tisdag 4 juni 2019

FILM: Green Book - Säljande komedi i musikens tecken


Turkos var en trendfärg som var inne redan på 1960-talet.

Regi: Peter Farrelly
Titel: Green Book
Manus: Nick Vallelonga, Brian Hayes Currie, Peter Farrelly
Medverkande: Viggo Mortensen, Mahershala Ali, Linda Cardellini, Sebastian Maniscalco,
Dimiter D. Marinov m.fl.Land: USA, 2018
Distribution: Nordisk Film

Klassiska musiker och pianospelande underbarn får nästan aldrig sin egen film. Om de inte är Mozart. Homosexuella, afroamerikanska, klassiska musiker är i stort sett ignorerade av historieskrivningen. Mahershala Ali gör ett hyllat och prisbelönt porträtt av en musiker, Doctor Donald Shirley, som är i minoritet --- på så många sätt --- i den hyllade och prisbelönta filmen Green Book.

Filmen är regisserad av Peter Farrelly och även skriven av Farrelly tillsammans med Brian Hayes Currie och Nick Vallelonga, som är son till Tony Vallelonga, och filmen fokuserar på Don Shierleys vänskap med Tony och hans familj.

Peter Farrelly är hitintills mest känd för lättsamma och lättviktiga komedier och även i den här filmen spelar ett lättsamt komiskt stråk en viktig roll.

Som när den stora, bullriga och kärleksfulla italienska familjen debatterar om en av deras förfäder hjälpt Leonardo Da Vinci att måla taket i det Sixtinska kapellet och om det i sådana fall är därför som Tony är så bra på att skiva vackra och poetiska brev till sin fru Dolores (det är i själva verket för att Don Shirley hjälper honom!). Eller när familjen diskuterar huruvida det är farliga att klättra upp på en TV-apparat, eller om det bara är brödrostar som är farliga och i såna fall bara om man har dem med sig i badet ...

Don Shirley får hela tiden stå för värdighet, bildning och finess, filmen igenom, medan Tony och de andra italienarna får stå för comic relief, vansinniga och rappa repliker och action. Som att slå folk på käften.

Tonen sätts tidigt i filmen när Tony gör själ för sin lön på The Copacabana i New York och bankar en tafsande gäst sönder och samman, till tonerna av storband och smörsång.

Green Book presenterar stundom ett omvänt "white saviour" scenario, där det är Tony som behöver räddas från den väg som han håller på att slå in på, av Don Shirley som är mycket ärligare och dessutom mycket mer sansad.

Storbandssångaren som sjunger i inledningen av filmen är ett slags Frank Sinatra figur, och nästa affischman på The Copacabana är Sammy Davis Junior. Underförstått: du blir ingenting inom underhållningsindustrin om du inte skakar hand med maffian.

Om du inte är Don Shirley så klart och har integritet och rör dig i helt andra kretsar.


Tony får hjälp med sitt brevskrivande av Don Shirley. 
Resultatet ger Tony smeknamnet "Shakespeare" hemmavid ...

Men musik är ändå musik och Green Book har ett storslaget soundtrack med låtar som folk lysande på 1962 --- och man har ändå undvikit de största (och dyraste) hitsen. Resultatet är en effektiv men ekonomisk playlist för filmen, en playlist som andas 100% hög kvalitet och som hela tiden ger feel-good-toner.

Praktiskt taget alla musikaliska genrer är representerade och höjdpunkten kommer i slutet av filmen med en jazzig version av Chopin --- levererad av Don Shirley med nytt komp, i en scen på en arbetarklassbar, och i den scenen visar man att alla musik är för alla och att det inte bara är överklassen som kan uppskatta klassiskt.

Gränser är till för att överskridas och att sätta musik i olika fack är lika dumt och fördomsfullt som att sätta människor i olika fack och att begränsa vad de kan tänkas tycka om och kunna ta till sig, på grund av vilka de är eller vilka de ser ut att vara.

Green Book är en utmärkt musikbiografi --- som ger en bild av hur musikscenen och musiklivet såg ut under en viss tid och på en viss plats.

Green Book är dessutom ett enda långt triumftåg för musikens helande och förenande kraft. Och filmen levererar förmodligen årets bästa, vackraste och mest varierade soundtrack. I konkurrens med musikfilmer som Boheman Rhapsody och A Star is Born och Rocketman. Det är inte dåligt!


Dolores och Tony - farväl innan turnén!

måndag 3 juni 2019

FILM: Hunter Killer - Ovanligt lyckad U-båts action med Michael Nyqvist



Regi: Donovan Marsh
Titel: Hunter Killer
Manus: Arne Schmidt och Jamie Moss, baserat på romanen Firing Point av by Don Keith och George Wallace.
Medverkande: Gerard Butler, Gary Oldman, Common, Linda Cardellini, Toby Stephens, Caroline Goodall, Alexander Diachenko , Michael Nyqvist m.fl.
Land: USA, 2018
Distribution: Nordisk Film
Aktuell: På DVD, BD och VOD

Glass tycks plötsligt ha blivit ett populärt namn på huvudpersoner i amerikanska filmer.

Huvudpersonen i Hunter Killer heter Joe Glass --- han är ny överbefälhavare på en u-båt av den typ som brukar kallas Hunter Killer, och besättningen litar inte på honom för fem cent. Men Glass har is i magen och visar att han är en chef som inte går av för hackor och dessutom lyckas han avvärja ett tredje världskrig.

Genom att vara smart. Och att genom att inte skjuta  tanklöst omkring sig.

Bambi överlever och världskrig stoppas

Att Glass tänker både en och två gånger innan han avfyrar skottsalvor står klart redan i presentationen av hans karaktär,  när han är ute på jakt och väljer att inte skjuta Bambi med familj. Se och lär, jägare! Det är i alla fall såsen som är godast!

Joe Glass spelas av Gerard Butler, och han är även en av filmens producenter. Filmen är baserad på en bästsäljande roman, Firing Point av Don Keith och George Wallace.

Kapten Glass ryske motsvarighet, som han blir vän och allierad med (båda två är smarta nog att vilja stoppa ett tredje världskrig), är kapten Sergei Andropov och han spelas av Michael Nyqvist. Han är lysande i en av sina sista insatser och det är dubbelt upp vemodigt att se honom i filmen --- hans karaktär Sergej Andropov är härjad, luttrad, sorgsen och lyckas se vindpinad ut även under havet. Med små ord och gester gör han stort intryck.


Från Oscarsvinnande premiärminister till admiral

Svenska affischer och filmomslag har satsat på radarparet Butler och Nyqvist --- och det är detta par som bär filmen. Fiender-blir-vänner-och-räddar-världen-storyn håller fortfarande, fast den använts i otaliga filmer förr (bland annat i James Bond och Jack Ryan filmer).

Utländska affischer har snarare satsat på Butler och Oldman som affischnamn. Gary Oldman vann härom året en Oscar för sitt porträtt av Churchill i The Darkest Hour och här gör han en amerikansk admiral som långt från u-båtaras värld vill kapprusta utifall att ryssarna skulle tänka sig att anfalla. Ska man inte anfalla först, för att vara på den säkra sidan? Presidenten, spelad av Caroline Goodall, är smartare. Det är även överanalytikern från National Security Agency, spelad av Linda Cardellini (känd från Oscarsvinnaren Green Book) och hennes förtrogne, admiral Fisk, spelad av Common.


Vassa kindben, men inte så vassa repliker

Nåväl, hela handlingen kan ju inte utspela sig i olika rum i Pentagon eller under vattnet --- en insatsstyrka på land måste skickas iväg för att rädda den ryske presidenten som blivit kidnappad av en maktgalen försvarsminister (det är han som tänker starta ett tredje världskrig för att distrahera alla från sin politiska kupp). En trio med morske män leds av en ännu morskare ledare, löjtnant Bill Beaman, spelad av Toby Stephens, som är son till den stora Downton Abbey stjärnan Dame Maggie Smith. Han har lika snygga kindben men inte lika giftiga repliker. Roligast är när han klagar på u-båtar, att de ger honom klaustrofobi.

U-båts filmer kan lätt också ge klaustrofobiska känslor, man befinner sig i små utrymmen under vattnet och det skjuts och torpederas utan att man fattar varför eller vem om skjuter på vem. Hunter Killer är undantaget från regeln --- det KAN gå att göra bra u-båts action! Med massor av fina små rollporträtt av bra karaktärsskådespelare.

Trygg och trevlig matinéfilm

För den som hoppas på att det ska skjutas hejvilt kan man lova att: Ja, det gör det! I alla fall i några smattrande sekvenser. Actionfantasten lär inte bli besviken. Det här är en trygg och trevlig och närapå gammaldags matinéfilm med arketypiska hjältar utan science-fiction-effekter. En typ av hjältar som inte görs länge? Inte så ofta i alla fall. Deras tid, liksom Nyqvists, verkar ha passerat förbi.


Michael Nyqvist i rollen som kapten Andropov.
”Hunter killer” är en av de sista filmerna Michael Nyqvist spelade in.
Michael Nyqvist i en av sina sista roller.

FILM: Glass - Tredje delen i en trilogi är alltid värst


Regi och manus: M. Night Shyamalan
Titel: Glass
Medverkande: James McAvoy, Bruce Willis, Anya Taylor-Joy, Sarah Paulson, Samuel L. Jackson m.fl.
Land: USA, 2018
Distribution: Walt Disney Studios Motion Pictures

Aktuell: På DVD, BD och VOD

Blanda Gökboet och X-Men och du får Glass. Den nya Disney-distribuerade-filmen Glass alltså, som absolut inte är sponsrad av GB.

Det här är den tredje delen i M. Night ShyamalansEastrail 177 trilogi som började med Unbreakable(2000) och fortsatte med Split (2016).

Frågan som ställs i filmen Glass är om de tre huvudpersonerna verkligen har övernaturliga krafter eller om de bara lider av storhetsvansinne. (Fast alla som sett Unbreakable och Split vet ju redan svaret på den frågan). Det är därför de spärras in och har terapisamtal tillsammans, övervakade av filmens Syster Ratched. Tills det är dags för den tredje akten, då hela helvetet brakar loss, och M. Night Shyamalan verkar ha tolkat det där med "Kill Your Darlings" alldeles fel och lite för bokstavligt.

Är det här verkligen filmen som M. Night Shyamalan velat göra under alla år? Skulle det här vara regissörens stora comeback? Glöm det!

Att titta på tre snubbar som pratar om serietidningar är varken speciellt roligt eller speciellt spännande. Varken Bruce Willis eller Samuel L. Jackson har speciellt mycket plats att utveckla sina karaktärer på. James McAvoy och hans två dussin karaktärer tar praktiskt taget all plats och stjäl hela showen. Filmen borde ha hetat Kevin Wendell Crumb eller The Horde och inte Glass.

Filmen Glass har en första akt som alla fansen kommer att gilla (de får se Bruce Willis karaktär från Unbreakable igen), en andra akt som kommer att tråka ut de allra flesta, och en tredje akt som lyckas vara ännu sämre.

Allt är så otroligt ologiskt. Här finns fler "plot holes" än vad det finns hål i en tjälskadad väg i Sibirien.

Alla kvinnokaraktärerna är extrema stereotyper: potentiella offer, cheerleaders, "the mad scientist" och så vidare. Sarah Paulson är för bra för det här materialet.

Bland alla superhjälteklichéer och allt superhjältesnack så finns det en superhjältereplik från X-men Apocalypse som sammanfattar filmen Glass perfekt: "The third one is always the worst."

Den tredje filmen är alltid den sämsta.

Den sanningen gäller med råge finalen i M. Night Shyamalans Eastrail 177 trilogi.

söndag 2 juni 2019

FILM: Husdjurens hemliga liv 2 - Efterlängtad uppföljare om söta Toy Story husdjur


Lika katter leka bäst ...


Regi: Chris Renaud
Titel: Husdjurens hemliga liv 2
OriginaltitelThe Secret Life of Pets 2
Medverkande (röster, original): Patton Oswalt, Eric Stonestreet, Kevin Hart, Jenny Slate, Tiffany Haddish, Lake Bell, Nick Kroll, Dana Carvey, Ellie Kemper, Chris Renaud, Hannibal Buress, Bobby Moynihan, Harrison Ford m.fl.
Land: USA; 2019
Distribution: Universal Pictures

Svensk biopremiär: 5 juni

Husdjurens hemliga liv är som Toy Story med husdjur i alla rollerna. Vad gör leksakerna när du lämnar ditt rum? Vad gör husdjuren när du inte är hemma? Självklart hittar de på en massa bus och upptåg som du inte vet om!

Husdjurens hemliga liv 2 står på många barns önskelista som favoritfilm att se på sommarbio. Och det är ju självklart --- här finns så många olika djur, olika sorters hundar, katter, en undulat och en kanin, och så vidare, att hela filmen ser ut som en "barns-favoriter-lista". Det enda som verkar fattas när det gäller barns favoritkaraktärer på bio är minioner. Men de har egna filmer gjorda av samma filmskapare. Vad kommer härnäst? Minionernas hemliga liv? Vad gör minionerna när Gru inte är hemma?

Den huvudsakliga intrigen i Husdjurens hemliga liv 2 är som tagen från Lady och Lufsen --- förutom Toy Story så klart. Men där dessa filmer vågar vara mörka och ställa obekväma frågor (som: Vad händer när du inte är älskad längre? Vad händer när du blir ersatt? Vad händer när det kommer en nyare, finare leksak?) så är Husdjurens hemliga liv 2 väldigt, väldigt tam. Tamare än ett husdjur faktiskt.

Max position som "favoritleksak" blev utmanad redan i den förra filmen, när matte kom hem med en ny hund, och i den här filmen har matte skaffat man och barn. Max dagar som mattes stora kärlek är med andra ord över. Många gör sig till och med av med alla pälsbeklädda husdjur när de skaffar familj. Men den här filmen väjer som sagt från allt mörker, och tar en helt annan väg.

Hunden Max blir väldigt överbeskyddande och utvecklas till en helikopterhund (hundversionen av en helikopterförälder alltså) och måste botas från detta och hitta sitt naturliga hundjag ... Mentor i filmen är en riktig alfahund, en lantlig, stor och imponerande fårhund som i original har gruffig röst av Harrison Ford.

Roligast i filmen är tjejerna! Lake Bells gråspräckliga katt och Jenny Slates fluffiga vita pomeranian bildar ett underbart radarpar. Tillsammans med ett gäng andra husdjur försöker de infiltrera en lägenhet fylld av katter för att rädda Max favoritleksak. Igen säger "To infinity and beyond!" Men den fluffiga vita hunden tassar bestämt där ingen hund tidigare har satt sina tassar. Det är ett litet steg för en liten knähund, men ett stort steg för hund-ig-heten!

Kevin Harts vita kanin Snowball är också tillbaka, han ska rädda en tiger från en cirkus. Hela denna intrig är så långsökt och så långt från husdjur och deras hemliga liv att det inte blir speciellt roligt.

Bäst är det när husdjuren håller sig hemma i New York och hittar på fuffens i sina egna lägenheter.

Så Max och Snöbollskaninen får ursäkta --- man tappar snart intresset för deras utflykter.

Men hur tjejerna infiltrerar en främmande kattlägenhet (med lite backup) --- DET är minsann riktigt kul!

BG


lördag 1 juni 2019

FILM: Beautiful Boy - Timothée Chalamet lyser i far-och-son drama om missbruk





Regi: Felix Van Groeningen
Titel: Beautiful Boy
Manus: Luke Davies, Felix Van Groeningen
Medverkande: Timothée Chalamet, Steve Carell, Maura Tierney, Amy Ryan, Timothy Hutton, Kaitlyn Dever m.fl.
Land: USA, 2018
Distribution: Scanbox Entertainment
Aktuell: På DVD, BD och VOD


Timothée Chalamet hade en liten roll i TV-serien Homeland. I och med Call Me By Your Name blev han en Oscarsnominerad stjärna över en natt. Och filmmakarna som valt ut honom till Beautiful Boy kunde bara tacka sin lyckliga stjärna att den "okände" skådespelare som de satsat på nått exceptionell stjärnstatus.

I och med Beautiful Boy bevisar Timothée Chalamet återigen att han vet var skåpet ska stå när det gäller emotionellt råa roller och han levererar ännu en skådespelarprestation som hyllas och nomineras till en massa priser.

Filmen Beautiful Boy är baserad på två självbiografier. David Sheffs Beautiful Boy: A Father’s Journey Through His Son’s Addiction och Nic Sheffs Tweak: Growing Up on Methamphetamines.
Faderns biografi handlar om hur det är att ha en missbrukare i familjen, sonens biografi handlar om hur det är att leva med missbruk.

Steve Carell spelar fadern David i filmen och han är bra så länge han är lågmäld --- när det gäller scener där han ska rya och skrika och gå an, så går han in i en Carell-klichée (typ The Office) som inte är övertygande och som spräcker illusionen, och river ner den verklighet som filmen ska försöka förmedla. Timothée Chalamet som sonen Nic är däremot på topp hela filmen igenom --- även när hans rollkaraktär når "rock bottom".

Det som är mest förbluffande med filmen är att det i stort sett bara handlar om två män --- far och son. I och för sig, Hollywood älskar ju fäder-och-söner greppet, så många filmer hamnar i den fållan. Men när någon lider av missbruk dras ju hela familjen in. Ändå får igen av kvinnorna i filmen något vettigt att göra eller säga eller någon rollkaraktär värd namnet att utveckla under handlingens gång. David har en exfru (Nics mamma) och en ny fru och två nya barn (Nics halvsyskon) och de vet alla vad som pågår, ändå blir de bara som statister i detta far-och-son drama. Det är helt osannolikt!

En nackdel med filmen är att man ständigt hoppar i tiden, meningen är förmodligen att vi ska bli sentimentala när karaktärerna minns bättre dagar, men vad som egentligen händer är att man slits ur ögonblicket och distraheras från en briljant skådespelarprestation --- och vad det nu var man kände, plötsligt är det borta. Istället känner man sig bara irriterad.

Den belgiske regissören Felix Van Groeningen har en stil som påminner om Jean-Marc Vallées, se t.ex de kritikerrosade TV-serierna Sharp Objects och Big Little Lies. Skillnaden är att Jean-Marc Vallée verkligen kan lägga in minnen som gör den nutida historien djupare och mer meningsfull, utan att avbryta spänningen och skeendet. Det är också helt klart var gränserna mellan minnen och "nutid" går. För många flashbacks och flashforwards utan någon struktur gör att tittaren tappar greppet var någonstans i narrativet man befinner sig. Och varenda gång som kameran lämnar Timothée Chalamet i Beautiful Boy så dör filmen en smula.

Är detta en ödesbestämd tragedi eller är berättelsen något helt obegripligt, som man inte förstår alls? Har filmen ett påklistrat lyckligt slut?

Man kan säga ja till samtliga av dessa påståenden. Men på många sätt kan man förstå Nic --- han håller sig drog-nykter hos sin mamma i fjorton månader, kommer hem till pappa och får ett återfall efter besöket där. Varför? Han ser förmodligen att han blivit ersatt av nya barn och en ny familj.
Allt är så himla amerikanskt perfekt och idylliskt. Tills sonen Nic från det första äktenskapet dyker upp, det vill säga. Pappa David kan skrika och gorma och ha ambitioner för sonen så mycket han vill. Men David kan inte kontrollera både den perfekta familjen och den perfekta ex-familjen.

Nic gillar droginfluerade, snyggt lidande poeter som Charles Bukowski och Kurt Cobain.
Timothée Chalamet James-Deanar rollen som Nic för allt vad den är värd. Så här söt och tragisk och förvirrad har inte någon rollkaraktär varit sedan James Deans huvudroll i Öster om Eden.

BG

FILM: Nytt på bio i juni - Husdjuren återvänder, X-men final och mycket mera!


Husdjuren är tillbaka!

5 juni

Husdjurens hemliga liv 2 (The Secret Life of Pets 2) - Universal

X-Men: Dark Phoenix - 20th Century Fox

7 juni

Why Are We Creative: The Centipede's Dilemma - Njutafilms


14 juni

Missing Link - Noble Entertainment

Five Feet Apart - Universal Pictures

Men in Black International - Sony Pictures

Hotell Mumbai

A Music Story


19 juni

Booksmart - SF Studios


22 juni

Grudge - Sony Pictures

Child´s Play - Noble Entertainment


28 juni

Blinky Bill - SF Studios

Yesterday - United International Pictures

Annabelle 3 - Warner Bros


30 juni

Where'd You Go, Bernadette - SF Studios


FILM: Nytt på DVD, BD och VOD i juni


Lucas Hedges har huvudrollen i två stora DVD-släpp i juni. Boy Erased (bilden ovan) är baserad på en sann historia (och bästsäljarbok) och Nicole Kidman spelar hans mamma. Ben is back är baserad på ett originalmanus av regissören Peter Hedges och där spelar Julia Roberts Lucas mamma.


3 juni
Second Act - SF Studios

Glass - Walt Disney Pictures

Iron Sky 2: The Coming Race


10 juni

Boy Erased - Universal Pictures

The Favourite - 20th Century Fox

Escape Room - Sony Pictures

White Boy Rick - Sony Pictures

Britt-Marie var här - SF Studios


12 juni

The Bookshop - Lucky Dogs


17 juni 2019

Ben is Back - Noble Entertainment

The Bookshop - Noble Entertainment

Mia et le lion blanc (Mia and the White Lion) - SF Studios

Dogman - NonStop Entertainment

Destroyer - Scanbox Entertainment


24 juni

Pilsner och Penseldrag - Majeng Media

If Beale Street Could Talk - Lucky Dogs

Eld & lågor (Swoon) - Nordisk Film

Welcome Home - Scanbox Entertainment