FILM: Beautiful Boy - Timothée Chalamet lyser i far-och-son drama om missbruk

Regi: Felix Van Groeningen

Titel: Beautiful Boy
Manus: Luke Davies, Felix Van Groeningen
Medverkande: Timothée Chalamet, Steve Carell, Maura Tierney, Amy Ryan, Timothy Hutton, Kaitlyn Dever m.fl.
Land: USA, 2018
Distribution: Scanbox Entertainment
Aktuell: På DVD, BD och VOD

Timothée Chalamet hade en liten roll i TV-serien Homeland. I och med Call Me By Your Name blev han en Oscarsnominerad stjärna över en natt. Och filmmakarna som valt ut honom till Beautiful Boy kunde bara tacka sin lyckliga stjärna att den "okände" skådespelare som de satsat på nått exceptionell stjärnstatus.

I och med Beautiful Boy bevisar Timothée Chalamet återigen att han vet var skåpet ska stå när det gäller emotionellt råa roller och han levererar ännu en skådespelarprestation som hyllas och nomineras till en massa priser.

Filmen Beautiful Boy är baserad på två självbiografier. David Sheffs Beautiful Boy: A Father’s Journey Through His Son’s Addiction och Nic Sheffs Tweak: Growing Up on Methamphetamines.
Faderns biografi handlar om hur det är att ha en missbrukare i familjen, sonens biografi handlar om hur det är att leva med missbruk.

Steve Carell spelar fadern David i filmen och han är bra så länge han är lågmäld --- när det gäller scener där han ska rya och skrika och gå an, så går han in i en Carell-klichée (typ The Office) som inte är övertygande och som spräcker illusionen, och river ner den verklighet som filmen ska försöka förmedla. Timothée Chalamet som sonen Nic är däremot på topp hela filmen igenom --- även när hans rollkaraktär når "rock bottom".

Det som är mest förbluffande med filmen är att det i stort sett bara handlar om två män --- far och son. I och för sig, Hollywood älskar ju fäder-och-söner greppet, så många filmer hamnar i den fållan. Men när någon lider av missbruk dras ju hela familjen in. Ändå får igen av kvinnorna i filmen något vettigt att göra eller säga eller någon rollkaraktär värd namnet att utveckla under handlingens gång. David har en exfru (Nics mamma) och en ny fru och två nya barn (Nics halvsyskon) och de vet alla vad som pågår, ändå blir de bara som statister i detta far-och-son drama. Det är helt osannolikt!

En nackdel med filmen är att man ständigt hoppar i tiden, meningen är förmodligen att vi ska bli sentimentala när karaktärerna minns bättre dagar, men vad som egentligen händer är att man slits ur ögonblicket och distraheras från en briljant skådespelarprestation --- och vad det nu var man kände, plötsligt är det borta. Istället känner man sig bara irriterad.

Den belgiske regissören Felix Van Groeningen har en stil som påminner om Jean-Marc Vallées, se t.ex de kritikerrosade TV-serierna Sharp Objects och Big Little Lies. Skillnaden är att Jean-Marc Vallée verkligen kan lägga in minnen som gör den nutida historien djupare och mer meningsfull, utan att avbryta spänningen och skeendet. Det är också helt klart var gränserna mellan minnen och "nutid" går. För många flashbacks och flashforwards utan någon struktur gör att tittaren tappar greppet var någonstans i narrativet man befinner sig. Och varenda gång som kameran lämnar Timothée Chalamet i Beautiful Boy så dör filmen en smula.

Är detta en ödesbestämd tragedi eller är berättelsen något helt obegripligt, som man inte förstår alls? Har filmen ett påklistrat lyckligt slut?

Man kan säga ja till samtliga av dessa påståenden. Men på många sätt kan man förstå Nic --- han håller sig drog-nykter hos sin mamma i fjorton månader, kommer hem till pappa och får ett återfall efter besöket där. Varför? Han ser förmodligen att han blivit ersatt av nya barn och en ny familj.
Allt är så himla amerikanskt perfekt och idylliskt. Tills sonen Nic från det första äktenskapet dyker upp, det vill säga. Pappa David kan skrika och gorma och ha ambitioner för sonen så mycket han vill. Men David kan inte kontrollera både den perfekta familjen och den perfekta ex-familjen.

Nic gillar droginfluerade, snyggt lidande poeter som Charles Bukowski och Kurt Cobain.
Timothée Chalamet James-Deanar rollen som Nic för allt vad den är värd. Så här söt och tragisk och förvirrad har inte någon rollkaraktär varit sedan James Deans huvudroll i Öster om Eden.

BG