Johnny Cash - ett liv

Musiken, motellrummen, drogerna och döden

Johnny Cash som pocket Robert Hillburn
Johnny Cash: ett liv
Översättning: Manne Svensson
Norstedts

Det är konstigt att det finns så många musikbiografier som är så likadana. Av gubbar, om gubbar. Men det gäller ju även andra biografier. En Johnny Cash biografi är tjockare än en Conan Doyle biografi, Winston Churchill biografi och Stephen Hawking biografi tillsammans. Vi pratar alltså om en läkare som blev adlad för sina insatser både som läkare och skribent under boer kriget (och som dessutom uppfann Sherlock Holmes), en man som upplevde två världskrig och skrev historia, och hela kosmos uppkomst kombinerat med en rörande överlevnadshistoria. Kärlek, krig, sjukdomar, dramatik… allt får man uppleva.

Johnny Cash biografin handlar en hel del om att ta droger och att slå sönder hotellrum eller motellrum, missa spelningar, förolämpa sin publik, göra comeback och sedan trilla ner i pillerträsket eller herointräsket igen. Men musiker har inte så spännande liv. En hel del är bara att resa runt och bo på motell och hotell, och i detta fall, ta droger. Ganska enahanda och långtråkigt. Idéerna, låtarna, marknadsföringen kommer ofta från andra håll.

Ändå blir det många tjocka biografier om musikgubbar skrivna av andra musikgubbar. Ofta klubben för inbördes beundran när en gubbe ska skriva om en annan gubbe och hur mycket han beundrar honom --- men här skiljer sig Johnny Cash biografin från mängden. Robert Hillburn försöker inte göra Cash bättre smartare mer kreativ än vad han är, han försöker inte göra Cash till nationalhelgon i USA. Han vill ge en hel bild av en musiker som omgivningen trodde skulle dö av drogmissbruk redan i 30-års åldern, men som mot alla odds hängde kvar över 30-år till. Det finns många skildringar om hur Grant och June letar igenom Cashs motellrum för att hitta droger --- han blir bättre och bättre på att gömma dem, men de blir också bättre och bättre på att leta. Sedan spolas fynden ner i toaletten av June, och Cash får ett utbrott. Det är samma visa varenda gång, vid varenda övernattning.

Inledningen av boken är intressantast, som handlar om en fattig uppväxt på landet, familjen jobbade med bomullsplockning. Bra bakgrund för country sångerna, men det verkar desto mer känslokallt att inte bry sig om sin publik, när han väl fått en, för många country älskare kommer från mycket enkla och fattiga förhållanden, och ska de dessutom snuvas på valuta på biljetten … inte snyggt.

Robert Hillburn tar upp tragiska händelser i barndomen, som att Johnnys hund blev skjuten, att hans äldre bror sågade upp sin mage i en olyckshändelse och dog när han var 14, och att Johnnys sexdebut i tonåren skedde med en utvecklingsstörd flicka i månskenet och fem killar till var närvarande och hade sex med henne. Johnny mådde själv illa av upplevelsen.

Skildringen av tiden i flygvapnet är också intressant, här får vi möta ett efterkrigstidens Europa, folket svälter och så kommer en massa välmående amerikaner dit.
Många gick med i flygvapnet bara för att se utlandet --- inte kan väl flygvapnet och armén operera på samma sätt idag? ”Sign up and go abroad ---see Irak!”

Johnny Cash har en flickvän därhemma, vilket inte hindrar honom från att ta för sig i Europa, samtidigt som han kräver att flickvännen ska vara trogen och han skäller ut henne brevledes när han får höra att hon tagit en drink på nyårsafton. En sån slarvig tjej som inte kan uppföra sig vill han minsann inte gifta sig med när han kommer hem! Hon gör avbön i nästa brev.

De gifter sig, får fyra döttrar, och skiljer sig när Johnny Cash träffar June Carter. Cash hade inte tänkt skilja sig --- det var för dyrt tyckte han … men när skilsmässan väl gått igenom trodde fyra andra kvinnor, som inte var June, att han skilt sig för att gifta sig med någon av dem.
June hade två döttrar från två tidigare äktenskap, tillsammans med Johnny fick hon en son. Hon skrev också hans hitlåt Ring of Fire, som även hennes syster Anita först sjöng in (Cash tyckte att Anita sjöng låten bättre än han) och många andra kända låtar --- hon var uppväxt med musiken och hade länge turnerat med sin familj, The Carter Family, där hon ansågs vara mindre söt och mindre bra på att sjunga än sina systrar. Men June var den som var rolig och kunde ”ta folk”. Cash hade inte den gåvan och han beundrade June väldigt mycket för hur bra hon kunde prata med allt möjligt folk --- och hennes förmåga att underhålla fansen som kom fram till dem.

Cashs drogmissbruk gick i arv till sonen. I tjugoårsåldern var pappas pojke redan inne på avgiftning.
Alla Johnny Cashs barn har samarbetat för att få till biografin, journalisten Robert Hillburn har dessutom träffat och intervjuat både June Carter och Johnny Cash och många andra musikkändisar medan de levde. Alla Cash barnen var positiva till en osminkad biografi som tar upp många negativa sidor av Cash.

Äldsta dottern Rosanne Cash har berömt biografin som det bästa och sannaste som skrivits om hennes pappa. Själv tog det 29 år för henne att förlåta Johnny för vad han gjorde mot sin fru och sina döttrar. Jämfört med sina egna barn verkar det faktiskt som om Johnny Cash hade en lycklig och trygg barndom.

Många country artister har djupt tragiska liv, och flera av dem figurerar som “supporting cast” i boken, som Junes bästa väninna, en känd countryartist, som dog i trettio-års åldern i en flygplansolycka. June gick inte på begravningen för hon satt barnvakt till väninnans små barn. På sin ålders höst satt Cash i rullstol, var beroende av droger och mediciner (vilket han i och för sig varit större delen av livet), var deprimerad och tänkte på alla döda vänner, alla tragiska olyckor som drabbat kollegor och sin älskade June. Alla legenderna och vännerna hade gått bort innan han själv. Själv levde han tills han var 71 år--- vilket var mycket längre än de flesta av hans vänner och konkurrenter. Alla barnen, utom sonen, hävdar att Cash längtade efter döden för att få återförenas med June, men sonen hävdar att pappa gärna levt längre om det betytt att han hunnit med lite mer musik innan återföreningen.

Cash är idag favorit bland så skilda kändisar som Rolling Stones Keith Richards, U2s Bono och producenten Rick Rubin. Countryn har influerat fler genrer än folksånger.

Cash sjöng en gång duett med Keith Richards på toaletten (att ingen spelade in det och lade upp detta på youtube … ) och han stöttade sin vän och granne Roy Orbinson när båda hans söner hade dött när huset brann ner… och köpte upp tomten så att ingen annan skulle kunna bygga på den ödesdigra platsen. Men en kändis som Cash aldrig kom överens med var Elvis Presley. Han var alltid svartsjuk och övertygad om att Elvis var ute efter hans June. Det stämmer inte, för Elvis var förtjust i Junes storasyster Anita. Men Cash hatade sin rival Elvis ändå. Men de började i alla fall på samma skivbolag samtidigt - Sun Records. Och det var även samtidigt som Jerry Lee Lewis…
Robert Hillburn lyckas inte bara med att göra ett oförglömligt porträtt av Johnny Cash. Han gör även ett porträtt av en era. Med country, rock ´n roll, folksånger ... kort sagt: den tidens populärmusik.