Amy Adams och Patricia Clarkson i Sharp Objects.
Manus: Marti Noxon m.fl. baserat på Gillian Flynns roman
Medverkande: Amy Adams, Patricia Clarkson, Chris Messina, Eliza Scanlen, Matt Craven, Henry Czerny, Taylor John Smith, Madison Davenport, Miguel Sandoval, Will Chase, Jackson Hurst,Sophia Lillis, Lulu Wilson, Elizabeth Perkins m.fl.
Land: USA, 2018
Medverkande: Amy Adams, Patricia Clarkson, Chris Messina, Eliza Scanlen, Matt Craven, Henry Czerny, Taylor John Smith, Madison Davenport, Miguel Sandoval, Will Chase, Jackson Hurst,Sophia Lillis, Lulu Wilson, Elizabeth Perkins m.fl.
Land: USA, 2018
Aktuell: på DVD, BD och VOD
Sharp Objects har klara likheter med Big Little Lies - småstad, skvaller och samhällsstrukturer granskas, stora filmstjärnor har huvudrollerna, HBO är inblandat och Jean-Marc Vallée regisserar.
Men ... Big Little Lies är ofta en mycket rolig serie och alla karaktärer är i grund och botten sympatiska och trevliga, eller de har i alla fall några sympatiska drag. Sharp Objects är den raka motsatsen --- här är det nattsvart, här ska man inte ha roligt, och alla människor är i grund och botten osympatiska och ruttna. Och familjen är så klart genomrutten. Lars Norén, move over, Gillian Flynn is coming to town!
Båda HBO-serierna är baserade på kända böcker. Big Little Lies är än bästsäljare av Lianne Moriarty (originalet utspelar sig i Australien). Sharp Objects är den första romanen av Gillian Flynn. Och när Gone Girl gick bra (både som roman och som film) blev folk intresserade av om det gick att göra något med debutboken, som inte gått så bra. Resultatet blev en TV-serie med Amy Adams i huvudrollen och den utmärkta Patricia Clarkson spelar hennes mamma i serien.
Är man en fan av spännande deckare med en massa misstänkta att välja bland ... så är förmodligen inte Sharp Objects rätt kopp te.
Det finns i stort sett bara två misstänkta att välja mellan, båda två i samma familj, och eftersom alla ledtrådar pekar mot en av dem, så är det självklart den andra som är skyldig.
Big Little Lies har däremot ett väldigt bra deckarpussel med en massa mysterier, och man kan inte klura ut hela lösningen förrän boken är i stort sett slut! (Eller TV-serien). Det finns en massa "red herrings" inte bara gällande vem som "gjorde det" utan även vem offret är. Det är så stiligt gjort.
Amy Adams i Sharp Objects är en av de snyggaste alkoholisterna i film-och-TV-historien. I klass med Emily Blunt i Kvinnan på tåget och Paul Newman i Katt på hett plåttak. Folk på dekis i Amerika är tydligen fortfarande smala, vältränade och har fin hy.
Hur är Jean-Marc Vallées regi? Han gör onekligen snygga TV-serier, och han är en mästare på att filma minnen och känslor och tankar och flashbacks utan att förlora fokus på nuet. Men Sharp Objects är inte lika klockren som Big Little Lies. Förmodligen beror detta på produktionen. Jean-Marc Vallée blev allmänt älskad och sönderkramad av alla på Big Little Lies --- men när det gäller Sharp Objects lade alla sig i hans arbete. Showrunnern Marti Noxton, Gillian Flynn, Jessica Rhoades, Amy Adams ... Jean-Marc Vallée är som bäst när han jobbar med bilder och stämningar och han kan säga så mycket utan en massa ord, men här har man klämt in så mycket text som man bara kan, och som tittare får man sällan vila i bilderna.
Att berätta i bilder är en konst i sig och det är just detta som film --- och även TV --- gör, när den är som bäst.
Musiken är intressant, vanligtvis känner man igen en TV-serie på musiken, här finns samma sång med i inledningen till varje avsnitt ... men i olika versioner. Sången Dance and Angela av Franz Waxman är ursprungligen från filmen A Place in the Sun (1951).
All musik i hela serien är "naturlig", det vill säga den finns i själva scenerna och är musik som karaktärerna i serien lyssnar på.
För ovanlighetens skull finns Led Zeppelin med på soundtracket. Det brukar inte vara lätt att få rättigheterna till deras musik, men i det här fallet gillade bandet hur TV-serien använde musiken, och vilken roll som olika låtar spelar i en individs utveckling, och de gav grönt ljus för serien att använda deras låtar.
Man skulle inte ha kunnat ersätta Led Zeppelin spåren med någon annan musik. Då hade det blivit en annan historia.
Sharp Objects har klara likheter med Big Little Lies - småstad, skvaller och samhällsstrukturer granskas, stora filmstjärnor har huvudrollerna, HBO är inblandat och Jean-Marc Vallée regisserar.
Men ... Big Little Lies är ofta en mycket rolig serie och alla karaktärer är i grund och botten sympatiska och trevliga, eller de har i alla fall några sympatiska drag. Sharp Objects är den raka motsatsen --- här är det nattsvart, här ska man inte ha roligt, och alla människor är i grund och botten osympatiska och ruttna. Och familjen är så klart genomrutten. Lars Norén, move over, Gillian Flynn is coming to town!
Båda HBO-serierna är baserade på kända böcker. Big Little Lies är än bästsäljare av Lianne Moriarty (originalet utspelar sig i Australien). Sharp Objects är den första romanen av Gillian Flynn. Och när Gone Girl gick bra (både som roman och som film) blev folk intresserade av om det gick att göra något med debutboken, som inte gått så bra. Resultatet blev en TV-serie med Amy Adams i huvudrollen och den utmärkta Patricia Clarkson spelar hennes mamma i serien.
Är man en fan av spännande deckare med en massa misstänkta att välja bland ... så är förmodligen inte Sharp Objects rätt kopp te.
Det finns i stort sett bara två misstänkta att välja mellan, båda två i samma familj, och eftersom alla ledtrådar pekar mot en av dem, så är det självklart den andra som är skyldig.
Big Little Lies har däremot ett väldigt bra deckarpussel med en massa mysterier, och man kan inte klura ut hela lösningen förrän boken är i stort sett slut! (Eller TV-serien). Det finns en massa "red herrings" inte bara gällande vem som "gjorde det" utan även vem offret är. Det är så stiligt gjort.
Amy Adams i Sharp Objects är en av de snyggaste alkoholisterna i film-och-TV-historien. I klass med Emily Blunt i Kvinnan på tåget och Paul Newman i Katt på hett plåttak. Folk på dekis i Amerika är tydligen fortfarande smala, vältränade och har fin hy.
Hur är Jean-Marc Vallées regi? Han gör onekligen snygga TV-serier, och han är en mästare på att filma minnen och känslor och tankar och flashbacks utan att förlora fokus på nuet. Men Sharp Objects är inte lika klockren som Big Little Lies. Förmodligen beror detta på produktionen. Jean-Marc Vallée blev allmänt älskad och sönderkramad av alla på Big Little Lies --- men när det gäller Sharp Objects lade alla sig i hans arbete. Showrunnern Marti Noxton, Gillian Flynn, Jessica Rhoades, Amy Adams ... Jean-Marc Vallée är som bäst när han jobbar med bilder och stämningar och han kan säga så mycket utan en massa ord, men här har man klämt in så mycket text som man bara kan, och som tittare får man sällan vila i bilderna.
Att berätta i bilder är en konst i sig och det är just detta som film --- och även TV --- gör, när den är som bäst.
Musiken är intressant, vanligtvis känner man igen en TV-serie på musiken, här finns samma sång med i inledningen till varje avsnitt ... men i olika versioner. Sången Dance and Angela av Franz Waxman är ursprungligen från filmen A Place in the Sun (1951).
All musik i hela serien är "naturlig", det vill säga den finns i själva scenerna och är musik som karaktärerna i serien lyssnar på.
För ovanlighetens skull finns Led Zeppelin med på soundtracket. Det brukar inte vara lätt att få rättigheterna till deras musik, men i det här fallet gillade bandet hur TV-serien använde musiken, och vilken roll som olika låtar spelar i en individs utveckling, och de gav grönt ljus för serien att använda deras låtar.
Man skulle inte ha kunnat ersätta Led Zeppelin spåren med någon annan musik. Då hade det blivit en annan historia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.