FILM: Materialists - Sense & Sensibilty i moderna tider

Film: Materialists

Film: Materialists

Regi: Celine Song, 

Medverkande: Dakota Johnson, Chris Evans, Pedro Pascal med flera ...

Betyg: 4

Materialists får tankarna att vandra mellan John Huges charmiga tonårsfilmer, Nora Ephrons romcomklassiker När Harry mötte Sally, Martin Scorseses satiriska Wolf on Wall Street, Emma Thompsons mästerverk Sense and Sensibility och, givetvis, Celine Songs egen debut Past Lives.

Celine Song slog igenom med dunder och brak i och med den tokhyllade debuten Past Lives. En koreansk tjej emigrerar till Amerika, möjligheternas land, där hon gifter sig med en kille som kan ge henne ett green card, en lägenhet i New York ... och just ja, han kan också rätta språket och dialogerna i hennes manus och hennes pjäser. Han har rätt referensramar och rätt utbildning. Sedan kommer en annan kille, hennes gamla koreanska flamma, och den amerikanska killen påpekar att i ett bra filmmanus hade hon ju valt honom - den gamla kärleken, den äkta kärleken ... och struntat i att han var fattig och inte kan engelska och inte har en lägenhet i New York och inte kan ge henne ett uppehållstillstånd ... Han har en poäng. Past Lives hade kunnat heta Materialists.

Past Lives är delvis självbiografisk - och så även Materialists, som handlar om en tjej, Lucy, som jobbar som matchmaker ... precis som Celine Song själv gjort under en del av sin yrkeskarriär. Var hon bra på att ge de ansökande regi? Här kommer referenserna till När Harry mötte Sally: en stor del av människorna i filmen pratar rakt in i kameran, som i en fejkdokumentär, och berättar vad de vill ha. Det är som delarna i När Harry mötte Sally där lyckliga par berättar rakt in i kameran hur de träffats och varför de älskar varandra ... fast typ tvärtom. Ingen i den gamla filmen hade gått till en matchmaker. Celine Song har påpekat att de absurda kravlistorna som läses in i kameran är verkliga. En av skådespelarna som läser upp sin lista är son till Steven Spielberg. Någonstans ska man börja ...

Lucy jobbar som matchmaker på Adore - som verkar vara någon sorts svindyr version av Tinder. Det är ett vidrigt jobb. Och ett vidrigt ställe. En vinst - en match som leder till giftermål - firas överdådigt, som en stor vinst i The Wolf on Wall Street - fast med mer falsettröster och med ceriserosa tårta. Hurra, det går bra för bolaget! Tänk inte på alla fattiga och alla som lider ... bla bla. Precis hur vidrigt jobbet är avslöjas när en av Lucys klienter, hennes favorit, blir antastad av den dejt som Lucy sett ut till henne. Vi förstår att den där matchmaking agencyn inte alls kollar upp sina klienter - de går på vad de säger. Ingen säger: "Jag är en våldtäktsman som tror på "date rape" på första dejten". Varför går folk till Adore? Varför går folk ut med folk de inte känner, som de inte har några gemensamma vänner med, utan att ta med någon bästa tjejkompis eller bästa killkompis som backup ...? Lucys favoritklient blir dessutom antastad i hemmet - hennes "dejt" vet var hon bor. Ingen gör något åt det. Agencyn Adore behandlar klienten som "a potential lawsuit" och klipper alla band till henne. När hon behöver deras hjälp som bäst.

Låter detta som en romantisk komedi? Eller låter detta som en värre version av The Wolf of Wall Street? Som trots allt bara handlade om pengar och inte personöverfall och stalking? Det är bra av Celine Song att ta upp något sådant här och att inte marknadsföra dejtingbolag som bra ställen där det jobbar folk som bryr sig. Lucy går mot agencyns rekommendationer och hjälper sin före detta klient ändå, och hjälper henne att göra en anmälan mot mannen i fråga. Klienten har en bra sak att tillägga: att agencyn är som hallickar som bara bryr sig om att tjäna pengar på andra människor, att se dem som varor att köpa och sälja, de bryr sig inte om människornas bästa.

Ett konstigt sidospår handlar om plastikkirurgi. Vem bryter frivilligt benen och betalar för det? Som Harry. Det låter fullkomligt absurt.  Det fanns visserligen i Fay Weldons En hondjävuls liv och lustar. Plastikoperation av benlängd. Huvudpersonen ska bli kort, för hon vill citat "se upp till män". Så löjligt. Ja, det finns många många män som vill ha korta små tjejer. Ofta hör man och läser man att små tjejer är det finaste som finns. Män som gärna vill se  stora och stöddiga ut, och det är lättast om man står bredvid en liten tjej. En kort bekant var mycket aggressiv i att få kontakt med en tjej han sett en gång - för hon var kort. Då skulle han se längre ut. I jämförelse. Killars besatthet med att se långa och stadiga ut är absurd. Och det är bara korkat att säga åt tjejer att de ska sluta växa eller att de borde ha slutat växa innan de fyllde tolv. Tom Holland har sällskap med en längre tjej ... men 173 cm (Hollands längd) är inte kort. Det är typ normalt. Det är svårare att få tag på en kortare tjej om man är  kring 150-160. I filmen Materialists så är ett av kraven på klienternas långa kravlistor att hitta en kortare tjej eller en längre kille. Många skulle säkert gå ut med Tom Holland fast han "bara" är 173 centimeter lång ... så man får ta det där med en nypa salt att tjejer "kräver" långa kilar. Det är inte sant.

En kul tanke ... genetiskt sett hjälper ju inte platiskkirurgi. Skavlan (i Skavlan och Sverige) påpekade att nästa generation måste ju också till exempel operera sina näsor ... och förlänga benen. Är det inte trevligt att det finns olika näsor och olika längder och att det är ett familjedrag? Lucy har opererat sin näsa. Men den kommer att komma tillbaka. Och Harry kommer att få pyttesmå korta barn och det blir en överraskning för en partner som väntar sig långa fotomodeller och basketspelare till kids ... Slut på filosoferandet om plastikkirurgins fåfänglighet och förgänglighet.

Parallellt med Lucys kris på jobbet, och hennes moraliska personliga kris, så väljer hon mellan två olika karlar. Harry är rik och påminner om Grey i Fifty Shades of Grey serien. (Materialists Dakota Johnson hade förresten huvudrollen i filmatiseringen av Grey-trilogin.) Lucy och Harry är ute och äter på en massa dyra restauranger, vars inredning går i beige-brunt-crème-och-grått, eftersom detta är korrekta färgnyanser för rika människor (kolla bara på Gwyneth Paltrow och hennes stealth wealth stil) ... och det verkar vara väldigt, väldigt tråkigt. Maten ser varken spännande eller god ut, miljöerna ser inte spännande eller roliga ut, det är bara dyrt och tråkigt. Parkeringen är säkert också dyr.

Den andra killen, John, är relativt fattig. Han är skådespelare, men jobbar i praktiken som servitör för ett catering bolag. Lucy och John springer på varandra på ett bröllop där Lucy är hedergäst för hon har fixat matchningen och John är servitör. De flirtar med varandra och står och röker ... finns det någonstans i New York där man fortfarande får stå och röka? Och finns det någon marknad över huvud taget för rökare när de ska matchas med andra rika, trendiga, hälsofixerade människor med vita tänder?

I flashbacks ser vi att båda två hade skådespelardrömmar en gång i tiden, men Lucy gav upp. När de skulle fira jubileum hade John inte 25 dollar till parkeringsavgiften och då fick hon nog. Men. Hallå. Vem ger 25 dollar för en parkeringsplats? Avgiften för restaurangen var 50 dollar ... om man inte kom och åt sin mat på rätt utsatt tid. Lucy börjar se John som en loser. Att bo i en liten lägenhet med tre-fyra rumskompisar är okej när man är tonåring och hoppas på att slå igenom som skådespelare, det är mindre okej när man är 40-plus, som Evans John är nu, och fortfarande säger att man är skådespelare, fast man jobbar som servitör. (Och Miranda Kerr, idag svinrik, men en gång i tiden boende i ett rum med fem-sex andra wannabe modeller, skulle ha påpekat det uppenbara direkt: bara för att man är fattig och trångbodd så måste man inte bo svinigt. Man kan ha ett kliniskt rent kök och badrum och tömma soporna i tid och laga trasiga saker. Fattig behöver inte betyda sunkig. Man kan ha det relativt bekvämt om man anstränger sig ... och man ska aldrig gegga igen vasken med gammal pasta.)

Under filmens gång hittar Lucy och John tillbaka till varandra igen. Och här börjar tankarna att gå till John Hughes gamla ungdomsfilmer.  Rätt val är inte killen som är rikast, har snyggast bil, är bäst på något, är fotbollslagets stjärna ... Rätt val är han som ser på dig som en hundvalp. Ja, som en hundvalp ser på någon som öppnar en burk hundmat. Så ser John på Lucy. Som en hundvalp full av kärlek. Och han säger att han alltid kommer att älska henne. Gulligt. Det hjälper också att John ser ut som Chris Evans. Den gamla Captain America är väl allmänt känd som både snyggast och snällast bland Hollywoodstjärnor. Det är kvalitéer som han tar med sig när han spelar John. Snäll, snygg kille som ställer upp. Är bra på att lyssna. kommer inte med råd, utan lyssnar bara. Och ställer upp med hjälp när det behövs - utan att ställa frågor. Och ser ut som en kärlekstrånande hundvalp.

Självklart - rätt val. John Hughes har facit.

Och så till Emma Thompson. Hennes fantastiska Oscarsvinnande film Sense and Sensibilty fyller 30 i år (baserad på en bok av Jane Austen, och i regi av Ang Lee). Bad guy är Willoughby som dumpar fattiga älskade Marianne (Kate Winslet) för en rik tjusig tjej. Dålig stil. Bad girl är Lucy som dumpar Edward (Hugh Grant) för en rik kille som till och med har en egen kalesch (dåtidens sportbil). Good guy Edward och good girl Elinor (Emma Thompson) får varandra på slutet, de som verkligen älskar varandra. De är fattiga och lever lyckliga för de älskar varandra ... Bad guys går på pengar, good guys går på kärlek. Det är inte ofta man får se Hugh Grant dumpad i en film. Det är ungefär lika sannolikt som att se Chris Evans dumpad i en film. Sensmoralen att "good" är att älska utan pengar, och att "bad" är att älska för pengar ... den har inte ändrats med tiden.

Det finns en lång rad bröllop i filmen. I slutet dyker Lucy och John upp i bröllopsmyllret, där även andra folk som du sett under filmens gång dyker upp ... och ska gifta sig. Goda råd är inte dyra på rådhuset. Och John köper chicken nuggets från en food truck på vägen hem. Det ser mycket godare och trevligare ut än den där äckliga maten på alla de där dyra brun-crème-grå-beigea restaurangerna som figurerade tidigare i filmen. Bra sensmoral i den här filmen ... God mat = lycka. Och det behöver inte vara dyr mat. Kakan du bakat själv hemma är godare än den där konstiga efterrätten med toppad med ett grönt blad på svindyra restaurangen som dessutom tar 25 dollar i parkeringsavgift och dubbelt så mycket i reservationsavgift Och mysmiddagen hemma tar inte ens ut en reservationsavgift ... 

P.S. Det är väldigt mycket siffror i dialogerna. Men under alla uträkningar och all reklam om att äktenskap är för evigt ... så är det ingen som påpekar att männen i filmen beställer 20 år yngre kvinnor och de lever ungefär 10-20 år kortare tid ...  (speciellt denna typ av stressade karriärsmän, de verkar bara vara en drink och ett börsfall borta från en hjärtinfarkt) så kvinnorna borde då återigen bli singlar under 30-40 år av parets "gemensamma" för evigt tillsammans liv ...? För evigt är då procentuellt en väldigt kort del av livet ... 

Under de långrandiga diskussionerna om egenskaper och äktenskap och kalkyler och siffror i filmen Materiaists dök plötsligt Joyce från Torsdagsmordklubben upp som en underhållande liten röst av visdom i mitt minne ... Joyces dotter Joanna dejtar en hel del, och Joyce påpekar att snygga karlar inte är snygga länge (deras utseende försvinner) rika karlar är inte rika länge (deras pengar försvinner) och kända karlar är inte kända länge (deras kändisskap försvinner) men en lärare, det är bra grejor det, och professor det är man på livstid! Utbildning och kunskap är inget som försvinner, det bär man med sig. Dessutom tillägger Joyce för sig själv att Joanna själv är rik så det räcker, hon har råd att välja en fattig lärare som partner. Kärleken segrar! Hurra! Alla värden i världen är inte materiella.