Regi: Danny Boyle
Titel: Yesterday
Manus: Richard Curtis
Medverkande: Himesh Patel, Lily James, Ed Sheeran, Kate McKinnon m.fl.
Land: Storbritannien, 2019
Distribution: Universal Pictures
Imagine there's no Beatles, it’s not easy even if you try ... Trallala!
Tänk dig att alla i The Beatles bara fick helt vanliga liv! Deras låtar finns inte i vår värld!
Yesterday, Blackbird, Sgt Pepper, Imagine, James Bond temat Live and Let Die, fredssången War is Over ... Inget av detta finns! Imagine-tornet på Island, Yoko Onos önskelappar på Wanås i Skåne, filmen Life of Brian med Monty Python (som George Harrison finansierade med sina Beatles-pengar ...) inget av detta finns. Inte heller finns en massa covers på Beatles sånger. Bananarama gör aldrig comeback med Help! som ger massor av pengar till Comic Relief. Inget band heter Ringo Deathstarr. Pepperland spelar inte för utsålda hus. Det finns inget kul öppningsskämt i Sister Act (apostlarna heter John, Paul, George och Ringo ...). Och vad har Elton John för efternamn?
Inget Live Aid och inga Pet Sounds ...
Det blir aldrig någon Concert for Bangladesh som i sin tur inspirerar till Live Aid ... så det blir inget Live Aid, och hur blir då slutet på Bohemian Rhapsody? Hur går det med comeback-succén för Queen? Utan Beatles, vad ska Rolling Stones göra revolt mot, och hur ska man välja mellan Stones och Beatles när det inte finns något val? Och vem triggar Beach Boys till att göra den bästa plattan någonsin (Pet Sounds) när inte Beatles finns som sporrande konkurrent att tävla mot?
Det blir aldrig en första brit-pop-invasion av Amerika. Vilket i sin tur banade väg för den andra vågen ... så inget Spice Girls eller Oasis eller Blur heller. Hela Cool Britannia och denna brit-pop-våg byggde på den glada 1960-tals musiken (som det tidiga Beatles stod för).
Det blir inget Shanghai Surprise heller, med Madonna och Sean Penn. En filmatisering som gav tabliodpressen massor av material. Utan den uppslitande skilsmässan mellan Paul McCartney och Heather, och utan John och Yoko i rampljuset ... Vad har skvallerpressen egentligen skrivit om under de senaste decennierna? Även modescenen och det politiska landskapet måste ju vara helt förändrat ... Och finns Monty Python över huvud taget, när inte Beatles-filmen Help! finns som knasig inspirationskälla?
En värld utan Monty Python filmer och ABBA!
Vad fick Richard Grant för karriär utan Withnail & I? Inget Beatles, inget Withnail & I - det är ju självklart! Beatles har verkligen betytt mycket för brittisk filmhistoria!
Vad sjunger man för sång på puben i Ken Loach filmen Riff Raff när inte With a Little Help from My Friends finns? Och utan den låten faller sedan hela resten av handlingen ... (Riff Raffs Richard Carlyle har förresten en liten roll även i Yesterday ...)
Det är lättare att avstå från allt som har med Richard Curtis att göra än att avstå från allt som har med Beatles att göra.
Så mycket som finns idag bygger på att Beatles en gång fanns. Inget Beatles, inget Hep Stars och sedan inget ABBA! och därmed kan inte Richard Curtis ha gjort Mamma Mia Here We Go Again! förra året ...
Tanken svindlar.
Och utan ABBA inget svenskt musikunder ...
Fyra bugg utan Coca-Cola, kaffe utan cigaretter
Yesterday är en väldigt underlig film. Coca-Cola och cigaretter och Harry Potter finns inte heller, och allt på grund av ett världsomspännande strömavbrott som huvudpersonen Jack Malik missade, för han blev påkörd av en buss och fick ett slag i huvudet. Inte speciellt roligt. Eller troligt.
Även om digitala saker försvinner, borde analoga saker finnas kvar. Som till exempel band-T-shirts, böcker, gamla LP-skivor, tidningar, klippalbum, VHS-kassetter, 16 mm filmer och läskburkar. Och cigarettpaket och askkoppar.
Logik är inte denna films styrka.
Inte heller romantik eller komik.
"Romanic comedy" ska enligt varudeklarationen vara rolig och romantisk (åtminstone det ena borde man kunna kräva av en romcom), men oftast är den varken det ena eller det andra. Genren är som en "male fantasy factory" proppfull av filmer där loosers eller vanliga, alldagliga killar och "bad boys" räddas av (eller i alla fall blir ihop med) fantastiska, vackra, smarta, snygga och framgångsrika tjejer som ser ut som Julia Roberts, Charlize Theron, Anne Hathaway, Lily James eller prinsessan Jasmine.
Lily James som en idealiserad bästa vän
Att ha en bästa vän som ser ut som Lily James och som dessutom är hemligt förälskad i en, är det mest långsökta i hela filmen.
Lily James är lika snygg hela tiden, hela filmen igenom, välsminkad även när hon blir väckt mitt i natten, och hon har aldrig en dålig hårdag. Inte ens när hon klagar på sitt lockiga, ostyriga hår.
Hamish Patell som spelar Jack gör intrycket av en charmig, vanlig kille (han känd bland annat från EastEnders). Men gång på gång tänker man på att han inte har någon karisma.
Man behöver inte vara supersnygg för att bli stjärna men man måste ha karisma --- och kunna showa, och ha DET.
Köttklänning och avbrutna stativ och glittriga glasögon
Vad vore Lady Gaga utan sin köttklänning, Elton John utan sina vansinniga kostymer, Freddy Mercury utan sitt avbrutna mikrofonstativ, Beatles utan sitt långa hår och falsett-oooh ... och stämsång. Beatles hade lärt sig "show machen" i Hamburg och det hade de hade de nytta av hela sin karriär.
Om det bara gällde att ha bra låtar skulle vem som helst från Idol kunna sjunga covers och bli en stjärna.
Det funkar inte så.
Yesterday är lång, långsam, långsökt och långtråkig.
Inte ens musiken är så bra som den skulle kunna vara. Den tar aldrig fart.
Björn och Benny hade i alla fall kontroll över ABBA-musiken i Mamma Mia Here We Go Again!
Man tar heller aldrig upp att kanske inte all Beatles musik var lika bra och alla låtar eller alla texter kanske inte skulle fungera lika bra idag.
Var inte Trio Med Bumba bättre än The Beatles?
Back in the USSR var rolig eftersom den drev med Beach Boys California Girls. Idag är låten inte rolig. Andra saker av Beatles platsar sämre i post-#metoo klimatet. Psykadelika och droger är inte lika trendigt. Inte heller indisk-influerade tongångar och religiösa gurus. Kulturell expropriering är inte politiskt korrekt.
Vad blir det för skillnad när en vit brittisk kille inspireras av det mystiska, exotifierade Indien och spelar sitar, mot en modern brittisk kille som Jack, som har förfäder som är från Indien? Det hade varit kul att ta upp, men filmen missar det totalt.
Om man inte visste att Beatles var bra --- skulle man då tycka att deras musik var bra?
Det fanns faktiskt svenska kritiker som när The Beatles var nya på musikscenen på fullt allvar tyckte att Trio Med Bumba var mycket bättre än The Beatles. Lill-Babs var också större än The Beatles.
Är ljudexperimenten på Sgt Pepper plattan egentligen så fantastiska idag när alla ljud finns i datorn? Ingen behöver klippa ihop ljudremsor till Being for the Benefit of Mr. Kite!
Mycket Eleanor Rigby och Google
I filmen ägnar Jack Malik sin mesta tid åt att försöka komma ihåg texten till Eleanor Rigby --- det är ett running-gag i filmen som inte alls är roligt. Och han kommer aldrig fram till den bästa raden, som handlar om att ha sitt ansikte i en burk vid dörren. "Putting on a brave face" har kanske aldrig beskrivits på ett mer träffande sätt.
Det är heller inte speciellt intressant, varken visuellt eller handlingsmässigt, att titta på någon som sitter och googlar en massa saker som plötsligt inte finns längre. Det är liksom samma tråkiga skämt om och om igen.
Ed Sheeran har en biroll som sig själv, som inte alls utnyttjas optimalt, liksom konceptet att Beatles sånger ska vara nya --- och nya i vår tid! Kate McKinnon spelar över. De flesta birollerna är en besvikelse och man får inte mycket av det obligatoriska knasiga kompisgänget och de gör inte mycket i själva filmen.
Ingen poplåt som klagar på för höga skatter ...
Jack Malik har ambitionen att skriva ner alla Beatles sånger, men man ser honom aldrig göra något annat än de allra största hitsen, det hade varit roligare att se honom sjunga George Harrisons Taxman och noterat hur det gått hem i post-Brexit-Storbritannien.
En poplåt som klagar på för höga skatter!
Musiken i filmen Yesterday är förvånansvärt tam. Det är inte de bästa covers som gjorts. Och ett står klart: Utan George Martin hade The Beatles inte låtit lika bra.
Dessutom: en värld utan Beatles gjordes bättre i Goodnight Sweetheart. I en serie om tidsresor kan allt hända. Och det är mycket mera spännande (och fantasy-sci-fi-trovärdigt) än att någon slår i huvudet under ett strömavbrott.
Varför skulle Beatles existens bakåt i tiden försvinna bara för att Jack slår i huvudet och det blir strömavbrott?
När det gäller romcom konceptet så hjälper det inte att tapetsera över sprickorna med gammal Beatles musik. Sommarens romcom är redan här, och det svänger mycket mera om Will Smith & co i Aladdin!
BG
Imagine there's no Beatles, it’s not easy even if you try ... Trallala!
Yesterday, Blackbird, Sgt Pepper, Imagine, James Bond temat Live and Let Die, fredssången War is Over ... Inget av detta finns! Imagine-tornet på Island, Yoko Onos önskelappar på Wanås i Skåne, filmen Life of Brian med Monty Python (som George Harrison finansierade med sina Beatles-pengar ...) inget av detta finns. Inte heller finns en massa covers på Beatles sånger. Bananarama gör aldrig comeback med Help! som ger massor av pengar till Comic Relief. Inget band heter Ringo Deathstarr. Pepperland spelar inte för utsålda hus. Det finns inget kul öppningsskämt i Sister Act (apostlarna heter John, Paul, George och Ringo ...). Och vad har Elton John för efternamn?
Inget Live Aid och inga Pet Sounds ...
Det blir aldrig någon Concert for Bangladesh som i sin tur inspirerar till Live Aid ... så det blir inget Live Aid, och hur blir då slutet på Bohemian Rhapsody? Hur går det med comeback-succén för Queen? Utan Beatles, vad ska Rolling Stones göra revolt mot, och hur ska man välja mellan Stones och Beatles när det inte finns något val? Och vem triggar Beach Boys till att göra den bästa plattan någonsin (Pet Sounds) när inte Beatles finns som sporrande konkurrent att tävla mot?
Det blir aldrig en första brit-pop-invasion av Amerika. Vilket i sin tur banade väg för den andra vågen ... så inget Spice Girls eller Oasis eller Blur heller. Hela Cool Britannia och denna brit-pop-våg byggde på den glada 1960-tals musiken (som det tidiga Beatles stod för).
Det blir inget Shanghai Surprise heller, med Madonna och Sean Penn. En filmatisering som gav tabliodpressen massor av material. Utan den uppslitande skilsmässan mellan Paul McCartney och Heather, och utan John och Yoko i rampljuset ... Vad har skvallerpressen egentligen skrivit om under de senaste decennierna? Även modescenen och det politiska landskapet måste ju vara helt förändrat ... Och finns Monty Python över huvud taget, när inte Beatles-filmen Help! finns som knasig inspirationskälla?
En värld utan Monty Python filmer och ABBA!
Vad fick Richard Grant för karriär utan Withnail & I? Inget Beatles, inget Withnail & I - det är ju självklart! Beatles har verkligen betytt mycket för brittisk filmhistoria!
Vad sjunger man för sång på puben i Ken Loach filmen Riff Raff när inte With a Little Help from My Friends finns? Och utan den låten faller sedan hela resten av handlingen ... (Riff Raffs Richard Carlyle har förresten en liten roll även i Yesterday ...)
Det är lättare att avstå från allt som har med Richard Curtis att göra än att avstå från allt som har med Beatles att göra.
Så mycket som finns idag bygger på att Beatles en gång fanns. Inget Beatles, inget Hep Stars och sedan inget ABBA! och därmed kan inte Richard Curtis ha gjort Mamma Mia Here We Go Again! förra året ...
Tanken svindlar.
Och utan ABBA inget svenskt musikunder ...
Fyra bugg utan Coca-Cola, kaffe utan cigaretter
Yesterday är en väldigt underlig film. Coca-Cola och cigaretter och Harry Potter finns inte heller, och allt på grund av ett världsomspännande strömavbrott som huvudpersonen Jack Malik missade, för han blev påkörd av en buss och fick ett slag i huvudet. Inte speciellt roligt. Eller troligt.
Även om digitala saker försvinner, borde analoga saker finnas kvar. Som till exempel band-T-shirts, böcker, gamla LP-skivor, tidningar, klippalbum, VHS-kassetter, 16 mm filmer och läskburkar. Och cigarettpaket och askkoppar.
Logik är inte denna films styrka.
Inte heller romantik eller komik.
"Romanic comedy" ska enligt varudeklarationen vara rolig och romantisk (åtminstone det ena borde man kunna kräva av en romcom), men oftast är den varken det ena eller det andra. Genren är som en "male fantasy factory" proppfull av filmer där loosers eller vanliga, alldagliga killar och "bad boys" räddas av (eller i alla fall blir ihop med) fantastiska, vackra, smarta, snygga och framgångsrika tjejer som ser ut som Julia Roberts, Charlize Theron, Anne Hathaway, Lily James eller prinsessan Jasmine.
Lily James som en idealiserad bästa vän
Att ha en bästa vän som ser ut som Lily James och som dessutom är hemligt förälskad i en, är det mest långsökta i hela filmen.
Lily James är lika snygg hela tiden, hela filmen igenom, välsminkad även när hon blir väckt mitt i natten, och hon har aldrig en dålig hårdag. Inte ens när hon klagar på sitt lockiga, ostyriga hår.
Hamish Patell som spelar Jack gör intrycket av en charmig, vanlig kille (han känd bland annat från EastEnders). Men gång på gång tänker man på att han inte har någon karisma.
Man behöver inte vara supersnygg för att bli stjärna men man måste ha karisma --- och kunna showa, och ha DET.
Köttklänning och avbrutna stativ och glittriga glasögon
Vad vore Lady Gaga utan sin köttklänning, Elton John utan sina vansinniga kostymer, Freddy Mercury utan sitt avbrutna mikrofonstativ, Beatles utan sitt långa hår och falsett-oooh ... och stämsång. Beatles hade lärt sig "show machen" i Hamburg och det hade de hade de nytta av hela sin karriär.
Om det bara gällde att ha bra låtar skulle vem som helst från Idol kunna sjunga covers och bli en stjärna.
Det funkar inte så.
Yesterday är lång, långsam, långsökt och långtråkig.
Inte ens musiken är så bra som den skulle kunna vara. Den tar aldrig fart.
Björn och Benny hade i alla fall kontroll över ABBA-musiken i Mamma Mia Here We Go Again!
Man tar heller aldrig upp att kanske inte all Beatles musik var lika bra och alla låtar eller alla texter kanske inte skulle fungera lika bra idag.
Var inte Trio Med Bumba bättre än The Beatles?
Back in the USSR var rolig eftersom den drev med Beach Boys California Girls. Idag är låten inte rolig. Andra saker av Beatles platsar sämre i post-#metoo klimatet. Psykadelika och droger är inte lika trendigt. Inte heller indisk-influerade tongångar och religiösa gurus. Kulturell expropriering är inte politiskt korrekt.
Vad blir det för skillnad när en vit brittisk kille inspireras av det mystiska, exotifierade Indien och spelar sitar, mot en modern brittisk kille som Jack, som har förfäder som är från Indien? Det hade varit kul att ta upp, men filmen missar det totalt.
Om man inte visste att Beatles var bra --- skulle man då tycka att deras musik var bra?
Det fanns faktiskt svenska kritiker som när The Beatles var nya på musikscenen på fullt allvar tyckte att Trio Med Bumba var mycket bättre än The Beatles. Lill-Babs var också större än The Beatles.
Är ljudexperimenten på Sgt Pepper plattan egentligen så fantastiska idag när alla ljud finns i datorn? Ingen behöver klippa ihop ljudremsor till Being for the Benefit of Mr. Kite!
Mycket Eleanor Rigby och Google
I filmen ägnar Jack Malik sin mesta tid åt att försöka komma ihåg texten till Eleanor Rigby --- det är ett running-gag i filmen som inte alls är roligt. Och han kommer aldrig fram till den bästa raden, som handlar om att ha sitt ansikte i en burk vid dörren. "Putting on a brave face" har kanske aldrig beskrivits på ett mer träffande sätt.
Det är heller inte speciellt intressant, varken visuellt eller handlingsmässigt, att titta på någon som sitter och googlar en massa saker som plötsligt inte finns längre. Det är liksom samma tråkiga skämt om och om igen.
Ed Sheeran har en biroll som sig själv, som inte alls utnyttjas optimalt, liksom konceptet att Beatles sånger ska vara nya --- och nya i vår tid! Kate McKinnon spelar över. De flesta birollerna är en besvikelse och man får inte mycket av det obligatoriska knasiga kompisgänget och de gör inte mycket i själva filmen.
Ingen poplåt som klagar på för höga skatter ...
Jack Malik har ambitionen att skriva ner alla Beatles sånger, men man ser honom aldrig göra något annat än de allra största hitsen, det hade varit roligare att se honom sjunga George Harrisons Taxman och noterat hur det gått hem i post-Brexit-Storbritannien.
En poplåt som klagar på för höga skatter!
Musiken i filmen Yesterday är förvånansvärt tam. Det är inte de bästa covers som gjorts. Och ett står klart: Utan George Martin hade The Beatles inte låtit lika bra.
Dessutom: en värld utan Beatles gjordes bättre i Goodnight Sweetheart. I en serie om tidsresor kan allt hända. Och det är mycket mera spännande (och fantasy-sci-fi-trovärdigt) än att någon slår i huvudet under ett strömavbrott.
Varför skulle Beatles existens bakåt i tiden försvinna bara för att Jack slår i huvudet och det blir strömavbrott?
När det gäller romcom konceptet så hjälper det inte att tapetsera över sprickorna med gammal Beatles musik. Sommarens romcom är redan här, och det svänger mycket mera om Will Smith & co i Aladdin!
BG
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.