lördag 15 december 2018

FILM: The Meg - Jason Statham vs. jättehaj, sommarblockbuster lagom till jul


Lost in translation or Lost at sea? Jason Statham in The Meg.

Regi: Jon Turteltaub
Titel: The Meg
Manus: Dean Georgaris, Jon Hoeber och Erich Hoeber, baserat på romanen Meg: A Novel of Deep Terror av Steve Alten.
Medverkande: Jason Statham, Li Bingbing, Rainn Wilson, Ruby Rose, Winston Chao, Cliff Curtis m.fl.
Land: USA och Kina, 2018
Distribution: Warner Bros.


Sommarblockbuster lagom till jul! Japp, nu kommet The Meg på DVD, BD och VOD!
En framgångsrik sommarblockbuster behöver egentligen bara två saker.

1) Jason Statham.

2) Något som Jason Statham får ge på nöten!

Filmen The Meg uppfyller båda kriterierna. Jason Statham är med och han får en motståndare med ännu större hajgrin än han själv att banka på, nämligen en urtida monsterhaj, en Megalodon, kallad "the Meg" i filmen.

Det här är absolut inte någon ny Stephen Spielbergs Jaws (eller Hajen), det här är ett relativt barnvänligt äventyr, av samma modell som Jurassic World filmerna. En av huvudrollerna intas av söt liten unge, en liten kinesisk flicka, och hennes mamma är den hjältinna som Jason Stathams karaktär ska få ihop det med. (Fast helt utan fysisk kontakt, inte ens hålla-i-handen, för att göra det hela acceptabelt och barnvänligt i Kina.)

Det syns att skådespelarna i filmen har väldigt olika skådespelartraditioner, de beter sig som om de är med i helt olika filmer.
Väldigt mycket krut har lagts på att få det hela barnvänligt och acceptabelt av kinesiska finansiärer,
Jason Statham får inte ens svära ordentligt, på sitt oklanderligt brittiska arbetarklassmaner, hans ranson i HELA filmen är två sh*t. Okej, om Jason Statham inte får använda hela sin verbala arsenal när han möter en monsterhaj som alla trodde var utdöd, NÄR ska han så få göra det?

Förmodligen är detta vad man kan vänta sig när filmer ska nischas mot den kinesiska marknaden och finansieras med kinesiska pengar.

När det gäller dialogen kan man verkligen roa sig med att spela floskelbingo --- för här kommer alla actionfilmsfloskelreplikerna ramlande på en och samma gång! “There’s something out there!”, “Oh my God!”, “We got this!”, “What have you done?”. Full bricka!

The Meg har fått en del positiv kritik på grund av sitt miljöbudskap. Det är uppenbart att egentligen är det hajar som bör vara rädda för människor --- inte tvärtom.

Om man jämför med Jaws kan man konstatera att monstret har blivit större, men spänningen har blivit mindre.

Spielberg är fortfarande störst.

BG

FILM: Sune vs. Sune - #MeToo Sune intar biograferna!


Regi: Jon Holmberg
Titel: Sune vs. Sune
Manus: Jon Holmberg, Daniella Mendel
Medverkande: Fredrik Hallgren, Tea Stjärne, Elis Gerdt, Sissela Benn, Baxter Renman
Land: Sverige, 2018
Nordisk Film

Sören Olsson och Anders Jacobssons karaktär Sune är fortfarande lika gammal efter 30+ år i bokvärlden, och han är fortfarande intresserad av att tjusa tjejer. Sunes jul är den senaste nyskrivna boken som kommer ut lagom till jul på Egmont förlag.

För 27 år sedan var Sune julkalender och Sunes sommar kom på 90-talet och nyss hade Sune en framgångsrik trilogi med filmer - All inclusive i Grekland, Bilsemester genom Europa och Fjällsemester i jämtländska fjällen avhandlades. Hannes Holm regisserade, Sören och Anders var inblandade i manus. Sunes mamma och pappa hade personkemi så det stänkte om det, Morgan Alling var skitkul som pappan i familjen, Håkan Bråkan var bara bäst, Anna hade en ny romans i varje film och var så mycket tonåring ... och Sune, han var så mycket tjejtjusaren Sune! Han flirtade med allt och alla i filmerna! Han flirtar till och med under en begravning i italienska Sydtyrolen. Ser man söta tjejer så ska man passa på att blinka till dem, verkar Sune tänka.

Den nya Sune går nu på biograferna, svensk familjefilm lagom till jul och ... ingenting är sig likt.

Mamman i familjen ser ut som storasyster i familjen, pappan ser ut som gammelfarfar i familjen och de två har noll personkemi. Anna är helt värdelös, har inte ens en egen story. Håkan Bråkan är bäst. Igen! Ingen av killarna som heter Sune gör intryck och ingen av dem har personkemi, vare sig med varandra eller med Sofie. Intrigen är långsökt, scenerna med samvetet långtråkiga (speciellt för barn, som väl fortfarande är målgruppen).

Sune är mer intresserad av att leka krig än att tjussa tjejer --- det har han helt slutat med förresten. Han har bara en hang-up på Sofie och hon får inte prata med andra killar.

Alltså, den riktiga Sune flirtade med alla tjejer och Sofie hade också andra pojkvänner.

Vad är det här, någon slags #MeToo Sune? Får han inte flirta med tjejer länge? Är det okej att leka krig, men inte leka kär? Kär-lek?

Det finns så mycket dubbelmoral i filmen, och alla vuxna tycks vara idioter. Inte bara föräldrarna, utan även lärarna på skolan. Ingen har en enda trovärdig replik. vilken lärare döper om en unge till Sune-två? 

Miljöerna är också sjukt stela och tråkiga, Sune går mest fram och tillbaka i tråkiga skolkorridorer och sådant ser ungarna tillräckligt av till vardags. Bok-Sune går visserligen i skolan, men det är inte speciellt många scener som utspelar sig i skolan, helt förståeligt, i lågstadiet (och i fyran) går man inte där så många timmar per dag, man har ju ett helt liv utanför skolan!

Nya Sune, i Sune vs. Sune, har också blivit elak, han utövar utpressning mot en jämnårig. Det skulle inte riktiga Sune ha gjort. Original-Sune kan vara busig och göra fel ibland, men han gjorde aldrig planerade överlagda elakheter, som pågick dag efter dag ...

Barn i barnfilmer är ofta lite stela, i alla fall svenska barn i svenska barnfilmer, och dialogen är otroligt styltig, Sofie låter inte som en tioåring under hela filmen ... men av de vuxna borde man åtminstone kunna kräva att de ska leverera nånting i alla fall. Det är ju deras heltidsjobb att vara skådespelare ... och de är helt sjukt tråkiga och oövertygande som gifta par, eller som vuxna över huvud taget. Alla deras repliker och aktioner låter totalt fejk. Och bilen som ska totalkvaddas ... det där är ett väldigt gammalt skämt som återanvänds igen och igen ...

Håkan Bråkan är som sagt bra ... Kanske är lösningen att satsa på en ny filmserie? Håkan Bråkans äventyr?

söndag 9 december 2018

SCEN: Drengarnas jul 2018 - Välljudande och färgsprakande show med Hellmans drengar på Lorensbergsteatern!



Artist: Hellmans Drengar
Titel: Drengarnas jul 2018 - Hellmans varuhus
Spelas: 9 december - 18 december
Plats: Lorensbergsteatern, Göteborg
Publik: Fullsatt!

"Det här är allt jag vill ha till jul - jag behöver inget mer!"

Inga andra julshower, inga andra jultraditioner, ingen annan julshopping ...

Så sammanfattar en besökare julshowen Drengarnas jul med Hellmans varuhus på Lorensbergsteatern. Hellmans Drengar showar för tionde året i rad och många trogna besökare återkommer. Det här är ju en tradition! Biljetterna går åt som smör i solsken!

Om det inte behövs mer till jul  ... Bäva månde alla andra julshower! Bäva månde alla varuhus som vill pracka på oss onödiga prylar till våra redan skyhöga prylberg!

Ironiskt nog utspelar sig årets Drengarnas jul på ett varuhus, det fiktiva Hellmans varuhus, där det inte går att sälja någonting, eftersom kortapparaterna blivit saboterade.

En privatdetektiv anlitas för att lösa mysteriet, en frisör som bytt bana, och Herr Passepartout letar utan vidare hårklyverier ledtrådar i hela varuhuset.

Men detta är ju bara en lös ramhandling --- eller om man så vill, en passepartout --- för den stora bilden, som är som ett extra glittrigt extra allt sjungande julkort.

Här finns de roligaste, de vackraste, de mest finstämda och de mest uppsluppna julsångerna. Och även de vemodigaste. Allt levererat i extravaganta sångnummer där sång, dans och skådespel kombineras. Alla får sin chans att glänsa --- och även publiken aktiveras i ett allsångsnummer!

Tomten hyllas givetvis extra mycket med en ny version av Eartha Kitts tidlösa klassiker Santa Baby. Denna Tomte-raring vill alla sitta i knäet på, även Passepartout!



MEN! Här finns även annat som INTE är julsånger och som inte har något med jultraditioner att göra.

Som en Idol-artist som ska uppträda på varuhuset, till rungande applåder.

Som ett Luciatåg som sjunger alla de klassiska Luciatexterna till tonerna från The Lion King.
Aldrig har väl  en lejonflock, "a pride of lions", låtit bättre! Eller haft mer "pride"!

En modevisning sker till tonerna av alla de största 1980-tals klassikerna - som Michael Jacksons Thriller, Lili och Sussies Oh Mama  och Belinda Carlisles Heaven is a Place on Earth.

Ja, himmelriket verkar verkligen ha kommit till jorden! Med skönsjungande, dansande, spexande glittriga gossar med glimten i ögat!

Så här festligt har det inte varit att gå ut på show sedan After Darks glansdagar!

Årets julklapp ska förresten vara en upplevelse, och många tycks ge sig själv eller någon kär vän en tidig julklapp --- Drengarnas jul kan avnjutas på Lorensbergsteatern till och med den 18 december!

Tomte-raring --- det är ju allt du behöver!



BG


SCEN: Kung Lear - Mer Stå-upp komedi och buskis än Game of Thrones när Shakespeare sätts upp på Stadsteatern



Titel: Kung Lear
Originalmanus: William Shakespeare
Regi: Pontus Stenshäll
Scen: Göteborgs Stadsteater
Scenografi: Richard Andersson
Ljus: Max Mitle
Medverkande: Bortas Josefine Andersson, Alexandra Nordberg, Lasse Beischer, Lasse Carlsson, Per-Anders Ericson, Ashkan Ghods, Johan Karlberg, Michalis Koutsogiannakis m.fl.
Scen: Göteborgs Stadsteater

Det börjar lovande med att ett litet cirkussällskap på tre personer uppträder framför Stadsteatern. Det jongleras och äts eld och någon går på styltor. Det är coolt, det är kul, det är avslappnat och inbjudande. Kung Lear som cirkus, gå all-in med den idén! Låt Cornelia ha Pierrot-sminkning och åka till himmelen på månen som hänger på scenen! Pierrot skämdes trots allt för sina syskon (därför har han rödsminkade öron) och Cornelia i Kung Lear skäms för sina äldre systrar.

Om du aldrig hört talas om Kung Lear, så är historien ungefär som Game of Thrones. Alla vill ha kronan, alla vill ha tronen, ingen vill dela med sig, folk ingår pakter, folk bryter sina löften, folk är otrogna, alla ljuger, alla är beredda på att döda alla andra och släkten är absolut värst. Det spelar inte någon roll om du har brödrar eller systrar --- de är i alla fall ute efter att döda dig!

När Shakespeare gör tragedi gör han det ordentligt. Kung Lear slutar med att det ligger döda skådespelare över hela scengolvet, alla som ligger där har blivit mördade eller har begått självmord. Alla de tre systrarna är döda och av de två bröderna har "den gode brodern" dödat "den onde brodern" (eller tekniskt sett: "den onde halvbrodern"). Men den gode brodern vinner ju inte för att han är god utan för att han hugger ihjäl den andre först. Det viktigaste är alltså inte att vara snäll och göra gott, utan att vara en jäkel på att fäktas! Det där är alltså precis som i Game of Thrones --- hugg först, om du vill överleva! --- förutom att den överlevande gode brodern av någon anledning spelas av en långhårig flicka som talar olika typer av skandinaviska med mycket ljus röst och den onde brodern som dör försöker hela tiden imitera Ulf Lundell eller Michael Rickfors och sjunga konstiga schlagers hela pjäsen igenom.

Musiken i den här versionen av Kung Lear är ganska underlig, både anakronistisk och ofrivilligt spretig --- ska det vara medeltid eller renässans eller 1980-tal eller nutid? Kyrkomusik typ Bach, Nina Simone, moderna schlagers, halvgamla mossiga ballader ... Det är som om man inte kunnat bestämma sig för någonting.
Samma sak med kläderna och frisyrerna. Det blir inte direkt någon greatest-hits-samling av urvalet. Det blir inte heller snyggt eller coolt eller välljudande.



Ja, det är meningen att den här versionen av Kung Lear ska vara rolig, och locka en yngre publik, och det är inget fel i att ha med "comic relief" i tragiska historier. Det fanns gott om comic releif i Avengers: Infinty War, som slutar tragiskt med att hälften av alla människor och superhjältar dör, och det finns också gott om kul one-liners i Game of Thrones. Det roliga förtar inte spänningen, det kan vara tragiskt och storslaget i alla fall.

Men så är det inte här i den här uppsättningen av Kung Lear. Det blir aldrig kul. Det blir aldrig tragiskt. Och värst av allt: Det blir aldrig spännande!

Man väntar länge, länge på att få veta hur det ska gå, och så improviserar den där narren i evigheter. Han tycks tro att det här bara är hans gig som ståuppkomiker, och att det är fritt fram att förstöra för alla andra skådespelare på scenen, som harvar på med sina tragiska repliker. Så många alienationstekniker och anakronismer används när narren är igång, fler än i ett studentspex, att man totalt tappar intresset för pjäsen.

Stadsteatern som är så "fin" häcklas (grundades inte Stadsteatern för att ge billig teater till folket? den är väl inte speciellt fin?) och tanterna i publiken häcklas och hade det varit som på Shakespeares tid hade publiken häcklat tillbaka ... Fast tanterna bakom mig säger i alla fall högt och tydligt att "den här pjäsen är skit" (och mycket starkare ord om skådespelaren som spelar narren!) fast det låtsas inte narren därframme höra. Det där är det roligaste på hela kvällen!

Man ser inte röken av eldslukaren! Eller jonglören! Eller han på styltor. Man hade ju så sett fram emot en cirkus-Kung-Lear. Med roliga clowner och allt!

I Kung Lear ska det också finnas en vacker vänskapshistoria, i den mån en kung kan vara vän med en anställd, men här är den vänskapshistorien helt borta. Man får intrycket av att narren skiter totalt i kungen, och att han tycker att det är onödigt att det finns någon mer på scenen. Kungen står mest och väntar och ser vilsen ut, narren drar en Martin Beck imitation en gång till, och säger sedan att hans osynliga häst blivit skinn.

Ja, pjäsen har i alla fall inte mycket kött på benen.

Sorgligt att försöket att göra något roligt blir ett så ledsamt magplask.

Kung Lear i Påklädaren, spelad av Sven Wolter på Stadsteatern i Göteborg, var mycket roligare och mer rörande och mer tragisk. Och där såg man inte ens Kung Lear, för han var off-stage hela tiden.

Men historien är densamma: den store skådespelaren är kung, påklädaren är hans narr, som tror att han är hans vän --- tills han blir grymt sviken.

Teater är egentligen något man gör tillsammans. Som ett fotbollslag jobbar man mot mål, men när en enda person dribblar iväg och alla de andra inte hörs upp på läktarna, och inte syns i dimman, då dör matchen.

Man väntar sig cirkus à la Game of Thrones och man får gammal stå-upp à la vissen buskis. Man är besviken.

FILM: Lilla Helgonet - Favoritfilmenfrån Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton!



Regi: Weyler Hildebrand
Titel: Lilla Helgonet
Medverkande: Marguerite Viby, Åke Söderblom, Thor Modéen, Naemi Briese, Allan Bohlin, Hjördis Petterson, m fl
Land: Sverige, 1944
Studio S Entertainment

Lilla helgonet är filmen som varje jul går i SVT - inklippt i Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton.

Lilla helgonet är förmodligen den mest efterfrågade DVD-releasen någonsin när det gäller svensk film. SVT har genom åren överhopats med frågor om vilken film som Karl-Bertil Jonsson och hans familj ser på TV och var man kan få tag på den. Svar: Det går att få tag på Lilla Helgonet, Studio S har släppt filmen som DVD!

Äkta svensk succé! à la belle France ....
Nu kan alla som vill förenas i "den gemensamma känsla av andakt som endast en gammal långfilm på TV kan förunna människorna", som Tage Danielsson uttrycker det i Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton, när karaktärerna sitter samlade och tittar på Lilla helgonet.
För regin står Weyler Hildebrand, som stått bakom några av svensk films största publiksuccéer som Pensionat Paradiset, Landstormens lilla Lotta och Söderkåkar

Lilla helgonet är äkta svensk gammaldags underhållning! Eller? Egentligen inte. Ovan nämnda succéer utspelar sig på den svenska landsbygden (eller någonstans i Stockholm där det ser ut som landsbygd) men Lilla helgonet är från början en fransk operett. Även i den svenska filmatiseringen av Lilla helgonet märks det att vi ska vara i Frankrike (fast alla talar svenska). Vi befinner oss nämligen i "De små svalornas kloster", huvudpersonen är satt i klosterskola, drömmer om en sångkarriär och ett liv i Paris och alla personer har franska namn. 

Klosterliv med sång och dans

Visst finns det enstaka små kloster även i Sverige, men stora, mäktiga kloster har inte funnits sedan Gustav Vasas dagar. Protestantismens intåg gjorde snabbt slut på den typen av pampiga och inflytelserika kloster som filmens priorinna, spelad av Hjördis Petterson, är föreståndare för.

Hennes bror inom den franska armén spelas av Thor Modéen. Thor Modéens kända parhäst, Åke Söderblom, har filmens roligaste och mest krävande roll, en dubbelroll som Célestin och Floridor. Célestin är kyrkomusiker. Floridor skriver för teatern.

Svensk films lyckligaste stunder

I boken Filmen i Sverige skrev filmprofessor Leif Furhammar att Thor Modéens och Åke Söderbloms bästa stunder tillsammans hör till den svenska filmens lyckligaste. Det här är en sådan där lycklig och glad film, en kombinerad operett och förväxlingsfars där allting ordnar sig till sist efter många fnurror på många trådar.

Men Modéen och Söderblom var inte bara själva stjärnor i sina filmer, de kunde också flankera eller agera bakgrund till stora kvinnliga stjärnor - som till exempel Sickan Carlsson, Annalisa Ericson eller, som här, Marguerite Viby.

Favoriteleven kallas "lilla helgonet"

Det är den danska sångerskan och skådespelerskan Marguerite Viby som är filmens verkliga stjärna. Det är hon som är Denise de Flavigny, alias "det lilla helgonet" som titeln åsyftar, och givetvis priorinnans favoritelev. Fast Célestin muttrar ibland om "lilla satungen" för han VET att Denise snor hans noter och lär sig världslig musik. Fast hur ska han kunna sätta dit henne, när ingen vet om hans dubbelliv som teaterkompositören Floridor?

I en parallellhandling ska Denise gifta sig, men hon har aldrig sett sin tillkommande, en löjtnant i den franska armén. De har bara talat med varandra åtskilda av en skärm i klostret, och han gillade vad han hörde - han vill ha en blyg, dygdig klosterelev av fin familj att gifta sig med.

Hoppar in i stjärnroll

När Floridors stora stjärna hoppar av den väntade storsuccén, får Floridor se till att Denise tar huvudrollen istället. Hon har ju lärt sig alla styckena utantill.

När den franske löjtnanten får syn på den nya aktrisen blir han störtförälskad och bestämmer sig för att inte gifta sig med den dygdiga klostereleven. (Han anar inte att de två är samma person). Men han tänker inte heller gifta sig med den vackra aktrisen, han är ju av fin familj och en aktris är ingen man gifter sig med. En aktris är på sin höjd en sådan man har som älskarinna. Hans överordnade majoren, Thor Modéens karaktär, har också en aktris som älskarinna. 

Dubbel karaktär för Marguerite Viby

Lilla helgonet är en intressant och rolig roll för Marguerite Viby - huvudrollen med sin skenhelighet/dubbelnatur förkroppsligar hora-madonna syndromet, och hon klarar med råge av att spela båda rollerna med stor ironi och esprit: dels den levnadsglada aktrisen som sjunger och dansar can-can (aktriser ansågs på den tiden som föga bättre än prostituerade), dels den snälla familjeflickan som går runt med madonna-liknande uppsyn i klostret.

Eller som Célestin skulle uttryckt det: hon är både liten "satunge" och litet "helgon" i ett och samma paket.

Vilket understryks av filmaffischen (eller DVD-omslaget) - O:et i titeln Lilla helgonet ser ut som en gloria, men rosetten som Denise har på sig ser ut som ett par små horn.

Det franska titeln på operetten Lilla helgonet är Mam'zelle Nitouche, ett namn som på franska betyder "skenhelig". Namnet finns kvar i den svenska versionen, eftersom det är det artistnamn som Marguerite Vibys karaktär antar när hon gör succé.

En omsvärmad sångerska

Rollen som Denise de Flavigny har vissa likheter med Marguerite Vibys succéroll i filmen Sussie - mannen i den filmen (en författare spelad av Gunnar Björnstrand) friar till "den snälla flickan" som han ser som ett beskedligt hembiträde, medan han blir passionerat förälskad i en beslöjad fransk aktris med "femme fatale look". Madonnan må sitta hemma och stoppa strumpor (i alla fall är det vad författarmannen tror) men han lockas av den spännande, fala aktrisen. Och han anar inte att båda två är samma person ...

Marguerite Viby är alldeles ljuvlig, näpen, sprallig, hänförande ... Ofta påminner hennes uppsyn om Jerry i Tom och Jerry filmerna - den lilla musen Jerry hittar på en massa satyg och han vet att han är busig , men har gör allt med en så söt och skenhelig och oskuldsfull uppsyn.

Marguerite Viby var på sin tid enormt populär både som sångerska och som skådespelerska. Ofta spelade hon in samma film två gånger - en gång i sitt hemland Danmark och en gång i Sverige. 

Fransk operett i svenska hjärtan

Lilla helgonet må vara en fransk operett, men det är en operett som invånarna i Sverige verkligen har tagit till sina hjärtan.

På Oscarsteatern i Stockholm har Lilla helgonet stått på repertoaren hela fem gånger. Den har också gått på Djursholmsteatern, Stora Teatern i Göteborg och på Kungliga Operan. Rollen som Denise har blivit en genombrottsroll för många talangfulla sångerskor.

Nils Poppe har satt upp Lilla helgonet två gånger på Fredriksdalsteatern i Helsingborg och han spelade givetvis själv den komiska dubbelrollen Célestin och Floridor.

Operetten har dock bara filmats en enda gång ... med Marguerite Viby som det lilla helgonet och med Åke Söderblom som Célestin och Floridor.

Självbiografiskt innehåll 

Man skulle kunna säga att Lilla helgonet är något av en självbiografi, i alla fall rollen som Célestin och Floridor. Florimond Hervés, den franska operettens författare, försörjde sig som kyrkomusiker - precis som Célestin - men han längtade till teatern och sysslade med teatermusik i smyg, och till sist fick han sitt stora, efterlängtade genombrott. Namnet Floridor påminner också om Florimond.

Operetten Lilla helgonet hade premiär i Paris 1883 och samma år hade Lilla helgonet svensk premiär på Djurgårdsteatern i Stockholm. Operettens mest kända melodi är Trumslagarvisan.
Man skulle kunna tro att Lilla Helgonet har någon slags jultema eftersom Tage Danielsson valt filmen som Karl-Bertil Jonssons familjs svenska TV-julmys. Ungefär som när amerikansk TV ofta brukar visa It's a Wonderful Life av Frank Capra, som har ett jultema. Men man ser faktiskt inte röken av vare sig svensk eller fransk jul i Lilla helgonet.

Glöggmys och äkta svensk julstämning!

Ändå har Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton gjort Lilla helgonet till klassisk svensk julfilm nummer ett. För ingenting säger ju gammal god svensk jul som en fransk operett, med en söt danska i huvudrollen!

Det är ju det julen går ut på. En blandning av gammalt och nytt, och en massa utländska influenser, som vi gärna få tro är svenska. Sedan är det bara att lukta på glöggen och låta julstämningen infinna sig!

BG

FILM: Mina päron - Okonventionellt julfirande i september!




Regi: Èric Besnard
Originaltitel: Mes héros
Svensk titel: Mina päron
Medverkande: Josiane Balasko, Gérard Jugnot, Clovis Cornillac, Pierre Richard m.fl.
Manus: Èric Besnard
Frankrike, 2012
Njutafilms

Päron och lavendel blev nyligen en biosuccé över hela världen, överallt där det finns vänner av fransk film, som gärna vill se en "livet på landet" film, med böljande lavendel- och solrosfält, vackra gamla päronträd och en sådan där bitterljuv kärlekshistoria som franska filmer verkar vara så unikt bra på att leverera.

Èric Besnard stod för både manus och regi. I Sverige kan man lätt tro att Besnard har päron som favoritfrukt - innan Päron och lavendel gjorde han filmen Mina päron. Men päron finns inte med i någon av originaltitlarna. "Mina päron" i original är "Mina hjältar" - Mes héros - och Besnard har dedikerat filmen till sina föräldrar.

Nu handlar ju inte filmen direkt om Èric Besnards föräldrar. Huvudpersonen Maxime i Mina päron är inte heller en medelålders filmregissör (som Èric Besnard) utan en ambulansförare och egenföretagare (ambulansväsendet har råkat ut för privatiseringsvågen). Pappa Jacques i filmen håller mest på med att plocka svamp, smygpimpla och meka med lampor i ett uthus. Èric Besnards far i verkligheten, Jacques Besnard, är berömd filmregissör och manusförfattare. Ja, äpplet faller inte långt från päronträdet!

Det är ovanligt med filmer som har äldre personer som huvudrollsinnehavare. Visserligen mindre ovanligt i Frankrike än i t.ex. Sverige eller USA, men ändå: det är bara att passa på att njuta av samspelet mellan två av Frankrikes äldsta och bästa komediskådespelare. Det här är Balaskos och Jugnots show. 

Maxime lär sig under sitt korta återbesök hos föräldrarna att livet är komplicerat, att han i alla fall fått med sig rätt värderingar i ryggsäcken och att kärleken inte är lätt, men ändå värd att satsa på. Istället för att bryta med sin fru väljer han att göra en nystart.

För att vara en lättsam komedi är det här en film som tar upp många allvarliga ämnen - som alla varit aktuella och omdebatterade (speciellt under det franska valet). Privatisering, integration, mångfald, civil olydnad, medmänsklighet.

Mamma Olga lägger sig i precis allt, medan pappa Jacques försöker smita undan precis allt. Och han vill gärna smygröka och smygdricka (vilket han inte får, efter att ha haft en stroke). Att döma av hans hemliga picknickar i svampskogen lyckas han även bryta rejält mot sin föreskrivna diet, baserad på frukt och grönt.
Men det råder inga tvivel om att det är Olga som bestämmer - och när hon bestämmer att det ska vara jul i september, då blir det jul i september!

I likhet med Päron och lavendel slår även Mina päron ett slag för det "icke normala" - och rätten att tänka själv.

BG

lördag 8 december 2018

Tre dagböcker för alla fans: Nikki Maxwell, Tom Gates och Greg Heffley ritar och skriver om livets kalla fakta!

Tre trendiga dagböcker: Nikkis dagbok #11 (Modernista), Tom Gates - Extra roliga grejer (Alfabeta) och Dagbok för alla mina fans - På hal is (Bonnier Carlsen).

Inget är trendigare i barn/ungdomsboksvärlden just nu än dagböcker med teckningar! Serier är inte längre "barnsligt" och de här serierna kan läsas långt upp i åldrarna och det är lätt att skratta igenkännande!

Dagbok för alla mina fans av Greg Heffley har gjort författaren Jeff Kinney till en av världens topp-tio rikaste författare (han ligger just nu tvåa på listan).

Nikkis dagbok serien av Nikki Maxwell har sett till att författaren Rachel Renée Russell har sitt på det torra för gott.

Och i England finns Tom Gates, som pysslar och skriver om sitt liv. Författaren heter Liz Pichon och har uppfunnit en helt ny "doodle-stil" som hon bara använder när hon skriver och ritar som Tom Gates.

Tom Gates stil ser verkligen ut som om en liten unge hade kunnat rita dem! Han ritar jämt! Hemma, under lektionerna, på rasten ... När det snöar bygger de flesta ungar en snögubbe eller leker snöbollskrig. Inte Tom! Han ritar! Snöteckningar!


Massor av kul tips på aktiviteter och pyssel finns inbäddat i boken! Tom har som alltid sin bäste vän vid sin sida. Som alltid har han mycket kul med farmor och farfar. Som alltid retar han gallfeber på storasyster Delia. Ny i handlingen är "the-girl-next-door" som visar sig vara en riktig mardröm! Snö och kyla spelar en stor roll i boken och när kusinerna och farbrodern plus fru flyttar in hos kusinerna är kaoset totalt. Det blir inte bättre av att Toms pappa egentligen hatar sin bror ... Ingenting kan tina upp den relationen!

Tom drömmer om att få ett stjärnmärke och utmärker sig på skolans öppet hus dag. Genom att säga helt fel saker till besökarna i stil med att "jag gillar vår skola nu när värmen fungerar igen, förra veckan höll vi på att frysa ihjäl!"

Det finns en hel serie med Tom Gates böcker av Liz Pichon så det är bara att hugga in och läsa och pyssla och rita! Den senaste boken handlar alltså om snökaos och inställd skola.



Snökaos och inställd skola är det också i Gregs senaste Dagbok för alla mina fans - På hal is.
Greg Heffley har verkligen räknat ut hur han ska överleva vintern --- gå i idé och vakna igen när det blir vår! Felet är bara att han vaknar klockan två nästa dag och kan sedan inte somna om ...

Det är inte speciellt kul att vara ledig från skolan heller, när fullt krig råder. Greg och hans bästis Rowley försöker bara överleva tills snön har tinat bort igen!


Det finns massor av Dagbok för alla mina fans nu - På hal is är den senaste delen, och den passar ypperligt som vinter-läsning, vare sig det snöar ute eller inte!


Nikkis dagbok är något så ovanligt som en tjej som skriver och ritar om sitt liv. Liksom Greg är hon amerikan och går i "middle school" och liksom Greg hatar hon sport. Till skillnad från Dagbok för alla mina fans så skildrar Nikkis dagbok serien ett mer mulitkulturellt Amerika --- författaren är afroamerikan och bygger många av händelserna på saker som hänt hennes egna döttrar. Nu är vi inne på del elva av Nikkis vedermödor och Nikki ska ha en "prao-tid" på en annan skola och där finns MacKenzie, Nikkis ärkefiende ...

För en gångs skull sluter de fred i den här boken, för att de får en gemensam fiende, och det är en bra utveckling! "Keep your friends close but keep your enemies closer!"

Det finns ingen snö i den här boken och inga vintersporter, däremot spelas det fotboll! (Stort bland tjejer i USA!)

Favorit i Nikki-böckerna: Lilla syster Brianna. Och Nikkis hundvalp Daisy. De skulle kunna få en egen bokserie!

En egen bokserie har Nikkis vän Max Crumbly fått! Så det är bara att ladda upp med en hel hög dagböcker och läsa och mysa när vinden viner där ute och snön yr och regnet plaskar!

God Dagboks-Jul allesammans!

fredag 7 december 2018

Golden Globes 2019 - Alla nominerade listas!

Sandra och Andy - värdpar för Golden Globe galan den 6 januari 2019.

"Vice" och "Mordet på Gianni Versace" har flest antal nomineringarnär årets bästa filmer och serier ska hyllas. 2019 års Golden Globe-gala sänds den 6 januari.

Den 76:e Golden Globe-galan kommer att tv-sändas på söndagsnatten den 6 januari 2019. Årets värdar är skådespelarna Sandra Oh och Andy Samberg.

 "Vice" är filmen med flest nomineringar, 6 stycken totalt. Den följs av "The Favourite", "Green Book" och "A Star is Born" som har 5 nomineringar vardera. På TV-sidan leder "American Crime Story"-säsongen "Mordet på Gianne Versace" med 4 nomineringar.
 
Best Motion Picture – Drama
“Black Panther”
“BlacKkKlansman”
“Bohemian Rhapsody”
“If Beale Streat Could Talk”
“A Star Is Born”

Best Motion Picture – Musical or Comedy
“Crazy Rich Asians”
“The Favourite”
“Green Book”
“Mary Poppins Returns”
“Vice”

Best Director – Motion Picture
Bradley Cooper (“A Star Is Born”)
Alfonso Cuaron (“Roma”)
Peter Farrelly (“Green Book”)
Spike Lee (“BlacKkKlansman”)
Adam McKay (“Vice”)

Best Actress in a Motion Picture – Drama
Glenn Close (“The Wife”)
Lady Gaga (“A Star Is Born”)
Nicole Kidman (“Destroyer”)
Melissa McCarthy (“Can You Ever Forgive Me?”)
Rosamund Pike (“A Private War”)

Best Actress in a Motion Picture – Musical or Comedy
Emily Blunt (“Mary Poppins Returns”)
Olivia Colman (“The Favourite”)
Elsie Fisher (“Eighth Grade”)
Charlize Theron (“Tully”)
Constance Wu (“Crazy Rich Asians”)

Best Actor in a Motion Picture – Drama
Bradley Cooper (“A Star Is Born”)
Willem Dafoe (“At Eternity’s Gate”)
Lucas Hedges (“Boy Erased”)
Rami Malek (“Bohemian Rhapsody”)
John David Washington (“BlacKkKlansman”)

Best Actor in a Motion Picture – Musical or Comedy
Christian Bale (“Vice”)
Lin-Manuel Miranda (“Mary Poppins Returns”)
Viggo Mortensen (“Green Book”)
Robert Redford (“The Old Man & the Gun”)
John C. Reilly (“Stan & Ollie”)

Best Actress in a Supporting Role in any Motion Picture
Amy Adams (“Vice”)
Claire Foy (“First Man”)
Regina King (“If Beale Street Could Talk”)
Emma Stone (“The Favourite”)
Rachel Weisz (“The Favourite”)

Best Actor in a Supporting Role in any Motion Picture
Mahershala Ali (“Green Book”)
Timothee Chalamet (“Beautiful Boy”)
Adam Driver (“BlacKkKlansman”)
Richard E. Grant (“Can You Ever Forgive Me?”)
Sam Rockwell (“Vice”)

Best Original Song – Motion Picture
“All the Stars” (“Black Panther”)
“Girl in the Movies” (“Dumplin’”)
“Requiem For a Private War” (“A Private War”)
“Revelation” (“Boy Erased”)
“Shallow” (“A Star Is Born”)

Best Motion Picture – Foreign Language
“Capernaum”
“Girl”
“Never Look Away”
“Roma”
“Shoplifters”

Best Original Score – Motion Picture
Marco Beltrami (“A Quiet Place”)
Alexandre Desplat (“Isle of Dogs”)
Ludwig Göransson (“Black Panther”)
Justin Hurwitz (“First Man”)
Marc Shaiman (“Mary Poppins Returns”)

Best Motion Picture – Animated
“Incredibles 2”
“Isle of Dogs”
“Mirai”
“Ralph Breaks the Internet”
“Spider-Man: Into the Spider-Verse”

Best Screenplay – Motion Picture
Alfonso Cuaron (“Roma”)
Deborah Davis and Tony McNamara (“The Favourite”)
Barry Jenkins (“If Beale Street Could Talk”)
Adam McKay (“Vice”)
Peter Farrelly, Nick Vallelonga, Brian Currie (“Green Book”)

Best Television Series – Drama
“The Americans”
“Bodyguard”
“Homecoming”
“Killing Eve”
“Pose”

Best Television Series – Musical or Comedy
“Barry” (HBO)
“The Good Place” (NBC)
“Kidding” (Showtime)
“The Kominsky Method” (Netflix)
“The Marvelous Mrs. Maisel” (Amazon)

Best Performance by an Actress in a Television Series – Musical or Comedy
Kristen Bell (“The Good Place”)
Candice Bergen (“Murphy Brown”)
Alison Brie (“Glow”)
Rachel Brosnahan (“The Marvelous Mrs. Maisel”)
Debra Messing (“Will & Grace”)

Best Performance by an Actor in a Television Series – Musical or Comedy
Sasha Baron Cohen (“Who Is America?”)
Jim Carrey (“Kidding”)
Michael Douglas (“The Kominsky Method”)
Donald Glover (“Atlanta”)
Bill Hader (“Barry”)

Best Performance by an Actress in a Television Series – Drama
Caitriona Balfe (“Outlander”)
Elisabeth Moss (“The Handmaid’s Tale”)
Sandra Oh (“Killing Eve”)
Julia Roberts (“Homecoming”)
Keri Russell (“The Americans”)

Best Performance by an Actor in a Television Series – Drama
Jason Bateman (“Ozark”)
Stephan James (“Homecoming”)
Richard Madden (“Bodyguard”)
Billy Porter (“Pose”)
Matthew Rhys (“The Americans”)

Best Television Limited Series or Motion Picture Made for Television
“The Alienist” (TNT)
“The Assassination of Gianni Versace: American Crime Story” (FX)
“Escape at Dannemora” (Showtime)
“Sharp Objects” (HBO)
“A Very English Scandal” (Amazon)

Best Performance by an Actress in a Limited Series or Motion Picture Made for Television
Amy Adams (“Sharp Objects”)
Patricia Arquette (“Escape at Dannemora”)
Connie Britton (“Dirty John”)
Laura Dern (“The Tale”)
Regina King (“Seven Seconds”)

Best Performance by an Actor in a Limited Series or Motion Picture Made for Television
Antonio Banderas (“Genius: Picasso”)
Daniel Bruhl (“The Alienist”)
Darren Criss (“The Assassination of Gianni Versace: American Crime Story”)
Benedict Cumberbatch (“Patrick Melrose”)
Hugh Grant (“A Very English Scandal”)

Best Performance by an Actress in a Supporting Role in a Series, Limited Series or Motion Picture Made for Television
Alex Bornstein (“The Marvelous Mrs. Maisel”)
Patricia Clarkson (“Sharp Objects”)
Penelope Cruz (“The Assassination of Gianni Versace: American Crime Story”)
Thandie Newton (“Westworld”)
Yvonne Strahovski (“The Handmaid’s Tale”)

Best Performance by an Actor in a Supporting Role in a Series, Limited Series or Motion Picture Made for Television
Alan Arkin (“The Kominsky Method”)
Kieran Culkin (“Succession”)
Edgar Ramirez (“The Assassination of Gianni Versace: American Crime Story”)
Ben Whishaw (“A Very English Scandal”)
Henry Winkler (“Barry”)

FILM: The Wife - Mästerligt rollporträtt av Glenn Close! Mästerlig regi av Björn Runge!

Glenn Close och Jonathan Pryce i The Wife

Regi: Björn Runge
Titel: The Wife
Medverkande: Glenn Close, Jonathan Pryce
Christian Slater, Max Irons, Annie Starke,
Harry Lloyd, Elizabeth McGovern m.fl.
Land: Sweden, United Kingdom, United States, 2018

Biopremiär: 7 december 2018

"There’s nothing more dangerous than a writer whose feelings have been hurt."


Regi: Björn Runge. Manus: Jane Anderson. Originalroman: Meg Wolitzer. De här tre byggstenarna räcker gott och väl för att skapa en enormt bra film. Men som grädde på moset har man engagerat la crème de la crème av skådespelareliten med Glenn Close i spetsen --- och hon höjer varenda liten scen som hon är med i! Björn Runge är verkligen en enormt lyhörd regissör, det här är en film som på ett positivt sätt andas "teater" --- han litar på sina skådespelare, han ger dem lagom mycket fritt spelrum och i många långa tagningar (som påminner om teaterscener) får de spela ut och se vad som händer... Voilà! Filmmagi!

Glenn Close är perfekt som frun i dramat, Joan Castleman, och hon lär ha Oscarsnomineringen som i en liten ask. Blir det vinst den här gången, måhända? Hon har i alla fall aldrig varit så bra och så karismatisk som i The Wife.

Jonathan Pryce i rollen som mannen Joe Castleman, den store författaren som ska ta emot Nobelpriset i litteratur, går inte heller av för hackor. Sonen David, som också har författardrömmar (som ständigt förringas och trycks ner av fadern), spelas av Max Irons.

För att göra kvartetten total: entré gör Christian Slater i rollen som Nathaniel Bone, en hal skribent som så gärna vill skriva en avslöjande biografi om den store författaren Joe Castleman. Joe beter sig högdraget och förolämpande mot den aspirerande biografiförfattaren, Joan är mycket mer diplomatisk. Repliken "There’s nothing more dangerous than a writer whose feelings have been hurt", fälld av Joan, har en farlig dubbelmening.

Av de fyra huvudpersonerna --- vem är egentligen det största litterära geniet?

Filmen gör tillbakablickar till tiden då Joan och Joe var unga. Ja, Joan är så klart betydligt yngre än sin blivande make. Hon är student, han är lärare, och han har hitintills bara fått några noveller publicerade. "Those who can do, those who can't teach." Det visar sig att det är helt och hållet Joans förtjänst att Joe över huvud taget får en karriär som författare, det är hon som får jobb på ett fint förlag, som letar efter en passande judisk författare ...

Joan som ung i filmen spelas av Annie Starke, Glenn Closes dotter i verkligen, och hon är ypperlig i rollen! En eloge även till Elizabeth McGovern som spelar Elaine Mozell, en författare som har stor talang, men vars böcker inte tas på allvar, bara för att författaren är kvinna. En vanlig situation i USA, speciellt under den här tiden. Kvinnolitteratur är ju inte "riktig litteratur". Inte sådan litteratur som får seriösa recensioner och uppmärksammas av seriösa herrklubbar (som Svenska Akademin) och vinner seriösa priser. Elaine Mozell ger Joan goda "överlevnadsråd" och man märker verkligen att Joan lyssnar och lär.

Filmen The Wife prickar trenderna helt rätt, den går upp på bio ett år då alla har #MeToo och skandalen med Svenska Akademin och Nobelpriset i litteratur i färskt minne. Medvetet? Nej, det tar tid att få till en film och det tar tid att skriva en roman --- Meg Wolitzers roman kom ut redan 2003, men det verkar kusligt nog som om hon har kunnat förutsäga framtiden, hur läget skulle vara 15 år senare. Filmen slår huvudet på spiken, gång på gång.

Det här är en missa-inte-film för alla Glenn-Close-fans och det är omöjligt att se den här filmen och inte bli ett Glenn-Close-fan! Helst bör man se filmen två gånger. Man ser då ännu tydligare hur varenda gest, varenda blick, varenda liten min, varenda replik betyder minst två saker. Slutet är en överraskning --- eller också är slutet inte alls överraskande. Eftersom Glenn Close bäddat så snyggt hela vägen. Självklart är det så här det ska sluta, tänker man, allt annat vore ju otänkbart!

Läs även intervjun med Meg Wolitzer:

https://tidningenkulturvinden.blogspot.com/2018/11/film-wife-samtal-med-meg-wollitzer.html

BG

FILM: Mortal Engines - Steampunk får slut på ånga





Regi :Christian Rivers
Titel: Mortal Engines
Medverkande: Hugo Weaving, Hera Hilmar, Robert Sheehan, Jihae, Ronan Raftery,
Leila George, Patrick Malahide, Stephen Lang
Land: New Zealand, United States, 2018

Biopremiär: 7 december 2018

Steampunk som får slut på ånga. Det där måste vara höjden av ironi.

Mortal Engines är en ny franchise som lanseras. Premiären den 7 december innebär steampunk på biograferna lagom till jul. Vad kan man mer begära? Svar: att det ska vara bra. Det här är tyvärr steampunk som väldigt, väldigt fort får slut på ånga. Städerna i Mortal Engines må ha motorer som flyttar dem framåt, men det har inte filmen. Filmen saknar helt motor och trots ett ihärdigt flängande har man hela tiden intrycket att ingenting händer. Efter inledningen som ser ut som något från Transformers förvandlas filmen till en kopia av en hel hög andra filmer, med en lång bit Terminator i mitten, och i slutet anstränger sig verkligen filmen för att vara Star Wars.

Gulliver's Travels - Jonathan Swifts berömda satir - hade en flygande ö, Laputa, och något att säga. Howl’s Moving Castle, en barnbok av Diana Wynne Jones, hade ett hus som flyttade på sig. Det blev en stor succé som animé av Hayao Miyazaki. Se den gärna. Ibland har man tur och den går på bio igen. Howl’s Moving Castle är helt underbar steampunk med själ och hjärta och originalitet och ett intressant pacifistiskt budskap. Kiruna har förresten också hus som flyttar på sig. Läs gärna Tio över ett (Augustprisvinnande ungdomsbok) som är en alldeles sann dystopi. Husen som flyttar sig är alldeles på riktigt. Liksom den femtonåriga huvudpersonens ångest.

Svagheten med Mortal Engines är att det verkar både otroligt dumt och helt otroligt att i en framtid med enbart "low-tech" och energibrist skulle städer kunna flytta på sig --- är inte det totalt slöseri med energi? Och hur har man i en praktiskt taget teknikfri framtid, där ingen har datorer eller mobiltelefoner eller flygplan, lyckats med något sådant? Att enstaka hus flyttar på sig (vare sig det sker i Howl's Moving Castle eller i Kiruna) verkar mycket mer logiskt och praktiskt.


Vad som är ännu värre är att ingen av karaktärerna i filmen har fått någon personlighet eller genomgår någon utveckling. Filmen är baserad på en Young Adult bokserie (i fyra delar) som handlar om att Tom och Hester blir kära och får barn tillsammans. Som i alla Y.A. böcker dras handlingen ut i en rejäl väntan på första kyssen. Mer action än så blir det inte. Det här är en väldigt konservativ bokserie. Allt annat som händer, med bomber och granater och explosioner, är bara bakgrund till den första stora kärleken, som så klart håller hela livet. (Det där är möjligen mer långsökt än städer som kan förvandla sig till Transformers). Det hela är ganska klichéartat.

Tom och Hester är i sig ungdomsboksklichéer. Killen ska alltid vara snäll och söt och nördig (en sådan som läser böcker! och gillar historia!) medan tjejen ska vara lite arg och svår och kick-ass, som en ung version av Lisbeth Salander, och hon ska helst kunna hantera allehanda vapen. Från Hungerspelens pilbåge till svärd och pistoler och spränganordningar.

Skurken är ännu en kliché --- Valentine ser ut och låter som skurken från Mortal Intruments och han har för säkerhets skull samma namn också.


Nästa klichée --- den lejde mördaren med känslor. Mördarmaskinen som är kär i Hester och samtidigt vill döda henne (och Tom) är som en kombination av Frankensteins monster och en terminator. Det ser tyvärr ut som om skådespelaren försöker göra en Boris Karloff parodi. Det blir varken speciellt skrämmande eller speciellt lyckat. Det är knappast särskilt skräckinjagande att gå omkring och heta Shrek, förlåt, Shrike. Namnet får i alla fall tankarna att gå till gröna träsktroll.

Slutligen kommer vi till oket som praktiskt taget all dystopisk Y.A. fiktion bär på: "the resistance".
I will say this only once: kan vi inte komma bort från den gamla klichén med "the resistance"?!
Den är så fruktansvärt tröttsam och uttjatad! Och inte det minsta spännande!

Ledaren för "the resistance" har ungefär ett ansiktsuttryck i hela filmen och hon lyckas till och med göra en kliché av klichén.

"The resistance" öppnar så klart upp för otaliga uppföljare. För man kan göra film efter film efter film med olika slag som "the resistance" är inblandad i. (Se t.ex. Hungerspelen, Divergent, Maze Runner, LegendThe Darkest Minds, The 5th Wave eller otaliga installationer av Star Wars, både på film och TV. Eller hoppa över det om du vill spara några timmar av ditt liv).

Tillbaka till dagens dystopi på bio: Mortal Engines. Längs vägen stryker precis alla karaktärer med, för att rädda Tom och Hester. Varför? Vet alla andra att de är birollsfigurer och statister och att det är Tom och Hester som behövs för att bygga en franchise?

Där någonstans börjar filmen påminna om The Hobbit, man går och går och går och faror kommer med jämna mellanrum och huvudpersonerna räddas med jämna mellanrum, med hjälp av deus-ex-machina ingripanden, och det går som ett urverk, utan andningspaus, och utan mening och utan mål.

Den andra delen av Hungerspelen hade en klocka som utlöste faror varje timme, filmmakarna har säkert lånat den klockan och satt tajmern på tio minuter istället.

Men värst av allt är att man är så upptagen med att bygga en franchise med MÅNGA filmer att man glömmer bort att göra EN film.

Alltför många biofilmer idag ser ut som dyra pilotavsnitt till TV-serier. Star Wars blev franchise för att man började med EN film med början, mitt och slut. Ungefär som i ett grekiskt drama. Början, mitt och slut har fungerat berättartekniskt sedan antiken (och förmodligen ännu längre tillbaka i tiden). Här får vi bara en början, eller ett upplägg till en början. Blir det en fortsättning? Det vet man aldrig. Franchisen Robin Hood (också featuring "the resistance"!) verkar i alla fall bli nedlagd efter pilotavsnittet.


Blir inte fler delar av Mortal Engines filmatiserade, och vill du veta vad som hände sedan, efter att London gått upp i steampunk-rök, så finns det totalt fyra tjocka böcker om Tom och Hester och deras dotter Wren.

För övrigt så har både Tom och Hester fått en rejäl makeover från bokserien och blivit mycket sötare och snyggare i filmen. Men det är ju självklart: om man ska sälja in en ny franchise måste man se "säljande" ut!

Fula människor får nöja sig med att vara huvudpersoner i böcker. Att komma med något annat än snyggingar i en Young Adult mainstream film, det bjuder på för mycket "resistance".

BG

torsdag 6 december 2018

FILM: Normandie Nue - Det ljuva livet på landet är inte längre så ljuvligt ...

Regi: Philippe Le Guay
Originaltitel: Normandie Nue
Svensk titel: Naken i Normandie
Medverkande: François Cluzet, Arthur Dupont, Toby Jones, Daphné Dumons m.fl.
Land: Frankrike, 2018
Distribution: Njutafilms

Någonstans i utkanten av imperiet finns det fortfarande en liten by med galler som  vägrar bli kuvade och som bjuder på motstånd ...

Normandie brukar figurera i krigsfilmer. Normandie Nue är på sitt sätt en krigsfilm --- befolkningen i det rurala Normandie har tröttnat på slitet och fattigdomen. Bönderna har fått nog av att kämpa i motvind och det finns de som hänger sig i sina lador. Men det är ju ingen långsiktig lösning på glesbygdskrisen ...

Lösningen är att blockera vägar och skapa kaos och att hamna på nyheterna ... Eller?

Det visar sig att nyhetssändningen om vägblockaden bara fokuserar på den inflyttade parisaren i byn, och han i sin tur bara pratar om Victor Hugo (han som skrev Ringaren i Notre Dame, som blev defigurerad av en Disneyfilm).

Så kommer en känd amerikansk konstnär till byn, Blake Newman, spelad av Toby Jones (han är så bra i allt han gör! och väldigt rolig i den här rollen!).

Toby Jones brukar excellera i att spela obehagliga typer, och det "obehagliga" i den här naiva komiska konstnärsrollen är framför allt att han bara ser ortsbefolkningen som något slags objekt. Som han ska klä av och arrangera PRECIS som de vita korsen på ett lokalt första-världskriget-gravfält.  "Vilken symmetri! Vilken komposition!" utropar han  lyriskt.  Sedan ska han fotografera dem och fotografiet kommer att bli värt multum. Han är den sortens konstnär. Allt han rör vid blir världsberömt guld. Newman tänker inte för ett ögonblick på den lokala tragedin som ligger bakom gravfältet. Till och med den amerikanske hjälpredan börjar bli trött på den store konstnären efter ett tag ...

Huvudrollen i filmen innehas av François Cluzet, och som alltid är han lysande. Han gjorde stort intryck som rullstolsbunden i En oväntad vänskap och sedan dess har den svenska biopubliken kunnat se honom som läkare i Läkaren på Landet. Hattrick: Normandie Nue är ännu en gigantisk biosuccé i hemlandet Frankrike för François Cluzet.

Här spelar Cluzet en utsliten borgmästare, Georges Balbuzard, och han är helt klart bäst i filmen --- detta är hans show.

Först vänder sig borgmästaren Balbuzard mot att utblottade ska blotta sig ... förstår inte den amerikanske konstnären hur hårt livet på landet är? Men sedan kommer Balbuzard på att just detta kan bli ett sätt att få fokus på glesbygd i kris!

Det här amerikanska konstprojektet kommer att göra bygden känd i hela världen och de kommer på nyheterna och de blir "räddade"! Eller hur?!

En gång i tiden, i slutet av andra världskriget, räddade amerikanerna byn. Men en del fransmän är fortfarande skeptisk till den räddningen och till syvende och sist verkar det som om man inte kan lita på någon annan --- man måste rädda sig själv.

Man kan inte vänta på gud eller staten eller EU eller amerikanerna.

Byn i filmen heter Mêle-sur-Sarthe, och ligger mitt i calvadoslandskapet Normandie. Byn finns på riktigt och har enligt wikipedia antal 733 invånare. 

Det är så man vet att en by är liten. Man avrundar inte till närmaste nolla eller nollor när man räknar.

Byn är så där lantligt charmig och fransk som man kan vänta sig av en by i en fransk film.

Byborna träter med varandra, ungefär som i ett Asterix-album, och två unga karaktärer blir kära mitt under eländet, också som i ett Asterix-album, och man äter mängder av god mat tillsammans ... Fast man jagar i alla fall inte vildsvin tillsammans.

Alla bihandlingar är inte så engagerande, men François Cluzet som borgmästaren engagerar hela tiden och det är lätt att känna igen livet på landet och glesbygdsproblematiken. Speciellt om man en gång varit där.

Allt från oförstående människor från storstaden (parisaren som längtar efter bensinångor) till besökaren som bara ser sin egen bild (den besökande amerikanen). Hårda nedskärningar som hela tiden gör att fattiga blir ännu fattigare, konstiga EU-regler, kampen för öppna landskap och ett levande jordbruk och en levande landsbygd ... Allt känns igen. 

Inklusive korna som blänger sorgset. En av de roligaste scenerna är en scen med en ko som blänger genom en bilruta på Toby Jones. Dialog är överflödig. Inte ens ett "Mu!" behövs. Toby Jones karaktär ser ut som om han just sett en av dinosaurierna från Jurassic World uppenbara sig! Han säger att han hatar naturen och han menar det.

Sedan känner man också igen stadsmänniskors benägenhet att klandra lantisar för den globala uppvärmningen med argument som att det är fisande kor som orsakat hela krisen. Glöm stadsmänniskornas egen konsumtion med shopping och flådiga nya bilar och flygresor och privata helikoptrar (som figurerar i filmen). Det finns experter som hävdar att den globala uppvärmningen var ännu varmare på dinosauriernas tid. Dinosaurierna fes också, ännu mer än kor!

Hur går det då med det amerikanska konstprojektet? Man behöver knappast vara insatt i filmdramaturgins regler för att förstå att allt kommer att gå åt skogen innan den tredje akten.
Sedan reser sig byborna som en man och slår tillbaka innan sluttexterna rullar.

Försoning, alla blir sams, "lyckligt slut". 

Men när eftertexterna rullar mal en tanke envetet vidare: Bryr sig någon om ett foto som vem-som-helst har tagit? Där alla står huller om buller i en enda röra? Det blev ju ingen bra bild. Hela grejen var ju den där symmetrin och att det skulle vara en Världsberömd Konstnär som stod bakom kameran. Blake Newmans idé hade förmodligen blivit till ett fint foto. Även om han var en egotrippad typ som inte brydde sig om vare sig människor eller kor eller naturen eller en levande landsbygd.

Ett står i alla fall klart när filmen slutar: att det fortfarande finns en liten grupp med galler som vågar göra motstånd och kämpa vidare!

BG

onsdag 5 december 2018

FILM: All I Want for Christmas Is You - En Hunderbar film på alla sätt!



Mariah Carrey som barn ... Gissa vad som står på önskelistan? (Ledtråd: kolla in gosedjuren i bokhyllan!)

Okej, man kan göra film av seriealbum, man kan göra film av bästsäljande romaner, man kan göra film av en Disneyworld-attraktion med pirater ... Men kan man göra en hel långfilm av en poplåt?

Svaret är tveklöst JA - i alla fall när det gäller Mariah Careys All I want for Christmas is You - och You:et i låten visar sig vara världens sötaste Jack Russell valp! They call it puppy love ... Men det här är den hunderbaraste och charmigaste julfilm du kan tänka dig!
Mariah medverkar själv i filmen, som filmens berättare och manusförfattare, och hon sjunger fyra låtar under filmens gång.



Så HÄR söt är hundvalpen ... direkt innan den kräks vid sängen!

All I want for Christmas is You har tidigare blivit en barnbok, och handlingen baserar sig på den barnboken.

Lilla Mariah vill ha en hundvalp, och för att få den efterlängtade hundvalpen måste hon bevisa att hon är ansvarsfull och kan vara hundvakt till en busig Jack Russell terrier. Det är lättare sagt än gjort!
Jack förstör det mesta, men han får också Mariah att slappna av och inse att hon själv kan vara busigare, och strunta i regler och förordningar och inte eftersträva att vara perfekt hela tiden.

Jack är en typisk hund --- det finns inga överdrifter i filmen, hundvalpar är som de är, de tuggar på allt, förstör allt, kan äta upp vad som helst, de blir sjuka och kräks när som helst (här: mitt under en modevising!) och det tar tid att få dem rumsrena ... och Mariah får städa upp en hel del kiss och bajs på olika ställen. Och så ska valpen ut i ur och skur, och ibland springer den bort ...

Filmen finns på DVD och BD. Svenskt tal & text.

Vad som är bra i filmen: självklart hunden, ja, ALLA hundarna i filmen, de har alla sina olika personligheter, och så det juliga soundtracket och att alla generationer finns respresenterade med runda rollkaraktärer. Mariah har två små syskon, så de minsta barnen har någon att identifiera sig med (lillsyrran som vill hjälpa till och ser upp till storasyster men som oftast är i vägen är såååå typiskt en lillsyrra!).  Sedan finns föräldrarna och två mycket roliga "gamlingar": farmor och farfar. De är bäst och roligast i hela filmen!

Typiskt amerikanskt i filmen: denna tävling med att julpynta i trädgården så pass mycket att NKs julskyltning kommer i skymundan! Alla vill vara STÖRST och ha MEST julpynt! Glöm all god smak!
Den har tydligen lämnat landet senast i oktober!

Annars är det mesta i filmen väldigt allmängiltigt --- och alla hundägare kommer att känna igen sig!

Många barn och familjefilmer är för "vuxna" för att barnen ska förstå något av skämten eller för skrikiga och bjäbbiga för att föräldrarna ska stå ut ... men All I Want for Chritmas is You är perfekt. Aldrig några överdrivna jakter och påklistrat skrikande, och inte en massa blinkningar över huvudet på ungarna med vuxna skämt och "minns ni 80-talet" grejor. Det här är en film som alla barn kommer att älska, i synnerhet de som älskar hundar, och som alla vuxna glatt kan titta på utan att få huvudvärk.
Och soundtracket ... det sitter som en smäck! Mariah Carrey kan det där med jul!

I extramaterialet får vi se att Mariah nu har SJU stycken Jack Russell terriers! (Hon skulle kunna klä ut dem alla till dvärgar och själv vara Snövit ... ?) Tomten måste tycka att hon är jättesnäll --- han gav henne inte bara EN valp i verkligheten!



Mariah Carrey i musikvideon för All I want for Christmas is You!

Medverkande kändisar (röster) i den tecknade originalfilmen är Breanna Yde (känns igen från School of Rock) som den unga Mariah, Henry Winkler och Lacey Chabert och så Maraiah Carrey själv som berättar hela historien och sjunger All I Want for Christmas is You, Lil Snowman, Christmas Time is in the Air Again, och Miss You Most (At Christmas Time).

Vilken bra familjefilm! Vilket bra soundtrack!

Vilken fin julklapp till alla hundälskare! Det här är ju den bästa kärleksfilmen någonsin! ;D

Men filmen sticker aldrig under stol med hur jobbigt det är att ha hund ... du kan glömma  att njuta av en välförtjänt sovmorgon. Någonsin! Även om det spöregnar på nyårsdagen och du har festat hårt natten innan. Du måste upp och ut med hunden. Men vad gör man inte för den stora kärleken?

BG

tisdag 4 december 2018

FILM: Mamma Mia! Here We Go Again! - En sommarsuccé som varar ända till jul!


En film som går i regnbågens tecken!



Falsk marknadsföring. ?! Ryktet om Meryl Streeps inblandning i filmen är betydligt överdrivet.

Sommarens supersuccé Mamma Mia! Here We Go Again! går fortfarande för fulla hus på biograferna, missa inte Sing-Along-visningarna om du är ett ABBA-fan och ett Mamma-Mia-fan!

Mamma Mia! Here We Go Again!
har redan långt över 1 miljon biobesökare i Sverige. Och än tickar räkneverket på!

Samtidigt har Mamma Mia! Here We Go Again! släppts på DVD och BD och det är ingen långsökt gissning att detta kommer att bli en favoritfilm att lägga under granen eller i julklapps-strumpan.

Hur ska man summera en sådan här succé-film?

Mamma Mia! Here We Go Again! gör en Star Wars och försöker förklara vad som hände INNAN den första filmen ... och det vet vi ju redan. Vi vet också hur det gick.

Men samtidigt som man går bakåt så går man framåt, så denna film utspelar sig både fem år efter ettan och cirka tjugo år innan ettan ... Det blir lite hoppigt, men det går att hänga med, och det viktigaste är ju musiken. Både i framtiden och i forntiden kör man uppdaterade ABBA-hits så det ryker om det! (Benny och Björn har själva uppdaterat musiken --- de ville inte att någon annan skulle förstöra den! Alltså gjorde de jobbet själva!)

Givetvis är hitlåten Mamma Mia! med igen! Och Waterloo! Men även mer okända ABBA-hits finns med, och även dessa låter som mega-hits och det visar på vilken låtskatt ABBA har att ösa ur. Om man bara går på låtarna verkar det som om man skulle kunna göra Mamma Mia-filmer i det oändliga!

Sedan kan man ju inte sticka under stol med att det är en besvikelse att man inte får se mer av Meryl Streep. En Meryl Streep film med Meryl Streep är mycket, mycket bättre än en Meryl Streep film utan Meryl Streep! Hon är för tusan med på affischerna, i central position! Och på alla promotionfoton!

Mamma Mia! Vilken promotion! Cher och Meryl pussas på röda mattan.

Som det när Meryl kysser Cher på premiären. Cher ska för övrigt spela Meryls mamma i filmen, och de är typ lika gamla (tre år skiljer dem åt) och dessutom ser Cher yngre ut. Meryl var den som sjöng absolut bäst i den första filmen. Och Cher är den som sjunger absolut bäst i den här filmen. Men snacka om att man har sålt smöret och tappat pengarna ... Cher och Meryl har inte EN ENDA scen tillsammans i den här filmen, och det hade kunnat slå gnistor om dem som mor och dotter som tar itu med sitt gemensamma, komplicerade förflutna. Grälen mellan Amandas och Meryls karaktärer var ju motorn i den förra filmen. Den här filmen saknar motor. Och scener som det riktigt slår gnistor om.

När det gäller Cher ... Det sägs att den som väntar på något gott, får vänta länge. Den som väntar på Cher får vänta väldigt väldigt väldigt länge!

Som en deus-ex-machina i ett grekiskt drama kommer Cher in och landar i sin helikopter, och sjunger Fernando innan filmen är slut. Det räddar slutet på filmen --- och som vi alla vet blev det sedan ett helt album med Cher som tolkar ABBA. Också en fin julklapp till alla ABBA-fans!


Man får vänta länge på Cher ... som sjunger bäst på hela soundtracket!

Cher kan sjunga. Cher har karisma. Hon överglänser alla andra i hela filmen på bara ett par minuter!

Det som var bra med den första Mamma Mia filmen var att den faktiskt tog äldre människor på allvar, på härligt, tramsigt allvar! Det var så kul när de tre tanterna --- Meryl Streep, Julie Waters och Christine Baranski --- tramsade tillsammans! 

Det blir inte alls samma sak när Amanda Seyfried ska ta Meryl Streeps roll i trion. Hon är inte rolig, hon kan inte sjunga lika bra, hon kan inte tramsa trovärdigt och hon är definitivt inte lika bra skådespelare ...


Sedan är det också lite märkligt att mammans bästa vänner nu ska vara hennes bästa vänner --- vad hände med hennes egna två jämnåriga bästisar från den första Mamma Mia filmen?! Den nya trion passar liksom inte ihop!

En trio som INTE fungerar ALLS i handlingen! Var blev tjejens egna kompisar av?

Christine och Julie är inte alls lika roliga utan Meryl. Typ inte roliga alls.

Man inser snabbt att Meryl är inte bara fenomenalt bra själv, hon gör också ALLA ANDRA bättre. Hon lyckades till och med göra så att Amanda såg någotsånär bra ut i ettan, för hon skulle ju reagera på Mamma Meryls spel. Utan Meryl sjunker Amanda som en sten.

Det finns många karaktärer som man önskar att manusförfattarna hade avlivat (alltså: skrivit ut ut manuset) på ett eller annat sätt, och så tar de bort den enda som är riktigt, riktigt bra och den enda som kan sjunga och den enda som höjer andra skådespelare. Det är riktigt, riktigt korkat gjort!

Lily James tar på sig Donnas byxor för första gången.

Ett gäng yngre skådespelare (som oftast inte alls liknar de som de ska föreställa som "vuxna") tar för stor plats, utan att charma eller sjunga bra. Det är för mycket High School Musical och hoppande dansande Disney-tonåringar i en film som skulle ha kunnat vara en familjefest --- och en film som lätt hade kunnat charma alla som alltid varit lite småkära i Cher. Eller Meryl. Eller både ock.


Det finns också något tragiskt i hur alla ska paras ihop i heterosexuella par, som om de vore på väg till Noaks Ark, i slutscenerna.

Det blir inga gay-par alls i filmen!!!

Bästa regnbågsscenen utspelade sig tydligen på den internationella premiärens röda matta --- när Cher och Meryl kysstes.


Filmpubliken får nöja sig med mikroskopiska regnbågs-smulor som att den gamla hitlåten When I kissed the teacher nu är riktad till en kvinnlig lärare --- men det är tyvärr en heterotjej som sjunger sången.

Att ABBA-musik skulle användas till att cementera gammaldags värderingar är lite sorgligt. 1970-talet var en tid för frigjordhet och uppbrott mot gamla värderingar.


Jessica, Lily och Alexa som unga versioner av Tanya, Donna och Rosie.

Harry i den första filmen var en cool hårdrockare som älskade Sex Pistols och han och Donna hade en passionerad Paris romans som ingen av dem kände att de behövde be om ursäkt för. Han köpte en gitarr till Donna --- och betalade med sin Johnny Rotten T-shirt!

Det finns inte ett spår av den där passionen, romansen och jädrar-anammat i den här filmen --- och den nya Donna (Lily James) ber till och med om ursäkt för att hon ligger med killar för snabbt. Det hade aldrig original-Donna gjort! 1970-talet var inte en tid för ursäkter.

Sam i den första filmen ritar upp hela hotellet som Donna bygger på en servett. Den unge Sam i den här filmen är en konservativ mes. (Och inte alls så snygg som Pierce Brosnan).


Julie Walters karaktär Rosie i originalfilmen är en självutnämnd levnadsglad ensamvarg som ylar glatt och reser över hela världen och skriver bästsäljarböcker och hon vill aldrig stadga sig. Varför det, när man kan ha så himla kul med alla som man INTE är gift med? menar hon.

Rosie har också genomgått en ultrakonservativ make-over. Den unga Rosie här drömmer om att gifta sig med Bill ... och det är något sorgligt över att denna starka kvinna från första filmen förvandlats till någon som ska tråna efter samma man hela livet. Och den unge Bill är alldeles för snygg för att se ut som Stellan Skarsgård som gammal. Lite bra gener borde han ju haft kvar på ålderns höst! Och träffades inte Julies och Stellans karaktärer för första gången i första filmen? De hade ju ingen backstory tillsammans ...



Kul parodi på ABBAs Mamma Mia korta klänningar med kattdjur från 1970-talet
--- en ekorre, en uggla och en igelkott finns nu på miniklänningarna!


Tanya verkar också vara ute efter att hitta en man, istället för att bara ha kul för stunden, som i ettan. Hennes affär med en ung snygging i ettan (Does your mother know?) resulterade i en av de bästa och roligaste scenerna i hela den filmen.

Förutom scenen med dansande grodmän på bryggan. Helt surrealistiskt --- och skitkul!
Något så totalt knäppt och humor-genialiskt kommer den här filmen inte i närheten av.
Här är det mest fyrverkerier och vackra turistbilder!

Moderna "korrekta" värderingar har lagts som en våt, klibbig filt över en film som egentligen borde ha celebrerat 1970-talets friare värderingar och skojfriskhet ...

Vem vet, de kanske gör en trea för att upprätta Mamma Mia-ryktet! Precis som med Oceans-filmerna ...

Med skojiga tanter och farbröder som försöker återuppleva 1970-talets glansdagar. Och utan en massa moralkakor och Disney-tonåringar som hoppar runt!


Men Mamma Mia! Here We Go Again! har i alla fall ABBAs musik, uppdaterad och upputsad av självaste ABBA-Benny och ABBA-Björn. Det där är något som ingen kan ta ifrån filmen! Och musiken verkar räcka för att göra människor glada.


Det finns förmodligen ingen annan musik som skulle kunna förvandla en ganska tunn film till att bli en av tidernas största succéer --- en film som presterar och levererar högt över medel!

BG

Om filmen:
Mamma Mia! Here We Go Again! är uppföljaren till 2008 års succémusikalfilm Mamma Mia!.
Den utspelar sig fem år efter händelserna i föregångaren, i den grekiska övärlden som för filmfansen är känd sedan tidigare, där huvudpersonen Sophie (Amanda Seyfried) bestämmer sig för att ta reda på mer om sin mamma Donna (Meryl Streep) och hennes förflutna.
Skådespelare som Pierce Brosnan, Colin Firth, Stellan Skarsgård och Dominic Cooper återkommer – liksom de nytillkomna Lily James, Andy Garcia och Cher.
Manusförfattare och regissör är Ol Parker Imagine me and you, The Best Exotic Marigold Hotel). 

FILM: Hotel Transylvanien 3 - En monstersemester - En kryssning med massor av musik och running gags!


En gång i tiden var monster rädda för eld ... här glor alla på fyrverkerier och är hänförda!


Regi: Genndy Tartakovsky
I'm the King of the World!
Originaltitel: Hotel Transylvania 3 - Summer Vacation eller Hotel Transylvania 3 - A Monster Vacation
Svensk titel: Hotell Transylvanien 3 - En monstersemester
Manus: Genndy Tartakovsky, Michael McCullers
Land: USA 2018
Distribution: Sony Pictures


Hotel Transylvania 3 - Summer Vacation har i Europa fått titeln Hotel Transylvania 3 - A Monster Vacation (svensk översättning: Hotell Transylvanien 3 - En monstersemester) - vilket är en roligare titel. Och en bättre varudeklaration!

Här får vi se alla de gamla kända karaktärerna igen --- plus ett par nya. Och alla monsterna åker på semester tillsamman, och träffar nya monster - och mest oväntat av allt: en människa!

Som alltid blinkas det friskt till gamla skräckfilmer (och andra filmer och böcker som mest vänder sig till en äldre publik) och här tar man upp den gamla rivaliteten mellan Dracula och van Helsing. På ett komiskt sätt så klart, i en flashback till "vad hände förr" får man se alla episka slap-stick bataljer som Dracula och van Helsing utkämpade.

van Helsing i den här versionen har 0% av Hugh Jackmans charm och karisma och utstrålning. Och 0% av hans looks.

Den gamle gubben ser uråldrig ut från början, men han lyckas ändå leva lika länge som den evigt unge Dracula för att kräva ut sin hämnd. Och han hemliga vapen är supersnygga barnbarnsbarnbarnet Ericka ...

I nutid är Dracula och dottern Mavis superstressade på sitt hotell, där de arrangerar perfekta monsterbröllop (som ser väldigt amerikanska ut). Mavis kommer fram till att de alla behöver en break, en holiday, för att hitta tillbaka till varandra igen ... Så hon bokar in en överraskningssemester för att få omväxling för familjen. Överraskningen är en kryssning ... vilket är precis som ett flytande hotell, påpekar en sur Dracula. Fartyget ser ut som Titanic, men eftersom kryssningen är i tropikerna och går till Bermuda Triangeln så finns det ingen risk att stöta på isberg. Och Dracula är inte sur längre när han får syn på den snygga blonda kaptenen Ericka ... han blir störtkär direkt, eller får "ding" som man säger på svenskt monsterspråk.



Och det sa bara ... " ding"!


Det är bra svenska röster, mycket bättre än de ofta mycket irriterande rösterna i det amerikanska originalet, och här finns massor av kul gags och skämt för fantasy-och skräckfilmsfantasten ...

Som det där med Draculas (och andra vampyrers) påstådda sårbarhet inför vitlök. (Allt som händer är att han fiser, han dör inte!)

När jag efteråt pratar med andra vuxna om skräckfilms-gags visar det att det har gått dem helt förbi. De visste inte ens att vampyrer skulle vara vitlöksintoleranta ... (!)

Så där ser man. Man behöver tydligen ett visst mått av förkunskaper för att ha kul åt gagsen i filmen?

Det som är sorgligt är att barnen i salongen inte verkar ha kul, meningen med barnfilm och familjefilm (och anledningen till att man går ut på dem) är att barnen ska få en kul stund.

Visst, Brad Bird (Incredibles) sa att tecknad film inte bara är för barn, och det stämmer, men man kan inte göra tecknad barnfilm som inte alls är kul för barn --- det är att lura dem på konfekten!



Det slår gnistor om Ericka!

Det ENDA som barnen hörs skratta åt är hunden Skvättis som kläs ut till Bob och fortsätter att dreggla och pinka överallt. Han är ju fortfarande en hundvalp, om än monsterstor!

Man kunde alltså lika gärna ha gett barnen en kortfilm med Skvättis... Det ingår faktiskt en extra kortfilm på DVD:n! Extra mycket hund-kul! Extra plus!

Annars: som alltid massor av känd musik och mycket kul dance-battle, eller DJ battle, på slutet. (Den roligaste som gjorts sedan Daddy's Home! Eller Footloose?)

Och Kärlek kan börja med Bråk och Ericka och Dracula finner varandra efter att ha turats om att ha räddat livet på varandra ... Det här är i alla fall mer jämställt än Bella och Edward i Twilight!

Filmen har också en kul referens till Atlantis --- som här liknar Las Vegas --- och massor av fiskar i pingvinkostymer!

En inte alltför högtflygande gissning är att det kommer att bli en fyra i serien också ... Kanske lanserad med NYA Happy Meal produkter. Varför inte byta ut hamburgaren mot fiskbullar ... eller bläckfiskringar? Hey Macarena!

BG