska bli intressant att se hur Homan klarar coronakrisen ... hoppas att den vackra Cléo de Mérode inte blir en av världens Covid-19-smittade katter!

Fint Crimetime pris och nytt dödligt hot ...

Dödligt hot och Jan Mårtenson förärades ett fint Crimetime pris på 2019 års Crimetimefestival. På grund av omständigheterna kommer 2020 års Crimetime festival att bli digital. Ett dödligt hot har slagit till på allvar. Utan att vare sig kärnvapen eller rokokomöbler finns med i intrigen.

BG





lördag 8 augusti 2020

FILM: Deerskin - Pulp Fiction med scenerna i rätt ordning suger


Regi: Quentin Dupieux
Titel: Deerskin
Originaltitel: Le daim (Hjorten)
Medverkande: Jean Dujardin, Adèle Haenel, Albert Delpy, Marie Bunel m.fl.
Land: Frankrike, 2019
Distribution: Njutafilms

Betyg: 2

Aktuell: På DVD, BD, VOD och bio


Deerskin är filmvärldens svar på grunge. Eller för att använda Dolly Partons berömda ord: "Ni anar inte hur dyrt det är att se så här billig ut!" Deerskin har haft en budget på 400 miljoner att röra sig med, och ser snarare ut att ha kostat 400 kronor. En hemmagjord mockumentary gjord med billiga medel för att med mycket svart humor dokumentera hur en grånande, medelålderskrisande, fransktalande man vid namn Georges blir helt besatt av en hjortskinnsjacka.


Världen ska erövras, alla andra jackor ska förbjudas, alla som inte lämnar ifrån sig sina jackor frivilligt ska mördas (med hjälp av ett hemmagjort vapen, en vässad del av en vanlig takfläkt) och hela detta korståg ska filmas. Till sin hjälp har Georges en duktig klippare vid namn Denise, som drömmer om något mer än att jobba som servitris. Hon spelas av Adèle Haenel, känd som Céline Sciammas musa och partner och bland annat huvudrollsinnehavare i hyllade Portrait of a Lady on Fire. Adèle är så klart "a lady on fire". I den här svarta komedin har hon fått många av de roligaste replikerna. Bland annat gällande hur hon ambitiöst (och ganska onödigt) klippte om hela Pulp Fiction för att få alla scenerna i rätt ordning. Med perfekt deadpan min levererar hon the punchline --- Pulp Fiction med scenerna i rätt ordning är en skitfilm.Vilket säkert många filmentusiaster alltid misstänkt --- filmer med okronologiskt 1990-tals-trendigt berättande blir mycket sämre när gimmicken avlägsnas.

Men den ambitiösa filmklipparen i all ära ... Framför allt är detta ju Georges show. Han spelas av Jean Dujardin, känd bland annat från den Oscarsvinnande filmen The Artist. Dujardin kör hela seriemördarregistret (hela tiden med glimten i ögat) --- filma sig själv, ha ett programmanifest att leverera, prata in i kameran eller prata med sin egen spegelbild ... Alltså: när han inte pratar med den där hjortskinnsjackan som han förälskat sig i och som svarar honom, med en variant av Georges egen röst --- han kör alltså alla replikerna i dialogerna själv ... Så får man en verkligt kärleksfull ordväxling!

Men det kostar på att vara nykär i en jacka, när jackan i fråga kräver att alla andra jackor i världen måste förgöras ... Den här jackan är ute efter världsdominans, att vara den enda jackan!

Hjortskinnsjackan är minst två nummer för liten för den bredaxlade och ganska biffige Georges. Jackan är dessutom försedd med fåniga fransar. Men kärleken är blind. Georges ser varken hur ful och omodern och töntig jackan ser ut, eller hur dåligt den klär honom.

Regissören Quentin Dupieux har sagt att det tog honom hela filmen att vänja sig vid den fula jackan, efter att medvetet ha valt det fulaste han kunde tänka sig. Man kan tydligen vänja sig vid allt ...

Filmen marknadsförs som skräckkomedi, men lutar mer åt mockumentär. Eller ren svart komedi. På slutet blir det en del splatter. Men dra inte upp skräckförväntningarna för högt.

Filmen har premiär på VOD, DVD och BD och bio samtidigt. Som sagt: den här hjortskinnsjackan gör sig redo för att erövra världen i alla fortmat! Filmen tävlade i sektionen Director's Fortnight i Cannes 2019 och är en sådan där film som verkar fika efter att bli kultfilmsförklarad ... förutom att en kultfilm egentligen måste floppa och vara missförstådd och totalsågad först, innan den blir kult ... Och den här filmen blev gillad och fick (mer eller mindre) positiva recensioner direkt. Den är ju godkänd. Även om manuset hade passat en kortfilm bättre än en långfilm, filmen håller på för länge med för lite, kokar soppa på en spik, och förlorar sig efter hand i putslustigheter.

Absurd, knäpp, konstig ... Men det allra konstigaste är att Quentin Dupieux själv inte har gjort musiken till sin film ... inte en enda ton. Det hade man väntat sig. Men förväntningar är tydligen till för att brytas ...

BG


torsdag 6 augusti 2020

FILM: Terapi i Tunisien - En soffa, ett tak, ett snack ... och fortsättning följer ...



Regi: Manele Labidi  
Titel: Terapi i Tunisien
Originaltitel: Un divan à Tunis (En soffa i Tunisien).
Manus: Manèle Labidi, Maud Ameline
Medverkande: Golshifteh Farahani, Majd Mastoura, Aicha Ben Miled, Feriel Chamari, Hichem Yacoubi, Najoura Zouhair, Jamel Sassi, Ramla Ayari, Moncef Ajengui, Zied Mekki, Oussama Kochkar m.fl.
Speltid: 88 minuter
Land: Frankrike, Tunisien, 2019
Distribution: Njutafilms

Aktuell: På DVD och VOD

Betyg: 2


Woody Allen har gett en filmisk röst till alla judiska, neurotiska New-York-bor. Manele Labidi gör sin långfilmsdebut med en neurotisk fransk-tunisisk terapeut i huvudrollen. Hennes mål är att lansera terapi för araber ... 

Första scenen handlar om att baxa upp en soffa på taket, där Selma har tänkt sig att ha sin mottagning i det nygamla hemlandet Tunisien. Selma flyttade till Frankrike som tioåring med sin familj, och som återvändare kallas hon av olika människor för "svikare" eller "jävla invandrare" eller "totalkorkad" (eftersom Frankrike är ett mycket bättre land  ... )

Vänner och gud lyssnar gratis ... 

Så många påpekar att terapi i Tunisien är en dålig idé. Terapi är inte för araber. Folk här har vänner att prata med, folk har gud att prata med ...  förklarar släktingar och vänner tålmodigt när Selma berättar om sin idé.

Att få ett rakt svar av en terapeut är ungefär lika sannolikt som att få ett rakt svar av en gud eller ett gudomligt orakel, så de välmenande släktingarna och vännerna har onekligen en poäng.

Freud kunde på en timme tjäna lika mycket som hans egna tjänare hade i lön på fjorton månader. Och Freud skickade räkningar till sina vänner, till och med till en avliden väns familj, och krävde betalt, per timme, för promenader då vännen pratat med honom. Med sådana vänner behövs inga fiender.


Det hänger på håret

När någon inledningsvis berömmer bilden på den traditionellt muslimske skäggige mannen i fes ...  "en god skäggig broder!" så förklarar Selma: "Det är min chef. Han är jude!".

Ja, hipsters och judar och medlemmar i kända motorcykelgäng och jultomten kan också ha skägg.

Om man vet att det är en bild på Freud som Selma har, så ska detta föreställa filmens första skämt.
Annars kan det lätt tolkas som att en sofistikerad parisiska, albeit en som är född i Tunisien, gör sig lustig på en oallmänbildad tunisiers bekostnad. Och Freud? Allvarligt? Hur känd är fes-gubben idag? Det är ju inte som att tunisiern inte känt igen Rhianna, eller någon som är verkligt känd!

Rhianna-kändis-skämtet kommer förresten senare i filmen, när någon skaffar slöja för att hennes "klipp mig som Rhianna" session har gått snett ... Frisörer i Tunisien är tydligen också oallmänbildade när det gäller kändisar.

Smaklös drift med HBTQ-personer

Det där är något som är återkommande i filmen --- att människorna i filmen framställs som lite naivt korkade, och scenen med en transperson som vill komma ut (på kvinnornas avdelning i badet, där hen beställer peeling) är bara grymt obehaglig och inte alls den skojiga lilla lustighet som filmen verkar tro att den är. Det är bara plumpt och dumt. Inget annat.

Transpersoner har tillräckligt med fördomar att kämpa emot förutom att vara driftkucku i den här typen av filmer. Och det där är inte den enda skratta-åt-transpersonen scenen --- bara den allra värsta och mest utdragna av dem.

Tunis är en huvudstad --- mindre än Paris, men ändå, inte något intellektuellt och kulturellt bakvatten. Ändå framställs Tunisien som den klyschigt korkade-lantis-kusinen till det sofistikerade och intellektuella Frankrike ... gång på gång. Konstigt och knepigt och totalt o-kul. Fördomarna står som spön i backen.

Värdelös terapi med vilsen Selma

Selmas praktik går lite halvknackigt, en del klienter förväntar sig att få ligga på soffan, och inte bara ligga på soffan, och Selma är själv till brädden fylld av problem. Hon är knäppare än någon annan.

Massor av människor sitter i hennes soffa och pratar, men vi får aldrig känna någon av dem --- eller Selma, eller hennes släktingar. Några vänner ser man inte till. Städerskan som blir uppgraderad till Selmas sekreterare har en scen, där hon säger att hon har stor vana av vansinniga människor, och sedan blir det inte mer.

Nästa gång ... blir lika värdelös 

Terapisessionerna kommer ingenvart, utan blir ständigt avbrutna med orden "vi fortsätter nästa gång". Filmen stagnerar på samma sätt. Filmen har inte heller något avslut, och när eftertexterna rullar känns det som att man blivit snuvad på konfekten. Det där var ju inte ens en början! Var är resten av början? Var är mitten och slutet? Men det kanske kommer nästa gång ...

Saknar dramatik och komik

Terapi i Tunisien marknadsförs som komedi, eller dramakomedi, eller romantisk komedi, men filmen är inte komisk och inte romantisk och inte dramatisk ... Någon action ser man knappt röken av. Folk som man inte vet vilka de är pratar och pratar och pratar. Selma antecknar och röker och röker och röker. Ser sur ut och röker lite till. Selma verkar ha föresatt sig att helt ensam rädda hela världens tobaksindustri.

Som en såpa ...

Såpor (av den typ som går på TV) diskuteras i filmen, och flera personer, scener, klichéer och drömsekvenser verkar vara tagna just från såpor --- som en medveten hyllning till eller en drift med genren. Och liksom i Selmas samtal så ska ju allt klaras upp i nästa avsnitt, men så blir det ett avsnitt till, och ett avsnitt till, så länge som någon vill betala för smörjan ... Och som en sann såpa så finns det inget som klaras upp i den här filmen --- man lägger upp bollen, men det blir inget passningsspel, inga snygga dribblingar och inga finter och inget mål. För det krävs många, många, många avsnitt till ... och den här filmen är bara som en trevande pilot.

Något som inte fungerar - på så många plan

Fungerar terapi? Kort svar: Nej. Absolut inte. Gammaldags terapi, tiden har sedan länge gått förbi den modenycken. I filmen påpekar olika araber att man pratar hos frissan, på badet, på olika caféer (man kan lägga till: man pratar på barer och pubar ...) .... Och där får man något verkligt på köpet: snygg frisyr, en god doft, något gott att dricka, en mysig stund ... En del belackare hävdar att terapi bara är för Woody Allen och neurotiska judar.

Nya strömningar från England och USA fokuserar på framtiden istället för forntiden, eftersom man aldrig kommer framåt genom att gå bakåt, det är terapins stora fel. (Förutom fula soffor). Och egentligen ligger problemen på samhällsnivå.

Som Alexander McCall Smith så träffande påpekat ... individer skuldbeläggs på individnivå, men egentligen är varandet av hälsa eller ohälsa samhällets fel.

Det syns tydligt här, i filmen Terapi i Tunisien. Ett samhälle som inte har yttrandefrihet, ett samhälle som förföljer HBTQ-individer och nekar lika rättigheter ... Du är inte paranoid om du tror att du är förföljd --- för det är du. Inget soffprat i världen kan ändra på detta faktum ...

BG

fredag 31 juli 2020

BOK: Jamåhonleva av Anders Roslund - Självskriven som årets bästa roman ...

Författare: Anders Roslund
TitelJamåhonleva
Serie: Grens och Hoffmann
Antal sidor: 488
Utgivningsdatum: 2019-07-19 (inbunden)
Format: Inbunden, E-bok, ljudbok, storpocket, pocket, CD-bok, MP3-bok
ISBN: 9789100180034
Förlag: Albert Bonniers Förlag

Aktuell: Nominerad till Årets bok och Årets ljudbok


Zana fyller fem år. Hon får baka med alla ingredienser på köksbordet, ha Barnkanalen på för full volym och leka med syskonens finaste leksaker ...  Zana gör vad hon vill i tre dagar och tre nätter. Sedan ringer kommissarie Ewert Grens på, för att prata med Zanas föräldrar. Zana förklarar att de inte kan prata, att de inte kan gå till dörren. Grens kliver på och upptäcker att Zanas föräldrar och syskon alla är döda --- skjutna med ett skott i pannan och ett i tinningen.  Ulcinj avrättning.

Sjutton år och 309 mord senare ...

Sjutton år senare undrar fortfarande Ewert Grens vad det blev av den lilla flickan på fem år och tre dagar, hon som han tog hand om en hel månad ... innan hon fick en ny, hemlig identitet, nytt namn och nytt personnummer i en ny stad. Grens har ungefär ett halvår kvar till pensionen, och han ser varken fram emot friheten eller sysslolösheten efter en lång karriär med 309 mordfall ... Så inträffar mord nummer 310, 311 och 312 i rask följd ... vartenda ett av dem en Ulcinj avrättning. För Grens står det klart att den som dödade Zanas familj är tillbaka ... och att denne hänsynslöse mördare med all säkerhet också är ute efter att döda Zana, det sista vittnet, hon som av misstag lämnades kvar vid liv ... 

En mullvad i Grens närmaste krets

Ewert Grens enda hopp är att hitta Zana först ... om hon fortfarande lever. Var finns hon idag? Alla spår efter henne är nämligen utplånade, hennes mapp är plötsligt fylld med blanka papper. Det finns en mullvad i polishuset, kanske är det någon av Grens äldsta och bästa vänner som bytt sida ...

Samtidigt på sitt håll får infiltratören Piet Hoffmann veta att någon har knäckt hans hemliga identitet, som bara fanns på ett enda förseglat papper på ett enda välbevakat ställe i polishuset ... och denne någon hotar att läcka hans verkliga identitet till alla organisationer han någonsin infiltrerat. Om det sker kommer både Hoffmann och hela hans familj att avrättas, en efter en ... Hoffmann har alltså inget annat val än att gå med på alla de krav som en anonym röst levererar i hans nya mobiltelefon ... I alla fall inte tills han och Ewert Grens byter uppdrag med varandra ...

Två olika infiltrationer på olika plan

1) Hoffmann ska åka till Albanien och infiltrera den illegala vapenhandeln --- och förhoppningsvis hitta Zana levande för Grens räkning.

2) Grens ska infiltrera polishuset (där han i och för sig redan jobbar) och ta reda på vem mullvaden är, som sålt ut all information om Hoffmann och hans tidigare infiltrationsjobb ... och som gjort hans liv till ett brinnande helvete.

De har båda tre dagar på sig. Klockan tickar.

Tre dagar - ett återkommande tema

Efter Tre sekunder, Tre minuter och Tre timmar är Ewert Grens och Piet Hoffmann tillbaka i en ny spänningsroman - Jamåhonleva - där tre dagar återkommer som tema, gång på gång. När uppdraget sätter igång räknar klockan ner, kapitel för kapitel får vi veta hur många dagar och timmar och minuter som finns kvar för Hoffmann och Grens att klara sina respektive uppdrag.

Roslund har använt en stor canvas att måla upp sitt drama på --- hela Europa, den lukrativa handeln med olagliga vapen, vapen som finns kvar efter olika avslutade (eller halvt avslutade) krig, rivaliserande maffialiknande grupper, Balkanrutten, gängkrigen i Stockholm ... Stora drag och små detaljer blandas.

Det slutna rummet ... och Whodunnit?

Men samtidigt är Jamåhonleva en klassisk pusseldeckare. Det slutna rummet. Någon måste ha gjort det. Alla ljuger .... men vilka lögner är viktiga och vilka är ovidkommande? Det finns bara ett litet antal som Ewert Grens kan misstänka för att vara mullvaden i hans eget handplockade team,  så ... Whodunnit?

Jamåhanleva! Ewert Grens är tillbaka i gammal god form för nionde gången i en spänningsroman, Piet Hoffmann är tillbaka för fjärde gången --- och nu börjar verkligen de båda omaka karaktärernas udda vänskap utvecklas på allvar. De möts halvvägs, på mer än ett sätt. Både i romanen och i utbytet av vad de behöver av varandra.

Varför kräver marknaden en Hoffmann?

Sedan kan man ju fundera på hur sannolikt det är att en internationell vapenhandlare vill anlita just Hoffmann för att komma in på den svenska marknaden ... Valet av den svenska marknaden förklaras i romanen med att det är i Sverige som gängkriminalitet ökar mest (det finns alltså en expanderande marknad, som det heter på företagsspråk) --- men att involvera infiltratören Hoffmann? Vem som helst förstår ju att han kommer att kontakta Ewert Grens för att få hjälp att ta sig ur vapenhandeln, och vore det inte mer effektivt med lite varuprover eller vanliga, gammaldags säljknep?

Det grannen kanske har, det måste jag ha ...

Så länge som alla tror att alla andra har något som de själva borde ha, så säljer saker, vare sig sakerna behövs eller inte. Dyra mobiltelefoner med funktioner och finesser som ingen behöver eller använder. Skärmar där upplösningen är så bra att blotta ögat inte kan uppfatta hur fin den är. Ljudsystem som bara en hundvalp kan uppskatta kvaliteten på. Bilar med onödiga, tjusiga finesser och hastigheter som aldrig kan utnyttjas på vägarna. Invecklade köksapparater som aldrig används, annat än som i ett slags kapprustning mot grannens kök. Robotgräsklippare som kräver att gräset är perfekt innan det klipps ...

Den svenska marknaden är så bra på att anamma dyra, onödiga och ofta opraktiska saker på alla plan, så alldeles för dyra vapen med knepiga finesser och osannolik eldkraft som ingen behöver hade säkert sålt ändå, utan att involvera den krånglande Hoffmann.

Rosad Roslund vinner det mesta ...

Den rosade Anders Roslund har vunnit praktiskt taget allt som går att vinna i deckarsammanhang - både internationellt och i Sverige. Det behöver knappast påpekas att de bästa deckarna även platsar bland de bästa romanerna. Jamåhonleva  har allt det som utmärker en god roman när det gäller romanbygge, berättelsens arkitektur, personernas utveckling och stora filosofiska teman. Jamåhonleva är som roman nominerad både till Årets bok och Årets ljudbok.

BG