lördag 1 december 2018

FILM: The Wife - Samtal med Meg Wollitzer - Kulturkvinnan som lyckades!


Meg Wolitzer: Livet börjar efter solnedgången!

Meg Wolitzers roman The Wife  handlar om en typisk amerikansk kulturman och hans hustru. De heter nästan likadant --- Joe och Joan Castleman --- och hon sköter markservicen, medan den pösande mannen blir alltmer berömd.

- Har ni inte ett ord för det i det här landet? Kulturmannen - the Culture man ? UNDERBART! Det är som eskimåerna som har massor av olika ord för snö --- ni har massor av olika ord för män!

Den amerikanska succéförfattaren Meg Wolitzer skrattar och tycker att Sverige verkar vara ett land i hennes egen smak.

När romanen The Wife inleds är Joan och Joe på väg till Helsingfors för att hämta det näst största litterära priset i världen.

- Jag hittade på det, Helsinkipriset, som världens näst största litteraturpris, man är liksom bara ett litet snäpp från att vinna Nobelpriset! säger Meg Wolitzer och skrattar igen. 

Hon är säker på att ingen i Sverige tar illa upp. Eller Finland!

Annars kan det ju verka misstänkt med en kommitté av äldre män som belönar en annan äldre man som de idoliserar, men The Wife är absolut ingen kommentar på Nobelpriset i litteratur, hävdar Meg Wolitzer, men med glimten i ögat.

Under flygresan till Helsingfors bestämmer sig Joan för att lämna sin make Joe. Ja, hon vet att det är taskig tajming, men det kan inte hjälpas. Hon har fått nog av hans pösande mage, hans pösande personlighet och hans pösande så kallade talang. Men är det egentligen hans talang? Är det han som har talangen i förhållandet?

Genom tillbakablickar får vi uppleva Amerika under 1950-60-70-talen, vänsterintellektuella författare och konstnärer och ideal, och alla uppoffringar som Joan får göra när hon gifter sig med Joe, som är hennes skrivarlärare på college. Han är visserligen redan gift, men han skiljer sig, gifter om sig med den smarta och snygga Joan och fortsätter att vara otrogen. Ny fru, men samma gamla beteendemönster från mannen.

Det står snart klart för läsaren att Joan är betydligt smartare än Joe, och att det är hon som borde vara den uppburna författaren - och det är hon som har fixat hans framgångar.

Varför stannar hon egentligen hos honom så länge?

- Det är en bra fråga. Jag tror att det finns fördelar även med att stanna kvar, speciellt om man får ut fördelar av att vara en del i ett framgångsrik partnerskap. Alla vet att om en person är framgångsrik, så försöker alla ställa in sig även hos frun eller mannen till den personen --- du får på så sätt makt, för folk vill ha dig för att få access till den framgångsrika personen.

- Se till exempel på hur vi har det i USA med First Lady fenomenet ... som jag hoppas  en dag kommer att bli First Husband fenomenet! Håll tummarna för det! Jo, folk är trevliga mot The First Lady för de vill komma åt hennes man.

Meg Wolitzer gör en paus och tänker efter, letar efter rätt ord för att förklara vad Joan får ut av ett dysfunktionellt förhållande, och analyserar noga sina karaktärer.

- Joan vet att hon får ut fördelar av det här förhållandet, att glansen och berömmelsen spiller över på henne, att hon är personen som folk ställer in sig hos för att komma åt hennes man, det ger henne makt och det njuter hon av. Jag tror i alla fall att det där är svaret på frågan, men jag är inte säker!

Meg Wolitzer ställer sig också lite skeptisk till den slags "lyckliga slut" som bara består av att någon rider in i solnedgången och lämnar allt bakom sig. (Eller idag: kör iväg med bilen mot solnedgången!)

- Det finns så många litterära vek som handlar om kvinnor som lämnar sin man, som till exempel Nora i Henrik Ibsens Ett Dockhem, och det där är liksom klimax på hela historien. Det är precis samma sak i många amerikanska böcker, sådana med kvinnliga huvudpersoner, som vi läste när vi gick på universitetet --- hon bara sätter sig i bilen och drar och kör in i solnedgången ...
Men jag var alltid skeptisk mot det där, jag minns att jag tänkte, "det där är ju inte slutet, det där är ju faktiskt början!!!"

Meg påpekar att det här gäller inte bara amerikanska romaner, det gäller även amerikanska filmer. Vem har inte sett westerns där den manlige huvudpersonen rider in i solnedgången ... Western-filmerna kör med precis samma mytologi som i de så kallade moderna feministiska romanerna, förutom att den kvinnliga huvudpersonen drar i en bil och hon säger inte "Hey-ho Silver". Men är det trovärdigt? Vad händer egentligen om man låter kameran stanna kvar ett ögonblick "för länge" hos protagonisten?

- Har du förresten sett The Graduate med Dustin Hoffman? Slutet i den filmen är att Dustin Hoffmans karaktär bryter sig in i en kyrka, avbryter ett bröllop, sticker därifrån med tjejen och de sätter ett kors för ytterdörren, så att ingen kan följa efter dem ... Sedan åker de båda iväg i en buss och regissören låter kameran stanna på parets ansikte aningen för länge ... och man ser hur uttrycket går från lycka och eufori och "vi gjorde det!" till något helt annat ... istället blir uttrycket i deras ansikten: "Vad f-n gjorde vi? Vad ska vi göra nu? Vart är vi på väg?" Det är det som händer efter att man färdats in i solnedgången som är intressant! Därför inledde jag romanen The Wife med att hon bestämmer sig för att sticka! För det är inte slutet, det är början!

Meg själv är noga med att berätta att hon är nöjd med sitt äktenskap och hon fantiserar aldrig om att "bara dra", som i slutet på en gammal feministroman från 70-talet... Meg och hennes man har ett jämställt förhållande, där båda är författare och jobbar hemifrån med deadlines, båda har hjälpt till med försörjningen och båda har hjälpt till med att uppfostra sönerna, som nu är vuxna.

- Jag har många vänner som nu är ute och dejtar, de är skilda eller har separerat och letar en ny partner ... De är ute på dejtingsajter och de går ut, och de träffar nya personer ... och jag kan bara tänka "hu, vad jobbigt!". Jag ... när jag sitter hemma och har på mig en ful pyjamas och min man sitter bredvid och vi tittar på någon dålig TV-show, så tänker jag bara på hur bra jag har det. Det är hemtrevligt och hemtamt! Det första jag känner är inte att jag älskar min man ... jo visst, älskar jag honom, djupt, men det första jag känner är att det är tryggt och bekvämt och hemtamt, man känner tillgivenhet och vänskap, och det är ett nog så starkt band.

Megs mamma var också författare och Meg har känt från början att hon också ville bli författare.

Det är så vanligt att kända författare pratar om sina pappor (gärna kända författare eller konstnärer), det är mycket ovanligare att de pratar om sina mammor.

- Tyvärr är det så i den här industrin, bokindustrin, mannen är normen, och böcker skrivna av män är normen. Skriver du om fäder och söner, då är det för "alla". Skriver du om mödrar och döttrar är det i bästa fall för kvinnor. Men det är mycket möjligt att det du skriver om mödrar och döttrar inte ens blir utgivet! Män har inte heller kravet på sig att vara allmängiltiga. Vad män skriver om män, det handlar om en specifik man, när jag skriver om en kvinna, som till exempel Joan, då ska det vara giltigt även för mig och för ALLA kvinnor! Det är helt fel! Jag kan inte få skriva om en kvinna och säga: "Det här är bara en specifik kvinna som gör så här, jag menar inte att alla kvinnor gör så, eller ens att jag vill göra så"!

Meg ironiserar över bokbranschens omslag. Böcker får olika "kläder" beroende på vem som skrivit dem.

- Böcker av män får omslag som säger att "det här är viktiga böcker" och så hamnar de överst i bokhandlarnas diskar och går till de viktigaste recensenterna i de viktigaste tidningarna. Vad kvinnor skriver blir nästan automatiskt "Women's fiction", och får omslag därefter.
På senare tid har jag sett en subgenre till "Women's fiction" som jag kallar "Little girl in a field of wheat". Ja, du känner igen looken, eller hur? Sedan hittade jag en subgenre till: "Women that look like mermaids". Plötsligt, överallt, finns massor av bokomslag med kvinnor som flyter omkring med svävande hår och ser ut som någon slags sjöjungfrur som håller på att drunkna! Det har oftast ingenting med innehållet att göra, men det finns massor av sådana omslag! Hur många män vill läsa om sjöjungfrur? Hur många kvinnor vill läsa om sjöjungfrur, eller kan identifiera sig med vackra, konstiga varelser som flyter omkring på bokomslagen?

Meg har också kommentarer till att män inte läser, eller att män inte läser "kvinnolitteratur", en debatt som går het just nu i USA

- Vilken man tror du vill sitta med en "Little girl in a field of wheat"-bok eller en "mermaid"-bok?

Det där är en retorisk fråga, Meg kräver inget svar. Sedan eldar hon upp sig till ett försvarstal för alla de män som faktiskt läser.

- Dessutom, debatten om att män inte läser är lite snedvriden, det finns gott om män som läser, visst, de i minoritet, speciellt i publiken om man är en kvinnlig författare och är ute och föreläser, men de som är där och läser dina böcker, de tar väldigt illa vid sig över att bli ihopbuntade i schablonen "män läser inte", eller att "män läser  inte kvinnolitteratur"!

- "Some men read!" fastslår Meg Wolitzer bestämt som avslutningskläm. Och de läser inte bara texten på sin mobiltelefonskärm!

Det är också viktigt att uppmuntra kvinnor och tjejer så att de får höra att de kan! Försöker du aldrig, kan du inte lyckas. Uppmuntran är något som Meg fick från sin författarmamma --- hon fick inte höra att det var svårt och omöjligt att bli författare, hon fick höra att hon skulle försöka. Meg försökte. Och hon lyckades!

Något som Meg också har med i en av sina mest framgångsrika romaner, The Interestings. När Ash pratar med en mamma, som undrar om hon ska säga till sin dotter att det är för svårt att bli skådespelare, säger Ash bestämt att hela världen kommer att vilja nöta ner hennes dotter och hennes konstnärliga ambitioner, för det är så världen behandlar konstnärliga kvinnor --- men så ska en mamma inte göra. En mamma ska bara uppmuntra. Scenen är en fin eloge från Meg till sin egen mamma! Som sa: "Försök!".

Författare har ofta blandade känslor inför att se sin roman på vita duken. Men Meg Wolitzer är hundra procent positiv, både när det gäller huvudrollsinnehavaren och filmens regissör.

- Jag fick en svensk regissör! säger Meg Wolitzer förtjust. Björn Runge! Och Glenn Close spelar huvudrollen som Joan! Björn Runge har faktiskt förlagt början av filmen till Sverige. De är inte längre på väg till Finland för att ta emot mitt påhittade pris, de är på väg till Sverige för att ta emot Nobelpriset!

Meg Wolitzer romaner och filmatiseringar verkar vara "a match made in heaven"!

Nora Ephron gjorde sin regidebut med att filmatisera en Meg Wolitzer roman, This is my Life, och det ledde till en lång och lyckad manus-och-regi-karrkär för Nora Ephron. Nu gör Björn Runge sin engelskspråkiga regidebut med en Meg Wolitzer roman (filmen omges redan av "Oscars- buzz"!) och Nicole Kidman har redan paxat huvudrollen i Meg Wolitzers nya roman The Female Persuasion. Romanen finns också på svenska, utgiven på Bookmark förlag, med titeln En kvinnas övertygelse. Läs den gärna innan filmen kommer och dyk in i Meg Wolitzers universum som är fyllt av härliga och säregna och minnesvärda romankaraktärer!

Filmen The Wife har svensk biopremiär den 7 december.

BG

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar