Titel: Kung Lear
Originalmanus: William Shakespeare
Regi: Pontus Stenshäll
Scen: Göteborgs Stadsteater
Scenografi: Richard Andersson
Ljus: Max Mitle
Medverkande: Bortas Josefine Andersson, Alexandra Nordberg, Lasse Beischer, Lasse Carlsson, Per-Anders Ericson, Ashkan Ghods, Johan Karlberg, Michalis Koutsogiannakis m.fl.
Scen: Göteborgs Stadsteater
Det börjar lovande med att ett litet cirkussällskap på tre personer uppträder framför Stadsteatern. Det jongleras och äts eld och någon går på styltor. Det är coolt, det är kul, det är avslappnat och inbjudande. Kung Lear som cirkus, gå all-in med den idén! Låt Cornelia ha Pierrot-sminkning och åka till himmelen på månen som hänger på scenen! Pierrot skämdes trots allt för sina syskon (därför har han rödsminkade öron) och Cornelia i Kung Lear skäms för sina äldre systrar.
Om du aldrig hört talas om Kung Lear, så är historien ungefär som Game of Thrones. Alla vill ha kronan, alla vill ha tronen, ingen vill dela med sig, folk ingår pakter, folk bryter sina löften, folk är otrogna, alla ljuger, alla är beredda på att döda alla andra och släkten är absolut värst. Det spelar inte någon roll om du har brödrar eller systrar --- de är i alla fall ute efter att döda dig!
När Shakespeare gör tragedi gör han det ordentligt. Kung Lear slutar med att det ligger döda skådespelare över hela scengolvet, alla som ligger där har blivit mördade eller har begått självmord. Alla de tre systrarna är döda och av de två bröderna har "den gode brodern" dödat "den onde brodern" (eller tekniskt sett: "den onde halvbrodern"). Men den gode brodern vinner ju inte för att han är god utan för att han hugger ihjäl den andre först. Det viktigaste är alltså inte att vara snäll och göra gott, utan att vara en jäkel på att fäktas! Det där är alltså precis som i Game of Thrones --- hugg först, om du vill överleva! --- förutom att den överlevande gode brodern av någon anledning spelas av en långhårig flicka som talar olika typer av skandinaviska med mycket ljus röst och den onde brodern som dör försöker hela tiden imitera Ulf Lundell eller Michael Rickfors och sjunga konstiga schlagers hela pjäsen igenom.
Musiken i den här versionen av Kung Lear är ganska underlig, både anakronistisk och ofrivilligt spretig --- ska det vara medeltid eller renässans eller 1980-tal eller nutid? Kyrkomusik typ Bach, Nina Simone, moderna schlagers, halvgamla mossiga ballader ... Det är som om man inte kunnat bestämma sig för någonting.
Samma sak med kläderna och frisyrerna. Det blir inte direkt någon greatest-hits-samling av urvalet. Det blir inte heller snyggt eller coolt eller välljudande.
Ja, det är meningen att den här versionen av Kung Lear ska vara rolig, och locka en yngre publik, och det är inget fel i att ha med "comic relief" i tragiska historier. Det fanns gott om comic releif i Avengers: Infinty War, som slutar tragiskt med att hälften av alla människor och superhjältar dör, och det finns också gott om kul one-liners i Game of Thrones. Det roliga förtar inte spänningen, det kan vara tragiskt och storslaget i alla fall.
Men så är det inte här i den här uppsättningen av Kung Lear. Det blir aldrig kul. Det blir aldrig tragiskt. Och värst av allt: Det blir aldrig spännande!
Man väntar länge, länge på att få veta hur det ska gå, och så improviserar den där narren i evigheter. Han tycks tro att det här bara är hans gig som ståuppkomiker, och att det är fritt fram att förstöra för alla andra skådespelare på scenen, som harvar på med sina tragiska repliker. Så många alienationstekniker och anakronismer används när narren är igång, fler än i ett studentspex, att man totalt tappar intresset för pjäsen.
Stadsteatern som är så "fin" häcklas (grundades inte Stadsteatern för att ge billig teater till folket? den är väl inte speciellt fin?) och tanterna i publiken häcklas och hade det varit som på Shakespeares tid hade publiken häcklat tillbaka ... Fast tanterna bakom mig säger i alla fall högt och tydligt att "den här pjäsen är skit" (och mycket starkare ord om skådespelaren som spelar narren!) fast det låtsas inte narren därframme höra. Det där är det roligaste på hela kvällen!
Man ser inte röken av eldslukaren! Eller jonglören! Eller han på styltor. Man hade ju så sett fram emot en cirkus-Kung-Lear. Med roliga clowner och allt!
I Kung Lear ska det också finnas en vacker vänskapshistoria, i den mån en kung kan vara vän med en anställd, men här är den vänskapshistorien helt borta. Man får intrycket av att narren skiter totalt i kungen, och att han tycker att det är onödigt att det finns någon mer på scenen. Kungen står mest och väntar och ser vilsen ut, narren drar en Martin Beck imitation en gång till, och säger sedan att hans osynliga häst blivit skinn.
Ja, pjäsen har i alla fall inte mycket kött på benen.
Sorgligt att försöket att göra något roligt blir ett så ledsamt magplask.
Kung Lear i Påklädaren, spelad av Sven Wolter på Stadsteatern i Göteborg, var mycket roligare och mer rörande och mer tragisk. Och där såg man inte ens Kung Lear, för han var off-stage hela tiden.
Men historien är densamma: den store skådespelaren är kung, påklädaren är hans narr, som tror att han är hans vän --- tills han blir grymt sviken.
Teater är egentligen något man gör tillsammans. Som ett fotbollslag jobbar man mot mål, men när en enda person dribblar iväg och alla de andra inte hörs upp på läktarna, och inte syns i dimman, då dör matchen.
Man väntar sig cirkus à la Game of Thrones och man får gammal stå-upp à la vissen buskis. Man är besviken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.